Leif GW – vår mysfarbror till jul och alla dagar

17.12.2011. För Lena Mellin. En krysstidning ramlar in i brevlådan. Vem sitter på framsidan om inte Leif GW Persson? Vår tröst i vintermörkret. Han kan allt och han vet allt. Vi älskar denne mumlande guldgosse. Han skriver kassaskåpssäkra böcker på löpande band, och vi köar framför försäljningsbordet för en autograf med guldkant.

Svenska Dagbladet ramlar in i brevlådan. Visst, i dag är krysset helt ägnat åt vår charmgosse. Han finns med bild, och han finns i ordslingorna, och om vi mejlar till honom får vi säkert en T-shirt med ”Vi älskar GW!” eller något ännu spirituellare på.

Hur har det gått dithän? Leif GW har alltid sökt sig till spalterna, à la Ebbe Carlsson. Hemtam i korridorerna och nära de mest intressanta nyckelhålen. Men den stora populariteten har kommit först nu, de allra sista åren.

Han arbetar säkert flitigt, men det är svårt att se när han hinner peta in något lönereglerat knog. Det blir mummel i TV, mummel vid autograferna, mummel i intervjuer. T ex den gången, den 28 februari i år då Leif GW fällde den mest dramatiska replik som någonsin hörts i svenska kriminella eller kriminologiska sammanhang:

Palmemordet tillkom i samband med en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner

– minsann! GW har löst Palmemordet! Här har genom åren hundratals, antagligen tusentals, åklagare och poliser och pärmbärare kämpat med detta ärende, från 9 till 17 och övertid på det, sorterat in några tiotusental handlingar i Stig Edqvists orangeröda pärmar i det innersta valvet, men i pärmarna står inte vem som sköt Olof Palme i iskylan vid Dekorima, som skulle bli symbolen för solkad och nedgången svensk rätt.

Men så får vi då på 25-årsdagen av detta Palmemord höra GW i en TV-sändning som den enklaste och naturligaste sak i världen deklarera att, lätt som en plätt, här finns gärningsmannen. Polis. med SÄK och militärer som påbröd. Så ligger det till, alla dumskallar och privatspanare! Det har jag vetat… ja, hur länge då?

Nu bränner det till. Hur länge har GW vetat? Hur länge? Efter skottet vid Dekorima har ingen hederlig polisutredning förevarit, allt har bara varit fejkat skoj från första början. Så ur denna icke-utredning har GW inte kunnat hämta någon vare sig komplett eller korrekt information, endast snömos som blivit gråmelerad snösörja. Kan jag säga att utredningen ingenting gett av värde? Ja, sannerligen.

Ett litet kort exempel En kvart efter mordet tog pressfotografen Ulf Karlsson bilden av Lisbeth Palme när hon springer ut ur kommissarie Christiansons och hans chaufför Hans Rehnstams bil på plattan utanför Sabbatsbergs akutmottagning. Hon har några minuter tidigare övergett Olofs ambulans någonstans vid Odengatan, bytt mockapäls mot tygkappa, så småningom gått över till kommissariebilen och sex minuter efter Olof, uppenbarligen jäktad och echaufferad, äntligen anlänt till Sabb: ”Var är Olof, var är Olof?”

Ulf Karlsson tar bilden, som omedelbart blir hemlig, men hela den initierade poliskåren, i allra högsta grad inklusive hr Persson i poliskarriären, inser att Lisbeth Palme måste finnas kopplad till mordbilden. En maka överger aldrig ambulansen med sin döende make! Sedan har det inte tagit lång stund, framför allt inte för den garanterat klipske GW, att räkna ut (om han inte visste det redan) att här var grejer på gång.

Fick GW se bilden? Vet du det, Sven Anér? Ja, alldeles säkert. Den måste ha varit den stora, avgörande sensationen: Lisbeth Palme måste ha varit kopplad till mordet, det är inte tal om någon okänd gärningsman utan om en polisman, van skytt, ytterst medveten om att vad han än ska göra ska han inte skjuta mot Lisbeth.

