Polisiär nolltolerans?

7.11.2013.

Hjärnan låg ute på egen vandring och hade hittat ”polisiär nolltolerans”. Jag tog fatt i mina rätt virvlande tankar: vad menar jag egentligen?”

Jo, så här kom jag fram till. Det känns viktigt att notera, märker jag:

I ett mord och i en mordutredning får ingenting avsiktligt glappa. Ingenting får gå avsiktligt snett. Om ett viktigt klockslag avsiktligt förfalskas, ja då är fan bokstavligen lös, allt är vilset och fel, något måste vara i grunden fel. Undersökande poliser måste finnas med i brottsbilden.

När kom jag fram till denna i och för sig rätt enkla, men i sammanhanget oändligt viktiga tanke, så satte hjärnan, oombedd, etiketten: polisiär nolltolerans.

Kan inte minsta lilla avsteg medges, inte minsta snubbel? Nej. Misstag? Ja, självfallet, inom en rimlig gräns. Men inte avsikt. Ond avsikt: Och det var när jag ansåg mig ha hittat denna onda avsikt som kravet på polisiär nolltolerans växte fram.

Jag återger ur slutet av baksidestexten på min första bok, Palmemordet: POLISSPÅRET:

Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober-december 1987 tar POLISSPÅRET form.

Visst, så var det. Jag hade fastnat för absoluta felaktigheter i polisers och åklagares arbete, men jag hade ännu inte formulerat mitt mantra. Det gör jag i dag: Polisiär nolltolerans – den som så klart och tydligt hade saknats inom Palmemordet, som hade saknats för snart 28 år sedan, som saknas så svidande tydligt än i dag.

Avsiktliga lögner från tjänstgörande åklagare och polis kan aldrig ursäktas eller trollas bort. De finns kvar i makaber stenstil på Palmeutredningens gravsten: det var så här vi ljög, och vi drog med oss en hel rättsstat i det fall som följde.

Tar jag till stora ord? Nej. Denna stora svarta händelse, med ett postludium som skrämmer, kan bara skildras i stenstil. Det var när jag första gången så tydligt kände att här har grymt ruffel och båg fått råda, här finns ingen rätt eller rättvisa., som jag kände att POLISSPÅRET måste bli snitslat och satt på pränt. Här fanns bara orätt och orättvisa. Orättvisa mot ett helt land. En hel rättsstat.

Vad har hänt under de många åren som gått? I sak ingenting nytt, men en ständig påspädning. Ständiga brott mot den polisiära nolltoleransen. Pandoras ask öppnades vid Dekorima, den är fortfarande öppen, spyr ut sin ondska.

Jag har inte varit ensam om att följa polisspåret.. Om jag tynger på bröderna Poutiainens minutiösa kartläggning av polisers marsch längs brottets väg får de utgöra ett gott exempel, bland många, på journalistiska utredare.

Men rättsstaten, personifierad av av hundratals högutbildade, har inte låtsats märka, inte låtsats se den grymma helheten. Den helhet som så tidigt borde ha gett utslag, som när EKG-kurvan stannar på sjukhusdokumentärens TV-ruta och går ner i svart.

Expressen 14 januari 2013 har inte ”låtsats se den grymma helheten”. Tidningen har ställt tre av de mest kända profeterna mot väggen: polisutredarna Krusell och Nässén, RÅ:s Skarp. Alla tre som låtsas övertygade om att de aldrig gjort något fel.

Mot detta ställs den verbale GW med det koncisa konstaterandet att ”jag skiter i vad de tycker!° Det gör i och för sig jag också, men jag tar det extra steg som GW hittills inte vågat ta, nämligen konstaterar att hela detta Palmemord är rättsstatens eget morbida arrangemang!

Persson har, ett par gånger i TV men utan att utveckla närmare, deklarerat sin principiella tro på ett polisspår – men heller inte mer. Och det är underligt. Här sitter han med hela den svenska allmänhetens av allt att döma obrutna förtroende, men han nonchalerar denna kolartro och går inte ut med den oförblommerade sanningen. Det är underligt. Det är otäckt. När jag nu t ex läser i Expressen att den kuslige grå eminensen krinsp Thure Nässén, mannen som mot bättre vetande lanserade Christer Pettersson, nu har mage att säga ”jag tror verkligen att det var Christer Pettersson,” då har skammen sannerligen gått upp på torra land och gått rätt in i sagoskogen. Det är ju djupa brott Nässén bekänner, för egen del. Detta vet alla medspelarna på fel sida av nätet, men de vågar inte fräsa ifrån, de är svårt desavouerade.

Hur fungerar en man som Thure Nässén? Hur är han skapt som ännu i denna dag försöker stötta sin beklämmande lögn från loftgången på Kung Hans väg den 14 december 1988? Då han personligen hämtade Christer till dennes långa, nesliga behandling.

Polisiär intolerans? Nej, i stället visar lejda åklagare och polischefer upp en dundrande tolerans mot usla lögner, uselt falskspel inför öppen ridå.

Jag märker att jag har höjt mitt tonläge ett snäpp; ibland kan jag inte låta bli. Och vad är några fräna formuleringar mot samlade oförrätter?

Men ragnarök kommer. Enkla herrar som Nässén och Krusell ska inte få stå oemotsagda. Katarsis kommer, reningen kommer, rensningen kommer.

Från andra sidan Atlanten sas den gången, 1986, att ”The Swedish Tree Will Fall”. Från min svenska sidan av Atlanten vill jag kontra med att ”The Swedish Truth Will Come”.

Sven Anér

Vi vadar i dy och dimma sedan 1986 och många ser inte Dekorimas sanningar, ser inte den stora lögnen

5.11.2013.

”De får inte utelämna polisspåret” skrev Expressen den 27 oktober, citerande en av Holmérs absolut närmaste män i Palmerummet 1986, intendenten och spaningschefen Stig Lennart Pettersson.

Därmed blottas ju, kanske klarare än någonsin tidigare, det snart, kanske redan, ofrånkomliga faktum att mordet på Olof Palme utövades av poliser, ogärningsmännens motpoler, trodde vi.

Alla har drabbats, alla kommer att drabbas. Rättsstatens högsta ansvariga. Poliser, åklagare, domare. Och, kanske framför allt, de tio miljoner människor som bor i det här landet och som i snart 28 år har fått tacka och ta emot vad överheten har bjudit på, nämligen dess eget stora mord, dess eget fördöljande av detta stora mord.

Den som läser Expressens citerade rubrik, och som ägnar den ett par minuters eftertanke, måste se, måste känna att ett annat Sverige blev vårt, ett rått, okänsligt, iskallt Sverige. Inget dalt och jams här inte. Om en person tycks stå i vägen, så bort med honom, och om det blir bekymmer med att rädda mördaren så lovar denna ynkliga rättsstat att gå in med hur många hjälpande händer som helst –

Nä nä, vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss –

En skön själs bekännelse, sannerligen.

”De får inte utelämna polisspåret” – nej, minsann!

Jag kan ju se på min egen yrkesgrupp, nyhetsjournalistens. Frågan är om mer av hån och galla har från rättsstatens sida sprutats mot några andra än mot oss.

Jag gör så här. Jag tar fram två böcker som jag skrivit, en tidig, en sen. Jag slår upp på måfå och ser efter hur jag har behandlats.

Palmemordet: Polisspåret. 1988. Sidan 186:

Jag läser mina inlagor till olika personer och myndigheter och massmedier och inser att jag kan förefalla odrägligt beskäftig. Men min ”beskäftighet” väcks bara vid de tillfällen då jag fullständigt tappat allt förtroende för dessa myndigheter. När jag knappt tror att en enda av Palme-åklagarnas uppgifter stämmer. Petar jag på deras sköra konstruktioner förflyktigas de som såpbubblor. Då måste jag skriva och slå larm, skriva och slå larm…

Och då går jag till Palmemordet: De sammansvurna. 2011. Sidan 63:

Vad händer då skandalen avslöjas? Följderna blir oöverskådliga!

Bakgrunden till hela överhetens, hela samhällets tystnad i affären Anti Avsan är givetvis att följderna kommer att bli oöverskådliga. Det räcker med att sätta fingret på en enstaka punkt i denna affär för att katastrofen ska bli klart synlig.

Ja, jag märker, min attack är densamma den 27.2.2009 som i dag den 5.11.2013, en dyster och våt novemberdag när vi har varit på Eriksbergs vårdcentral för lnfluensavaccinering och glädjeämnena varit fåtaliga.

