… gjort mänskligheten den största nytta…

15.11.2013.

Ur Nationalencyklopedin:

Nobelpris, de priser som ur en donation av Alfred Nobel årligen utdelas på dennes födelsedag 10 december. I sitt testamente hade Nobel skrivit att huvuddelen av hans förmögenhet skulle bilda en fond vars avkastning skulle gå till priser åt dem ”som under det förlupna året hafva gjort mänskligheten den största nytta”. Efter legat och omkostnader uppgick summan till 31 milj. kr. (betydligt över en miljard i 1993 års penningvärde) och en så stor donation väckte givetvis sensation. En livlig diskussion utbröt om testamentets syfte och giltighet. Släktingar protesterade, vissa tidningar angrep själva idén med prisen, och de institutioner som tilldelats uppgiften att dela ut dem kände sig tveksamma. Även kung Oscar II var kritisk, eftersom prisen inte var förbehållna svenskar. Nobel hade uttryckligen skrivit att alla nationaliteter skulle komma i fråga. Det var denna internationella prägel som tillsammans med penningsummans storlek gav prisen så högt anseende från början.

Ovanstående är NE:s inledning till texterna kring detta nobelpris, som sedan länge övergått till att bli Sveriges nobelpris, med donatorn förflyttad i skymundan, nästan till myternas värld.

Detta är Sveriges pris. Kungen delar ut det, svensk allmänhet förmodas känna berättigad stolthet. Ett nationalpris.

Vilka krav kan då ställas på de utdelande länderna, Sverige och Norge? Dessa krav har aldrig preciserats, av kanske naturliga skäl, men den självklara förutsättningen har varit att de utdelande instanserna - med den norska nobelkommittén direkt avhängig av det norska stortinget - haft en hedervärd position inom det internationella samfundet, att staterna själva alltsedan prisens instiftande varit odiskutabelt hederligt etablerade inom denna globala ram.

Hjalmar Bergman skrev Swedenhielms i nobelprisets anda, och just hedersbegreppet blev det dominerande: ”den rena vita skjortan”, ställd mot penningfiffel och ocker. Det kan nog sägas att Bergmans folkkära drama hos den svenska allmänheten har rotfäst nobelprisets absoluta heder, en heder som naturligtvis – om uttrycket tillåts – fått smitta av sig på de utdelande länderna. Det svenska nobelpriset. Det norska fredspriset.

Har då inte den svenska staten dugt som etiskt och politiskt snygg utdelare? Jo, förmodligen fram till och med 1985. I och med 1986 är situationen dramatiskt en annan. Hela den svenska rättsstaten har i och med det svenska Palmeärendet försatt sig i ett läge där Alfred Nobels tal om ”gjort mänskligheten den största nytta” klingar dovt mot det svenska politiska och inte minst moraliska sakläget: en statsminister avrättad med – för att uttrycka saken milt – den svenska rättsstatens vetskap. Den efterföljande, ännu pågående, ”utredningen” måste placeras inom citat.

Ovanstående utgör alltså en våldsam anklagelse mot det officiella Sverige under perioden av 28 års utdelningar, alla med en glänsande pompa som förbjudit all punktdiskussion kring det utdelande landets eventuella lämplighet. Den solenna, möjligen något tråkiga ramen kring utdelandet har förstummat eventuella kritiker. ”Ur Hans Majestät Konungens hand” har fått utgöra krönet för den nationella äran: Se på Sverige, vad vi kan!

Nu planeras också ett nytt officiellt svenskt Nobelmuseum i Stockholm.

Är min kritik motiverad och underbyggd? Knappast, än så länge, i den existerande historieskrivningen, men sannerligen i den kritik av närmast undergroundkaraktär som i dag för fram det ”polisspår” inom Palmeärendet som snabbt kan komma att överflygla dagens ”officiella” överslätande attityd.

Det talas, inte minst i officiella vetenskapliga sammanhang, om vikten av forskningens heder, forskningens absoluta frihet, forskningens ”akribi”, dess närmast extrema noggrannhet.

I den påstådda forskningen kring det kanske viktigaste ärende svensk forskning haft att administrera, Palmeärendet, finns inom den undersökningskommission som fick inleda, juristkommissionen, ingen forskare av facket medtagen bland ledamöterna. De här är deras angivna titlar: justitieombudsman, hovrättspresident, ordförande i arbetsdomstolen, departementsråd, statsåklagare, två avdelningsdirektörer, en länspolischef – sålunda ingen enda forskare av facket, representerande erforderlig ”akribi”.

