Vi vadar i dy och dimma sedan 1986 och många ser inte Dekorimas sanningar, ser inte den stora lögnen

5.11.2013.

”De får inte utelämna polisspåret” skrev Expressen den 27 oktober, citerande en av Holmérs absolut närmaste män i Palmerummet 1986, intendenten och spaningschefen Stig Lennart Pettersson.

Därmed blottas ju, kanske klarare än någonsin tidigare, det snart, kanske redan, ofrånkomliga faktum att mordet på Olof Palme utövades av poliser, ogärningsmännens motpoler, trodde vi.

Alla har drabbats, alla kommer att drabbas. Rättsstatens högsta ansvariga. Poliser, åklagare, domare. Och, kanske framför allt, de tio miljoner människor som bor i det här landet och som i snart 28 år har fått tacka och ta emot vad överheten har bjudit på, nämligen dess eget stora mord, dess eget fördöljande av detta stora mord.

Den som läser Expressens citerade rubrik, och som ägnar den ett par minuters eftertanke, måste se, måste känna att ett annat Sverige blev vårt, ett rått, okänsligt, iskallt Sverige. Inget dalt och jams här inte. Om en person tycks stå i vägen, så bort med honom, och om det blir bekymmer med att rädda mördaren så lovar denna ynkliga rättsstat att gå in med hur många hjälpande händer som helst –

Nä nä, vi har sån uppbackning så ni kan inte ta oss –

En skön själs bekännelse, sannerligen.

”De får inte utelämna polisspåret” – nej, minsann!

Jag kan ju se på min egen yrkesgrupp, nyhetsjournalistens. Frågan är om mer av hån och galla har från rättsstatens sida sprutats mot några andra än mot oss.

Jag gör så här. Jag tar fram två böcker som jag skrivit, en tidig, en sen. Jag slår upp på måfå och ser efter hur jag har behandlats.

Palmemordet: Polisspåret. 1988. Sidan 186:

Jag läser mina inlagor till olika personer och myndigheter och massmedier och inser att jag kan förefalla odrägligt beskäftig. Men min ”beskäftighet” väcks bara vid de tillfällen då jag fullständigt tappat allt förtroende för dessa myndigheter. När jag knappt tror att en enda av Palme-åklagarnas uppgifter stämmer. Petar jag på deras sköra konstruktioner förflyktigas de som såpbubblor. Då måste jag skriva och slå larm, skriva och slå larm…

Och då går jag till Palmemordet: De sammansvurna. 2011. Sidan 63:

Vad händer då skandalen avslöjas? Följderna blir oöverskådliga!

Bakgrunden till hela överhetens, hela samhällets tystnad i affären Anti Avsan är givetvis att följderna kommer att bli oöverskådliga. Det räcker med att sätta fingret på en enstaka punkt i denna affär för att katastrofen ska bli klart synlig.

Ja, jag märker, min attack är densamma den 27.2.2009 som i dag den 5.11.2013, en dyster och våt novemberdag när vi har varit på Eriksbergs vårdcentral för lnfluensavaccinering och glädjeämnena varit fåtaliga.

”Följderna kommer att bli oöverskådliga…” Ja, det är därför som överheten hittills aldrig vågat sig på några erkännanden, vare sig i stort eller smått. Och i dystra ögonblick känns det som om något medgivande aldrig skulle komma. Varför inte? Jo, därför att rättsstaten gräver sig fast sin egen grav, medan råttorna springer eller dör.

Vem, bland de höge, ska våga ställa sig upp och deklarera:

Ja, jag var med bland dem som röjde undan Olof Palme den gången. Men ni får förflytta er tillbaka till 1986 vid Dekorima. De är lätt att se med dagens glasögon, men den gången var det absolut nödvändigt, absolut nödvändigt…

Finns den som kommer att säga detta? Ja ställ frågan till dig själv. Och hur kommer vi ur detta megadilemma då??

Svar, hoppas jag:

Med den skarpaste rätt och det skarpaste rättarting Sverige - eller kanske någon annan stat, för den delen – någonsin upplevt. Med en sanningskommission, i starten, som släpper ingen undan. Ingen stor lögnare, ingen ynklig medlöpare – ja, jag känner ett 40-tal i tankarna: Quisling, tysketöserna, med alla problem åt båda håll som spretade. Och jag känner ett 30-tal – vad är Palmeärendet annat än diktatoriskt 30-tal? Presterat av svenska ämbetsmän som, när det behövts, sagt sig vara o så kritiska mot en mellaneuropeisk mentalitet m/30-tal?

Jag arbetar just den här veckan med ett dokumentärt uppslag som jag hoppas ska välta den här kuttingen upp och ner – men det har jag trott förr och knappast blivit besannad. Vi får se; jag sover lite oroligt innan saken mognar; i så fall snart, inte längre fram. Finns saken kommer den nu.

Mitt journalistiska liv har varit fyllt av sensationer som nästan blivit av och av några få som blivit verklighet. Jag har särskilt nu, vid stigande ålderdom, mött och krafsat fram nyheter (liksom de skickliga engelska arkeologerna i 8:ans program), jag har tyckt mig ha nått högt upp mot sanningens tinnar, men störtats ner på backen av lögnens försvarare. Palme, ESTONIA, det är sällan det har gått att frilägga den absoluta sanningen i en infekterad statlig och medial miljö.

Men jag vill inte ge mig, när jag i mitt innersta känner att jag har rätt. När jag 1933 satt med en engelsk läsebok vid Themsens strand i Wargrave kunde jag lära mig att

If at first you don´t succeed, try, try, and try again!

Uppmaningen måtte ha stannat.

Jag förhandlar just nu med SVT, med den effektiva och snälla IT-hjälpredan, med en skrivfirma (att sådana finns kvar!) på Runiusgatan i Fredhäll och med mitt eget samvete – vad kan komma ut av detta? Bliv vid din blogg får du se!