När en rättsstat rämnar

18.10.2011.   Till JO, Jens Västberg, ärende 4909-2011.

I samma ögonblick som sammanvärjningen mot Olof Palmes liv tar form, antagligen vid ett löst prat mellan två personer någon gång senhösten  1985, börjar den svenska rättsstaten rämna. Om inte den ene av dessa båda tänkta samtalspartners omedelbart säger ifrån att något sådant inte får ske är det svenska samhället på glid, som ett jordskred som brister och inte går att hejda.

Vad talar du om? Är du alldeles från vettet?

Men så säger ingen, och Sverige är inte längre en hederlig nation. Rättsstaten har från och med detta ögonblick, över en grogg eller en kopp kaffe med just sammansvurna, ingen ryggrad, inget samvete.

Jag fick för några månader sedan ett besked från en högt placerad tidningsledare. Beskedet gick ut på att det visst vore duktigt av mig att arbeta så flitigt med ett gammalt statsministermord men att jag inte behövde gå in så i detalj. Vederbörandes egen tidning tillämpade principen att kontrollera om något verkligt nytt vore på väg att hända, men att inte överanstränga sig dag efter dag. Lite måtta finge det vara.

Resonemanget är förstås livsfarligt.

När den första kaffekoppen eller groggen är urdrucken är gärdet upprivet. Då är lögnen placerad i högsätet, och verklig heder, verklig sanning ska inte återkomma. Aldrig återkomma? Det är förstås mångmiljardfrågan.

När jag skriver detta kastar den svenska regeringen ut en 91-årig kvinna till Ukraina. Hon är dement, nästan blind. Hon har ett klent hjärta, och hon har veterligen inga anförvanter som väntar i Kiev. Men i väg ska hon för att Sverige ska kunna följa sina lagar.

Följa sina lagar? Den som i ett kvarts sekel har följt hur Sverige med skogsprocessor eller slåttermaskin har skövlat sina lagar, sin heder, ser med förskräckelse på denna hycklade cynism.

Svenska media tar Ganna Chyzhevskas parti. Men när tog de sanningens och hederns parti, mot ett maktens mörka mord?

Viss speciell ondska står i denna affär fram som spetsiga nunataker över den kalla isvidden, men en gradering blir subjektiv. Klara nunataker representeras av myndighetens utnyttjande av syndabockar. Noggrant utvalda syndabockar, med noggrant utmejslade fiktiva syndaregister. Det har funnits skockar av statstjänstemän som inte har haft just annan syssla än att vid sina ordbehandlare smattra in synd på synd på synd:

33-åringen, alla PKK-are. Christer Pettersson. Holmérs gigantiska tillslag mot PKK, delvis hejdat av KG Svensson på åklagarsidan, en av de få som åtminstone skymtade den stora oredan. Polisers och åklagares massinsats mot Christer Pettersson med, som kulmen, den svenske riksåklagarens helt sanslösa rantande upp till landets högsta domstol med ett antal, påstått nya, hemgjorda vittnen i portföljen. HD sa nej, men RÅ fick sitta kvar – naturligtvis, eftersom samhällsbrottet, samhällets eget brott mot samhället, inte finge avslöjas.

Media låtsades ingenting begripa: tja, det händer ju att man hamnar i galen tunna, ingenting att bråka om…

I går kväll ringer en polisman på min telefon. Jag hade skrivit till honom i anledning av uppgifter kring Olofs ambulansfärd, och han ville nu ringa mig och berätta. Men berättelsen blev så tunn, så tunn att ingenting fanns kvar av den verkliga händelsen. Inget spännande och onormalt hade inträffat, ren rutin efter ett mord. Jaså, hade Lisbeth Palme annan kappa? Det tänkte jag inte på, det vet jag ingenting om. Nej, vi stannade ingenstans på vägen…

Vi talade vänligt med varann, nästan hurtigt. Men båda visste vi att den andre visste. Samtal kring ett mord.

Du hade kunnat tala med Christianson, men han dog ju 93.

Hur behandlas ett mord där ingen åtalar de skyldiga, där åklagaren är en av de skyldiga?

Jens Västberg hos JO, jag inger denna skrivelse för registrering och diarienumrering, 4909-2011. Jag kommer att ha ett möte med mina grannar och vänner i Tuna där jag bor. De vill ha besked.

De har väntat länge på besked.

Sven Anér, Hjelmbergstorpet i Öster Edinge I Tuna, 740 10 Almunge.