Tills vidare en tystnad

17.2.2014.

Att leva, självmant går att säga, inom Palmeärendets förtrollning är ett egendomligt liv. Det utspelas nästan alltid, nästan genomgående i sin egen tystnad. Ingenting stör den allmänna likgiltigheten, och att ovedersägliga bevis framläggs förändrar inte spelplanen, förändrar inte spelet.

För sanningen låstes in någon gång i december 1985. Sedan dess har den då och då, under perioder ganska ofta, tillåtits skymta, i de få fristående kommentarer som blivit synliga, men sanningen, eller rättare sagt lögnen, har aldrig fått knuffas mellan på minsta sätt jämbördiga parter. Och ett påstående, aldrig så korrekt, vinner aldrig plattform och mark så länge det inte tas på allvar, blir en del i den debatt som kan säkra ett samhälles sanning.

Jag går i min enkla och obetydliga ensamhet hemma i Sommarros tystnad, och jag känner min självpåtagna börda som inte får något gensvar. Jag har aldrig haft annat yrke än nyhetsjournalistens, i vid bemärkelse, och jag anser mig ha känt och vetat hur mitt yrke rätt ska utövas. Det rör sig om händelsejournalistik, och händelser slår själva larm, till en härskara av nyhetsredaktörer och journalister med professionens bett. Utom i fallet Palme. Här är ett helt yrke, en hel yrkesetik satt ur spel, år ut och in, ut och in.

På bloggen har du just läst min egen larmsignal: 15 svenska män anklagas för att i samråd ha röjt sittande statsminister ur vägen. Vilken blir reaktionen? Jo än sen då. Det är ingenting som behöver granskas och noteras, av statliga myndigheter eller av näst intill statliga nyhetsbyråer. Låt Anér peta med sin unkna materia, oss på samhällets äkta barrikader intresserar den inte.

Jag går omkring, mellan sovrum och kök och TV, med hjärtat stört och fjättrat av ett samvetskval som inte vill släppa. Samvetskval? Måste jag själv gå omkring med samvetskval? Tydligen, det är något jag inte själv bestämmer. Mitt budskap går inte fram, alltså är det jag själv som ska ha samvetskval. Och samvetet har en egen vilja, en mycket klar egen vilja.

Jag har låtit min blogg vara i fred under några tämligen omvälvande veckor, då stora nyhetskonglomerat har lyft uppe denne journalisten Sven Anér med en tång och befunnit honom för lätt. Smörgåsar och kaffe i Sommarro, långa diskussioner i Palmeärendets utkant, men efter många månader som kunnat ge viss hoppfullhet, ett farväl på det gråaste av papper:

”Nej, du har förverkat hela ditt journalistiska förtroende genom att publicera vad du kallar för fakta men som inte håller vid en millimetergransning!”

”Ja, då får vi väl skiljas då…”

Inget kontrakt, inget samarbete, en sedel som tack för det som varit – vad är det som har varit? Och Palmeärendet grundfast kvar i en dy som inte släpper efter?

I gå gick jag då ut med egentligen ingen annan text än de båda svenska granskningskommissionernas egen, redovisningen av 15 svenska mäns planer på att röja undan en statsminister, en text som kommissioner, åklagare och polis i årtionde efter årtionde gjort allt för att låsa inne, med åtkomsten i praktiken stoppad, Medan jag arbetar får jag, nu i februari 2014, för första gången klar vetskap om att de 15 herrarnas dödspromemoria faktiskt sedan 1990-talet suttit inhäftad i en av rikskrims orangefärgade pärmar: här står allt om de 15:s gäng! Vi har inte precis granskat så noga, kanske, men vi har de avgörande sex arken, så säg inte annat…

Detta är en ny sorts åklageri, en ny sorts polisiär aktivitet.. Viktigt material samlas in och läggs på hög och får finna registerstämplar och diarienummer, det får räcka! Skulle vi dessutom höra alla dessa påstådda 15, nej hör nu där. Den oförsynta verksamheten får Sven Anér själv ägna sig åt om han nödvändigt vill. Dnr 95-103 ligger snyggt och stilla på sin hylla, vi tänker inte röra de sex arken, som denne envise Sven Anér tycks tror löser en hel mordgåta med fortfarande okänd gärningsman. Vi arbetar med hederlig, normal polisverksamhet, och det tänker vi fortsätta med. 15 sammansvurna, vi har väl aldrig hört sån dumhet…

Aftonbladet bör ha haft min skrivelse i tid till tisdagens tidning, men där fanns inte plats eftersom Leif GW kommit i vägen med beskrivningen av sina höftsmärtor – säkerligen allvarliga, det betvivlar jag inte alls, och jag sänder gärna en tanke av medlidande.

Men var är proportionen? Journalistik är alltid en stor dosis proportion. Höftsmärta mot en kanske snart löst mordgåta?

Lugna ner dig, samvetet. Låt andra ta över din syssla, till exempel de poliser som späckade den grundläggande anklagelsen mot Christer Pettersson full med helt öppna och bevisbara och bevisade lögner! När ni hela tiden laborerade med fel Roger som mordets stora huvudvittne, hörde inget samvete av sig den gången? När Roger Cedergren gjordes om till Roger Östling? Inte det? Nej vi är inte alla identiskt funtade.

Och, RÅ, hur kändes det att be HD titta på en påse, för det mesta inte ens halvsanna vittnesmål, och när RÅ, förundersökningsledare(!), så väl visste, från sina papper och inifrån sitt samvete, att Christer Pettersson från första stunden varit krinsp Thuré Nässéns egen så duktigt falskeligen uppfunne syndabock med uppgift att svara för Olof Palmes liv och död?

Här dog ju den svenska rättvisan, den svenska rättsstaten, und der Teufel lachte dazu.

Samvete? Att tala med er om samvete, så bortkastat!

Har TT något samvete då, nyhetsbyrån som är så omvärvd av heder och nykter rapporteringsiver. Det vill jag se först. Jag kan inte veta ur egen fatabur, eftersom TT aldrig besvarar mina brev.

Mitt eget samvete nu då, på tisdagseftermiddag, medan skrinnare varv efter varv åkt sina 10 000 meter, medan Lena i lugn och vänlig ro fixat tiodagarstvätten och medan jag själv, mellan sovrum, kök och TV sökt mitt lugn och mitt godtagbart rena samvete, bortom en rättsstats lögner och Potemkinkulisser. Kanske känns hjärtat snällare nu. Och ännu en tanke går utan ironi till GW:s höft; en jämnårig nära vän har samma bekymmer, och ni bör båda tröstas.

Men hur tröstas en hel svensk narrad nation? Sven Anér

18.2.2014. Ingen som helst anmärkning har, under den tid som gått, riktats mot sakuppgifterna i mina senaste skrivelser, varför skrivelserna borde vara accepterade utan begränsningar.

Tyvärr är det inte så som min forskning tas emot. Tystnad betyder i stället ointresse, dvs låtsat ointresse.

Få se vad som händer. SA.

Aldrig dementerad.