TT – med rätt att tiga

11.2.2013.

Som TT, med någon empati borde inse, är jag djupt besviken över att TT inte med ett penndrag berör säkerhetsexperten Ulf Lingärdes promemoria

Ai. 318-93.

Sedan jag skrev mitt senaste brev har JK behandlat ärendet, 984-13-21. JK vidtar ingen åtgärd och avstår sålunda från varje form av utredning. JK påstår alltså ingalunda att promemorian på någon punkt skulle innehålla felaktiga uppgifter; om detta vet JK ingenting.

Jag anmodar TT att överblicka dagssituationen. Uppgifter från en säkerhetsexpert, officiellt och öppet anhängigjorda hos rikskriminalpolisen, Palmekommissionen (under Marjasin), direkt tillgängliga för granskningskommissionen (under Ericsson), anmälda till JK 2008 och 2013, tillåts försvinna in i några fjärran pärmar. Detta får ske utan att någon enda officiell eller medial instans undersöker huruvida det varit och är korrekt att påstå att grovt landsförräderi föreligger, av 15 personer, i PM betecknade F1 (förre säkerhetschefen P-G Vinge) till F15 (entledigade rikskrimchefen Tommy Lindström).

Min fullständiga publicering av Lingärdes PM borde i ett rättssamhälle självfallet ha lett till att åtal väckts gentemot mig för falsk angivelse, men i stället råder den djupaste tystnad.

Jag menar att TT har ett mycket speciellt ansvar. TT har, med sitt i praktiken existerande nyhetsmonopol, en omfattande täckningsplikt. Sviks denna täckningsplikt, i förhållande till publicerade misstankar rörande landsförräderi, upplöses den demokratiska ryggrad som hittills representerats av bl a just Tidningarnas Telegrambyrå.

Har TT några allmänna bekymmer rörande min journalistiska heder önskar jag besked.

Sven Anér. Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

PS: Att TT aldrig besvarar mina seriösa skrivelser framstår för mig som ofattbart. DS

Nu är det viktigt: att gå från GW:s mummel till faktiskt klarspråk! Och regeringen får försöka bryta sin sanslösa tystnad i Sveriges ödesärende!

4.2.2013. Detta går inte längre. Ett land som Sverige, som brukar kallas för en demokrati, glider nu via sina massmedier och sin dödstysta regering in i det allt kusligare och kletigare Palmeärendet. Ingenting sägs rent ut, det rör sig om obestyrkta antaganden, och när det kör ihop sig går det alltid bra att plocka fram ett förstasidesporträtt av den store forskaren professor Leif GW Persson, som vet allt, kan allt och kan hoppa mellan alla tillgängliga tuvor, utan att någon kräver honom på bevis. Hans mummel jämställs än så länge med klarspråk. Men inte länge till.

Ett praktexempel demonstreras denna måndagsförmiddag i Expressen, en tidning som glatt nonchalerar sådana ting som dokument och fakta och i stället litar (litar?) på professor Persson.

Jag har tidigare vid flera tillfällen understrukit att Palmeforskningen måste få gå från luftiga gissningar till just fakta, men det verkar som om dagens media helt nonchalerar föreliggande dokumentation och kommissionsrapporter och som sagt ersätter vetenskaplig akribi/ytterlig noggrannhet/ med den information som kan komma från Leif GW Perssons mun.

Persson är professor, men hans arbetssätt utgör en skamfläck på samhällsinriktad forskning.

From sounds to things – jag läser i denna måndags Expressen:

I serien ”En pilgrims död” antyds att Palme varit agent åt USA.

Nu slår seriens skapare, professorn och författaren Leif GW Persson fast:

”Palme var agent för USA, det är sant alltså”, säger Leif GW Persson.

Men några bevis för det har inte hittats, enligt professorn och Palmeförfattaren Kjell Östberg.

Expressen frågar Persson:

”Finns det bevis för det?” /För Palmes CIA-koppling/.

”Det vore nog ingen större konst att plocka fram dem. Jag har inga som helst problem med det för det var i det läget då Stalin satt i Sovjetunionen”, säger han.

Så långt Expressen i dag. Detta är så långt det går att komma från vetenskap, forskning. Professor Persson anser att han har rätt att bolla hur som helst med sina förflugna tankar utan att ge minsta belägg.

Finns då dessa CIA-belägg tillgängliga? Nej, och Persson kan inte ta fram dem. Men prata går bra varje gång en tidning ringer, pengar att tjäna.

