Tjänstemän utredde med huvudet under armen

2.10.2011.

Jag brukar göra så här ibland. Jag slår upp valfri sida i valfri dossier kring Palmemordet och ser vad som inte stämmer. Egentligen stämmer ju ingenting, eftersom varje utgångspunkt är så skev, är så fel.

Juristkommissionens rapport, del 2, sidan 144:

Holmér kontaktade den 3 mars 1986 justitieministern och anmälde att polisen övervägde att utfästa en större belöning för sådana uppgifter som ledde till att mordet kunde klaras upp. En belöning på 500 000 kronor utfästes därefter av polismyndigheten i Stockholm. Beslutet offentliggjordes av Holmér vid en presskonferens den 4 mars.

Hans Holmér lovar alltså en halv miljon i belöning till ett vittne som har uppgifter att lämna om det mord Holmér själv varit med om att arrangera. Har inte någon enda av alla dessa kommissionsledamöter och experter haft minsta lilla magkänsla? Tydligen inte. Eller också har de inte vågat reagera? Nå ja, kanske förlåtligt. Men förlåtligt endast under förutsättningen att de forskat så längt som det verkligen gått, med rimliga ansträngningar.

En sådan rimlig ansträngning borde ha varit: kontroll av all svensk press under mordets första vecka. En kunnig person som i ett par tre dagar arbetade med detta uppdrag skulle ha kunnat ge den fullständiga täckningen.

Men ingenting tyder på att denna juristkommission brytt sig om att granska dagspress eller veckopress.

En sådan kontroll skulle snabbt ha visat att två pressorgan, Göteborgs-Posten den 2 mars 1986 och nyhets- och herrtidskriften Aktuell Rapport några dagar senare, hade mycket klara bild- och textbevis: Lisbeth Palme medföljde aldrig Olofs ambulans till Sabbatsbergsakuten. Dit anlände Lisbeth Palme i stället 6 minuter försenad, i polisbil och klädd i annan kappa än vid avfärden från Dekorima.

Hade detta varit tillräckligt för juristkommissionen? Ja, med något hemarbete. Att en omklädd Lisbeth Palme i polisbil anländer 6 minuter för sent till Sabbatsberg – jo, nog borde det ha ringt en klocka. Men nej: Kommissionen skriver på sidan 33:

Sedan en ambulans hade fört makarna Palme till sjukhus…

Trots att G-P uttryckligen, under den aktuella ”kapp-bilden” den 2 mars 1986 skrivit att

hon kastar sig ur polisbilen.

Och om inte kommissionen haft folk att avstå för denna pressgranskning borde detta ha varit säkerhetstjänstens jobb, dagliga jobb.

Tänk! Tänk om denna juristkommission redan 1986-87 hade vågat knysta: ja men se på den här bilden? Mordet på Olof Palme hade då snabbt måst gå mot sin lösning, varefter Sveriges heder och ära inte gått att helt rädda, men något hade i alla fall gjorts.

Vad skriver då den med sådan pretention arbetande kommissionen? Jo:

Sedan en ambulans hade fört makarna Palme till sjukhus.

Jag slår på måfå upp en annan sida i kommissionsrapporten: sidan 157. Kommissionen säger här, i praktiken, att hela polisarbetet efter mordet var uppenbart helt urbota, men de diskreta formuleringarna ger läsaren intrycket att det kan ha strulat till sig här och var men att någon egen brottslig inriktning från Holmérs sida självfallet inte förekommit. Hu nej:

Holmér har framhållit att hans förutsättningar för att utöva tillsyn över detta enskilda ärende var bättre än normalt eftersom han kände till det i detalj. /sic!/. Eftersom utredningen gavs högsta prioritet kunde en del av de brister som vi har pekat på sannolikt ha rättats till på ett tidigt stadium om polisledningen hade haft tillräcklig kännedom om problemen.

Denna text vill locka fram tårar. Holmérs förutsättningar att utöva tillsyn var onekligen bättre ”än normalt”, eftersom han i detalj arbetat med detta mord i månader innan det blev verklighet. Och ”om polisledningen haft tillräcklig kännedom om problemen” – men det hade den ju. I varje fall Holmér.

Kommissioner som aldrig hyser minsta misstanke om ond avsikt kan gneta sig igenom hekatomber av polisrapporter och utredningar utan att egentligen hitta något fel. Körde ihop sig, det blev lite strul, det kunde ha rättats till, Holmér själv var ju så engagerad – ett aldrig sinande och ständigt forsande blaj.

Men det känns bra att kunna peka på en kristallklar detalj som välter allt detta blaj över ända: bilden av Lisbeth Palme i fel kappa.

Fanns den bilden tillgänglig för juristkommissionen? Och för den efterföljande granskningskommissionen? Onekligen:

I de båda lätt åtkomliga pressorganen som jag beskrivit. I säkerhetstjänstens säkerligen noggranna pressklipp. Och, inte minst, i form av själva bilden i originalkopia, förvarad, registrerad och diarieförd hos först Stockholmskriminalen, sedan, och fram till i dag, hos rikskriminalen. Men den farliga bilden plockade rikskrim inte fram och visade för några kommissionsherrar, när de besökte polisens lokaler och bad att få se på allting.

Hur känner sig personerna i dessa numera upplösta kommissioner i dag, nu när allt blr avslöjat? Hur känner sig Stig Edqvist på rikskrim? Hur känner sig Kerstin Skarp på RÅ? Jag har frågat. Få se om de svarar.

Sven Anér