I stället har de alla rekryterats ur de etablerade ämbetsmannagrupper som innesluter just de kategorier, som vid minsta tecken på oregelbundenheter – för att ta ett milt uttryck – själva riskerar bli i hög grad ifrågasatta, under utredningens gång allt klarare ifrågasatta.

Jag går direkt in på ett avslöjande exempel. Juristkommissionen, som i sin rapportering oftast avhåller sig från distinkta fördömanden, närmar sig på en punkt ett sådant uttalande. Det gäller, på sidan 151 i kommissionsrapportens andra avdelning, SOU 1987:72, andra stycket.

Kommissionen tar här upp sannolikheten av och sanningshalten i Lisbeth Palmes påstådda beskjutning vid mordplatsen Dekorima. Jag citerar kommissionen:

En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palmes utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

Uttalandet från den samlade juristkommissionens sida är häpnadsväckande. Kommissionen ifrågasätter allt. Beskjutningen av Lisbeth Palme samt själva ”mordet på Olof Palme”.

Men var det inte just ”mordet på Olof Palme” kommissionen skulle granska?

Den inskränker visserligen sitt mandat till ”den situation som uppstod efter /min markering/ mordet på statsminister Olof Palme”, men sedan kommissionen, under resans gång, funnit åtskilliga spår av egendomligheter, borde den givetvis raskt ha breddat sitt mandat till att initiera ny avgörande viktig kompletterande utredning.

Jag har under hand förstått, vid samtal med personer som stått utredningen nära, att kommissionen ansåg sig ha gjort en avgörande viktig insats när den påtalat oklarheterna – milt talat – om Lisbeth Palmes påhittade (?) skottskada; vi har väl inte tigit? Nej, inte tigit. Men heller inte följt upp.

En alls inte otänkbar variant hade självfallet också varit att juristkommissionen, sedan den upptäckt manipulationerna kring denna skottskada, skulle ha sagt stopp och belägg samt returnerat hela ärendet till ”Statsrådet och chefen för justitiedepartementet”! En liknande åtgärd har vidtagits, i andra sammanhang. Ett departement, dvs regeringen, kan ju inte vara betjänt av halvkvädna visor. I det aktuella vittomfattande Palmeärendet har dock den svenska regeringen uppenbarligen varit betjänt av halvkvädna visor. Eller av inga visor alls. Regeringen har lastat över allt sitt ansvar på några lydiga kommissioner, som inte kunnat väntas ställa till något rabalder. En gång har en kommission (se ovan!) varit nära att snubbla i portgången men skärpt sig och garanterat den statliga hedern. Dvs vanhedern.

Vad som nu i efterhand, bland mycket annat, borde granskas vore granskarnas egna föregående officiella resp inofficiella relationer till det i så många avseenden enorma utredningsmaterialet. Jag har försökt bilda mig en uppfattning om framför allt granskningskommissionens framtoning härvidlag, och jag har då funnit att denna kommission, i dess avslutande sammansättning med Sigvard Marjasin borta ur bilden, varit så till den grad följsam i förhållande till eventuella, ej uttalade direktiv, att värdet av dess arbete i efterhand framstår som kontraproduktivt, sanningsnegativt.

Jag ger ett par korta exempel. I fallet med den s k Dekorimamannen, dvs den man som ostridigt någon minut före dödsskottet befunnit sig på plats tillsammans med två trovärdiga och i princip inte ens av kommissionen ifrågasatta kvinnliga vittnen, så anser sig granskningskommissionen sammanfattningsvis kunna konstatera att

Den i uppslaget förekommande polismannen A har såvitt kan bedömas inte med dekorimamannen eller de finska flickorna att göra.

Detta är ett totalt ogrundat påstående från kommissionens och kanske framför allt dess huvudsekreterares, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, sida. I synnerhet när det kombineras med det mot slutet av kommissionsrapporten framlagda, ur luften gripna påståendet att

misstankarna mot Christer Pettersson har successivt stärkts.

När alla i ärendet insatta personer i Sverige sedan länge varit klart övertygade om att Christer Pettersson aldrig funnits med i den här bilden, och sedan Högsta domstolen, till yttermera visso, med förakt avvisat RÅ:s sista desperata försök 1998 att få Christer Pettersson fälld, kvarstår juristkommissionen med Axberger som det falska rättssamhällets sista falska utpost, med ett uttalande som tidigare så ofta i folkmun fått lyda:

Det är nog fan Christer!