”Följderna kommer att bli oöverskådliga…” Ja, det är därför som överheten hittills aldrig vågat sig på några erkännanden, vare sig i stort eller smått. Och i dystra ögonblick känns det som om något medgivande aldrig skulle komma. Varför inte? Jo, därför att rättsstaten gräver sig fast sin egen grav, medan råttorna springer eller dör.

Vem, bland de höge, ska våga ställa sig upp och deklarera:

Ja, jag var med bland dem som röjde undan Olof Palme den gången. Men ni får förflytta er tillbaka till 1986 vid Dekorima. De är lätt att se med dagens glasögon, men den gången var det absolut nödvändigt, absolut nödvändigt…

Finns den som kommer att säga detta? Ja ställ frågan till dig själv. Och hur kommer vi ur detta megadilemma då??

Svar, hoppas jag:

Med den skarpaste rätt och det skarpaste rättarting Sverige - eller kanske någon annan stat, för den delen – någonsin upplevt. Med en sanningskommission, i starten, som släpper ingen undan. Ingen stor lögnare, ingen ynklig medlöpare – ja, jag känner ett 40-tal i tankarna: Quisling, tysketöserna, med alla problem åt båda håll som spretade. Och jag känner ett 30-tal – vad är Palmeärendet annat än diktatoriskt 30-tal? Presterat av svenska ämbetsmän som, när det behövts, sagt sig vara o så kritiska mot en mellaneuropeisk mentalitet m/30-tal?

Jag arbetar just den här veckan med ett dokumentärt uppslag som jag hoppas ska välta den här kuttingen upp och ner – men det har jag trott förr och knappast blivit besannad. Vi får se; jag sover lite oroligt innan saken mognar; i så fall snart, inte längre fram. Finns saken kommer den nu.

Mitt journalistiska liv har varit fyllt av sensationer som nästan blivit av och av några få som blivit verklighet. Jag har särskilt nu, vid stigande ålderdom, mött och krafsat fram nyheter (liksom de skickliga engelska arkeologerna i 8:ans program), jag har tyckt mig ha nått högt upp mot sanningens tinnar, men störtats ner på backen av lögnens försvarare. Palme, ESTONIA, det är sällan det har gått att frilägga den absoluta sanningen i en infekterad statlig och medial miljö.

Men jag vill inte ge mig, när jag i mitt innersta känner att jag har rätt. När jag 1933 satt med en engelsk läsebok vid Themsens strand i Wargrave kunde jag lära mig att

If at first you don´t succeed, try, try, and try again!

Uppmaningen måtte ha stannat.

Jag förhandlar just nu med SVT, med den effektiva och snälla IT-hjälpredan, med en skrivfirma (att sådana finns kvar!) på Runiusgatan i Fredhäll och med mitt eget samvete – vad kan komma ut av detta? Bliv vid din blogg får du se!

Händelser, personer, indicier och bevis i Palmeärendet

12.3.2013.

Listan är självfallet inte komplett, Men gör så här: printa ut och markera, i någorlunda bokstavsordning, mellan raderna vad du saknar. Här och där har jag tagit ut svängarna, men det bjuder jag på. Mycket kommer du att känna igen, en hel del kommer att vara nytt. Välkommen! SA.

Aftonbladet, förnekar koppling till Ulf Karlssons Lisbeth-bilder från Sabbatsberg

Aftonbladet i dag, appell om intensifierad utredning. ja. vi får se…

Ahlenius, Inga-Britt, har inte dragit tillbaka sin syn på Christer Pettersson ärendet

Alexandra, restaurang, aldrig helt utredd

Almblad, Jörgen, åklagare, falska uttalanden om bl a det centrala vittnet Ulla

Ambulanserna 91 och 951, se Dekorima

Anstrin, Bo, en av de 15 nisstänkta landsförrädarna

Avsan, Anti, är Olof Palmes mördare:

Avsan aldrig hörd annat än upplysningsvis

Avsan aldrig konfronterad med Ankki eller Anneli

Ankki fåt se sex fotografier, inget föreställande Avsan

Avsan talat på finska i walkie-takie

Avsan burit vapen vid Dekorima

Avsan aldrig eftersökt på Östling/Grundbergs kontor

Avsan fått avsevärda, ej identifierade studiebidrag till jur kand

Arvidsson, Per, FMV, identifierar påstådda Dekorimakulor mm

Axberger, Hans-Gunnar, i dag JO, har aldrig släppt Christer P som skyldig

Baseball-ligan, där Avsan var framstående medlem

Bergenstrand. Klas, bl a RÅ, förföljde Christer P med resningsansökan till HD

Berggren, Nils-Olof, juristkomm, slog förgäves larm om påhittade Lisbeth-skottet

Bildt, Carl, regeringschef, utrikesminister, aldrig särskilt intresserad av Palmeärendet

Blidberg, Agneta, Palmeansvarig åt RÅ kring millennieskiftet, föga aktiv

Bodström, Thomas, passiv som justitieminister

Borgnäs, Lars, ledande Palmebevakare, med ytterligare ett steg hade gåtan öppnats

Bundeskriminalamt, se Bundesmaterialprüfungsanstalt

Bundesmaterialprüfungsanstalt, Wiesbaden, narrad i kappärendet

Carlsson, Bernt, central i gåtan, dog vid Lockerbie

Carlsson, Ebbe, god vän och nära knuten till mordets Hans Holmér

Carlsson, Ingvar, aldrig hörd i botten som nära Dekorima-anknuten

”Classe” Björklund, rättrådig polis, avslöjade hela Ulla-affären

Dagens Nyheter, stor tidning som aldrig grävt djupt i Palmeärendet

Dalsgaard, Christian, central mordnatten kring Avsans flykt

Dekorima, den stora oredan. Ambulanser, hemgjorda klockslag, Lisbeth Palme...

Djurfeldt, Claes, outredd polis uppe på åsen

DN-fotografen Åke Malmström, illa behandlat huvudvittne; bilradio ”statsmin skjuten”

Edenman, Ragnar, politiker med mörkblått förflutet som ledde kommission

Enerström, Alf, Palmeförföljare, klent förhörd

Engström, Stig, ”Skandiamannen”, klent förhörd

Engström, Pia, avgörande viktigt Grandvittne, välter ensam hela Christer P-affären

Ericsson, Lars-Eric, mycket tyst och blek efterträdare till Sigvard Marjasin

Expressen, bland de aktivaste vid förföljandet av Christer P

”Fantombilden” tillkom för att snärja den helt oskyldige Christer P

Feldt, Kjell-Olof, en av de få i toppen som varit skeptiska till Christer P-spåret

Fischer, Tomas, med outredda bevekelsegrunder till Holmér-hjälp

FOA (i dag FOI), FRA, Palmekoppling aldrig utredd i botten

Grand, biografen, huvudvittnet mot Christer P kom först efter mordet till Grand

Granskningskommissionen, vidhåller fram till 1999 (och efter!) Christer P:s skuld

Grundberg, Ingvar – hos G på Regeringsgatan upphör alla spår efter den flyende Avsan

Guillou, Jan, nästan helt tyst i Palmeärendet, smågläfser mot ”privatspanare”

Gärningsmannaprofilen, GPS, bisarrt, meningslöst inslag i Gr-kommissionen

Göteborgs-Posten publicerade 2.3.86 avgörande Lisbeth-bild, men har sedan varit tyst

HD, högsta domstolen, beröms för avfärdande av RÅ:s resningsansökan mot Chr P

Heimer, Ingvar, mördad i kampen för klarhet i Palmeärendet

Holmberg, Erik, hovrättslagman: ”Säpo-analys om Palmemordet måste utredas”

Holmér Hans, länspolismästare, inblandad före, under och efter, i Palmemordet

Industriförbund, Sveriges, centrum för de 15 misstänkta landsförrädarna: Vinge

Vittnet ”Inga” avslöjade mordförberedelser i Gamla stan, blev ej trodd

Vittnet ”Ingrid” avslöjade mordförberedelser i City, blev ej trodd

”Inuti labyrinten”, avgörande viktig Palmebok av Kari och Pertti Poutiainen

Irvell, Arne, chef för Stockholms mordkommission, fick inte utreda Palmemordet

Jeppsson, Lars, vittne, såg gärningsmannen försvinna in genom Grundbergs port

Journalistförbundet, Svenska, mycket tyst i Sveriges största mediafråga

Juristkommissionen, oväntat skeptisk, misstror Lisbeth Palmes påskjutning

Jutterström, Christina, chefred DN, höll Holmér om ryggen i anmärkningsvärd kampanj

KU: ”Warmland och Carlsson hade talats vid…”

