Men gör tankeexperimentet att någon alert person – t ex jag själv! – på morgonen den 2 mars 1986 hade undrat över Göteborgs-Postens fyrspaltiga fotografi, den numera klassiska Lisbeth-bilden vid Sabbatsbergs akutintag, och att denna tyvärr enbart hypotetiska person skulle ha slagit larm:
Vad gör Lisbeth Palme vid en polisbil och i fel kappa?
Då hade Sverige varit ett annat i dag, mordet på Olof varit löst, eller praktiskt taget löst, inom två dagar, räfst och rättarting hade kunnat starta, och Stig Edqvist hade aldrig fått sina tiotusentals meningslösa handlingar i orangeröda pärmar att vårda!
Vi lever tyvärr inte i detta andra Sverige, efter någon miljard i skrämmande bortkastade kostnader för en cynisk mordlek på narri.
Men, som sagt, Ett Gott Nytt År! Er trägne Sven Anér
RÅ – så ska en slipsten dras!
Jag fick den 27 december nedanstående brev från Johan Lindmark vid RÅ:
2011-12-23 ÅM 2011/8435
Sven Arnér (sic!), Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Din anmälan (Rikspolisstyrelsen 0150-K6121-11) har överlämnats till riksåklagaren.
Anmälan innehåller sådana oklarheter att den inte kan läggas till grund för någon prövning. Ärendet avslutas därför.
Upplysningsvis kan tilläggas att det är Justitiekanslern som handlägger anmälningar och klagomål mot riksåklagaren och åklagare vid riksåklagarens kansli. Det innebär bl.a. att det är Justitiekanslern som kan besluta att inleda förundersökning för utredning av dylika brott. Den som med fog anser att riksåklagaren eller en åklagare vid riksåklagarens kansli kan misstänkas för brott i tjänsten kan därför anmäla saken till Justitiekanslern. Samma sak gäller andra typer av klagomål.
På riksåklagarens vägnar Johan Lindmark
För kännedom till Rikspolisstyrelsen
Detta är ett i alla avseenden mycket märkligt brev. Det utgör svar på min egen skrivelse av den 8 december i år till, inte rikspolisstyrelsen utan till ”Polismyndigheten i Stockholm”. Att min skrivelse skulle vara ”obegriplig” är ett helt obegripligt påstående.
Jag återger nu brevets ingress samt hänvisar mina bloggbesökare till den fullständiga brevtexten som ni alltså hittar på:
8.12.2011: Till Polismyndigheten i Stockholm. Förfrågan. F.k.: RÅ
Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att Polismyndigheten i Stockholm måtte utreda huruvida ledaren av förundersökningen av mordet på statsminister Olof Palme,
Kerstin Skarp.
fortlöpande gör sig skyldig till
skyddande av brottsling jämlikt Brottsbalken 14 kap.
Därefter, som ni minns och kan kontrollera, preciserar jag, i klartext, min anklagelse mot Skarp – ja, gå tillbaka till texten och se om du anser den obegriplig. Naturligtvis får inte en myndighet nonchalera en allvarlig skrivelse i ett allvarligt mordmål med den slappa och dessutom osanna hänvisningen till att skrivelsen vore ”obegriplig”.
Hela samarbetet mellan en myndighet och en representant för allmänheten bygger på förtroende mellan dessa båda parter, i varje fall på allmänhetens förtroende för rättvisan. Om myndigheten inte begriper vad som sägs i skrivelsen är myndigheten självfallet skyldig att ta kontakt och fråga: ”Vad menar du egentligen?”, men så har inte skett i detta fall. Redan här är den byråkratiska gången av ärendet egendomlig. Milt talat.
Men det blir värre. Den aktuella myndigheten påstår att ärendet gentemot en RÅ-medarbetare, Skarp, ”avslutas” av en annan RÅ-medarbetare, kanske av RÅ själv.
Här lyfter RÅ till en laglös cyberrymd. I stället för att hålla ärendet vid liv åtminstone tills RÅ har lyckats fatta vad ärendet handlar om lägger RÅ självsvåldigt ner detta ärende, innan det hunnit prövas av rätt instans, en instans som enligt RÅ skulle vara JK!
Sedan RÅ fått ärendet sig tillsänt för information och kanske ett yttrande borde RÅ givetvis omedelbart ha remitterat det till rätt instans, dvs JK. Detta är så banalt enkelt att jag frågar mig hur RÅ kan tro att tillvägagångssättet inte skulle observeras och påtalas.
Nu är det ytterligare något som inte stämmer. Innan RÅ, utförligt docerande, berättar för mig hur föga jag vet och kan i ärenden av detta slag, har han, eller kanske hon, bestämt sig för att lägga ner detta ärende som RÅ inte har begripit och där RÅ givetvis är absolut jävig.
Hela detta senaste brev från RÅ är beklämmande och ännu ett tecken på att det svenska riksåklagarämbetet befinner sig i fritt moraliskt fall. Sveriges per definition skickligaste åklagare slinter från lagens smala väg, men ingen mer än jag tycks reagera. Inte de anställda vid RÅ, t ex brevets John Lundmark, vilken befattning han kan tänkas ha, och inte heller någon fronderande jurist någon annanstans inom rättssamhället.
RÅ inledde sin verksamhet i Palmeärendet, som jag flera gånger påtalat, med att falskeligen placera Christer Pettersson som sin egen syndbock, jagad med blåslampa i tio år, därefter in i döden. Och nu håller RÅ sin stil. Brevet till mig är inte kontrasignerat; jag undrar om två jurister vid RÅ hade kunnat enas om denna juridiska rappakalja? Jo då, det hade nog gått bra. RÅ:s samtliga jurister ser till statsnyttan, inte till sanningen.
Mot RÅ:s samlade agerande hjälper nu endast svenska mediers reaktion och motaktion – när kommer den? Reaktionen skulle omedelbart komma om detta ärende blev ett domstolsärende, men hu!, det vill inte RÅ och hans Skarp för allt smör i Småland! Sven Anér (som gärna står vid skranket!)
Ett Gott Nytt År trots allt! Skaffa er min Tuna-dvd, den ger spännande tittning i en dryg timma. 60 kronor till pg 75 05 55-5. Det är kring denna dvd som nästa års Palmeforskning kommer att kretsa!
Och ring till RÅ och undra! Fråga vad som händer? Fråga hur pass laglydigt det här fina ämbetet egentligen är? Själv får jag inte ringa Kerstin Skarp, det har jag skriftligt på. Telefon 010-562 50 00.
Eller ring alla andra maktens myndigheter, de är alla lika involverade: JK, JO (gärna Axberger), HD, Svea Hovrätt. Stockholms tingsrätt och efterfråga rådman Avsan (nej visst, han har tjänstledighet för riksdagsjobb). Riksdagen. Beatrice Ask. Peter Eriksson som är ordförande i KU, Bundeskriminalamt i Wiesbaden, SKL, Naturhistoriska riksmuseet. Alla chefredaktörer, som har denna story på sina fem fingrar men har lagt den på bortersta hyllan.
RÅ i fritt fall. Det är en ganska otäck syn. För såna som vill se.
Sven Anér.
2011-12-23 ÅM 2011/8435
Sven Arnér (sic!), Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Din anmälan (Rikspolisstyrelsen 0150-K6121-11) har överlämnats till riksåklagaren.
Anmälan innehåller sådana oklarheter att den inte kan läggas till grund för någon prövning. Ärendet avslutas därför.
Upplysningsvis kan tilläggas att det är Justitiekanslern som handlägger anmälningar och klagomål mot riksåklagaren och åklagare vid riksåklagarens kansli. Det innebär bl.a. att det är Justitiekanslern som kan besluta att inleda förundersökning för utredning av dylika brott. Den som med fog anser att riksåklagaren eller en åklagare vid riksåklagarens kansli kan misstänkas för brott i tjänsten kan därför anmäla saken till Justitiekanslern. Samma sak gäller andra typer av klagomål.
På riksåklagarens vägnar Johan Lindmark
För kännedom till Rikspolisstyrelsen
Detta är ett i alla avseenden mycket märkligt brev. Det utgör svar på min egen skrivelse av den 8 december i år till, inte rikspolisstyrelsen utan till ”Polismyndigheten i Stockholm”. Att min skrivelse skulle vara ”obegriplig” är ett helt obegripligt påstående.
Jag återger nu brevets ingress samt hänvisar mina bloggbesökare till den fullständiga brevtexten som ni alltså hittar på:
8.12.2011: Till Polismyndigheten i Stockholm. Förfrågan. F.k.: RÅ
Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att Polismyndigheten i Stockholm måtte utreda huruvida ledaren av förundersökningen av mordet på statsminister Olof Palme,
Kerstin Skarp.
fortlöpande gör sig skyldig till
skyddande av brottsling jämlikt Brottsbalken 14 kap.
Därefter, som ni minns och kan kontrollera, preciserar jag, i klartext, min anklagelse mot Skarp – ja, gå tillbaka till texten och se om du anser den obegriplig. Naturligtvis får inte en myndighet nonchalera en allvarlig skrivelse i ett allvarligt mordmål med den slappa och dessutom osanna hänvisningen till att skrivelsen vore ”obegriplig”.
Hela samarbetet mellan en myndighet och en representant för allmänheten bygger på förtroende mellan dessa båda parter, i varje fall på allmänhetens förtroende för rättvisan. Om myndigheten inte begriper vad som sägs i skrivelsen är myndigheten självfallet skyldig att ta kontakt och fråga: ”Vad menar du egentligen?”, men så har inte skett i detta fall. Redan här är den byråkratiska gången av ärendet egendomlig. Milt talat.
Men det blir värre. Den aktuella myndigheten påstår att ärendet gentemot en RÅ-medarbetare, Skarp, ”avslutas” av en annan RÅ-medarbetare, kanske av RÅ själv.
Här lyfter RÅ till en laglös cyberrymd. I stället för att hålla ärendet vid liv åtminstone tills RÅ har lyckats fatta vad ärendet handlar om lägger RÅ självsvåldigt ner detta ärende, innan det hunnit prövas av rätt instans, en instans som enligt RÅ skulle vara JK!
Sedan RÅ fått ärendet sig tillsänt för information och kanske ett yttrande borde RÅ givetvis omedelbart ha remitterat det till rätt instans, dvs JK. Detta är så banalt enkelt att jag frågar mig hur RÅ kan tro att tillvägagångssättet inte skulle observeras och påtalas.
Nu är det ytterligare något som inte stämmer. Innan RÅ, utförligt docerande, berättar för mig hur föga jag vet och kan i ärenden av detta slag, har han, eller kanske hon, bestämt sig för att lägga ner detta ärende som RÅ inte har begripit och där RÅ givetvis är absolut jävig.
Hela detta senaste brev från RÅ är beklämmande och ännu ett tecken på att det svenska riksåklagarämbetet befinner sig i fritt moraliskt fall. Sveriges per definition skickligaste åklagare slinter från lagens smala väg, men ingen mer än jag tycks reagera. Inte de anställda vid RÅ, t ex brevets John Lundmark, vilken befattning han kan tänkas ha, och inte heller någon fronderande jurist någon annanstans inom rättssamhället.
RÅ inledde sin verksamhet i Palmeärendet, som jag flera gånger påtalat, med att falskeligen placera Christer Pettersson som sin egen syndbock, jagad med blåslampa i tio år, därefter in i döden. Och nu håller RÅ sin stil. Brevet till mig är inte kontrasignerat; jag undrar om två jurister vid RÅ hade kunnat enas om denna juridiska rappakalja? Jo då, det hade nog gått bra. RÅ:s samtliga jurister ser till statsnyttan, inte till sanningen.
Mot RÅ:s samlade agerande hjälper nu endast svenska mediers reaktion och motaktion – när kommer den? Reaktionen skulle omedelbart komma om detta ärende blev ett domstolsärende, men hu!, det vill inte RÅ och hans Skarp för allt smör i Småland! Sven Anér (som gärna står vid skranket!)
Ett Gott Nytt År trots allt! Skaffa er min Tuna-dvd, den ger spännande tittning i en dryg timma. 60 kronor till pg 75 05 55-5. Det är kring denna dvd som nästa års Palmeforskning kommer att kretsa!
Och ring till RÅ och undra! Fråga vad som händer? Fråga hur pass laglydigt det här fina ämbetet egentligen är? Själv får jag inte ringa Kerstin Skarp, det har jag skriftligt på. Telefon 010-562 50 00.
Eller ring alla andra maktens myndigheter, de är alla lika involverade: JK, JO (gärna Axberger), HD, Svea Hovrätt. Stockholms tingsrätt och efterfråga rådman Avsan (nej visst, han har tjänstledighet för riksdagsjobb). Riksdagen. Beatrice Ask. Peter Eriksson som är ordförande i KU, Bundeskriminalamt i Wiesbaden, SKL, Naturhistoriska riksmuseet. Alla chefredaktörer, som har denna story på sina fem fingrar men har lagt den på bortersta hyllan.
RÅ i fritt fall. Det är en ganska otäck syn. För såna som vill se.
Sven Anér.
Likalydande skrivelser till TELIA resp till POSTEN – BRÅDSKANDE!
27.12.2011.
Jag anmäler härmed:
Till TELIA: Misstänkt olovlig telefonavlyssning vid minst tre tillfällen.
Till POSTEN: Misstänkt olovlig brevöppning och återförslutning vid tre tillfällen.
Händelseförloppen är utförligt beskrivna i min anmälan till Säkerhetspolisen, dnr AD 159-15954-11, bifogas: mina adressater kan ju konferera med Säk.
Speciellt för TELIA: Mitt fasta telefonnummer är 018-15 12 79. Varför jag misstänker olovlig telefonavlyssning? Enda kontakt utåt, som jag över huvud taget haft i detta ärende, är ett antal telefonsamtal mellan mig, 018-15 12 79, och Bo Alvberger, 0370-167 38. Jag har sålunda inte skrivit till Alvberger om detta, endast telefonerat.
Gärningsmannen kan inte ha fått besked om att jag vid tre separata tillfällen avsåg att sända den aktuella dvdn som brev till Alvberger på annat sätt än genom att i anslutning till dagarna kring 14 resp 15 och 20 december ha avlyssnat min telefon samt möjligen också Alvbergers telefon.
Speciellt för POSTEN: En gärningsman måste vid tre separata tillfällen, med ledning av telefoninformationen, ha snappat upp de tre breven, öppnat breven, saboterat innehållen, stoppat tillbaka de saboterade skivorna, återförslutit kuverten samt på något sätt stoppat tillbaka breven för slutlig brevbäring. Hur detta kan ha skett utan Postens medverkan och vetskap förstår jag inte, liksom jag här ber Posten att utreda detta enligt min mening mycket kusliga ärende.
De tre saboterade dvd-skivorna finns tillgängliga för en övervakad och auktoriserad kontroll. Jag förbehåller mig all rätt att återkomma med skadeståndsanspråk från såväl Bo Alvberger, om han så önskar, som från mig själv. Saken är, som framgår, polisanmäld. Jag önskar registrerade och diarienumrerade svar fortast möjligt.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Jag begär sålunda, från båda adressater, ofördröjlig handläggning av detta allvarliga ärende!
Jag anmäler härmed:
Till TELIA: Misstänkt olovlig telefonavlyssning vid minst tre tillfällen.
Till POSTEN: Misstänkt olovlig brevöppning och återförslutning vid tre tillfällen.
Händelseförloppen är utförligt beskrivna i min anmälan till Säkerhetspolisen, dnr AD 159-15954-11, bifogas: mina adressater kan ju konferera med Säk.
Speciellt för TELIA: Mitt fasta telefonnummer är 018-15 12 79. Varför jag misstänker olovlig telefonavlyssning? Enda kontakt utåt, som jag över huvud taget haft i detta ärende, är ett antal telefonsamtal mellan mig, 018-15 12 79, och Bo Alvberger, 0370-167 38. Jag har sålunda inte skrivit till Alvberger om detta, endast telefonerat.
Gärningsmannen kan inte ha fått besked om att jag vid tre separata tillfällen avsåg att sända den aktuella dvdn som brev till Alvberger på annat sätt än genom att i anslutning till dagarna kring 14 resp 15 och 20 december ha avlyssnat min telefon samt möjligen också Alvbergers telefon.
Speciellt för POSTEN: En gärningsman måste vid tre separata tillfällen, med ledning av telefoninformationen, ha snappat upp de tre breven, öppnat breven, saboterat innehållen, stoppat tillbaka de saboterade skivorna, återförslutit kuverten samt på något sätt stoppat tillbaka breven för slutlig brevbäring. Hur detta kan ha skett utan Postens medverkan och vetskap förstår jag inte, liksom jag här ber Posten att utreda detta enligt min mening mycket kusliga ärende.
De tre saboterade dvd-skivorna finns tillgängliga för en övervakad och auktoriserad kontroll. Jag förbehåller mig all rätt att återkomma med skadeståndsanspråk från såväl Bo Alvberger, om han så önskar, som från mig själv. Saken är, som framgår, polisanmäld. Jag önskar registrerade och diarienumrerade svar fortast möjligt.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Jag begär sålunda, från båda adressater, ofördröjlig handläggning av detta allvarliga ärende!
Säk tar saken seriöst – ärendenummer AD 159-15954-11, handläggare utses snarast
27.12. Brev till två kvalificerade nyhetsjournalister.
Ärendet med telefonavlyssningen, brevöppningen och de tre, i omgångar, saboterade dvd-skivorna går vidare, och jag vore förstås glad om ni ginge in i denna mycket otäcka sak.
Jag erhöll i dag vid middagstid från Säks registratur rubrikens diarienummer för mitt ärende samt besked att jag snarast kommer att få namn på handläggare. Jag har från andra håll erfarit att säkerhetspolisen ser mycket allvarligt på denna affär; att jag inte formellt kan belägga denna uppgift säger sig självt.
I denna sak ligger också, som jag tidigare omtalat, att ingen enda av mina väsentliga uppgifter, från 1986 och fram till i dag, någonsin korrigerats eller dementerats, endast viftats bort under hänvisning till påstådd förundersökningssekretess, trots att den ursprungliga förundersökningen mot Christer Pettersson varit avslutad sedan våren 1989, då hela den dittillsvarande förundersökningen borde ha presenterats.
I denna polisutredning fanns inte den stora informationen medtagen: hela Avsan-affären, vittnesmål som ända från början klart friade Christer Pettersson, uppgifterna om Lisbeth Palmes aktiviteter mordnatten.
Förundersökarna, RÅ och rikskrim, förtiger ännu i dag Lisbeth Palmes koppling till mordet, bl a genom den av rikskriminalen (!) till mig år 2000 utlämnade bilden av Lisbeth i ”fel” kappa på Sabbatsberg. Osv. Det torde vara just mina uppgifter rörande Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof som är anledning till de tre sabotagen mot min dvd.
Ingenting har de senaste dagarna på minsta sätt framkommit som skulle kunna ge en annan bild av ärendet än den av mig framlagda. Denna sak berör min heder som journalist, den berör alla mediers alla samveten. Den berör det kulturella samvete som får sig en skrämmande törn när Bo Alvberger ska hindras från att recensera min Tuna-dvd: äsch, vi sabbar dvd:n för Alvberger så skriver han inte om eländet! Agera, kolleger! Kolla med Säk, som nu sitter brydd med materialet i knät. (Eller inte alls brydd?)
Jag läser Aje Philipsons helsidesannons i SvD i dag och konstaterar att jag ägnar denna annons endast ett förstrött intresse, eftersom annonser i egen sak aldrig känns trovärdiga. En annons från mig skulle heller inte bidra till Palmegåtans lösning. En mediabevakning däremot! Så gå in! Hittar ni felaktigheter, ja, i så fall blir ju dessa tillrättade. Men seg tystnad är aldrig god publicistik.
God (eller helst bättre) fortsättning! Oroad, vänlig och kollegial hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Ärendet med telefonavlyssningen, brevöppningen och de tre, i omgångar, saboterade dvd-skivorna går vidare, och jag vore förstås glad om ni ginge in i denna mycket otäcka sak.
Jag erhöll i dag vid middagstid från Säks registratur rubrikens diarienummer för mitt ärende samt besked att jag snarast kommer att få namn på handläggare. Jag har från andra håll erfarit att säkerhetspolisen ser mycket allvarligt på denna affär; att jag inte formellt kan belägga denna uppgift säger sig självt.
I denna sak ligger också, som jag tidigare omtalat, att ingen enda av mina väsentliga uppgifter, från 1986 och fram till i dag, någonsin korrigerats eller dementerats, endast viftats bort under hänvisning till påstådd förundersökningssekretess, trots att den ursprungliga förundersökningen mot Christer Pettersson varit avslutad sedan våren 1989, då hela den dittillsvarande förundersökningen borde ha presenterats.
I denna polisutredning fanns inte den stora informationen medtagen: hela Avsan-affären, vittnesmål som ända från början klart friade Christer Pettersson, uppgifterna om Lisbeth Palmes aktiviteter mordnatten.
Förundersökarna, RÅ och rikskrim, förtiger ännu i dag Lisbeth Palmes koppling till mordet, bl a genom den av rikskriminalen (!) till mig år 2000 utlämnade bilden av Lisbeth i ”fel” kappa på Sabbatsberg. Osv. Det torde vara just mina uppgifter rörande Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof som är anledning till de tre sabotagen mot min dvd.
Ingenting har de senaste dagarna på minsta sätt framkommit som skulle kunna ge en annan bild av ärendet än den av mig framlagda. Denna sak berör min heder som journalist, den berör alla mediers alla samveten. Den berör det kulturella samvete som får sig en skrämmande törn när Bo Alvberger ska hindras från att recensera min Tuna-dvd: äsch, vi sabbar dvd:n för Alvberger så skriver han inte om eländet! Agera, kolleger! Kolla med Säk, som nu sitter brydd med materialet i knät. (Eller inte alls brydd?)
Jag läser Aje Philipsons helsidesannons i SvD i dag och konstaterar att jag ägnar denna annons endast ett förstrött intresse, eftersom annonser i egen sak aldrig känns trovärdiga. En annons från mig skulle heller inte bidra till Palmegåtans lösning. En mediabevakning däremot! Så gå in! Hittar ni felaktigheter, ja, i så fall blir ju dessa tillrättade. Men seg tystnad är aldrig god publicistik.
God (eller helst bättre) fortsättning! Oroad, vänlig och kollegial hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Vilken är den faktiska sanningen?
Annandag jul
26.12.2011.
Jag har hållit mig lugn och stilla över helgen, men jag har skrivit en del och tänkt en del. Nu i natt låg jag vaken ett par timmar och fann tillsammans med vargen vad jag i dag tror kan vara den faktiska sanningen. jag skissar en tänkbar synopsis:
Någon inom eller över Säk bestämmer sig för att lossa på Palmeaffären, känna sig för med sanningen. Hur göra detta, hur gå ut med detta?
Säk bestämmer sig för att leverera en attack som ska se ut att vara en generalattack mot Bo Alvberger och mig, men som i själva verket, vid närmare eftertanke, är motsatsen nämligen en generalattack mot Lisbeth Palme och hennes likasinnade, inom regeringen, åklageriet, polisen.
Så kommer mitt Tuna-möte. De slår inte till direkt, men när de fått – och avläst – min Tuna-dvd tycker de sig ha hittat en framkomlig väg. De drar då, lagom till jul, i gång en ganska omfattande apparat, med olovlig telefonavlyssning, olovlig brevöppning, sabotage som drabbar både Alvberger och mig. De vet förstås att vi omedelbart kommer att reagera, och de kan räkna med att media så småningom kommer att följa efter.
