Polisens Hans Ölvebro och DN-journalisten Olle Alsén, i kamp kring Palmemordets kärna!

25.11.2013.

Det som här följer är ett långt, bandat telefonsamtal, där DN-journalisten Olle Alsén har ringt upp rikskrims spaningsledare Hans Ölvebro. Samtalet var säkert minst en halvtimma långt, och det utspelade under några av Palmeutredningens mest dramatiska timmar. Jag ska strax ge en kort bruksanvisning, som inte blir komplett. Alla hänvisningar och syftningar kan jag själv inte förklara, men du kommer att känna stämningen, en märkligt kuslig stämning, när nu två av utredningens motpoler möts kring temat:

Var det Anti Avsan som sköt Olof Palme?

Samtalet är daterat den 13 juni 1993, och det har aldrig tidigare publicerats i sin helhet. Det här är bakgrunden, mycket komprimerad:

Det var Olle Alsén som i november 1992 hade slagit det stora larmet om de båda unga finska kvinnorna, oftast kallade Anneli och Anki men som här heter Pirjo och Katja, som var Palmemordets otroligt nära vittnen. Katja, som kände igen den man som fick heta Dekorimamannen, talade på finska till den man hon kände igen från ett gym i Upplands Väsby. Den helt avgörande walkietalkie-dialog som följde, också på finska, mellan Dekorimamannen och hans anonyme uppdragsgivare löd:

”Nu kommer dom!”- ”Jag är upptäckt, vad ska jag göra?”- ”Skit i det och gör vad du ska!”

Nu är det alltså den 13 juni 1993, och just medan samtalet pågår är hela händelseförloppet, som hittills inte nåtts av media, på väg att bli allmänt känt. Medan Ölvebro och Alsén har sitt långa telefonsamtal börjar Aftonbladets pressar rulla och berätta om ”nya vittnen vid Dekorima”, tätare dramatik kan knappast tänkas.

Olle Alsén är, under hela samtalet, närmast desperat förtvivlad över att storyn slipper ut utan att den person som Olle Alsén ser bakom mordet, förre piketpolisen Anti Avsan, har omhändertagits, så att de båda kvinnorna inte ska behöva vara oroliga. Alsén är näst intill övertygad om att det är Palmeutredningens folk som läckt till Aftonbladet.

Där kan du börja läsa. Många konstigheter klarnar under läsningen, övriga får finnas med i en bakgrund av oanalyserade händelser och tankar. Olle Alsén ringer upp medan Aftonbladets pressar börjar rulla!

Hans Ölvebro: Det finns ju ingenting som stämmer. Jag talade om för dig att flickorna berättade två olika historier. När vi försöker jämka (ihop) det här genom att göra vissa åtgärder med dom själva, att dom ska ställa upp och att man ska gå den här sträckan, peka ut etc, då vill dom inte.

Olle Alsén: (Jag förklarar varför Anneli /Pirjo inte vågade ställa upp, videofilmningen kunde observeras av de inblandade, etc. Det finns ju folk som blir uppskrämda av vad man sprider i massmedia.)

HÖ: Det finns ju folk som blir uppskrämda av vad man sprider i massmedia. Här har gått sju år och här påstår en av flickorna att man känner igen den man som stod där – och det har inte hänt nånting på sju år! Varför skulle det hända nu?

Man måste ju först komma fram till en som det kan vara som hon har sett. Man kan ju inte hålla på och visa bilder på alla män i Sverige.

OA: Men ni har ju haft några ev tänkbara, och i den mån förhören inte är avslutade så blir ju dels han förvarnad och dels blir hon livrädd.

HÖ: Men det kan ju inte jag hjälpa.

OA: Nej, men det tyder på att det kanske är ett slags sabotageavsikt bakom läckaget, för nu försvåras ju möjligheterna… om det inte redan är klart? /I och med att AB kanske redan har publicerat? Min anm/ Men det kan du väl inte säga ngt om?

HÖ: Du menar från vår sida. Nej, vi har inte identifierat den man som nu hon påstår att hon skulle känna igen.

OA: Men ni har ju haft en del konfrontationer och förhör, men om det inte är klart än…

HÖ: Hon vet ju inte vad han heter.

OA: Men hon känner igen honom.

HÖ: Jo, men man måste också hitta en tänkbar person.

OA; Men den jag har trott är tänkbar, och som en på gymmet har identifierat, den…

H glöm det, hörru. Man kan ju inte ta en som är anställd inom polishuset eller inom Stockholmspolisen och placera ut den personen på ett ställe där han aldrig har varit, bara för att nån påstår att den här personen har han sett (där). Det finns ju ingenting koppling överhuvudtaget.

OA; Men hur kan ni veta att han aldrig har varit där om ni inte har hört honom? /paus/

HÖ Man har ju ingen koppling åt det hållet, det har du ju själv konstaterat. Man åker ju inte från söderförort till norrförort för att träna, han har ju gratis träningslokal i polishuset.

OA: Ja ja, men han kan ju ha specialkompisar där.

HÖ: Men vem är det då? Det är ju det som inte heller går att reda ut. Och den här konstnären (han som målade rosen) han förstår ju inte vad det är som hon pratar om, vad det är för en person som har kommenterat och allt möjligt. /Historien med konstnären är dunkel för mig. SA/ Hon säger ju att konstnären ska kunna tala om vilken person hon har frågat honom om. Men konstnären vet ju inte vad hon pratar om, han har aldrig pratat med henne om nåt sånt här, om nån speciell person som har varit på gymet och besökt nån annan.

OA: Men Anki säger ju det.

HÖ: Ja hon borde väl kunna rekonstruera vad dom har pratat om vid nåt tillfälle.

OA: Men ”vid nåt tillfälle”, kan man väl inte komma ihåg om man har pekat ut nån person som man inte vet sammanhanget kring. Det är väl inte så konstigt om hon kan glömma det, hon kan ju komma ihåg.

