15.11.2013.
Ur Nationalencyklopedin:
Nobelpris, de priser som ur en
donation av Alfred Nobel årligen utdelas på dennes födelsedag 10
december. I sitt testamente hade Nobel skrivit att huvuddelen av hans
förmögenhet skulle bilda en fond vars avkastning skulle gå till
priser åt dem ”som under det förlupna året hafva gjort
mänskligheten den största nytta”. Efter legat och omkostnader
uppgick summan till 31 milj. kr. (betydligt över en miljard i 1993
års penningvärde) och en så stor donation väckte givetvis
sensation. En livlig diskussion utbröt om testamentets syfte och
giltighet. Släktingar protesterade, vissa tidningar angrep själva
idén med prisen, och de institutioner som tilldelats uppgiften att
dela ut dem kände sig tveksamma. Även kung Oscar II var kritisk,
eftersom prisen inte var förbehållna svenskar. Nobel hade
uttryckligen skrivit att alla nationaliteter skulle komma i fråga.
Det var denna internationella prägel som tillsammans med
penningsummans storlek gav prisen så högt anseende från början.
Ovanstående är NE:s
inledning till texterna kring detta nobelpris, som sedan länge
övergått till att bli Sveriges
nobelpris, med donatorn förflyttad i skymundan, nästan till
myternas värld.
Detta är Sveriges pris.
Kungen delar ut det, svensk allmänhet förmodas känna berättigad
stolthet. Ett nationalpris.
Vilka krav kan då ställas
på de utdelande länderna, Sverige och Norge? Dessa krav har aldrig
preciserats, av kanske naturliga skäl, men den självklara
förutsättningen har varit att de utdelande instanserna - med den
norska nobelkommittén direkt avhängig av det norska stortinget -
haft en hedervärd position inom det internationella samfundet, att
staterna själva alltsedan prisens instiftande varit odiskutabelt
hederligt etablerade inom denna globala ram.
Hjalmar Bergman skrev
Swedenhielms i nobelprisets anda, och just hedersbegreppet blev det
dominerande: ”den rena vita skjortan”, ställd mot penningfiffel
och ocker. Det kan nog sägas att Bergmans folkkära drama hos den
svenska allmänheten har rotfäst nobelprisets absoluta heder, en
heder som naturligtvis – om uttrycket tillåts – fått smitta av
sig på de utdelande länderna. Det svenska nobelpriset. Det norska
fredspriset.
Har då inte den svenska
staten dugt som etiskt och politiskt snygg utdelare? Jo, förmodligen
fram till och med 1985. I och med 1986 är situationen dramatiskt en
annan. Hela den svenska rättsstaten har i och med det svenska
Palmeärendet försatt sig i ett läge där Alfred Nobels tal om
”gjort mänskligheten den största nytta” klingar dovt mot det
svenska politiska och inte minst moraliska sakläget: en
statsminister avrättad med – för att uttrycka saken milt – den
svenska rättsstatens vetskap. Den efterföljande, ännu pågående,
”utredningen” måste placeras inom citat.
Ovanstående utgör alltså
en våldsam anklagelse mot det officiella Sverige under perioden av
28 års utdelningar, alla med en glänsande pompa som förbjudit all
punktdiskussion kring det utdelande landets eventuella lämplighet.
Den solenna, möjligen något tråkiga ramen kring utdelandet har
förstummat eventuella kritiker. ”Ur Hans Majestät Konungens hand”
har fått utgöra krönet för den nationella äran: Se på Sverige,
vad vi kan!
Nu planeras också ett
nytt officiellt svenskt Nobelmuseum i Stockholm.
Är min kritik motiverad
och underbyggd? Knappast, än så länge, i den existerande
historieskrivningen, men sannerligen i den kritik av närmast
undergroundkaraktär som i dag för fram det ”polisspår” inom
Palmeärendet som snabbt kan komma att överflygla dagens
”officiella” överslätande attityd.
Det talas, inte minst i
officiella vetenskapliga sammanhang, om vikten av forskningens heder,
forskningens absoluta frihet, forskningens ”akribi”, dess närmast
extrema noggrannhet.
I den påstådda
forskningen kring det kanske viktigaste ärende svensk forskning haft
att administrera, Palmeärendet, finns inom den
undersökningskommission som fick inleda, juristkommissionen, ingen
forskare av facket medtagen bland ledamöterna. De här är deras
angivna titlar: justitieombudsman, hovrättspresident, ordförande i
arbetsdomstolen, departementsråd, statsåklagare, två
avdelningsdirektörer, en länspolischef – sålunda ingen enda
forskare av facket, representerande erforderlig ”akribi”.
