25.11.2013.
Det som här följer är
ett långt, bandat telefonsamtal, där DN-journalisten Olle Alsén
har ringt upp rikskrims spaningsledare Hans Ölvebro. Samtalet var
säkert minst en halvtimma långt, och det utspelade under några av
Palmeutredningens mest dramatiska timmar. Jag ska strax ge en kort
bruksanvisning, som inte blir komplett. Alla hänvisningar och
syftningar kan jag själv inte förklara, men du kommer att känna
stämningen, en märkligt kuslig stämning, när nu två av
utredningens motpoler möts kring temat:
Var det Anti Avsan som
sköt Olof Palme?
Samtalet är daterat den
13 juni 1993, och det har aldrig tidigare publicerats i sin helhet.
Det här är bakgrunden, mycket komprimerad:
Det var Olle Alsén som i
november 1992 hade slagit det stora larmet om de båda unga finska
kvinnorna, oftast kallade Anneli och Anki men som här heter Pirjo
och Katja, som var Palmemordets otroligt nära vittnen. Katja, som
kände igen den man som fick heta Dekorimamannen, talade på finska
till den man hon kände igen från ett gym i Upplands Väsby. Den
helt avgörande walkietalkie-dialog som följde, också på finska,
mellan Dekorimamannen och hans anonyme uppdragsgivare löd:
”Nu kommer dom!”- ”Jag
är upptäckt, vad ska jag göra?”- ”Skit i det och gör vad du
ska!”
Nu är det alltså den 13
juni 1993, och just medan samtalet pågår är hela
händelseförloppet, som hittills inte nåtts av media, på väg att
bli allmänt känt. Medan Ölvebro och Alsén har sitt långa
telefonsamtal börjar Aftonbladets pressar rulla och berätta om ”nya
vittnen vid Dekorima”, tätare dramatik kan knappast tänkas.
Olle Alsén är, under
hela samtalet, närmast desperat förtvivlad över att storyn slipper
ut utan att den person som Olle Alsén ser bakom mordet, förre
piketpolisen Anti Avsan, har omhändertagits, så att de båda
kvinnorna inte ska behöva vara oroliga. Alsén är näst intill
övertygad om att det är Palmeutredningens folk som läckt till
Aftonbladet.
Där kan du börja läsa.
Många konstigheter klarnar under läsningen, övriga får finnas med
i en bakgrund av oanalyserade händelser och tankar. Olle Alsén
ringer upp medan Aftonbladets pressar börjar rulla!
Hans Ölvebro: Det finns
ju ingenting som stämmer. Jag talade om för dig att flickorna
berättade två olika historier. När vi försöker jämka (ihop) det
här genom att göra vissa åtgärder med dom själva, att dom ska
ställa upp och att man ska gå den här sträckan, peka ut etc, då
vill dom inte.
Olle Alsén: (Jag
förklarar varför Anneli /Pirjo inte vågade ställa upp,
videofilmningen kunde observeras av de inblandade, etc. Det finns ju
folk som blir uppskrämda av vad man sprider i massmedia.)
HÖ: Det finns ju folk som
blir uppskrämda av vad man sprider i massmedia. Här har gått sju
år och här påstår en av flickorna att man känner igen den man
som stod där – och det har inte hänt nånting på sju år! Varför
skulle det hända nu?
Man måste ju först komma
fram till en som det kan vara som hon har sett. Man kan ju inte hålla
på och visa bilder på alla män i Sverige.
OA: Men ni har ju haft
några ev tänkbara, och i den mån förhören inte är avslutade så
blir ju dels han förvarnad och dels blir hon livrädd.
HÖ: Men det kan ju inte
jag hjälpa.
OA: Nej, men det tyder på
att det kanske är ett slags sabotageavsikt bakom läckaget, för nu
försvåras ju möjligheterna… om det inte redan är klart? /I och
med att AB kanske redan har publicerat? Min anm/ Men det kan du väl
inte säga ngt om?
HÖ: Du menar från vår
sida. Nej, vi har inte identifierat den man som nu hon påstår att
hon skulle känna igen.
OA: Men ni har ju haft en
del konfrontationer och förhör, men om det inte är klart än…
HÖ: Hon vet ju inte vad
han heter.
OA: Men hon känner igen
honom.
HÖ: Jo, men man måste
också hitta en tänkbar person.
OA; Men den jag har trott
är tänkbar, och som en på gymmet har identifierat, den…
H glöm det, hörru. Man
kan ju inte ta en som är anställd inom polishuset eller inom
Stockholmspolisen och placera ut den personen på ett ställe där
han aldrig har varit, bara för att nån påstår att den här
personen har han sett (där). Det finns ju ingenting koppling
överhuvudtaget.
OA; Men hur kan ni veta
att han aldrig har varit där om ni inte har hört honom? /paus/
HÖ Man har ju ingen
koppling åt det hållet, det har du ju själv konstaterat. Man åker
ju inte från söderförort till norrförort för att träna, han har
ju gratis träningslokal i polishuset.
OA: Ja ja, men han kan ju
ha specialkompisar där.
HÖ: Men vem är det då?
Det är ju det som inte heller går att reda ut. Och den här
konstnären (han som målade rosen) han förstår ju inte vad det är
som hon pratar om, vad det är för en person som har kommenterat och
allt möjligt. /Historien med konstnären är dunkel för mig. SA/
Hon säger ju att konstnären ska kunna tala om vilken person hon har
frågat honom om. Men konstnären vet ju inte vad hon pratar om, han
har aldrig pratat med henne om nåt sånt här, om nån speciell
person som har varit på gymet och besökt nån annan.
OA: Men Anki säger ju
det.
HÖ: Ja hon borde väl
kunna rekonstruera vad dom har pratat om vid nåt tillfälle.
OA: Men ”vid nåt
tillfälle”, kan man väl inte komma ihåg om man har pekat ut nån
person som man inte vet sammanhanget kring. Det är väl inte så
konstigt om hon kan glömma det, hon kan ju komma ihåg.
