Grundlagsbrott

Till Statschefen och till Regeringschefen

Brottsanmälan till Riksåklagaren

Men går det att tiga i 30 år?

Värre än DÖ:s död - Konspiration Olof Palme

Svante Lidén. Aftonbladets redaktion sedan ett antal år

5.6.2014.

Svante:

Jag läser dagens AB, med blod och brand, kris och krig och konflikt, folk i kläm. Ett mycket bra och bitvis skakande nummer med din svarta dahlia i topp.

Jag har länge tänkt höra av mig, men sådant som inte blir av räknas inte. Hade vi gjort allt vi någon gång tänkt göra hade vi inte blivit gamla på jorden.

Kort – hoppas jag – om mig själv: FK (språk) 1946, DHS med usla betyg 1947, DN 1948, med en rätt sorglig final 1960-62 i Moskva, sorglig både för mig, min dåvarande fru, mina då tre ungar samt sorglig även för DN. Bosse Holmquist lockade mig 62 till Aftonbladet, en suck på ett par månader. Jag hade taggarna utåt, liksom AB, som aldrig egentligen velat ha mig och som aldrig stämt in i Bosses enmans hyllningskör.

Gick till Sveriges Radio-TV 1963 och stannade till 71. Valet var inte mitt bästa. Jag hamnade i en profession som inte var min. Var det något jag kunde hävda att jag behärskade så hade det varit själva skrivandet. TV var sannerligen inte mitt självskrivna jobb.

Men våra liv brukar gå vidare. Så småningom ledde mig mitt liv in i en lustgård som visade sig vara min: den frie debattörens, i ämnen som ingen annan valde åt mig: kärnkraft (anti), miljöpartiet (1980, tillsammans med Lena, i dag Anér Melin), två av de ca 15 stiftarna i Per Gahrtons kök), Palmemordet (det ännu överskuggande), fram till i dag, då jag sitter vid min ordbehandlare i Uppsalas Sommarro: åldrad, ärrad, men ännu, åtminstone stundtals, sprittande.

Jag har fått lyckan att bo i en lustgård, vilken dock ej saknar törnen – det är ungefär här som skälet ligger till att jag approcherar dig. Jag kan tala i klartext: jag tycker att jag inte får den uppmärksamhet jag anser mig förtjäna – där var det sagt.

Jag sysslar, Svante, i dag, som praktiskt taget ende yrkesjournalist, med detta Palmemord och framför allt med dess evigt pågående aftermath. Jag har bl a i böcker och i tidskriftsserien PALME-nytt (kom även ut i sedan länge utgången bokform) 1993-2001, med dramatisk avslutning kring millennieskiftet, ett par år av ESTONIA. I dag ligger min flitiga blogg ute på nätet (ett nät som jag tyvärr dåligt behärskar):

www.svenanerpalmemordet.blogspot,

men denna ”blogspot” blir aldrig uppmärksammad, aldrig refererad och sannerligen aldrig dementerad. Ej ett kommatecken har blivit omtvistat, under bloggens fyra år.

Jag är uppriktig, Svante: Jag är snart 93 år, jag är i dag Sveriges möjligen äldste nyhetsjournalist – jag vill in i nyhets-Sveriges limelight. Inte för min egen skull, jag mår förträffligt här i Uppsalas Sommarro, lagom i skymundan, men för de stora sakernas skull störst av dessa Palmesaken.

Väsentligt, hyperväsentligt, är det förhållandet att jag aldrig dementeras; jag får inte omnämnas, och det känns jobbigt. Dementera mig på varje punkt, låt mig hudflängas, men sätt mig inte i livstids publicistisk skamvrå.

Där var det sålunda sagt. Jag är ständigt lika förundrad över att Aftonbladet aldrig, aldrig är intresserat av denne 92-årige, inte särskilt skrynklige man, som arbetar med ämnen som är Sveriges och svenskarnas stora ämnen, men en man som inte får vara med och leka, med och strida.

Jag är som sagt förundrad, och naturligtvis har jag försökt granska framför allt Aftonbladets orubbliga attityd. Där finns underliga ting och olösta gåtor.

Oerhört centralt i Palmeaffären står den bild som Aftonbladets (!) engagerade blåljusfotograf Ulf Karlsson – som du säkert känner – tog kl 23.42 på Sabbatsberg mordkvällen, varefter rullen tämligen omedelbart överlämnades till AB:s nattredaktion. Men AB publicerade aldrig den mycket dramatiska, avgörande dramatiska bilden som Ulf Karlsson tog!

I stället, vid mina efterforskningar, svär sig de redaktionsledare från tiden, som jag har talat med, fria från all medverkan och all inblandning:

”Ulf Karlsson jobbade inte blåljus åt oss den här kvällen, vi fick aldrig någon rulle av honom, vi vet inte vad Sven Anér talar om…” Säger AB-folk till mig, irriterat.

Vad hände då, i sinnevärlden med denna Lisbeth bild, som jag bifogar, föreställande Lisbeth Palme vid en poliskommissariebil på Sabb, iförd grå tygkappa, ingalunda den bruna, påstått genomskjutna mockapälsjacka, som polisen raskt skickade till Wiesbaden för undersökning?

Storyn får liksom aldrig ett slut. Inte än. Vem processade bilden? Ingen vet, ingen svarar. Men på morgonen den 2 mars 1986 finns bilden 5-spaltig i G-P – av alla tidningar! – samt några veckor senare i Aktuell Rapport, som var ett i dag bortglömt nyhetsmagasin med små porrinslag. Jag kollade Aktuell Rapport hos de vänliga gamla damer som skötte tidskriftsreviret på Rediviva: de betraktade mig med upprördhet, blandad med intresse. Personal och läsande allmänhet cirklade kring mig, där jag i all oskuld bläddrade i den inte alltför skakande osedligheten.