I stället har de alla
rekryterats ur de etablerade ämbetsmannagrupper som innesluter just
de kategorier, som vid minsta tecken på oregelbundenheter – för
att ta ett milt uttryck – själva riskerar bli i hög grad
ifrågasatta, under utredningens gång allt klarare ifrågasatta.
Jag går direkt in på ett
avslöjande exempel. Juristkommissionen, som i sin rapportering
oftast avhåller sig från distinkta fördömanden, närmar sig på
en punkt ett sådant uttalande. Det gäller, på sidan 151 i
kommissionsrapportens andra avdelning, SOU 1987:72, andra stycket.
Kommissionen tar här upp
sannolikheten av och sanningshalten i Lisbeth Palmes påstådda
beskjutning vid mordplatsen Dekorima. Jag citerar kommissionen:
En fråga som bl.a. rättsläkarna
har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador
aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som
inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott
som Lisbeth Palmes utsattes för har därigenom försämrats. I en
framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte
uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för
ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och
därmed också om mordet på Olof Palme.
Uttalandet från den
samlade juristkommissionens sida är häpnadsväckande. Kommissionen
ifrågasätter allt. Beskjutningen av Lisbeth Palme samt själva
”mordet på Olof Palme”.
Men var det inte just
”mordet på Olof Palme” kommissionen skulle granska?
Den inskränker
visserligen sitt mandat till ”den situation som uppstod efter /min
markering/ mordet på statsminister Olof Palme”, men sedan
kommissionen, under resans gång, funnit åtskilliga spår av
egendomligheter, borde den givetvis raskt ha breddat sitt mandat till
att initiera ny avgörande viktig kompletterande utredning.
Jag har under hand
förstått, vid samtal med personer som stått utredningen nära, att
kommissionen ansåg sig ha gjort en avgörande viktig insats när den
påtalat oklarheterna – milt talat – om Lisbeth Palmes påhittade
(?) skottskada; vi har väl inte tigit? Nej, inte tigit. Men heller
inte följt upp.
En alls inte otänkbar
variant hade självfallet också varit att juristkommissionen, sedan
den upptäckt manipulationerna kring denna skottskada, skulle ha sagt
stopp och belägg samt returnerat hela ärendet till ”Statsrådet
och chefen för justitiedepartementet”! En liknande åtgärd har
vidtagits, i andra sammanhang. Ett departement, dvs regeringen, kan
ju inte vara betjänt av halvkvädna visor. I det aktuella
vittomfattande Palmeärendet har dock den svenska regeringen
uppenbarligen varit betjänt av halvkvädna visor. Eller av inga
visor alls. Regeringen har lastat över allt sitt ansvar på några
lydiga kommissioner, som inte kunnat väntas ställa till något
rabalder. En gång har en kommission (se ovan!) varit nära att
snubbla i portgången men skärpt sig och garanterat den statliga
hedern. Dvs vanhedern.
Vad som nu i efterhand,
bland mycket annat, borde granskas vore granskarnas egna föregående
officiella resp inofficiella relationer till det i så många
avseenden enorma utredningsmaterialet. Jag har försökt bilda mig en
uppfattning om framför allt granskningskommissionens framtoning
härvidlag, och jag har då funnit att denna kommission, i dess
avslutande sammansättning med Sigvard Marjasin borta ur bilden,
varit så till den grad följsam i förhållande till eventuella, ej
uttalade direktiv, att värdet av dess arbete i efterhand framstår
som kontraproduktivt, sanningsnegativt.
Jag ger ett par korta
exempel. I fallet med den s k Dekorimamannen, dvs den man som
ostridigt någon minut före dödsskottet befunnit sig på plats
tillsammans med två trovärdiga och i princip inte ens av
kommissionen ifrågasatta kvinnliga vittnen, så anser sig
granskningskommissionen sammanfattningsvis kunna konstatera att
Den i uppslaget förekommande
polismannen A har såvitt kan bedömas inte med dekorimamannen eller
de finska flickorna att göra.
Detta är ett totalt
ogrundat påstående från kommissionens och kanske framför allt
dess huvudsekreterares, nuvarande JO Hans-Gunnar Axbergers, sida. I
synnerhet när det kombineras med det mot slutet av
kommissionsrapporten framlagda, ur luften gripna påståendet att
misstankarna mot Christer Pettersson
har successivt stärkts.
När alla i ärendet
insatta personer i Sverige sedan länge varit klart övertygade om
att Christer Pettersson aldrig funnits med i den här bilden, och
sedan Högsta domstolen, till yttermera visso, med förakt avvisat
RÅ:s sista desperata försök 1998 att få Christer Pettersson
fälld, kvarstår juristkommissionen med Axberger som det falska
rättssamhällets sista falska utpost, med ett uttalande som tidigare
så ofta i folkmun fått lyda:
Det är nog fan Christer!