HÖ: Men det är ju han som har gett henne informationen om vad han heter och var han bor. Om man då säger till honom: Har du fått frågan om någon som kommer i en sån bil (Volvo) på besök en gång på gymet, som bor där, som man då undrar varför han har så mycket pengar trots att han inte har nåt jobb… Nä, nån sån fråga, det har vi aldrig pratat om… Men vi vet ju inte namnet, annat än det som hon då påstår, va…

OA: Men det namnet som hon påstår, det måste ni ju kunna identifiera.

HÖ Men det finns inte nån.

OA: Det finns inte nån med det namnet som hon påstår?

HÖ: Nej men alltså, det är ju inte nåt fullständigt namn. Det här är ju bara ett förnamn va.

OA: Det betyder alltså att den här mannen som jag har tänkt på och som en kille där ute identifierade, påstod sig känna igen, han är inte hörd ännu?

HÖ. Nä, det finns ingen anledning.

/Samtalet äger rum den 13 juni 1993. Anti Harald Avsan hörs, förmodligen endast upplysningsvis, den 14 juni. SA./

HÖ: Då blir det alltså ännu självklarare nu att det inte går att komma fram, som det skulle vara han till exempel, ja eller nån annan överhuvudtaget, så efter den här historien har läckt ut, så är det ju väldigt svårt att få vare sig henne att identifiera någon, eller att få tag i en person. Och det oroar mig, att det kan ha varit just själva syftet med läckaget /till AB. SA/ från någon – som jag inte alls på minsta sätt vill säga skulle kunna var nån av er, naturligtvis, men det kan ha kommit därifrån på något sätt, någon som har fått tillgång till det, för att det kan inte ha kommit från mitt material, där finns inte dom där uppgifterna med, t ex om datum och sådant, dessutom har jag inte lämnat ut…

HÖ: Du, det är faktiskt på det här sättet, att när det gäller Lennart Håård så har ingen av oss några kontakter med honom, den kan man inte lita på alls..

OA: Det är självklart inte ni som har läckt nånting, men det kan ha varit någon som har kunnat komma åt det materialet på något sätt, med specifika uppgifter, det har ju både Lars Jonsson och Röst /Ölvebros närmaste män. SA/ Hur kunde man ha så preciserade uppgifter om olika saker – och det måste komma från det materialet eftersom det inte ens finns i mitt material. Och vem skulle det annars kunna komma från? Då måste det vara någon som haft möjlighet att komma åt det. Sen har dom gått till Aftonbladet eller vart fan som helst, just kanske i syfte inte bara att få pengar utan för att få död på hela historien eller göra det möjligt att fullfölja den. Göra det möjligt för henne att våga identifiera i den mån man kommer fram till någon karl. Och förvarna denna karl. Det tycker jag är för djävligt /Olle Alsén svär knappast annars. SA/

HÖ: Jag kan inte se att det kan finnas någon som har den möjligheten. Dom uppgifter vi har dom har vi, och alla har ju inte tillgång till dom heller.

OA: Nej, jag vet det, men det finns ju ingen annan fysisk möjlighet än att någon har kommit t det materialet.

HÖ: Jag har inte talat med Lennart Håård, jag vet inte vad han har påstått, däremot har jag ju pratat med andra kolleger till dig, som undrar vad du pratat om.

OA: Ja, det är klart, men du har väl inte berättat något om…

HÖ: Nej, jag har sagt, det är som vanligt… att Olle, han håller på och spekulerar, har jag sagt, kring olika uppgifter. Men jag tror inte att jag har pratat med någon om…

OA: Men det är så att de preciserade uppgifter som Jonsson och Röst har berättat om, dom kan inte ha kommit från mitt material eftersom dom inte ens finns där och eftersom dessutom, så vitt jag vet, inte nån annan heller har kunnat få tag i det. Därför måste det finnas nån teknisk möjlighet, nån person som har kunnat komma åt det som finns i datorn eller på nåt annat vis, och det är det som oroar mig som satan.

(Jag läser upp hela AB-materialet, slutar med Lars Jonssons uttalande) /Jaha, Aftonbladet finns redan ute? SA/ Det låter ju inte precis som du säger, att ni inte har några misstankar, eller så. Ja, här står man nu. Men – du kan inte säga något om nuläget, vad som händer… för jag har ju sagt till Röst och Jonsson och Paul Johansson, när dom har frågat mig, att jag tänker inte komma ut med något förrän, så länge dom kan skada något eller så länge ni inte är färdiga på något sätt. Men nu, när det här är ute, så kommer jag ju i en väldigt ohållbar situation, om jag inte släpper mitt material.

HÖ: Nej självklart, det tycker jag du ska göra.

OA: Jag tycker det verkar som en aktion från något håll. Och du kan inte säga mer i sak?

HÖ: Nej, men det finns inte mer att säga än vad jag har sagt. Vi har inte lyckats identifiera den man som hon har påstått har stått där på Sveavägen. Hon påstår, Anki, att den andra, hon har inte sett honom utan att hon är den enda, så att Anneli har inte sett något utan dom har pratat efteråt, och när man pratar, när man hör henne (Anneli) så säger hon att jag kan väl inte ha drömt det här… Bara det uttalandet gör ju att man blir mycket skeptisk.

OA: Ja det är Anneli som har sagt de nån gång, ja, men Anki har väl inte sagt det, det är hon som är vittnet.

HÖ: Det vete attan om det inte var hon också som har sagt det… ja, jag kommer inte ihåg.

OA: Jag vet att Anneli har sagt så nån gång, för det har jag skrivit ut i ett av mina… jag skrev ju ut alla mina samtal med henne, så det är jag som har gett den uppgiften,

HÖ: Ja.

OA: Men Anki har väl knappast sagt det, för ni har ju haft förhör med henne. Och du har ju själv sagt att deras uppgifter stämmer om själva mötet, men det var så konstigt att dom hade olika tidpunkter för (skotten) (egentligen olika uppgifter om var dom var när dom hörde skotten, OA:s anm).