HÖ: Men det är ju han
som har gett henne informationen om vad han heter och var han bor. Om
man då säger till honom: Har du fått frågan om någon som kommer
i en sån bil (Volvo) på besök en gång på gymet, som bor där,
som man då undrar varför han har så mycket pengar trots att han
inte har nåt jobb… Nä, nån sån fråga, det har vi aldrig pratat
om… Men vi vet ju inte namnet, annat än det som hon då påstår,
va…
OA: Men det namnet som hon
påstår, det måste ni ju kunna identifiera.
HÖ Men det finns inte
nån.
OA: Det finns inte nån
med det namnet som hon påstår?
HÖ: Nej men alltså, det
är ju inte nåt fullständigt namn. Det här är ju bara ett förnamn
va.
OA: Det betyder alltså
att den här mannen som jag har tänkt på och som en kille där ute
identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd ännu?
HÖ. Nä, det finns ingen
anledning.
/Samtalet äger rum den 13
juni 1993. Anti Harald Avsan hörs, förmodligen endast
upplysningsvis, den 14 juni. SA./
HÖ: Då blir det alltså
ännu självklarare nu att det inte går att komma fram, som det
skulle vara han till exempel, ja eller nån annan överhuvudtaget, så
efter den här historien har läckt ut, så är det ju väldigt svårt
att få vare sig henne att identifiera någon, eller att få tag i en
person. Och det oroar mig, att det kan ha varit just själva syftet
med läckaget /till AB. SA/ från någon – som jag inte alls på
minsta sätt vill säga skulle kunna var nån av er, naturligtvis,
men det kan ha kommit därifrån på något sätt, någon som har
fått tillgång till det, för att det kan inte ha kommit från mitt
material, där finns inte dom där uppgifterna med, t ex om datum och
sådant, dessutom har jag inte lämnat ut…
HÖ: Du, det är faktiskt
på det här sättet, att när det gäller Lennart Håård så har
ingen av oss några kontakter med honom, den kan man inte lita på
alls..
OA: Det är självklart
inte ni som har läckt
nånting, men det kan ha varit någon som har kunnat komma åt det
materialet på något sätt, med specifika uppgifter, det har ju både
Lars Jonsson och Röst /Ölvebros närmaste män. SA/ Hur kunde man
ha så preciserade uppgifter om olika saker – och det måste komma
från det materialet eftersom det inte ens finns i mitt material. Och
vem skulle det annars kunna komma från? Då måste det vara någon
som haft möjlighet att komma åt det. Sen har dom gått till
Aftonbladet eller vart fan som helst, just kanske i syfte inte bara
att få pengar utan för att få död på hela historien eller göra
det möjligt att fullfölja den. Göra det möjligt för henne att
våga identifiera i den mån man kommer fram till någon karl. Och
förvarna denna karl. Det tycker jag är för djävligt /Olle Alsén
svär knappast annars. SA/
HÖ: Jag kan inte se att
det kan finnas någon som har den möjligheten. Dom uppgifter vi har
dom har vi, och alla har ju inte tillgång till dom heller.
OA: Nej, jag vet det, men
det finns ju ingen annan fysisk möjlighet än att någon har kommit
t det materialet.
HÖ: Jag har inte talat
med Lennart Håård, jag vet inte vad han har påstått, däremot har
jag ju pratat med andra kolleger till dig, som undrar vad du pratat
om.
OA: Ja, det är klart, men
du har väl inte berättat något om…
HÖ: Nej, jag har sagt,
det är som vanligt… att Olle, han håller på och spekulerar, har
jag sagt, kring olika uppgifter. Men jag tror inte att jag har pratat
med någon om…
OA: Men det är så att de
preciserade uppgifter som Jonsson och Röst har berättat om, dom kan
inte ha kommit från mitt material eftersom dom inte ens finns där
och eftersom dessutom, så vitt jag vet, inte nån annan heller har
kunnat få tag i det. Därför måste det finnas nån teknisk
möjlighet, nån person som har kunnat komma åt det som finns i
datorn eller på nåt annat vis, och det är det som oroar mig som
satan.
(Jag läser upp hela
AB-materialet, slutar med Lars Jonssons uttalande) /Jaha, Aftonbladet
finns redan ute? SA/ Det låter ju inte precis som du säger, att ni
inte har några misstankar, eller så. Ja, här står man nu. Men –
du kan inte säga något om nuläget, vad som händer… för jag har
ju sagt till Röst och Jonsson och Paul Johansson, när dom har
frågat mig, att jag tänker inte komma ut med något förrän, så
länge dom kan skada något eller så länge ni inte är färdiga på
något sätt. Men nu, när det här är ute, så kommer jag ju i en
väldigt ohållbar situation, om jag inte släpper mitt material.
HÖ: Nej självklart, det
tycker jag du ska göra.
OA: Jag tycker det verkar
som en aktion från något håll. Och du kan inte säga mer i sak?
HÖ: Nej, men det finns
inte mer att säga än vad jag har sagt. Vi har inte lyckats
identifiera den man som hon har påstått har stått där på
Sveavägen. Hon påstår, Anki, att den andra, hon har inte sett
honom utan att hon är den enda, så att Anneli har inte sett något
utan dom har pratat efteråt, och när man pratar, när man hör
henne (Anneli) så säger hon att jag kan väl inte ha drömt det
här… Bara det uttalandet gör ju att man blir mycket skeptisk.
OA: Ja det är Anneli som
har sagt de nån gång, ja, men Anki har väl inte sagt det, det är
hon som är vittnet.
HÖ: Det vete attan om det
inte var hon också som har sagt det… ja, jag kommer inte ihåg.
OA: Jag vet att Anneli har
sagt så nån gång, för det har jag skrivit ut i ett av mina… jag
skrev ju ut alla mina samtal med henne, så det är jag som har gett
den uppgiften,
HÖ: Ja.
OA: Men Anki har väl
knappast sagt det, för ni har ju haft förhör med henne. Och du
har ju själv sagt att deras uppgifter stämmer om själva mötet,
men det var så konstigt att dom hade olika tidpunkter för (skotten)
(egentligen olika uppgifter om var dom var när dom hörde skotten,
OA:s anm).