Nå, jag påstår alltså att Leif GW, om han inte redan var informerad längs andra vägar tillsammans med mängder av andra poliser, att han från morgonen den 1 mars var informerad om vad mordet var och om vad mordet inte var. Den informationen har han fått inte minst från Ulf Karlssons bild. Denna bild som, vilket jag har berättat, på egna underliga vägar kommer till Stockholmspolisen redan under natten till den 1 mars, det kan ha handlat om några timmar. Bilden måste omedelbart ha blivit det stora surret på Stockholmspolisen: Nu är det rykt för Lisbeth Palme!

Den 1 mars 1986 har GW omedelbar tillgång till mordets hela sanning, men han dröjer med att låta den detonera i exakt 25 år + några timmar. Detta är givetvis oerhört. Oerhört.

Det här är vår svenske guldgosse, ”Leif, skriv i min bok, den ska till min  svåger Oskar, skriv Med vänlig hälsning till Oskar!”

När GW i stället, då den 1 mars 1986, gör sig skyldig till ett antal brott som jag inte åtar mig att komplett redovisa, men skyddande av brottsling kanske kunde passa. Vilket skyddande, vilken brottsling, vilket brott!

Jag ser framför mig de tiotusen orangeröda pärmarna, av vilka inte en enda   någonsin hade behövt fyllas, med blaj om kurder och 33-åringar och Christer Pettersson! Ett kort, snabbt larm från hr Persson – eller var han professor redan då? – hade räckt:

Fråga Lisbeth Palme, hon är mördarens viktigaste assistent!

Men det larmet kom aldrig - varför inte, Leif? Varför, om uttrycket tillåts, i helvete inte?

Du har med djupt och öppet kriminella medel och metoder i över 25 år – och hur länge till? – hållit detta land på sträckbänken i ett kvartssekel och kallat hederliga författare och journalister, som försökt följa ett hederligt spår, för knäppgökar och privatspanare, medan du suttit där vid jaktbrasan, eller var ni sitter, du och Janne Guillou, tagit en rackare och berättat för varandra hur framstående ni är.

Det där med ”poliser, militärer och säkerhetspersoner” var visst aktuellt att ta tillbaka, men den totala tystnaden kom emellan.

Jag märker att mitt tonläge varit snäppet högre än vanligt. Men jag har hela tiden vid ordbehandlaren sett bilden av dig, Leif, på TV-filmat studiebesök hos rikskriminalens Stig Edqvist, där du låtsades som om pärmarna handlade om vettig info kring ett olöst mord.

Det mordet, Leif, löste du och många andra vid Polhemsgatan redan den första frostiga marsmorgonen 1986.

PS för Lena Mellin: En God Jul! Jag sänder dig några pusselbitar till Palmemordets lösning, odementerade av Kerstin Skarp eller Stig Edqvist.

Ulf Karlssons bild är avgörande. Den tas kl 23.42 mordkvällen. Ulf, som ju Aftonbladet känner väl, kommer fram till Sabbatsbergsakuten nästan exakt samtidigt med Christiansons/Rehnstams kommissariebil, som första fotograf på plats. Olof finns då, sedan sex minuter tillbaka, inne på akuten, ännu inte dödförklarad.

Frågorna kring Lisbeth är många: Varför överge Olofs ambulans? Varför byta från mockapäls till tygkappa med slejf och kapuschong? När planerades och bestämdes mötet mellan kommissariebilen och Olofs Sollentunaambulans (som hettes komma till Dekorima av en slump!)? När sköts mockapälsen igenom? När sköts hennes T-shirt som hon aldrig bar vid Dekorima? Hon bar hela kvällen en oskadad, aldrig beskjuten, ren vit blus. Hur kunde Bundeskriminalamt narras att granska en falsk och falskt påskjuten T-shirt? Varför tiger sig, ljuger sig Lisbeth Palme genom mordnattens irrgångar? Någon gång måste AB gå in!   Din tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. Ej svar från Lena.