Vad kan tänkas bli resultatet? Jo, att alla strålkastare riktas inte så mycket mot oss två som mot Tuna-dvdns sakinnehåll, med Lisbeth Palmes irrfärder i topp. Folk kommer, även om det inte går fort, att få upp ögonen för ting som de aldrig har sett tidigare: Palmeaffärens innersta!
Vem skadas av Säk-affären? Initialt vi, men egentligen bara perifert: upprördhet i starten, tre dvd-skivor, lappri, något stört julfirande.
Vem skadas i stort? Säk självt. Säk talar om för alla som vill lyssna att här är stora ting på gång, säk bryter mot lagar så det knakar, säk talar om att Olof Palmes maka var en av de inblandade i mordplanerna, kanske anstiftaren, kanske den initiala anstiftaren. Säk berättar, klart och tämligen öppet, hur det verkligen står till och hur det i snart 26 år hela tiden har stått till!
Varför gör säk detta? Här är jag ju undrande och behöver hjälp. Jag prövar några idéer, men jag har klent faktaunderlag:
En fronderande grupp inom Säpo? Kanske tänkbart men föga troligt. I och för sig, ja, men praktiskt nej. Jag tror inte att en sådan serie av drastiska arrangemang skulle gå att, okänt för säks ledning, utföra inom säks ramar, det går åt för mycket folk, risken för läckor är enorm. Dessutom bör väl säk ha inbyggda spärrar mot enskilda utflykter i verksamheten. Nej, det tror jag inte.
Leif GW: Ja, visst. GW finns bakom alla märkliga initiativ inom rikspolisstyrelsen och säkerhetspolisen, han vet i varje fall om allt elände som koncipieras. GW har gjort uttalanden som kan peka på att han tänker komma med det stora avslöjandet när han nästa år går i pension – har han bestämt sig för att gå ut några månader i förtid? I varje fall har GW säkerligen varit tidigt informerad, antagligen som medbestämmare.
Säk utför ett beställningsjobb på regeringsorder eller ändå högre instansers order? Ja, det är väl här det ligger.
Men varför ta till en så här knepig och omfattande metod? Kunde inte säk ha gått ut direkt med budskapet: Olof dog inom en hemlig plan i vilken Lisbeth var integrerad? Ja, säg det.
Antagligen för att detta skulle ha varit omöjligt och lett till konvulsioner som varit omöjliga att klara av. Risk för omstörtningar mm. Med omvägen över tjuvlyssning och brevsabotage och kultursabotage (brunkletade diskar) vinner (?) säk lite tid, kan få det hela att se ut som om det kört ihop sig, lite vanligt byråkratiskt strul. Kan det vara tänkbart? Något åt det hållet?
Den som klart gynnas är ju jag, det är det ju ingen tvekan om. Dvdn får en PR som varit otänkbar i ett normalläge, och den svenska allmänheten, som nästan hunnit glömma bort hela affären (Vem fan var Palme?), tvingas fokusera om. Dvdn blir intressant att inhandla, kanske.
Har detta varit en av de ursprungliga avsikterna? Att sprida min Tuna-dvd? Med dess oerhört skarpa attack mot framför allt Lisbeth Palme? Avsikten kan jag ju inte säkert bedöma, men resultatet kan ju bli detta. Jag har inte skrivit ut dvd-texten, men den framstår nog som mycket skarp på pränt.
Eller kan en helt fristående organisation ligga bakom? Nej. Detta är en typisk under cover-polisgrej, där tillgång finns på all erforderlig infrastruktur; ingen separat kriminell organisation kan disponera över alla erforderliga muttrar och skruvar, och vilken enskild organisation skulle vilja göra detta? Ingen.
Ur medial synpunkt är metoden, i varje fall på sikt, väl vald. Den är lagom dramatisk till sitt utförande, den har såväl kulturella som politiska aspekter, den har ett go och en drive som rimligen bör få chefredaktörer och nyhetschefer att vakna.
De här funderingarna tänker jag inte gå ut med än, de är spännande. Hypotetiskt spännande. Bara kvart över tre-vargen slutade yla. Sven Anér.
PS: Sätt in 60 kronor på pg 75 05 55-5 så har du min TUNA-dvd om Lisbeth Palmes märkliga natt då Olof blev mördad. Dvdn kommer att bli unik. SA.
26.12.2011.
Jag har hållit mig lugn och stilla över helgen, men jag har skrivit en del och tänkt en del. Nu i natt låg jag vaken ett par timmar och fann tillsammans med vargen vad jag i dag tror kan vara den faktiska sanningen. jag skissar en tänkbar synopsis:
Någon inom eller över Säk bestämmer sig för att lossa på Palmeaffären, känna sig för med sanningen. Hur göra detta, hur gå ut med detta?
Säk bestämmer sig för att leverera en attack som ska se ut att vara en generalattack mot Bo Alvberger och mig, men som i själva verket, vid närmare eftertanke, är motsatsen nämligen en generalattack mot Lisbeth Palme och hennes likasinnade, inom regeringen, åklageriet, polisen.
Så kommer mitt Tuna-möte. De slår inte till direkt, men när de fått – och avläst – min Tuna-dvd tycker de sig ha hittat en framkomlig väg. De drar då, lagom till jul, i gång en ganska omfattande apparat, med olovlig telefonavlyssning, olovlig brevöppning, sabotage som drabbar både Alvberger och mig. De vet förstås att vi omedelbart kommer att reagera, och de kan räkna med att media så småningom kommer att följa efter.
Vad kan tänkas bli resultatet? Jo, att alla strålkastare riktas inte så mycket mot oss två som mot Tuna-dvdns sakinnehåll, med Lisbeth Palmes irrfärder i topp. Folk kommer, även om det inte går fort, att få upp ögonen för ting som de aldrig har sett tidigare: Palmeaffärens innersta!
Vem skadas av Säk-affären? Initialt vi, men egentligen bara perifert: upprördhet i starten, tre dvd-skivor, lappri, något stört julfirande.
Vem skadas i stort? Säk självt. Säk talar om för alla som vill lyssna att här är stora ting på gång, säk bryter mot lagar så det knakar, säk talar om att Olof Palmes maka var en av de inblandade i mordplanerna, kanske anstiftaren, kanske den initiala anstiftaren. Säk berättar, klart och tämligen öppet, hur det verkligen står till och hur det i snart 26 år hela tiden har stått till!
Varför gör säk detta? Här är jag ju undrande och behöver hjälp. Jag prövar några idéer, men jag har klent faktaunderlag:
En fronderande grupp inom Säpo? Kanske tänkbart men föga troligt. I och för sig, ja, men praktiskt nej. Jag tror inte att en sådan serie av drastiska arrangemang skulle gå att, okänt för säks ledning, utföra inom säks ramar, det går åt för mycket folk, risken för läckor är enorm. Dessutom bör väl säk ha inbyggda spärrar mot enskilda utflykter i verksamheten. Nej, det tror jag inte.
Leif GW: Ja, visst. GW finns bakom alla märkliga initiativ inom rikspolisstyrelsen och säkerhetspolisen, han vet i varje fall om allt elände som koncipieras. GW har gjort uttalanden som kan peka på att han tänker komma med det stora avslöjandet när han nästa år går i pension – har han bestämt sig för att gå ut några månader i förtid? I varje fall har GW säkerligen varit tidigt informerad, antagligen som medbestämmare.
Säk utför ett beställningsjobb på regeringsorder eller ändå högre instansers order? Ja, det är väl här det ligger.
Men varför ta till en så här knepig och omfattande metod? Kunde inte säk ha gått ut direkt med budskapet: Olof dog inom en hemlig plan i vilken Lisbeth var integrerad? Ja, säg det.
Antagligen för att detta skulle ha varit omöjligt och lett till konvulsioner som varit omöjliga att klara av. Risk för omstörtningar mm. Med omvägen över tjuvlyssning och brevsabotage och kultursabotage (brunkletade diskar) vinner (?) säk lite tid, kan få det hela att se ut som om det kört ihop sig, lite vanligt byråkratiskt strul. Kan det vara tänkbart? Något åt det hållet?
Den som klart gynnas är ju jag, det är det ju ingen tvekan om. Dvdn får en PR som varit otänkbar i ett normalläge, och den svenska allmänheten, som nästan hunnit glömma bort hela affären (Vem fan var Palme?), tvingas fokusera om. Dvdn blir intressant att inhandla, kanske.
Har detta varit en av de ursprungliga avsikterna? Att sprida min Tuna-dvd? Med dess oerhört skarpa attack mot framför allt Lisbeth Palme? Avsikten kan jag ju inte säkert bedöma, men resultatet kan ju bli detta. Jag har inte skrivit ut dvd-texten, men den framstår nog som mycket skarp på pränt.
Eller kan en helt fristående organisation ligga bakom? Nej. Detta är en typisk under cover-polisgrej, där tillgång finns på all erforderlig infrastruktur; ingen separat kriminell organisation kan disponera över alla erforderliga muttrar och skruvar, och vilken enskild organisation skulle vilja göra detta? Ingen.
Ur medial synpunkt är metoden, i varje fall på sikt, väl vald. Den är lagom dramatisk till sitt utförande, den har såväl kulturella som politiska aspekter, den har ett go och en drive som rimligen bör få chefredaktörer och nyhetschefer att vakna.
De här funderingarna tänker jag inte gå ut med än, de är spännande. Hypotetiskt spännande. Bara kvart över tre-vargen slutade yla. Sven Anér.
PS: Sätt in 60 kronor på pg 75 05 55-5 så har du min TUNA-dvd om Lisbeth Palmes märkliga natt då Olof blev mördad. Dvdn kommer att bli unik. SA.
Juldag. Hypoteser
25.12.2011, alltså.
Själv går jag mest och vegeterar, med en smak av saltade jordnötter och amerikansk ganska smetig underhållningsfilm: fanns ingen tysk rulle? Eller fransk, eller italiensk, eller isländsk eller japansk? Bra dansk och norsk – den köps nog billigt på ”motköp”, som när vi kränger JAS. Är kanske fransk film hutlöst dyr, även för de internationella kanalföretagen? Jag kippar och storknar inför varje fantastisk shampoo, ”you´re worth it” får jag höra.
En smetig brun hinna lägrar sig över mitt sinne, ungefär samma sorts bruna hinna som herrarna på andra sidan barriären kletade in i en av mina dvd-skivor på dess vanskliga färd ner mot det småländska höglandet. Jag kan undra vad dessa herrar (och kanske någon dam också) sysslar med över julen. Alla tuggar nog inte bara salta jordnötter och ser på ungarnas Peter Pan.
Jag skulle gissa att ett antal av dessa herrar har samlats till hemliga rådslag för att fundera ut hur de ska komma undan denne Anér som bråkar så väldeliga om lite telefonavlyssning och lite olovlig brevöppning och lite brun smet på en dvd som går mellan författaren och journalisten Sven Anér i Uppsala på den ena kanten och läroverksadjunkten och kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo där Lagan brukar svämma över, på den andra.
Det är mycket att ljuga bort. Hur kan tre dvd-skivor, som skickas med ojämna mellanrum och från varierande avsändare, så småningom nå fram till adressaten Alvberger med den blänkande spelytan förvandlat till ett intellektuellt skrotupplag där en bulldozer farit fram? Det blir en uppgift för någon av de smarta, men svårare ting har de väl fixat. Kanske.
Ett par andra i think-tanken får räkna ut hur de ska förklara varför olovlig avlyssning av Anérs fasta telefon satts in så lägligt till jul? Om jag inte minns fel får dylik avlyssning utnyttjas endast om det eventuella straffet för missgärningen kan beräknas bli minst två år; har jag varit så på alerten? En domare måste, om de vill följa lagen men det kanske de inte vill, ge sitt godkännande. Det brukar gå mycket gesvint, visserligen, men ett domstolspapper måste kunna visas upp. För vem vet jag inte, men kanske vice RÅ Kerstin Skarp, som sysslar med angränsande ärende, vore intresserad? Vad sa Rellingen?
Mera jobb i tanken? O ja, själva den högst illegala öppningen respektive återslutningen av Bo Alvbergers raspade och filade dvd-skivor! Raspade längs med de en gång så blanka spåren, för då dödas allt vad ljud och bild heter, där den här föredragshållaren Anér hälsar alla i Tuna välkomna, det blir kaffe med bulle och pepparkaka i pausen, serveras i luckan till höger, ja, ni hittar själva. 25 kronor vill Siv ha för besväret.
Vanligt folk, men det är inget fel på vanligt folk. Det är just det det inte är, förstår ni som simmar i tanken. De öppnar inte brev olagligt, de hoppar inte kråka på dvd-skivor, och de tjuvlyssnar inte på telefoner, för det vet de inte hur man gör. Helt enkelt väldigt hederliga människor, i ett område kring bygdegården i Tuna, ett uppländskt namn med anor från vikingatid och långt dessförinnan. Ett namn som den svenska hemliga polisen inte drar sig för att solka.
Jag märker att jag ilsknar till medan jag knattrar. Lena kommer in och erinrar mig om att jag lovat avstå från knattrande denna afton; kanske en sund tanke. Men ilskan porlar eller om det är pyser den gör. Att se, eller ana - mer än ana – vuxna karlar som mot lön (och det har nog varit OB-tillägg också) gladeligen ägnar sig åt betald grov kriminalitet – ja jag blir småförbannad, Storförbannad.
Och vad kommer ut av detta? Kör vi med Ragnarök eller Katharsis, de slutliga reningsprocedurerna? Ska hela Palmemordstumören fläkas upp som en filéad lax i blodets färg? Eller ska vi återgå till den vanliga trallen: ja, det strulade ett tag här, men nu är alla hörda och saken ur världen. Vad förhören har gett meddelas inte.
Det är när jag raljerar under galgen som hela denna fantasmagori tar form och blir till konkret brott, en serie konkreta brott.
Under galgen? Vems galge?
Sven Anér, medan julen pyser och en kvarts jordnöt har fastnat mellan ett par tänder. Hälsningar till think-tanken och alla klappsnapparna! Hör av er!
Själv går jag mest och vegeterar, med en smak av saltade jordnötter och amerikansk ganska smetig underhållningsfilm: fanns ingen tysk rulle? Eller fransk, eller italiensk, eller isländsk eller japansk? Bra dansk och norsk – den köps nog billigt på ”motköp”, som när vi kränger JAS. Är kanske fransk film hutlöst dyr, även för de internationella kanalföretagen? Jag kippar och storknar inför varje fantastisk shampoo, ”you´re worth it” får jag höra.
En smetig brun hinna lägrar sig över mitt sinne, ungefär samma sorts bruna hinna som herrarna på andra sidan barriären kletade in i en av mina dvd-skivor på dess vanskliga färd ner mot det småländska höglandet. Jag kan undra vad dessa herrar (och kanske någon dam också) sysslar med över julen. Alla tuggar nog inte bara salta jordnötter och ser på ungarnas Peter Pan.
Jag skulle gissa att ett antal av dessa herrar har samlats till hemliga rådslag för att fundera ut hur de ska komma undan denne Anér som bråkar så väldeliga om lite telefonavlyssning och lite olovlig brevöppning och lite brun smet på en dvd som går mellan författaren och journalisten Sven Anér i Uppsala på den ena kanten och läroverksadjunkten och kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo där Lagan brukar svämma över, på den andra.
Det är mycket att ljuga bort. Hur kan tre dvd-skivor, som skickas med ojämna mellanrum och från varierande avsändare, så småningom nå fram till adressaten Alvberger med den blänkande spelytan förvandlat till ett intellektuellt skrotupplag där en bulldozer farit fram? Det blir en uppgift för någon av de smarta, men svårare ting har de väl fixat. Kanske.
Ett par andra i think-tanken får räkna ut hur de ska förklara varför olovlig avlyssning av Anérs fasta telefon satts in så lägligt till jul? Om jag inte minns fel får dylik avlyssning utnyttjas endast om det eventuella straffet för missgärningen kan beräknas bli minst två år; har jag varit så på alerten? En domare måste, om de vill följa lagen men det kanske de inte vill, ge sitt godkännande. Det brukar gå mycket gesvint, visserligen, men ett domstolspapper måste kunna visas upp. För vem vet jag inte, men kanske vice RÅ Kerstin Skarp, som sysslar med angränsande ärende, vore intresserad? Vad sa Rellingen?
Mera jobb i tanken? O ja, själva den högst illegala öppningen respektive återslutningen av Bo Alvbergers raspade och filade dvd-skivor! Raspade längs med de en gång så blanka spåren, för då dödas allt vad ljud och bild heter, där den här föredragshållaren Anér hälsar alla i Tuna välkomna, det blir kaffe med bulle och pepparkaka i pausen, serveras i luckan till höger, ja, ni hittar själva. 25 kronor vill Siv ha för besväret.
Vanligt folk, men det är inget fel på vanligt folk. Det är just det det inte är, förstår ni som simmar i tanken. De öppnar inte brev olagligt, de hoppar inte kråka på dvd-skivor, och de tjuvlyssnar inte på telefoner, för det vet de inte hur man gör. Helt enkelt väldigt hederliga människor, i ett område kring bygdegården i Tuna, ett uppländskt namn med anor från vikingatid och långt dessförinnan. Ett namn som den svenska hemliga polisen inte drar sig för att solka.
Jag märker att jag ilsknar till medan jag knattrar. Lena kommer in och erinrar mig om att jag lovat avstå från knattrande denna afton; kanske en sund tanke. Men ilskan porlar eller om det är pyser den gör. Att se, eller ana - mer än ana – vuxna karlar som mot lön (och det har nog varit OB-tillägg också) gladeligen ägnar sig åt betald grov kriminalitet – ja jag blir småförbannad, Storförbannad.
Och vad kommer ut av detta? Kör vi med Ragnarök eller Katharsis, de slutliga reningsprocedurerna? Ska hela Palmemordstumören fläkas upp som en filéad lax i blodets färg? Eller ska vi återgå till den vanliga trallen: ja, det strulade ett tag här, men nu är alla hörda och saken ur världen. Vad förhören har gett meddelas inte.
Det är när jag raljerar under galgen som hela denna fantasmagori tar form och blir till konkret brott, en serie konkreta brott.
Under galgen? Vems galge?
Sven Anér, medan julen pyser och en kvarts jordnöt har fastnat mellan ett par tänder. Hälsningar till think-tanken och alla klappsnapparna! Hör av er!
UNT. Nyhetschefen.
Olovlig telefonavlyssning i Uppsala, i Palmemordets spår?
Tidningen brukar sällan fästa avseende vid mina synpunkter men kunde kanske göra ett undantag. Jag föreslår nu att någon medarbetare ginge igenom det medsända materialet. Jag har ännu inte fått någon officiell kommentar, men, som jag skriver till säkerhetspolisen, går det ju inte att utesluta att det är Säk själv som är ansvarig.
I så fall betyder detta att Säk, under veckorna före jul, haft statsanställd personal sysselsatt med att spåra upp två brev från mig i Uppsala och ett brev från den aktuella dvd:skivans producent i Bromma, alla tre till läroverksadjunkten Bo Alvberger i Värnamo, samt sysselsatt med att vid tre tillfällen, 14, 15 och 20 december, öppna dessa brev, grovt sabotera de tre skivorna, stoppa tillbaka dem i de olovligt öppnade kuverten samt i detta sorgliga skick äntligen överlämna kuverten till Alvberger i Värnamo.
Tanken kan ha varit att hindra Alvberger från att i tex Miljömagasinet recensera den aktuella dvdn: ” Lisbeth Palme – mordets stora gåta”. Endast via telefonavlyssning kan vederbörande klappsnappare ha fått fullgod information för en lyckosam avlyssning.
Jag är inte särskild kunnig i olovlig underrättelseverksamhet, men om jag utgår från att det är Säk som är arrangören så bör rimligen ungefär dessa statstjänstemäns tjänster ha tagits i anspråk. nu till jul:
Telefonavlyssnare (i Uppsala och/eller Värnamo eller förstås Stockholm), sorterande under något högre avlyssningsbefäl, som i sin tur måste ha stått i livlig kontakt med den politiskt ansvarige för arrangemanget. Säg 3 personer.
Därefter har det gällt att hitta själva försändelserna. Jag känner inte hur dessänger av detta slag kan se ut, men säg tre man, inklusive någon på Posten? Exakt var och hur vet jag inte, men efter det olovliga tillslaget måste olovlig brevöppning ha följt, utförd i samband med regelrätta kontakter med Posten i Värnamo, eller utan sådana kontakter. Säg 3 personer, samma vid alla tre tillfällena, låter det tänkbart?
Statsanställd sabotör, att sandpappra och hoppa upp och ner på dvd-skivorna och smeta brun gegga på: ja, där kan det ju ha räckt med en, kvalificerad, statstjänsteman.
Statsanställd återinstoppare av den aktuella dvd:n, som alltså behandlar Lisbeth Palmes roll vid mordet på Olof – ja, det räcker väl med en, som då också fått till uppgift att smyga tillbaka det nu nödtorftigt återställda konvolutet.
Sammanlagt skulle det bli 8 lagbrottsvilliga statstjänstemän, möjligen fler men knappast färre, som haft dessa sysslor som extraknäck inför Fridens Jul. Jag kan kärva till tonläget en aning:
Saken är förstås oerhört allvarlig, med förgreningar genom hela vårt s k rättssamhälle. Palmemordets aldrig brutna förgreningar. Jag kritiserar bl a Lisbeth Palmes koppling till Palmemordet på ett allmänt bygdegårdsmöte mitt i Uppland, dit UNT var inbjudet men nog inte kom. Om Säk kom hade jag inte möjlighet att kontrollera. Mötet filmades, av filmen blev en dvd, och när jag skulle skicka denna dvd till en av kulturdebattörerna i Miljömagasinet, Bo Alvberger i Värnamo, var plötsligt fan lös, med en kraft och en energi som inte precis gynnade min och Bo Alvbergers julfrid.
Nej, alldeles tvärtom. Och jag funderar nu, inledningsvis: vad kommer att hända om UNT publicerar en notis i ärendet, eller rent av en brandartikel med Anér-banér? Och om andra alerta nyhetsorgan följer efter.?
Jag ber UNT agera. Om inte annat borde kanske en av Uppsalas större lokaltidningar notera att grovt olaglig telefonavlyssning pågår i Uppsala, då det passar.
Naturligtvis är jag gravt allvarlig.
Engagerad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Fil kand Uppsala 1946, DH 1947, någon kunskap i enklare journalistik,
PS: Är Palmemordet då löst? Efter dessa klara misstankar om en serie grova grundlagsbrott? Vet inte. Svek och lögn kan vara som klåda. DS
./. Inlaga julafton till Säkerhetspolisen, utan själva dvdn, eftersom UNT redan innehar denna. Sen ett bra tag.
Tidningen brukar sällan fästa avseende vid mina synpunkter men kunde kanske göra ett undantag. Jag föreslår nu att någon medarbetare ginge igenom det medsända materialet. Jag har ännu inte fått någon officiell kommentar, men, som jag skriver till säkerhetspolisen, går det ju inte att utesluta att det är Säk själv som är ansvarig.
I så fall betyder detta att Säk, under veckorna före jul, haft statsanställd personal sysselsatt med att spåra upp två brev från mig i Uppsala och ett brev från den aktuella dvd:skivans producent i Bromma, alla tre till läroverksadjunkten Bo Alvberger i Värnamo, samt sysselsatt med att vid tre tillfällen, 14, 15 och 20 december, öppna dessa brev, grovt sabotera de tre skivorna, stoppa tillbaka dem i de olovligt öppnade kuverten samt i detta sorgliga skick äntligen överlämna kuverten till Alvberger i Värnamo.
Tanken kan ha varit att hindra Alvberger från att i tex Miljömagasinet recensera den aktuella dvdn: ” Lisbeth Palme – mordets stora gåta”. Endast via telefonavlyssning kan vederbörande klappsnappare ha fått fullgod information för en lyckosam avlyssning.
