Brev till Göran Persson vid Båvens strand

27.11.2009 – Ja, Göran Persson, det här skrev jag i dag på förmiddagen, du känner igen problemen.

Men till mitt ärende, efter att ha hört delar av dina samtal med Figge. Bonniers Uppslagsbok skriver i band 2, sidan 1158:

Båven, sjö i mell. Södermanland, 66 km2, 21 m ö.h. Avflyter genom Husbyån, sjön Långhalsen och Nyköpingsån till Östersjön. B. är känd för sin vackra natur, den har en säregen strandkontur med djupt inskurna vikar, som är sprickdalar el. har uppkommit genom förkastningar.

Denna text godkändes år 1961 för tryckning av uppslagsbokens redaktionssekreterare fil kand Uno Dalén, som 1949 var kulturmedarbetare på Dagens Nyheter och en dag vid eftermiddagskaffet skrämde oss genom att ryta:

”Ni kan för fan inte gå genom livet och inte veta om ni tror på Gud eller inte; ni måste för fan bestämma er!”

Vi satte wienerbrödet i halsen, måste vi det? Religion diskuterades onekligen inte dagligdags, mer än i kombination med Herbert Tingsten, som ibland kunde skicka ut oss ett gäng unga DN-journalister till stadens kyrkor för att kolla vad det var för trams som predikades för skattepengar.

Men Båven var det. Denna onekligen vackra sjö var min barndoms paradis. Åren 1928-32 tillbringade jag tillsammans med min far, Josef, ofta kallad JA, min mor Gunvor, min kära syster Kerstin, som du väl hann få som kamrat i kammaren innan hon alldeles för tidigt dog i början på 90-talet.

Jag vet inte hur mina föräldrar hittade Båven och dess pärla, Ådö, med eget slott, ett av de mindre. Men till ”Villan” – den hette väl det för att lysa statarna nere vid färjeläget i ansiktet - åt Svanholmen till, flyttade vi varje juni när plugget slutat. Sommarhyra var – om jag inte missminner mig – 500 kronor – kan det vara möjligt? Det var ju enorma pengar när mjölken på Konsum kostade 12 öre och den tunna grädden lika mycket.

Ådö blev min hemort nästan lika mycket som Götgatan i Stockholm. Alla ställena: källan där vi skrämde grodorna och hämtade dricksvattnet, eken vid sjön, sandgångarna som skulle krattas innan far kom med tåget från Stockholm Södra till Skebokvarn, där jag kunde få köpa gräddkola för 25 öre i en spännande kartong, som kunde fastna i SJ:s krångliga automat, tillsammans med min tumme.

Under de många årtiondena som följt har jag alltid, på västra stambanan, hållit mig extra vaken inför Skebokvarns imposanta stationshus (där inget tåg längre stannar och det till Malmköping sedan länge är nedlagt), det röda mejeriet i tegel samt ”FOLKSKOLA”, jag tror du har både huset och skylten kvar än i dag. Håll utkik när du är 500 meter från stationen.

Dit anlände alltså JA i borgerligt majestät med Allmänna Valmansförbundet etsat i sin panna samt möjligen med någon present till Kerstin och mig om vi hade krattat ordentligt. Mor och vi hämtade med Archimedes-snurran i den lilla ån som leder (ledde?) in till Skebokvarn, där det även fanns handelsbod, var det Konsum?, och ett ljuvligt konditori som tillhandahöll Pommac för 30 öre flaskan. Jag hade konditoriträning efter upprepade besök hos min faster Olga som drev Nya Konditoriet i Karlskoga, tjänade pengar på Bofors alla ungkarlar och var en älsklingsfaster.

Hem, mellan Svanholmen och Ådö, skulle far styra, AE eller OA hade kunnat rita honom. Hemma hade Hildur den stuvade abborren klar, underbart god men svårartad med alla sina ben. Abborren var fångad av ”fiskarn” som bodde i sin fiskarstuga så att jag kunde vinka till honom från vår båt. Livnärde han sig verkligen på fiske i Båven? Jag har läst att fisket ska vara gott i dag, men vår fiskare hade knal utrustning – hade han ens en motorbåt? Och vem sålde han till mer än till Hildur i Villans kök?

Själv fick jag varje juni och varje augusti följa med som matsäck – hette det visst – i Guldsmedsbolagets lastbil när flyttlasset gick, komplett med fikus och samma gamla tåliga tramp-Husqvarna. Flyttlass varje sommar, fem somrar i rad? Verkar lite bökigt, in retrospect.

Vad väl Kerstin och jag inte direkt instruerades om var att vi i Villan var lite finare, inte så lite finare, än rättare Åberg och hans underlydande och inte minst lagårdskarlen och hans stora tyvärr skitluktande familj, på ömse sidor om färjan, som drogs längs en wire och nu, antagligen sen ett halvsekel, är ersatt med en högciviliserad bro de nittio meterna över till Ådö.

I själv verket upplevde vi ju central svensk samhällshistoria, och Ivar Lo besökte säkert både slott och koja på Ådö de här åren då striden stod het mellan patroner och statare: kuschade, fattiga, alltid flyttande med häst och vagn. Just Sörmland var ju Sveriges stora statarcentrum, och Ivar Los arbete för landskapets lantarbetare var förstås epokgörande. Du ser själv i dag resultatet på nära håll.