Kammarrätten i Stockholm, limmad vid lagboken, såg inte helheten

”Kanalen”, ljudradion, ett salt innan den tappade sin sälta

Kanger, Tomas, skicklig författare i Palmeärendet

Karlsson, Alf, spindel i Säpos nät, en av de 15 misstänkta

Koci, Hans, följde inga mordrutiner i polisens sambandscentral

Kohut, Annette, gåtfull inne på Skandia

Kramm, ”österrikarn”, Holmérs falska spår

LAC, länsalarmeringscentralen, arbetade inte trovärdigt

Lambertz, Göran, justitiekansler, hovrättsråd, på väg att se sanningar

Lange, Wincent, chefstekniker: ”Det var inte de här kulorna…”

Leijon, Anna-Greta, en bisarr aktris från sin taburett

Lidbom, Carl, hann aldrig bli ordentligt förhörd av ovilliga förhörare

Lindencrona, Alvar, i outredda ”Stay Behind”

Liljeros, Arne, Christer P:s försvarsadvokat, klarade inte av Lisbeth Palme

Lindström Tommy, avskedad rikskrimchef samt en av de 15, mullvad hos Holmér mm

Lingärde, avslöjade de 15, förträngd av kommissioner, död ung

Ljunggren, Lars, en av de 15

Lundin Alf, ljög ett långt vittnesmål, avslöjad, ändå lite grann trodd

Machnow, död i polislokal, bildar mörk fond till Avsans mord på Olof Palme

Marjasin, Sigvard, ordf Palmekomm 1994-96, offer för justitiemord? Visste för mycket?

Mellin, Lena, orädd AB-journalist men tam i Palmeärendet

Miekkalina, Harri, användbart vittne för rikskrim och RÅ

Minell, Olle, författare, i tidig attack mot Anti Avsan, Minell och jag de enda

Morath, Axel, chefsåklagare, en av de många åklagare som blundade

”Mordet på Olof Palme”, tyska NDR- och WDR-program för TV resp radio, sänds än

Mårtensson, Gun-Britt, i grkommissionen, såg aldrig bortom utanverken

”Mörkläggning”, Gunnar Walls båda böcker som tillfälligt (?) öppnade en dammlucka

Nilzén, Åke, dermatolog, professor, ”baddade” Lisbeth P:s axel, fann ingen skottskada

Nilson Ulf, världsreporter Expresssen, var på ett ABF-möte – vart tog du vägen?

Nylén, Lars, en gång rikskrimchef i Tommy L:s spår, men vände bara blad

Näss PG, hög byråchef vid Säpo, handgången och lydig man åt vännen Holmér

Nässén, Thure, fixade och riggade Christer P, mot bättre vetande

Obduktionsprotokoll, Olof P:s och Christer P:s. aldrig offentliggjorda

Olovlig kårverksamhet har baseballpoliserna aldrig bedrivit…

Ormstad, Kari, obducent, kåserade om sin obduktion av Olof Palme

Oxen, nattklubb, fick hållas öppen, för märklig hållhake på besökare

Palme, Claës, bekräftade för Sven Anér att hans svägerska Lisbeth ej påsköts

Palme, Lisbeth, ledde Olof till döden vid Dekorima

Palme, sönerna, har aldrig berättat öppet

Parisambassaden, svenska, en Dekorimafilial

Parlamentarikerkommission under mörkblå fana, rev aldrig i

Persson, Göran, statsminister, bland de tysta

Pettersson, Christer, vållade en våg av medvetet falska anklagelser

Pistolskytteförbundet, Svenska, betalade glatt ut stöd till ”försvarsskytteförening”

”Polisspåret”, term skapad nästan samtidigt i Olle Minells och Sven Anérs böcker

Poutiainen, Kari och Pertti, skarpa författare av ”Inuti Labyrinten”

RÅ, totalt desavouerad instans sedan HD förgäves approcherats

Regeringen, ja , har det stora övergripande ansvaret

Rikskrim, engagerad på fel sida men kanske byter i år, 2013?

Rikspolisstyrelsen, d:o?

Röst, Åke, sekretessansvarig krkom i Palmeutredningen, vet allt, men är ej hörd

SKL, det statliga kriminallaboratoriet, lyder statens order, ingen annans

SVT, njaa, inte så mycket härifrån. Ingen Janne J

Sabbatsbergs sjukhus, blev ilsket surrande bikupa efter en statsministers död

Sandberg Bo, en av Ahlenius båda ”specialrevisorer” som i praktiken förseglade mordet

Scandic Hotel i Borlänge, en annan falskt och ilsket surrande bikupa, till Holmérs värn

Schuback, Bengt, amiral, marinchef, en av de 15 misstänkta

Sjödin, Nicke, färdledare längs polisspåret

Skarp, Kerstin, har i Polisspåret endast slagit back

Socialdemokraterna – nej, knappast deras bord. Varför inte, kan jag tycka

Stay Behind – vargen utklädd till får??

Stenholm, Olle, gav ett första larm om Lingärde, men förtydligade aldrig bakgrunden

Stenström, Carin, viktig pressröst

Stockholms försvarsskytteförening – med Avsan och Östling - början till högmålsbrott?

Stockholmspolisen, sidsteppad från första sekund

Striptease med efterföljare, lysande TV men klent genomslag

Sundgren Per-Erik, gick med machete genom de falska mordspåren

Ståhlberg, Knut, ett fan från Oxelösund; gav mig en tjuga som jag ramat in

Svea hovrätt, friade Christer P men fick aldrig ta tag i Avsan

Säkerhetspolisen, Säpo, segt inblandad med herrar som Vinge, Alf Karlsson och PG Näss

Svensson, KG, hederlig åklagare som tyvärr tog sin hatt och gick

Södermalmspolisen, på plats med Söderpiketen på Norr, jaha?

Söderström Gösta, poliskommissarie, en ikon i röran, som aldrig svek

Söderström, Henry, son till G, skicklig, flitig och välstrukturerad Palmeskribent

TV 3, herostratiskt ryktbar kanal, högtalare för poliser, inte för polisspår

Talmannen, helt ointresserad av vad en moderat rådman tagit sig för

”33-åringen”, falska beskyllningar från mordets forntid

UD, har inte velat smutsa tassarna

USA, nämns ofta. Men med små bokstäver

WACL antikommunistiska världsförbundet, d:o.

Walkie-talkies, otaliga kring Dekorima. Ledda av Christer P? Knappast, väl?

Wall, Gunnar, skapade sensation, som nämnts, med ”Mörkläggning”.

Wallenberg, Peter. En av de 15 misstänkta, aldrig hörd.

Warmland, Sten, upplevde Ingvar Carlsson på nära håll

Sven Anér mindes.

”Mutbrott, det som är pliktstridigt…”

26.2.2013.

Likalydande skrivelser till RÅ och rikskriminalpolisen.

Undertecknad Sven Anér anmodar mina adressater att snarast och noggrant utreda huruvida förre chefskriminologen, professorn Leif GW Persson, enligt här nedan lämnad sakbeskrivning, gjort sig skyldig till

tagande av muta, jämlikt brottsbalken 20:3. Jag ifrågasätter även bestickning, jämlikt BrB 17:7.

Jag ger först sakbeskrivningen, vilken även läggs ut på min blogg

www.svenanerpalmemordet,blogspot,com:

Guld och gröna skogar – Leif GW:s mantra?

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor rimligen med en professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…”

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Så långt min sakframställning, tagen från min blogg. Mot bakgrund härav anhåller jag sålunda att mina adressater snarast måtte utreda huruvida Leif GW Persson, genom tagande av muta, denna dag förmåtts att avstå från att vidhålla sitt i SVT i februari 2011 och i februari 2012 demonstrativt och, den första gången sensationellt, utan reservationer gjorda påstående att statsminister

Olof Palme mördats inom en konspiration av poliser, militärer och sälerhetspersoner.

Lagen säger att muta kan tas emot av ”arbetstagare”, och NE konstaterar i senaste upplaga att, sedan 1978, muta kan tas även av privat arbetstagare. Jag undersöker då. Åren 2011 och 2012 var Persson ostridigt arbetstagare i offentlig tjänst, rikspolisstyrelsen. I dag, då jag alltså ifrågasätter tagande av muta, är Persson pensionerad från RPS men utför omfattande tjänster åt olika uppdragsgivare, bl a åt SVT och åt tidningen Expressen.

För SVT har han under lång tid arbetat med bl a reportageserien ”Veckans mord”, i många avsnitt, samt med fiction-serien ”En pilgrims färd”, till vilken han sålt och för vars räkning han inledningsvis bearbetat TV-produktionens (-”avsnitt”) konception.

I ”Veckans mord-”serien har han i dag låtit sända samt deltagit i ett avsnitt där, enligt förutskickat material, endast mordet på Olof Palme skulle avhandlas, ”med ett nytt grepp”, sades det.