HÖ: Jag har sagt så här:
hade man hört dom här flickorna för sju år sen, ingen människa
över huvud taget kommer att tro på, och tror du att hovrätten ska
tro på nån efter sju år nä dom inte tror på Lisbeth Palme efter
tre år? Och när man inte kan identifiera… Skillnaden är om hon
hade sagt: han heter så och så, han bor där och där. Jag menar,
det är ju ändå en person hon känner igen. Men hon måste ju också
kunna identifiera personen. Och eftersom hon inte själv kan
identifiera honom, och dom personer som hon har fått information av
om den här mannen, dom vet inte vad hon pratar om. Alltså måste
också den här konstnären vara med i den här komplotten på något
sätt. /Är flickorna med i någon komplott? Menar HÖ det? SA/.
OA; Har hon fått
information om mannen från fler personer än den här konstnären,
menar du?
HÖ: Ja men jag menar det
är ju ändå så att… det är nåt fel någonstans.
OA: Men dessutom kan det
ju vara så, och har varit så hela tiden, att hon nånstans är rädd
att identifiera mannen även om hon kan
det, även om hon skulle kunna det, och särskilt nu kommer hon
naturligtvis att vara det. Därför att enligt Anneli i alla fall så
har hon ju en gång vetat (hela) namnet, och sen säger hon nån gång
när Anneli pratar med henne, i samband med att Anneli säger att hon
har haft mardrömmar och så, så säger hon att hon har glömt det.
Men det är väl svårt att tro att hon egentligen har glömt det.
Men däremot finns det ju starka skäl att begripa att hon nu inte
vill identifiera
personen ifråga, och särskilt när hon vet att han inte sitter inom
lås och bom. Hennes situation måste vara väldigt jobbig. Är
historien inte påhittad, och det har jag inte fått någon känsla
av att ni tycker, själva grundhistorien, så finns det ju en man
nånstans, och problemet är: vad ska man göra nu då.
HÖ: Problemet är då att
det finns andra
uppgifter i utredningen där det har pratats om annan
brottslighet, men det kan alltså hänga ihop med det,
och då stämmer det ändå inte riktigt när det gäller plats och
såna här saker, av iakttagelser.
OA: Annan brottslighet som
inte har med mordet att göra?
HÖ: Ja, just det. Det är
alltså rent kriminella, vanliga svenska inbrottstjuvar, va, som då
planerar att göra nånting. Och den uppgiften finns tidigare i
utredningen. Och vi försöker nu titta på om det möjligen är på
det sättet, för det finns alltså… finnar också i den gruppen.
OA: Men det stämmer inte
med platsen?
HÖ: Nä, ja det är
möjligt att det kan ha stått en där också, men det hänger inte
ihop med mordet på Olof Palme.
OA; Men hänger det ihop
med Sveavägen över huvud taget, annars blir det väl…
HÖ: Ja, i området här.
OA: Men det stämmer i
alla fall inte med den där repliken ”Nu kommer dom” och ”Skit
i det, gör…”
HÖ NÄ, men det finns ju
uppgifter där som vi inte ens… heller påstår utan… Här påstår
Aftonbladet att dom skulle ha gått förbi och sen ha gått tillbaka
och frågat vad klockan är. Så är det ju inte va… Det kanske är
någon av flickorna här som sitter och pratar igen va.
OA: Nej det att dom vänt
stämmer ju inte med den version jag har hört, som är Annelis bara,
och vad Anki har sagt det vet ju inte jag, men om det inte stämmer
det heller så… du menar att hon skulle ha pratat med någon?
Anneli har inte pratat med nån.
HÖ: Det vet ju inte jag.
OA; Nej, men även om
Anneli skulle ha pratat med någon annan, så har ju inte hon känt
till dom här… det är det som är det avgörande, hon har inte
känt till dom preciserade uppgifterna om datum för förhör,
vallningar och sånt.
HÖ: Det vet inte jag, hon
kan ha fört dagbok. Det är ju så att Anneli har fått reda på när
Anki har blivit förhörd, på grund av hennes rädsla och så, eller
för relationerna, så har vi ju talat om det för henne.
OA: Det tyder på att det
kommer nånstans ifrån bland dom som är inbegripna i utredningen,
va, alltså av dom, för vi har ju försökt att få det till stånd
men dom har ju vägrat. Dom vill alltså inte. Och sen att hon säger
till dig att hon är rädd att det ska upptäckas (videoinspelning)
…äh.
OA: Ja. i sista stund hade
hon hoppat av… jag tycker det är dumt, men förklaringen är inte
otänkbar, inte helt irrationell i det känsloläge hon var i just
då.
HÖ: Ja, jag har alltså
inte varit (tagit?) kontakt med nån av dom här två kvinnorna, så
jag vet inte hur läget är, utan det är utredningsmän som har det.
OA: Ja, nu sitter jag i en
konstig situation så jag skulle gärna vilja få möjlighet att
kunna nå t ex Röst eller Jonsson under dagen.
HÖ: Men varför vill du
komma i kontakt med dom? /Jag fick inga nummer/ Röst är ju inte
någon talesman för utredningen. Han är sekretesshandläggare av
uppgifter som ska lämnas ut.
Jag slipper gärna att
prata med så mycket folk som möjligt, jag ska ju göra mitt jobb.
Det innebär att jag ska läsa utredningen och försöka styra den så
den går åt rätt håll. Men i det här fallet så har det aldrig
inträffat nånting efter det att uppgifterna kom så att intresset
har ökat. Vi försöker fullfölja det här som allt annat. Men för
mig är det så att jag är av den uppfattningen att dom har inte
gjort någon iakttagelse som har med mordet på Olof Palme att göra.
/Här har OA strukit under med röda streck! SA/ Klart att det är
något dom har sett, men jag tror inte… tänk efter själv: om du
har varit ute på mordnatten och så har du gjort en iakttagelse och
kommer hem och får reda på att statsministern har blivit mördad,
och du var i det området och hade gjort den iakttagelsen om
walkie-talkie – självfallet skulle jag väl vända mig till
polisen då.
OA: Nja, inte i den
situation som hon var.
HÖ: Ja, då är dom
kriminella.
