…att man efterlyste två flickor…

11.11.2010. Svar till Gunnar Wall, 7.11:
Gunnar, tack för ditt inlägg! Det är uppenbart att såväl Kanger som du och jag fäster stort avseende vid uppgifterna om att flickorna setts gå upp mot Kungsgatan efter dödsskottet vid Dekorima.
Du efterlyser, med all rätt, klara bevis, och sådana finns säkerligen hos Palmeutredarna, bl a i de närmast groteskt hemligstämplade åtta förhören med Anneli och Anki.
Olle Alsén samtalar 11-12 december 1986 med Anneli. Han har då ännu inte fått egen kontakt med Anki, som alltså var den av kvinnorna som känt igen Anti Avsan. Givetvis ett synnerligen viktigt samtal för hela mordutredningen och en potentiell guldgruva för Palmeutredarna, men eftersom just bl a de åtta förhören fortfarande är hemligstämplade går det inte att veta i vilken utsträckning förundersökarna verkligen utnyttjat materialet.
Nu till Olle Alséns sammanfattning av sitt samtal med Anneli. Även själva samtalsutskrifterna finns i polisens material, men jag väljer att återge Alséns omedelbart efter samtalet utförda, journalistiskt stringenta och genomtänkta sammanfattning: Avsnittet behandlar först raggaravsnittet, därefter efterlysningsavsnittet. Låt mig först omedelbart konstatera att granskningskommissionen inte med en rad antyder att den läst denna grundläggande viktiga text!
Uppe vid Kungsgatan, osäkert om före eller efter övergången, hörde de en mycket skarp smäll (bara en som hon minns) och samtidigt eller strax innan körde en (flera) raggarbil (kanske vit eller blå) norrut nedför Sveavägen, passerande dem. Väninnan /Anki/ ville vända om för att se hur det gick efter skottet, men A. /Anneli/ var rädd och drog henne med sig och sa ”Om det var någon som sköt så har dom ju sett det från raggarbilen”. De fortsatte till T-banan.
Det var tomt och mycket tyst på gatan, tyckte hon. Och det var konstigt att dom inte hörde några polisbilar komma (alt. tog så lång tid innan…) innan dom försvann i T-banan.
Nästa dag förstod dom vad som hänt och blev mycket rädda eftersom mannen på gatan hade känt igen väninnan /Anki/, som har barn.. Hon bodde och jobbade då (och nu, tydligen) i Upplands-Väsby, men enligt A./Anneli/ inte på /struket/ (kan vara att A. är rädd att jag ska kunna hitta väninnan /Anki/ om hon jobbar på /struket/).
Dom har enligt A. /Anneli/ inte varit tillbaka och tittat vid mordplatsen, åkte aldrig dit mer.
Så långt raggaravsnittet i Olle Alséns redovisning. Det vore ju ytterst egendomligt om inte Palmeutredarna ansträngt sig för att närmare utreda detta raggartips, men som jag tidigare anmärkt finns över huvud taget inga Dekorima-förhör publicerade, vilket, som jag nyss skrev, är groteskt.
Nu efterlysningsavsnittet, Olle Alséns fortsatta text:
Väninnan /Anki/ hade någon tid efter mordet (under 1986 i varje fall) berättat att hon i en tidning (ev på radio) hade hört att man efterlyste två flickor som skulle ha sammanstött med en man i närheten av mordplatsen och varav den ena var kort och hade samtalat med mannen. Enligt A. /Anneli/ är väninnan /Anki/ den korta av dem. De förstod då att det syftade på dem och blev ännu räddare, och har aldrig berättat för polisen eller andra. (A. /Anneli/ säger att ”väninnan /Anki/ kommer att mörda mej om hon får veta att jag har berättat en del för” (min, Olles tipsare). A. /Anneli/ ville först inte ”säga varken bu eller bä” om saken, och var chockad över att jag kände till en del, men efter långt lirkande fick jag ur henne en del. ---
Så långt Alsén, mindre än en månad efter det formella avslöjandet av ärendet Dekorimamannen. Det vore underligt om inte något verklighetsunderlag skulle ligga under uppgifterna om raggarna resp lång/kort flicka. Annelis version ter sig mycket verklighetstrogen, och när granskningskommissionen påstår att
Möjligheten att kvinnorna misstar sig beträffande tidpunkten (datum) för sin iakttagelse kan inte uteslutas
så närmar sig detta uttalande den rena lögnen. Att såväl polisens utredare som granskningskommissionen tycks totalt ha nonchalerat färsk och het information från just den person, Olle Alsén, som avslöjade hela denna skrämmande affär, så nära knuten till själva mordet på Olof Palme, är givetvis ett förnyat skäl att kräva full insyn.
Gunnar Wall, det blev ett ganska långt svar på en central fråga, och det känns verkligen tillfredsställande att kunna debattera öppet och utan övertoner med en mycket kunnig kontrahent. Kan du själv gå in till rikskrim och begära ut allt material kring Dekorimamannen? Två yrkanden av detta slag kan knappast nonchaleras lika lätt som ett.
Och jag väntar fortfarande, nu sedan tre veckor, på besked rörande 40 walkie-talkie-tips och 94 anmälningar av poliser i mordområdet. Det kanske du också kunde fråga om.
Men just nu känns det faktiskt som om vår gemensamma aktion kring Anneli, Anki, raggarbil och ”kort/lång flicka” har fört denna stora sak en bit framåt. En aln eller så. Vänlig hälsning! Sven A.