Jag är inte särskild kunnig i olovlig underrättelseverksamhet, men om jag utgår från att det är Säk som är arrangören så bör rimligen ungefär dessa statstjänstemäns tjänster ha tagits i anspråk. nu till jul:
Telefonavlyssnare (i Uppsala och/eller Värnamo eller förstås Stockholm), sorterande under något högre avlyssningsbefäl, som i sin tur måste ha stått i livlig kontakt med den politiskt ansvarige för arrangemanget. Säg 3 personer.
Därefter har det gällt att hitta själva försändelserna. Jag känner inte hur dessänger av detta slag kan se ut, men säg tre man, inklusive någon på Posten? Exakt var och hur vet jag inte, men efter det olovliga tillslaget måste olovlig brevöppning ha följt, utförd i samband med regelrätta kontakter med Posten i Värnamo, eller utan sådana kontakter. Säg 3 personer, samma vid alla tre tillfällena, låter det tänkbart?
Statsanställd sabotör, att sandpappra och hoppa upp och ner på dvd-skivorna och smeta brun gegga på: ja, där kan det ju ha räckt med en, kvalificerad, statstjänsteman.
Statsanställd återinstoppare av den aktuella dvd:n, som alltså behandlar Lisbeth Palmes roll vid mordet på Olof – ja, det räcker väl med en, som då också fått till uppgift att smyga tillbaka det nu nödtorftigt återställda konvolutet.
Sammanlagt skulle det bli 8 lagbrottsvilliga statstjänstemän, möjligen fler men knappast färre, som haft dessa sysslor som extraknäck inför Fridens Jul. Jag kan kärva till tonläget en aning:
Saken är förstås oerhört allvarlig, med förgreningar genom hela vårt s k rättssamhälle. Palmemordets aldrig brutna förgreningar. Jag kritiserar bl a Lisbeth Palmes koppling till Palmemordet på ett allmänt bygdegårdsmöte mitt i Uppland, dit UNT var inbjudet men nog inte kom. Om Säk kom hade jag inte möjlighet att kontrollera. Mötet filmades, av filmen blev en dvd, och när jag skulle skicka denna dvd till en av kulturdebattörerna i Miljömagasinet, Bo Alvberger i Värnamo, var plötsligt fan lös, med en kraft och en energi som inte precis gynnade min och Bo Alvbergers julfrid.
Nej, alldeles tvärtom. Och jag funderar nu, inledningsvis: vad kommer att hända om UNT publicerar en notis i ärendet, eller rent av en brandartikel med Anér-banér? Och om andra alerta nyhetsorgan följer efter.?
Jag ber UNT agera. Om inte annat borde kanske en av Uppsalas större lokaltidningar notera att grovt olaglig telefonavlyssning pågår i Uppsala, då det passar.
Naturligtvis är jag gravt allvarlig.
Engagerad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Fil kand Uppsala 1946, DH 1947, någon kunskap i enklare journalistik,
PS: Är Palmemordet då löst? Efter dessa klara misstankar om en serie grova grundlagsbrott? Vet inte. Svek och lögn kan vara som klåda. DS
./. Inlaga julafton till Säkerhetspolisen, utan själva dvdn, eftersom UNT redan innehar denna. Sen ett bra tag.
Till Säkerhetspolisen
Julafton 24.12.2011.
Box 8304 (Ärendet fick dnr AD 159-15954-11)
104 20 Stockholm.
För kännedom och åtgärd: Statsministern.
Misstänkt olovlig telefonavlyssning, misstänkt olovlig brevöppning/återförslutning, misstänkt avsiktligt sabotage mot dvd-skivor under sändning från Uppsala till Värnamo.
Säkerhetspolisen. Mot bakgrund av min bifogade skrivelse i detta ärende, ställd till bland andra Reportrar utan gränser, samt mot bakgrund av meddelande ankommet 23.12.11 från läroverksadjunkten Bo Alvberger, anmäler jag, med djup undran och oro, rubrikens och de båda skrivelsernas misstankar.
Möjligen kan andra misstankar tillkomma, bl a skadeståndsskyldighet för förövaren/förövarna i olika avseenden.
Så vitt jag i dag kan se har de tre dvd-skivor som jag Sven Anér (2 st) och skivproducenten (1 st) vid tre tillfällen under december 2011 med vanlig post, porto 12 kronor, sänt till Bo Alvberger i Värnamo, lyfts ut ur kuverten, saboterats, åter inlagts och förslutits samt i stympat skick fått fortsätta färden till Bo Alvbergers brevlåda, Slottsvägen 8 i Värnamo.
Dessa anmärkningsvärda ingrepp mot min/Alvbergers egendom måste, så vitt jag kan förstå, ha föregåtts av avlyssning av min telefon, 018-15 12 79, kring dagarna 14, 15 och 20 december 2011.
Dvd-skivan i fråga bygger på en filmupptagning från ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård, nära Alunda i Uppland. Skivan är på etiketten benämnd ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”, och innehållet torde kunna betecknas som politiskt och nyhetsmässigt kontroversiellt. Ansvarig för innehållet är jag själv, professionell journalist och författare.
Jag anmodar nu den svenska säkerhetspolisen att ofördröjligen utreda bakgrunden till ovan, och i de bilagda skrivelserna, redovisade, flerfaldiga och grova sabotage mot mina tre dvd-skivor. Sabotagen riktar sig därmed även mot den grundlagsfästa svenska tryckfriheten och de innebär därigenom också en form av grundlagsstridig censur.
Jag anmodar Säkerhetspolisen att bl a utreda om sabotagen kunnat utföras på annat sätt än via olovlig avlyssning av min fasta telefon i Uppsala, vilken alltså ännu i dag kan vara avlyssnad: det kan jag ju inte veta.
Säkerhetspolisens utredning måste bli grannlaga och omfattande. Naturligtvis vore det fel av mig att utesluta möjligheten av att sabotagen planerats och utförts just inom själva Säkerhetspolisen; vilken annan svensk organisation har samma möjligheter till ingrepp mot svenskt telefon- och postväsen?
Skulle Säkerhetspolisen finna att misstankar kan riktas just mot Säkerhetspolisen, måste jag utgå från att Säkerhetspolisen anför jäv och överlämnar ärendet till annan instans, vilken denna skulle kunna vara.
Jag utgår från omedelbar handläggning. Jag önskar, med vändande post, besked om diarienummer och namn på handläggare samt om möjligt en första kommentar.
Det känns angeläget att inte minst för den svenske Statsministern understryka detta unika ärendes vikt och vidd. Blixtljus kastas plötsligt mot hela den enligt uppgift pågående förundersökningen av mordet på Olof Palme, RÅ resp Rikskriminalpolisen. Jag bifogar en bild föreställande Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergs akutintag, jämte utförlig och korrekt, aldrig dementerad underskrift. Denna bild med underskrift ger komplett förklaring till DvD-rubriken:
Lisbeth Palme- mordets stora gåta.
Omedelbar handläggning, tack, Säkerhetspolisen och Statsministern, i en för Sverige mycket oroväckande situation!
Sven Anér, journalist och författare, medlem av SJF, SFF och PK, aldrig på någon väsentlig punkt dementerad eller ifrågasatt i Palmesammanhang, däremot konsekvent nonchalerad.
Karlsrogatan 85 A, 752 49 Uppsala. 018-15 12 79 (förmodligen i dag avlyssnad).
./. Aktuell, i postningsögonblicket ej saboterad DvD-skiva, fotografi av Lisbeth Palme på Sabbatsbergsakuten, brev från Anér till bland andra Reportrar utan gränser, meddelande från Bo Alvberger till Sven Anér.
./. De tre saboterade DvD-skivorna finns förvarade.
Box 8304 (Ärendet fick dnr AD 159-15954-11)
104 20 Stockholm.
För kännedom och åtgärd: Statsministern.
Misstänkt olovlig telefonavlyssning, misstänkt olovlig brevöppning/återförslutning, misstänkt avsiktligt sabotage mot dvd-skivor under sändning från Uppsala till Värnamo.
Säkerhetspolisen. Mot bakgrund av min bifogade skrivelse i detta ärende, ställd till bland andra Reportrar utan gränser, samt mot bakgrund av meddelande ankommet 23.12.11 från läroverksadjunkten Bo Alvberger, anmäler jag, med djup undran och oro, rubrikens och de båda skrivelsernas misstankar.
Möjligen kan andra misstankar tillkomma, bl a skadeståndsskyldighet för förövaren/förövarna i olika avseenden.
Så vitt jag i dag kan se har de tre dvd-skivor som jag Sven Anér (2 st) och skivproducenten (1 st) vid tre tillfällen under december 2011 med vanlig post, porto 12 kronor, sänt till Bo Alvberger i Värnamo, lyfts ut ur kuverten, saboterats, åter inlagts och förslutits samt i stympat skick fått fortsätta färden till Bo Alvbergers brevlåda, Slottsvägen 8 i Värnamo.
Dessa anmärkningsvärda ingrepp mot min/Alvbergers egendom måste, så vitt jag kan förstå, ha föregåtts av avlyssning av min telefon, 018-15 12 79, kring dagarna 14, 15 och 20 december 2011.
Dvd-skivan i fråga bygger på en filmupptagning från ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård, nära Alunda i Uppland. Skivan är på etiketten benämnd ”Lisbeth Palme – mordets stora gåta”, och innehållet torde kunna betecknas som politiskt och nyhetsmässigt kontroversiellt. Ansvarig för innehållet är jag själv, professionell journalist och författare.
Jag anmodar nu den svenska säkerhetspolisen att ofördröjligen utreda bakgrunden till ovan, och i de bilagda skrivelserna, redovisade, flerfaldiga och grova sabotage mot mina tre dvd-skivor. Sabotagen riktar sig därmed även mot den grundlagsfästa svenska tryckfriheten och de innebär därigenom också en form av grundlagsstridig censur.
Jag anmodar Säkerhetspolisen att bl a utreda om sabotagen kunnat utföras på annat sätt än via olovlig avlyssning av min fasta telefon i Uppsala, vilken alltså ännu i dag kan vara avlyssnad: det kan jag ju inte veta.
Säkerhetspolisens utredning måste bli grannlaga och omfattande. Naturligtvis vore det fel av mig att utesluta möjligheten av att sabotagen planerats och utförts just inom själva Säkerhetspolisen; vilken annan svensk organisation har samma möjligheter till ingrepp mot svenskt telefon- och postväsen?
Skulle Säkerhetspolisen finna att misstankar kan riktas just mot Säkerhetspolisen, måste jag utgå från att Säkerhetspolisen anför jäv och överlämnar ärendet till annan instans, vilken denna skulle kunna vara.
Jag utgår från omedelbar handläggning. Jag önskar, med vändande post, besked om diarienummer och namn på handläggare samt om möjligt en första kommentar.
Det känns angeläget att inte minst för den svenske Statsministern understryka detta unika ärendes vikt och vidd. Blixtljus kastas plötsligt mot hela den enligt uppgift pågående förundersökningen av mordet på Olof Palme, RÅ resp Rikskriminalpolisen. Jag bifogar en bild föreställande Lisbeth Palme anländande till Sabbatsbergs akutintag, jämte utförlig och korrekt, aldrig dementerad underskrift. Denna bild med underskrift ger komplett förklaring till DvD-rubriken:
Lisbeth Palme- mordets stora gåta.
Omedelbar handläggning, tack, Säkerhetspolisen och Statsministern, i en för Sverige mycket oroväckande situation!
Sven Anér, journalist och författare, medlem av SJF, SFF och PK, aldrig på någon väsentlig punkt dementerad eller ifrågasatt i Palmesammanhang, däremot konsekvent nonchalerad.
Karlsrogatan 85 A, 752 49 Uppsala. 018-15 12 79 (förmodligen i dag avlyssnad).
./. Aktuell, i postningsögonblicket ej saboterad DvD-skiva, fotografi av Lisbeth Palme på Sabbatsbergsakuten, brev från Anér till bland andra Reportrar utan gränser, meddelande från Bo Alvberger till Sven Anér.
./. De tre saboterade DvD-skivorna finns förvarade.
./. Bo Alvberger: ”…en smutsig trasa…”
Läroverksadjunkten och kulturdebattören Bo Alvberger i Värnamo konstaterar i skriftligt meddelande till Sven Anér, ankommet till Uppsala den 23 december 2011:
En vecka före julafton kom det en dvd-skiva med posten. Jag hade bett om information om palmemötet på Tuna bygdegård och så fick jag hela mötet upptaget på film. Spännande! Men redan efter några minuters uppspelning stannade filmen. Vid ett nytt försök hände samma sak. Jag fick be om en ny skiva och två dagar före julafton sitter jag med tre skivor som posten förmedlat men som alla är felaktiga. ”Smutsig eller skadad” står det på skylten som kommer upp när skivan stannat. ”Mycket ovarsamt handhavda skivor”, säger min datorexpert när jag visar honom dem. Alla har små nästan osynliga revor i samma riktning som skivspåren. Två har lite grövre tvärsgående repor och om en av skivorna menade experten att det såg ut som om någon dragit en smutsig trasa över den. Vid rengöring med vit duk försvann en brunaktig hinna och dvd:n blev spelbar men hakade så småningom upp sig även den.
Bo Alvberger
Julen 2011 Min ordbehandlare skriver som min gamla Halda gjorde när den knattrade fram mina DN-texter på 1940-talet och snitsade till mitt ”Svan” på slutet. Vi hade inte så många hjälpmedel på den tiden. Kulspetspennan hade faktiskt kommit. Haldan fanns, och telefonen. Kameran, och strax kom även telefotot. Det var väl våra samlade attiraljer. hot
Telefonen var modell petmoj, men fortfarande fanns televerkets s k talhytter bemannade där samtalen kopplades manuellt, det gick att ringa och tala med en levande person:
”Är det bekant var Evald Gustafsson bor?”
”Jo då. Lillhyttan 19. Ska jag koppla?
”Han har visst vunnit 50 000 på penninglotteriet, är det känt?”
”Jo, det har allt sports på bygden.” brevhot
En vänlig och obyråkratisk tid, som ekade mjukt via de knattrande Linotype-maskinerna nere i sätteriet: ”50 000 till Lillhyttan i Hälsingland.”
Våra texter var välskrivna, fattades bara annat, och de nyheter vi förmedlade var sanna och objektiva, så vitt på oss medarbetare ankom. Vi tvingades aldrig att skriva mot vår övertygelse, och fanns det ting vi ville att vår tidning skulle ta upp la vi en lapp i Åkes bok på stora redaktionen, varpå en notis eller en jättenyhet förr eller senare flöt in, kanske nästa dag under ett dubbelt banér som fick heta Anér-banér, tack för det. Vi cyklade hem till Årsta och kunde se oss själva i spegeln. telefonhot
Jag ser dagens publicistik med virvlande och oroad blick. Har alla de nya hjälpmedlen skapat en medialt bättre värld? På vissa områden självfallet: snabbhet, simultan nätpublicering. Och mycket annat. Men har sanningen, objektiviteten blivit bättre? hot mot våra liv
Den skrämmande text som jag här sänder skildrar ett händelseförlopp som på 1940-talet aldrig skulle fått förbli odokumenterat, sedan första världskriget (!). Vi medarbetare hade omedelbart, sedan saken blivit känd i trovärda kretsar, lagt lappar i Åkes bok och inte nöjt oss förrän saken funnits i tidningen med Anér-banér, många gånger om. hot mot vår rättsstat
I dag råder andra tider. De stora nyheterna blir de tysta nyheterna, tysta, fast alla på redaktionerna vet vad musen piper: ”Rättsstaten rämnar, mördaren känd, myndigheter tvingas tiga, statsministern fullt informerad men tiger.” Ska detta få fortsätta, fram till vår tids finala Gehenna? Finns i dag endast hot, inget samvete? Datorsamvete? Världssamvete?
Sven Anér, en julafton av djup svensk kris. hot – å förlåt; God jul!
Olle Alsén är död
23.12.2011.
Olle Alsén har gått bort, och alla minnen sköljer över mig.
Olle var den födde journalisten. Med alla en god journalists kännemärken. Han gick genom livet som en till synes mjuk och nästan lättjefullt angenäm person, men skenet bedrog. Under den koncilianta ytan fanns ett strikt yrkeskunnande och en ambition och en målinriktning som aldrig sviktade.
Olle kom att bli den svenska journalistiska fyrbåken. Han inledde sin verksamhet på en nyhetsbyrå, vilket i dag kan kännas signifikativt. Han kom tidigt till Dagens Nyheters nyhetsredaktion först under Herbert Tingsten, där vi under många år var kolleger. Han rekryterades till DN:s ledaravdelning, där han gjorde uppmärksammade insatser och där han tidvis fick skriva om de ting som kom att färga hans liv: de stora gåtorna på agendan.
Hårsfjärden, den grundstötta ubåten, Palmemordet, Ströberg. Och så vidare. Det var Olle som gav vår skepsis stöd och som raserade de eleganta officiella deklarationerna.
Det var Olle som, först och ensam, preciserade mordanklagelserna i Palmefallet, det var Olle som riktade strålkastaren åt det håll dit den till sist måste komma att lysa. Men Olle fick under sin långa livstid, född 1923, knappast den helhjärtade publicistiska support han i vart och ett av sina stora ärenden hade förtjänat. Hans tidning följde en tidningspolitisk medelproportional, men längs denna uppdragna linje kom Olle sällan att vandra. Det betydde att hans texter antingen fick publiceras som personliga kolumnfunderingar, utan tidningens egentliga stöd och ansvar, eller, i de flesta fallen, att DN avstod från att trycka Olles synnerligen väl underbyggda tankar.
I Palmefallet genomförde Olle ett antal bandade telefonsamtal med bland andra den dåvarande undersökningsledaren kriminalkommissarien Hans Ölvebro. De båda var två helt olika sorters människor, och de stod hela tiden på var sin sida om rättens och rättvisans barriärer, men de kunde ändå samtala med ett slags hatkärlek.
”Vi kan inte höra alla som du kommer dragande med, Olle”, sa Ölvebro, men Olle brusade aldrig upp utan noterade den otroliga kommentaren bland sina aldrig publicerade utskrifter, nedknackade på en ibland vrenskande gammal Halda.
Då Ingo vann i New York fanns Olle på plats som DN:s biträdande referent i Madison Square Garden, den evige nyhetsjournalisten: orädd, exakt, under en förledande vänligt luddig yta. Olle hann aldrig skriva den stora boken om Sveriges gråa öden; hans ålderdom förmörkades av sjukdom och ensamhet. I den forskning som nu måste följa kring alla dessa ödesfrågor blir Olle Alséns namn det klart lysande.
”Hej Sven. Det är Olle.”
Sven Anér
Olle Alsén har gått bort, och alla minnen sköljer över mig.
Olle var den födde journalisten. Med alla en god journalists kännemärken. Han gick genom livet som en till synes mjuk och nästan lättjefullt angenäm person, men skenet bedrog. Under den koncilianta ytan fanns ett strikt yrkeskunnande och en ambition och en målinriktning som aldrig sviktade.
Olle kom att bli den svenska journalistiska fyrbåken. Han inledde sin verksamhet på en nyhetsbyrå, vilket i dag kan kännas signifikativt. Han kom tidigt till Dagens Nyheters nyhetsredaktion först under Herbert Tingsten, där vi under många år var kolleger. Han rekryterades till DN:s ledaravdelning, där han gjorde uppmärksammade insatser och där han tidvis fick skriva om de ting som kom att färga hans liv: de stora gåtorna på agendan.
Hårsfjärden, den grundstötta ubåten, Palmemordet, Ströberg. Och så vidare. Det var Olle som gav vår skepsis stöd och som raserade de eleganta officiella deklarationerna.
Det var Olle som, först och ensam, preciserade mordanklagelserna i Palmefallet, det var Olle som riktade strålkastaren åt det håll dit den till sist måste komma att lysa. Men Olle fick under sin långa livstid, född 1923, knappast den helhjärtade publicistiska support han i vart och ett av sina stora ärenden hade förtjänat. Hans tidning följde en tidningspolitisk medelproportional, men längs denna uppdragna linje kom Olle sällan att vandra. Det betydde att hans texter antingen fick publiceras som personliga kolumnfunderingar, utan tidningens egentliga stöd och ansvar, eller, i de flesta fallen, att DN avstod från att trycka Olles synnerligen väl underbyggda tankar.
I Palmefallet genomförde Olle ett antal bandade telefonsamtal med bland andra den dåvarande undersökningsledaren kriminalkommissarien Hans Ölvebro. De båda var två helt olika sorters människor, och de stod hela tiden på var sin sida om rättens och rättvisans barriärer, men de kunde ändå samtala med ett slags hatkärlek.
”Vi kan inte höra alla som du kommer dragande med, Olle”, sa Ölvebro, men Olle brusade aldrig upp utan noterade den otroliga kommentaren bland sina aldrig publicerade utskrifter, nedknackade på en ibland vrenskande gammal Halda.
Då Ingo vann i New York fanns Olle på plats som DN:s biträdande referent i Madison Square Garden, den evige nyhetsjournalisten: orädd, exakt, under en förledande vänligt luddig yta. Olle hann aldrig skriva den stora boken om Sveriges gråa öden; hans ålderdom förmörkades av sjukdom och ensamhet. I den forskning som nu måste följa kring alla dessa ödesfrågor blir Olle Alséns namn det klart lysande.
”Hej Sven. Det är Olle.”
Sven Anér
Varför skadas DVD-skivorna på posten tre gånger till samma adressat?
21.12. 2011 Till Reportrar utan gränser, Box 273 61, 115 93 Stockholm. För angelägen kännedom: Peter Kadhammar och Staffan Heimerson, Aftonbladet.
.Jag ska berätta det här, mycket koncentrerat och komprimerat men givetvis sakligt helt korrekt.
Förre läroverksadjunkten i Värnamo, kulturdebattören Bo Alvberger, avsåg/avser att recensera min DVD om Palmemordet i Miljömagasinet, men denna recension får förhinder. Två gånger har jag sänt denna DVD från Uppsala till Alvberger, 14 resp 15 december, och nu senast har skivans producent den 20 december sänt ett exemplar från Bromma till Bo Alvbergers bostadsadress i Värnamo.
Vid alla tre tillfällena har skivorna anlänt skadade, enlig tillfrågad expert skadade på ett sådant sätt att de tycks ha blivit ganska grovt handgripligt repade, med reporna dragna längs med spåren vilket tydligen ger den allvarligaste skadan. Skivorna har gått att se och höra endast styckevis och delt. Även den sista är alltså, av allt att döma avsiktligt, repad.
Av dessa skivor är i dag ca 50 distribuerade, men ingen annan mottagare har anmält bekymmer, varför jag måste utgå från att skivorna varit klanderfria.
Alla utom Bo Alvbergers tre. Förhållandet väcker ett antal frågor. Varför just Alvbergers? Och, om något avsiktligt sabotage föreligger, vilken har avsikten varit? Vilken är avsikten? Och vilken organisation kan, ur julbrevens och julkortens mångmiljonflod, öronmärka tre helt vanliga vita halva A4 kuvert? Vem har ett så uppslukande intresse?
Skulle dessa åtgärder, om de nu är avsiktliga, i längden kunna hindra Bo Alvberger från att skriva? Naturligtvis inte. Jag kan fundera ut säkrare sändningsmetoder. Men metoden, fortfarande med reservationen att jag tolkar situationen rätt, kan givetvis göra nytta som ett tämligen effektfullt hot.
Jag går nu, före och under jul, vidare i denna sak och ber till att börja med Bo Alvberger skriva ned sina egna erfarenheter, varefter jag hoppas ganska snart kunna publicera hans text och eventuellt andra efterföljande texter i detta ganska ruggiga ämne några av de närmaste dagarna.