Det som närmast liknar förefintliga fakta är vad granskningskommissionen, i sin i och för sig hårt kritiserade rapport, säger på sidan 377 (ursprungliga versionen), ”Avsnitt HA-CIA, Allmänt”:

Uppslag där CIA eller personer med anknytning till CIA utpekas för att ligga bakom mordet på Olof Palme har i PU-materialet /polisutredningen/ samlats under ett särskilt avsnitt benämnt ”CIA” (HA), vilket är en underavdelning till ”Politiska motiv” (H) Osv.

Här har alltså sökts efter CIA som tänkbart ingående i mordplanerna, inte efter huruvida Olof Palme själv kan ha varit kopplad till CIA, varit aktiv på CIA:s sida. Men om granskningskommissionen funnit tecken på sådan koppling borde den förstås slagit larm.

Borde? Ja: granskningskommissionen tassade i försiktiga tofflor, och det är naturligtvis tänkbart att kommissionen dragit sig för att ta upp uppgifter av detta slag.

Men skulle kommissionen verkligen ha undertryckt dylik info? Det vore en mycket hård anklagelse, vilken förstås i så fall måste beläggas. Om dylik CIA-dokumentation hade funnits hade kommissionen givetvis varit tvungen att ta in den under sitt CIA-avsnitt, det är en självklarhet. Och det har kommissionen inte gjort.

Men Leif GW Persson, med en professorstitel som verkar ha en Refaats styrka och stadga, kan tillåta sig att betrakta en Palme-koppling till CIA som något han kan trolla fram ur sin egen lilla andeflaska om han får lust: läs hans lilla bakgrundsresonemang, där allt är hans eget totalt oakademiska vims.

Fram med papper, professor Persson, om du har några!

När jag skrivit min första bok i Palmeärendet knappt två år efter mordet och för första gången lanserat termen ”polisspåret” var det populärt att kalla min redovisning för lösa teorier från en ”knäppgök och privatspanare”. Den tiden är över nu. Jag – och många andra – tillåter mig nu att kalla mig forskare, och alla de gamla öknamnen och invektiven är placerade i en gammal skräpkammare från Christer Petterssons tid.

Leif GW Persson har aldrig, eller nästan aldrig, hänvisat till existerande dokumentation. Han har letat i sin egen påstådda minneskammare, och där har han kunnat plocka upp vad som helst. Bland annat de berömda orden om att Palmemordet byggde

på en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner.

Uttalade två år efter varandra i Eva Hamiltons SVT.

Inga dokument? Nej, inte ett enda. Dokumenten har jag själv i dagarna fått ta fram och kommunicera till bl a JK om: 15-spelet med de femton landsförrädarna, från förutvarande Säpochefen Vinge till den herostratiskt ryktbare avskedade rikskrimchefen Tommy Lindström. Hårda dokument, en faktaspäckad promemoria från en statlig säkerhetsexpert, som aldrig bemötts med misstroende.

Alltså – och förlåt om jag sätter mig själv i centrum:

Lingärdes promemoria presenterades för polisen 1993, för Marjasins Palmekommission 1995 och för JK 1998/2013. Persson hittar den någon gång i polisens djupa valv, bygger rysare och thrillers på materialet, men slår aldrig larm, berättar aldrig vad han har läst och var han läst det men koncipierar en låtsasdokumentär i fyra delar om grovt landsförräderi: ”O så trevligt!” säger Eva Hamilton och utanordnar cash i mångmiljonklassen, till Persson och till allt annat i en av svensk TV:s absolut dyraste produktioner.

När TV sedan har virrat till en statsministers död för hela den förundrade svenska allmänheten anser sig Eva Hamilton tydligen ha gjort sitt och kan vila på sina fiktiva lagrar, ett antal trappor upp vid Oxenstiernsgatan.

Den skändligen mördade statsministern Olof Palme dras i smutsen – und der Teufel lacht dazu.

Sven Anér, författare bakom boken ”Palmemordet: Polisspåret”.

Till Håkan Holmberg, UNT:

I anslutning till den kontakt du nyligen haft med min meddebattör Hans Johansson i Vänge sänder jag dig ett uppseendeväckande material som, om det finge uppmärksamhet, kunde i mycket allvarliga former drabba dagens per definition demokratiska Sverige.

