FINAL – tack för ert fina inkännande, medkännande sällskap utmed nätet! Men nu får det vara nog ett tag!

28 juni 2013.

Jag hade nyligen skrivit två brev till Uppsala Universitet där jag undrade om Palmemordet kunde intressera; breven följer strax. Det kunde mordet inte. Universitetets svarsbrev kom i dag. Det ser ut så här:

Angående skrivelser till Uppsala universitet

I två skrivelser till Uppsala universitet har Du förslagit att universitetet skulle inleda ett forskningsprojekt innebärande en granskning av mordet på Olof Palme.

Tack för visat förtroende för Uppsala universitet, men Dina skrivelser föranleder inte någon åtgärd från universitetets sida.

Med vänlig hälsning

Per Abrahamsson

Akademiombudsman

Knapphändigare hade det inte kunnat bli. Uppenbarligen har saken aldrig kommit längre än till hr Abrahamsson (jurist, förmodligen), som väl i sin tur tagit den sedvanliga lilla poliskontakten:

”Anér? Nej, det är ingenting att bry sig om. Han skriver och skriver, men det finns ingen substans. Mordet på Olof Palme handläggs helt enligt lagen av riksåklagaren och rikskriminalpolisen…”

Och så var vi av med denne Anér för gott? ”För gott”, nej, det kan jag inte garantera. Men för den här sommaren, åtminstone.

Jag tackar er än en gång, alla bloggbesökare, och jag tackar min förnämliga medarbetare Maria Wold-Troell, som så skickligt hållit i administration och redaktionellt arbete under de många åren – tack, Maria. Och tack till min vänlige och initiativrike förläggare vid Bokskogen i Göteborg, Göran Dahlman, tack till Charlotte och Paul Rimmerfors och till Inger och Bo Alvberger, som för några år sedan stödde och stöttade starten av denna blogg, vilken därefter gått som en möjligen tunn men röd tråd genom det svenska samhället. Den röda tråden har inte slitits av.

Nu ägnar jag sommaren åt annat. Vad då? Hängmattan? Nej, den har vi knappast någon plats för längre. Åt annat skrivande? Det är inte omöjligt. Jag märker att min trogna ordbehandlare behövs för min tänkande hälsa. Jag tror på det skrivna och tryckta ordet, som ett debattforum, som den tänkande mänsklighetens gurglande Listerine.

Mina motparter, åklagare och polis, har skytt öppen debatt som pesten, utan att låtsas inse att ett liv utan frisk och fräsch och sanningsskapande debatt solkar människors livsluft, solkar deras ideal.

Den snabba tummen ner från universitetet i den här stan sitter förstås kvar som en ilsken tagg. Jag hade trott att ett universitet, en akademi, vore rätt forum, där omvälvande åsikter kunde mötas, kunde brytas. Men jag bedrog mig. Hr Abrahamsson skyndade sig att näpsa mig, så komprimerat som möjligt. Tack, fast inte.

Nå, Sverige lever vidare, mig förutan på estraden eller vid stupstocken. Det är kanske inte min syssla att rensa i den fosterländska örtagården. Men det är så här, jag har nog sagt det tidigare:

Inga plikter, inga förpliktelser måste så obrottsligt följas som de självpålagda. Kommer uppdraget utifrån – nåja, går det att utföra, visst, bra. Men visar sig detta vara omöjligt upplever jag ingen tragedi. Nästa dag, nästa jobb.

Men den egna plikten, inför det egna samvetet, har den höga prioriteten. Den högsta prioriteten.

Det förstår ni inte, Skarp hos RÅ, Andersson och Melander hos rikskrim, när ni läser det här. Det är ett resonemang som ligger utanför och ovanför er vardag, där ni sitter och vitmålar en skitig verklighet. Riktigt hur ni går i land med denna syssla förstår jag inte; kanske fordras en viss sorts gen.

Men, slutklagat. Mina båda skrivelser till Uppsala universitet lägger jag också ut, som en något dubiös avskedspresent. Kommer på slutet.

Tack, alla!

Innan hr Abrahamssons snärtiga skrivelse damp ner i vår brevlåda hade jag hunnit skriva nedanstående text, som kanske kan passa in som ett första slutord efter ett långt, långt bloggande. Så håll till godo, nu när jag drar mig tillbaka för att leta andra värden hos mitt Uppsala, så kärt sedan den tidiga våren 1933, då min nye historielärare Hilding Justus Julius Linder hälsade den lille stockholmskisen välkommen till Uppsala högre allmänna läroverk:

Den svenska administrationen snärjd i sina egna brott,

Sitter fast. Därför har vi denna tystnadens järnridå.