Jag kommer inte att anmäla, som jag nu ser läget, till vare sig posten eller polisen. Mina erfarenheter från liknande händelser under Palmeåren avskräcker. Posten behöver inte agera för bortkomna, ej rekommenderade brev med sammanlagda värden av någon hundralapp, och den av riksrevisionen för katastrofal oduglighet kritiserade rikspolisorganisationen och dess chef Bengt Svenson (av mig tidigare försedd med två ”ss”) har säkert andra sysslor att sköta så här före jul.
Jag startar med att, via den tålmodige Bo Alvberger, strax försöka presentera en kvalificerad teknisk beskrivning av skadorna på de tre (!) DVD-skivorna, varefter jag nog även tänker vända mig till ledningen för miljöpartiet, som kanske kunde undra över deras närstående debattör Alvbergers märkliga vedermödor i den svenska samhällsupplysningens tjänst. (Miljömagasinet representerar inte formellt miljöpartiet).
Jag hoppas alltså kunna återkomma efter jul.
Sven Anér
PS: Vem vet så mycket om två oförvitliga personer som pensionerade läroverksläraren Bo Alvberger i Värnamo samt om den för evigheter sedan pensionerade journalisten Sven Anér i Uppsala? Går det att Googla sig till denna info? Det gör det kanske. DS
PPS Jag hänvisar nu mina adressater till min fortlöpande blogg,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och ber om journalistiskt kollegial assistans i vad som kan vara en svensk ödesfråga. Det är svårt att se ovan beskrivna händelsefölopp som annat än en rad avsiktliga sabotage, tydligen i avsikt att hota. Att tre på varandra tätt följande skador skulle ha skett av en slump förefaller otänkbart.
Jag ber alltså mina adressater agera. Bo Alvberger är kvalificerad kulturdebattör, i bl a Miljömagasinet, medan jag själv har 64-årig yrkeserfarenhet som medarbetare i DN resp Sveriges Radio-TV och dokumentär författare. Jag har allt sedan Palmemordet 1986 bevakat detta stora mörka ärende och därvid riktat skarp kritik mot åklagares och polisers insatser.
Min kritik har eskalerat de senaste månaderna, då jag vid ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård i Uppland speciellt fokuserat på Lisbeth Palmes oförklarade aktiviteter omedelbart före, under och efter mordet vid Dekorima.
Palmemordet har krävt ett ospecificerat antal dödsoffer bland bl a enskilda utredare. Nu behövs inte fler offer, det är dags för räfst, klarhet, genomlysning.
Gå från fredag em in på min blogg, Reportrar utan gränser, Peter och Staffan! Agera! Det officiella Sverige beter sig i dag som om händelser av etiopisk sort aldrig skulle kunna inträffa i vårt skötsamma och dygdiga land, vilket förstås inte är sant.
Jag bifogar, till Reportrar utan gränser min DVD från Tuna; Expressen och Aftonbladet har tidigare fått var sitt ex.
Med kollegial och djupt oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Medlem av SJF, SFF samt PK.
Jag hoppas på svar från de tre adressaterna in på mellandagarna. I övrigt har jag de senaste veckorna fått ett enda svar på ett stort antal brev.
Jag erinrar mig en replikväxling från PALME-nytt-tiden, då en chefredaktör, som jag kände väl, skrev till mig:
”Men Sven, du skriver för många brev så du kan inte räkna med att få något svar…”
Den inställningen tycks stå sig, fast tidningen inte längre ligger i Klara.
För statliga tjänstemän skriver förvaltningslagen troskyldigt i sin § 4, att ”frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt”. Tro det, Regeln gäller dock inte Rosenbad, som är finare än tåget.
En avslutande anekdot: Strix chefredaktör Albert Engström var på solskenssemester, och redaktionen telegraferade allt otåligare efter hans bidrag:
”När kan vi vänta teckningen?” Albert svarade:
”I dag, i morgon och alla dagar”.
Just det. SA.
.Jag ska berätta det här, mycket koncentrerat och komprimerat men givetvis sakligt helt korrekt.
Förre läroverksadjunkten i Värnamo, kulturdebattören Bo Alvberger, avsåg/avser att recensera min DVD om Palmemordet i Miljömagasinet, men denna recension får förhinder. Två gånger har jag sänt denna DVD från Uppsala till Alvberger, 14 resp 15 december, och nu senast har skivans producent den 20 december sänt ett exemplar från Bromma till Bo Alvbergers bostadsadress i Värnamo.
Vid alla tre tillfällena har skivorna anlänt skadade, enlig tillfrågad expert skadade på ett sådant sätt att de tycks ha blivit ganska grovt handgripligt repade, med reporna dragna längs med spåren vilket tydligen ger den allvarligaste skadan. Skivorna har gått att se och höra endast styckevis och delt. Även den sista är alltså, av allt att döma avsiktligt, repad.
Av dessa skivor är i dag ca 50 distribuerade, men ingen annan mottagare har anmält bekymmer, varför jag måste utgå från att skivorna varit klanderfria.
Alla utom Bo Alvbergers tre. Förhållandet väcker ett antal frågor. Varför just Alvbergers? Och, om något avsiktligt sabotage föreligger, vilken har avsikten varit? Vilken är avsikten? Och vilken organisation kan, ur julbrevens och julkortens mångmiljonflod, öronmärka tre helt vanliga vita halva A4 kuvert? Vem har ett så uppslukande intresse?
Skulle dessa åtgärder, om de nu är avsiktliga, i längden kunna hindra Bo Alvberger från att skriva? Naturligtvis inte. Jag kan fundera ut säkrare sändningsmetoder. Men metoden, fortfarande med reservationen att jag tolkar situationen rätt, kan givetvis göra nytta som ett tämligen effektfullt hot.
Jag går nu, före och under jul, vidare i denna sak och ber till att börja med Bo Alvberger skriva ned sina egna erfarenheter, varefter jag hoppas ganska snart kunna publicera hans text och eventuellt andra efterföljande texter i detta ganska ruggiga ämne några av de närmaste dagarna.
Jag kommer inte att anmäla, som jag nu ser läget, till vare sig posten eller polisen. Mina erfarenheter från liknande händelser under Palmeåren avskräcker. Posten behöver inte agera för bortkomna, ej rekommenderade brev med sammanlagda värden av någon hundralapp, och den av riksrevisionen för katastrofal oduglighet kritiserade rikspolisorganisationen och dess chef Bengt Svenson (av mig tidigare försedd med två ”ss”) har säkert andra sysslor att sköta så här före jul.
Jag startar med att, via den tålmodige Bo Alvberger, strax försöka presentera en kvalificerad teknisk beskrivning av skadorna på de tre (!) DVD-skivorna, varefter jag nog även tänker vända mig till ledningen för miljöpartiet, som kanske kunde undra över deras närstående debattör Alvbergers märkliga vedermödor i den svenska samhällsupplysningens tjänst. (Miljömagasinet representerar inte formellt miljöpartiet).
Jag hoppas alltså kunna återkomma efter jul.
Sven Anér
PS: Vem vet så mycket om två oförvitliga personer som pensionerade läroverksläraren Bo Alvberger i Värnamo samt om den för evigheter sedan pensionerade journalisten Sven Anér i Uppsala? Går det att Googla sig till denna info? Det gör det kanske. DS
PPS Jag hänvisar nu mina adressater till min fortlöpande blogg,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och ber om journalistiskt kollegial assistans i vad som kan vara en svensk ödesfråga. Det är svårt att se ovan beskrivna händelsefölopp som annat än en rad avsiktliga sabotage, tydligen i avsikt att hota. Att tre på varandra tätt följande skador skulle ha skett av en slump förefaller otänkbart.
Jag ber alltså mina adressater agera. Bo Alvberger är kvalificerad kulturdebattör, i bl a Miljömagasinet, medan jag själv har 64-årig yrkeserfarenhet som medarbetare i DN resp Sveriges Radio-TV och dokumentär författare. Jag har allt sedan Palmemordet 1986 bevakat detta stora mörka ärende och därvid riktat skarp kritik mot åklagares och polisers insatser.
Min kritik har eskalerat de senaste månaderna, då jag vid ett allmänt möte den 19 november på Tuna Bygdegård i Uppland speciellt fokuserat på Lisbeth Palmes oförklarade aktiviteter omedelbart före, under och efter mordet vid Dekorima.
Palmemordet har krävt ett ospecificerat antal dödsoffer bland bl a enskilda utredare. Nu behövs inte fler offer, det är dags för räfst, klarhet, genomlysning.
Gå från fredag em in på min blogg, Reportrar utan gränser, Peter och Staffan! Agera! Det officiella Sverige beter sig i dag som om händelser av etiopisk sort aldrig skulle kunna inträffa i vårt skötsamma och dygdiga land, vilket förstås inte är sant.
Jag bifogar, till Reportrar utan gränser min DVD från Tuna; Expressen och Aftonbladet har tidigare fått var sitt ex.
Med kollegial och djupt oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Medlem av SJF, SFF samt PK.
Jag hoppas på svar från de tre adressaterna in på mellandagarna. I övrigt har jag de senaste veckorna fått ett enda svar på ett stort antal brev.
Jag erinrar mig en replikväxling från PALME-nytt-tiden, då en chefredaktör, som jag kände väl, skrev till mig:
”Men Sven, du skriver för många brev så du kan inte räkna med att få något svar…”
Den inställningen tycks stå sig, fast tidningen inte längre ligger i Klara.
För statliga tjänstemän skriver förvaltningslagen troskyldigt i sin § 4, att ”frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt”. Tro det, Regeln gäller dock inte Rosenbad, som är finare än tåget.
En avslutande anekdot: Strix chefredaktör Albert Engström var på solskenssemester, och redaktionen telegraferade allt otåligare efter hans bidrag:
”När kan vi vänta teckningen?” Albert svarade:
”I dag, i morgon och alla dagar”.
Just det. SA.
Regeringen bryter sedan 25 år tillbaka mot lagen i Palme- och ESTONIA-ärendena
20.12.2011. Till den svenska regeringen!
Sedan 1986 resp sedan 1994 har jag samvetsgrant och noggrant bevakat Sveriges genom tiderna journalistiskt största händelser, nämligen mordet på statsminister Olof Palme resp ESTONIAS haveri med nära 1000 döda. Denna jul är jag praktiskt taget den ende som ägnar sig åt dessa frågor.
Bakom den nära nog totala tystnaden, som bl a inbegriper den kanske mest omfattande CIA-snatchen någonsin, av 9 – 10 estniska medlemmar av ESTONIAS besättning, står den svenska regeringen som inte önskat insyn.
Mordet på Olof Palme har måst döljas, eftersom det enligt uttalande från rikspolisstyrelsen (Persson) varit ”polis, militärer och säkerhetspersoner” som stod bakom mordet, medan ESTONIAS haveri var arrangerat med den svenska regeringens medgivande och medhjälp.
Dessa skamliga förhållanden har tvingat de svenska regeringarna att lägga munkavle på personer som sökt och söker sanningen, framför allt på mig själv. Rent bortsett från att händelserna i sig är grovt kriminella har munkavlarna genomgående varit olagliga. I Palmeärendet har dagens tystnad från RÅs och rikskriminalpolisens sida stridit mot tryckfrihetsförordningen (i dag något omdöpt), medan hemlighållandet av allmänna handlingar rörande ESTONIA-snatchen i ett antal år varit meningslösa (bl a redan publicerade i tryckt skrift) men ändå av regeringen påståtts vara djupt hemliga.
I båda fallen har tryckfrihetsförordningen, en grundlag, trotsats, nonchalerats.
Biverkningarna har varit stora, på flera plan. Den svenska allmänheten har inte blivit korrekt informerad, för att uttrycka saken milt, och för mig, som riktat nära nog allt mitt professionella intresse mot just dessa båda ärenden, har Regeringens enligt min mening klart olagliga attityd inneburit ett direkt yrkesförbud. Media har sällan rört dessa båda ämnen i deras kontroversiella sammanhang, varför mina texter heller sällan eller aldrig blivit publicerade.
Detta har, klart utsagt, inneburit ett menligt avbräck i mina yrkesmässiga inkomster, och, vad mer är, inneburit ett grundskott mot min journalistiska heder. ”Anér är ingenting att bry sig om, han bara ljuger” har blivit de inte alltid klart utsagda omdömena, och ett kallt hån har sedan länge riktats mot mig från chefredaktörer och nyhetschefer.
Sanningen är den att jag aldrig på någon det minsta vital punkt har överbevisats om felaktiga uppgifter; regeringen kan ju ge mig ett konkret exempel!
Att jag, över 90 år gammal, fortsätter i sanningens tjänst, kan förvåna även mig själv, under dystra vargnätter och kulna vintermornar. Men jag har hittills kunnat och velat fortsätta, eftersom jag känt mig arbeta för förföljda personer, falskt misstänkta personer, och mot lögnare, på taburetter och på myndigheters snurrvänliga kontorsstolar.
Att det just i dag meddelas att regeringen, av diffusa sekretesskäl, hemlighåller de CIA-”snatches” som regeringen gång efter gång har tillstyrkt och på alla sätt underlättat är skrämmande på samma nivå som Palmemordets Gehenna.
Jag begär, mot denna bakgrund, av den svenska regeringen
ett skadestånd med ett öre per dag, under vilka jag erhållit osanna uppgifter från Rosenbad, RÅ och rikskriminalpolisen, avrundade till 9 000 dagar, eller i kontanter
90 /nittio kronor/.
Beloppet torde omgående insättas på mitt plusgirokonto, 75 05 55-5. Mitt krav på 90 kronor är inte ironiskt menat. Det är ett uttryck för min sorg och förtvivlan inför regeringens, flera regeringars, klart brottsliga nonchalans gentemot en svensk allmänhet och mot en hederlig journalist som aldrig någonsin ljugit kring dessa regeringars stora, svarta, av dem själva påfunna och begångna samt i efterhand rikt orkestrerade affärer. De är regeringarnas egna påfund och skötebarn. En mörk parodi på statskonst, byråkrati, demokrati.
Jag önskar omgående besked avseende dnr och handläggare. Denna skrivelse går, via min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
till Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, TT, Dagens Eko, Rapport/Aktuellt, TV 4 Nyheterna samt Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund och Publicistklubben, mina tre yrkesorganisationer, för reaktion och åtgärd.
Sven Anér, yrkesverksam journalist sedan 1948, författare sedan 1977.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Jag önskar regeringens omgående reaktion och svar!
Inget svar från regeringen 22.12.11.
Sedan 1986 resp sedan 1994 har jag samvetsgrant och noggrant bevakat Sveriges genom tiderna journalistiskt största händelser, nämligen mordet på statsminister Olof Palme resp ESTONIAS haveri med nära 1000 döda. Denna jul är jag praktiskt taget den ende som ägnar sig åt dessa frågor.
Bakom den nära nog totala tystnaden, som bl a inbegriper den kanske mest omfattande CIA-snatchen någonsin, av 9 – 10 estniska medlemmar av ESTONIAS besättning, står den svenska regeringen som inte önskat insyn.
Mordet på Olof Palme har måst döljas, eftersom det enligt uttalande från rikspolisstyrelsen (Persson) varit ”polis, militärer och säkerhetspersoner” som stod bakom mordet, medan ESTONIAS haveri var arrangerat med den svenska regeringens medgivande och medhjälp.
Dessa skamliga förhållanden har tvingat de svenska regeringarna att lägga munkavle på personer som sökt och söker sanningen, framför allt på mig själv. Rent bortsett från att händelserna i sig är grovt kriminella har munkavlarna genomgående varit olagliga. I Palmeärendet har dagens tystnad från RÅs och rikskriminalpolisens sida stridit mot tryckfrihetsförordningen (i dag något omdöpt), medan hemlighållandet av allmänna handlingar rörande ESTONIA-snatchen i ett antal år varit meningslösa (bl a redan publicerade i tryckt skrift) men ändå av regeringen påståtts vara djupt hemliga.
I båda fallen har tryckfrihetsförordningen, en grundlag, trotsats, nonchalerats.
Biverkningarna har varit stora, på flera plan. Den svenska allmänheten har inte blivit korrekt informerad, för att uttrycka saken milt, och för mig, som riktat nära nog allt mitt professionella intresse mot just dessa båda ärenden, har Regeringens enligt min mening klart olagliga attityd inneburit ett direkt yrkesförbud. Media har sällan rört dessa båda ämnen i deras kontroversiella sammanhang, varför mina texter heller sällan eller aldrig blivit publicerade.
Detta har, klart utsagt, inneburit ett menligt avbräck i mina yrkesmässiga inkomster, och, vad mer är, inneburit ett grundskott mot min journalistiska heder. ”Anér är ingenting att bry sig om, han bara ljuger” har blivit de inte alltid klart utsagda omdömena, och ett kallt hån har sedan länge riktats mot mig från chefredaktörer och nyhetschefer.
Sanningen är den att jag aldrig på någon det minsta vital punkt har överbevisats om felaktiga uppgifter; regeringen kan ju ge mig ett konkret exempel!
Att jag, över 90 år gammal, fortsätter i sanningens tjänst, kan förvåna även mig själv, under dystra vargnätter och kulna vintermornar. Men jag har hittills kunnat och velat fortsätta, eftersom jag känt mig arbeta för förföljda personer, falskt misstänkta personer, och mot lögnare, på taburetter och på myndigheters snurrvänliga kontorsstolar.
Att det just i dag meddelas att regeringen, av diffusa sekretesskäl, hemlighåller de CIA-”snatches” som regeringen gång efter gång har tillstyrkt och på alla sätt underlättat är skrämmande på samma nivå som Palmemordets Gehenna.
Jag begär, mot denna bakgrund, av den svenska regeringen
ett skadestånd med ett öre per dag, under vilka jag erhållit osanna uppgifter från Rosenbad, RÅ och rikskriminalpolisen, avrundade till 9 000 dagar, eller i kontanter
90 /nittio kronor/.
Beloppet torde omgående insättas på mitt plusgirokonto, 75 05 55-5. Mitt krav på 90 kronor är inte ironiskt menat. Det är ett uttryck för min sorg och förtvivlan inför regeringens, flera regeringars, klart brottsliga nonchalans gentemot en svensk allmänhet och mot en hederlig journalist som aldrig någonsin ljugit kring dessa regeringars stora, svarta, av dem själva påfunna och begångna samt i efterhand rikt orkestrerade affärer. De är regeringarnas egna påfund och skötebarn. En mörk parodi på statskonst, byråkrati, demokrati.
Jag önskar omgående besked avseende dnr och handläggare. Denna skrivelse går, via min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
till Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, TT, Dagens Eko, Rapport/Aktuellt, TV 4 Nyheterna samt Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund och Publicistklubben, mina tre yrkesorganisationer, för reaktion och åtgärd.
Sven Anér, yrkesverksam journalist sedan 1948, författare sedan 1977.
Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Jag önskar regeringens omgående reaktion och svar!
Inget svar från regeringen 22.12.11.
”Sverige tiger om CIA-flyg”, men Sven Anér har sanningarna!
20.12.11. ESTONIA-gåtan kan plötsligt klarna!
Till Infrastrukturminister Catharina Elmsäter.Svärd, samt för angelägen kännedom TT!
Ur Svenska Dagbladet 20.12.11 sidan 18:
När två människoorganisationer ville kartlägga CIA:s hemliga flygtransporter av misstänkta terrorister i världen bad de 28 länder om information. Sverige är ett av bara tre länder som direkt vägrar att informera.
En uppmärksammad CIA-flygning rör det flygplan som transporterade egyptierna Mohammad Alzery och Ahmed Agiza från Bromma till Egypten i december 2001 där de sedan torterades i fängelse.
Caroline Karlsson, politisk sakkunnig hos infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (m), anger säkerhet och personlig integritet som orsaker till att informationen inte lämnats.
Saken är av allt att döma betydligt allvarligare än så, och möjlighet finns att strålkastarbelysning på en annan och mycket större CIA-snatch, nämligen 9, ev 10, estniska besättningsmän från den år 1994 havererade ESTONIA som med två amerikanska flygplan i samband med förlisningen flögs västerut.
Dessa sensationella uppgifter finns öppet tillgängliga hos Luftfartsverket Arlanda, infochef Jan Lindkvist, och de har aldrig dementerats, endast tystats ned. Uppgifterna finns utförligt refererade och kommenterade i
Lena och Sven Anér. MAYDAY – en roman kring ESTONIAS öde, Bokskogen 2004. Sidorna 44 ff. Boken bifogas.
Boken är skriven i fictionform, men alla sakuppgifter kring CIA-affären är faktiska och korrekt återgivna.
Jag har allt sedan 1994 och fram till idag arbetat med intensiva försök att få saken känd (regering, myndigheter, alla stora media osv) men motståndet har varit totalt: i tryck torde MAYDAY vara unik i sammanhanget.
Min egen slutsats i ärendet är att de nio, möjligen tio estniska besättningsmedlemmarna, vilka först förklarades räddade, därefter saknade (!) utsattes för denna ”snatch” av CIA eftersom de innehade ”farlig” information. Saken väcker fortlöpande oro i Estland, där en förening söker tillvarata de efterlevandes intressen.
Om detta enorma ärende äntligen verkligen utreds av den svenska regeringen skulle, enligt min bestämda mening, mysteriet ESTONIA snabbt närma sig en lösning.
Jag uppmanar den svenska regeringen att svara de båda forskande internationella organisationerna och ge full information om denna CIA:s kanske största ”snatch” någonsin, alla kategorier. Hittills förtigen av det officiella Sverige.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. 1 st bok.
Jag önskar omedelbart besked om dnr och namn på handläggare samt regeringens kommentar!
Inget besked, inget svar 22.12.11.
Till Infrastrukturminister Catharina Elmsäter.Svärd, samt för angelägen kännedom TT!
Ur Svenska Dagbladet 20.12.11 sidan 18:
När två människoorganisationer ville kartlägga CIA:s hemliga flygtransporter av misstänkta terrorister i världen bad de 28 länder om information. Sverige är ett av bara tre länder som direkt vägrar att informera.
En uppmärksammad CIA-flygning rör det flygplan som transporterade egyptierna Mohammad Alzery och Ahmed Agiza från Bromma till Egypten i december 2001 där de sedan torterades i fängelse.
Caroline Karlsson, politisk sakkunnig hos infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (m), anger säkerhet och personlig integritet som orsaker till att informationen inte lämnats.
Saken är av allt att döma betydligt allvarligare än så, och möjlighet finns att strålkastarbelysning på en annan och mycket större CIA-snatch, nämligen 9, ev 10, estniska besättningsmän från den år 1994 havererade ESTONIA som med två amerikanska flygplan i samband med förlisningen flögs västerut.
Dessa sensationella uppgifter finns öppet tillgängliga hos Luftfartsverket Arlanda, infochef Jan Lindkvist, och de har aldrig dementerats, endast tystats ned. Uppgifterna finns utförligt refererade och kommenterade i
Lena och Sven Anér. MAYDAY – en roman kring ESTONIAS öde, Bokskogen 2004. Sidorna 44 ff. Boken bifogas.
Boken är skriven i fictionform, men alla sakuppgifter kring CIA-affären är faktiska och korrekt återgivna.
Jag har allt sedan 1994 och fram till idag arbetat med intensiva försök att få saken känd (regering, myndigheter, alla stora media osv) men motståndet har varit totalt: i tryck torde MAYDAY vara unik i sammanhanget.
Min egen slutsats i ärendet är att de nio, möjligen tio estniska besättningsmedlemmarna, vilka först förklarades räddade, därefter saknade (!) utsattes för denna ”snatch” av CIA eftersom de innehade ”farlig” information. Saken väcker fortlöpande oro i Estland, där en förening söker tillvarata de efterlevandes intressen.