Jag ber dig läsa, och jag ber dig, med användande av en stor tidnings alla resurser, presentera saken i tidningens spalter, behandlad av tidningens egna medarbetare.

Jag sänder alltså den skrivelse jag i dag också sänder till JK. Ärendet är, hårt komprimerat detta:

En tidvis statligt anställd säkerhetsexpert, Ulf Lingärde, skrev i början av 1990-talet en promemoria, som registrerades och arkiverades hos rikskriminalpolisen den 30 mars 1993 under beteckningen Ai. 318-93 och hos Palmekommissionen /under Marjasin/ under beteckningen 95-103 den 2 maj 1995.

Jag ber dig noga läsa. Lingärde hävdar i sin PM att 15 personer, många av dessa mycket högt placerade i det svenska samhället, konspirerade inför mordet på Olof Palme samt medverkade till och vid brottets genomförande. I spetsen för konspirationen stod, enligt Lingärde, förre säpochefen Per-Gunnar Vinge, från början av 60-talet verksam inom Sveriges industriförbund.

Promemorian år utförlig. De 15 personerna, från ”F1” Vinge till ”F15” Tommy Lindström, namnges i PM med precisering av deras aktiviteter, inom sina officiella yrken och inom konspirationen. Saken är som du märker djupt allvarlig redan här. Men fortsättningen blir kanske än allvarligare genom den totala tystnad som inom statsadministrationen och inom media ägnats och ägnas affären.

Du ser i min översända text vilka ansträngningar jag gjort för att nå publicitet, du ser till vilka instanser jag vänt mig, så ock i dag: men bara för att mötas av tystnad.

Kan jag veta om varje uppgift är sann. Det kan jag inte, men det kan ingen annan heller, mer än de kvarlevande konspiratörerna själva, eftersom detta ärende rörande landsförräderi aldrig granskats, aldrig på någon nivå.

Jag fick i går från rikskrim denna handling Ai. 215-98 (ingår i översänd dokumentation) ur vilken du lätt kan utläsa att materialet av mig 1998 översändes till åtta (8) instanser. Ingen enda instans har vare sig svarat mig eller, såvitt går att utläsa, försökt utreda.

En fråga om landsförräderi uppslukas oläst. Av dem som aldrig läst finns även den statliga granskningskommissionen från 1999 med i bilden eller rättare sagt inte alls: kommissionen hade tillgång till allt polisens material från före 1999, men brydde sig aldrig om att kommentera ett så sensationellt ärende som utförlig dokumentation i ett landsförräderiärende, inlämnat först till bland annat polisen och sedan till Palmekommissionen.

Det officiella Sveriges representation måste drabbas av totalt, samlat klander, och den enda person som över huvud taget rört saken är jag själv, arbetande enbart med föreliggande officiell dokumentation.

Håkan Holmberg – här har du saken, i varje fall den viktiga upptakten. Saken är aldrig någonsin dementerad – den är ju inte ens uppmärksammad.

Jag föreslår nu alltså att du och UNT går in med egna medarbetare. Jag erbjuder översänd text, som i valda delar kommer att återfinnas på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

inom den närmaste tiden.

Fri rätt för UNT att referera eller citera ur detta brev till dig, om källa anges.

Engagerad hälsning i en ödesfråga,

Sven Anér, 210814-5075, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

./. dokumentation, kan behållas.

P-G Vinge var F1, främst bland de 15

13-01-26

De i samhället högt uppsatta personerna F1, F4, F7, och F8 tog ett historiskt beslut inför Gud och fosterlandet (varför utelämnade man kungen?) att Palme måste bort, röjas ur vägen. F1 betonade att han stödde beslutet men att hans ämbetsmannaheder hindrade honom att formellt delta.

Ovanstående är de båda centrala meningarna i Ulf Lingärdes promemoria, som av mig här om dagen skickades, in extenso, till sex stora dagstidningars chefredaktörer. Denna PM syns ha utgjort bakgrunden till söndagens reaktioner från DN, Aftonbladet och Expressen, tre av de sex tidningar som fick promemorian.

Intresset stegras nu, söndagen den 27 januari, inför publiceringen av de 15 F-namnen: vem är F1, vem är F2, vem är F3 etc?

Jag är i dag i tillfälle att ge namnet på F1: Per-Gunnar (P-G.) Vinge.