Nej. Det var aldrig
Christer. Han var utan egen förskyllan regeringens egen syndabock,
falskeligen beskylld av regeringens högsta lagfarna jurist för
mordet på en statsminister.
Så presenterat blir
sakläget skrämmande. Eller, för att än en gång använda
uttrycket: hisnande.
Jag sammanfattar mina
axplocksanmärkningar mot huvudpunkter i de båda kommissionernas
redovisningar (jag har här inte tagit upp den s k
parlamentarikerkommissionen, som följde samma mall):
Juristkommissionen:
underlåter att slå det avgörande larmet om Lisbeth Palmes påstådda
beskjutning.
Granskningskommissionen:
friar, utan egentlig utredning, den ifrågasatte ”Anti A” från
varje koppling till mordet på Olof Palme.
Det går att med fog
ställa frågan: har dessa kommissioner varit till nytta? Eller har
de varit till skada?
Jag svarar själv: till
skada. Utan dessa magistrala kommissioner hade fältet åtminstone
legat oplöjt, varefter nya, möjligen hedervärda kommissioner
kunnat träda till, i ett annat tidsläge, med andra möjligheter att
göra sig hörda.
Nu har läget kunnat anses
preciserat och klart samt låst med dubbla slag.
Den svenska rättsstaten
har, utan anlitande av vetenskaplig forskning, tagit sig friheten
att, genom åsidosättande av alla rättmätiga krav från inte minst
sin egen befolkning, frihandsteckna en bild av mordet på
statsminister Olof Palme, som i alla viktiga avseenden skiljer sig
från den sanna, verkliga. Det kan diskuteras om en förmodat
demokratisk stat någonsin kunnat uppvisa något liknande – ja,
Kennedymordet återfinns förstås i samma klass.
Tillåt mig, kort, som
avslutning notera:
En person, som har all
rätt att kalla sig forskare, nämligen professor Leif GW Persson,
ingick inte i någon av de tre kommissionerna och kallades inte
heller som tillfrågad expert. Mot bakgrund av vad Persson nu på
2010-talet öppet framfört, nämligen att
mordet skedde inom en komplott av
poliser, militärer och säkerhetspersoner,
ter sig denna frånvaro
mycket förklarlig.
Jag tog vid min genomgång
avstamp i den svenska statens mycket markerade exponering i samband
med nobelprisen och pompan och ståten vid dessas utdelning.
Jag anser att den
svenska staten bör fråntas varje koppling till och varje ansvar för
dessa engagemang och evenemang.
Det känns i dag
symptomatiskt, att just denna stat, denna svenska rättsstat, som så
hisnande kunnat nära kopplas till mordet på en statsminister,
mordets efterföljd och konsekvenser, ska kunna åberopa konungsligt
prerogativ. Den svenska rättsstaten har, i 27 års tid, visat att
den totalt sätter sig över sitt ansvar för alla samhälleliga
funktioner utan låter påstådd statsnytta slå ut globala
konventioner om mänskliga rättigheter, slå ut Guds bud, i varje
fall nr 5 och 8.
Hans Majestät Konungens
varje år utbringade skål till Alfred Nobels minne klingar allt
tunnare mot Blå hallens väggar.
En
person som jag har stort förtroende för ställde frågan:
Hur
pass vattentäta är dina anklagelser?
Jag har tagit fasta på
frågan och ger nu en redovisning byggd på min motfråga:
Hur
ofta har mina anklagelser blivit kommenterade, motsagda?
Jag svarar nu:
Nr 1:
Den åklagarledda polisutredningen, PU, ger huvudvittnet mot Christer
Pettersson, Roger Östlund, fel ankomsttid till biografen Grand,
enligt fem trovärdiga vittnen som polisen har förhört.
Vittnesmålet blir irrelevant.
PU:
Ingen kommentar.
Nr 2:
Det telefonavlyssningsprotokoll, som PU presenterat, är en
förfalskning.
PU:
Ingen kommentar.
Nr 3:
Den ”Roger”, som påstås förekomma i det avlyssnade
telefonsamtalet, är enligt polisens eget protokoll Roger Cedergren,
Sigge Cedergrens yngre bror, och alltså inte Roger Östlund.
PU:
Ingen kommentar.
Nr 4:
De båda kvinnliga vittnena vid Dekorima, någon minut före
dödsskottet mot Olof Palme, konfronterades aldrig med den ende
utpekade misstänkte, Anti Avsan.
PU:
Ingen kommentar.
Nr 5:
Sollentunaambulansen kom inte av en slump till Dekorima utan var
inprogrammerad från början, före skottet.
PU:
Har aldrig kommenterat eller förnekat.
Nr 6:
Sabbatsbergsambulansen hade larmats till Dekorima men lämnade aldrig
Sabbatsberg.