Jag hävdar att Persson i dag innehar en anställningsliknande position i förhållande till SvT och Expressen, även till Aftonbladet enligt nedan.

Men i detta senaste avsnitt har Persson demonstrativt frångått sina tidigare fastslagna misstankar mot framför allt poliser, för att i stället (se sakframställningen) huvudsakligen ägna sig åt kriminalteknik. Tittarna, inklusive jag själv, har givetvis fått intrycket att poliser inte längre misstänks av Persson.

Nå, spelar hans åsikter åt ena eller andra hållet resp vid olika tidpunkter någon större roll?

Ja, menar jag mycket bestämt, och det är därför jag inlämnar denna begäran om en utredning. Persson har nämligen, med acceleration under de senaste åren, erbjudits och skaffat sig en plattform för framförandet av sina åsikter som lett till att hans synpunkter och åsikter och påståenden för stora grupper av den svenska allmänheten framstår som välgrundade och sanna, officiella och närmast sakrosankta. Någon debatt värd namnet medger Persson sällan, sedan han på 1990-talet som ”opartisk” ordförande och RPS-anställd ledde en TV 3 debatt och därvid hävdade att han vore opartisk. Hela hans framtoning visade dock att han helt avfärdade det ”polisspår” som skulle vara föremål för debatten.

Persson har som synes oscillerat. 1990-talet entusiastisk motståndare till varje tanke på ett polisspår, 2011 och 2012 lika entusiastisk anhängare av detta polisspår, för att i dag ha placerat polisspåret att glömmas ad acta.

Om jag vågar examinera Perssons tankar så verkar det ju som om han, efter sin inledande polisspårsdrive fram till 2011, har kommit på andra (enligt min egen mening korrekta) tankar, för att nu ha svängt till ett slags ingenmansland.

Det är denna sista omsvängning, dagens omsvängning, som jag anser kan utgöra grunden för ett mutbrott.

Vilka pengar – eller möjligen andra förmåner – det handlar om kan jag förstås inte säkert veta, än mindre precisera.

Men Persson har, i flera mediauttalanden, oförblommerat berättat om sina mycket stora inkomster och om sina kolleger nämnt att ”jag tjänar betydligt mer än vad de gör”.

Ett mutbrott bedöms inte efter beloppsstorlek, i varje fall inte efter beloppen enbart. Dessutom kan i Perssons fall behöva avgöras om belopp erhållna från Expressen och SVT, enligt ovan, samt inte minst från Aftonbladet, vars redaktion under långa perioder tycks ha använt Persson som tidningens eget mantra eller skyltdocka. Jag vågar gissa att Persson tagit rejält betalt för varje dylikt bildframträdande.

Nå, Perssons ensak? Det är detta jag önskar få utrett. I varje mutaffär torde den undersökte vilja hävda att erhållna penningbelopp utgör ersättning för arbete. I fallet Persson tillkommer hans anställning, till för några månader sedan, som en komplicerande faktor. Om Persson, medan han arbetade som tjänsteman hos RPS och samtidigt förordade polisspåret, försäkrade sig om separata tillstånd för varje biinkomst kommer saken möjligen i ett annat läge.

Jag understryker slutligen att professor Leif GW Perssons position inför den svenska allmänheten har varit grundmurad. Den svenska allmänheten har trott honom, i vått och torrt.

Grundfrågan: har tagande av muta varit förutsättningen för Perssons saltomortal denna dag, den 26 februari, från ett direkt utpekande av personer ur den polismakt som är satt att försvara sittande regeringschefs liv, till – ja, till vad då? Till ingenting, som saken tycks framstå denna kväll.

Ett mutbrott tillkommer inte utan bestickning. Självfallet anmodar jag mina adressater att även utreda möjliga bestickare, kanske placerade inom rättsstatens högre regioner.

Jag önskar omedelbart besked, från båda mina adressater, rörande dnr och handläggare samt myndigheternas första kommentarer.

Sven Anér, journalistisk utredare av RÅ:s och rikskriminalpolisens handläggning av detta ärende sedan hösten 1986. Jag noterar att jag under denna tid aldrig, från dessa båda myndigheter, någonsin mottagit en enda samtidigt korrekt och relevant information. Nu önskar jag bättring.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.

Guld och grön skogar – Leif GW:s mantra

26.2.2013 kl 14.

Jag tittar ut genom mitt arbetsrumsfönster och ser en grå molntapp segla bort. Det är den sista resten av den svenska rättsstatens anständighet och anseende som försvinner.

Leif GW Persson, professor utan professors heder, har på nytt, möjligen för sista gången, sålt ut sin namnteckning för guld och gröna skogar, genom att för dagens Expressen fundera kring den förfinade teknik som hade kunnat avslöja Olof Palmes mördare, om den funnits att tillgå år 1986.

Är detta så farligt? Ja, det är oerhört, avgörande farligt. Därför att GW därmed vill slå fast, en gång för alla, att Olof Palme mördades av en ensam, fristående gärningsman. Kanske inte Christer Pettersson, men…

Hur kan jag säga det? Jo, så här:

Om denne professor Persson i stället hade hållit fast vid sina uttalanden i TV samma årsdagar 2011 och 2012:

”Mordet ägde rum inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”,

så hade Persson ju inte samtidigt kunnat bolla med prat om ny teknik. Den som vet var mördaren står att hämta sätter sig ju inte ner och drar krångliga jämförelser mellan gammal och ny kriminalteknik utan hämtar hem mördaren för snabb och opartisk lagföring. Sedan är ju gärningsmannen gripen, eftersom rättsstaten visste precis var den skulle leta.

Alla Perssons reflexioner kring kameror och DNA är ju irrelevanta och har kommit till enbart för att GW ska kunna sitta och säga, i Expressen och antagligen i TV nu på tisdagskvällen (jag får bli hans spökröst):

”Det blev så fel i förfjol och i fjol, naturligtvis var det inte poliser, naturligtvis var det en ensam gärningsman…”

Men det helt korrekta beskedet om poliser som gärningsmän fick försvinna när rättsstatens tjänare klappade på Perssons dörr och bönade och bad:

”Du kan väl gå ut lite försiktigt, va? Ta bort det där med poliser…

Och Persson har lytt och fått rejält tack uppifrån.

Den svenska rättsstatens sista rest av anseende och anständighet har försvunnit, tillsammans med tacket till Persson.

Fanns något kvar av dessa båda honnörsord? Ja, kanske en aning. Rättsstaten kunde i alla fall gå omkring och inbilla sig att det rört sig om ensam gärningsman. Men när osannolikt tydliga spår rensas undan på rättsstatens eget initiativ och rättsstaten därefter ju vet att den i praktiken tvingar en till för några månader sedan högt stabsplacerad ämbetsman inom rikspolisstyrelsen att ändra ett tidigare i princip korrekt besked till ett svammel som står granne med lögnen, då blir ”anständighet” och ”anseende” till sjuka skämt.

Med på köpet rinner ut i avloppet svensk nyhetsjournalistik, till klirret av slantar, många slantar.

Jag ser tillbaka på mina år på 1940-talet, som, först, oerfaren nattreporter på Dagens Nyheter. Oerfaren, ja, okunnig, säkert ibland, men sannerligen inte jonglerande med sanningar, i en manege som krattats åt oss, inte av sittande regering utan av chefredaktörer och redaktionschefer med egen, oväldig beslutanderätt, eget ansvar.

Jag fick en gång, av redaktionschefen Sten Hedman, 25 kronor i ovikta sedlar som gratifikation för mitt journalistiska jobb i samband med ett av dåtidens mord.

Pengar som inte tyngde mitt samvete.

Sven Anér, kl 14.35

Får Palmeböcker inte recenseras?

12.2.2013.

Om en författare hos tidningsredaktörer påtalar klen recension svär han i kyrkan. Men om han eller hon påtalar utebliven recension, konsekvent uteblivna recensioner, i alla tunga medier ständigt uteblivna recensioner? Om en energisk författare marginaliseras ner till noll?

Nja, det är ju inte helt säkert att författaren har rätt att klaga. Hans verk kan ju vara så svaga att de inte når upp till rimliga recensionskriterier. Böcker kan vara allmänt usla, utan kontroversialitet, utan kvalitet – då får väl författaren skylla sig själv?

Jag går direkt in och exemplifierar min sakfråga. Saken gäller mig själv, och jag kan självfallet sägas vara subjektiv, partisk:

Jag fokuserar nu på mina tre senaste böcker i Palmefrågan:

Palmemordet: Affären Anti Avsan, Sven Anér Förlag, 2008-09.

De SAMMANSVURNA, Sven Anér Förlag, 2011, samt

Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, Sven Anér Förlag, 2012.