Om detta enorma ärende äntligen verkligen utreds av den svenska regeringen skulle, enligt min bestämda mening, mysteriet ESTONIA snabbt närma sig en lösning.
Jag uppmanar den svenska regeringen att svara de båda forskande internationella organisationerna och ge full information om denna CIA:s kanske största ”snatch” någonsin, alla kategorier. Hittills förtigen av det officiella Sverige.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. 1 st bok.
Jag önskar omedelbart besked om dnr och namn på handläggare samt regeringens kommentar!
Inget besked, inget svar 22.12.11.
Vad bryr sig en RÅ om lag?
Uppläst 19.11 2011 vid mötet på Tuna bygdegård.
Vad bryr sig en vind om förbud? Frågade Hjalmar Gullberg i en så ofta citerad strof, den var ungdomens älsklingsdikt under mellankrigsåren.
Vad bryr sig en RÅ om lag? Kan jag fråga, denna mörka fredagskväll den 18 november 2011, när en lätt rampfeber sätter in inför mötet i morgon klockan 13 med mina bygdegrannar på Tuna Bygdegård. I gamla Olands härad; det är en bygdebeskrivning vi ofta hör i våra trakter, där detta gamla Olands härad går i nord sydlig riktning, från neråt Länna och upp mot Östhammar vid kusten.
De lagar RÅ nonchalerar är bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen, och min lätta rampfeber gäller inte så mycket budskapet från mig och från er alla andra, utan: hur många blir vi vid mötet?
Tuna Bygdegård i Olands gamla härad. Ja, det blir en tyngd av Odhners historia och hederliga dannemän och Erik XIV på Gripsholms slott och Sturemorden på ett slott som ligger oss närmare, det i Uppsala.
Jag är själv gammal stockholmare och gammal Uppsalabo, men Lena och jag har blivit Tunabor under de senaste trettio åren, då vi har mött vänskap och närkontakt från ICA-Krysset i Almunge upp till Dannes vänliga kiosk i Alunda by.
Ni får inte djävlas med oss i de här gamla bygderna, fogdar nere i Stockholm! Ni bör fatta att vi går här uppe i vår vardag, inte med huvudet under armen utan med god klarsyn och med en respekt för människovärdet som vi inte hade tänkt att någon skulle ta ifrån oss.
Så när vi vänder oss till er nere på det fina Östermalm i Stockholm och begär besked så vill vi faktiskt att ni hör av er, bästa Riksåklagare och bästa vice Riksåklagare Kerstin Skarp, chef för den uslaste förundersökning i brottmål som någonsin bedrivits i rättsstaten Sverige. Men vi får inget svar. Det är inte meningen att vi ska få något svar. Vi presenterar, i 22 punkter, Olof Palmes vandring till Golgata, omdöpt till Dekorima, och vi begär detaljerade besked om de märkligheter som inträffar under denna dödens vandring, punkt för punkt, men brevlådan på Brunos vedbodshörna gapar tom. Vad bryr sig en RÅ om folket i Olands gamla härad?
Nu skriver vi till RÅ på nytt. Svarar du inte, RÅ, har du medgett att vi har rätt. Att skulden för mordet på Olof faller på er själva. Sven Anér RÅ:s telefon: 08-453 66 00 – ring RÅ och hör! Ring
Vad bryr sig en vind om förbud? Frågade Hjalmar Gullberg i en så ofta citerad strof, den var ungdomens älsklingsdikt under mellankrigsåren.
Vad bryr sig en RÅ om lag? Kan jag fråga, denna mörka fredagskväll den 18 november 2011, när en lätt rampfeber sätter in inför mötet i morgon klockan 13 med mina bygdegrannar på Tuna Bygdegård. I gamla Olands härad; det är en bygdebeskrivning vi ofta hör i våra trakter, där detta gamla Olands härad går i nord sydlig riktning, från neråt Länna och upp mot Östhammar vid kusten.
De lagar RÅ nonchalerar är bl a tryckfrihetsförordningen och förvaltningslagen, och min lätta rampfeber gäller inte så mycket budskapet från mig och från er alla andra, utan: hur många blir vi vid mötet?
Tuna Bygdegård i Olands gamla härad. Ja, det blir en tyngd av Odhners historia och hederliga dannemän och Erik XIV på Gripsholms slott och Sturemorden på ett slott som ligger oss närmare, det i Uppsala.
Jag är själv gammal stockholmare och gammal Uppsalabo, men Lena och jag har blivit Tunabor under de senaste trettio åren, då vi har mött vänskap och närkontakt från ICA-Krysset i Almunge upp till Dannes vänliga kiosk i Alunda by.
Ni får inte djävlas med oss i de här gamla bygderna, fogdar nere i Stockholm! Ni bör fatta att vi går här uppe i vår vardag, inte med huvudet under armen utan med god klarsyn och med en respekt för människovärdet som vi inte hade tänkt att någon skulle ta ifrån oss.
Så när vi vänder oss till er nere på det fina Östermalm i Stockholm och begär besked så vill vi faktiskt att ni hör av er, bästa Riksåklagare och bästa vice Riksåklagare Kerstin Skarp, chef för den uslaste förundersökning i brottmål som någonsin bedrivits i rättsstaten Sverige. Men vi får inget svar. Det är inte meningen att vi ska få något svar. Vi presenterar, i 22 punkter, Olof Palmes vandring till Golgata, omdöpt till Dekorima, och vi begär detaljerade besked om de märkligheter som inträffar under denna dödens vandring, punkt för punkt, men brevlådan på Brunos vedbodshörna gapar tom. Vad bryr sig en RÅ om folket i Olands gamla härad?
Nu skriver vi till RÅ på nytt. Svarar du inte, RÅ, har du medgett att vi har rätt. Att skulden för mordet på Olof faller på er själva. Sven Anér RÅ:s telefon: 08-453 66 00 – ring RÅ och hör! Ring
18.12.2011. JAG SKRIVER DENNA UNDERSKRIFT TILL DEN BILD DU NU SÅ VÄL KÄNNER:
Efter att någonstans vid Odengatan ha övergivit Olofs ambulans springer Lisbeth Palme vid Sabbatsbergs akutmottagning ut ur Lars Christiansons kommissariebil, förd av Hans Rehnstam. Olof har då redan i sex minuter befunnit sig på Sabbatsberg. Lisbeth Palme bär på bilden en mörk tygkappa med slejf och kapuschong, sedan hon vid Odengatan gjort sig av med den då ännu oskadade mockapäls, som hon bar vid Dekorima. Stockholmspolisen sände dagen efter mordet mockapälsen till Bundeskriminalamt i Wiesbaden. Då var pälsen genomskjuten med två tydliga kulhål. Beskjutningen hade skett efter mordet på Olof Palme. Polisens manipulationer är utan motstycke i svensk kriminalhistoria. Bilden, aldrig ifrågasatt, togs av pressfotografen Ulf Karlsson. SA
Lisbeth Palme-bilden har varit högaktuell under tre olika år:
1986, året då mordet begicks. Då mörklades den nära nog totalt. Aftonbladet fick den oframkallade rullen någon gång kring kl 24, den 28 februari, men publicerade den aldrig, inte ens i dag. Filmrullen, eventuellt negativ och framkallade bilder, försvinner på okänt sätt från Aftonbladets redaktion under natten/morgonen den 1 mars 1986. Den anländer, rimligen telefotad, till Göteborgs-Postens redaktion under dagen den 1 mars, och den publiceras stort i G-P söndagen den 2 mars, med en ofullständigt beskrivande bildtext. I herrtidningen Aktuell rapport någon vecka senare.
2000, då jag ägnar flera nummer av mitt nyhetsbrev PALME-nytt åt denna bild och dess komplikationer. Jag presenterar nu den praktiskt taget kompletta storyn, vilken jag bl a sänder till dåvarande statsministern Göran Persson. Persson svarar inte; nej, varför svara Sven Anér? Ingen dementi inkommer över huvud taget. Någonstans ifrån.
2011 och snart 2012, det är nu det. Jag drar i gång den mest engagerade publicitet som en ensam journalist i den övre medelåldern, milt talat, kan prestera. Kulmen allmänt möte i Tuna den 19 november, filmat. DVD-skiva och utförlig bakgrundstext har gått till chefredaktören, och motsvarande, för: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet (två av dessa tidningar har alltså hanterat den aktuella filmrullen men inte nämnt för mig hur saken har förlöpt), G-P, Sydsvenskan, Rapport/Aktuellt, Ekot, TV 4 Nyheterna, TT samt Dala-Demokraten.
Ingen chefredaktör har hört av sig till mig på Karlsrogatan. Ingen har berättat om bakgrundstexten blivit läst eller om rent av min över timmen långa DVD-skiva blivit uppspelad på någon redaktionsapparat. Tystnad.
Där någonstans må det förlåtas mig om jag tillfälligt tröttnar. Ett par dar eller så. Och köp gärna skivan! Denna skiva är ett dokument över vårt sorgligt solkiga Sverige. Den kostar 60 kronor på plusgiro 75 05 55-5. Sätt in slanten, så får ni dessutom se hur jag ser ut! God Jul, säger vi.
Lisbeth Palme-bilden har varit högaktuell under tre olika år:
1986, året då mordet begicks. Då mörklades den nära nog totalt. Aftonbladet fick den oframkallade rullen någon gång kring kl 24, den 28 februari, men publicerade den aldrig, inte ens i dag. Filmrullen, eventuellt negativ och framkallade bilder, försvinner på okänt sätt från Aftonbladets redaktion under natten/morgonen den 1 mars 1986. Den anländer, rimligen telefotad, till Göteborgs-Postens redaktion under dagen den 1 mars, och den publiceras stort i G-P söndagen den 2 mars, med en ofullständigt beskrivande bildtext. I herrtidningen Aktuell rapport någon vecka senare.
2000, då jag ägnar flera nummer av mitt nyhetsbrev PALME-nytt åt denna bild och dess komplikationer. Jag presenterar nu den praktiskt taget kompletta storyn, vilken jag bl a sänder till dåvarande statsministern Göran Persson. Persson svarar inte; nej, varför svara Sven Anér? Ingen dementi inkommer över huvud taget. Någonstans ifrån.
2011 och snart 2012, det är nu det. Jag drar i gång den mest engagerade publicitet som en ensam journalist i den övre medelåldern, milt talat, kan prestera. Kulmen allmänt möte i Tuna den 19 november, filmat. DVD-skiva och utförlig bakgrundstext har gått till chefredaktören, och motsvarande, för: DN, Expressen, SvD, Aftonbladet (två av dessa tidningar har alltså hanterat den aktuella filmrullen men inte nämnt för mig hur saken har förlöpt), G-P, Sydsvenskan, Rapport/Aktuellt, Ekot, TV 4 Nyheterna, TT samt Dala-Demokraten.
Ingen chefredaktör har hört av sig till mig på Karlsrogatan. Ingen har berättat om bakgrundstexten blivit läst eller om rent av min över timmen långa DVD-skiva blivit uppspelad på någon redaktionsapparat. Tystnad.
Där någonstans må det förlåtas mig om jag tillfälligt tröttnar. Ett par dar eller så. Och köp gärna skivan! Denna skiva är ett dokument över vårt sorgligt solkiga Sverige. Den kostar 60 kronor på plusgiro 75 05 55-5. Sätt in slanten, så får ni dessutom se hur jag ser ut! God Jul, säger vi.
PS om något helt annat: Följer du med SAAB-affären? Nödtorftigt? Ja, det är väl så långt det går. Det har redan blivit en bok om alla turerna, men boken bör vara upplagd på lösbladssystem. Eftersom ny text följer varje dag som Muller och Lofalk ger.
Saken går inte att överblicka förrän ett par år har gått efter den konkurs som verkar oundviklig när jag skriver på söndagkvällen. Upptagen som jag är av ett stort mord frågar jag mig om ren och skär kriminalitet finns invävd även i denna trasmatta, som sträcker sig från Amsterdam till Trollhättan. Hur ser Mullers tänkbara bokslut ut? Han startade inte från scratch utan med stora egna och Spykers skulder. Under resans gång har han personligen lyft åtskilliga miljoner ur SAABs praktiskt taget obefintliga kassa. Döpta till lön och utdelning. Klippkort till Beijing mm.
Har Muller i dagsläget tillfört SAAB någonting konkret, frånsett skulder? Får man kritiklöst bolla med miljoner/miljarder i ett rekonstruktions- eller konkursläge?
Den blivande konkursförvaltaren bör starta med att hålla ögonen öppna för eventuell kriminalitet; Lofalk har ju sagt att den nya skuld som Muller drog på SAAB, nu när det knep som värst, är lagstridig under rekonstruktion, varpå Lofalk tog sin hatt och gick, fast det fick han inte. Kanske går han i morgon.
Detta har varit en kontoret på fickan-saga, och såna slutar sällan lyckligt.
Jag har en god vän i Trollhättan, engagerad i Palmeärendet. Han är ständigt glad och munter och beställde just fem extraex av DVD-skivan. Glada och muntra är knappast hans grannar i stan. Dessa som i månader, praktiskt taget utan att knorra, har väntat förgäves på sin lön, grundvillkoret för all ekonomisk verksamhet. Med ständig cynism har Muller kommit med nya löften, medan han bollat med SAABs ej existerande finanser. Och så var den sagan slut? Låt oss hoppas det. Ingen situation kan vara värre än dagens.
Fan, Muller!
Sven Anér
Leif GW – vår mysfarbror till jul och alla dagar
17.12.2011. För Lena Mellin. En krysstidning ramlar in i brevlådan. Vem sitter på framsidan om inte Leif GW Persson? Vår tröst i vintermörkret. Han kan allt och han vet allt. Vi älskar denne mumlande guldgosse. Han skriver kassaskåpssäkra böcker på löpande band, och vi köar framför försäljningsbordet för en autograf med guldkant.
Svenska Dagbladet ramlar in i brevlådan. Visst, i dag är krysset helt ägnat åt vår charmgosse. Han finns med bild, och han finns i ordslingorna, och om vi mejlar till honom får vi säkert en T-shirt med ”Vi älskar GW!” eller något ännu spirituellare på.
Hur har det gått dithän? Leif GW har alltid sökt sig till spalterna, à la Ebbe Carlsson. Hemtam i korridorerna och nära de mest intressanta nyckelhålen. Men den stora populariteten har kommit först nu, de allra sista åren.
Han arbetar säkert flitigt, men det är svårt att se när han hinner peta in något lönereglerat knog. Det blir mummel i TV, mummel vid autograferna, mummel i intervjuer. T ex den gången, den 28 februari i år då Leif GW fällde den mest dramatiska replik som någonsin hörts i svenska kriminella eller kriminologiska sammanhang:
Palmemordet tillkom i samband med en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner
– minsann! GW har löst Palmemordet! Här har genom åren hundratals, antagligen tusentals, åklagare och poliser och pärmbärare kämpat med detta ärende, från 9 till 17 och övertid på det, sorterat in några tiotusental handlingar i Stig Edqvists orangeröda pärmar i det innersta valvet, men i pärmarna står inte vem som sköt Olof Palme i iskylan vid Dekorima, som skulle bli symbolen för solkad och nedgången svensk rätt.
Men så får vi då på 25-årsdagen av detta Palmemord höra GW i en TV-sändning som den enklaste och naturligaste sak i världen deklarera att, lätt som en plätt, här finns gärningsmannen. Polis. med SÄK och militärer som påbröd. Så ligger det till, alla dumskallar och privatspanare! Det har jag vetat… ja, hur länge då?
Nu bränner det till. Hur länge har GW vetat? Hur länge? Efter skottet vid Dekorima har ingen hederlig polisutredning förevarit, allt har bara varit fejkat skoj från första början. Så ur denna icke-utredning har GW inte kunnat hämta någon vare sig komplett eller korrekt information, endast snömos som blivit gråmelerad snösörja. Kan jag säga att utredningen ingenting gett av värde? Ja, sannerligen.
Ett litet kort exempel En kvart efter mordet tog pressfotografen Ulf Karlsson bilden av Lisbeth Palme när hon springer ut ur kommissarie Christiansons och hans chaufför Hans Rehnstams bil på plattan utanför Sabbatsbergs akutmottagning. Hon har några minuter tidigare övergett Olofs ambulans någonstans vid Odengatan, bytt mockapäls mot tygkappa, så småningom gått över till kommissariebilen och sex minuter efter Olof, uppenbarligen jäktad och echaufferad, äntligen anlänt till Sabb: ”Var är Olof, var är Olof?”
Ulf Karlsson tar bilden, som omedelbart blir hemlig, men hela den initierade poliskåren, i allra högsta grad inklusive hr Persson i poliskarriären, inser att Lisbeth Palme måste finnas kopplad till mordbilden. En maka överger aldrig ambulansen med sin döende make! Sedan har det inte tagit lång stund, framför allt inte för den garanterat klipske GW, att räkna ut (om han inte visste det redan) att här var grejer på gång.
Fick GW se bilden? Vet du det, Sven Anér? Ja, alldeles säkert. Den måste ha varit den stora, avgörande sensationen: Lisbeth Palme måste ha varit kopplad till mordet, det är inte tal om någon okänd gärningsman utan om en polisman, van skytt, ytterst medveten om att vad han än ska göra ska han inte skjuta mot Lisbeth.
Nå, jag påstår alltså att Leif GW, om han inte redan var informerad längs andra vägar tillsammans med mängder av andra poliser, att han från morgonen den 1 mars var informerad om vad mordet var och om vad mordet inte var. Den informationen har han fått inte minst från Ulf Karlssons bild. Denna bild som, vilket jag har berättat, på egna underliga vägar kommer till Stockholmspolisen redan under natten till den 1 mars, det kan ha handlat om några timmar. Bilden måste omedelbart ha blivit det stora surret på Stockholmspolisen: Nu är det rykt för Lisbeth Palme!
Den 1 mars 1986 har GW omedelbar tillgång till mordets hela sanning, men han dröjer med att låta den detonera i exakt 25 år + några timmar. Detta är givetvis oerhört. Oerhört.
Det här är vår svenske guldgosse, ”Leif, skriv i min bok, den ska till min svåger Oskar, skriv Med vänlig hälsning till Oskar!”
När GW i stället, då den 1 mars 1986, gör sig skyldig till ett antal brott som jag inte åtar mig att komplett redovisa, men skyddande av brottsling kanske kunde passa. Vilket skyddande, vilken brottsling, vilket brott!
Jag ser framför mig de tiotusen orangeröda pärmarna, av vilka inte en enda någonsin hade behövt fyllas, med blaj om kurder och 33-åringar och Christer Pettersson! Ett kort, snabbt larm från hr Persson – eller var han professor redan då? – hade räckt:
Fråga Lisbeth Palme, hon är mördarens viktigaste assistent!
Men det larmet kom aldrig - varför inte, Leif? Varför, om uttrycket tillåts, i helvete inte?
Du har med djupt och öppet kriminella medel och metoder i över 25 år – och hur länge till? – hållit detta land på sträckbänken i ett kvartssekel och kallat hederliga författare och journalister, som försökt följa ett hederligt spår, för knäppgökar och privatspanare, medan du suttit där vid jaktbrasan, eller var ni sitter, du och Janne Guillou, tagit en rackare och berättat för varandra hur framstående ni är.
Det där med ”poliser, militärer och säkerhetspersoner” var visst aktuellt att ta tillbaka, men den totala tystnaden kom emellan.
Jag märker att mitt tonläge varit snäppet högre än vanligt. Men jag har hela tiden vid ordbehandlaren sett bilden av dig, Leif, på TV-filmat studiebesök hos rikskriminalens Stig Edqvist, där du låtsades som om pärmarna handlade om vettig info kring ett olöst mord.
Det mordet, Leif, löste du och många andra vid Polhemsgatan redan den första frostiga marsmorgonen 1986.
PS för Lena Mellin: En God Jul! Jag sänder dig några pusselbitar till Palmemordets lösning, odementerade av Kerstin Skarp eller Stig Edqvist.
Ulf Karlssons bild är avgörande. Den tas kl 23.42 mordkvällen. Ulf, som ju Aftonbladet känner väl, kommer fram till Sabbatsbergsakuten nästan exakt samtidigt med Christiansons/Rehnstams kommissariebil, som första fotograf på plats. Olof finns då, sedan sex minuter tillbaka, inne på akuten, ännu inte dödförklarad.
Frågorna kring Lisbeth är många: Varför överge Olofs ambulans? Varför byta från mockapäls till tygkappa med slejf och kapuschong? När planerades och bestämdes mötet mellan kommissariebilen och Olofs Sollentunaambulans (som hettes komma till Dekorima av en slump!)? När sköts mockapälsen igenom? När sköts hennes T-shirt som hon aldrig bar vid Dekorima? Hon bar hela kvällen en oskadad, aldrig beskjuten, ren vit blus. Hur kunde Bundeskriminalamt narras att granska en falsk och falskt påskjuten T-shirt? Varför tiger sig, ljuger sig Lisbeth Palme genom mordnattens irrgångar? Någon gång måste AB gå in! Din tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Ej svar från Lena.
Svenska Dagbladet ramlar in i brevlådan. Visst, i dag är krysset helt ägnat åt vår charmgosse. Han finns med bild, och han finns i ordslingorna, och om vi mejlar till honom får vi säkert en T-shirt med ”Vi älskar GW!” eller något ännu spirituellare på.
Hur har det gått dithän? Leif GW har alltid sökt sig till spalterna, à la Ebbe Carlsson. Hemtam i korridorerna och nära de mest intressanta nyckelhålen. Men den stora populariteten har kommit först nu, de allra sista åren.
Han arbetar säkert flitigt, men det är svårt att se när han hinner peta in något lönereglerat knog. Det blir mummel i TV, mummel vid autograferna, mummel i intervjuer. T ex den gången, den 28 februari i år då Leif GW fällde den mest dramatiska replik som någonsin hörts i svenska kriminella eller kriminologiska sammanhang:
Palmemordet tillkom i samband med en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner
– minsann! GW har löst Palmemordet! Här har genom åren hundratals, antagligen tusentals, åklagare och poliser och pärmbärare kämpat med detta ärende, från 9 till 17 och övertid på det, sorterat in några tiotusental handlingar i Stig Edqvists orangeröda pärmar i det innersta valvet, men i pärmarna står inte vem som sköt Olof Palme i iskylan vid Dekorima, som skulle bli symbolen för solkad och nedgången svensk rätt.
Men så får vi då på 25-årsdagen av detta Palmemord höra GW i en TV-sändning som den enklaste och naturligaste sak i världen deklarera att, lätt som en plätt, här finns gärningsmannen. Polis. med SÄK och militärer som påbröd. Så ligger det till, alla dumskallar och privatspanare! Det har jag vetat… ja, hur länge då?
Nu bränner det till. Hur länge har GW vetat? Hur länge? Efter skottet vid Dekorima har ingen hederlig polisutredning förevarit, allt har bara varit fejkat skoj från första början. Så ur denna icke-utredning har GW inte kunnat hämta någon vare sig komplett eller korrekt information, endast snömos som blivit gråmelerad snösörja. Kan jag säga att utredningen ingenting gett av värde? Ja, sannerligen.
Ett litet kort exempel En kvart efter mordet tog pressfotografen Ulf Karlsson bilden av Lisbeth Palme när hon springer ut ur kommissarie Christiansons och hans chaufför Hans Rehnstams bil på plattan utanför Sabbatsbergs akutmottagning. Hon har några minuter tidigare övergett Olofs ambulans någonstans vid Odengatan, bytt mockapäls mot tygkappa, så småningom gått över till kommissariebilen och sex minuter efter Olof, uppenbarligen jäktad och echaufferad, äntligen anlänt till Sabb: ”Var är Olof, var är Olof?”
