Till SvD Kultur.

Jag läser denna dags SvD Kultur. Jag startar med korsordet som erbjuder en stunds knappast hjärnslitande huvudbry, men när jag ska gå över till spalternas texter fastnar jag på uselt tryck. En redan i utgångsläget jobbig understreckare om modernt management blir en urskog av virrande text där min hjärna hamnar på efterkälken.

Men det handlar inte bara om svår läsning. Genuint knepig text åstadkommer i stället normalt ett intellektuellt tuggmotstånd som oftast är klart inspirerande.

Nej. Det är något annat. Jag är kulturellt miljöskadad redan i starten, eftersom jag tycks läsa det mesta som kopplat till den där halvt mytiska händelsen då Olof Palme sköts vid Dekorima, ta av åt höger vid Skandiahuset där Olofs pappa arbetade, fast då hette det Thulehuset.

Varför åstadkommer ett 25 år gammalt mord denna kulturreaktion? Inte lätt att ge ett enkelt svar. Kanske är den främsta anledningen att jag, och naturligtvis de allra flesta med mig, går omkring och tror att vi trots allt lever i ett ganska välordnat samhälle, där de viktigaste lagarna och reglerna ändå håller streck dygnet om, året om. Eller tio guds bud, om jag nu minns dom: det var att vi inte skulle mörda och att vi inte skulle bära falskt vittnesbörd, tror jag.

En etisk infrastruktur, som förstås lika gärna kan vara profant baserad. Vi har, trodde jag, en liten gen som säger att vi inte nödvändigt behöver klippa till eller smäda vår nästa.

Mot denna etiska, eller kanske snarare moraliska infrastruktur störtar nu, sedan ett kvarts århundrade tillbaka, Palmemordets inte omoraliska utan amoraliska floder av genomtänkta lögner, hätska lögner, onda lögner, utan att vår överhet tycks reagera. Jo, reagera med ickereaktion. Det är inför detta perspektiv som jag inte klarar av den aldrig så skärpta kulturen och aldrig så vassa polemiken. Det blir låtsaslek för mig. Piruetter i skiraste tyll utanför den verkliga världens heta hätska ondska. Som att lyssna till Kalle Anka på begravning.

Fakta, Sven! Ja, fakta kommer här. Ett rejält faktum, i varje fall. Jag komprimerar, läsaren har utanverket klart:

Sedan gärningsmannen skjutit Olof Palme sköt han ett nuddande skott mot den bredvidstående, eller kanske hukande Lisbeth Palme. Skottet ”rev upp en reva i hennes mockakappa”, det är en av beskrivningarna.

Så är det sagt, men så gick det inte till. Det är inte klart om något andra skott ens sköts, men det är helt klart att Lisbeth Palme inte träffades eller ens aldrig så nätt nuddades. Detta är en av denna svarta mordaffärs många svarta skrönor.

Vad hände då egentligen, Sven, du som säger att du vet?

Det som hände var att det i efterhand påstods att Lisbeth Palmes mockakappa uppvisade två skotthål, men att det plagg hon burit innanför kappan över huvud taget inte uppvisade några krutstänk eller någon skada i tyget.

Men det har ju sagts? Det har Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, sagt, och det har det imposanta Bundeskriminalamt i Wiesbaden sagt, ”Gewebetrennungen”. Har den tyska institutionen ljugit? Och den svenska?

Nej, egentligen inte. De har undersökt en T-shirt, som är ordentligt sargad och skadad, men denna T-shirt bars aldrig av Lisbeth Palme. Det är en T-shirt som preparerades för ändamålet, besköts tom, före eller efter, kronologin vacklar i denna värld av myter.

Vad säger du? Är viktiga bevis fixade? Vad säger myndigheterna om dina påståenden?

Myndigheterna har annat att göra än att kommentera mina påståenden. De svarar inte.

Så du blir inte anmäld för grovt förtal?

O nej. O nej.

Jag kan inte redogöra för hela min färd till Canossa (om nu den liknelsen stämmer). Men jag har bett SKL kommentera, och jag har frågat denna anstalt, om vilken intet ont ska sägas, hur det känns att bli narrad att undersöka en påskjuten T-shirt som inget har med ett statsministermord att skaffa. SKL funderar just nu.

Ja, det är nog mot bakgrunden av denna eleganta lilla episod – och hundratals andra – som jag får så svårt att lägga min själ i dagens kulturella on dits, även om ämnen normalt intresserar mig, som författare i samhället. Språk, historia, astronomi, you name it. Inte som fackman men engagerad lekman.

Mot Palmemordets, Palmeärendets, Palmesfärens blygrå vägg studsar all varm, värmande kultur tillbaka, och jag sitter tom till sinnes i min amerikanska gungstol: vad sysslar du med Sven? Tror du på värme när bara kyla finns?

Jag får pragmatiskt falla tillbaka på mina avkristnade budord och inbilla mig att kamp för en moral trots allt har ett värde. Har den det? Ta våra kultursidor. Inte en enda fläckas i dag av en rad, en fras, en sats om att Palmemordet kanske kunde behöva tittas på. (Det heter så i dag: En världskatastrof? Ja, den kanske vi ska titta på.)

Nej. Ett vakuum. Ett rymdens svarta hål.

Medan jag skriver på min ordbehandlare kommer Lena in med posten. Jo då, myndigheterna finns där, going through the motions. Det brukar räcka i ett par veckor.

Kammarrätten i Stockholm berättar hur den i fortsättningen kommer att delge mig mål nr 5650-11, tack för det, och Maria Wihelmsson hos JO berättar att hon satt dnr 4909-2011 på min anmälan om RÅ:s och Rikskriminalens brottslighet, samt att Jens Västberg kommer att ägna sig åt ärendet.

Detta är Kafka. De byråkratiska kugghjulen knirkar i gång, men när de knirkat färdigt står vi där vi började. Ad acta. Till handlingarna.

Eller? Eller???

Sven Anér