Nej. Det var aldrig Christer. Han var utan egen förskyllan regeringens egen syndabock, falskeligen beskylld av regeringens högsta lagfarna jurist för mordet på en statsminister.

Så presenterat blir sakläget skrämmande. Eller, för att än en gång använda uttrycket: hisnande.

Jag sammanfattar mina axplocksanmärkningar mot huvudpunkter i de båda kommissionernas redovisningar (jag har här inte tagit upp den s k parlamentarikerkommissionen, som följde samma mall):

Juristkommissionen: underlåter att slå det avgörande larmet om Lisbeth Palmes påstådda beskjutning.

Granskningskommissionen: friar, utan egentlig utredning, den ifrågasatte ”Anti A” från varje koppling till mordet på Olof Palme.

Det går att med fog ställa frågan: har dessa kommissioner varit till nytta? Eller har de varit till skada?

Jag svarar själv: till skada. Utan dessa magistrala kommissioner hade fältet åtminstone legat oplöjt, varefter nya, möjligen hedervärda kommissioner kunnat träda till, i ett annat tidsläge, med andra möjligheter att göra sig hörda.

Nu har läget kunnat anses preciserat och klart samt låst med dubbla slag.

Den svenska rättsstaten har, utan anlitande av vetenskaplig forskning, tagit sig friheten att, genom åsidosättande av alla rättmätiga krav från inte minst sin egen befolkning, frihandsteckna en bild av mordet på statsminister Olof Palme, som i alla viktiga avseenden skiljer sig från den sanna, verkliga. Det kan diskuteras om en förmodat demokratisk stat någonsin kunnat uppvisa något liknande – ja, Kennedymordet återfinns förstås i samma klass.

Tillåt mig, kort, som avslutning notera:

En person, som har all rätt att kalla sig forskare, nämligen professor Leif GW Persson, ingick inte i någon av de tre kommissionerna och kallades inte heller som tillfrågad expert. Mot bakgrund av vad Persson nu på 2010-talet öppet framfört, nämligen att

mordet skedde inom en komplott av poliser, militärer och säkerhetspersoner,

ter sig denna frånvaro mycket förklarlig.

Jag tog vid min genomgång avstamp i den svenska statens mycket markerade exponering i samband med nobelprisen och pompan och ståten vid dessas utdelning.

Jag anser att den svenska staten bör fråntas varje koppling till och varje ansvar för dessa engagemang och evenemang.

Det känns i dag symptomatiskt, att just denna stat, denna svenska rättsstat, som så hisnande kunnat nära kopplas till mordet på en statsminister, mordets efterföljd och konsekvenser, ska kunna åberopa konungsligt prerogativ. Den svenska rättsstaten har, i 27 års tid, visat att den totalt sätter sig över sitt ansvar för alla samhälleliga funktioner utan låter påstådd statsnytta slå ut globala konventioner om mänskliga rättigheter, slå ut Guds bud, i varje fall nr 5 och 8.

Hans Majestät Konungens varje år utbringade skål till Alfred Nobels minne klingar allt tunnare mot Blå hallens väggar.

En person som jag har stort förtroende för ställde frågan:

Hur pass vattentäta är dina anklagelser?

Jag har tagit fasta på frågan och ger nu en redovisning byggd på min motfråga:

Hur ofta har mina anklagelser blivit kommenterade, motsagda?

Jag svarar nu:

Nr 1: Den åklagarledda polisutredningen, PU, ger huvudvittnet mot Christer Pettersson, Roger Östlund, fel ankomsttid till biografen Grand, enligt fem trovärdiga vittnen som polisen har förhört. Vittnesmålet blir irrelevant.

PU: Ingen kommentar.

Nr 2: Det telefonavlyssningsprotokoll, som PU presenterat, är en förfalskning.

PU: Ingen kommentar.

Nr 3: Den ”Roger”, som påstås förekomma i det avlyssnade telefonsamtalet, är enligt polisens eget protokoll Roger Cedergren, Sigge Cedergrens yngre bror, och alltså inte Roger Östlund.

PU: Ingen kommentar.

Nr 4: De båda kvinnliga vittnena vid Dekorima, någon minut före dödsskottet mot Olof Palme, konfronterades aldrig med den ende utpekade misstänkte, Anti Avsan.

PU: Ingen kommentar.

Nr 5: Sollentunaambulansen kom inte av en slump till Dekorima utan var inprogrammerad från början, före skottet.