OA: Jaja, men hon var rädd
alltså, det är inte förbjudet att vara rädd-
HÖ: Neej.
OA: Jo, det är väl inte
kriminellt att inte lämna uppgifter – ja, det vet väl ni bättre
än jag.
HÖ: Men du, jag menar, ja
jag har inte träffat dom här kvinnorna, bara den ena…
OA: Men Hans, du kan väl
i alla fall inte koppla ihop, och dom har ju också hon (Anki)
vidhållit – ”Nu kommer dom” – ”Jag är igenkänd, va ska
jag göra? – ”Skit i det och gör vad du ska” – hur ska du få
ihop dom replikerna med nån typ av annan brottslighet där, om det
är vid den tiden och på den platsen och man vet att Olof Palme är
på väg?
HÖ: Men så har det väl
aldrig sagts från flickornas sida, ”Nu kommer dom”?
OA: Jo det är den första
repliken…
HÖ: Neej. . Det var ”Jag
är igenkänd”…
OA; Det kommer liksom ett
anrop på walkie-talkien, han blir anropad utifrån med repliken ”Nu
kommer dom”, och då så säger han i samma stund ”Jag är
igenkänd, vad ska jag göra?” och då kommer svaret…
HÖ: Eftersom du då inte
har läst vad Anki har sagt, du vet ju bara vad Anneli har sagt, och
Anki säger att Anneli har inte ens sett karln.
OA: Inte sett (utseendet)
men hon har hört det.
HÖ: Nej.
OA: Det säger hon till
mej i alla fall
HÖ: Jaha, det är det som
gör att det är nåt fel va.
/I det första formella
förhöret med Anneli, bandat av OA som fick vara med som bisittare,
ger Anneli hela walkie-talkie-sekvensen, berättar om vapnet i hans
hand etc. Ölvebros förnekande känns egendomligt. SA/
OA: Men huvudsakerna är
ju replikerna.
HÖ: Men Anki säger inte
att det har varit så.
OA: ”Nu kommer dom”?
HÖ: Näeh.
OA; Är det säkert det?
HÖ: Jaa.
OA: I så fall alltså, om
det skulle vara som du säger, har Anki hittat på dom replikerna,
vilket jag inte tror på, och i sin tur berättat det för Anneli som
inte skulle ha hört det, hon påstår själv att hon har hört det
på finska och… dels var hon förvånad över att Anki pratade
finska, eftersom hon inte brukade vilja göra det, och sen också
över att det kom på finska ur apparaten. Och det är ingen
uppdiktad historia. Men – ni tolkar det väl som ni måste. Jag
tror ändå inte att ni skulle hållit på så pass mycket som ni
ändå tydligen har gjort, om ni redan på ett tidigt stadium kunde
säga nä, det här är antingen nån som borde ha hört av sig för
länge sen, eller det kan aldrig hålla..
HÖ: Men det är ju så
med mycket i den här utredningen att man försöker komma till
botten och säger: vad är det för något? Det enklaste vore ju för
oss att Anneli eller Anki hade talat om för oss: så här heter han,
och så hade vi frågat honom: vad gjorde du den här kvällen, och
så säger han: ja, jag var på Sveavägen, och vi skulle göra det
och det. Eller att personen säger att han har alibi och har varit
någon annanstans. Då slår man ju sönder en historia, i stället
för att den ska hänga i luften., vilket den nu fortfarande gör.
Och vi har ju en ambition: antingen så leder det åt rätt håll,
eller åt annat håll. Och det är ju så att man som utredare har en
känsla när det är något som går åt rätt håll och nånting som
är fel. Det är samma sak som att du har en känsla för vad som är
en nyhet. Jag har en näsa i stället för vad som kan vara rätt och
riktigt va./Här Olles röda streck igen! SA/
OA: Den måste du ha haft
i fråga om Pettersson också då?
HÖ: Ja, (skratt),
självklart, annars hade vi inte jobbat vidare med det om det inte
är… vore så.
OA: Jag menar, ni måste
ha haft en känsla av om det var rätt eller fel?
HÖ: Ja.
OA: Och ni hade känslan
att det var rätt?
HÖ: Neej, jag kan inte
påstå att den känslan har infunnit sig, men däremot att när man
håller på så känner man att det här kan vara rätt.
OA: Kan
vara rätt, ja. Men det kan du väl fortfarande ha i fråga om det
här, ha känslan att det här kan vara rätt? Grundhistorien?
HÖ: Men jag har sagt från
början att vi ska titta på det här, det verkar konstigt, och sen
har jag sagt att det är fifty-fifty, även om jag är ganska
övertygad om att de här kvinnorna inte har sett gärningsmannen.
OA: Du är övertygad om
att de inte har sett gärningsmannen?
HÖ: Ja, dom har inte sett
mördarn. För det första, dom har gett en klädesbeskrivning som
inte nån annan över huvudtaget har varit i närheten av.
OA; Just därför är det
mer övertygande, tycker jag, för om dom skulle ha hittat på det
skulle dom väl ha anpassat det till dom klädesbeskrivningar som
finns. Dessutom finns det några som har – Lisbeth talar om det
beiga, och den där Jan Nilsson talar om en man i brun skinnjacka som
springer in i Tunnelgatan samtidigt som det ligger en man på gatan
och en kvinna över, just när han svänger upp ifrån Tunnelgatan
upp på Sveavägen .Och den han ser springa in i Tunnelgatan har
enligt honom beige eller brun skinnjacka. Och det vittnesmålet kan
ju inte tjejerna veta nånting om. Inga andra vittnen, det är
riktigt, men det tycks ju finnas oerhört många olika
klädesbeskrivningar där, så antingen har det varit flera personer
på plats än man känt till där, fast det verkar ju konstigt, eller
också har nästan alla vittnesuppgifter varit förvirrade av
färgnyanssvårigheterna. Dom stämmer ju inte ens i fråga om jacka
eller rock och så. Så det är väl inte omöjligt – och framför
allt att dom har givit en helt konkret beskrivning som inte stämmer
med andra, det tycker jag snarast styrker att dom har – eller hon
har – sagt vad dom har sett och ingenting annat.
