Polisiär nolltolerans?

7.11.2013.

Hjärnan låg ute på egen vandring och hade hittat ”polisiär nolltolerans”. Jag tog fatt i mina rätt virvlande tankar: vad menar jag egentligen?”

Jo, så här kom jag fram till. Det känns viktigt att notera, märker jag:

I ett mord och i en mordutredning får ingenting avsiktligt glappa. Ingenting får gå avsiktligt snett. Om ett viktigt klockslag avsiktligt förfalskas, ja då är fan bokstavligen lös, allt är vilset och fel, något måste vara i grunden fel. Undersökande poliser måste finnas med i brottsbilden.

När kom jag fram till denna i och för sig rätt enkla, men i sammanhanget oändligt viktiga tanke, så satte hjärnan, oombedd, etiketten: polisiär nolltolerans.

Kan inte minsta lilla avsteg medges, inte minsta snubbel? Nej. Misstag? Ja, självfallet, inom en rimlig gräns. Men inte avsikt. Ond avsikt: Och det var när jag ansåg mig ha hittat denna onda avsikt som kravet på polisiär nolltolerans växte fram.

Jag återger ur slutet av baksidestexten på min första bok, Palmemordet: POLISSPÅRET:

Uppgifter stämmer inte, uppgifter går inte ihop, och i Sven Anérs dagbok från oktober-december 1987 tar POLISSPÅRET form.

Visst, så var det. Jag hade fastnat för absoluta felaktigheter i polisers och åklagares arbete, men jag hade ännu inte formulerat mitt mantra. Det gör jag i dag: Polisiär nolltolerans – den som så klart och tydligt hade saknats inom Palmemordet, som hade saknats för snart 28 år sedan, som saknas så svidande tydligt än i dag.

Avsiktliga lögner från tjänstgörande åklagare och polis kan aldrig ursäktas eller trollas bort. De finns kvar i makaber stenstil på Palmeutredningens gravsten: det var så här vi ljög, och vi drog med oss en hel rättsstat i det fall som följde.

Tar jag till stora ord? Nej. Denna stora svarta händelse, med ett postludium som skrämmer, kan bara skildras i stenstil. Det var när jag första gången så tydligt kände att här har grymt ruffel och båg fått råda, här finns ingen rätt eller rättvisa., som jag kände att POLISSPÅRET måste bli snitslat och satt på pränt. Här fanns bara orätt och orättvisa. Orättvisa mot ett helt land. En hel rättsstat.

Vad har hänt under de många åren som gått? I sak ingenting nytt, men en ständig påspädning. Ständiga brott mot den polisiära nolltoleransen. Pandoras ask öppnades vid Dekorima, den är fortfarande öppen, spyr ut sin ondska.

Jag har inte varit ensam om att följa polisspåret.. Om jag tynger på bröderna Poutiainens minutiösa kartläggning av polisers marsch längs brottets väg får de utgöra ett gott exempel, bland många, på journalistiska utredare.

Men rättsstaten, personifierad av av hundratals högutbildade, har inte låtsats märka, inte låtsats se den grymma helheten. Den helhet som så tidigt borde ha gett utslag, som när EKG-kurvan stannar på sjukhusdokumentärens TV-ruta och går ner i svart.

Expressen 14 januari 2013 har inte ”låtsats se den grymma helheten”. Tidningen har ställt tre av de mest kända profeterna mot väggen: polisutredarna Krusell och Nässén, RÅ:s Skarp. Alla tre som låtsas övertygade om att de aldrig gjort något fel.

Mot detta ställs den verbale GW med det koncisa konstaterandet att ”jag skiter i vad de tycker!° Det gör i och för sig jag också, men jag tar det extra steg som GW hittills inte vågat ta, nämligen konstaterar att hela detta Palmemord är rättsstatens eget morbida arrangemang!

Persson har, ett par gånger i TV men utan att utveckla närmare, deklarerat sin principiella tro på ett polisspår – men heller inte mer. Och det är underligt. Här sitter han med hela den svenska allmänhetens av allt att döma obrutna förtroende, men han nonchalerar denna kolartro och går inte ut med den oförblommerade sanningen. Det är underligt. Det är otäckt. När jag nu t ex läser i Expressen att den kuslige grå eminensen krinsp Thure Nässén, mannen som mot bättre vetande lanserade Christer Pettersson, nu har mage att säga ”jag tror verkligen att det var Christer Pettersson,” då har skammen sannerligen gått upp på torra land och gått rätt in i sagoskogen. Det är ju djupa brott Nässén bekänner, för egen del. Detta vet alla medspelarna på fel sida av nätet, men de vågar inte fräsa ifrån, de är svårt desavouerade.

Hur fungerar en man som Thure Nässén? Hur är han skapt som ännu i denna dag försöker stötta sin beklämmande lögn från loftgången på Kung Hans väg den 14 december 1988? Då han personligen hämtade Christer till dennes långa, nesliga behandling.

Polisiär intolerans? Nej, i stället visar lejda åklagare och polischefer upp en dundrande tolerans mot usla lögner, uselt falskspel inför öppen ridå.

Jag märker att jag har höjt mitt tonläge ett snäpp; ibland kan jag inte låta bli. Och vad är några fräna formuleringar mot samlade oförrätter?

Men ragnarök kommer. Enkla herrar som Nässén och Krusell ska inte få stå oemotsagda. Katarsis kommer, reningen kommer, rensningen kommer.

Från andra sidan Atlanten sas den gången, 1986, att ”The Swedish Tree Will Fall”. Från min svenska sidan av Atlanten vill jag kontra med att ”The Swedish Truth Will Come”.

Sven Anér