Så detta blev mordets stora bildmässiga eftermäle: publicering i en stor landsortstidning samt i ett blekt porrmagasin. Stopp.

Det skulle fortsätta. En dag, in på 1990-talet, ringer mig dåvarande sekretesskontrollanten vid rikskrim, krkom Åke Röst, och undrade om jag ville ha en djävla bra originalbild på Lisbeth från Sabb mordnatten.

Det ville jag, och Röst skickade bilden plus ett tiotal andra. Som jag fick lösa ut, kontant mot postförskott till RPS kassa, 665:-. Från Sven Anérs tämligen magra portmonnä.

Hur kom originalbilden i Rösts ägo? Var var den under alla åren? Varför skulle Röst, oombedd, nasa den till just den ilsknaste kritikern av den eviga Palmegåtan?

Om detta har jag skrivit utförligt, inte minst på min löpande blogg, men jag har inte fått ett enda vettigt eller fullständigt svar från vare sig Röst (som i dag finns på Fyrverkarbacken) eller G-P eller allra minst från AB; i vanlig ordning är jag aldrig rejält dementerad, utan sparkad ut i cyberrymden som något katten släpat in.

Jag kan, Svante, säga att det är ungefär där saken ligger i dag. Jag ger dig som tips: kontrollera på bloggen The Alf Lidman Story, 45 sidor ur en otrolig, inte skröna utan dagsens sanning, presterad av det officiella Svedala. Du får också Karin Johanssons brev, där hon kallar sig kriminalkommissarieinspektör, sic! Min ordbehandlare vill inte godkänna denna hemgjorda titel, och det gör den rätt i.

I detta osannolika träsk plaskar sedan 1986 rättsstatens lydiga och trogna stöttepelare, till synes omedvetna om eventuell skillnad mellan sanning och lögn, mellan heder och skam.

Och jag upprepar igen; JAG BLIR ALDRIG DEMENTERAD!

Har jag lett dina tankar åt några håll? Hör av dig till din gamle kollega från tiden då tidningars trådar var dragna från Tegelbacken och Vattugatan! Och sluta inte upp att skriva i din sakliga och just därför inspirerande stil!

Din kollega Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

We never die, we just fade away? I helvete, vi finns alltid kvar på barrikaden! Publicering helt eller delvis? Jag lägger inga band.
Bil: lite av varje.

Ge mig besked om Lisbeth Palme, rikspolischefen!

23.11.2013. Till rikspolischefen.

Jag önskar nu ett komplett besked rörande allt som kan kopplas till den s k Lisbeth-bilden. Se bifogad skrift!

Jag har under lång tid, och vid olika tillfällen, begärt ovanstående information från rikskriminalpolisen men inte lyckats. Jag vänder mig därför till rikspolischefen.

Jag frågar nu, och jag vill ha belägg för allt som rör denna affär:

Nr 1: Föreställer bifogad bild Lisbeth Palme samt, i bilen, TF kriminalkommissarie Lars Christianson och polismannen Hans Rehnstam, chaufför?

Nr 2: Är bilden tagen kl 23.42 Olof Palmes mordnatt?

Nr 3: Vilken var anledningen till att rikskrim på sin tid oombedd försålde denna bild, jämte några andra bilder, till mig för 665 kronor?

Nr 4: Rikskrim, bildleverantören, har alltid vägrat ge en korrekt och komplett caption till denna bild – varför? Ger rpc mig nu alla upplysningar jag begär?

Nr 5: Jag har likaså begärt, utan att få svar, besked om varför Lars Christiansons odaterade PM avseende mordnatten ger en diametralt motsatt info mot vad som framgår av Lisbeth-bilden, med omnejd.

Nr 6: Kan rpc tala om för mig varför Christianson påstår att han befinner sig på Brunkebergsåsen medan bilden av honom, Rehnstam och Lisbeth Palme tas på Sabbatsberg?

Nr 7: Som du vet har, i all officiell info från mordnatten, påståtts, i något växlande formuleringar, att ”paret Palme for i ambulans från Dekorima till Sabbatsberg”.

Nr 8: Juristkommissionen skriver i sin första rapport, SOU 1987:14 sidan 19:

En ambulans passerar brottsplatsen. Den stannar och tar hand om Olof Palme samt kör honom och Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus.

Påståendet kommer uppenbarligen tämligen omedelbart på mordnatten från polisen. Det är enligt min mening synnerligen anmärkningsvärt att det grundläggande första meddelandet rörande mordet är osant. Lisbeth Palme har ju i verkligheten, ett antal minuter efter ambulansen, i Christianson/Rehnstams kommissariebil anlänt till Sabbatsberg. Polis kring Dekorima/Sabbatsberg var ju synnerligen medveten om att Lisbeth Palme valde att överge sin döende/döde makes ambulans. Jag önskar en noggrann och uttömmande förklaring, alltså inte minst till att en statlig undersökningskommission från polisen erhåller en klart osann version om de första minuterna efter dödsskottet.

Nr 9: Jag önskar att rpc låter utföra en speciell granskande jämförelse av, å ena sidan, Lisbeth-bilden på Sabbatsberg från ca 23.42, och, å andra sidan, kommissarie Christiansons påstående att han vid samma tidpunkt befunnit sig vid Johannes kyrka, på åsen.

Denna diskrepans förrycker ju, som du ser, hela mordnattens kronologi.

Nr 10: Jag ber dig lägga ner stor kraft på att få fram ett korrekt datum för Christiansons i dag odaterade promemoria, vilken alltså beskriver en eljest helt okänd körning med kommissariebilen från amerikanska ambassaden – Johannes kyrka. Klarhet härvidlag kan underlätta hela mordgåtans lösning.