2 kommentarer:

  1. Hej Sven!
    Uppgiften om att polisen under 1986 skulle ha efterlyst två flickor som sammanstött med en man nära mordplatsen, att de var olika långa och att den ena talat med mannen är ju anmärkningsvärd. Inte minst av en anledning: denna påstådda efterlysning är okänd, fast mediaintresset för Palmemordet var extremt stort under det första året.

    Det var ju faktiskt så att tidningarna tog till sina svartaste rubriker särskilt när spaningsledningen flaggade för att det fanns någonting som allmänheten borde veta. En efterlysning av centrala mordplatsvittnen borde därför sannolikt ha uppmärksammats ungefär lika mycket som exempelvis polisens släppande av fantombilden - det vill säga: långt bortom tjatighetens gräns.

    Men här finns inte en enda känd tidningsartikel att referera till, bara en vag uppgift om vad Anki tyckt sig ha läst eller hört. Och det får mig förstås att undra över om något är fel med det hela. Betyder det i så fall att Anki fullständigt diktat upp saken? Det behöver det inte alls göra, hon kan ju ha snappat upp något annat från radio eller en tidning och totalt missuppfattat det.

    Är det troligt? Ja, varför inte? Det fanns nämligen ett vittne som tyckt sig observera två kvinnor som samtalade med mördaren strax före mordet - vilket han också berättat om i olika polisförhör under 1986. Men det handlade inte om Anneli och Anki.

    Jag tänker på Anders B som befann sig bakom makarna Palme och mördaren.

    Under ett kort ögonblick - före skjutandet - fick Anders det felaktiga intrycket att de personer han hade framför sig var en man och två kvinnor. Orsaken till missuppfattningen var att den man som gick längst till vänster (mördaren) tycktes lägga armen om personen i mitten (Palme), en gest som ju lätt förknippas med en mans närmande till en kvinna.

    Anders B beskrev i det första polisförhöret de tre personerna som om de skulle ha varit av samma längd. Men i ett något senare förhör (FU-prot mot Pettersson III:2 s 108) heter det att kvinnan som gick längst till höger (dvs Lisbeth) var "något kortare".

    Där har vi alla inslagen i det du refererat. En tänkbar slutsats är väl då att någon journalist som genom poliskällor fått del av Anders B:s berättelse sammanfattat den i en tidningsartikel eller i radio. Om Anki tagit del av uppgifterna (kanske i andra hand och bara fragmentariskt) kan hon ha fångats av tanken att de skulle ha handlat om henne och hennes väninna. Om hon redan innan grubblat över händelser hon varit med om under mordkvällen kan det här ha fått henne att tolka sina minnesbilder i ännu mer dramatiska termer än tidigare.