Ulf Karlsson tar bilden, som omedelbart blir hemlig, men hela den initierade poliskåren, i allra högsta grad inklusive hr Persson i poliskarriären, inser att Lisbeth Palme måste finnas kopplad till mordbilden. En maka överger aldrig ambulansen med sin döende make! Sedan har det inte tagit lång stund, framför allt inte för den garanterat klipske GW, att räkna ut (om han inte visste det redan) att här var grejer på gång.
Fick GW se bilden? Vet du det, Sven Anér? Ja, alldeles säkert. Den måste ha varit den stora, avgörande sensationen: Lisbeth Palme måste ha varit kopplad till mordet, det är inte tal om någon okänd gärningsman utan om en polisman, van skytt, ytterst medveten om att vad han än ska göra ska han inte skjuta mot Lisbeth.
Nå, jag påstår alltså att Leif GW, om han inte redan var informerad längs andra vägar tillsammans med mängder av andra poliser, att han från morgonen den 1 mars var informerad om vad mordet var och om vad mordet inte var. Den informationen har han fått inte minst från Ulf Karlssons bild. Denna bild som, vilket jag har berättat, på egna underliga vägar kommer till Stockholmspolisen redan under natten till den 1 mars, det kan ha handlat om några timmar. Bilden måste omedelbart ha blivit det stora surret på Stockholmspolisen: Nu är det rykt för Lisbeth Palme!
Den 1 mars 1986 har GW omedelbar tillgång till mordets hela sanning, men han dröjer med att låta den detonera i exakt 25 år + några timmar. Detta är givetvis oerhört. Oerhört.
Det här är vår svenske guldgosse, ”Leif, skriv i min bok, den ska till min svåger Oskar, skriv Med vänlig hälsning till Oskar!”
När GW i stället, då den 1 mars 1986, gör sig skyldig till ett antal brott som jag inte åtar mig att komplett redovisa, men skyddande av brottsling kanske kunde passa. Vilket skyddande, vilken brottsling, vilket brott!
Jag ser framför mig de tiotusen orangeröda pärmarna, av vilka inte en enda någonsin hade behövt fyllas, med blaj om kurder och 33-åringar och Christer Pettersson! Ett kort, snabbt larm från hr Persson – eller var han professor redan då? – hade räckt:
Fråga Lisbeth Palme, hon är mördarens viktigaste assistent!
Men det larmet kom aldrig - varför inte, Leif? Varför, om uttrycket tillåts, i helvete inte?
Du har med djupt och öppet kriminella medel och metoder i över 25 år – och hur länge till? – hållit detta land på sträckbänken i ett kvartssekel och kallat hederliga författare och journalister, som försökt följa ett hederligt spår, för knäppgökar och privatspanare, medan du suttit där vid jaktbrasan, eller var ni sitter, du och Janne Guillou, tagit en rackare och berättat för varandra hur framstående ni är.
Det där med ”poliser, militärer och säkerhetspersoner” var visst aktuellt att ta tillbaka, men den totala tystnaden kom emellan.
Jag märker att mitt tonläge varit snäppet högre än vanligt. Men jag har hela tiden vid ordbehandlaren sett bilden av dig, Leif, på TV-filmat studiebesök hos rikskriminalens Stig Edqvist, där du låtsades som om pärmarna handlade om vettig info kring ett olöst mord.
Det mordet, Leif, löste du och många andra vid Polhemsgatan redan den första frostiga marsmorgonen 1986.
PS för Lena Mellin: En God Jul! Jag sänder dig några pusselbitar till Palmemordets lösning, odementerade av Kerstin Skarp eller Stig Edqvist.
Ulf Karlssons bild är avgörande. Den tas kl 23.42 mordkvällen. Ulf, som ju Aftonbladet känner väl, kommer fram till Sabbatsbergsakuten nästan exakt samtidigt med Christiansons/Rehnstams kommissariebil, som första fotograf på plats. Olof finns då, sedan sex minuter tillbaka, inne på akuten, ännu inte dödförklarad.
Frågorna kring Lisbeth är många: Varför överge Olofs ambulans? Varför byta från mockapäls till tygkappa med slejf och kapuschong? När planerades och bestämdes mötet mellan kommissariebilen och Olofs Sollentunaambulans (som hettes komma till Dekorima av en slump!)? När sköts mockapälsen igenom? När sköts hennes T-shirt som hon aldrig bar vid Dekorima? Hon bar hela kvällen en oskadad, aldrig beskjuten, ren vit blus. Hur kunde Bundeskriminalamt narras att granska en falsk och falskt påskjuten T-shirt? Varför tiger sig, ljuger sig Lisbeth Palme genom mordnattens irrgångar? Någon gång måste AB gå in! Din tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Ej svar från Lena.
Till Chefredaktören. (Tio chefredaktörer)
Jag översänder en skrivelse som jag, i två avsnitt, nu tillställer Stockholms polismyndighet, och jag anhåller att du inte minst ser på den ganska fantastiska uppgift, rörande förundersökningen, ur Skarps brev som jag återger.
Skarp hävdar sålunda att några handlingar i ärendet inte upprättats på myndigheten ”inom aktuell tidsperiod”, dvs från den första november i år fram till dags dato.
Alltså skulle det inte ha gått att urskilja något livstecken i denna förundersökning under över sex veckor. Ingenting, inget enda initiativärende från Skarps sida, inget initiativ över huvud taget? Har ingen kontakt förevarit mellan Skarp och hennes närmaste partner kriminalkommissarien Stig Edqvist vid rikskriminalpolisen, som är Skarps närmaste partner i detta ärende?
Det går att gå till förundersökningsförordningar. Där förutsätts dessa arrangemang vara livliga som myrstackar: personer hörs, skrivelser mottas och sänds, information anländer, och under hela detta skeende står för förundersökningsledningen som ett memento; om ingenting händer, måste vi då inte lägga ner verksamheten?
Men förundersökning á la Skarp/Edqvist följer andra rutiner. Den sorterar inte under någon som helst kontrollant, tydligen; det ginge att tänka sig att en justitieminister sneglade på ett ärende som involverar en skjuten statsminister, men tydligen inte. Beatrice Ask har inte gått in med någon undran till förundersökarna. Djup och möjligen angenäm stillhet råder. Den mördade Olof Palme är makabert förvisad till den eviga gravens tystnad, störd möjligen av de kostnader som snabbt upplöper. Ett antal miljoner tickar av. Nej, dessa kostnader stör nog inte.
Jag har länge och ofta vänt mig till landets ledande publicister och förgäves föreslagit en granskning av denna i alla avseenden kriminella gåta. Jag återkommer med detta angelägna förslag och lägger nu till en önskan att publicistiken sätter luppen på hela den administration som sägs föreligga. Paralleller går att finna: Kafka, Strindberg med sitt statliga verk för utbetalande av tjänstemännens löner.
Det är just här, då förhållandena sedan länge varit absurda, groteska, som granskande media måste gå in. Jag har arbetat med denna materia sedan hösten 1986, men frågan är om inte Skarps, möjligen oskuldsfulla, medgivande nu tar priset. ”Nej, här finns ingen skrivelse sedan den 1 november!” Och tidigare? Märk väl att även telefonsamtal, till och från RÅ, är bortsorterade, eftersom de vid minsta relevans enligt lag borde ha säkrats genom noggrant arkiverade tjänsteanteckningar. Men över RÅ, och framför allt över Skarp, sänker sig dimma och dis, det är egentligen bara Sven Anér som hör av sig och den går ju att avspisa. Väl?
I normalfallet söker media nyheter, tar tacksamt emot tips, går in i ärenden med egen energi: har x-departementet mutat sig till skönmålning av äldrevården? Råder schism inom regeringen i den stora Brysselfrågan? Där fan är lös bör media finnas på plats, det är vad vi betalar lösnummer och prenumerationer och licenser för. Men i fallet Palme har i över 25 år inte en enda journalistisk princip följts till vägs ände; lite duttande och sedan ad acta har fått räcka, både för makt och media, trots att de rimligen ska stå på ömse sidor om barrikaden.
Jag slutar skriva självklarheter och ber dig: AGERA!
Sven Anér, 210814-5075, bockade för Sten Hedman första gången den 1 januari 1948 och har stannat kvar i yrket sen dess – men svårt har det varit under de senaste 25 åren, när alla klassiska riktmärken suddats ut, bosatt i min gamla skol- och universitetsstad, Karlsrogatan 85 A ,752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Jag bipackar en dvd från mötet härförleden (60 kronor till pg 75 05 55-5) med mina vänliga Upplandsgrannar i Tuna. Mötet var det viktigaste, inspelningen, ser jag efteråt, fick komma aningen i andra hand. Mötet är det enda som hållits i Palmefrågan under detta årtusende, ett allmänt möte med Olof Palme som ämne, som lyskraft.
Vilket ansvar vilar inte över svenska media, sedan RÅ sprungit ifrån allt vad ansvar heter!
Oroad hälsning
PS Jag skrev en gång en bok som fick heta ”Kärnkraft på lerfötter”. Är det journalistik på lerfötter jag nu ser framför mig? Vindflöjelns journalistik? Varför inte åtminstone gå in och titta, kontrollera, kolla? Skulle det visa sig att Sven Anér är ute och simmar – bra. Men jag är inte ute och simmar, det har ingen sagt, Det har bara sagts att jag är oresonligt envis i ett ärende som är stendött, inte att jag någon enda gång har ljugit. Chefredaktörers tystnad har format sig till ett hån inte bara mot mig, under 25 år, utan mot hela min profession, min enda profession. Lek inte med journalistik! Då försvinner min värld. Er värld. Allas vår värld. DS
Ej svar från någon enda chefredaktör 22.12.11.
Skarp hävdar sålunda att några handlingar i ärendet inte upprättats på myndigheten ”inom aktuell tidsperiod”, dvs från den första november i år fram till dags dato.
Alltså skulle det inte ha gått att urskilja något livstecken i denna förundersökning under över sex veckor. Ingenting, inget enda initiativärende från Skarps sida, inget initiativ över huvud taget? Har ingen kontakt förevarit mellan Skarp och hennes närmaste partner kriminalkommissarien Stig Edqvist vid rikskriminalpolisen, som är Skarps närmaste partner i detta ärende?
Det går att gå till förundersökningsförordningar. Där förutsätts dessa arrangemang vara livliga som myrstackar: personer hörs, skrivelser mottas och sänds, information anländer, och under hela detta skeende står för förundersökningsledningen som ett memento; om ingenting händer, måste vi då inte lägga ner verksamheten?
Men förundersökning á la Skarp/Edqvist följer andra rutiner. Den sorterar inte under någon som helst kontrollant, tydligen; det ginge att tänka sig att en justitieminister sneglade på ett ärende som involverar en skjuten statsminister, men tydligen inte. Beatrice Ask har inte gått in med någon undran till förundersökarna. Djup och möjligen angenäm stillhet råder. Den mördade Olof Palme är makabert förvisad till den eviga gravens tystnad, störd möjligen av de kostnader som snabbt upplöper. Ett antal miljoner tickar av. Nej, dessa kostnader stör nog inte.
Jag har länge och ofta vänt mig till landets ledande publicister och förgäves föreslagit en granskning av denna i alla avseenden kriminella gåta. Jag återkommer med detta angelägna förslag och lägger nu till en önskan att publicistiken sätter luppen på hela den administration som sägs föreligga. Paralleller går att finna: Kafka, Strindberg med sitt statliga verk för utbetalande av tjänstemännens löner.
Det är just här, då förhållandena sedan länge varit absurda, groteska, som granskande media måste gå in. Jag har arbetat med denna materia sedan hösten 1986, men frågan är om inte Skarps, möjligen oskuldsfulla, medgivande nu tar priset. ”Nej, här finns ingen skrivelse sedan den 1 november!” Och tidigare? Märk väl att även telefonsamtal, till och från RÅ, är bortsorterade, eftersom de vid minsta relevans enligt lag borde ha säkrats genom noggrant arkiverade tjänsteanteckningar. Men över RÅ, och framför allt över Skarp, sänker sig dimma och dis, det är egentligen bara Sven Anér som hör av sig och den går ju att avspisa. Väl?
I normalfallet söker media nyheter, tar tacksamt emot tips, går in i ärenden med egen energi: har x-departementet mutat sig till skönmålning av äldrevården? Råder schism inom regeringen i den stora Brysselfrågan? Där fan är lös bör media finnas på plats, det är vad vi betalar lösnummer och prenumerationer och licenser för. Men i fallet Palme har i över 25 år inte en enda journalistisk princip följts till vägs ände; lite duttande och sedan ad acta har fått räcka, både för makt och media, trots att de rimligen ska stå på ömse sidor om barrikaden.
Jag slutar skriva självklarheter och ber dig: AGERA!
Sven Anér, 210814-5075, bockade för Sten Hedman första gången den 1 januari 1948 och har stannat kvar i yrket sen dess – men svårt har det varit under de senaste 25 åren, när alla klassiska riktmärken suddats ut, bosatt i min gamla skol- och universitetsstad, Karlsrogatan 85 A ,752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Jag bipackar en dvd från mötet härförleden (60 kronor till pg 75 05 55-5) med mina vänliga Upplandsgrannar i Tuna. Mötet var det viktigaste, inspelningen, ser jag efteråt, fick komma aningen i andra hand. Mötet är det enda som hållits i Palmefrågan under detta årtusende, ett allmänt möte med Olof Palme som ämne, som lyskraft.
Vilket ansvar vilar inte över svenska media, sedan RÅ sprungit ifrån allt vad ansvar heter!
Oroad hälsning
PS Jag skrev en gång en bok som fick heta ”Kärnkraft på lerfötter”. Är det journalistik på lerfötter jag nu ser framför mig? Vindflöjelns journalistik? Varför inte åtminstone gå in och titta, kontrollera, kolla? Skulle det visa sig att Sven Anér är ute och simmar – bra. Men jag är inte ute och simmar, det har ingen sagt, Det har bara sagts att jag är oresonligt envis i ett ärende som är stendött, inte att jag någon enda gång har ljugit. Chefredaktörers tystnad har format sig till ett hån inte bara mot mig, under 25 år, utan mot hela min profession, min enda profession. Lek inte med journalistik! Då försvinner min värld. Er värld. Allas vår värld. DS
Ej svar från någon enda chefredaktör 22.12.11.
Inför mötet i Palmeärendet lördagen den 19 november 2011 på Tuna Bygdegård [3]
4.11.2011. Detta är min sammanfattning av detta stora kalla mord:
Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen
Anti Avsan,
i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.
Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:
Statsminister Olof Palme skjuts den 28 februari 1986 till döds vid färgbutiken Dekorima i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan i Stockholms city. Gärningsmannen, som ännu i dag påstås vara okänd, är dåvarande piket/”baseball”-polisen
Anti Avsan,
i dag rådman vid Stockholms Tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag.
Här följer det brev vilket jag den 4 november 2011 sände till vice RÅ Kerstin Skarp, som leder den formellt fortfarande pågående förundersökningen avseende Palmemordet:
Grand – Sabbatsberg: det faktiska händelseförloppet
4.11.2011. Till Riksåklagaren: Palmeärendet.
1 Paret Palme lämnar biografen Grand.
2 Korsar Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata, stannar till vid Saris skyltfönster.
3 Kommer fram till Dekorima.
4 Anti Avsan skjuter Olof Palme i ryggen. Skjuter inte mot Lisbeth Palme, som alltså aldrig träffas av något skott.
5 Ambulans från Sabbatsberg tillkallas, men kommer aldrig till Dekorima.
6 Ambulans från Sollentuna, som förhandsinformerats om det kommande mordet, svänger in vid Dekorima.
7 Olof Palme förs in i ambulansen, och Lisbeth Palme medföljer från Dekorima.
8 Sollentunaambulansen kör Sveavägen norrut, tar en omväg upp till Odengatan där den svänger vänster.
9 Sollentunaambulansen stannar till, troligen någonstans vid Odengatan.
10 Poliskommissarie Lars Christianson i tjänstebil, förd av Hans-Erik Rehnstam, sammanstrålar med Sollentunaambulansen.
11 Lisbeth Palme överger vid Odengatan Olofs ambulans., vilken 23.36 anländer till Sabbatsberg.
12 Lisbeth Palme byter från den ännu ej beskjutna mockakappan till en mörk tygkappa med slejf och kapuschong.
13 Christianson, Rehnstam och Lisbeth Palme fortsätter till Sabbatsbergsakuten, dit de anländer kl 23.42, sex minuter efter Sollentunaambulansen med Olof.
14 Pressfotografen Ulf Karlsson tar den bild som återges, kl 23.42.
15 Sjukvårdsutbildade Lena Östeman (så stavad) konstaterar, inne på Sabbatsberg, att Lisbeth Palme bär en vit, av allt att döma ren och oskadad blus.
16 För sin svåger, dermatologen professor Åke Nilzén uppger Lisbeth Palme, i det rum på Sabbatsberg där de sörjande samlats, att hon känner viss sveda på ryggen. Nilzén baddar en lätt rodnad. Händelsen observeras och bekräftas samt relateras senare till undertecknad Sven Anér av Lisbeth Palmes andre svåger Claës Palme, som jag personligen kände.
17 Lisbeths plagg beslagtas 1.3.1986 och utgörs då, enligt protokoll 453-86 från Stockholms polisdistrikts tekniska rotel av: mockapäls, vit blus, stickad kofta samt halsduk. Ingen anteckning om att något av plaggen vore skadat.
18 Med användande av Anti Avsans vapen beskjuts under laboratorieomständigheter Lisbeth Palmes mockakappa samt en för ändamålet anskaffad T-shirt (ej blus).
19 Därmed genereras två praktiskt taget identiska kulor, som i fortsättningen används vid olika undersökningar. Kulorna uppvisar därför inga humanrester, enligt Bundeskriminalamt, protokoll IV, sidan 21:
Spårmaterialet handlar följaktligen inte om fragment från kroppsvävnad.
20 På sidan 22, samma dokument, meddelar FBI i samma ämne att
Blod eller annan substans kunde inte identifieras till objekten Q2 och Q3.
21 1.3 sänds till Bundeskriminalamt med svensk kurir mockakappa samt en T-shirt, vilken, i text och bild från Bundeskriminalamt, beskrivs som utsatt för ”vävnadsgenomträngningar” samt (på bilden) som skadad och solkad. Bilden återges.
22 I dokument från RPS, Ai.1030-93, som åtföljer RPS överlämnande detta datum av samtliga klädespersedlar till SKL, kallas det aktuella plagget för ”T-shirt”.
Jag överlämnar nu denna förteckning till RÅ och önskar besked huruvida RÅ har något att invända mot min redogörelse. Skulle så vara fallet önskar jag för varje punkt precisering.
Jag kommer att redovisa RÅ:s svar vid stormöte på Tuna Bygdegård den 19 november i år. Får jag inget svar från RÅ måste jag i så fall uppfatta detta uteblivna svar som tecken på att RÅ godkänner min genomgång ovan.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Ej svar från Skarp 22.12.11.
Sven Anér frågar Stockholmspolisen: gör sig vice RÅ Kerstin Skarp skyldig till skyddande av brottsling?
8.12.2011. Till Polismyndigheten i Stockholm. Förfrågan. F k: RÅ.
Undertecknad Sven Anér anhåller härmed att polismyndigheten i Stockholm måtte utreda huruvida ledaren av förundersökningen av mordet på statsminister Olof Palme, Vice Riksåklagaren
Kerstin Skarp,
fortlöpande gör sig skyldig till
skyddande av brottsling, jämlikt Brottsbalken 14 kap.
Saken:
Under sitt arbete med utredningen av detta mord har Skarp ej vidtagit någon som helst åtgärd för att fastställa huruvida
Lisbeth Palme
respektive
dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av riksdagen
Anti Harald Avsan
gjort sig skyldiga till grova brott i samband med detta mord.
Kort bakgrund:
Enligt bifogade fotografi, flera gånger tidigare visat på bloggen och taget 28 februari 1986 kl 23.42 av pressfotografen Ulf Karlsson vid Sabbatsbergs akutintag, har Lisbeth Palme anlänt till Sabbatsberg sex minuter efter ambulansen med den döende/döde Olof Palme.
Förutsättningen för att detta har kunnat ske är att Lisbeth Palme någonstans på ambulansens väg Dekorima – Sabbatsberg har övergivit denna ambulans och enligt på förhand uppgjord överenskommelse gått över från ambulansen till poliskommissarien Lars Christiansons/Hans Rehnstams kommissariebil; denna bil sammanstrålade cirka kl 23.34 med ambulansen från Sollentuna, uppenbarligen enligt tidigare uppgjord och av Lisbeth Palme känd plan.
Lisbeth Palme bytte vid övergången till polisbilen ut sin mockapäls, som då var hel, mot en mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Lisbeth Palme har därefter, utan protester, kunnat observera hur hon enligt utredande polis vid mordtillfället falskeligen påstås ha burit, inte den ”vita blus” som beslagsprotokollet nämner utan ”en sargad och krutstänkt T-shirt”. Vidare har Lisbeth Palme, utan att reagera, låtit polis i efterhand genomskjuta hennes mockakappa, vilken ej varit skadad under färden Dekorima – (ungefär) Odengatan.
Lisbeth Palme har heller ej reagerat mot att de båda i efterhand beskjutna plaggen, mockapäls och T-shirt, sändes till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, Naturhistoriska riksmuseets blyisotoplaboratorium resp, längre fram, till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL och underkastades noggranna granskningar, som om de hade skadats just vid mordtillfället.
Jag uppmanar nu Stockholms polismyndighet att utreda bakgrunden till att Lisbeth Palme ej vid något tillfälle, omedelbart efter mordet eller under den tid som följt, slagit larm om dessa synnerligen märkliga och oförklarade händelser.
Jag ifrågasätter, och ber polismyndigheten utreda, huruvida Lisbeth Palme i och med denna totala overksamhet fram till i dag gjort och gör sig skyldig till
förfalskning av bevis jämlikt 14 kap Brottsbalken.
Jag har vid flera tillfällen tillfrågat Skarp rörande ovanstående serie av händelser, men som svar endast fått påstående om rådande ”förundersökningssekretess”. Den nedan återgivna bildens äkthet har aldrig i något avseende av myndigheter ifrågasatts, sedan mordet och fram till i dag; bilden föreställer ostridigt Lisbeth Palme vid Sabbatsbergsakuten mordkvällen kl 23.42.
Bilden har jag, i från negativ framtagen originalkopia, kunnat för 60 kronor år 2000 kunnat utlösa från rikskriminalpolisen, varför den aldrig varit okänd för utredande myndigheter.
I fallet
Anti Avsan
har Skarp ej vidtagit minsta åtgärd för att fullfölja den synnerligen bristfälliga utredning som tidigare företagits gentemot honom. Sålunda har Skarp aldrig förordat konfrontation av Avsan med de båda kvinnliga huvudvittnena ”Anki” och ”Anneli”, något som måste betecknas som en helt avgörande brist i hittillsvarande utredning.
Avsan hördes den 14 juni 1993, upplysningsvis och av allt att döma inte specifikt om Palmemordet (förhörstexten sägs vara hemlig). De båda unga vittnena blev aldrig live-konfronterade med Avsan. Sex fotografier uppvisades för Anki i april 1993, men i denna bunt ingick inte någon bild av Avsan, vilket givetvis är synnerligen anmärkningsvärt.
Det förefaller som om Avsan, under hela tiden från ett antal veckor före mordet och fram till i dag, varit skyddad av den överhet som rikspolisstyrelsens talesman Leif GW Persson i ett odementerat yttrande i direktsänd TV den 28 februari i år beskrivit som
en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner.
