Ger ett svar, kanske, men aldrig i sak…

24.11.2013. Till kriminalkommissarierna Dan Andersson och Hans Melander, rikskriminalpolisen, Palmeenheten.

Jag läser Aftonbladets uppföljning denna söndag av Göteborgs kommuns motangrepp mot Uppdrag Granskning för redovisningen av miljonrullning i Cannes med öppen bar med mera. Jag kan inte undgå att notera att detta motangrepp följer nära nog exakt samma linjer som rikskrim år efter år tillämpat gentemot mig. Ni får svara om ni anser att jag har fel.

En kort historik. Stig Edqvist, som kom före er, ville aldrig träffa mig, och jag har inte blivit erbjuden att träffa någon av er heller. Dan Andersson och Hans Melander.

När Dan Andersson, som den förste av er efterträdde Edqvist, under visst PR-sus i media, presenterades Dan Andersson som stjärna, av vilken mycket vore att vänta. Bl a uttryckte sig en annan stjärna i sammanhanget, Leif GW Persson, mycket positivt om Dan Andersson.

Jag blev omedelbart efter Dan Anderssons inflyttning på rikskrim uppringd, varvid Dan Andersson i långa och mycket hjärtvänliga ordalag tillfrågade mig om hur jag mådde samt om hur jag såg på den pågående Palmeutredningen. Jag kände detta telefonsamtal som upptakten till ett mjukare samarbete med rikskrim samt talade fritt ur hjärtat med min nye vän på barrikaden, möjligen på samma sida om barrikaden.

Det var det samtalet, det, och det har inte förnyats. I stället har Hans Melander dykt upp, utan PR-sus i media, och uppenbarligen passerat Dan Andersson. Det är i varje fall Hans Melander som har fått på sin lott att ta hand om den bångstyrige Sven Anér. Du ringer mig aldrig, men jag får numera ett antal brev från dig, märkligt uniforma, mästrande i tonen och intetsägande i sak.

Jag ger denna upptakt till mitt brev, sedan jag alltså i dagens AB tagit del av hur Göran Perssons stolta PR-byrå gripit sig an problemet med att berätta för Göteborgs kommun hur man blir av med dumma och påstridiga journalister. Jag ska citera ur AB:s redovisning och dra jämförelser:

Nr 1: …håller distansen till dem, så att inspelning inte kan ske. Alla inkommande telefonsamtal får gå in på voice-mail. Svaren levereras via mail. All kontakt sker via mail. Vid oanmälda och överraskande besök i vår reception, meddelas att sökt person inte finns tillgänglig… ”kan jag lämna ett meddelande”.

Precis så ska förstås en slipsten dras. Men det har rikskriminalpolisen, utan dyr PR-coaching, länge vetat. Beskrivningen stämmer mycket väl på mitt förhållande till rikskrim, om ”mail” ändras till ”post”.

Nr 2: Fördröjning. Redaktionen har en deadline. Det har inte vi. Vi har all tid i världen, men det har inte journalisten. Allt eftersom tiden går kommer journalisten känna sig allt mer stressad och därmed avslöja flera av sina argument. Däremot är det viktigt att vår sida håller utlovade löften, att vi svarar i morgon – men att vi gör det sent på kvällen.

I rikskrims fall sker också självfallet ständig fördröjning, ofta mera subtilt genomförd. De allra flesta skrivelser jag erhåller från rikskrim sker per rek med mottagningsbevis, ett krångligt förfarande, dyrt för statsverket samt alltid totalt onödigt, eftersom rikskrims skrivelser hittills aldrig innehållit något som krävt transport med rek. De oftast helt irrelevanta och i sak ointressanta små informationerna hade nästan alltid kunnat lämnas vid en telefonpåringning. Rikskrims brevmetod innebär besvär och tidsutdräkt för adressaten, vilket naturligtvis inte har intresserat rikskrim.