11: Fel kan göras vid en polisiär förrättning; det inser jag självfallet. Men inom en formell utredning måste avsnitten självfallet stämma med varandra, inbördes. I avsnittet Lisbeth-bilden upphäver väsentliga påståenden varandra, och kvar blir en helt förvirrad bild. Det är den bilden jag ber dig klara ut.

Många ytterligare påpekanden kring Dekorima-Sabbatsberg kan göras, men jag har här koncentrerat mig på just Lisbeth-bilden. Jag kan omtala att jag under hand har haft kontakt med personer som deltog i författandet av juristkommissionens rapport.

De uttrycker mycket stor förvåning över att de aldrig blev informerade kring Lisbeth-bilden (som ju bör ha funnits hos polisen redan under mordnatten!). Det antyds, från den sedan länge avslutade kommissionen, att en kopia av Lisbeth-bilden absolut borde ha ställts till kommissionens omedelbara förfogande, inklusive korrekt information kring händelseförloppet.

”Man narrar inte en statlig kommission” har varit en replik.

Svara nu, rikspolischefen! Du måste märka att hela Palmemordet i och med just Lisbethbilden ligger i stöpsleven!

Djupt engagerad och oroad hälsning – oroad inte minst över rikskriminalpolisens markerade ovilja att över huvud taget besvara de enklaste, mest konkreta frågor från min sida!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 – ja, ring gärna!

Och, Bengt Svenson – du kan inte ljuga dig ur en stor svart mordaffär. Nu behövs sanningar, inte lögner. TALA KLARSPRÅK!

Vill du träffa mig för ett samtal?

Fem grupper av händelser och företeelser i anslutning till Palmemordet – listan är ingalunda komplett.

7.10.2013.

Grupp 1 – Skottet vid Dekorima.

(1) Endast ett skott avlossades, mot Olof. Lisbeth blev aldrig påskjuten. (2) De båda kulorna, som uppvisades för och undersöktes av Bundeskriminalamt, var avskjutna, med Avsans vapen, under laboratorieförhållanden, mot icke organisk vävnad. (3) Trots noggranna tyska undersökningar påträffades inga humanrester på någon av kulorna. (3 ½) Polisens chefstekniker Wincent Lange uppgav först för en kvällstidning samt för PALME-nytt att kulorna som upphittades var äkta, men ändrade sig senare i ny tidningsintervju!

(4) Lisbeth har aldrig specifikt påstått att hon blivit påskjuten, och hon har aldrig begärt att rättsintyg skulle utfärdas. (5) Hon har endast, på Sabbatsberg någon timme efter mordet, bett sin svåger, dermatologie professorn Åke Nilzén, att ”badda lite grann på skuldran”, vilket Nilzén gjorde utan att finna något anmärkningsvärt.

Uppgiften om ”baddningen” lämnades till mig av Claës Palme, som också var närvarande i Sabbatbergs väntrum. (6) Saken finns inte registrerad inom förundersökningen och torde ha påtalats endast av mig. (7) Det går förstås att säga att Nilzéns kontroll av Lisbeths skuldra kan jämställas med undersökning för ett rättsintyg. (8) Varken Nilzén eller Claës Palme, båda döda, hördes av polis.

Grupp 2 – Ambulanshändelserna.

Först beställdes – av vem är inte känt – en Sabbatsbergsambulans till Dekorima. (9) Denna skickades dock aldrig. En förbipasserande Sollentunaambulans på hemväg från St Görans sjukhus tog Olof och Lisbeth ombord. (10) Denna ambulans, som ingick i den stora mordplanen, körde (11) inte närmaste väg till Sabbatsberg, utan (12) sammanstrålade med Christianson/Rehnstams kommissariebil i Vasastan, varvid (13) Lisbeth bytte bil och varvid (14) ett kappbyte skedde. (14 ½) Christianson, nu död, skrev en odaterad formell PM, inlämnad till förundersökningsledningen, vari transporten av Lisbeth Palme till Sabbatsberg över huvud taget ej nämns!

Ambulansen fortsatte sedan med endast Olof till Sabbatsbergsakuten, dit den anlände kl 23.38, ett klockslag som sedan (15) av okänd gärningsman ändrades till 23.35. (15 ½) Dåvarande rikskriminalchefen Tommy Lindström, ännu ej entledigad från sin tjänst, sökte i tjänsteskrivelse till mig bortförklara förfalskningen av Olofs patientjournal. Christianson/Rehnstam anlände, med Lisbeth, kl 23.42 till Sabbatsberg, där pressfotografen Ulf Karlsson tog (16) den bild som visar Lisbeth som stiger ur ambulansen vid Sabb. (16 ½) Ulf Karlsson är aldrig hörd av polis.. men kan höras av UG,

Av hela detta händelseförlopp finns ingenting redovisat i förundersökningsprotokollet, frånsett (17) den felaktiga uppgiften att Lisbeth skulle ha medföljt ambulansen hela vägen till Sabbatsberg. Myndigheter förnekar inte att att patientjournalen förfalskades, (18) de berör inte denna anmärkningsvärda sak över huvud taget.

Grupp 3. Obduktionen.

Obduktionsprotokollet har (19) hittills ej lämnats ut i dess helhet, men obducenten, Kari Ormstad, gav inför Marjasins Palmekommission en (20) utomordentligt detaljerad föredragning rörande obduktionen av Olof. Jag har hos Högsta Förvaltningsdomstolen (21) begärt protokollets frisläppande. (21 ½) Granskningskomissionen begärde aldrig sådant frisläppande.

Grupp 4. Anti Avsan, kort.