HÖ_ Men Anneli har ju
inte sett nånting, enligt den andra.
OA: Nänä, ja det är ju
enligt den andra det, men nu får du väl räkna också med…
HÖ: Ja, vem ska vi då
tro på mest av dom här?
/SA går in här ännu en
gång och protesterar mot Ölvebros nedvärdering av Annelis
vittnesmål. I det första förhöret med Anneli, det enda vi har
tillgång till, redovisar ju Anneli den fullständiga w/t sekvensen,
med alla inslagen – vad menar HÖ?/
OA: Det vet inte jag. Men
nu är det ju en spänning mellan dom, hon är förbannad på Anneli,
och dessutom kanske hon tänker så här, att om det ändå kommer
ut, då är det ändå jag som är huvudvittnet. Så det kan finnas
ett latent motiv, medvetet eller inte, att liksom prata ner Anneli,
både av privata och andra skäl. Jag har ju pratat med Anneli många
gånger innan jag gick till er, så jag gick ju till er med samma
uppgifter som hon har beskrivit i olika omgångar och där ser hon –
dom går ju arm i arm och pratar, dom stannar, frågar om klockan och
så vidare, hon ser mannen, hon kan inte beskriva hur han ser ut i
ansiktet, för hon har aldrig sett honom förut, men hon kan beskriva
kläderna och så vidare. Och hon vidhåller hela tiden att hon hörde
precis, båda två hörde vad som kom i walkie-talkien. Om sen Anki
säger något annat så behöver det inte nödvändigtvis vara det
riktiga. Problemet är att det inte går att få fram vem som har
rätt, naturligtvis.
HÖ: Problemet är att dom
har alltså inte pratat ihop sig om vilka vägar dom har gått, och
vad dom egentligen har gjort, utan det enda dom har suttit och gaggat
och spekulerat, drömt och allt vad dom har gjort, det är om
möjligtvis om vad den här personen sa. Det är det dom har suttit
och pratat om. Men dom har aldrig tänkt sig att dom skulle prata
ihop sig så att deras historier skulle gå ihop.
OA: Nej, dom har inte
pratat… Anneli berättade för mig en gång, och det finns i de
utskrivna samtalen, att hon ringde och talade med väninnan /Anki/ om
hur det var osv, och hon talade om mardrömmar /för att ursäkta att
hon åter berörde det farliga ämnet, OA:s anm/ det var ju därför
hon drog upp det, för hon vågade ju oftast inte dra upp det för
väninnan /Anki/ ville inte att man skulle ta upp det, va. Men då
hade dom lite olika minnesbilder av om dom hade gått direkt tillbaka
eller gått tvärs över gatan (Sveavägen) och upp mot Kungsgatan.
Der var där det skilde sig, men inte i fråga av vad som hände där
på platsen. Och just att dom har olika minnesbilder i sidodetaljer
tycker jag snarast att…
HÖ: Det är konstigt att
nu plötsligt tycker du det. Men när det gäller andra saker som…
inte är så naturligt… då tycker du att det är konstigt.
OA; Jag tycker inte det är
konstigt om man har olika minnesbilder av sidodetaljer, t ex gick jag
så eller så, va, men om man har samstämmiga minnesbilder av vad
som hände i det centrala så… Jag menar, ville man prata ihop sig
om en (påhittad) historia, så skulle den väl stämma också i
sidostyckena, men dom har inte i den meningen pratat ihop sig. Ja,
det finns väl andra möjliga tolkningar, men det är en möjlig
tolkning i alla fall. Ja vi kommer väl inte nån vart med det här,
men jag tror det är skada det här… /att AB just har publicerat,
SA/
HÖ: Ja visst är det
skada,
OA; Men nu är skadan
redan skedd.
HÖ: Det gör ju massmedia
varje dag. Skada.
OA: Ja, ibland gör dom
lite nytta också.
HÖ: Ja, i och för sig.
Ibland står ju lottorader och sånt i tidningen, och dom stämmer.
(Skratt)…radio och TV-program och sånt där. Jag kan inte värdera
i övrigt det som står i massmedia, men när det gäller det som
står i massmedia om mordet på Olof Palme så är det mest skit. Här
borde väl Aftonbladet i stället för att skriva försöka ta reda
på om det här är riktigt…
OA: Ja, men det har dom ju
också försökt.
HÖ: … och dom har också
fått det beskedet att vi har inte lyckats identifiera de här
personerna, eller mannen.
OA; Men vad dom har fått
veta, också underförstått, år att den här historien finns, och
med AB:s eller kvällstidningars moral tycker dom väl att det är
detta som är själva panghistorien.
.HÖ: Ja, dom är alltså
inte ett dugg intresserade av att man löser mordet på Olof Palme.
Utan tjäna pengar på det är det enda som är intressant.
OA: Men jag
har ju varit intresserad av att det ska lösas, och därför tycker
jag att nu har jag hamnat…
HÖ: Ja, Olle, du får
gärna skriva vad du vill, och du ska klart agera från vad du
tycker. Men den enda kommentar jag kan säga det är att vi är inte
säkra på att den här historien är riktig. Eftersom vi inte har
kunnat finna den person som denna kvinna känner igen. Och har
namngivit. /Detta säger Hans Ölvebro när Avsan säkerligen redan
är kallad till morgondagens förhör, 14.6.1993! SA/
OA; Jag tänkte att om ni
hade något viktigt som ni anser att ni borde göra och som hinner
göras innan det här blir offentligt , /Nu menar Olle Alsén att
Aftonbladets publicering ännu inte är gjord? SA/ vilket blir om
några timmar, så skulle jag åtminstone förvarnas om det. Men det
låter på dej att ni inte har något speciellt att göra, och då är
ju saken tyvärr…
HÖ: Nä, men det är ju
så här att vad som styr, det är ju att dom här två flickorna
inte vill ställa upp. Vi springer inte och tjatar hos dom, utan vi
kommer med ett förslag. Vi kan inte tvinga dom till nånting utan
dom får väl komma tilll oss,
OA; Nu vill dom väl ännu
mindre ställa upp. Men jag menade, om det skulle ha varit nånting
som ni haft liggande i faggorna, om någon typ av konfrontation eller
så, så borde…
HÖ: Eftersom vi har vetat
om att AB har den här historien har vi gjort det som…
OA: Ni har gjort vad ni
har kunnat göra, det förstår jag. Det har i alla fall varit fem
dagars respit med det här. Ja….
