16.10.2011. Till JO. Jens Västberg, ärende 4909-2011.
En av de från allra första början mest iögonenfallande bristerna i utredningen av Palmemordet är avsaknaden av rättsintyg för Lisbeth Palmes påstådda skottskada.
Granskare har tidigt påtalat detta. Sålunda skriver Juristkommissionen (SOU 1987:72, sidan 151) följande:
En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan underökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme –
en kuslig spådom från de undersökande experterna: ytterligare slutsatser om mordet på Olof Palme…
Det går att i efterhand djupt beklaga att inte kommissionen, med dess skicklige och skarpsinnige huvudsekreterare Nils-Olof Berggren, redan på detta tidiga stadium slog rejält larm: hur har ett rättsintyg kunnat underlåtas? Hade kommissionen grävt djupare hade den funnit att Lisbeth Palme över huvud taget aldrig besköts, och därmed hade hela den faktiska morddramatiken kunnat rullas upp.
Se här: Uppenbarligen måste det för mordets arrangörer ha framstått som viktigt att kunna visa – och bevisa – att Lisbeth Palme blev beskjuten – av okänd gärningsman! - och enda säkra beviset skulle givetvis ha varit just ett korrekt tillkommet rättsintyg. Detta hade ju så mycket enklare ha gått att ordna som Lisbeth Palme redan en kvart efter ”påskjutningen” befann sig på ett välutrustat sjukhus, Sabbatsberg!
Varför utfärdades då inget rättsintyg? Av den enkla anledningen att någon skada inte förefanns. Och en faktisk skottskada gick inte att arrangera. Tid fanns inte, och framför allt vore givetvis varje skott mot Lisbeth Palme, aldrig så lite ”nuddande”, direkt livshotande. Något rättsintyg gick inte att prestera.
I stället fick arrangörerna hoppas på att Lisbeth Palmes uppenbara pondus, i förening med polisens försäkran om att ett skott faktiskt skjutits och ”nuddat”, skulle föra eventuella tvivelsmål åt sidan: OK, det hanns inte med något intyg i hastigheten, men plaggen och kulorna talar ju sitt tydliga språk... Var det meningen att utomstående betraktare skulle narras att tro.
Men i dag har du, vid JO, kommit fram till just den punkt i händelseutvecklingen som juristkommissionen förutskickar:
I en framtida process saknas viktig bevisning.
Just det. Och eftersom denna avgörande viktiga bevisning saknas får bl a JO:s forskning söka andra vägar, t ex notera att Lisbeth Palme på Sabbatsberg bar en helt oskadad vit blus, helt enligt beslagsprotokollet, och ingalunda en svårt sargad och krutstänkt T-shirt.
Det är, Jens Västberg, över huvud taget en ganska hisnande upplevelse att läsa i juristkommissionens rapport och se att de anmärkningar som riktas mot polisutredningen genomgående gäller endast små och perifera ting: kommissionen misstänker aldrig från starten avgörande väsentliga felgrepp: i princip ville nog Holmér och hans mannar väl..
Men, som sagt, det var nära den gången, ett år efter mordet, då kommissionen satte fingret på Lisbeth Palmes från början till slut påhittade skottskada.
Frågan är om inte just denna obefintliga skottskada, medförande djupt polisiärt svindlande av hederliga institutioner som SKL och Naturhistoriska Riksmuseet, är det mest cyniska inslaget i denna danse macabre.
Har jag fel? O nej, det har jag inte. Jag har bett RÅ anmäla mig för falsk aangivelse, om så önskas.
Angelägen hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Är det inte enklast och fråga Lisbeth själv om skottskadan och eventuellt märket efter kulan?
SvaraRadera