Det finns (22) inte en enda officiell handling öppet tillgänglig i Avsan-ärendet, vilket förstås är anmärkningsvärt. Det enda som finns är (23) granskningskommissionens mycket kortfattade och till synes färgade referat (eftersom kommissionen (24) förordar Christer Pettersson som gärningsman) samt Olle Alséns egen bandupptagning av det första förhöret med Anneli, sålunda ingalunda en officiellt stadfäst förhörsversion. (25) All annan dokumentation kring Avsan är alltså hemlig. (25 ½) Eftersom Avsans maka gett honom hustrualibi syns Avsan aldrig formellt ha intagits i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme. Jag har vid upprepade tillfällen hos såväl RÅ som rikskrim (26) begärt full öppenhet rörande Avsans koppling till mordet men fått nej. Ett exempel: jag får inte se de (27) sex fotografiska porträtt som en gång uppvisades för Anki. Enligt andrahandsuppgifter (28) föreställer inget av dessa porträtt Avsan.(29) Ingen domstol har sålunda fått se Avsan-papperen, inte i samband med Christer Pettersson-rättegångarna, inte HD vid RÅs resningsförsök.

Grupp 5. Christer Pettersson, kort.

För att snärja Chr P (30) tubbades det s k huvudvittnet Roger Östlund att påstå att han sett Chr P kl 23.10 vid biografen Grand, men polisen visar själva, i och med framläggandet av (31) fem vittnesprotokoll från tiden nära mordet, att minst fem vittnen såg Östlund anlända först 23.35 till Grand. Ett (32) TK-protokoll, som skulle ytterligare styrka Östlunds story, framstår därmed som grundfalskt. (32 ½) Chefsåklagare Solveig Riberdahl beordrade snabbdestruktion av det påstådda originalbandet med påstådda samtal. Därmed bevisas att hela affären Christer Petterson var ett falskt, falskeligen uttänkt arrangemang.

Sammanfattning.

En journalistisk genomarbetning av denna stora kriminalaffär visar till full evidens att mordet på Olof Palme var ett genomtänkt arrangemang för att mörda Olof samt för att än i dag försöka undanröja förefintlig bevisning.

Framställningen visar också, till full evidens, att denna mycket komplicerade brottsverksamhet, utsträckt över årslånga perioder, aldrig skulle ha kunnat utföras av en ensam gärningsman, vilket förundersökningsledningen hela tiden falskeligen har hävdat.

Förundersökningen har aldrig gått i närkamp med polisspåret, i vid bemärkelse. (33) Jag ger ett snabbt exempel. I de beryktade ”hot mail!”, som i början av årtusendet nådde bl a Gösta Söderström, talar Anti Avsan, vilken aldrig har förnekat sitt upphovsmannaskap, om (34) ”MOP86”, dvs ”Föreningen för mordet på Olof Palme 1986”. Förundersökarna har dock ingenting gjort för att identifiera medlemmarna i denna märkliga förening, vilken syns ha varit sammankopplad med den heller aldrig i grund undersökta (35) ”Stockholms Försvarsskytteförening”, som torde ha fört ett medlemsregister delvis parallellt med det som gällt MOP86. (35 ½) Förundersökarna har aldrig berört Avsans aldrig dementerade ”hot mail”, vilken inte torde finnas nämnd inom förundersökningen.

Detta är tydliga tecken på (36) ett samlat polisspår, men förundersökningen, under mycket auktoritär ledning av vice RÅ Kerstin Skarp, har trots ett flertal påstötningar från framför allt min sida förblivit ointresserad.

Utan aktiv och noggrann utredning av polisspåret i Palmemordet samt utredning av de kontakter uppåt i rättssamhället, som vid två tillfällen i SVT påtalats av (37) dåvarande chefskriminologen vid RPS Leif GW Persson, kommer ingen sanning fram. Vet Persson allt?

Sven Anér, journalistiskt arbetande med denna mordutredning sedan år 1986, aldrig över huvud taget av myndigheter dementerad.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS 19.10.2013. Jag läser i dag i min bok Polisspåret från 1987-88, och jag slås av närhet och, om jag får säga det själv, friskhet. Jag skriver med flaggan i topp, folk lyssnar till vad jag har att säga, jag får vara med i TV:s Forum och radions Klarspråk, inget av det sega hån som skulle följa.

Det är underligt. Ingenstans, ingen gång tas sakfrågorna ifrån mig, ingen gång dementeras jag – däremot dementeras mängder av officiella funktionärer, som åklagare och höga polispersoner. När nåddes jag, och det mörka ärendet, av den definitiva knockouten, ten and out, som gjorde alla groggy? Tveksamheter, som den gången drogs fram i öppen dag, och som blev klassade som ouppklarade tveksamheter, är i dag inte längre ens tveksamheter utan endast privatspanarnas såpbubblor.

Ett ärende som går från ”nästan uppklarat” till ”ingen lösning”, trots att inga sakförhållanden har ändrats, inga sakuppgifter dementerats? Vems är skulden? Kanske de förkättrade privatspanarnas? Som tröttnat på att inte komma någon vart? Eller framför allt mediernas skuld, som släppt all den fina gålusten från 1980-talets ”Forum” och ”Klarspråk” och ”Striptease” och som i dag lutar sig tillbaka i alla sittriktiga redaktionsstolar och suckar:

Ja, fan, Palmemordet. Ja ja…

För min egen del ska jag inte förneka att min stigande ålder sätter in. Journalistik, liksom alla yrken med intellektuella inslag, har två centrala ingredienser: mentala prestationer respektive lekamliga bekymmer. När postandet av ett brev blir svårt, inköp av ny svart smet till datorns printer blir näst intill ogörligt samt en tågresa till en myndighet i Stockholm faller utanför det praktiskas gränser, ja då hjälper det föga om tankeverksamheten kvarstår i gammal god omfattning (det gör den ju knappast heller), när verkligheten råder, exempelvis mig, att inta ryggläge, med en bra bok eller med ett korsord som ju ska vara så nyttigt för alla gener och celler och ganglier och synapser.