HÖ: Lycka till.
Bandat telefonsamtal den 13 juni
1993, Olle Alsén – Hans Ölvebro. För första gången publicerat
in extenso. Originalmanus kan i kopia rekvireras från
Rikskriminalpolisen, Box 122 56, 102 26 Stockholm, kanske mot en
liten expeditionsavgift. Denna samtalsuppteckning ingår i
dokumentationen av en svensk rättsstats bedrifter. Sven Anér.
Barn tror att de kan
narra sina föräldrar, men detta är falskt
önsketänkande. Föräldrar, förmodligen speciellt mammor, känner
i atmosfär och stämning om något irreguljärt är på gång.
Jag drar den här
parallellen till den centrala uppteckning i anslutning till mordet på
en statsminister, som du just har läst, antagligen med häpnad. Jag
är övertygad om att du som läsare inte just har behov av mina
pekpinnar. Du har läst och känt på en förälders vis, och du har
känt och hört och sett unkenheten, den sega lögnen, det fega
fifflandet kring Sveriges största mord, som redan innan
genomförandet var en skandal.
Med den ärevördiga
svenska rättsstaten satt ur spel av ynkliga rättvisans tjänare,
vilka i snart 34 år har lyckats med konststycket att hålla Olof
Palmes baneman undan rätt och rättvisa samt trott sig ha försäkrat
den svenska allmänheten, i enlighet med den franska slagdängan, att
”tout va très bien, Madame la Marquise”, att mordet från första
stund varit välskött, välordnat, snyggt.
Jag funderade i morse, vid
Gyllenhammars havregrynsgröt, om jag skunde skriva i fränt
klarspråk, som kommentar till detta i sanning historiska
telefonsamtal mellan en bottenhederlig nyhetsjournalist och en
konsekvent ljugande kriminalkommissarie. Jag bestämde mig för att
spotta ut. Skulle den kvarvarande rättsstaten ha synpunkter på vad
jag skriver är den väkomen att höra av sig, bestämde jag. Så hör
gärna av er, från den svaga vice RÅ Kerstin Skarp. över de från
9 till 17 konsekvent falskeligen tillrättaläggande herrarna Dan
Andersson och Hans Melander i rikskrims Palmeenhet, till alla andra
medlemmar av en svensk rättsstat i förfall.
Men min kommentar blir
inte särskilt omfattande. Ni känner själva den unkna doft som
tränger ut från hårddisken i Uppsalas Sommarro, just sådan
glättad falskhet som ni som föräldrar omedelbart noterar när era
barn eventuellt har sidsteppat den smala vägen. Det har vi inbyggt i
oss.
Jag kan berätta för er
att Hans Ölvebro per automatik förser Olle Alsén och oss med
uteslutande falska informationer och synpunkter, medan min tyvärr
bortgångne journalistkollega Olle Alsén (som en gång i världen
satt som DN: medkommentator till Ingemar Johanssons första match mot
Floyd på andra sidan Atlanten när det begav sig; vi journalister
får uppleva en del) aldrig beslogs med någon lögn under sin långa,
sega, uppfinningsrika bevakning av en händelse som han inte kunde
släppa.
Det kan vara bra att ha
som ledtråd, vid läsning och omläsning av detta spännande och
skrämmande dokument: Alsén, sant
och Ölvebro, lögn;
det kan underlätta.
Några punktkommentarer ,
bara.
Nr 1: När Olle Alsén
på senhösten 1992, ungefär samma årstid som i dag, berättade för
kriminalpolisens spaningsledare (under en mesig och intet uträttande
åklagare, vilkens namn jag kan lämna därhän), berättade för
Hans Ölvebro, vid personligt besök på Polhemsgatan, att två unga
tvåspråkiga kvinnor haft en remarkabel upplevelse under Olof Palmes
mordnatt vid färgbutiken Dekorima, markerade Ölvebro undran och
förvåning, någorlunda väl spelade. Men Alséns nyhet var inte ny,
den var gammal som den gata där den svenske statsministern stupade.
För brottet hade utförts
av dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms
Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, i dag ledamot
av riksdagens justitieutskott, Anti Harald
Avsan. Detta visste onekligen Hans Ölvebro,
eftersom det var hans viktiga jobb att se till att Anti Avsan icke
lagfördes för sitt brott. Icke
lagfördes.
Därmed fanns upptakten
klar. Så när Olle Alsén kom med sin handskrivna PM gällde det för
Ölvebro och hans kolleger Jonsson, Johansson och Röst och allt vad
de hette, att hålla bästa pokermasken och inte försäga sig eller
slira på ett minspel.
”Tack ska du ha, Olle,
spännande, det ska vi ta itu med…”
Men det är svårt att
styra minspel och kroppsspråk. Det slant ibland, när det gällde
att tala i presens och inte i imperfekt. Eller tvärtom.
Under det samtal du just
har läst är, i själva verket, såväl Olle som Hans i tysthet
övertygade om att den andre vet att allt är grovt, klibbigt skoj,
men där det gäller att nödtorftigt hålla just masken.
En del uttalanden från
Ölvebros sida förvånar dock. ”Dom har
inte sett mördarn”
var det kanske lite djärvt att dra till med, och ”då
är dom kriminella”
likaså. Men Olle pressar knappast Ölvebro. Han är ute i ett
ärende, och Beggars can´t be choosers. Olle ville förmå Ölvebro
att behandla Avsan-affären på ett sätt som framför allt gynnar
och inte stör Anneli och Anki. Men han har knappast någon framgång,
och medan det långa samtalet löper står det klart att Aftonbladet,
som jag inte kritiserar, skickligt i sina just rullande
tidningspressar utnyttjar information som tidningens polisreportrar
säkerligen fått från polisspaningens hjärta, något som Ölvebro
förstås förnekar.
