Riksmuseet: Lisbeth Palmes kläder falskt redovisade

27.10.2011. För Per Andersson. Även för: Regeringen, RÅ, RPS.

Jag skriver detta kl 10 torsdag förmiddag 27.10. Ingen har ringt, posten har ännu inte kommit.

När Riksmuseet efter Olof Palmes död mottog två av de plagg som Lisbeth Palme hade burit resp påstods ha burit vid Dekorima inser jag att Riksmuseet knappast ansåg sig ha anledning att granska plaggens förhistoria eller proveniens. Men i dag finns all anledning att göra så, sedan jag, utan att någonsin ha blivit motsagd, kunnat visa att omfattande falsarier omger detta ärende.

Om jag då går till förundersökningens Protokoll IV, avsnitt 1, sidan 6, noterar jag:

TILLVARATAGNA FÖREMÅL FRÅN SABBATSBERGS SJUKHUS

(Persedlar från Olof Palme)

Persedlar från Lisbeth Palme:

L1. Brun mockapäls.

L2. Vit blus.

L3. Stickad kofta.

L4. Halsduk.

Till att börja med: det sägs alltså att dessa plagg vore ”tillvaratagna från Sabbatsbergs sjukhus”.

Detta påstående är inte korrekt.

Mockapälsen kom aldrig till Sabbatsberg. Lisbeth Palme tog den av sig medan hon före ankomsten till Sabbatsberg bytte från Olofs ambulans till kommissarie Christiansons polisbil. Mockapälsen var vid detta tillfälle ej genomskjuten. Lisbeth Palme tog i samband med fordonsbytet på sig en mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Och det var iförd denna som hon anlände till Sabbatsbergs akutintag, 6 minuter efter Olofs ambulans.

Den vita blusen tog Lisbeth Palme aldrig av sig under uppehållet på Sabbatsberg, och den kan alltså inte ha ”tillvaratagits från Sabbatsbergs sjukhus”. Den oskadda vita blusen bar Lisbeth Palme några minuter efter ankomsten till Sabbatsberg, då hennes ”obetydliga rodnad” på ryggen baddades av hudläkaren professor Åke Nilzén, utan att Lisbeth Palme anmälde någon egen skottskada. Nilzén hade alltså ingen anledning att föranstalta om rättsintyg.

Om Lisbeth Palme verkligen hade blivit påskjuten skulle självfallet stora sjukvårdsinsatser ha satts in där de varit omedelbart tillgängliga, nämligen på Sabbatsbergs sjukhus, men så skedde alltså inte. Olof Palme var 0.06 öåterkalleligen död och kunde inte hjälpas, medan all kraft i stället borde ha satts in för att hjälpa Lisbeth Palme, som, om hon verkligen påskjutits, bl a skulle kunna ha drabbats av infekterande sårskador. Inget av detta skedde.

Den stickade koftan har helt försvunnit ur hanteringen, vilket bör noteras. En påstådd kula skulle ha passerat mellan koftan och blusen och naturligtvis svårt skadat denna kofta samt rivit runt med koftans fibrer, vilka i så fall till viss del borde ha fastnat på såväl mockapälsen som blusen. Några sådana spår har uppenbarligen inte noterats av vare sig Riksmuseet eller Bundeskriminalamt.

Var koftan finns i dag är inte känt. Den medtogs inte av polis från Sabbatsberg, utan bars dit och därifrån av Lisbeth Palme.

Halsduken behölls av Lisbeth Palme.