HÖ: Jag har sagt så här: hade man hört dom här flickorna för sju år sen, ingen människa över huvud taget kommer att tro på, och tror du att hovrätten ska tro på nån efter sju år nä dom inte tror på Lisbeth Palme efter tre år? Och när man inte kan identifiera… Skillnaden är om hon hade sagt: han heter så och så, han bor där och där. Jag menar, det är ju ändå en person hon känner igen. Men hon måste ju också kunna identifiera personen. Och eftersom hon inte själv kan identifiera honom, och dom personer som hon har fått information av om den här mannen, dom vet inte vad hon pratar om. Alltså måste också den här konstnären vara med i den här komplotten på något sätt. /Är flickorna med i någon komplott? Menar HÖ det? SA/.

OA; Har hon fått information om mannen från fler personer än den här konstnären, menar du?

HÖ: Ja men jag menar det är ju ändå så att… det är nåt fel någonstans.

OA: Men dessutom kan det ju vara så, och har varit så hela tiden, att hon nånstans är rädd att identifiera mannen även om hon kan det, även om hon skulle kunna det, och särskilt nu kommer hon naturligtvis att vara det. Därför att enligt Anneli i alla fall så har hon ju en gång vetat (hela) namnet, och sen säger hon nån gång när Anneli pratar med henne, i samband med att Anneli säger att hon har haft mardrömmar och så, så säger hon att hon har glömt det. Men det är väl svårt att tro att hon egentligen har glömt det. Men däremot finns det ju starka skäl att begripa att hon nu inte vill identifiera personen ifråga, och särskilt när hon vet att han inte sitter inom lås och bom. Hennes situation måste vara väldigt jobbig. Är historien inte påhittad, och det har jag inte fått någon känsla av att ni tycker, själva grundhistorien, så finns det ju en man nånstans, och problemet är: vad ska man göra nu då.

HÖ: Problemet är då att det finns andra uppgifter i utredningen där det har pratats om annan brottslighet, men det kan alltså hänga ihop med det, och då stämmer det ändå inte riktigt när det gäller plats och såna här saker, av iakttagelser.

OA: Annan brottslighet som inte har med mordet att göra?

HÖ: Ja, just det. Det är alltså rent kriminella, vanliga svenska inbrottstjuvar, va, som då planerar att göra nånting. Och den uppgiften finns tidigare i utredningen. Och vi försöker nu titta på om det möjligen är på det sättet, för det finns alltså… finnar också i den gruppen.

OA: Men det stämmer inte med platsen?

HÖ: Nä, ja det är möjligt att det kan ha stått en där också, men det hänger inte ihop med mordet på Olof Palme.

OA; Men hänger det ihop med Sveavägen över huvud taget, annars blir det väl…

HÖ: Ja, i området här.

OA: Men det stämmer i alla fall inte med den där repliken ”Nu kommer dom” och ”Skit i det, gör…”

HÖ NÄ, men det finns ju uppgifter där som vi inte ens… heller påstår utan… Här påstår Aftonbladet att dom skulle ha gått förbi och sen ha gått tillbaka och frågat vad klockan är. Så är det ju inte va… Det kanske är någon av flickorna här som sitter och pratar igen va.

OA: Nej det att dom vänt stämmer ju inte med den version jag har hört, som är Annelis bara, och vad Anki har sagt det vet ju inte jag, men om det inte stämmer det heller så… du menar att hon skulle ha pratat med någon? Anneli har inte pratat med nån.

HÖ: Det vet ju inte jag.

OA; Nej, men även om Anneli skulle ha pratat med någon annan, så har ju inte hon känt till dom här… det är det som är det avgörande, hon har inte känt till dom preciserade uppgifterna om datum för förhör, vallningar och sånt.

HÖ: Det vet inte jag, hon kan ha fört dagbok. Det är ju så att Anneli har fått reda på när Anki har blivit förhörd, på grund av hennes rädsla och så, eller för relationerna, så har vi ju talat om det för henne.

OA: Det tyder på att det kommer nånstans ifrån bland dom som är inbegripna i utredningen, va, alltså av dom, för vi har ju försökt att få det till stånd men dom har ju vägrat. Dom vill alltså inte. Och sen att hon säger till dig att hon är rädd att det ska upptäckas (videoinspelning) …äh.

OA: Ja. i sista stund hade hon hoppat av… jag tycker det är dumt, men förklaringen är inte otänkbar, inte helt irrationell i det känsloläge hon var i just då.

HÖ: Ja, jag har alltså inte varit (tagit?) kontakt med nån av dom här två kvinnorna, så jag vet inte hur läget är, utan det är utredningsmän som har det.

OA: Ja, nu sitter jag i en konstig situation så jag skulle gärna vilja få möjlighet att kunna nå t ex Röst eller Jonsson under dagen.

HÖ: Men varför vill du komma i kontakt med dom? /Jag fick inga nummer/ Röst är ju inte någon talesman för utredningen. Han är sekretesshandläggare av uppgifter som ska lämnas ut.

Jag slipper gärna att prata med så mycket folk som möjligt, jag ska ju göra mitt jobb. Det innebär att jag ska läsa utredningen och försöka styra den så den går åt rätt håll. Men i det här fallet så har det aldrig inträffat nånting efter det att uppgifterna kom så att intresset har ökat. Vi försöker fullfölja det här som allt annat. Men för mig är det så att jag är av den uppfattningen att dom har inte gjort någon iakttagelse som har med mordet på Olof Palme att göra. /Här har OA strukit under med röda streck! SA/ Klart att det är något dom har sett, men jag tror inte… tänk efter själv: om du har varit ute på mordnatten och så har du gjort en iakttagelse och kommer hem och får reda på att statsministern har blivit mördad, och du var i det området och hade gjort den iakttagelsen om walkie-talkie – självfallet skulle jag väl vända mig till polisen då.