Där fick jag gråta en kort stund. Vad bläddrandet i detta sprudlande Polisspår gav mig i dag var en vag tanke på ett omtryck. Men det blir inte jag som administrerar. Många uppgifter i Polisspåret återfinns, i praktiken, endast mellan dess pärmar, med EWK-teckningarna. De går inte att hitta i hrr Andersson-Melanders i och för sig enorma kassavalv med de många hundra pärmarna med ryggar i orange.

Förre utredningsbasen Stig Edqvist och förre rikskriminologen Leif GW Persson hade för ett par år sedan ett TV-samtal där inne bland de orangetonade ryggarna, vilket mynnade ut i ett glödande självberöm för ”den största kriminalutredningen någonsin i världen”.

Då var det något som brast.

Sven Anér

Mitt Göteborg?

15.9.2013. Till krönikören Anders Westgårdh, Aftonbladet, Göteborg..

Anders, jag läser dig med stigande intresse. Du har på senare tid blivit ettrigare, fränare, skarpare. Du tar nu upp samhällsfrågorna, inte minst Göteborgs, så att ditt engagemang blir synligare än tidigare.

Jag fanns, till och från, med anknytning till Göteborg på 40-talet. Jag red i Örgryte, jag bodde vid Vasaplatsen, tillsammans med mina föräldrar, med min far som chef för Turitz & co, ute i Gamlestaden, Jag cyklade dit ibland, det var nära halvmilen från Vasaplatsen, men det gick bra att cykla, eftersom stan bara hade gengasbilar, inte särskilt många.

Jag försökte testa ditt göteborgska språk, som jag alltid älskat. Det gick någorlunda men blev ingalunda perfekt, Min bästa göteborgskompis, som hette Sven han också, sa till mig att lägga av. Själv knagglade jag mig just då genom en handelshögskoleexamen uppe i Stockholm, medan den andre Sven, som gått handelsgymnasium, kunde mycket mera handel än jag.

Mina föräldrar sökte, fast de mycket bestämt förnekade detta, kontakt med Göteborgs omsusade merkantila societet, men EPA-herrskapet var aldrig välkommet, framför allt inte sedan en judisk ägarfamilj ersatts av en garanterad arier från Figeholm en bit från det småländska Oskarshamn. Jag kände slitningar och motsättningar, men jag vill inte påstå att jag varje dag hakade upp mig på dem, Att Göteborgs Morgonpost hamnade på dörrmattan och inte HT kändes aningen dystert.. Om vi åtminstone fått G-P. Min far hade merkantil knytning till Neanders Morgonpost, och entrébiljetten till aristokratin fladdrade bort i fjärran.

Det här var folkpartiets Göteborg. Invandrarproblemet hade inte tornat upp sig, och Vasaplatsen var en ö av borgerlig anständighet, även om oidentifierade damer vandrade på Storgatan. Min mor var nämndekvinna och kämpade för goda seder och anständighet, inte helt utan medkänsla för dem som inte frekventerade Vasakyrkan eller Ferdinand Lundquist. På lördagarna skjutsade Turitz-chauffören Ottosson oss till Saltholmen och ett bad som renade kropp och själ. Jag låg på K 3 i Skövde mest hela tiden och behövde nog en dubbel grovskurning då och då.

Det får räcka som snabbskiss av ett Göteborg som ligger ljusår bort. Du håller ett fönster öppet till dagens Majorna och Biskopsgården, Anders.

Men jag har kanske ett ärende med min text. Jag har synpunkter på krönikörers positioner, inte minst på Aftonbladet, där jag på 60-talet tillbringade några veckor på den allmänna redaktionen, en sejour av alla glömd, inklusive av mig själv.

En krönikör har fri lejd. Bromsar chefredaktören en formulering kan krönikören ta sin laptop och gå. Det är förstås i princip bra, antagligen nödvändigt. Men en stor tidning löser inte problemet genom att göra sig kvitt den frispråkige. Problemet kvarstår.

Ett aktuellt exempel, som ligger och skvalpar i mitt sinne. Din krönikörskollega Staffan Heimerson skrev den 7 september i år, på sin egen återkommande sida bl a:

--- han /Sven Anér/ pekar på det faktum att Lisbet Palme inte alls kom till Sabbatsbergs sjukhus i ambulansen med sin skjutne make, Hon kom fyra minuter senare i en polisbil.

Var Heimersons rader så sensationella? Ja, i Aftonbladet. Detta har aldrig tidigare stått på tidningens sidor, och Heimersons rader vänder upp och ner på Aftonbladets tidigare världsbild.

Hennes ”skador” behövde ingen omplåstring, bara lätt baddning.

Här går hela AB:s Palme-koncept i kvav. Vad då? Det har ju alltid stått att hon medföljde Olofs ambulans till Sabbatsberg, var det inte så? Nej det var det inte.

Jag hade just gett ut den 32-sidiga skrift som Staffan citerar ur. Staffan hade ringt mig, klart uppbragt, och undrat varför i helvete detta tidigare inte har fått stå i Aftonbladet. Det hade jag också undrat, sa jag till Staffan, som jag hade i en ilsken lur från Sydfrankrike.

Jag närmar mig min poäng. Detta har alltså stått på ganska framträdande plats, men det har efteråt aldrig kommenterats i AB. Och jag ser krönikörproblemet i ett nötskal:

Bra att denne oftast tämligen löse skribent ”får in” sin text i tidningen, men mindre bra, närmast oefterrättligt, att inte tidningen förser anmärkningsvärda yttranden med kommentar. Dessa kunde vara av två slag: instämmande eller med pekpinnen avfärdande.