    I övrigt tycker jag precis som du att det vore mycket värdefullt om polisen kunde lätta på sekretessen omkring viktiga delar av mordutredningen, inte minst walkie-talkietipsen.

    SvaraRadera
  2. Hej Sven!
    Det du tar upp om vad som enligt Anki skulle ha förekommit i en tidningsartikel eller ett radioinslag under 1986 är förstås mycket anmärkningsvärt.

    Polisen skulle alltså ha efterlyst två kvinnor som mött en man intill mordplatsen. Den ena kvinnan hade samtalat med mannen. En av kvinnorna hade varit kortare än den andra.
    Ifall det var tänkbart att det var mördaren kvinnorna träffat var det förstås en efterlysning som bar på en väldig potentiell dramatik. Men problemet är – som vi vet - att en sådan efterlysning är helt okänd.
    Vad vi också vet är att medias intresse för allt som gällde mordutredningen var mycket stort under 1986. Framför allt fick spaningsledningen alltid väl tilltaget utrymme att presentera sina slutsatser, vädjanden till allmänheten och efterlysningar. Det fanns till exempel knappast en människa som kunde missa Holmérs beslut att publicera ”fantombilden”.
    En efterlysning av två kvinnor som kunde ha träffat mördaren borde förstås vara lika intressant. Ändå finns det alltså inte ett spår av saken annat än i det referat av Ankis minnesbilder som du nämner. Inte ens en liten tidningsnotis, ingenting.

    Då måste man ju fråga sig om det är något som är fel. Inte så att Anki behöver hittat på alltihop. Men man kan ju tänka sig att hon snappat upp något och trott att det handlat om henne och väninnan fast det egentligen rört något helt annat.

    Långsökt? Inte alls.

    Det finns faktiskt ett vittne som under 1986 berättade för polisen att han tyckte sig se hur den man som avfyrade det dödande skottet strax före mordet befann sig i samspråk med två kvinnor. Men hans vittnesmål rörde inte alls Anneli och Anki.

    Vittnet var Anders B.

    Han befann sig några meter bakom makarna Palme och mördaren och tyckte sig se att de tre samtalade med varandra alldeles innan skotten föll. Under ett kort ögonblick fick han dessutom intrycket att sällskapet bestod av en man som gick längst till vänster och två kvinnor som gick bredvid honom. En anledning till denna missuppfattning var att det såg ut som om mannen till vänster (mördaren) lade armen om personen i mitten (Palme). Och det förde Anders tankar till hur en man kunde lägga armen om en kvinna.

    I det första polisförhöret med Anders under mordnatten finns en notering om att han tyckte att de tre var lika långa. Men i ett förhör några dagar senare heter det att ”kvinnan till höger om Palme var något kortare” (se FU-protokollet mot Christer Pettersson III:2 s 108).

    Där har vi de viktiga ingredienserna i Ankis berättelse om efterlysningen: två kvinnor, den ena kortare än den andra, som var i kontakt med gärningsmannen precis före mordet. Det är fullt tänkbart att någon journalist fått ut de här detaljerna om Anders vittnesmål via en poliskälla och nämnt dem i en artikel eller ett radioinslag. Och i synnerhet om Anki fått uppgifterna i andra hand – kanske genom ett hastigt referat från en bekant som lyssnat slarvigt på radio – kan hon ju lätt ha missat viktiga inslag i det som berättades och lockats att tro att det handlade om henne och Anneli.

    Ifall hon redan tidigare grubblat över något hon och väninnan varit med om under mordnatten kan ju detta ha fått hennes minnesbilder att i viss mån förändras så att de nu framstod i ännu mer dramatisk dager.

    Slutligen: oavsett hur det står till med ”Dekorimamannen” kan jag bara hålla med dig om att det vore mycket värdefullt om polisen offentliggjorde mer av det digra och förbryllande utredningsmaterialet om walkie-talkieobservationer under mordkvällen.

    SvaraRadera

Läs sidan "Om kommentarer"