OA: Nja, inte i den situation som hon var.

HÖ: Ja, då är dom kriminella.

OA: Jaja, men hon var rädd alltså, det är inte förbjudet att vara rädd-

HÖ: Neej.

OA: Jo, det är väl inte kriminellt att inte lämna uppgifter – ja, det vet väl ni bättre än jag.

HÖ: Men du, jag menar, ja jag har inte träffat dom här kvinnorna, bara den ena…

OA: Men Hans, du kan väl i alla fall inte koppla ihop, och dom har ju också hon (Anki) vidhållit – ”Nu kommer dom” – ”Jag är igenkänd, va ska jag göra? – ”Skit i det och gör vad du ska” – hur ska du få ihop dom replikerna med nån typ av annan brottslighet där, om det är vid den tiden och på den platsen och man vet att Olof Palme är på väg?

HÖ: Men så har det väl aldrig sagts från flickornas sida, ”Nu kommer dom”?

OA: Jo det är den första repliken…

HÖ: Neej. . Det var ”Jag är igenkänd”…

OA; Det kommer liksom ett anrop på walkie-talkien, han blir anropad utifrån med repliken ”Nu kommer dom”, och då så säger han i samma stund ”Jag är igenkänd, vad ska jag göra?” och då kommer svaret…

HÖ: Eftersom du då inte har läst vad Anki har sagt, du vet ju bara vad Anneli har sagt, och Anki säger att Anneli har inte ens sett karln.

OA: Inte sett (utseendet) men hon har hört det.

HÖ: Nej.

OA: Det säger hon till mej i alla fall

HÖ: Jaha, det är det som gör att det är nåt fel va.

/I det första formella förhöret med Anneli, bandat av OA som fick vara med som bisittare, ger Anneli hela walkie-talkie-sekvensen, berättar om vapnet i hans hand etc. Ölvebros förnekande känns egendomligt. SA/

OA: Men huvudsakerna är ju replikerna.

HÖ: Men Anki säger inte att det har varit så.

OA: ”Nu kommer dom”?

HÖ: Näeh.

OA; Är det säkert det?

HÖ: Jaa.

OA: I så fall alltså, om det skulle vara som du säger, har Anki hittat på dom replikerna, vilket jag inte tror på, och i sin tur berättat det för Anneli som inte skulle ha hört det, hon påstår själv att hon har hört det på finska och… dels var hon förvånad över att Anki pratade finska, eftersom hon inte brukade vilja göra det, och sen också över att det kom på finska ur apparaten. Och det är ingen uppdiktad historia. Men – ni tolkar det väl som ni måste. Jag tror ändå inte att ni skulle hållit på så pass mycket som ni ändå tydligen har gjort, om ni redan på ett tidigt stadium kunde säga nä, det här är antingen nån som borde ha hört av sig för länge sen, eller det kan aldrig hålla..

HÖ: Men det är ju så med mycket i den här utredningen att man försöker komma till botten och säger: vad är det för något? Det enklaste vore ju för oss att Anneli eller Anki hade talat om för oss: så här heter han, och så hade vi frågat honom: vad gjorde du den här kvällen, och så säger han: ja, jag var på Sveavägen, och vi skulle göra det och det. Eller att personen säger att han har alibi och har varit någon annanstans. Då slår man ju sönder en historia, i stället för att den ska hänga i luften., vilket den nu fortfarande gör. Och vi har ju en ambition: antingen så leder det åt rätt håll, eller åt annat håll. Och det är ju så att man som utredare har en känsla när det är något som går åt rätt håll och nånting som är fel. Det är samma sak som att du har en känsla för vad som är en nyhet. Jag har en näsa i stället för vad som kan vara rätt och riktigt va./Här Olles röda streck igen! SA/

OA: Den måste du ha haft i fråga om Pettersson också då?

HÖ: Ja, (skratt), självklart, annars hade vi inte jobbat vidare med det om det inte är… vore så.

OA: Jag menar, ni måste ha haft en känsla av om det var rätt eller fel?

HÖ: Ja.

OA: Och ni hade känslan att det var rätt?

HÖ: Neej, jag kan inte påstå att den känslan har infunnit sig, men däremot att när man håller på så känner man att det här kan vara rätt.

OA: Kan vara rätt, ja. Men det kan du väl fortfarande ha i fråga om det här, ha känslan att det här kan vara rätt? Grundhistorien?

HÖ: Men jag har sagt från början att vi ska titta på det här, det verkar konstigt, och sen har jag sagt att det är fifty-fifty, även om jag är ganska övertygad om att de här kvinnorna inte har sett gärningsmannen.

OA: Du är övertygad om att de inte har sett gärningsmannen?

HÖ: Ja, dom har inte sett mördarn. För det första, dom har gett en klädesbeskrivning som inte nån annan över huvudtaget har varit i närheten av.

OA; Just därför är det mer övertygande, tycker jag, för om dom skulle ha hittat på det skulle dom väl ha anpassat det till dom klädesbeskrivningar som finns. Dessutom finns det några som har – Lisbeth talar om det beiga, och den där Jan Nilsson talar om en man i brun skinnjacka som springer in i Tunnelgatan samtidigt som det ligger en man på gatan och en kvinna över, just när han svänger upp ifrån Tunnelgatan upp på Sveavägen .Och den han ser springa in i Tunnelgatan har enligt honom beige eller brun skinnjacka. Och det vittnesmålet kan ju inte tjejerna veta nånting om. Inga andra vittnen, det är riktigt, men det tycks ju finnas oerhört många olika klädesbeskrivningar där, så antingen har det varit flera personer på plats än man känt till där, fast det verkar ju konstigt, eller också har nästan alla vittnesuppgifter varit förvirrade av färgnyanssvårigheterna. Dom stämmer ju inte ens i fråga om jacka eller rock och så. Så det är väl inte omöjligt – och framför allt att dom har givit en helt konkret beskrivning som inte stämmer med andra, det tycker jag snarast styrker att dom har – eller hon har – sagt vad dom har sett och ingenting annat.