Det är en konstig affär,
sannerligen. Nyhetsbevakning brukar inte vara krånglig, eftersom det
oftast endast gäller att rapportera sanningar eller åtminstone
trodda sanningar. Men här, på Polhemsgatan, kan sanningar lindas in
i olikfärgade karamellpapper eller inte alls lindas in, utan finnas
där som de bara lögner de är. Och alltid har varit. När Olof
Palme dog – och några veckor innan – blev allt lögn eller
”karamellkok”, som en smädesskrift mot Expressen hette en gång
i världen.
Nr 2:
Ölvebros ideligen återkommande attacker och smädelser mot två
duktiga unga kvinnor som intet ont gjort, som tvärtom hjälpt
Ölvebro i hans onda värv.
På Annelie och Anki,
bara! Begär av dem att de ska handla enligt kriminalpolisiära
handböcker (som bara Ölvebro får bryta mot).
Ni skulle väl för fan ha
begripit att det är till polisen man ska vända sig, ni måste göra
precis som vi säger åt er och hör sen, och höjer vi rösten mot
er så får ni inte sitta där och ta till lipen! Och om ni tror att
det är en viss person, så måste ni för fan ge oss namnet, fattar
ni inte det. Annars kan vi ingenting göra!
Jag spånar, men min text
ligger inte långt från den verkliga. Anneli och Anki har setts
gråtande komma ut från förhörsledarnas ämbetsrum, falska
förhörsledare i ett faktiskt mord.
Jag tror att Ölvebro &
Co försatte de båda unga kvinnorna i en närmast permanent
skräckstämning, där vi alla kanske någon gång i vår barndom
befann oss, skrämda till oönskad tystnad:”men svara då för
fan!”
Manar jag fram bilden av
tortyr? En semantisk fråga
Nr 3:
”Jakten” på mördaren från Upplands Väsby blev, som ni ser av
samtalstexten, illusorisk. Jag kan inte låta bli att fundera över
hur jag själv skulle, som icke-polis, ha agerat för att hitta den
man som granskningskommissionens lydige JO Axberger kallar
”undflyende”;
Jag skulle själv ha åkt
ut till det berömda gymet, säkerligen hittat fler besökare som
kände till Avsan, hämtat hem denne Avsan till Polhemsgatan och sagt
åt honom att han finge berätta sanningen, ögonaböj!
Detta hade inte gått,
menar Ölvebro, eftersom flickorna inte vill vara med på en
rekonstruktion. Påståendet är inte sant. Anki, det centrala
vittnet, blev visst konfronterad
så småningom, men då endast med sex fotografier, av vilka inget
föreställde Avsan; där är vi nere i tjuvars och banditers ghetto.
Jag har bett att få ut de sex namnen och bilderna. Jag har fått
bekräftat från rikskrim att visningen har ägt rum, men se namn och
bilder är hemliga. Dock har jag under hand mycket klart fått veta:
nej, Avsan visade vi ingen bild på.. Detta är Kafka och soldaten
Svejk.
Jag slutar där
och försöker mig på en framtid. Finns någon framtid? Ja, det
menar jag mycket bestämt. Det finns en framtid, sedan ni, alla mina
tusentals bloggbesökare, envist och oförtrutet, frågat rikskrim,
vice RÅ Kerstin Skarp samt era närstående medier:
Var finns sanningen?
Inte den ”sanning” som
vi hittills fått se, inlindad i det kulörta karamellpapperet, utan
den äkta, fina sanningen, sanningens pärla, sedan rättstaten genom
sina lömska manipulationer i snart 28 år har lyckats håna Olof
Palmes namn, dra det i smutsen.
Hittar vi då ett nytt
Sverige? Jag är inte helt säker. Men jag hoppas.
Sven Anér, Karlsrogatan
85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Ett tips: Dra fram hela det här
debattinlägget på printern, sätt dig i soffan, läs och gör
marginalanteckningar! Detta är svidande samtidshistotia! SA.
Här har OA strukit under
med röda streck SA/ Klart att det för någonting dom har sett, men
jag tror inte… Tänk efter själv: om du har varit ute på
mordnatten, och så har du gjort en iakttagelse och kommer hem och
får reda på att statsministern har blivit mördad
For BBC TV
Overseas Dept.
Portland Place, LONDON
WCA. England.
Nov. 28. Also for the
immediate attention of The Swedish Foreign
Office,
S- I0323. I expect a
commentary, which should also be sent to BBC.
Sven Anér.
Uppsala, Sweden, Nov 28,
2013.
I am a Swedish journalist
and author, 92 years of age and still active. Here is my errand:
Swedish Premier Olof
Palme was shot to death in Stockholm City on
February 28, 1986. The assassin is allegedly still unknown, but has,
in reality, since 1993 been identified.. His name is Anti
Avsan, of Estonian descent. At the time of
the murder he was a Stockholm Police Officer, and he is to-day one of
the Judges at The Stockholm Court of Justice. He is also a
Conservative Member of the Swedish Parliament, the Riksdag, where he
has recently been elected Head Conservative Member of the Committee
of Justice, preparing Swedish legislation. He also plays an important
Conservative communal role in one of the Stockholm suburbs, Huddinge.
Avsab has never formally
denied being the assassin. A few months ago, though, he said to an
elder Police Colleague, at a luncheon, and I quote:
No no, we have such
support that you will never catch us…
Swedish: Nä nä, vi
har sådan uppbackning att ni kan aldrig ta oss…
Anti Avsan has never
denied the above statement. The Authorities have never offered any
comment.
Six years after the
murder, a journalist colleague of mine, Olle Alsén, now dead,
received the unexpected info that two young Swedish women,
Finnish-speaking as well, had found themselves, a couple of minutes
before the murder, outside the ”Dekorima” shop,
Sveavägen-Tunnelgatan in Stockholm City.
One of the young women
hade tried to start a conversation with a man standing in this street
corner, wanting to ask him, in Finnish, what the time was. She knew
his face from a gym in Stockholm suburb Upplands-Väsby, and she knew
that he spoke Finnish.