Slutsats
De brister i Skarps förundersökning, som jag här påtalar, vilka under de snart 26 år som gått aldrig undersökts eller åtgärdats, måste, enligt min bestämda mening, omedelbart tas upp till polisiär behandling.
Önskas ytterligare information kan Stockholms polismyndighet vända sig till mig och till min pågående blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Jag önskar omedelbart besked avseende diarienummer samt namn på handläggare.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Ej svar från Stockholmspolisen 22.12.11.
./. 1. Fotografi enligt beskrivning ovan, Lisbeth Palme vid polisbil på Sabbatsberg 28.2.1986 kl 23.42.
2. Bakgrund till ovanstående bild: text ur PALME-nytt 11/00-9. Jag erhöll 11 av Ulf Karlssons fotografier, av vilka en var Lisbeth Palme-bilden. Sålunda 60 kronor av 665 kr för en bild av elva. Brevet till Göran Persson besvarades aldrig.
3. Av Bundeskriminalamt tagna fotografier av Lisbeth Palmes påstådda T-shirt samt av mockapälsen. Båda påskjutna efter mordet. T-shirten vid tillfället aldrig buren av Lisbeth Palme.
13.12.2011, förmiddagen: Ännu inget svar från Stockholms polismyndighet.
14.12.2011. Fortsättning på detta brev ”Sven Anér frågar Stockholmspolisen”, 8.12.2011.
14.12.2011. Stockholms polismyndighet. Jag återger, för Stockholmspolisens info, ett svarsbrev från Skarp som anlände i dag:
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Ni har i skrivelse, som inkom till Åklagarmyndigheten den 6 december 2011, begärt att få ta del av en del allmänna handlingar i förundersökningen rörande mordet på Olof Palme.
Av er begäran har tre av fyra punkter redan expedierats till er. Den fjärde punkten gäller övriga handlingar som kan ha genererats inom ämbetet från den 1 november 2011 och fram till dags dato.
För er kännedom kan jag endast meddela att några handlingar i ärendet inte upprättats på myndigheten inom aktuell tidsperiod.
Vänliga hälsningar, Kerstin Skarp.
Brevet är, som Stockholms polismyndighet ser, anmärkningsvärt. Skarp erkänner sålunda att sittande förundersökningsledare, Skarp, över huvud taget inte tagit några egna initiativ i Palmeärendet sedan den 1 november i år. Under denna tid måste dock ett stort antal relevanta skrivelser i Palmeärendet ha ingått från mig till RÅ och handläggare Skarp, av vilka ingen enda skrivelse på minsta sätt korrigerats eller kompletterats eller dementerats; dessa skrivelser framstår fortsatt som klart intressanta för den handläggare vid RÅ som vore intresserad av att aktivera detta ärende.
Jag anhåller att Stockholms polismyndighet måtte utreda detta specifika avsnitt av Skarps tjänsteutövning, rättare sagt obefintliga aktiva tjänsteutövning. Som konkret exempel föreslå jag att polismyndigheten koncentrerar sig på den tidigare bifogade bilden av Lisbeth Palme på Sabbatsberg kl 23.42 mordnatten. Polismyndigheten måste då finna att saken fortfarande är höljd i dunkel och att Skarp borde ha åtgärdat den. I stället har Skarp, åtminstone tills vidare, stängt butiken, vilket framstår som djupt allvarligt och oroväckande och kan ge upphov till att kända gärningsmän och mordmedverkande genom åklagares närmast otroliga slapphet får gå fria, mördaren med en hög ämbetsbefattning och en hög förtroendebefattning.
Jag har framfört motsvarande anklagelser i tidigare skrivelser till olika representanter för den svenska överheten, och jag har aldrig blivit dementerad eller ens motsagd; jag har fått höra att saken vore sekretessbelagd, det är allt. Tacksam om Stockholms polismyndighet sände mig dnr samt namn på handläggare för det förra brevet samt detta.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Ej svar från Stockholmspolisen 22.12.2011.
Kunglig kris i vår allmänna svenska kris
4.12.2011.
Är lögner på slottsnivå något för en Palmeblogg att bevaka? Ja, jag menar det. Inte själva händelserna, kanske, men lögnerna bakom händelserna. Det hade inte spelat nämnvärd roll om den senaste kungaaffären handlat om otrohet eller enbart omdömeslöshet, eftersom ärenden av detta slag ändå alltid måste behandlas sanningsenligt. Lögner kryper som ett virus genom samhället och kan hejdas endast genom kompletta klargöranden och erkännanden. Där finns inga alternativ, vare sig det gäller kungliga snedsteg eller rättssamhällets kollaps kring ett arrangerat statsministermord. Brottet är en sak, det får behandlas i vanlig rättslig ordning (vanlig?), men den klara, belagda, konungsliga eller statliga lögnen, i konkreta och allvarliga sammanhang, kan aldrig ursäktas. Aldrig ursäktas.
Vad har faktiskt skett i irrgångarna på slottet och inom det allt mer nersjaskade ”hovet”? Låt mig ge en i dagsläget mycket kvalificerad gissning:
Kungen har, i en pressad situation, själv tagit ett initiativ och bett sin bästa vän, utanför detta hov, om hjälp: kan du inte köpa undan dessa onda personer? Anders Lettström ställer upp, som han tydligen alltid gjort, för bästa kompisen (som hette Tjabo då det begav sig): Visst, det ska jag fixa. Men det kommer att kosta.
Så ger sig Lettström ut på sin och kungens gemensamma safari i den kriminella djungeln. Kungen hålls noga informerad om detta ynkliga och kusliga ärendes förlopp. Till slut fastnar alltsammans i lianerna. Kvar finns ett debacle som måste tystas, tystas.
Naturligtvis har initiativet från början varit kungens. Skulle Lettström, utan att någon bett honom, ha gett sig in på dessa farliga stigar utan att veta om metoden gillades av hans höge uppdragsgivare? Naturligtvis inte. Detta har varit ett tvåmansjobb, med ”chefen” (enligt de nu avslöjade bandinspelningarnas formulering), kungen, som den bestämmande. Att inte denna version prövats av den svenska dagspressen kan stämma till eftertanke.
Nå, kan inte detta få vara en sak mellan Carl Gustaf och Anders? Inte gärna. Direkt och omedelbart inpetad har förstås hovets presschef, Bertil Ternert, hela tiden varit. Han har haft den säkerligen knepiga uppgiften att cirkla kring faktiska sanningar och kring skyldigheter gentemot ”chefen”, och det har ju inte gått så bra.
Grundfrågan: har kungen detaljinformerat Ternert? Det går ju inte att säkert veta, för en utomstående. Två möjligheter: antingen har Ternert fått veta allt, och i så fall har han ljugit för media, eller också har han inte fått veta allt, och då har han inte kunnat fullgöra sitt uppdrag. I båda fallen har han kommit att grovt missköta sin syssla: aktiv lögnare eller enklaste akterseglade nickedocka.
Nu rasar det kungliga korthuset, och diverse juridiska aspekter skymtar. Kan kungen åtalas? Inte enligt gällande lag eller praxis. Men folkets dom följer inte alltid svensk lag. Vad beträffar Ternert är saken möjligen enklare. Grovt tjänstefel? Är Ternert statlig tjänsteman? Det är han nog.
Och min koppling till Palmeärendet? Ja, parallellerna är några stycken. Tigandet, lögnerna är desamma. Aldrig en fullständig information, lögner som kan försvaras endast genom att de förtigs. Lögner som aldrig formellt försvaras eller förnekas, allt medan smygandet sprider sig i allt vidare byråkratiska cirklar, där även de blygsammast placerade tjänstemännen insett att det här ska vi nog inte röra.
Som gammal yrkesjournalist är jag givetvis fortlöpande besviken över mina kollegers hantering av dessa två stora svarta ärenden. I fallet Palme görs ingenting, skrivs ingenting, medan jag själv får sitta i orubbat, ostört bo. Fallet Slottet hysch-hysch (som Expressens Gösta Ollén en gång skrev i ett annat uppmärksammat hovsammanhang) har visserligen behandlats, men med en aldrig helt avslöjande genomlysning. Mycket av noli me tangere finns kvar. Hur hittar vi stigen ut ur djungeln?
Enda lösningen är förstås den totala, hänsynslösa genomlysningen. Annars tappar människorna i Sverige, inte minst de utlandsfödda, all respekt, all tro.
Jag mötte alltså nu den 19 november, i Tuna ute på den uppländska landsbygden, vanliga normalt hederliga personer som satt häpna på bygdegården och lyssnade till denne 90-årige debattör som presenterade Palmeärendet sådant det faktiskt föreligger: frostigt, kallt, iskallt, behandlat dessa senaste månader egentligen bara av en enda person, som kan ha svårt att komma i gång om mornarna men som oförtrutet driver denna stora svenska sak från frukostgröten och framåt.
Mötet i Tuna filmades och kommer att erbjudas i form av en DVD sedan produktionen kommit i gång. Ett upprop sändes av mötesdeltagarna till RÅ, men något svar har denne ståndaktige tennsoldat ännu inte skickat till detta säkert representativa tvärsnitt av svensk allmänhet.
Vi har samma förhållande i slott som i fogdens kansli: tig, säg ingenting, hoppas på snäll press som också tiger, det här blåser över. Ett hopp över skaklarna kan vi väl inte bråka om hela livet, vi vänder blad. Och Palme, ja, han är ju död, det kan inte ens Sven Anér göra någonting åt vid sin frukostgröt.
Men svensk heder då? Ja ja, vi vänder blad.
Nu går detta ut på bloggen. Tack alla som har ringt och undrat varför det rått nättystnad ett par veckor – ja, nu följer alltså några aktuella inlägg. Det känns lugnt och angenämt att ha alla hittills över 50 000 bloggbesök i ryggen, under min egen safari för sanning och rätt.
Sven Anér
PS. Aftonbladet har i dag, söndagen den 4 december, dokumenterad information med faksimil av en betald faktura avseende kriminellas tjänster åt kungen och hans följe . Tillsätt en kommission!
Detta är inte en normal utpressningssituation. Då är det utpressaren som tar kontakt med sitt offer. Här är det självutnämnda (?) vänner till offret som i all vänskaplighet söker upp kriminella personer och har med sig en påse pengar vid kontaktträffen, 500 000 kronor plus, som patetiskt tillägg, 125 000 kronor i oms, lagligt ska det vara när faktiska försyndelser ska dementeras. – Tala sanning! sa Tage Danielssons mamma, men tydligen var Sibylla inte lika noggrann vid sandlådan på Haga.
En omvänd utpressning: offret beställer en dementi. En aggressiv aktivitet från offrets och hans hejdukars sida – var kommer lagens långa arm in i bilden?
Fortfarande går dock Aftonbladet, och antagligen alla andra media, som katter kring het gröt i den avgörande viktiga frågan: var detta kungens eget, primära initiativ? Jag menar att så måste ha varit fallet, men sätt till en bra kommission med bra ledamöter, om de går att hitta.
Parallellt, så tydligt parallelliserad, löper Lundsbergsföljetongen, med sin tydliga framtoning av klasskillnad. Kungen gick i Sigtuna och blev kamrat med dagens kritstreckrandiga herrar, som nu försöker avsvära sig det mesta av allt konstigt samröre. Kungen finns i dag på toppen av en svensk klasspyramid, vilken, som alltid då det brinner i knutarna, försäkras vara obefintlig. Den definitivt obefintliga Palmeutredningen står som mörk kuliss. Måste vi göra om hela Svedala? DS.
Är lögner på slottsnivå något för en Palmeblogg att bevaka? Ja, jag menar det. Inte själva händelserna, kanske, men lögnerna bakom händelserna. Det hade inte spelat nämnvärd roll om den senaste kungaaffären handlat om otrohet eller enbart omdömeslöshet, eftersom ärenden av detta slag ändå alltid måste behandlas sanningsenligt. Lögner kryper som ett virus genom samhället och kan hejdas endast genom kompletta klargöranden och erkännanden. Där finns inga alternativ, vare sig det gäller kungliga snedsteg eller rättssamhällets kollaps kring ett arrangerat statsministermord. Brottet är en sak, det får behandlas i vanlig rättslig ordning (vanlig?), men den klara, belagda, konungsliga eller statliga lögnen, i konkreta och allvarliga sammanhang, kan aldrig ursäktas. Aldrig ursäktas.
Vad har faktiskt skett i irrgångarna på slottet och inom det allt mer nersjaskade ”hovet”? Låt mig ge en i dagsläget mycket kvalificerad gissning:
Kungen har, i en pressad situation, själv tagit ett initiativ och bett sin bästa vän, utanför detta hov, om hjälp: kan du inte köpa undan dessa onda personer? Anders Lettström ställer upp, som han tydligen alltid gjort, för bästa kompisen (som hette Tjabo då det begav sig): Visst, det ska jag fixa. Men det kommer att kosta.
Så ger sig Lettström ut på sin och kungens gemensamma safari i den kriminella djungeln. Kungen hålls noga informerad om detta ynkliga och kusliga ärendes förlopp. Till slut fastnar alltsammans i lianerna. Kvar finns ett debacle som måste tystas, tystas.
Naturligtvis har initiativet från början varit kungens. Skulle Lettström, utan att någon bett honom, ha gett sig in på dessa farliga stigar utan att veta om metoden gillades av hans höge uppdragsgivare? Naturligtvis inte. Detta har varit ett tvåmansjobb, med ”chefen” (enligt de nu avslöjade bandinspelningarnas formulering), kungen, som den bestämmande. Att inte denna version prövats av den svenska dagspressen kan stämma till eftertanke.
Nå, kan inte detta få vara en sak mellan Carl Gustaf och Anders? Inte gärna. Direkt och omedelbart inpetad har förstås hovets presschef, Bertil Ternert, hela tiden varit. Han har haft den säkerligen knepiga uppgiften att cirkla kring faktiska sanningar och kring skyldigheter gentemot ”chefen”, och det har ju inte gått så bra.
Grundfrågan: har kungen detaljinformerat Ternert? Det går ju inte att säkert veta, för en utomstående. Två möjligheter: antingen har Ternert fått veta allt, och i så fall har han ljugit för media, eller också har han inte fått veta allt, och då har han inte kunnat fullgöra sitt uppdrag. I båda fallen har han kommit att grovt missköta sin syssla: aktiv lögnare eller enklaste akterseglade nickedocka.
Nu rasar det kungliga korthuset, och diverse juridiska aspekter skymtar. Kan kungen åtalas? Inte enligt gällande lag eller praxis. Men folkets dom följer inte alltid svensk lag. Vad beträffar Ternert är saken möjligen enklare. Grovt tjänstefel? Är Ternert statlig tjänsteman? Det är han nog.
Och min koppling till Palmeärendet? Ja, parallellerna är några stycken. Tigandet, lögnerna är desamma. Aldrig en fullständig information, lögner som kan försvaras endast genom att de förtigs. Lögner som aldrig formellt försvaras eller förnekas, allt medan smygandet sprider sig i allt vidare byråkratiska cirklar, där även de blygsammast placerade tjänstemännen insett att det här ska vi nog inte röra.
Som gammal yrkesjournalist är jag givetvis fortlöpande besviken över mina kollegers hantering av dessa två stora svarta ärenden. I fallet Palme görs ingenting, skrivs ingenting, medan jag själv får sitta i orubbat, ostört bo. Fallet Slottet hysch-hysch (som Expressens Gösta Ollén en gång skrev i ett annat uppmärksammat hovsammanhang) har visserligen behandlats, men med en aldrig helt avslöjande genomlysning. Mycket av noli me tangere finns kvar. Hur hittar vi stigen ut ur djungeln?
Enda lösningen är förstås den totala, hänsynslösa genomlysningen. Annars tappar människorna i Sverige, inte minst de utlandsfödda, all respekt, all tro.
Jag mötte alltså nu den 19 november, i Tuna ute på den uppländska landsbygden, vanliga normalt hederliga personer som satt häpna på bygdegården och lyssnade till denne 90-årige debattör som presenterade Palmeärendet sådant det faktiskt föreligger: frostigt, kallt, iskallt, behandlat dessa senaste månader egentligen bara av en enda person, som kan ha svårt att komma i gång om mornarna men som oförtrutet driver denna stora svenska sak från frukostgröten och framåt.
Mötet i Tuna filmades och kommer att erbjudas i form av en DVD sedan produktionen kommit i gång. Ett upprop sändes av mötesdeltagarna till RÅ, men något svar har denne ståndaktige tennsoldat ännu inte skickat till detta säkert representativa tvärsnitt av svensk allmänhet.
Vi har samma förhållande i slott som i fogdens kansli: tig, säg ingenting, hoppas på snäll press som också tiger, det här blåser över. Ett hopp över skaklarna kan vi väl inte bråka om hela livet, vi vänder blad. Och Palme, ja, han är ju död, det kan inte ens Sven Anér göra någonting åt vid sin frukostgröt.
Men svensk heder då? Ja ja, vi vänder blad.
Nu går detta ut på bloggen. Tack alla som har ringt och undrat varför det rått nättystnad ett par veckor – ja, nu följer alltså några aktuella inlägg. Det känns lugnt och angenämt att ha alla hittills över 50 000 bloggbesök i ryggen, under min egen safari för sanning och rätt.
Sven Anér
PS. Aftonbladet har i dag, söndagen den 4 december, dokumenterad information med faksimil av en betald faktura avseende kriminellas tjänster åt kungen och hans följe . Tillsätt en kommission!
Detta är inte en normal utpressningssituation. Då är det utpressaren som tar kontakt med sitt offer. Här är det självutnämnda (?) vänner till offret som i all vänskaplighet söker upp kriminella personer och har med sig en påse pengar vid kontaktträffen, 500 000 kronor plus, som patetiskt tillägg, 125 000 kronor i oms, lagligt ska det vara när faktiska försyndelser ska dementeras. – Tala sanning! sa Tage Danielssons mamma, men tydligen var Sibylla inte lika noggrann vid sandlådan på Haga.
En omvänd utpressning: offret beställer en dementi. En aggressiv aktivitet från offrets och hans hejdukars sida – var kommer lagens långa arm in i bilden?
Fortfarande går dock Aftonbladet, och antagligen alla andra media, som katter kring het gröt i den avgörande viktiga frågan: var detta kungens eget, primära initiativ? Jag menar att så måste ha varit fallet, men sätt till en bra kommission med bra ledamöter, om de går att hitta.
Parallellt, så tydligt parallelliserad, löper Lundsbergsföljetongen, med sin tydliga framtoning av klasskillnad. Kungen gick i Sigtuna och blev kamrat med dagens kritstreckrandiga herrar, som nu försöker avsvära sig det mesta av allt konstigt samröre. Kungen finns i dag på toppen av en svensk klasspyramid, vilken, som alltid då det brinner i knutarna, försäkras vara obefintlig. Den definitivt obefintliga Palmeutredningen står som mörk kuliss. Måste vi göra om hela Svedala? DS.
PS 8.12 rörande Tuna: Fortsatt opinionsyttring är på gång, i protest mot RÅs tystnad. Närmare besked ges på bloggen sedan planerna utkristalliserats. Det tar någon vecka. Sven Anér
RÅ – sänd mig begärda skrivelser!
3.12.2011.
Till REGISTRATOR vid RÅ!
Anhållan om utfående av allmänna handlingar;
Jag önskar från registrator utfå nedanstående handlingar:
Nr 1 Min skrivelse till RÅ 4.11.2011, med tillkommande påteckningar.
Nr 2 Samtliga handlingar som ingår i det konvolut som den 21, ev 22 november inkommit till RÅ-ämbetet, med tillkommande påteckningar, bl a uppgifter om dnr och handläggare. Ett av namnen på dessa handlingar är Anita Sundgren.
Nr 3 I kopia ytterligare en skrivelse till RÅ från Anita Sundgren, möjligen daterad 30.11 eller närliggande datum.
Nr 4: Samtliga övriga handlingar som i ärendet mordet på statsminister Olof Palme, där RÅ är förundersökningsledare, kan ha genererats inom ämbetet från 1 november 2011 och fram till dags dato.
Uppstår kostnad anmodar jag registrator, som alltid varit mycket hjälpsam gentemot mig, att bilägga räkning, vilken kommer att honoreras. Sänd ej som postförskott, vilket fördyrar för RÅ och försenar för mig.
Tacksam för omedelbar handläggning. Skulle registrator se någon handläggare ginge det kanske bra att vidarebefordra mitt fortlöpande intresse för detta stora ärende.
Med mycket vänlig hälsning till registrator!
Sven Anér, (vinteradress) Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Telefon 018-15 12 79. Ring gärna om något hakar upp sig!
Till REGISTRATOR vid RÅ!
Anhållan om utfående av allmänna handlingar;
Jag önskar från registrator utfå nedanstående handlingar:
Nr 1 Min skrivelse till RÅ 4.11.2011, med tillkommande påteckningar.
Nr 2 Samtliga handlingar som ingår i det konvolut som den 21, ev 22 november inkommit till RÅ-ämbetet, med tillkommande påteckningar, bl a uppgifter om dnr och handläggare. Ett av namnen på dessa handlingar är Anita Sundgren.
Nr 3 I kopia ytterligare en skrivelse till RÅ från Anita Sundgren, möjligen daterad 30.11 eller närliggande datum.
Nr 4: Samtliga övriga handlingar som i ärendet mordet på statsminister Olof Palme, där RÅ är förundersökningsledare, kan ha genererats inom ämbetet från 1 november 2011 och fram till dags dato.
Uppstår kostnad anmodar jag registrator, som alltid varit mycket hjälpsam gentemot mig, att bilägga räkning, vilken kommer att honoreras. Sänd ej som postförskott, vilket fördyrar för RÅ och försenar för mig.
Tacksam för omedelbar handläggning. Skulle registrator se någon handläggare ginge det kanske bra att vidarebefordra mitt fortlöpande intresse för detta stora ärende.
Med mycket vänlig hälsning till registrator!
Sven Anér, (vinteradress) Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
Telefon 018-15 12 79. Ring gärna om något hakar upp sig!
3.12.2011.
Till Högsta Förvaltningsdomstolen
ÖVERKLAGANDE av ärende nr 3760-11
Kammarrätten i Jönköping vidhåller att sekretess föreligger. Själv vidhåller jag mycket bestämt att de uppgifter, som avses i detta ärende,, är osanna och tillkomna på olagligt sätt. Jag överklagar.
Sålunda har Bundeskriminalamt i Wiesbaden för granskning mottagit en sargad och sotad T-shirt, medan Lisbeth Palme, enligt samstämmiga uppgifter från bl a Stockholms polismyndighet, från poliskommissarie Lars Christianson, sjukvårdskunniga vid Sabbatsbergs akutintag Lena Östeman (så stavad), professorn i dermatologi Åke Nilzén samt advokaten Claës Palme, under mordkvällen burit
EN REN VIT BLUS.
Det känns alltså mycket anmärkningsvärt att Kammarrätten i Jönköping inte tar hänsyn till dessa fakta, aldrig bestridda. Sekretessfrågan måste rimligen träda i bakgrunden för det likaledes anmärkningsvärda faktum att någon vit blus aldrig granskats av något laboratorium, men att i dess ställe en uppenbarligen specialpreparerad T-shirt, aldrig buren av Lisbeth Palme, falskeligen överlämnats för upprepade laboratoriegranskningar.
Det rör sig sålunda, Högsta förvaltningsdomstolen, om en synnerligen allvarlig förvanskning av bevismaterial i ett mordärende. Avsikten med denna bevisförvanskning har uppenbarligen varit åklagares/polismyndighets önskan att Lisbeth Palme ska påstås ha blivit påskjuten vid Dekorima. Det blev hon aldrig. Arrangemanget vidtogs för att styrka påståendet att gärningsmannen vid Dekorima fungerade helt ensam och därför ska ha haft ett intresse av att även Lisbeth Palme påskjutits i avsikt att döda, för att undvika identifikation.