Åberg hade cirka sex barn, det var nog ett statarmedeltal. Julle var något år äldre än jag, och vi två märkte sällan att vi skulle hetas inta olika samhällspositioner. Vi sparkade boll på lagårdsbacken och fiskade abborre på krökta knappnålar. Julle fick dona med daggmasken, det var jag lite för Stockholmsklemig för.

Yngve fanns också, men han var två år yngre och räknades inte, och Lisa var en storasyster. Två stora bröder i 20-årsåldern fick bo i drängstugan ner mot sjön och var tämligen ointresserade av småglin, även om vi fick stå och titta på när de slungade småsten över Båven till Helgestalandet så att det ekade i Sörmlandsgnejsen.

Kan jag säga att de fem åren på Ådö gjorde mig socialt medveten? Nej, det tycker jag inte. Jag lärde mig möjligen att vara hygglig mot dem som ansågs stå något trappsteg lägre, men detta hängde lika mycket samman med att jag var rädd för en råsop om jag stöddade mig.

Gården hade flera hästar som gick att rida barbacka på, och på en av åkrarna fick bästa kompisen Stig Olin pröva en Ferguson-traktor. Strax före  men ganska likt en Elsa Beskow-plansch.

Det var lite fint att Stenhammar låg så nära, man tog tåget från Skebokvarn till Flen, 80 öre t&r, och det är ovisst om ungar betalade över huvud taget.

Minnen kommer flygande medan jag skriver, så är det alltid. Skollärarn i Helgesta hade min far ont av. Denne skollärare hade en fru som använde för mycket läppstift, det var inte bra, och vad värre var: han hade egen bil! JA hade aldrig egen bil eftersom han spruckit på körkortet, men han kunde alltid disponera snygga bilar som uppdragsgivaren ställde till förfogande. Att en fattig skolfux på landet skulle briljera med egen Nash var mot alla konventioner.

Min egen andliga vänsterförflyttning kom senare, flera årtionden efter Ådö. DN kommenderade inte fram en enhetlig folkpartistisk åskådning inom personalen, men många av oss följde förstås Bertil Ohlin i spåren (min lärare på Handelshögskolan så småningom; om han har förtecknat sina sorgligaste elever genom åren så bör jag finnas med).

Nej, den gradvisa vänsterförflyttningen följde nog på antikärnkraftsengagemanget och inte minst på miljöpartiet, där jag faktiskt tillsammans med Lena var två av partiets 15 ursprungliga stiftare hemma hos Gahrton 1980 på Hammarbyhöjden. Jag försvann från denna eventuella politiska språngbräda; gick själv eller petades undan, stryk det som ej önskas. Gahrton har skrivit en bok i ämnet, där jag finns med i personregistret på några ställen, men jag har inte vågat läsa än. Miljöpartiets framgång i dag känns överraskande, mest är det säkert Maria Wetterstrands förtjänst. Hon fick starkare väljarkontakt än Peter, som fanns med i samband med Bokskogen, mitt förlag under många år som Lena och jag någon gång stödde med en mycket måttlig slant. ”Penningens betydelse för partiarbetet” vore förstås alltid en spännande monografi. Jfr dagens debatt om öppet partimoney!

Vi lider i dag ingalunda någon nöd, men naturligtvis överväger vi varje liten resa, varje matbit som skulle kunna betecknas som lyx och överdåd. PÅ DN och på TV var expenserna sällan något problem, om de inte växte sig skyhöga.

Nyssnämnde Stig Olin berättade en gång för mig att han vid sina sångframträdanden på gamla dar alltid begärde fram en trio.

”Begärde du fram en trio?”

”Ja, då kom jag upp på en helt annan gagenivå. En liten snutt i radio som kanske skulle ha gett en tusenlapp kom nu att generera 12.000. Då kunde det ju bli värt att ställa upp och låta”.

Bredde Stig på? Inte nödvändigtvis. En gång var jag av TV utsänd att göra ett program från Prag, mitt i sovjetisk välvning. Fotografen och jag lyssnade en kväll till ett femmannakapell på krogen som spelade Smetana så gudomligt att jag hyrde dem för en snabbinspelning och för en billig penning. Tyvärr tog de inte mina av Sveriges Radio utlevererade resecheckskronor utan ville ha riktiga prasslande USA-dollar.

Arvodet steg därmed med 500 procent och kom upp i närmare 2 000 svenska kronor – vad ska Rydbeck säga? Men min fotografkollega, mer garvad än jag, försökte trösta:

”Ingen kommer att bråka,” försäkrade han. ”Har du bara ett bra produktionsnummer och ett kvitto som ser hyfsat ut så går det här igenom utan gnäll.”

Det gjorde det. Efter trettio år som frilans ser jag mera nyanserat på  produktionskostnader.

Så längt Ådö och din Båven och lite till.

Jag bipackar en DVD och ett PALME-nytt – du kan ju skriva och berätta vad du tycker!

Vänlig och engagerad hälsning till Båven med omnejd och gamla statarrevir!

./. DVD,  sänds senare, och tidning

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Läs sidan "Om kommentarer"