Nu har denna text egentligen aldrig förevarit, eftersom en ensam, aldrig noterad text alltid försvinner ut med Voyager i rymdens svarta hål.

Jag vill veta, från Aftonbladets nyhetschef och chefredaktör:

Övergav Lisbeth Palme sin Olof under blixtfärden till Sabbatsbergsakuten, och var hennes ”skador” från det påstådda skottet inte värre än att de kunde klaras av med en lätt baddning på ryggen?

Men de frågorna ställer sig inte Aftonbladets ledning. Jag menar förstås att Aftonbladets ledning har ett stort ansvar, i 1830-talets ljus och i dagens skimmer av omutlig sanningssökare och sanningssägare.

Har i själva verket krönikör Staffan Heimerson gjort sin – och framför allt min – sak en otjänst? Har han för all tid framåt låst sin tidnings spalter för alla stora svarta sanningar i Palmemordets spår? Skulle tidningen i framtiden ha kunnat arbeta med öppnare perspektiv om inte en uppkäftig Heimerson velat agera drakdödare i stället för lydig dräng i stallet?

Staffan Heimerson var ung volontär i branschen medan jag sedan länge satt någorlunda etablerad i Klara. Vi har mötts på gamla dar, på jämbördig fot, båda med hela yrkets engagemang resterande, med eventuella ilsket kända övertoner.

Anders, jag lägger ut den här texten på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

och jag ber dig reflektera. Min blogg, och mina texter över huvud taget i detta ständigt lika kolsvarta ärende, blir aldrig dementerade, men oftast positivt kommenterade på denna blogg.

Jag har, avslutningsvis, en närmast vördnadsfull syn på vårt gemensamma yrke, och jag menar att vi har ett stort ansvar som dess utövare. Ett ansvar som innebär råg i ryggen. Gott om råg.

Du ryter bra, just nu, Anders Westgårdh!

Heimerson på nästa sida.

Engagerad, som sagt, hälsning!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Hör Hans Rehnstam, en gång för alla!

9.9.2013. I Gävle arbetar polismannen Hans Rehnstam. Han är, som jag vid flera tillfällen framhållit, enda kvarvarande direkta polisiära huvudvittne till händelseförloppet Dekorima – Vasastan – Sabbatsberg, och han kan när som helst höras.

Men rikskriminalpolisen har sagt att ”vi vår fundera på saken”, som om den vore mycket att fundera på, och Kerstin Skarp, som rätteligen bör ta alla de stora initiativen i Palmeutredningen, gör ingenting; jag undrar ibland om hon över huvud taget har någon särskilt löpande kontakt med sina underordnade rikskriminalare Andersson och Melander? Har hon det?

I Gävle går alltnog Hans Rehnstam i in dagliga tjänst och skulle sannerligen kunna berätta. Vad gjorde du mordnatten? Vad var uppdraget? Fanns du kl 23.41 mordkvällen uppe vid Johannes kyrka eller med din tjänstebil på planen utanför Sabbakuten? Inser du hur viktiga dina besked måste vara?

Rikskrim inser självfallet, och det torde vara just därför som de inte vågar slå till med ett rejäl förhör med Rehnstam. Ta ner honom till Polhemsgatan på Kungsholmen, sätt honom i förhörsstolen!

Det är så mycket som är underligt i denna historia. Formellt har vi det klara beskedet från tf krkom Lars Christianson i Rehnstams bil: vi fanns på Brunkebergsåsen! Men Christiansons PM lämnades in sent; hur långt i efterhand vet vi inte vet vi inte, för promemorian är odaterad. Det nära nog enda formella dokumentet kring dödsfärden från Dekorima till Sabbatsberg, med ambulansens rent makabra avstickare upp mot Vasastan medan ett liv kunde vara i yttersta fara, ja det dokumentet är inte ens daterat, inte ens efterdaterat.

Om dessa förhållanden skulle dras inför en nybörjarkurs på polishögskolan skulle läraren bli utskrattad: så där kan det ju omöjligt gå till, ett ifrågasatt huvudvittne som inte ens hörs! De där kan aldrig ske i verkligheten! Jo, det kan det, i Palmeärendets verklighet.

Så hör Rehnstam! OK, säg att Rehnstam vänder upp och ner på hela min Sabbatsbergskonstruktion? Visst, låt Rehnstam göra det. Då måste en debatt bryta ut som en gång för alla bland annat klarlägger hans trovärdighet. Eller min.

Det är ju detta som det växande Facebook-initiativet ”Polisanmäl Sven Anér!” handlar om. Allvarliga beskyllningar, som mina mot kärret av lögner i Palmeärendet, ska självfallet, i en demokrati, inte stå oemotsagda. Demokrati betyder folkets makt, och ett folk kan inte tillåta usel efterföljd av lagar och förordningar. För resgen har vi alla inom oss en logisk lag som säger att ondska måste påtalas; ett axiom som inte kräver professionell juridisk analys. Låt logiken tala! Låt folket tala!

Sömnen ville inte komma i natt, och Vargen passade på:

”Ingen lyssnar på dig Sven! Du har ropat på mig alltför många gånger. Dags att du inser att åklagare och poliser, som du skäller och ylar mot, väl gör så gott dom kan, och för resten går det inte att hålla eventuella underligheter vid liv i över 30 år. Då kan du börja utreda Rödluvan lika gärna, när du inte kan somna!”

Men ännu i sömnen ilsknade jag till över Vargens predikan. Det finns någonting som heter ett samvete, ett livets samvete. Detta vet världens vargar, men ni förtränger så ni dreglar om käftarna.

Hur vore det om du kände efter, Vargen? Känns det inte som en liten prick nära ditt hjärta, en liten vit prick? Det är Samvetet. När vargarna hittar sina vita prickar blir världen ett land av gröna ängar.

