20.11.2013. Brev till
Beatrice Ask och Anti Avsan.
Jag ser en amerikansk
dokumentär på TV, jag är insurfad av en slump. Storyn: en polisman
beordrar en ung flicka i en VW att stiga ur. Han rör vid hennes
kind, hon tycker situationen är otäck, ger honom en örfil, klöser
honom. Polismannen blir rädd för följderna för egen del, stryper
henne.
Vad hände, redan medan
polismannen är misstänkt, ännu inte fälld för mord? Jo:
delstatsregeringen i Kalifornien inför generella skyddsregler
gällande unga ensamma kvinnor i bil som blir ombedda att stanna, de
ska bland annat få rätt att, innan de behöver gå ur bilen, köra
till en plats som är väl belyst.
Hur kopplar jag till Anti
Avsan? Det ska jag berätta. En man har, av två unga kvinnliga
vittnen, som känner igen honom från ett gym i Upplands-Väsby,
setts och hörts hålla en anonym walkie-talkie-dialog med skrämmande
inslag, han har setts bära vapen. Anti Avsan, och endast han, har
visat sig stämma med de unga kvinnornas alla kriterier för
Dekorimamannen. Någon annan Dekorimaman finns inte i någon form
identifierad.
Som enda alibi för
mordkvällen uppger Avsan ett uttalande av sin hustru. Han hörs,
efter det officiella Dekorimaavslöjandet, först nära ett halvår
efter vittnesavslöjandet, men då endast upplysningsvis.
Något ytterligare alibi
avkrävs han tydligen inte, han behandlas aldrig som misstänkt,
någon internutredning mot en polisman blir aldrig aktuell, förhöret
– den 14 april 1993 – publiceras aldrig, och Palmeutredarna
skulle aldrig ha nämnt Anti Avsan över huvud taget om inte
journalisten Olle Alsén avslöjat hela affären. Avsan konfronteras
aldrig med de båda unga kvinnliga vittnena, och när de väl
konfronteras blir det med bilder av sex män, ingen av dem
föreställande Anti Avsan.
Jämförelsen med fallet i
Kalifornien? Jo, lagstiftarna tar där, tämligen omedelbart,
kvinnans, vittnets parti, medan, i fallet Avsan, rättsstaten tar
totalt parti för Avsan och, kan klart sägas, parti mot
de båda unga kvinnorna. De blir aldrig konfronterade, vilket är ett
brott mot en kriminologisk grundregel i ett fall som detta, och de
möts, i ett bandat uttalande av dåvarande spaningsledaren Hans
Ölvebro vid samtal med Olle Alsén, av beskyllningen:
Då är dom kriminella!
Med ovanstående
beskrivning på näthinnan är det svårt att få annat intryck än
av en polisaktion med syfte att rädda Anti Avsan från varje
efterräkning.
Om Palmeutredarna hade
velat ge ett ärligt och rakt intryck borde de ha tagit tjuren vid
hornen, som skedde i Kalifornien, där det alltså togs ställning
för denna kvinnliga underdog, inte ställning för en misstänkt
kalifornisk poliskollega.
Anti Avsan har under de
många år som gått fått allt tänkbart, allt tänjbart stöd. Och
ingen enda av de många åklagare, direkt under RÅ, som passerat
revy sedan den rätlinjige KG Svensson lämnat scenen, har brytt sig
det bittersta om de unga kvinnornas sak – dessa har mest stört,
verkar det:
Komma nu, efter så
många år! Och begära att bli trodda! Upplever man något misstänkt
går man väl till polisen? Inte nöjer sig med att gnälla efteråt…
Jag tar inte ställning
till amerikanska brottsrutiner, men i det aktuella fallet är det ju
lätt att se att myndigheterna lät hänsyn till de unga bilkörande
kvinnorna spela in. Mot de unga kvinnorna vid Dekorima har ingen
hänsyn visats.
I själva verket har ju
polis redan från första början känt till denna ytterst centrala
episod med de båda unga tvåspråkiga kvinnorna, och inblandad polis
har naturligtvis blivit skrämd när utifrån kommande information
dyker upp som de räknat med aldrig skulle ha blivit känd.
Vad hade hänt om inte
Olle Alsén hade berättat? Hypotetisk fråga, men visst hade ”den
okände gärningsmannen” varit lättare för rättsstaten att hävda
om inte de unga kvinnorna stört bilden.
Två nyktra, sansade
vittnen stör mordbilden? Ja, det är Dekorimas märkliga upp och ner
vända mordbild.
Sven Anér
Jag vädjar till våra
styrande:
Utred,
en gång för alla, mordet på Olof Palme! Vårt lands historia
kräver det. Vår framtid kräver det. Våra samveten kräver det.
Då
vi betraktar ett viktigt skeende i våra liv styrs vi av de fakta vi
ser. Men vi styrs också av det perspektiv i stort våra blickar
möter. Vi styrs av vad vi känner i vår själ. Jag har just läst
några meningar av vad en av de båda unga kvinnorna, vittnande från
Dekorima, har sagt om vad de upplevde den där sena vinterkvällen.
Det är Anneli som berättar, från sitt oroliga minne, sitt sinne
och sin själ:
Han står stilla där.
Det måste vara det ljusaste stället. Och så ser hon killen, och så
går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det
märkliga att då tilltalar hon den här killen på finska, om vad
klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för
att hon är finlandssvenska eller något annat. Och han bara tittar
på henne, förmodligen är han så paff.
Jag kommer ihåg hans
ögonkontakt. Han blev så paff över att hon tilltalade honom på
finska. Bara tittade på henne. Så svarade han inte. Och då tar hon
honom i jackan här i kragen:
”Kan du inte säga
vad klockan är?” säger hon. Och fortfarande säger han ingenting,
och då börjar jag förstå att det här är inte bra. Så jag
börjar ta i hennes arm här då, jag drar henne tillbaka mot
Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå
och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt, för
han är så konstig då. Sen så hör vi…
Två
minuter innan svensk historia ska skrivas om. Red ut, svenska
rättsstat, allt det förvridna och oförklarade som Anneli med sitt
vardagsord kallar ”konstigt”, red ut, neutralt och opartiskt och
grannlaga, den mörka härva som heter Palmemordet. Det efter snart
28 år ouppklarade Palmemordet. Så att vi får lugn i vårt minne
och vårt sinne. I vår själ.
Sven
Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"