Olle Alsén är död

23.12.2011.

Olle Alsén har gått bort, och alla minnen sköljer över mig.

Olle var den födde journalisten. Med alla en god journalists kännemärken. Han gick genom livet som en till synes mjuk och nästan lättjefullt angenäm person, men skenet bedrog. Under den koncilianta ytan fanns ett strikt yrkeskunnande och en ambition och en målinriktning som aldrig sviktade.

Olle kom att bli den svenska journalistiska fyrbåken. Han inledde sin verksamhet på en nyhetsbyrå, vilket i dag kan kännas signifikativt. Han kom tidigt till Dagens Nyheters nyhetsredaktion först under Herbert Tingsten, där vi under många år var kolleger. Han rekryterades till DN:s ledaravdelning, där han gjorde uppmärksammade insatser och där han tidvis fick skriva om de ting som kom att färga hans liv: de stora gåtorna på agendan.

Hårsfjärden, den grundstötta ubåten, Palmemordet, Ströberg. Och så vidare. Det var Olle som gav vår skepsis stöd och som raserade de eleganta officiella deklarationerna.

Det var Olle som, först och ensam, preciserade mordanklagelserna i Palmefallet, det var Olle som riktade strålkastaren åt det håll dit den till sist måste komma att lysa. Men Olle fick under sin långa livstid, född 1923, knappast den helhjärtade publicistiska support han i vart och ett av sina stora ärenden hade förtjänat. Hans tidning följde en tidningspolitisk medelproportional, men längs denna uppdragna linje kom Olle sällan att vandra. Det betydde att hans texter antingen fick publiceras som personliga kolumnfunderingar, utan tidningens egentliga stöd och ansvar, eller, i de flesta fallen, att DN avstod från att trycka Olles synnerligen väl underbyggda tankar.

I Palmefallet genomförde Olle ett antal bandade telefonsamtal med bland andra den dåvarande undersökningsledaren kriminalkommissarien Hans Ölvebro. De båda var två helt olika sorters människor, och de stod hela tiden på var sin sida om rättens och rättvisans barriärer, men de kunde ändå samtala med ett slags hatkärlek.

”Vi kan inte höra alla som du kommer dragande med, Olle”, sa Ölvebro, men Olle brusade aldrig upp utan noterade den otroliga kommentaren bland sina aldrig publicerade utskrifter, nedknackade på en ibland vrenskande gammal Halda.

Då Ingo vann i New York fanns Olle på plats som DN:s biträdande referent i Madison Square Garden, den evige nyhetsjournalisten: orädd, exakt, under en förledande vänligt luddig yta. Olle hann aldrig skriva den stora boken om Sveriges gråa öden; hans ålderdom förmörkades av sjukdom och ensamhet. I den forskning som nu måste följa kring alla dessa ödesfrågor blir Olle Alséns namn det klart lysande.

”Hej Sven. Det är Olle.”

Sven Anér