Jag återger Vinges CV från Vem är det för 1995:

Vinge, Per-Gunnar, direktör. Bromma, f i Vinköl, Skarab l, 230109. Jur kand Sthlm 47, tingstjg 48-50, eo landsfogdeass 51, eo polissekr Sthm 53, tf polisassess 56, bitr kriminalpolisintendent 61, polisintendent i den särskilda polisverksamheten för att hindra o uppdaga spioneri, sabotage mm Sthlm 62-64, säpochef rikspolisstyr 64-70, dir Sves indförb 70-87. VD VIP ab 87-89.

Det går alltså att i Lingärdes PM följa Vinges och övriga sammansvurnas verksamheter, och jag övergår nu till den avgörande viktiga frågan:

Hur kunde detta hållas hemligt (eller nästan hemligt) praktiskt taget fram till i dag?

Den statliga granskningsrapporten, som jag så ofta har anledning att återkomma till, nämner ingenting om någonting som skulle kunna kopplas till F1-F15-affären. Ingenting. Den av Inga-Britt Ahlenius i DN aktualiserade WACL-misstanken tas tämligen utförligt upp i granskningsrapporten, men CIA förs aldrig in i bilden.

Att granskningsrapporten, som alltså skulle hetas vara ”the last word” i den svenska statens behandling av Palmeärendet, inte med ett ord noterar en tänkbar CIA-inblandning, dömer självfallet ut denna kommission, då och för all framtid.

Enligt andrahandsrapporter som jag fått skulle polisens Palmeutredare, redan då de fick Ai. 318-93 den 30 mars 1993, ha efterforskat och påträffat den namnlista som avslöjade kodnamnen F1-F15, varför jag tar för givet att dessa namn i dag finns hos Palmeutredarna men aldrig publicerats. Samma förhållande som med själva promemorian, sålunda: instoppad i en orangeröd pärm i valvet men inte kommunicerad till den svenska allmänheten förrän jag nu gjort detta i år, 2013. Jag har begärt fram polisens 15-namnslista, men ännu ej fått svar.

P-G Vinges namn känns i dag naturligt, eftersom han kanske varit den enda man som kunnat fungera som den avgörande, direkta länken mellan svenska högerkrafter, svenskt näringsliv och svensk polis. Vinge bör ha haft alla trådar i sin hand – det kan sägas att en konspiration på denna VIP-nivå näppeligen hade kunnat arrangeras utan Vinges personliga och aktiva engagemang.

Därför måste det i dag ligga i moderata samlingspartiets, näringslivets. Rikspolisstyrelsens och, onekligen, i den samlade regeringens omedelbara intresse och ansvar att, med åsidosättande av allt vad sekretess heter, utreda i botten och välta om i dyn.

Efter min publicering av Ai. 318-93 och tre (!) stora dagstidningars follow-up denna söndag har alla vallar brustit och alla misstankars vågor börjat välla in över de gärden som en gång var en rättsstats.

Alltid när jag skriver om dessa frågor kommer bilden av Christer Pettersson upp på min näthinna. För betänk, att den nyssnämnda svenska rättsstaten satte många hundra miljoner kronor samt hela sitt politiska samvete på spel när dess högsta företrädare påstod att Christer Pettersson vore mördaren. När Christer Pettersson i stället hela tiden utgjort denna rättsstats egen syndabock tycks mig i dag hela denna rättsstat glida ut i ett töcken, försvinna.

Vill vi tro att vi fortfarande har denna rättsstat kvar i sinnevärlden, får allt gå fort nu. I blixtfart. Några veckor, inte mer. Inte 27 år. Det är inte vi hederliga yrkesmän, inte Gunnar Wall, inte Kari och Pertti Poutiainen, inte Lars Borgnäs, inte Anders Salaj, inte Thomas Kanger, inte Henry Söderström och inte Sven Anér som ska trakasseras för sina sanningslidelser och sina lögnavslöjanden.

Nej, vid skampålen ska fjättras de statliga tjänstemän som låtit sina samveten försvinna med vinden och som hankat sig fast vid en chimär som de vetat varit en lögn. Utredas ska självfallet också den av Inga-Britt Ahlenius påtalade USA-kopplingen. Jag noterar dock med förvåning att Ahlenius inte med ord nämner skottet på Sveavägen, inte söker efter skytten. Bakgrunden må vara oklar, men utan svensk polisiär aktivitet vid Dekorima hade inget skott fallit. Eller hur, RPS, RÅ, Ask?

Sven Anér