Dessa tre böcker har samtliga för eventuell recension sänts till sju stora dagstidningar, nämligen

DN, Expressen, SvD, Aftonbladet, G-P, Sydsvenskan samt UNT.

Enligt mina noteringar har någon recension av någon av dessa böcker inte influtit i någon av dessa sju tidningar. Men mina böcker har kanske varit på en gång urusla och okontroversiella, ingen litteratur att bry sig om?

Njaa, jag är inte helt säker. Detta eftersom Bibliotekstjänst, som förmedlar alla bokinköp till de cirka 600 svenska kommunbiblioteken, har recenserat de tre böckerna, tämligen utförligt och med precisering av de skarpaste och mest kontroversiella inslagen.

Helhetsomdömena har varit goda men dessa omdömen utgör inte min poäng. Bibliotekstjänst har anmält böckerna, det är det viktiga. Enligt de regler Btj tillämpar skall en första men klen recension följas av en annan recensents anmälan, varefter kommunbiblioteken får dra sina slutsatser. I mina tre fall har någon dylik omrecension inte blivit aktuell; den ursprungliga har stått fast.

Är det viktigt att Btj skriver? Och hur Btj skriver? Och att kommunbiblioteken köper?

Ja, på de tre frågorna. Btj sätter böcker på kartan, dess recensioner går ut till alla kommunbiblioteken, vilka självfallet knappast inköper i någon större utsträckning om recensionerna är dåliga; en självklarhet.

Och då det gäller Btj:s recensenter, så är dessa naturligtvis medvetna om sin position och sitt ansvar. Rimligen leder detta till att vederbörande recensent sällan anser en bok vara vare sig ”lysande” eller ”usel”; en statistik kunde vara intressant, men den har jag förstås inte kunnat utföra, bl a eftersom Btj-recensioner knappast är allmänt tillgängliga i full utsträckning.

Vikten av inköpens omfattning är självfallet ingenting att sticka under stol med. Arbetaren är sin lön värd, och litteraturarbetarens lön härrör från bokförsäljning, onekligen. Grädde på moset i form av statliga kulturbidrag förekommer, någon gång, men ligger utanför normala författarkalkyler.

Går jag som katten kring gröten? Är dålig lönsamhet mitt enda klagomål? Nej, sannerligen inte det enda. Denna sak handlar i mycket stor utsträckning om en författares yrkesglädje, tillfredsställelse inom yrket. Och detta är sannerligen inte vilket yrke som helst. Normalsituationen för en författare, då första nedslaget görs på ordbehandlaren, är att någon garanti för en blivande publicering inte föreligger. En bok planeras på spekulation, oftast en riskabel spekulation.

Den support som kan vara att räkna med kommer från Bibliotekstjänst. Annonsering förekommer i dag endast från de stora förlagen och deras bästsäljande författare, men även denna annonsering är i dag gles, oerhört gles i jämförelse med situationen för ett antal decennier sedan, då hugade bokköpare botaniserade bland tidningsannonsernas ”7:e tusendet”.

Om jag skulle förutskicka redaktörernas motargument blir dessa givetvis att bra bok alltid blir såld och läst, och fristående tidningar kan aldrig tvingas recensera alla nyutgivna verk.

I och för sig riktigt. Om definitionen ”fristående tidningar” håller. Det är just på denna punkt jag i dag är tveksam. Djupt tveksam.

Gå tillbaka till min inledande sampling: 21 uteblivna recensioner från sju stora tidningar, alla med omfattande kulturbevakning. Ingen av dessa tidningar vill ta upp till behandling tre böcker från en i Palmeärendet aldrig någonsin dementerad författare. Aldrig dementerad, men, verkar det, alltid undanskuffad till någon överfylld in-tray.

OK, kan redaktörerna svara: skriver du för brödfödan får du väl skriva bättre då?

Om boken är bra, kan jag svara, bestämmer ju inte författaren utan den anmälande recensenten. Vad ger ni mig för kriterier på att mina böcker är ointressanta i denna dödens cirkel?

Där upphör denna fiktiva (?) debatt av brist på syre.

Till sist, i rent klarspråk:

Jag menar, mot bakgrunden av vad jag här har sagt, att de svenska medierna, inte bara de stora utan nästan alla, till det yttersta drar sig för att över huvud taget beröra denna inflammerade Palmefråga, där dagens svenska medier uppenbarligen inte har någon egen skarp åsikt men cirkulerar någonstans kring Christer Pettersson.

Ur detta utkristalliseras ett iskallt yrkesförbud för den som dristar sig att frondera, medan demokrati, och i praktiken tryckfrihet, naggas i kanten. Äts upp.

Jag söker en debatt i ett hårt, kristallhårt ämne.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79

Nu är det viktigt: att gå från GW:s mummel till faktiskt klarspråk! Och regeringen får försöka bryta sin sanslösa tystnad i Sveriges ödesärende!

4.2.2013. Detta går inte längre. Ett land som Sverige, som brukar kallas för en demokrati, glider nu via sina massmedier och sin dödstysta regering in i det allt kusligare och kletigare Palmeärendet. Ingenting sägs rent ut, det rör sig om obestyrkta antaganden, och när det kör ihop sig går det alltid bra att plocka fram ett förstasidesporträtt av den store forskaren professor Leif GW Persson, som vet allt, kan allt och kan hoppa mellan alla tillgängliga tuvor, utan att någon kräver honom på bevis. Hans mummel jämställs än så länge med klarspråk. Men inte länge till.

Ett praktexempel demonstreras denna måndagsförmiddag i Expressen, en tidning som glatt nonchalerar sådana ting som dokument och fakta och i stället litar (litar?) på professor Persson.

Jag har tidigare vid flera tillfällen understrukit att Palmeforskningen måste få gå från luftiga gissningar till just fakta, men det verkar som om dagens media helt nonchalerar föreliggande dokumentation och kommissionsrapporter och som sagt ersätter vetenskaplig akribi/ytterlig noggrannhet/ med den information som kan komma från Leif GW Perssons mun.

Persson är professor, men hans arbetssätt utgör en skamfläck på samhällsinriktad forskning.

From sounds to things – jag läser i denna måndags Expressen:

I serien ”En pilgrims död” antyds att Palme varit agent åt USA.

Nu slår seriens skapare, professorn och författaren Leif GW Persson fast:

”Palme var agent för USA, det är sant alltså”, säger Leif GW Persson.

Men några bevis för det har inte hittats, enligt professorn och Palmeförfattaren Kjell Östberg.

Expressen frågar Persson:

”Finns det bevis för det?” /För Palmes CIA-koppling/.

”Det vore nog ingen större konst att plocka fram dem. Jag har inga som helst problem med det för det var i det läget då Stalin satt i Sovjetunionen”, säger han.

Så långt Expressen i dag. Detta är så långt det går att komma från vetenskap, forskning. Professor Persson anser att han har rätt att bolla hur som helst med sina förflugna tankar utan att ge minsta belägg.

Finns då dessa CIA-belägg tillgängliga? Nej, och Persson kan inte ta fram dem. Men prata går bra varje gång en tidning ringer, pengar att tjäna.

Det som närmast liknar förefintliga fakta är vad granskningskommissionen, i sin i och för sig hårt kritiserade rapport, säger på sidan 377 (ursprungliga versionen), ”Avsnitt HA-CIA, Allmänt”:

Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet /polisutredningen/ samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är en underavdelning till ”Politiska motiv” (H) Osv.

Här har alltså sökts efter CIA som tänkbart ingående i mordplanerna, inte efter huruvida Olof Palme själv kan ha varit kopplad till CIA, varit aktiv på CIA:s sida. Men om granskningskommissionen funnit tecken på sådan koppling borde den förstås slagit larm.

Borde? Ja: granskningskommissionen tassade i försiktiga tofflor, och det är naturligtvis tänkbart att kommissionen dragit sig för att ta upp uppgifter av detta slag.

Men skulle kommissionen verkligen ha undertryckt dylik info? Det vore en mycket hård anklagelse, vilken förstås i så fall måste beläggas. Om dylik CIA-dokumentation hade funnits hade kommissionen givetvis varit tvungen att ta in den under sitt CIA-avsnitt, det är en självklarhet. Och det har kommissionen inte gjort.

Men Leif GW Persson, med en professorstitel som verkar ha en Refaats styrka och stadga, kan tillåta sig att betrakta en Palme-koppling till CIA som något han kan trolla fram ur sin egen lilla andeflaska om han får lust: läs hans lilla bakgrundsresonemang, där allt är hans eget totalt oakademiska vims.

Fram med papper, professor Persson, om du har några!