Den ”rena vita blusen”, som är identifierad av minst fem personer/instanser, förvandlas av utredande myndigheger till en sargad och sotad T-shirt. Detta hävdar jag mycket bestämt, och jag riktar därmed en skarp anklagelse mot samtliga myndighetshandläggare i ärendet. Jag hänvisar även till min blogg www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Sekretess ska aldrig få gälla förfalskningar av detta slag. Jag emotser gärna rättslig prövning av mina åtgärder.
Sven Anér, vinteradress: Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala, 018-15 12 79.
Till Riksdagens justitieutskott
3.12.2011.
Palmemordet Jag översänder ett bakgrundsmaterial från min aldrig dementerade forskning i Palmeärendet. Materialet visar att jag i skrivelse den 4 november i år tillställde RÅ en skrivelse, nedan, med 22 påståenden rörande mordet på Olof Palme samt rörande Lisbeth Palmes outredda uppträdande under mordnatten.
Har Rå besvarat uppropet?
29.11.2011.
RÅ. Min fråga gäller det upprop som med individuellt preciserade adresser tillställdes RÅ 20.11: har dessa frågor individuellt besvarats? Jag bifogar ett ej ifyllt ex av uppropsmallen och önskar omedelbart svar, jämlikt bl a FörvL 4§.
Sven Anér, (obs vinteradress!) Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
018-15 12 79.
PS: Det vore även tacknämligt om RÅ toge sig tid att besvara min skrivelse från den 4 november. DS.
PPS: Det live-inspelade Tuna-mötet 19.11 presenteras enligt planerna inom kort på marknaden. I filmen ingår en genomgång av Lisbeth Palmes alla kända aktiviteter mordkvällen, från ca 23.10 till 23.42, då Lisbeth Palme, som RÅ vet, i polisbil anlände till Sabbatsbergs akutintag, sex oredovisade minuter efter Olofs ankomst i ambulans till detta akutintag.
Filmen, som DVD, kommer att saluföras för 60 kronor, inkl porto och exp. Plusgiro 75 05 55-5.
Om så önskas kan RÅ sålunda om någon tid förvärva denna DVD, vilken ej bör sakna intresse för ämbetet. Jag återkommer med närmare info, liksom jag räknar med RÅs svar på skrivelserna 4.11 och 20.11. Skulle dessa skrivelser båda ha förkommit anmodar jag RÅ att meddela mig. DDS.
RÅ. Min fråga gäller det upprop som med individuellt preciserade adresser tillställdes RÅ 20.11: har dessa frågor individuellt besvarats? Jag bifogar ett ej ifyllt ex av uppropsmallen och önskar omedelbart svar, jämlikt bl a FörvL 4§.
Sven Anér, (obs vinteradress!) Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
018-15 12 79.
PS: Det vore även tacknämligt om RÅ toge sig tid att besvara min skrivelse från den 4 november. DS.
PPS: Det live-inspelade Tuna-mötet 19.11 presenteras enligt planerna inom kort på marknaden. I filmen ingår en genomgång av Lisbeth Palmes alla kända aktiviteter mordkvällen, från ca 23.10 till 23.42, då Lisbeth Palme, som RÅ vet, i polisbil anlände till Sabbatsbergs akutintag, sex oredovisade minuter efter Olofs ankomst i ambulans till detta akutintag.
Filmen, som DVD, kommer att saluföras för 60 kronor, inkl porto och exp. Plusgiro 75 05 55-5.
Om så önskas kan RÅ sålunda om någon tid förvärva denna DVD, vilken ej bör sakna intresse för ämbetet. Jag återkommer med närmare info, liksom jag räknar med RÅs svar på skrivelserna 4.11 och 20.11. Skulle dessa skrivelser båda ha förkommit anmodar jag RÅ att meddela mig. DDS.
Brev till Göran Persson vid Båvens strand
27.11.2009 – Ja, Göran Persson, det här skrev jag i dag på förmiddagen, du känner igen problemen.
Men till mitt ärende, efter att ha hört delar av dina samtal med Figge. Bonniers Uppslagsbok skriver i band 2, sidan 1158:
Båven, sjö i mell. Södermanland, 66 km2, 21 m ö.h. Avflyter genom Husbyån, sjön Långhalsen och Nyköpingsån till Östersjön. B. är känd för sin vackra natur, den har en säregen strandkontur med djupt inskurna vikar, som är sprickdalar el. har uppkommit genom förkastningar.
Denna text godkändes år 1961 för tryckning av uppslagsbokens redaktionssekreterare fil kand Uno Dalén, som 1949 var kulturmedarbetare på Dagens Nyheter och en dag vid eftermiddagskaffet skrämde oss genom att ryta:
”Ni kan för fan inte gå genom livet och inte veta om ni tror på Gud eller inte; ni måste för fan bestämma er!”
Vi satte wienerbrödet i halsen, måste vi det? Religion diskuterades onekligen inte dagligdags, mer än i kombination med Herbert Tingsten, som ibland kunde skicka ut oss ett gäng unga DN-journalister till stadens kyrkor för att kolla vad det var för trams som predikades för skattepengar.
Men Båven var det. Denna onekligen vackra sjö var min barndoms paradis. Åren 1928-32 tillbringade jag tillsammans med min far, Josef, ofta kallad JA, min mor Gunvor, min kära syster Kerstin, som du väl hann få som kamrat i kammaren innan hon alldeles för tidigt dog i början på 90-talet.
Jag vet inte hur mina föräldrar hittade Båven och dess pärla, Ådö, med eget slott, ett av de mindre. Men till ”Villan” – den hette väl det för att lysa statarna nere vid färjeläget i ansiktet - åt Svanholmen till, flyttade vi varje juni när plugget slutat. Sommarhyra var – om jag inte missminner mig – 500 kronor – kan det vara möjligt? Det var ju enorma pengar när mjölken på Konsum kostade 12 öre och den tunna grädden lika mycket.
Ådö blev min hemort nästan lika mycket som Götgatan i Stockholm. Alla ställena: källan där vi skrämde grodorna och hämtade dricksvattnet, eken vid sjön, sandgångarna som skulle krattas innan far kom med tåget från Stockholm Södra till Skebokvarn, där jag kunde få köpa gräddkola för 25 öre i en spännande kartong, som kunde fastna i SJ:s krångliga automat, tillsammans med min tumme.
Under de många årtiondena som följt har jag alltid, på västra stambanan, hållit mig extra vaken inför Skebokvarns imposanta stationshus (där inget tåg längre stannar och det till Malmköping sedan länge är nedlagt), det röda mejeriet i tegel samt ”FOLKSKOLA”, jag tror du har både huset och skylten kvar än i dag. Håll utkik när du är 500 meter från stationen.
Dit anlände alltså JA i borgerligt majestät med Allmänna Valmansförbundet etsat i sin panna samt möjligen med någon present till Kerstin och mig om vi hade krattat ordentligt. Mor och vi hämtade med Archimedes-snurran i den lilla ån som leder (ledde?) in till Skebokvarn, där det även fanns handelsbod, var det Konsum?, och ett ljuvligt konditori som tillhandahöll Pommac för 30 öre flaskan. Jag hade konditoriträning efter upprepade besök hos min faster Olga som drev Nya Konditoriet i Karlskoga, tjänade pengar på Bofors alla ungkarlar och var en älsklingsfaster.
Hem, mellan Svanholmen och Ådö, skulle far styra, AE eller OA hade kunnat rita honom. Hemma hade Hildur den stuvade abborren klar, underbart god men svårartad med alla sina ben. Abborren var fångad av ”fiskarn” som bodde i sin fiskarstuga så att jag kunde vinka till honom från vår båt. Livnärde han sig verkligen på fiske i Båven? Jag har läst att fisket ska vara gott i dag, men vår fiskare hade knal utrustning – hade han ens en motorbåt? Och vem sålde han till mer än till Hildur i Villans kök?
Själv fick jag varje juni och varje augusti följa med som matsäck – hette det visst – i Guldsmedsbolagets lastbil när flyttlasset gick, komplett med fikus och samma gamla tåliga tramp-Husqvarna. Flyttlass varje sommar, fem somrar i rad? Verkar lite bökigt, in retrospect.
Vad väl Kerstin och jag inte direkt instruerades om var att vi i Villan var lite finare, inte så lite finare, än rättare Åberg och hans underlydande och inte minst lagårdskarlen och hans stora tyvärr skitluktande familj, på ömse sidor om färjan, som drogs längs en wire och nu, antagligen sen ett halvsekel, är ersatt med en högciviliserad bro de nittio meterna över till Ådö.
I själv verket upplevde vi ju central svensk samhällshistoria, och Ivar Lo besökte säkert både slott och koja på Ådö de här åren då striden stod het mellan patroner och statare: kuschade, fattiga, alltid flyttande med häst och vagn. Just Sörmland var ju Sveriges stora statarcentrum, och Ivar Los arbete för landskapets lantarbetare var förstås epokgörande. Du ser själv i dag resultatet på nära håll.
Åberg hade cirka sex barn, det var nog ett statarmedeltal. Julle var något år äldre än jag, och vi två märkte sällan att vi skulle hetas inta olika samhällspositioner. Vi sparkade boll på lagårdsbacken och fiskade abborre på krökta knappnålar. Julle fick dona med daggmasken, det var jag lite för Stockholmsklemig för.
Yngve fanns också, men han var två år yngre och räknades inte, och Lisa var en storasyster. Två stora bröder i 20-årsåldern fick bo i drängstugan ner mot sjön och var tämligen ointresserade av småglin, även om vi fick stå och titta på när de slungade småsten över Båven till Helgestalandet så att det ekade i Sörmlandsgnejsen.
Kan jag säga att de fem åren på Ådö gjorde mig socialt medveten? Nej, det tycker jag inte. Jag lärde mig möjligen att vara hygglig mot dem som ansågs stå något trappsteg lägre, men detta hängde lika mycket samman med att jag var rädd för en råsop om jag stöddade mig.
Gården hade flera hästar som gick att rida barbacka på, och på en av åkrarna fick bästa kompisen Stig Olin pröva en Ferguson-traktor. Strax före men ganska likt en Elsa Beskow-plansch.
Det var lite fint att Stenhammar låg så nära, man tog tåget från Skebokvarn till Flen, 80 öre t&r, och det är ovisst om ungar betalade över huvud taget.
Minnen kommer flygande medan jag skriver, så är det alltid. Skollärarn i Helgesta hade min far ont av. Denne skollärare hade en fru som använde för mycket läppstift, det var inte bra, och vad värre var: han hade egen bil! JA hade aldrig egen bil eftersom han spruckit på körkortet, men han kunde alltid disponera snygga bilar som uppdragsgivaren ställde till förfogande. Att en fattig skolfux på landet skulle briljera med egen Nash var mot alla konventioner.
Min egen andliga vänsterförflyttning kom senare, flera årtionden efter Ådö. DN kommenderade inte fram en enhetlig folkpartistisk åskådning inom personalen, men många av oss följde förstås Bertil Ohlin i spåren (min lärare på Handelshögskolan så småningom; om han har förtecknat sina sorgligaste elever genom åren så bör jag finnas med).
Nej, den gradvisa vänsterförflyttningen följde nog på antikärnkraftsengagemanget och inte minst på miljöpartiet, där jag faktiskt tillsammans med Lena var två av partiets 15 ursprungliga stiftare hemma hos Gahrton 1980 på Hammarbyhöjden. Jag försvann från denna eventuella politiska språngbräda; gick själv eller petades undan, stryk det som ej önskas. Gahrton har skrivit en bok i ämnet, där jag finns med i personregistret på några ställen, men jag har inte vågat läsa än. Miljöpartiets framgång i dag känns överraskande, mest är det säkert Maria Wetterstrands förtjänst. Hon fick starkare väljarkontakt än Peter, som fanns med i samband med Bokskogen, mitt förlag under många år som Lena och jag någon gång stödde med en mycket måttlig slant. ”Penningens betydelse för partiarbetet” vore förstås alltid en spännande monografi. Jfr dagens debatt om öppet partimoney!
Vi lider i dag ingalunda någon nöd, men naturligtvis överväger vi varje liten resa, varje matbit som skulle kunna betecknas som lyx och överdåd. PÅ DN och på TV var expenserna sällan något problem, om de inte växte sig skyhöga.
Nyssnämnde Stig Olin berättade en gång för mig att han vid sina sångframträdanden på gamla dar alltid begärde fram en trio.
”Begärde du fram en trio?”
”Ja, då kom jag upp på en helt annan gagenivå. En liten snutt i radio som kanske skulle ha gett en tusenlapp kom nu att generera 12.000. Då kunde det ju bli värt att ställa upp och låta”.
Bredde Stig på? Inte nödvändigtvis. En gång var jag av TV utsänd att göra ett program från Prag, mitt i sovjetisk välvning. Fotografen och jag lyssnade en kväll till ett femmannakapell på krogen som spelade Smetana så gudomligt att jag hyrde dem för en snabbinspelning och för en billig penning. Tyvärr tog de inte mina av Sveriges Radio utlevererade resecheckskronor utan ville ha riktiga prasslande USA-dollar.
Arvodet steg därmed med 500 procent och kom upp i närmare 2 000 svenska kronor – vad ska Rydbeck säga? Men min fotografkollega, mer garvad än jag, försökte trösta:
”Ingen kommer att bråka,” försäkrade han. ”Har du bara ett bra produktionsnummer och ett kvitto som ser hyfsat ut så går det här igenom utan gnäll.”
Det gjorde det. Efter trettio år som frilans ser jag mera nyanserat på produktionskostnader.
Så längt Ådö och din Båven och lite till.
Jag bipackar en DVD och ett PALME-nytt – du kan ju skriva och berätta vad du tycker!
Vänlig och engagerad hälsning till Båven med omnejd och gamla statarrevir!
./. DVD, sänds senare, och tidning
Men till mitt ärende, efter att ha hört delar av dina samtal med Figge. Bonniers Uppslagsbok skriver i band 2, sidan 1158:
Båven, sjö i mell. Södermanland, 66 km2, 21 m ö.h. Avflyter genom Husbyån, sjön Långhalsen och Nyköpingsån till Östersjön. B. är känd för sin vackra natur, den har en säregen strandkontur med djupt inskurna vikar, som är sprickdalar el. har uppkommit genom förkastningar.
Denna text godkändes år 1961 för tryckning av uppslagsbokens redaktionssekreterare fil kand Uno Dalén, som 1949 var kulturmedarbetare på Dagens Nyheter och en dag vid eftermiddagskaffet skrämde oss genom att ryta:
”Ni kan för fan inte gå genom livet och inte veta om ni tror på Gud eller inte; ni måste för fan bestämma er!”
Vi satte wienerbrödet i halsen, måste vi det? Religion diskuterades onekligen inte dagligdags, mer än i kombination med Herbert Tingsten, som ibland kunde skicka ut oss ett gäng unga DN-journalister till stadens kyrkor för att kolla vad det var för trams som predikades för skattepengar.
Men Båven var det. Denna onekligen vackra sjö var min barndoms paradis. Åren 1928-32 tillbringade jag tillsammans med min far, Josef, ofta kallad JA, min mor Gunvor, min kära syster Kerstin, som du väl hann få som kamrat i kammaren innan hon alldeles för tidigt dog i början på 90-talet.
Jag vet inte hur mina föräldrar hittade Båven och dess pärla, Ådö, med eget slott, ett av de mindre. Men till ”Villan” – den hette väl det för att lysa statarna nere vid färjeläget i ansiktet - åt Svanholmen till, flyttade vi varje juni när plugget slutat. Sommarhyra var – om jag inte missminner mig – 500 kronor – kan det vara möjligt? Det var ju enorma pengar när mjölken på Konsum kostade 12 öre och den tunna grädden lika mycket.
Ådö blev min hemort nästan lika mycket som Götgatan i Stockholm. Alla ställena: källan där vi skrämde grodorna och hämtade dricksvattnet, eken vid sjön, sandgångarna som skulle krattas innan far kom med tåget från Stockholm Södra till Skebokvarn, där jag kunde få köpa gräddkola för 25 öre i en spännande kartong, som kunde fastna i SJ:s krångliga automat, tillsammans med min tumme.
Under de många årtiondena som följt har jag alltid, på västra stambanan, hållit mig extra vaken inför Skebokvarns imposanta stationshus (där inget tåg längre stannar och det till Malmköping sedan länge är nedlagt), det röda mejeriet i tegel samt ”FOLKSKOLA”, jag tror du har både huset och skylten kvar än i dag. Håll utkik när du är 500 meter från stationen.
Dit anlände alltså JA i borgerligt majestät med Allmänna Valmansförbundet etsat i sin panna samt möjligen med någon present till Kerstin och mig om vi hade krattat ordentligt. Mor och vi hämtade med Archimedes-snurran i den lilla ån som leder (ledde?) in till Skebokvarn, där det även fanns handelsbod, var det Konsum?, och ett ljuvligt konditori som tillhandahöll Pommac för 30 öre flaskan. Jag hade konditoriträning efter upprepade besök hos min faster Olga som drev Nya Konditoriet i Karlskoga, tjänade pengar på Bofors alla ungkarlar och var en älsklingsfaster.
Hem, mellan Svanholmen och Ådö, skulle far styra, AE eller OA hade kunnat rita honom. Hemma hade Hildur den stuvade abborren klar, underbart god men svårartad med alla sina ben. Abborren var fångad av ”fiskarn” som bodde i sin fiskarstuga så att jag kunde vinka till honom från vår båt. Livnärde han sig verkligen på fiske i Båven? Jag har läst att fisket ska vara gott i dag, men vår fiskare hade knal utrustning – hade han ens en motorbåt? Och vem sålde han till mer än till Hildur i Villans kök?
Själv fick jag varje juni och varje augusti följa med som matsäck – hette det visst – i Guldsmedsbolagets lastbil när flyttlasset gick, komplett med fikus och samma gamla tåliga tramp-Husqvarna. Flyttlass varje sommar, fem somrar i rad? Verkar lite bökigt, in retrospect.
Vad väl Kerstin och jag inte direkt instruerades om var att vi i Villan var lite finare, inte så lite finare, än rättare Åberg och hans underlydande och inte minst lagårdskarlen och hans stora tyvärr skitluktande familj, på ömse sidor om färjan, som drogs längs en wire och nu, antagligen sen ett halvsekel, är ersatt med en högciviliserad bro de nittio meterna över till Ådö.
I själv verket upplevde vi ju central svensk samhällshistoria, och Ivar Lo besökte säkert både slott och koja på Ådö de här åren då striden stod het mellan patroner och statare: kuschade, fattiga, alltid flyttande med häst och vagn. Just Sörmland var ju Sveriges stora statarcentrum, och Ivar Los arbete för landskapets lantarbetare var förstås epokgörande. Du ser själv i dag resultatet på nära håll.
Åberg hade cirka sex barn, det var nog ett statarmedeltal. Julle var något år äldre än jag, och vi två märkte sällan att vi skulle hetas inta olika samhällspositioner. Vi sparkade boll på lagårdsbacken och fiskade abborre på krökta knappnålar. Julle fick dona med daggmasken, det var jag lite för Stockholmsklemig för.
Yngve fanns också, men han var två år yngre och räknades inte, och Lisa var en storasyster. Två stora bröder i 20-årsåldern fick bo i drängstugan ner mot sjön och var tämligen ointresserade av småglin, även om vi fick stå och titta på när de slungade småsten över Båven till Helgestalandet så att det ekade i Sörmlandsgnejsen.
Kan jag säga att de fem åren på Ådö gjorde mig socialt medveten? Nej, det tycker jag inte. Jag lärde mig möjligen att vara hygglig mot dem som ansågs stå något trappsteg lägre, men detta hängde lika mycket samman med att jag var rädd för en råsop om jag stöddade mig.
Gården hade flera hästar som gick att rida barbacka på, och på en av åkrarna fick bästa kompisen Stig Olin pröva en Ferguson-traktor. Strax före men ganska likt en Elsa Beskow-plansch.
Det var lite fint att Stenhammar låg så nära, man tog tåget från Skebokvarn till Flen, 80 öre t&r, och det är ovisst om ungar betalade över huvud taget.
Minnen kommer flygande medan jag skriver, så är det alltid. Skollärarn i Helgesta hade min far ont av. Denne skollärare hade en fru som använde för mycket läppstift, det var inte bra, och vad värre var: han hade egen bil! JA hade aldrig egen bil eftersom han spruckit på körkortet, men han kunde alltid disponera snygga bilar som uppdragsgivaren ställde till förfogande. Att en fattig skolfux på landet skulle briljera med egen Nash var mot alla konventioner.
Min egen andliga vänsterförflyttning kom senare, flera årtionden efter Ådö. DN kommenderade inte fram en enhetlig folkpartistisk åskådning inom personalen, men många av oss följde förstås Bertil Ohlin i spåren (min lärare på Handelshögskolan så småningom; om han har förtecknat sina sorgligaste elever genom åren så bör jag finnas med).
Nej, den gradvisa vänsterförflyttningen följde nog på antikärnkraftsengagemanget och inte minst på miljöpartiet, där jag faktiskt tillsammans med Lena var två av partiets 15 ursprungliga stiftare hemma hos Gahrton 1980 på Hammarbyhöjden. Jag försvann från denna eventuella politiska språngbräda; gick själv eller petades undan, stryk det som ej önskas. Gahrton har skrivit en bok i ämnet, där jag finns med i personregistret på några ställen, men jag har inte vågat läsa än. Miljöpartiets framgång i dag känns överraskande, mest är det säkert Maria Wetterstrands förtjänst. Hon fick starkare väljarkontakt än Peter, som fanns med i samband med Bokskogen, mitt förlag under många år som Lena och jag någon gång stödde med en mycket måttlig slant. ”Penningens betydelse för partiarbetet” vore förstås alltid en spännande monografi. Jfr dagens debatt om öppet partimoney!
Vi lider i dag ingalunda någon nöd, men naturligtvis överväger vi varje liten resa, varje matbit som skulle kunna betecknas som lyx och överdåd. PÅ DN och på TV var expenserna sällan något problem, om de inte växte sig skyhöga.
Nyssnämnde Stig Olin berättade en gång för mig att han vid sina sångframträdanden på gamla dar alltid begärde fram en trio.
”Begärde du fram en trio?”
”Ja, då kom jag upp på en helt annan gagenivå. En liten snutt i radio som kanske skulle ha gett en tusenlapp kom nu att generera 12.000. Då kunde det ju bli värt att ställa upp och låta”.
Bredde Stig på? Inte nödvändigtvis. En gång var jag av TV utsänd att göra ett program från Prag, mitt i sovjetisk välvning. Fotografen och jag lyssnade en kväll till ett femmannakapell på krogen som spelade Smetana så gudomligt att jag hyrde dem för en snabbinspelning och för en billig penning. Tyvärr tog de inte mina av Sveriges Radio utlevererade resecheckskronor utan ville ha riktiga prasslande USA-dollar.
Arvodet steg därmed med 500 procent och kom upp i närmare 2 000 svenska kronor – vad ska Rydbeck säga? Men min fotografkollega, mer garvad än jag, försökte trösta:
”Ingen kommer att bråka,” försäkrade han. ”Har du bara ett bra produktionsnummer och ett kvitto som ser hyfsat ut så går det här igenom utan gnäll.”
Det gjorde det. Efter trettio år som frilans ser jag mera nyanserat på produktionskostnader.
Så längt Ådö och din Båven och lite till.
Jag bipackar en DVD och ett PALME-nytt – du kan ju skriva och berätta vad du tycker!
Vänlig och engagerad hälsning till Båven med omnejd och gamla statarrevir!
./. DVD, sänds senare, och tidning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)