HÖ_ Men Anneli har ju inte sett nånting, enligt den andra.

OA: Nänä, ja det är ju enligt den andra det, men nu får du väl räkna också med…

HÖ: Ja, vem ska vi då tro på mest av dom här?

/SA går in här ännu en gång och protesterar mot Ölvebros nedvärdering av Annelis vittnesmål. I det första förhöret med Anneli, det enda vi har tillgång till, redovisar ju Anneli den fullständiga w/t sekvensen, med alla inslagen – vad menar HÖ?/

OA: Det vet inte jag. Men nu är det ju en spänning mellan dom, hon är förbannad på Anneli, och dessutom kanske hon tänker så här, att om det ändå kommer ut, då är det ändå jag som är huvudvittnet. Så det kan finnas ett latent motiv, medvetet eller inte, att liksom prata ner Anneli, både av privata och andra skäl. Jag har ju pratat med Anneli många gånger innan jag gick till er, så jag gick ju till er med samma uppgifter som hon har beskrivit i olika omgångar och där ser hon – dom går ju arm i arm och pratar, dom stannar, frågar om klockan och så vidare, hon ser mannen, hon kan inte beskriva hur han ser ut i ansiktet, för hon har aldrig sett honom förut, men hon kan beskriva kläderna och så vidare. Och hon vidhåller hela tiden att hon hörde precis, båda två hörde vad som kom i walkie-talkien. Om sen Anki säger något annat så behöver det inte nödvändigtvis vara det riktiga. Problemet är att det inte går att få fram vem som har rätt, naturligtvis.

HÖ: Problemet är att dom har alltså inte pratat ihop sig om vilka vägar dom har gått, och vad dom egentligen har gjort, utan det enda dom har suttit och gaggat och spekulerat, drömt och allt vad dom har gjort, det är om möjligtvis om vad den här personen sa. Det är det dom har suttit och pratat om. Men dom har aldrig tänkt sig att dom skulle prata ihop sig så att deras historier skulle gå ihop.

OA: Nej, dom har inte pratat… Anneli berättade för mig en gång, och det finns i de utskrivna samtalen, att hon ringde och talade med väninnan /Anki/ om hur det var osv, och hon talade om mardrömmar /för att ursäkta att hon åter berörde det farliga ämnet, OA:s anm/ det var ju därför hon drog upp det, för hon vågade ju oftast inte dra upp det för väninnan /Anki/ ville inte att man skulle ta upp det, va. Men då hade dom lite olika minnesbilder av om dom hade gått direkt tillbaka eller gått tvärs över gatan (Sveavägen) och upp mot Kungsgatan. Der var där det skilde sig, men inte i fråga av vad som hände där på platsen. Och just att dom har olika minnesbilder i sidodetaljer tycker jag snarast att…

HÖ: Det är konstigt att nu plötsligt tycker du det. Men när det gäller andra saker som… inte är så naturligt… då tycker du att det är konstigt.

OA; Jag tycker inte det är konstigt om man har olika minnesbilder av sidodetaljer, t ex gick jag så eller så, va, men om man har samstämmiga minnesbilder av vad som hände i det centrala så… Jag menar, ville man prata ihop sig om en (påhittad) historia, så skulle den väl stämma också i sidostyckena, men dom har inte i den meningen pratat ihop sig. Ja, det finns väl andra möjliga tolkningar, men det är en möjlig tolkning i alla fall. Ja vi kommer väl inte nån vart med det här, men jag tror det är skada det här… /att AB just har publicerat, SA/

HÖ: Ja visst är det skada,

OA; Men nu är skadan redan skedd.

HÖ: Det gör ju massmedia varje dag. Skada.

OA: Ja, ibland gör dom lite nytta också.

HÖ: Ja, i och för sig. Ibland står ju lottorader och sånt i tidningen, och dom stämmer. (Skratt)…radio och TV-program och sånt där. Jag kan inte värdera i övrigt det som står i massmedia, men när det gäller det som står i massmedia om mordet på Olof Palme så är det mest skit. Här borde väl Aftonbladet i stället för att skriva försöka ta reda på om det här är riktigt…

OA: Ja, men det har dom ju också försökt.

HÖ: … och dom har också fått det beskedet att vi har inte lyckats identifiera de här personerna, eller mannen.

OA; Men vad dom har fått veta, också underförstått, år att den här historien finns, och med AB:s eller kvällstidningars moral tycker dom väl att det är detta som är själva panghistorien.

.HÖ: Ja, dom är alltså inte ett dugg intresserade av att man löser mordet på Olof Palme. Utan tjäna pengar på det är det enda som är intressant.

OA: Men jag har ju varit intresserad av att det ska lösas, och därför tycker jag att nu har jag hamnat…

HÖ: Ja, Olle, du får gärna skriva vad du vill, och du ska klart agera från vad du tycker. Men den enda kommentar jag kan säga det är att vi är inte säkra på att den här historien är riktig. Eftersom vi inte har kunnat finna den person som denna kvinna känner igen. Och har namngivit. /Detta säger Hans Ölvebro när Avsan säkerligen redan är kallad till morgondagens förhör, 14.6.1993! SA/

OA; Jag tänkte att om ni hade något viktigt som ni anser att ni borde göra och som hinner göras innan det här blir offentligt , /Nu menar Olle Alsén att Aftonbladets publicering ännu inte är gjord? SA/ vilket blir om några timmar, så skulle jag åtminstone förvarnas om det. Men det låter på dej att ni inte har något speciellt att göra, och då är ju saken tyvärr…

HÖ: Nä, men det är ju så här att vad som styr, det är ju att dom här två flickorna inte vill ställa upp. Vi springer inte och tjatar hos dom, utan vi kommer med ett förslag. Vi kan inte tvinga dom till nånting utan dom får väl komma tilll oss,

OA; Nu vill dom väl ännu mindre ställa upp. Men jag menade, om det skulle ha varit nånting som ni haft liggande i faggorna, om någon typ av konfrontation eller så, så borde…

HÖ: Eftersom vi har vetat om att AB har den här historien har vi gjort det som…

OA: Ni har gjort vad ni har kunnat göra, det förstår jag. Det har i alla fall varit fem dagars respit med det här. Ja….