När jag skrivit min första bok i Palmeärendet knappt två år efter mordet och för första gången lanserat termen ”polisspåret” var det populärt att kalla min redovisning för lösa teorier från en ”knäppgök och privatspanare”. Den tiden är över nu. Jag – och många andra – tillåter mig nu att kalla mig forskare, och alla de gamla öknamnen och invektiven är placerade i en gammal skräpkammare från Christer Petterssons tid.

Leif GW Persson har aldrig, eller nästan aldrig, hänvisat till existerande dokumentation. Han har letat i sin egen påstådda minneskammare, och där har han kunnat plocka upp vad som helst. Bland annat de berömda orden om att Palmemordet byggde

på en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Uttalade två år efter varandra i Eva Hamiltons SVT.

Inga dokument? Nej, inte ett enda. Dokumenten har jag själv i dagarna fått ta fram och kommunicera till bl a JK om: 15-spelet med de femton landsförrädarna, från förutvarande Säpochefen Vinge till den herostratiskt ryktbare avskedade rikskrimchefen Tommy Lindström. Hårda dokument, en faktaspäckad promemoria från en statlig säkerhetsexpert, som aldrig bemötts med misstroende.

Alltså – och förlåt om jag sätter mig själv i centrum:

Lingärdes promemoria presenterades för polisen 1993, för Marjasins Palmekommission 1995 och för JK 1998/2013. Persson hittar den någon gång i polisens djupa valv, bygger rysare och thrillers på materialet, men slår aldrig larm, berättar aldrig vad han har läst och var han läst det men koncipierar en låtsasdokumentär i fyra delar om grovt landsförräderi: ”O så trevligt!” säger Eva Hamilton och utanordnar cash i mångmiljonklassen, till Persson och till allt annat i en av svensk TV:s absolut dyraste produktioner.

När TV sedan har virrat till en statsministers död för hela den förundrade svenska allmänheten anser sig Eva Hamilton tydligen ha gjort sitt och kan vila på sina fiktiva lagrar, ett antal trappor upp vid Oxenstiernsgatan.

Den skändligen mördade statsministern Olof Palme dras i smutsen – und der Teufel lacht dazu.

Sven Anér, författare bakom boken ”Palmemordet: Polisspåret”.

Expressen och AB: soppa på några spikar

2013-01-28
Måndagens kvällstidningar innehåller en hel del text men går mest på tomgång. Som alltid är det av intresse att notera vad som inte nämns, och i dag visar det sig att den tunga Ulf Lingärde-promemorian, som båda tidningarna har på sina bord, över huvud taget inte nämns, och heller inte det faktum att den av polisen hörde förre polismannen Anti Avsan kommit bort i hanteringen.

Att både promemorian och Avsan så totalt skippas av de båda tidningarna och av de många personer som intervjuats känns närmast overkligt.

Låt se: dessa uppgifter, som alltså båda har lagts fram av mig, har en trovärdighet och en body som saknas i måndagstidningarnas mycket odokumenterade material. Promemorian har funnits hos rikskrim sedan 1993. Den inkom närmare bestämt den 30 juni, medan dåvarande piketpolisen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, Anti Avsan, den 14 juni 1993 hade inkallats för ett förhör i Palmeärendet, vilket senare hemligstämplades.

Det känns som en händelse som ser ut som en tanke. Promemorian Ai. 318-93 är ett mycket konkret dokument, vars viktigaste inslag är de 15 F-namnen, ingående i en konkret konspiration, aldrig kommenterad av rikskrim eller RÅ.

Och förhöret med Avsan tillkom, hos Hans Ölvebro, flera månader efter de åtta förhören med Palmemordets huvudvittnen, de unga kvinnorna Anki och Anneli. Uppenbarligen har Ölvebro till slut känt sig tvungen att höra Avsan, sedan han, Ölvebro, från november 1992 över huvud taget känt djup olust inför hela affären Avsan och handlagt denna affär med ovillig vänster hand: Avsan konfronterades aldrig med Anki och Anneli, trots att en sådan konfrontation mycket enkelt hade kunnat arrangeras. Anki konfronterades vid ett tillfälle, men då fanns Avsan inte med bland de sex uppställda männen. Det är inte känt vem av dessa män som påstods vara den misstänkte i Palmemordet.

Och kanske det väsentliga i denna affär: ingen, alltså inte heller i dag, har till mig sagt att Avsan inte har skjutit Palme. Ingen, inte t ex nuvarande förundersökningsledaren Kerstin Skarp, som i dag påstår att ”vi har ingenting som heter polisspåret”.

När Leif GW Persson ger sin oförytterliga mening om Palmemordet säger han, i dag liksom tidigare:

”Vilka som utför det rent praktiskt? Ja det är personerna i deras /offrens/ närhet som har ett militärt och säkerhetspolitiskt förflutet. De har kunskap om offret och tillgång till offret.”

Dvs, som jag vid flera tillfällen understrukit, just den uppsättning av personer som återfinns i Ai. 318-93: poliser, militärer och säkerhetspoliser. GW nämner numera sällan poliser i den öppna verksamheten, men vid varje årsdag av mordet har han i TV nämnt dessa poliser först.

Men GW tas inte där han släpps. Han tar upp de bitar som för dagen passar, men ingen ska inbilla mig att inte GW noggrant läst denna promemoria, som är det mest eldfängda dokumentet som finns innanför de orangeröda pärmarna. Skulle GW ha missat det? När han bara haft att begära fram den rätta pärmen?

För övrigt välkomnar jag gode vännen och utredaren Pertti Poutiainen in i dagsdebatten. Pertti säger till Expressen, lugnt och eftersinnande:

Det finns mycket som pekar i riktningen att det skedde en avsiktlig fördröjning av mordspaningen. Det finns även antydningar om att mordet var organiserat på något vis, och där kan poliser vara inblandade eller militären.

Ingen som läst bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten” kastar polisspåret på tippen. Kjell-Olof Feldt läste boken en gång och slog larm.

Låt mig ge ett förslag till Kerstin Skarp:

Om du inte ser något polisspår, frisläpp då utskriften av Ölvebro-förhöret med Anti Avsan!

Det är över huvud taget en skandal att den svenska allmänheten inte ska få läsa vad den djupt involverade Avsan sagt i förhör.

Av dagens pressklipp att döma tycks de flesta slå till reträtt beträffande nära nog alla spår i Palmeärendet.

Min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” säljs, under stor efterfrågan, slut från förlaget.

Sven Anér 

Blir inte Palmemordet löst? Det är löst!

13.1.2013. Jag skriver detta mitt i söndagens kalla solsken, och redan har kvällstidningarna bjudit på åtminstone en recension; tydligen har press fått förhandstitta.

I Aftonbladet sågar krönikören filmen och dess upphovspersoner jäms med fotknölarna eller strax nedanför, medan i Expressen Leif GW har tagit över hela tyckandet själv; lugnast så. Han förefaller vara vid gott mod. Aftonbladet styggt mot GW, men Expressen öppnar famnen? Är ett stort krig på gång?

Aftonbladets katastrofrubrik över Ann Charlott Altstadts genomgång lyder På rätt spår, en formulering som visar sig syfta på det faktum att Persson sent omsider räknat ut att Christer Pettersson inte var mördaren; knappast ett Herkules storverk.

Ett stilprov m/Altstadt:

När romanernas frustande burleskerier , mat- och dryckesfrosserier, seriösa föreläsningar, maktskildringar och språkekvilibrism har skalats ner till tv-serie finns bara en massa prat kvar från oftast nollställda nunor i en jämngrå tjocka. De ansvariga för tråkhaveriet har inte ens brytt sig om att estetiskt markera 80-talet för tv-tittarna genom kläder, frisyrer eller inredning. Musiken har fastnat i standardläget – ödslig alienation.

En av de värsta stjärnsmällar den på beröm inställde GW någonsin råkat ut för. Och ”det kommer mera” som ett Martin Timell-program hette en gång i världen. Wow.

Intressantast, eller kanske mest skrämmande, är faktiskt omdömena från ”Vi fem” på Aftonbladets baksida”, där fyra av dessa fem tvivlar på att Palmemordet någonsin blir löst. Skrämmande, som sagt.

För hur ser dagens panorama egentligen ut? Två unga, i alla avseenden nyktra unga kvinnor sammanträffar någon minut före mordet med en person som den ena av dem känner och som hon tilltalar på finska eftersom hon vet att han talar finska.

Hon – och hennes kamrat – hör då ett samtal mellan mannen och en anonym finsk röst över walkie-talkie-nätet:

”Dom kommer nu!”

”Jag är upptäckt! Vad ska jag göra?”

”Skit i det och gör vad du ska!”