She, Anki, and also her
accompanying friend, Anneli, saw that the ”Dekorima Man” carried
a walkie-talkie in one hand and a weapon, of sorts, in the other. The
man never answered Anki. Instead they heard the ensuing walkie-talkie
conversation, in Finnish :
Anonymous voice from the
Dekorima Man´s walkie-talkie: ”They´re
coming now!”
Man: ”I
am being watched. What should I do?”
Anonymous voice ”Never
mind that. Do what you have been told!”
The two women found the
situation embarrassing and left Dekorima, walking South towards
Kungsgatan Street. After one or two minutes, they heard one or
possibly two shots, but they did not watch the actual shooting take
place.
Olof Palme had been
killed. The perpetrator turned right into Tunnelgatan Street and ran
up the steep stairs towards the Brunkeberg Ridge and was gone.
This dramatic series of
events was thus not earlier known to the Swedish Public, but there
are, to-day. many signs indicating that, indeed, the Swedish Police
and, as a matter of fact, the whole Swedish Administration, was
involved in the murder affair, and still is: the month-long
preparations, the gruesome execution, the long years of faked ”police
investigatiion”.
The idea of a ”police
trail” was first put into writing by myself, in 1987-88, in a book
called ”Palmemordet. Polisspåret” (Palme Murder: The Police
Trail). I noted, among many other things, that the time-table
construed by police authorities did not seem to jell: there was ever
a difference of 6 minutes between the authorities´stories and my own
estimation and that of many others, esp. that of Police Chief
Inspector Gösta Söderström, first Police officer at Dekorima and
soon after a very good friend of mine. To-day dead.
So, to-day, this is more
or less where the matter still stands: the Authorities still maintain
that the Police Trail is an invention of Sven Anér´s, while,
according to the official truth, Olof Palme was shot down by a still
unidentified assassin.
If the Swedish Government
and Administration were ever to admit that they are playing the
essential part in this gruesome assassination, Sweden´s whole status
as a free and honest democratic European State would of course
topple.
The Authorities hav so far
not really denied any of my well-founded descriptions, they have just
tried to leave me and my blog followers severely alone. ”Let the
man talk, we shan´t listen.”
From this blog,
I shall now give you a
translation of a part of my latest entry, a revealing taped telephone
conversation, from 1993, between previously named journalist Olle
Alsén, Police Trail protagonist, and Hans
Ölvebro, Detective Inspector in charge of
the Police enquir, very much on the other side of the barricade,
irritated by the apperance of these two young women, who spoils his
efforts to blame a so far unnamed ”sole perpetrator”. Ölvebro
defends his colleague Avsan with all his might, and, as you will see,
holds forth that the two young women could ”be criminal”!
Please read the excerpts
that follow:
Police Chief Inspector
Hans Ölvebro: I try
not to speak to too many people during an investigation; I do my job.
Which in this case means that I follow the investigation and try to
lead it in the right direction. But in this special case, nothing has
transpired since we received the initial information about the two
young woman witnesses. We try to handle this as everything else in
this murder investigation.
But personally, I have
the impression that they /the two witnesses/ have not made any
observation that has anything to do with the murder of Olof Palme.
They have obviously seen something, but I don´t think that…
Imagine for yourself:
you were there in the night and you made an observation. You go home
and learn that the Prime Minister has been murdered while you were on
the spot and saw and heard a walkie-talkie conversation – would you
not at once have told the police?
Olle Alsén,
journalist: Not
necessarily, in this situation.
HÖ:
Well, in that case they are criminal.
OA:
She was scared. It is not a crime to be
scared.
A bit later on in the
conversation:
HÖ. But
I have said from the very beginning that we shall look into this
matter, there is something screwy, And I suppose you can still say it
is fifty-fifty, even though I am pretty certain that these two women
never saw the perpetrator.
OA:
You are convinced they never saw the
perpetrator?
HO:
Yes, they have not seen the murderer. To start
with, the clothes they talk about are not the same as those pointed
out by other witnesses.
I stop there. The
conversation was about thirty minutes long.
It is indeed obvious
that Ölvebro is unwilling to accept this information from the two
women, information that would have been a gift from heaven to an
honest Detective Inspector. under normal circumstances.
But these are not normal
circumstances. They are the opposite. Having perused the transcript
of this telephone conversation – which has, until to-day, never
been disclosed to the Swedish public – I am more convinced than
ever that Ölvebro had the whole time, since the day of the murder,
known that the assassin was Avsan. Ölvebro´s, un-written, orders
have always been to conceal Avsan´s activities at Dekorima. After 7
years, the advent of the message from Anki and Anneli, proves of
course a severe blow to Ölvebro and his on-going spurious Police
enquiry.
The BBC! This, of course,
is a scoop unparallelled in Sweden, in Europe. Perhaps in the World.
A State Adminstration, a Government, is responsible not only for the
murder of its highest Servant, but also for the faking of the
investigation of this murder.
I enclose a pamphlet, in
Swedish, which I recently published. Middle pages: Olof Palme´s wife
Lisbeth arrives at Sabbatsberg Hospital after having deserted her
husband´s ambulance and joining a police car, thus arriving at least
four minutes later than Olof at the hospital. Lisbeth Palme was
allegedly hit by the assassin´s second bullet, but this statement
was untrue, contradicted by a Dermatology Professor, to-day dead, who
scrutinized her shoulders only an hour after the Dekorima shooting;
he found no scar whatsoever.
This is a terrain of many
lies. Perhaps the truth can never be fully disclosed within Sweden
itself. I turn to you for help. My blog, since 2009, should of course
be of great help, if a Swedish interpreter be found.
Please help the Swedish
community, held in the dark for over 27 years! Myself, I have never
been officialy contradicted, just whisked away.
Sven Anér, 85 A,
Karlsrogatan, 753 29 Uppsala, Sweden. 018-15 12 39.
With the DAGENS NYHETER
1948-1962 (1960-62 as Moscow Correspondent), 1963-71 SVT TV Producer.
Member of Unions of
Swedish Journalists and of Swedish Authors.
I would very much
appreciate your comment!
Yours sincerely Sven Anér.
./. Booklet.