HÖ: Lycka till.

Bandat telefonsamtal den 13 juni 1993, Olle Alsén – Hans Ölvebro. För första gången publicerat in extenso. Originalmanus kan i kopia rekvireras från Rikskriminalpolisen, Box 122 56, 102 26 Stockholm, kanske mot en liten expeditionsavgift. Denna samtalsuppteckning ingår i dokumentationen av en svensk rättsstats bedrifter. Sven Anér.

Barn tror att de kan narra sina föräldrar, men detta är falskt önsketänkande. Föräldrar, förmodligen speciellt mammor, känner i atmosfär och stämning om något irreguljärt är på gång.

Jag drar den här parallellen till den centrala uppteckning i anslutning till mordet på en statsminister, som du just har läst, antagligen med häpnad. Jag är övertygad om att du som läsare inte just har behov av mina pekpinnar. Du har läst och känt på en förälders vis, och du har känt och hört och sett unkenheten, den sega lögnen, det fega fifflandet kring Sveriges största mord, som redan innan genomförandet var en skandal.

Med den ärevördiga svenska rättsstaten satt ur spel av ynkliga rättvisans tjänare, vilka i snart 34 år har lyckats med konststycket att hålla Olof Palmes baneman undan rätt och rättvisa samt trott sig ha försäkrat den svenska allmänheten, i enlighet med den franska slagdängan, att ”tout va très bien, Madame la Marquise”, att mordet från första stund varit välskött, välordnat, snyggt.

Jag funderade i morse, vid Gyllenhammars havregrynsgröt, om jag skunde skriva i fränt klarspråk, som kommentar till detta i sanning historiska telefonsamtal mellan en bottenhederlig nyhetsjournalist och en konsekvent ljugande kriminalkommissarie. Jag bestämde mig för att spotta ut. Skulle den kvarvarande rättsstaten ha synpunkter på vad jag skriver är den väkomen att höra av sig, bestämde jag. Så hör gärna av er, från den svaga vice RÅ Kerstin Skarp. över de från 9 till 17 konsekvent falskeligen tillrättaläggande herrarna Dan Andersson och Hans Melander i rikskrims Palmeenhet, till alla andra medlemmar av en svensk rättsstat i förfall.

Men min kommentar blir inte särskilt omfattande. Ni känner själva den unkna doft som tränger ut från hårddisken i Uppsalas Sommarro, just sådan glättad falskhet som ni som föräldrar omedelbart noterar när era barn eventuellt har sidsteppat den smala vägen. Det har vi inbyggt i oss.

Jag kan berätta för er att Hans Ölvebro per automatik förser Olle Alsén och oss med uteslutande falska informationer och synpunkter, medan min tyvärr bortgångne journalistkollega Olle Alsén (som en gång i världen satt som DN: medkommentator till Ingemar Johanssons första match mot Floyd på andra sidan Atlanten när det begav sig; vi journalister får uppleva en del) aldrig beslogs med någon lögn under sin långa, sega, uppfinningsrika bevakning av en händelse som han inte kunde släppa.

Det kan vara bra att ha som ledtråd, vid läsning och omläsning av detta spännande och skrämmande dokument: Alsén, sant och Ölvebro, lögn; det kan underlätta.

Några punktkommentarer , bara.

Nr 1: När Olle Alsén på senhösten 1992, ungefär samma årstid som i dag, berättade för kriminalpolisens spaningsledare (under en mesig och intet uträttande åklagare, vilkens namn jag kan lämna därhän), berättade för Hans Ölvebro, vid personligt besök på Polhemsgatan, att två unga tvåspråkiga kvinnor haft en remarkabel upplevelse under Olof Palmes mordnatt vid färgbutiken Dekorima, markerade Ölvebro undran och förvåning, någorlunda väl spelade. Men Alséns nyhet var inte ny, den var gammal som den gata där den svenske statsministern stupade.

För brottet hade utförts av dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag, i dag ledamot av riksdagens justitieutskott, Anti Harald Avsan. Detta visste onekligen Hans Ölvebro, eftersom det var hans viktiga jobb att se till att Anti Avsan icke lagfördes för sitt brott. Icke lagfördes.

Därmed fanns upptakten klar. Så när Olle Alsén kom med sin handskrivna PM gällde det för Ölvebro och hans kolleger Jonsson, Johansson och Röst och allt vad de hette, att hålla bästa pokermasken och inte försäga sig eller slira på ett minspel.

”Tack ska du ha, Olle, spännande, det ska vi ta itu med…”

Men det är svårt att styra minspel och kroppsspråk. Det slant ibland, när det gällde att tala i presens och inte i imperfekt. Eller tvärtom.

Under det samtal du just har läst är, i själva verket, såväl Olle som Hans i tysthet övertygade om att den andre vet att allt är grovt, klibbigt skoj, men där det gäller att nödtorftigt hålla just masken.

En del uttalanden från Ölvebros sida förvånar dock. ”Dom har inte sett mördarn” var det kanske lite djärvt att dra till med, och ”då är dom kriminella” likaså. Men Olle pressar knappast Ölvebro. Han är ute i ett ärende, och Beggars can´t be choosers. Olle ville förmå Ölvebro att behandla Avsan-affären på ett sätt som framför allt gynnar och inte stör Anneli och Anki. Men han har knappast någon framgång, och medan det långa samtalet löper står det klart att Aftonbladet, som jag inte kritiserar, skickligt i sina just rullande tidningspressar utnyttjar information som tidningens polisreportrar säkerligen fått från polisspaningens hjärta, något som Ölvebro förstås förnekar.