Sven Anér

Ring vice RÅ Kerstin Skarp och fråga!

28.8.2013. Till dig som just nu läser Mordet var löst innan det hände!

Gör mig – och den stora mörka saken – en tjänst! Ring upp förundersökningsledaren i Palmeärendet, vice RÅ Kerstin Skarp

010-562 50 00,

och ställ dessa frågor:

Nr 1:  Om den bruna mockakappan (på sidan 18 i skriften) var den kappa Lisbeth Palme bar vid Dekorima, varifrån kom då den mörka tygkappa med slejf och kapuschong som hon bär på Ulf Karlssons bild på mittuppslaget? Ingen bär med sig två ytterplagg vid ett biobesök!

Nr 2:  Varför hörs inte polismannen Hans Rehnstam, i dag enda kvarvarande huvudvittne från Sabbatsberg? Medan morddramat just hade inletts hejdade kommissarie Lars Christianson, körd av Rehnstam, Sollentunaambulansen i Vasastan, varefter Lisbeth övergav Olof på hans ilfärd till akutvård, bytte kappa, bytte bil, fortsatte med Rehnstam till Sabbatsberg, samt fotograferades av Ulf Karlsson vid kommissariebilen på plattan utanför akutmottagningen – varför denna djupt makabra cirkus i dödens närhet? Lars Christianson dog ung, men Hans Rehnstam finns kvar inom polisen – men är aldrig hörd! Varför inte, Kerstin Skarp?

Nr 3:  Hur kan Christianson i sin PM påstå att han befann sig vid Johannes kyrka kl 23.43 mordnatten, medan Ulf Karlssons bild, från exakt detta klockslag, placerar Lisbeth Palme vid Christianson/Rehnstams kommissariebil på Sabbatsberg?

Det är viktigt att dessa frågor ställs till makten och myndigheten av allt fler oroliga människor, det är viktigt att du hör av dig till en maktperson som tappat styrfart!

Så ring! Och berätta sedan för mig hur samtalet avlöpte!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Allt strul kring Ulf Karlssons Lisbeth-bild – varför fick den inte publiceras?

17.8.2013.

Det finns, som jag vid flera tillfällen påpekat, en enda bild från minuterna kring mordet på Olof Palme med stort, expressivt, explosivt värde, nämligen Ulf Karlssons bild från Sabbatsbergs akutmottagning mordkvällen kl 23.41-42. Bilden som visar hur Lisbeth Palme hastigt lämnar tf poliskommissarie Lars Christiansons och Hans Rehnstams polisbil med registreringsnummer LZO 872 och springer in på akutmottagningen.

Bilden har allt, och den ställer de stora svarta frågorna:

? Vad gör LZO 872 på Sabbatsberg?

? Varför har den bilen medfört Lisbeth Palme, som ju av ett stort antal vittnen vid Dekorima sågs gå upp och sätta sig i Olofs ambulans, Sollentunaambulansen?

? Varför bär Lisbeth Palme på Sabbatsberg mörk tygkappa med slejf och kapuschong, när hon vid Dekorima sades ha burit brun mockakappa?

? Hur har Lisbeth Palme över huvud taget kommit på den makabert bisarra idén att gå med på att ambulansen, under sin ilfärd, stoppas någonstans i Vasastan medan hon går över till en polisbil?

Allt visar att alla inblandade varit på förhand involverade i en komplott med avsikt att skjuta Olof Palme till döds, men nu uppstod risk att Ulf Karlssons bild från Sabb skulle röja alla hemliga förberedelser redan en kvart efter mordet! Det finns obekräftade uppgifter med innebörd att hela mordarrangemanget hade trimmats och generalrepeterats någon vecka före mordet, repeterats i detalj, på plats, varvid ingenting fick klicka.

I själva verket dunderklickade mordplanerna på två avgörande viktiga punkter:

Nr 1:  Mördaren, piketpolisen Anti Avsan, ertappas vid Dekorima en minut före mordet av vittnet Anki; hon känner igen honom som finsktalande gymbesökare från Upplands-Väsby, och hon tilltalar honom direkt på finska!

Nr 2:  Lisbeth Palme ertappas, av pressfotografen Ulf Karlsson, ca en kvart efter mordet, då hon skyndar ut ur en polisbil inne på Sabbatsbergs akutmottagning!

Här brast alla försiktighetsåtgärder, mordet stod naket och bart: ett arrangemang i polisiär regi och med Olofs hustru djupt involverad. Men då måste ju hela detta grymma mord omedelbart ha framstått som uppklarat?

Nej. Därför att arrangörerna – enligt Leif GW Persson i TV, medan han ännu var chefskriminolog knuten till rikspolisstyrelsen – ingick i

en komplott bestående av poliser, militärer och säkerhetspersoner!

Men komplotten har ännu inte fallit på dessa och andra avslöjanden, eftersom mordkomplotten i rättsstatens egen regi redan på ett mycket tidigt stadium hade inbyggda, säkerligen mångdubbla, säkerhetssystem som skulle träda i funktion om något gick snett!

Dessa mångdubbla säkerhetssystem fungerar än idag. Påstådda utredningsorgan som RÅ och rikspolisstyrelsen kan överbevisas hur många gånger som helst om att grov brottslighet hela tiden förkommit och fortfarande förekommer på statlig nivå: resultatet blir ändå noll, medan hela rättsstaten tassar tyst, liksom hela kåren av medier.

Medan jag skriver detta anländer dagens post, som en ögonblicklig bekräftelse på mitt senaste stycke ovan. Kammarrätten i Stockholm avslår alla mina önskningar om assistans, vilket delärende de än må beröra, och RÅ:s Kerstin Skarp, som formellt leder hela denna förundersökning rörande ett över 27 år gammalt statsministermord, skriver trött att

”som jag tidigare framfört lämnar jag inte några kommentarer på sådana synpunkter gällande utredningen”.