Nr 3: Minimalism. Alla frågor ska ha ett svar, men det ska hållas kort och minimalistiskt. Svaren ska gärna hänvisa till andra öppna källor, årsredovisningar, broschyrer eller hemsidor. Syftet med denna minimalism är att programmet ska bli så tråkigt som…

O ja så jag känner igen mig. Detta är en djup byråkratisk grundregel. Svara, så småningom, men svaret bör inte vara fokuserat på själva den ställda frågan utan bör vimsa någonstans i periferin. Ett dylikt svr går inte att påtala: ”du har ju fått svar…”. Ett exempel, som kanske inte direkt låg under rikskrims domvärjo: Jag bad Stockholms läns landsting utreda om Olof Palmes patientjournal på Sabbatsberg hade blivut manipulerad. Landstinget svarade inte på frågan, utan på något helt annat, varefter den är låst för all framtid: ”du har ju fått svar…”. Mot denna form av superkletig byråkrati går inte att kämpa.

Dan Andersson, möjligen överflyglad av Hans Melander: jag ger nu två exempel på rikskriminalens essäistik. De är rätt snarlika:

2013.10.03

Er skrivelse inkommen till (kan vi inte säga du?) Rikskriminalpolisen 2013-10-01.

Vi har mottagit er skrivelse som har diarieförts mednr A225 320/213. Vi har tagitdel av de av er utpekade styckena i er bok.

Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2009:400). Nu liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående förundersökningen. Hans Melander

2013.11.20

Er skrivelse inkommen till Rikskriminalpolisen 2013-11-18

Vi har mottagit er skrivelse och konstaterat att ni tidigare sänt in en skrivelse med liknande innehåll. Denna har diarieförts med nummer A225.320/2013.

Nu liksom då kan vi meddela att vi tagit del av de av er utpekade styckena i er bok samt att Palmeutredningen är en pågående förundersökning som omfattas av sekretess enligt offentlighet- och sekretesslagen (2009:400) och att vi inte kommenterar den pågående förundersökningen.

Hans Melander

Beskrivningen av sekretesslagen är falsk. Denna lag meddelar att den svenska administrationens alla utgående och inkommande handlingar är offentliga, med möjligt undantag i speciella fall endast efter beslut meddelat av domstol.

Naturligtvis kan och bör denna förundersökning, som så nära och sedan snart 28 år berör den svenska allmänheten, kommenteras. Så har också skett under många skeden tidigare. Er föregångare, kriminalkommissarien Hans Ölvebro, led sålunda sannerligen inte av någon munhäfta då t ex Olle Asén eller jag ringde honom.

Ur Olle Alséns bandade telefonsamtal 13.6.93 med Hans Ölvebro:

Ölvebro: Det finns ju ingenting som stämmer. Jag talade om för dej att flickorna berättade två olika historier. När vi försöker jämka ihop det här genom att göra vissa åtgärder med dom själva, att dom ska ställa upp och att man ska gå den här sträckan, peka ut etc, så vill dom inte.

Här ser ni ett klart exempel på att en av era föregångare inte drog sig för att till en journalist berätta inte bara ur det offentliga materialet utan, ur sitt eget minne, om ej protokollerade texter. Naturligtvis fick Ölvebro inte, från någon instans, någon anmärkning för detta sitt agerande. Ni kan ju kontrollera attt det citerade brevet ingår i ert arkiv!

Ert sätt att över en kam hänvisa till en lag som ni totalt övertolkar och misstolkar är enligt min mening skrämmande.

Jag slutar här. Möjligen har jag någon gång på dessa rader raljerat, men i så fall under galgen. Vad jag söker är förstås: en mänsklig, hygglig, öppen behandling. Inte en behandling ut mot den skamvrå för tydligen halvkriminella personer där ni har placerat mig, utan att låtsas inse att jag, som representant för allmänheten, representerar en minst lika viktig ingrediens som ni själva, i rättsstatens behandling av det mord på Olof Palme om vilket rådmannen vid Stockholms Tingsrätt, moderate ledamoten av Sverige Riksdag Anti Avsan aldrig har blivit förhörd som misstänkt och till vilket han aldrig har nekat, däremot, som ni vet, har sagt

att vi har sån uppbackning att ni kan inte ta oss…

Det är ett viktigt, grannlaga ärende ni har att förvalta, Dan Andersson och Hans Melander (möjligen ska ni i dag placeras i omvänd ordning).

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79 – ja, ring gärna!

./. Kopia av skrivelse 23.11.2013, ställd till rpc.