Det är en konstig affär, sannerligen. Nyhetsbevakning brukar inte vara krånglig, eftersom det oftast endast gäller att rapportera sanningar eller åtminstone trodda sanningar. Men här, på Polhemsgatan, kan sanningar lindas in i olikfärgade karamellpapper eller inte alls lindas in, utan finnas där som de bara lögner de är. Och alltid har varit. När Olof Palme dog – och några veckor innan – blev allt lögn eller ”karamellkok”, som en smädesskrift mot Expressen hette en gång i världen.

Nr 2: Ölvebros ideligen återkommande attacker och smädelser mot två duktiga unga kvinnor som intet ont gjort, som tvärtom hjälpt Ölvebro i hans onda värv.

På Annelie och Anki, bara! Begär av dem att de ska handla enligt kriminalpolisiära handböcker (som bara Ölvebro får bryta mot).

Ni skulle väl för fan ha begripit att det är till polisen man ska vända sig, ni måste göra precis som vi säger åt er och hör sen, och höjer vi rösten mot er så får ni inte sitta där och ta till lipen! Och om ni tror att det är en viss person, så måste ni för fan ge oss namnet, fattar ni inte det. Annars kan vi ingenting göra!

Jag spånar, men min text ligger inte långt från den verkliga. Anneli och Anki har setts gråtande komma ut från förhörsledarnas ämbetsrum, falska förhörsledare i ett faktiskt mord.

Jag tror att Ölvebro & Co försatte de båda unga kvinnorna i en närmast permanent skräckstämning, där vi alla kanske någon gång i vår barndom befann oss, skrämda till oönskad tystnad:”men svara då för fan!”

Manar jag fram bilden av tortyr? En semantisk fråga

Nr 3: ”Jakten” på mördaren från Upplands Väsby blev, som ni ser av samtalstexten, illusorisk. Jag kan inte låta bli att fundera över hur jag själv skulle, som icke-polis, ha agerat för att hitta den man som granskningskommissionens lydige JO Axberger kallar ”undflyende”;

Jag skulle själv ha åkt ut till det berömda gymet, säkerligen hittat fler besökare som kände till Avsan, hämtat hem denne Avsan till Polhemsgatan och sagt åt honom att han finge berätta sanningen, ögonaböj!

Detta hade inte gått, menar Ölvebro, eftersom flickorna inte vill vara med på en rekonstruktion. Påståendet är inte sant. Anki, det centrala vittnet, blev visst konfronterad så småningom, men då endast med sex fotografier, av vilka inget föreställde Avsan; där är vi nere i tjuvars och banditers ghetto. Jag har bett att få ut de sex namnen och bilderna. Jag har fått bekräftat från rikskrim att visningen har ägt rum, men se namn och bilder är hemliga. Dock har jag under hand mycket klart fått veta: nej, Avsan visade vi ingen bild på.. Detta är Kafka och soldaten Svejk.

Jag slutar där och försöker mig på en framtid. Finns någon framtid? Ja, det menar jag mycket bestämt. Det finns en framtid, sedan ni, alla mina tusentals bloggbesökare, envist och oförtrutet, frågat rikskrim, vice RÅ Kerstin Skarp samt era närstående medier:

Var finns sanningen?

Inte den ”sanning” som vi hittills fått se, inlindad i det kulörta karamellpapperet, utan den äkta, fina sanningen, sanningens pärla, sedan rättstaten genom sina lömska manipulationer i snart 28 år har lyckats håna Olof Palmes namn, dra det i smutsen.

Hittar vi då ett nytt Sverige? Jag är inte helt säker. Men jag hoppas.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Ett tips: Dra fram hela det här debattinlägget på printern, sätt dig i soffan, läs och gör marginalanteckningar! Detta är svidande samtidshistotia! SA.

Här har OA strukit under med röda streck SA/ Klart att det för någonting dom har sett, men jag tror inte… Tänk efter själv: om du har varit ute på mordnatten, och så har du gjort en iakttagelse och kommer hem och får reda på att statsministern har blivit mördad

For BBC TV

Overseas Dept.

Portland Place, LONDON WCA. England.

Nov. 28. Also for the immediate attention of The Swedish Foreign Office,

S- I0323. I expect a commentary, which should also be sent to BBC.

Sven Anér.

Uppsala, Sweden, Nov 28, 2013.

I am a Swedish journalist and author, 92 years of age and still active. Here is my errand:

Swedish Premier Olof Palme was shot to death in Stockholm City on February 28, 1986. The assassin is allegedly still unknown, but has, in reality, since 1993 been identified.. His name is Anti Avsan, of Estonian descent. At the time of the murder he was a Stockholm Police Officer, and he is to-day one of the Judges at The Stockholm Court of Justice. He is also a Conservative Member of the Swedish Parliament, the Riksdag, where he has recently been elected Head Conservative Member of the Committee of Justice, preparing Swedish legislation. He also plays an important Conservative communal role in one of the Stockholm suburbs, Huddinge.

Avsab has never formally denied being the assassin. A few months ago, though, he said to an elder Police Colleague, at a luncheon, and I quote:

No no, we have such support that you will never catch us…

Swedish: Nä nä, vi har sådan uppbackning att ni kan aldrig ta oss…

Anti Avsan has never denied the above statement. The Authorities have never offered any comment.

Six years after the murder, a journalist colleague of mine, Olle Alsén, now dead, received the unexpected info that two young Swedish women, Finnish-speaking as well, had found themselves, a couple of minutes before the murder, outside the ”Dekorima” shop, Sveavägen-Tunnelgatan in Stockholm City.

One of the young women hade tried to start a conversation with a man standing in this street corner, wanting to ask him, in Finnish, what the time was. She knew his face from a gym in Stockholm suburb Upplands-Väsby, and she knew that he spoke Finnish.