Kassaskåpssäkert.

Samtidigt inkommer 14 beställningar på min senaste skrift Mordet var löst innan det hände, så jag fortsätter väl då ett tag till, ganska ensam ute i en olaglighetens öken. Aldrig dementerad, men aldrig insläppt i Rosenbads gentila salar.

Jag återgår till Lisbeth-bilden och dödens spiral. Jag återger då, från PALME-nytt år 2000, nr 11, sidan 3, kompletterad kursivt med den information som jag nyligen fått vid sammanträffande med Ulf Karlsson samt på annat sätt:

 

Rekonstruktion av Dekorima-Sabbatsbergsdramat, minut för minut:

År 1986: 28.2.1986, kl 23.21. Olof Palme skjuts vid Dekorima. 

Detta klockslag är ej bekräftat. Troligare är ca 23.26.

23.26 (ca): En person som förmodas vara gärningsmannen ses försvinna in Tunnelgatan. Upplivningsförsök utförs.

23.28: Befälsbil med kommissarie Gösta Söderström och polisassistent Ingvar Windén anländer. 10 sekunder senare: Södermalmspiketen anländer.

23.29: Ambulans 951 från Sollentuna anländer.

23.30 (ca) och framåt: Ulf Karlsson befinner sig, tillsammans med sin hustru Agneta, vid en brand i Lugnet-området, Nacka. Han kör sin polisradioutrustade bil.

23.32 (ca): Kör in mot stan. Hör i polisradion: ”Kille gripen Mäster Samuel/Regeringsgatan. Stämmer på signalementet.”

23.36 (ca): Ulf kör Hamngatan-Sveavägen, fram till Dekorima. Hör dessförinnan i polisradion: ”Bekräftat statsministern skjuten. Förs till Sabbatsberg.”  Något senare: Ulf Karlsson har från lobbytelefonen på biografen Grand talat med Aftonbladets redaktion och fått beskedet: Kör till Sabb!

23.39: Kommissarie Åke Rimborn anländer till Sabbatsberg. Ulf träffar nu AB-medarbetaren Sjöberg på Sabbatsberg.

23.40-23-42: Ulf Karlsson uppehåller sig inne på akuten och ser där en påverkad man samt ett äldre par. Ulf Karlsson får frågan: Vad är det som står på? Ulf Karlsson går ut på plattan, mot sin bil.

22.43 (möjligen 22.41). Polisbil med tre. Möjligen 4 (nej!) personer anländer till plattan, registreringsnummer IZO 872. Lisbeth Palme, nu i tygkappa, går ut genom vänster bakdörr. Ulf Karlsson tar Lisbeth Palme-bilden.

23.55 , ungefärlig tidpunkt: En taxi, som beställts av Aftonbladets redaktion, anländer till Sabbatsberg. Med denna taxi transporteras Ulf Karlssons rulle med Lisbeth-bilden till Aftonbladets redaktion.

1.3., morgonen: Ulf Karlssons bilder, möjligen inklusive negativ (nej!), hamnar på okänt sätt hos Stockholmspolisen.

2.3., morgonen: Göteborgs-Posten publicerar Lisbeth Palme-bilden, starkt beskuren. Exakt hur bilden nått G-P är inte känt.

Så långt PALME-nytt-bokens beskrivning från år 2000, de kursiva avsnitten har tillkommit i dag. Mycket egendomligt är att Aftonbladet svär sig fritt från varje kontakt med Ulf Karlsson under mordnatten, trots att tidningens medarbetare Sjöberg samarbetade med Ulf Karlsson på Sabb samt trots att det var AB som från Ulf Karlsson lät hämta den aktuella Lisbeth-rullen.

Finalen  blir bisarr. Rikskrim ringer mig en dag i september 2000 och vill försälja (!) flera av Ulf Karlssons bilder, inklusive Lisbeth-bilden, till mig för 665 kronor! Jag slår till och får på så sätt för första gången se Lisbeth-bilden, den bild som jag därefter honorerat gode vännen Ulf Karlsson för. I motsats till rikskrim, som inte betalat Ulf Karlsson ett öre. Detta är en underlig värld. En självsäker, mobbande värld.

Jag kan inte analysera denna affär. Kan bloggbesökarna? Kvar står: det absolut obegripliga i att Aftonbladet svär sig fritt från varje samröre med denne Ulf Karlsson, som ensamjobbat för Aftobladet ute på stan om kvällarna, allt sedan 1960-talet (!).

Varför får Ulf Aftonbladets pestflagga just den kväll då han för tidningens räkning utför sitt i särklass största scoop?

Det är ju just på det radikala och socialdemokratiskt baserade Aftonbladet som vi har rätt att ställa de största kraven: påpasslighet, omutlighet. Men denna natt kom påpassligheten till pass endast då det gällde att snabbt dölja en avgörande nyhetsbild!

Tänk om nyhetsredaktören på AB den natten hade konstaterat både att Lisbeth följde med Olofs ambulans från Dekorima samt att hon anlände till Sabbatsberg i polisbil och iförd annan kappa! Nyhetsredaktören hade kunnat lösa mordet den natten, i varje fall kunnat hissa varningsflagg!

RÅ och polis säger ingenting i detta ärende, utan låter underförstå att Lisbeth kom till Sabb i Olofs ambulans. Men RÅ och polis har, i denna deras egen svarta affär, carte blanche att trolla och tiga bäst de gitter.

När bland andra jag själv attackerar denne RÅ och dessa poliser får jag svar som lyser av Palmemördaren Anti Avsans självgodhet:

”Vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss, ni kan inte ta oss… ”