PU: Har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 6: Sabbatsbergsambulansen hade larmats till Dekorima men lämnade aldrig Sabbatsberg.

PU har aldrig kommenterat eller förnekat.

Nr 7: Lisbeth Palme övergav i Vasastan sin döende/döde mans ambulans och gick, efter kappbyte, över i tf poliskommissarien Lars Christiansons tjänstebil, vilken kl 23.42 anlände till Sabbatsbergs akutintag, något som bekräftas av pressfotografen Ulf Karlssons fotografi, försålt till undertecknad Sven Anér som ”Lisbethbilden”.

PU har sålunda till mig försålt denna helt avgörande bild, uppenbarligen i syfte att redovisa Lisbeth Palmes aktiviteter under mordnatten.

Nr 8: Efter mordet framkom uppgifter, inte direkt från Lisbeth Palme, att hon vid Dekorima skulle ha träffats av ett andra skott. Uppgiften har aldrig gått att belägga, men däremot att vederlägga, sedan hudläkaren, dermatologie professorn Åke Nilzén, kl ca 0100 mordnatten i ett väntrum på Sabbatsberg kunnat konstatera att någon skottskada ej förelåg. Något formellt rättsintyg, utfärdat av erforderlig specialläkare, utfärdades aldrig, vilket i efterhand gjorde juristkommissionen mycket skeptisk:

…en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.

PU har aldrig kommenterat något av detta skeende men sålunda heller ingenting förnekat. Nilzén, nu död, hördes aldrig, heller inte Claës Palme, Olofs bror, också närvarande i väntrummet på Sabbatsberg.

Nr 9: De kulor, som påstås ha träffat Olof resp Lisbeth Palme vid Dekorima, konstaterades efter noggranna laboratorieundersökningar vid Bundeskriminalamt i dåvarande västtyska Wiesbaden sakna varje spår efter humanrester.

PU konstaterar detta i sin formella rapportering, men ger ingen förklaring till den unika avsaknaden av humanrester, sedan den ena kulan penetrerat Olof Palmes kropp, medan den andra har påståtts ha varit i nära och rimligen svårt skadande kontakt med framför allt Lisbeths skuldra, den skuldra Nilzén undersökte utan att finna någon skada.

Nr 10: Olof Palmes patientjournal, sådan den i dag förvaras av Stockholms läns landsting, uppvisar klockslaget 23.45 för ankomsten till Sabbatsberg. Men den ursprungliga journalnoteringen har friserats från 23.48 till 23.45, varigenom hela tidsutdräkten från Dekorima till Sabbatsberg ytterligare blivit förlängd.

PU kommenterar inte, men noggranna undersökningar, utförda av landstinget, har inte kunnat visa att av mig påtalad frisering ej utförts.

Så långt min genomgång, vilken haft närmast stickprovskaraktär; ytterligare allvarliga diskrepanser går att notera och beskriva.

Men redan denna genomgång visar till full evidens att hela denna dödens färd Dekorima – Sabbatsberg varit påverkad och styrd av krafter inom själva den svenska rättsstaten. De diskrepanser jag påtalar kan inte härledas till en av PU påstådd ”ensam gärningsman”.

Och, som svar på den ställda frågan om hur pass vattentäta mina anklagelser är, vill jag mot bakgrund av ovanstående 10-punktsredovisning svara: de är vattentäta, inom ett koncept där redan en enda bevisad osanning välter PU:s korthus.

Samtliga anklagelser – och många fler – har under de 27 år som gått underställts såväl RÅ som rikskriminalpolisens bedömning, men de har, /L

som framgår, aldrig dementerats, aldrig förnekats, endast bemötts med tystnad. I det avgörande fallet, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, har rikskriminalpolisen själv, mot betalning, sänt mig det avgörande beviset:

”Vill du ha Lisbeth-bilden? Betala mot postförskott!”

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

21.11.2013

SUMMARY: Sweden, as a State, is unfit to administer the annual awarding of the Nobel Prizes in Stockholm, since Sweden lies behind the assassination, in 1986, of its Premier Olof Palme, maintains Swedish Veteran Author/Journalist Sven Anér in a letter – reproduced in Swedish below - to, among others, the Swedish Government and the Swedish Nobel Foundation, responsible in December each year for the Royal distribution of these internationally renowned prizes. The Norwegian Storting attends to the Nobel Peace Prize, but all other prizes are under Swedish auspices.

There is so far – November 21 – no Swedish commentary.

An official Swedish State Nobel Museum in Stockholm is under way. SA.