She, Anki, and also her accompanying friend, Anneli, saw that the ”Dekorima Man” carried a walkie-talkie in one hand and a weapon, of sorts, in the other. The man never answered Anki. Instead they heard the ensuing walkie-talkie conversation, in Finnish :

Anonymous voice from the Dekorima Man´s walkie-talkie: ”They´re coming now!”

Man: ”I am being watched. What should I do?”

Anonymous voice ”Never mind that. Do what you have been told!”

The two women found the situation embarrassing and left Dekorima, walking South towards Kungsgatan Street. After one or two minutes, they heard one or possibly two shots, but they did not watch the actual shooting take place.

Olof Palme had been killed. The perpetrator turned right into Tunnelgatan Street and ran up the steep stairs towards the Brunkeberg Ridge and was gone.

This dramatic series of events was thus not earlier known to the Swedish Public, but there are, to-day. many signs indicating that, indeed, the Swedish Police and, as a matter of fact, the whole Swedish Administration, was involved in the murder affair, and still is: the month-long preparations, the gruesome execution, the long years of faked ”police investigatiion”.

The idea of a ”police trail” was first put into writing by myself, in 1987-88, in a book called ”Palmemordet. Polisspåret” (Palme Murder: The Police Trail). I noted, among many other things, that the time-table construed by police authorities did not seem to jell: there was ever a difference of 6 minutes between the authorities´stories and my own estimation and that of many others, esp. that of Police Chief Inspector Gösta Söderström, first Police officer at Dekorima and soon after a very good friend of mine. To-day dead.

So, to-day, this is more or less where the matter still stands: the Authorities still maintain that the Police Trail is an invention of Sven Anér´s, while, according to the official truth, Olof Palme was shot down by a still unidentified assassin.

If the Swedish Government and Administration were ever to admit that they are playing the essential part in this gruesome assassination, Sweden´s whole status as a free and honest democratic European State would of course topple.

The Authorities hav so far not really denied any of my well-founded descriptions, they have just tried to leave me and my blog followers severely alone. ”Let the man talk, we shan´t listen.”

From this blog,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

I shall now give you a translation of a part of my latest entry, a revealing taped telephone conversation, from 1993, between previously named journalist Olle Alsén, Police Trail protagonist, and Hans Ölvebro, Detective Inspector in charge of the Police enquir, very much on the other side of the barricade, irritated by the apperance of these two young women, who spoils his efforts to blame a so far unnamed ”sole perpetrator”. Ölvebro defends his colleague Avsan with all his might, and, as you will see, holds forth that the two young women could ”be criminal”!

Please read the excerpts that follow:

Police Chief Inspector Hans Ölvebro: I try not to speak to too many people during an investigation; I do my job. Which in this case means that I follow the investigation and try to lead it in the right direction. But in this special case, nothing has transpired since we received the initial information about the two young woman witnesses. We try to handle this as everything else in this murder investigation.

But personally, I have the impression that they /the two witnesses/ have not made any observation that has anything to do with the murder of Olof Palme. They have obviously seen something, but I don´t think that…

Imagine for yourself: you were there in the night and you made an observation. You go home and learn that the Prime Minister has been murdered while you were on the spot and saw and heard a walkie-talkie conversation – would you not at once have told the police?

Olle Alsén, journalist: Not necessarily, in this situation.

HÖ: Well, in that case they are criminal.

OA: She was scared. It is not a crime to be scared.

A bit later on in the conversation:

HÖ. But I have said from the very beginning that we shall look into this matter, there is something screwy, And I suppose you can still say it is fifty-fifty, even though I am pretty certain that these two women never saw the perpetrator.

OA: You are convinced they never saw the perpetrator?

HO: Yes, they have not seen the murderer. To start with, the clothes they talk about are not the same as those pointed out by other witnesses.

I stop there. The conversation was about thirty minutes long.

It is indeed obvious that Ölvebro is unwilling to accept this information from the two women, information that would have been a gift from heaven to an honest Detective Inspector. under normal circumstances.

But these are not normal circumstances. They are the opposite. Having perused the transcript of this telephone conversation – which has, until to-day, never been disclosed to the Swedish public – I am more convinced than ever that Ölvebro had the whole time, since the day of the murder, known that the assassin was Avsan. Ölvebro´s, un-written, orders have always been to conceal Avsan´s activities at Dekorima. After 7 years, the advent of the message from Anki and Anneli, proves of course a severe blow to Ölvebro and his on-going spurious Police enquiry.

The BBC! This, of course, is a scoop unparallelled in Sweden, in Europe. Perhaps in the World. A State Adminstration, a Government, is responsible not only for the murder of its highest Servant, but also for the faking of the investigation of this murder.

I enclose a pamphlet, in Swedish, which I recently published. Middle pages: Olof Palme´s wife Lisbeth arrives at Sabbatsberg Hospital after having deserted her husband´s ambulance and joining a police car, thus arriving at least four minutes later than Olof at the hospital. Lisbeth Palme was allegedly hit by the assassin´s second bullet, but this statement was untrue, contradicted by a Dermatology Professor, to-day dead, who scrutinized her shoulders only an hour after the Dekorima shooting; he found no scar whatsoever.

This is a terrain of many lies. Perhaps the truth can never be fully disclosed within Sweden itself. I turn to you for help. My blog, since 2009, should of course be of great help, if a Swedish interpreter be found.

Please help the Swedish community, held in the dark for over 27 years! Myself, I have never been officialy contradicted, just whisked away.

Sven Anér, 85 A, Karlsrogatan, 753 29 Uppsala, Sweden. 018-15 12 39.

With the DAGENS NYHETER 1948-1962 (1960-62 as Moscow Correspondent), 1963-71 SVT TV Producer.

Member of Unions of Swedish Journalists and of Swedish Authors.

I would very much appreciate your comment!

Yours sincerely Sven Anér. ./. Booklet.