28.6.2013.

Jag tar fram min 300-sidiga tättryckta bok Palmemordet: DE SAMMANSVURNA. Sven Anér Förlag 2011. Jag sätter mig på min sängkant, bläddrar och läser.

En bok som är ens egen, men som fått stå oläst under några månader, är en skattkammare, öppen för nyupptäckter; mina kolleger vet vad jag talar om. Innan vi börjar en dylik omläsning är innehållet ganska vagt, hela avsnitt kan ha försvunnit ur dagens omedelbara medvetande, men när vi ställs inför de aktuella boksidorna fyller oss igenkännandets adrenalin:

Så var det, så skrev jag! Jo, det minns jag. Skrev jag så fränt, så 300 sidor fränt? Är jag försiktigare i dag, på något äldre dar?

Upplivande frågor ställer sig själva och skuffar undan den seghet som, kompletterad med åska i luften, kan bemäktiga sig den spänstigaste åldring.

DE SAMMANSVURNA utgörs av min myndighetskorrespondens under år 2010. Den rekommenderas kanske inte för sträckläsning (även om min nära anförvant Bengt en morgon ringde och pustade att han läst hela boken över natten och blivit tagen). Kanske läses den bäst styckevis och delt, en bit då och då, som när vi slår upp 30-åriga kriget i NE.

Och jag kan nästan säga: det spelar ingen roll var i boken du råkar slå upp detta 27-åriga krig. Det svarta grymma temat är detsamma, med fugans variationer av LÖGNEN. För var i Palmeaffären, med dess hala, slemmiga förgreningar, finns inte LÖGNEN som ledord? Jag menar ju att jag själv skriver i princip endast sanningar, utom då jag tvingas citera min motpart, den krackelerande svenska rättsstaten. Jag blir aldrig dementerad. Överheten slipper dementera eftersom den aldrig kommenterar.

DE SAMMANSVURNA har blivit klent recenserad, vilket innebär ett lansettvasst mord på en författare och hans verk och hans utkomst. Jag har många gånger noterat svenska mediers i dag närmast totala ointresse för Palmeärendet i dess skrämmande nakenhet, och när jag nu i dag, den 28 juni 2013, än en gång försöker fråga mig själv om anledningen till denna bokstavligen isande tystnad så har jag inget svar till hands.

Jag har någon gång på bloggen gått tillbaka till mina minnen från DN:s allmänna redaktion, 1948-62, och ställt frågan: hade någon liknande enorm, ofantlig affär kunnat döljas av en stor dagstidning den gången? Av alla stora – och små – dagstidningar? Och mitt svar har alltid blivit: nej. Stor ondska, stor kriminalitet hade inte gått att dölja.

Jag behöver inte framställa mig själv och mina redaktionskolleger som specialädla publicister, men jag kan sannerligen påstå att verkligt stora nyheter den gången inte fick stanna inom ledarredaktionens eget lilla revir, där stora news kunde få försvinna in i närmsta buskage.

Inte så att vi var extremt orädda. Naturligtvis ville vi inte i onödan riskera vår plats på en stor tidning, naturligtvis ville vi inte minsta vår månadslön (750 kronor). Framför allt hade vi ingen lust att vara uppkäftiga mot vår redaktionsledning utan tunga skäl. Men vi fanns, på DNs allmänna redaktion, som en viktig del av tidningens själ - ett ord som vi knappast svängde oss med - och vi reagerade inför vad vi betraktade som dålig journalistik, helt enkelt. Vi la lappar bland redaktionens agenda, och vi talade om att vi fanns.

Det verkar som om det sättet, för dagsjournalister att arbeta, i dag vore bortlagt. Jag kan ge ett, av många exempel. Den skickliga kolumnisten och författaren Lena Andersson fick tidigt i våras utrymme för en dramatisk och omfångsrik kolumnsida, där hon med ett novellistiskt men mycket jordnära grepp uttryckte sin vanmakt inför Palmeärendets obefintliga utredning.

Men när kolumnen väl var införd, och DN markerat sitt intresse, drog nye chefredaktören Peter Wolodarski omedelbart i nödbromsen, varpå saken fick stroke i tidningens spalter. Tidningens alla spalter. Sven Anér

Ja, till finalen kopplar jag sålunda också de båda brev som nu ligger i hr Abrahamssons papperskorg. De skrevs med eftertanke, det kan jag försäkra! Där finns också ett brev till KG Hammar och Stig Strömholm, stödjare med råd och dåd – tack!

Vad rätt vi tänkt fast det var fel…