De unga kvinnorna drar sig undan, strax efteråt hör de ett eller möjligen två skott.

Efteråt kan den ena av kvinnorna, Anki, ge god anvisning på den gärningsman de talat med.

När i världshistorien har en så kristallklar förhistoria till ett stort mord kunnat presenteras? Men fungerande (?) polis och åklagare hittar alla den obotfärdiges förhinder: mannen är inget vidare på finska, kvinnorna är inte säkra på hans namn. Osv. På första sidan i kriminalmanualen står att konfrontation ska företas om misstänkt person finns, men någon konfrontation av den misstänkte sker aldrig, endast en konfrontation där den misstänkte inte är med.

Åtta förhör med de båda unga kvinnorna, med finsk bakgrund, arrangeras med lång fördröjning, julglöggen och nyårsraketerna kommer emellan, men sju av dessa förhörsutskrifter är fortfarande helt hemliga för den svenska allmänhet som hade Olof Palme som statsminister. Det åttonde förhöret kom ut, antagligen genom ett förbiseende: den skicklige journalisten Olle Alsén kom att vid det första förhöret med Anneli (inte med Anki som hade all den avgörande viktiga förstahandsinformationen), fungera som förhörsvittne och fick ostörd banda detta avgörande viktiga förhör. Annars hade vi ingenting vetat. Men vad finns inte av kompletterande info i de resterande sju förhören?

”Förundersökningssekretess” har alla Palmeutredare och Palmeåklagare rabblat som sitt eget mantra under de år som gått, nyfikna journalister kan känna sig blåsta, ha ha!

Vad är då meningen att vi journalister ska tro? Att de unga kvinnorna, gemensamt, har dukat upp en lögnhistoria?

Är Dekorimamannen, vid ett flertal tillfällen presenterad av mig i ord och skrift, hörd? Jo, faktiskt. Med fördröjning här också. Det ursprungliga tipset utifrån kom senhösten 1992, men först den 14 juni 1993 ombads, ja jag kan ju lika gärna säga Anti Harald Avsan, vänligt och endast upplysningsvis komma till samtal på polishuset. Men det bör väl ändå stå en hel del i den förhörsutskriften, eller hur? Det är tänkbart, men ingen har fått se ett ord av detta förhör, med, enligt mitt aldrig dementerade påstående, Olof Palmes mördare vid Dekorima.

Men på något vis har dessa sanningar, trots lovvärda insatser från bland andra Lars Borgnäs i SVT:s Striptease 1994, inte fått tränga fram till svensk allmänhet och inte till de 5 på AB:s baksida; detta är svenska myndigheters och mediers skam. Liksom det i alla höga instanser aldrig upphörande mumlet om Christer Pettersson, som inte var mordets förövare utan mordets statliga syndabock.

Det är inför det här scenariot som den store GW har koncipierat sin i alla avseenden skrämmande rövarhistoria åt Eva Hamilton på vår nära nog statliga television, i stället för att han kunnat, i lugn och ro, gå till de handlingar, de dokumentära fakta som faktiskt finns och som aldrig har dementerats men vispats bort.

Jag går in konkret: Leif GW Persson har, i sina båda skepnader som högt stabsplacerad polis och chefskriminolog respektive högt arvoderad flyhänt deckarskribent lagt mordet vid polisers, militärers och säkerhetspersoners fötter. Han hade kunnat anföra några provenienser, berättat vilka fakta som föreligger:

Poliser: Överväldigande dokument i Avsan-affären med omnejd, och dito i statsmaktens påhittade Christer Pettersson-affär;

Militärer: Synnerligen trovärdiga säkerhetsforskare, t ex Lingärde, hörd vid offentlig hearing inför den första granskningskommissionen under Marjasin, namnger de militärer som ska ha ingått i denna komplott riktad mot Olof Palmes liv. Här hade funnits mängder av oemotsagda fakta att fästa på pränt, om GW önskat stabilisera sin fiction en aning.

Säpo: Jag har just på bloggen återgett bröderna Poutiainens avgörande intressanta forskning, där SÄPO:s inblandning noteras i klartext och noga exemplifieras.

Denna konkreta information hade kunnat utgöra stommen i en tillförlitlig faktadokumentär signerad GW, men nu blir det mycket skrik och lite ull, eftersom denne författaren Leif GW Persson tydligen kan väckas mitt i natten och skriva eleganta glättade texter, som kan slinka ned med frukostkaffet och kräva föga ansträngning; den lättflytande materian är klart läsvänlig.

Men det är i själva verket en stram professor som skriver, med denna bistra avis aux lecteurs i förordet till ”Faller fritt”:

Sanningen omfattas inte av någon allemansrätt.

Så ligger det till. Sanningen är förbehållen GW. Den stora innersta sanningen släpper han inte ifrån sig, vare sig som fact eller fiction, denne professor Leif GW Persson, som, förmodad oåtkomlig, svept sig i den absoluta maktens och rikedomens toga.

PS, redan innan jag sett filmen! En kollega, med tillgång till DN, ringer och berättar att Dagens Nyheter, i sitt söndagsnummer, brister ut i samfälld eufori över Pilgrimsprojektet. Allt är lysande, GW och samtliga skådespelare höjs till skyarna, Helena af Sandeberg får fem helsidor i support. Hela serien är något i drömväg, osv.

Jag har aldrig sett en sådan stjärnsmäll som Aftonbladets, aldrig ett sådant stjärnberöm som detta. Reklam? REKLAM?

En stor tidning höjer till skyarna, och strax ovanför, medan en annan stortidning talar om ”tråkhaveri”, den mest nedvärderande glosa som går att hitta i sammanhanget? Var ligger sanningen? Om tre timmar sitter jag i TV-soffan.

Till dess kan jag spekulera, utan särskilt mycket på fötterna. Bonniers är GW:s förläggare, och Bonniers går kanske inte särskilt bra just nu, så en liten konstgjord andning? Å andra sidan är recensenten Croneman känd för att vara omutlig, säger insatta personer jag talat med. Väger Cronemans ord just därför extra tungt?

Vad skriver SvD i dag – just när den passat på att inte hamna i min söndagsbrevlåda? Står kampen mellan Bonniers och Schibsted? För mig just nu får den mördade Olof Palme bli lekbollen för skrämmande krassa och ovidkommande hänsyn. Och hur många höjdare känner sig i dag sitta löst på taburetterna? Var Christer Pettersson sin egen stora fiktion? Ja, då har vi ju i 27 år levt i den mest skrämmande fiktionen av dem alla: nedgången A-lagare, helt oskyldig, lyfts upp på den statliga syndabockens tron? Detta suddas ju inte bort genom att Pettersson till slut inte fälls, trots frenetisk aktion från RÅ:s sida.

Jag ser i dag tvivlande på mitt yrke, genom de 65 åren. Till sist, jag känner det så, kan vi journalister skrika och ryta, men genomslag får vi inte om inte höga makter vill. Höga makter? Olof Palme, själv en hög makthavare, var hela sitt yrkesverksamma liv omgiven av makt: hygglig makt, kanske, egoistisk makt, dödens farliga makt. Åt den förutbestämda döden kunde han ingenting göra.

13.1.13, på kvällen.

Så har jag då sett det första Pilgrimsavsnittet, och jag styrks i min uppfattning om det meningslösa att göra en kvasidokumentär av detta slag.

Det går inte att starta en produktion som denna med att rikskriminalchefen, i nutid, startar en hemlig utredning där Palmemordet ska undersökas på nytt efter över 25 år, när sakförhållandet är detta: det var en lejd piketpolis som i samarbete med sammanlagt säkert minst femtio poliser på fältet och på olika expeditioner och efter en minst månadslång planering sköt Olof Palme till döds.

Att försöka inbilla en i princip underinformerad tv-publik att sittande kriminalchef över 25 år senare inte vet hur landet ligger är helt enkelt ointelligent.

På denna grund svalnar omedelbart mitt intresse för denna produktion. Jag skulle kunna göra några randanmärkningar, som att ett par vittnen, som presenteras som väsentliga, inte förekommer i det verkliga utredningsmaterialet, och som att det var nära nog omöjligt att uppfatta vad de många rollfigurerna hade för namn och för befattningar, men detta känns som sagt inte aktuellt. Hur DN kunnat falla platt i farstun för denna märkliga mix av fact och fiction förstår jag inte.

Hur denna serie av filmer över huvud taget har kunnat komma till stånd är en annan detektivgåta. Produktionskostnad: 40 miljoner? Två regissörsnamn; blev den förste avkopplad mitt under resan?

PPS: Nej, ”det är inte ens roligt”; låter Expressen på måndagen de faktiska Palmeutredarna säga om GW:s film. Inte oväntat, det är ju deras livslögn som krossas.