PU har
aldrig kommenterat eller förnekat.
Nr 7:
Lisbeth Palme övergav i Vasastan sin döende/döde mans ambulans och
gick, efter kappbyte, över i tf poliskommissarien Lars Christiansons
tjänstebil, vilken kl 23.42 anlände till Sabbatsbergs akutintag,
något som bekräftas av pressfotografen Ulf Karlssons fotografi,
försålt till undertecknad Sven Anér som ”Lisbethbilden”.
PU har
sålunda till mig försålt denna helt avgörande bild, uppenbarligen
i syfte att redovisa Lisbeth Palmes aktiviteter under mordnatten.
Nr 8:
Efter mordet framkom uppgifter, inte direkt från Lisbeth Palme, att
hon vid Dekorima skulle ha träffats av ett andra skott. Uppgiften
har aldrig gått att belägga, men däremot att vederlägga, sedan
hudläkaren, dermatologie professorn Åke Nilzén, kl ca 0100
mordnatten i ett väntrum på Sabbatsberg kunnat konstatera att någon
skottskada ej förelåg. Något formellt rättsintyg, utfärdat av
erforderlig specialläkare, utfärdades aldrig, vilket i efterhand
gjorde juristkommissionen mycket skeptisk:
…en sådan undersökning skulle ha
gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid
skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme.
PU har
aldrig kommenterat något av detta skeende men sålunda heller
ingenting förnekat. Nilzén, nu död, hördes aldrig, heller inte
Claës Palme, Olofs bror, också närvarande i väntrummet på
Sabbatsberg.
Nr 9:
De kulor, som påstås ha träffat Olof resp Lisbeth Palme vid
Dekorima, konstaterades efter noggranna laboratorieundersökningar
vid Bundeskriminalamt i dåvarande västtyska Wiesbaden sakna varje
spår efter humanrester.
PU
konstaterar detta i sin formella rapportering, men ger ingen
förklaring till den unika avsaknaden av humanrester, sedan den ena
kulan penetrerat Olof Palmes kropp, medan den andra har påståtts ha
varit i nära och rimligen svårt skadande kontakt med framför allt
Lisbeths skuldra, den skuldra Nilzén undersökte utan att finna
någon skada.
Nr 10: Olof Palmes
patientjournal, sådan den i dag förvaras av Stockholms läns
landsting, uppvisar klockslaget 23.45 för ankomsten till
Sabbatsberg. Men den ursprungliga journalnoteringen har friserats
från 23.48 till 23.45, varigenom hela tidsutdräkten från Dekorima
till Sabbatsberg ytterligare blivit förlängd.
PU kommenterar
inte, men noggranna undersökningar, utförda av landstinget, har
inte kunnat visa att av mig påtalad frisering ej utförts.
Så
långt min genomgång, vilken haft närmast
stickprovskaraktär; ytterligare allvarliga diskrepanser går att
notera och beskriva.
Men redan denna genomgång
visar till full evidens att hela denna dödens färd Dekorima –
Sabbatsberg varit påverkad och styrd av krafter inom själva den
svenska rättsstaten. De diskrepanser jag påtalar kan inte härledas
till en av PU påstådd ”ensam gärningsman”.
Och, som svar på den
ställda frågan om hur pass vattentäta mina anklagelser är, vill
jag mot bakgrund av ovanstående 10-punktsredovisning svara: de är
vattentäta, inom ett koncept där redan en enda bevisad osanning
välter PU:s korthus.
Samtliga anklagelser –
och många fler – har under de 27 år som gått underställts såväl
RÅ som rikskriminalpolisens bedömning, men de har, /L
som framgår, aldrig
dementerats, aldrig förnekats, endast bemötts med tystnad. I det
avgörande fallet, Lisbeth Palmes övergivande av Olofs ambulans, har
rikskriminalpolisen själv, mot betalning, sänt mig det avgörande
beviset:
”Vill
du ha Lisbeth-bilden? Betala mot postförskott!”
Sven Anér, Karlsrogatan
85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
SUMMARY:
Sweden, as a State,
is unfit to administer
the annual awarding of the Nobel
Prizes in Stockholm,
since Sweden lies behind the assassination, in 1986, of its Premier
Olof Palme, maintains Swedish Veteran Author/Journalist Sven
Anér in a letter
– reproduced in Swedish below - to, among others, the Swedish
Government and the Swedish Nobel Foundation, responsible in December
each year for the Royal distribution of these internationally
renowned prizes. The Norwegian Storting attends to the Nobel Peace
Prize, but all other prizes are under Swedish auspices.
There
is so far – November 21 – no Swedish commentary.
An
official Swedish State Nobel Museum in Stockholm is under way. SA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"