Dessa och liknande uppgifter har jag tidigare lämnat till förundersökningsledningen inom RÅ/RPS. De har aldrig dementerats, och jag har sålunda aldrig påståtts fara med osanna uppgifter. Detta är alltså vad som faktiskt hände på Sabbatsbergsakuten då det gäller Lisbeth Palmes kläder; inte mycket:

Mockapälsen var redan vid hennes ankomst tillvaratagen, förmodligen av kommissarie Christianson. Troligen hänger Lisbeth Palme vid ankomsten till sjukhuset av sig tygkappan. Den oskadade vita blusen tas inte av men visas på Sabbatsberg för: Christianson, sjukvårdskunniga Lena Östeman, dermatologen professor Åke Nilzén, Lisbeth Palmes svåger, samt för Claës Palme, också han svåger. Vad den tillvaratagande polismannen, jag vet ej vem han var, faktiskt har sett uttalar jag mig inte om, men jag förmodar att allvarliga skador på blusen skulle ha noterats.

Lisbeth Palme lämnar efter kl 0200 Sabbatsbergs sjukhus iförd tygkappan.

Jag har med avsikt skrivit utförligt, för att Riksmuseet ska se att omfattande förfalskningar i efterhand fått omge Lisbeth Palmes naturligtvis egentligen helt normala sorgebesök på Sabbatsberg. För arrangörerna har det känts viktigt att framhålla Lisbeth Palmes påstådda skottskada, men det kan kännas egendomligt att detta framhållande inte gjorts mera välstrukturerat.

Två plagg, mockapäls och T-shirt (bevisligen inte en blus!), sänds först, som officiella bevis i ett mordärende, till dåvarande västtyska Bundeskriminalamt, Technisches Institut resp till Naturhistoriska Riksmuseet, för bl a blyisotopundersökningar. Inget av dessa institut ifrågasätter bevisens äkthet, vilket är naturligt: den ena myndigheten ifrågasätter inte den andra myndighetens, polisens, åtgöranden.

När nu, långt i efterhand, sanningen bryter igenom blir denna så mycket mer skakande: svenska åklagare och svensk polis sänder för vetenskaplig undersökning falskt bevismaterial till två systerinstitut under föregivande av att materialet är äkta. Dessa ”bevis” kom att spela en viktig, tyvärr ej slutligt avgörande roll, vid bedömningen av bakgrunden även till mordet på Olof Palme. Den statliga juristkommissionen skrev (SOU 1987:72, sidan 151) bl a beträffande frånvaron av ett rättsintyg om Lisbeth Palmes påstådda skada, att det inte kan

uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme –

en utomordentligt skarp formulering i en för övrigt tämligen sordinerad kommissionsrapport. Om kommissionen hade erhållit en korrekt redovisning av den ovannämnda Sabbatsbergsincidenten skulle mordet på Olof Palme ha kunnat lösas redan efter ett år, 1987.

Är nu allt detta Riksmuseets sak? Ja, i nuläget. Museet, en viktig, etablerad statlig myndighet, har narrats att följa med i andra statliga systermyndigheters rent kriminella turer på ett sätt som saknar motstycke i svensk samhällshistoria – ja, detta blir i dag Riksmuseets sak.

Själv har jag vid upprepade tillfällen begärt att, med mig som utpekad, hela detta komplex av frågor måtte bli domstolssak, men min begäran har inte villfarits, inte ens utretts. JO har denna höst (4909-2011) flyktigt sett på min formella brottsanmälan mot RÅ och mot chefen för rikskriminalpolisens Palmeenhet men därefter lämnat den utan åtgärd; någon utredning värd namnet har uppenbarligen inte funnits tid eller intresse för.

Den svenska rättsstaten bävar inför en korrekt rättslig behandling av ärendet mordet på statsminister Olof Palme. Naturhistoriska Riksmuseet kan i dag slå ett larm som inte regeringen, inte RÅ och RPS kan nonchalera.

Denna skrivelse går även till just Regeringen, RÅ och RPS. Jag önskar besked rörande dnr och handläggare från samtliga fyra mottagare av denna skrivelse.

Jag är förstås särskilt angelägen om ett första svar – i detta ärende där jag ännu inte känner diarienumret – från den ursprungliga adressaten, Naturhistoriska Riksmuseet.

Djupt engagerad, djupt oroad hälsning,

Sven Anér, 210814, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.