”Jag visste vad han gick för”, säger kriminalinspektören Thure Nässén om sin favoritmördare Christer Pettersson, trots att det, enligt polisens egna papper, var just Nässén som drog upp det fega anfallet mot den aldrig pistolskjutande A-lagaren. Nässén ljög rätt upp och ner om Petterssons påstådda närvaro vid biografen Grand och gav alla samhällsbevarare en karamell att suga på. Och Expressen låtsas tro på Thure Nässén.

GW friar i dag i och för sig Christer Pettersson. Men han gör det inte på de kristallklara grunder som affären Nässén erbjuder, därför att GW så sällan går in i faktiska händelser, in i de klara dokumenten.

Han svär och hojtar och ryter på ett sätt som riskerar att ställa honom totalt offside.

Synd, eftersom ett på sakliga grunder byggt samarbete mellan GW och fristående journalister skulle kunna leda fram till den sanna bilden: ett mord i statlig regi. Men då finge GW ta till sig just de fakta som i dag ligger på bordet: Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, polisers raderande i Olofs patientjournal, Lisbeth Palmes byte av kappa – för att ta bara tre av åklagares och polisers otroliga falska duttande kring en statsministers död.

Leif GW Persson har så småningom insett Christer Petterssons oskuld. Gå då in, GW, i de stora, svarta, belagda, odementerade fakta, kartlägg i klara verba vad som egentligen hände, före, vid och efter Dekorima, vad som händer i dag.

Sluta skrika och svära, du svärtar bara bilden av dig själv. Och begär fram alla officiella förhör i Avsan-affären? Där finns sanningar, GW! Stora mörka sanningar.

Till dess får du skrika och svära i fred.

Sven Anér

PPPS: jag vandrar med tankarna och tankarna vandrar med mig.

Vad som behövs är en anamnes, för att tala läkarspråk. En uppställning över de kunskaper om brottet och alla dess komplikationer, som finns att tillgå. I denna anamnes ska ingå dels det officiella materialet, de många orangeröda pärmarna. Allt, vartenda instämplat papper. Vidare de aldrig dementerade inofficiella uppgifterna samt korrigeringarna av de sällan ifrågasatta officiella - en sådan uppställning har aldrig gjorts.

Denna anamnes ska i sin helhet publiceras. Ingenting behöver, ingenting får hållas hemligt. Då skulle vi nå fram till ett läge där det vore dags att ställa en diagnos.

I detta samlade material kommer att finnas allt sådant som i dag hålls hemligt, hekatomber av handlingar. Viktig dokumentation? O ja. Jag har nämnt affären Avsan. Här finns nästan ingenting öppet i dag. Vad sa Avsan den 14 juni 1993 då han tillfrågades om Dekorima? Vad sa han? Att han aldrig varit vid Dekorima? När och hur och varför förfalskades det avgörande ödesdigra telefonavlyssningsprotokoll som en gång i världen falskeligen stadfäste Christer Petterssons påstådda uppdykande vid biografen Grand? När och hur och varför bytte Lisbeth Palme ytterplagg under sin avbrutna färd till Sabbatsbergsakuten? Varför slog Lisbeth Palme aldrig larm om alla märkligheter som skedde under hennes korta färd från Dekorima till Sabbatsberg?

När en anamnes är klar, rensad och kompletterad, ska kniven sättas till, för att fortsätta med läkarspråket. Vilka ska göra det? Ja, den nuvarande uppsättningen av utredare är, tyvärr kan kanske sägas, diskvalificerad redan i starten; intervjuer i dag med några av dem visar total orubblighet, det ligger till som vi hela tiden har sagt.

Riksrevisionen ligger närmast till, menar jag. Om en sak av denna typ och denna storleksordning inte skulle ligga inom mandatet får mandatet putsas till.

Sven Anér

”Det behövs en debatt om detta” säger GW-filmens regissör

19.12.12. Förbannad GW i bakvatten.

Det är märkliga publicistiska scener som spelas upp efter mitt brev i somras till SVT:s Eva Hamilton. Bonnierpressen följer upp, med bl a ny intervju med undertecknad Sven Anér, den annars alltid förhånade Sven Anér får sitta med anständigt porträtt bredvid Olof Palmes (!) på Expressens förstasida denna onsdagsmorgon. Leif GW hojtar, hotar, gastar och ryter med aningen flera decibel än normalt.

Men det är bara DN och Expressen som hittills har gått in i debatten. Jag kan ju inte vara säker på hur etermedierna hittills har agerat, men utanför de båda nämnda tidningarna hittar jag inte en rad om denna fact/fictiondebatt, vilket är anmärkningsvärt.

Hör här: Sveriges Television bjuder in till stor pressträff för att presentera ”SVT:s största satsningar på många år” (!) (4-filmsprojektets egen regissör), men alla svenska medier, utom DN och Expressen, är totalt ointresserade av dessa filmer, vare sig som konstnärliga verk eller flermiljonsproduktioner! Detta är mycket anmärkningsvärt, det luktar censur.

För självfallet borde alla stora medier ha haft som public service-uppdrag att informera sin allmänhet. Att en stor debatt just nu blossar upp kring fact/fiction-problemet borde ju rimligen placera saken mitt i fokus, men i stället glider den ut i en disig periferi, med två stora tidningar ensamma i centrum.

Något liknande har knappast hänt tidigare. Jag har åtta års erfarenhet som producent på 60-talet vid vad som då hette ”Sveriges Radio-TV”. Jag fanns på samhällsredaktionen, och när vår chef, Ivar Ivre, kallade medierna till pressträff var uppslutningen god, liksom den efterföljande pressbevakningen.

Jag ser med stora ögon på vad som händer i dag, när en av SVT:s största filmproduktioner släpps ut till beskådan. Då är medierna, med ett par undantag, ”not amused”.

Saken har en mörk fond. För anledningen till den nära nog totala tystnaden måste rimligen vara att våra så ivrigt samhällsbevarande medier inte vill ha någon uppmärksamhet kring själva Palmemordet, kring de i praktiken kristallklara fakta kring Dekorima, före, under och efter.

Gärna, som jag har skrivit, dutta med ansvarsfritt small talk ljusår från den faktiska händelsen. Om detta kan min, tydligen, hatperson Leif GW Persson skriva, producera, koncipiera, snacka och kommentera hur mycket som helst och se avierna singla in genom dörrspringan på Tegeluddsvägen, men när det kommer till kritan är det enda GW gör ett mummel varje den 28 februari i TV att

Palmemordet utfördes inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Alltså ett varje gång lika fantastiskt uttalande, som borde vända upp och ner på det svenska rättssamhället, men som varje gång passerar utan ett uns av publicistiskt intresse. Det här upprepade mumlade mantrat från GW får alltid hamna i samma bakvatten som Leif GW Persson, per definition toppenkriminolog, i dagtycks ha hamnat i.

Nu sitter vi alla tre med porträtt på Expressens förstasida, fr v Anér, Palme och Persson. För min del tog det nästan 27 år att hamna där..

Till bortersta hyllan med alla GW:s Palmefilmer?

Är det detta som är på gång, den minst sagt trevande reaktionen på SVT:s största dramasatsning? Att filmerna kanske inte direkt körs till tippen men läggs på bortersta hyllan ett bra tag?

Jag tror att något händer bakom kulisserna. För hur ska filmerna nu kunna presenteras för den svenska allmänheten som i dag rimligen med stora ögon ser på vad som händer? Ska SVT:s programinformatörer säga i sina releaser att ”det här är bara skoj, det får ni ta som ren underhållning, Lassgård och af Sandeberg är ju så bra”?

Eller ska SVT säga att lite sanning är det kanske men inte särskilt mycket, ett halvt hekto, kanske?

Vad blir nästa stadium? Hitta syndabockar? Ja, säkert. Är det Eva Hamilton som personligen har stått som garant inför SVT:s styrelse? Garant för ett mischmasch som är varken riktigt sant eller riktigt osant?

Jag tror att Sverige i soffa kommer att vara mycket förvirrat. Inför en visning som kanske aldrig blir av?

Mina frågetecken är många, men hela affären är ett stort frågetecken, presenterad av ett televisionsföretag som i varje fall under de denaste tio åren aldrig lagt två strån i kors för att dissekera ett stort mord. SVT låtsas inte veta ett dyft om Palmemordets sanning, men anser ändå att det är fritt fram för detta nationellt högtstående företag att dundra in med klampkängor i porslinsbutiken.

Här vid ordbehandlaaren kan jag ju alltid gissa att någon form av rekonstruktion av SVT kan vara på väg,

Sven Anér