21.5.201.Den svenska offentlighetens behandling av Sveriges största och svartaste mord upphör inte att förvåna.
I lördags, för två dagar sedan, publicerade alltså den stora landsortstidningen Upsala Nya Tidning en dramatisk självbekännelse av den en gång så högt ansvarige för den svenska rättsstaten, dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz.
Justitiekanslern, JK, har enligt en särskild lag (jag citerar NE)
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Alltså ett synnerligen tungt och brett mandat, känn på det, med Dekorima i blicken!
Men denne Lambertz erkänner nu, för UNTs och alla svenska nyhetskonsumenter att han totalt, på sin tid kring millennieskiftet, nonchalerade detta sitt höga uppdrag; först nu, 2012, har han satt sig ner för att läsa slutklämmen i den statliga granskningskommissionens rapport från 1999: hoppsan, det hade jag inte en aning om, var det poliser som sköt Olof Palme, det ser inte bra ut…
Lambertz bekännelse är uppseendeväckande, och själva det faktum att han låg och sov under sin tid som JK är häpnadsväckande. Debattinlägget i UNT publiceras sålunda den 19 maj. Den 20 maj publiceras på Internet min egen nära timslånga presentation för Youtube, där jag ger samma beskrivning av rättsstatens förfall som nu i tidens fullbordan Göran Lambertz också ger. Jag sänder en utförlig beskrivning av hela dagsläget till alla berörda myndighets- och regeringsinstanser, till alla stora medier. Det har inte gått att vara ovetande, men det har naturligtvis gått utomordentligt bra att låtsas som det regnar.
Nu på förmiddagen den 21 maj lägrar sig lugnet sålunda fortfarande över Rosenbad och dess bevakande (?) press. Ingen reaktion i något etermedium, ingen reaktion på Internet. TT, vårt samvete, är tyst.
Det må förlåtas mig att jag undrar. Att en rättsstat i förfall anstränger sig till det yttersta att tiga om detta förfall är förstås följdriktigt. Men att samtliga svenska medier undviker att kasta sig över ett nyhetsstoff som i ren och krass sensation överstiger allt vad dessa medier genom seklerna gnetat med, ja, det förstår jag inte. Är det, på något sätt, dessa svenska medier som är de drivande, som hela tiden varit de drivande i detta publicistiska hysch-hysch? Inte i första hand Rosenbad?
Vad tror mina bloggbesökare? Kommentera!
Sverige upplever sin största konstitutionella och parlamentariska kris, kan jag upplysa våra medier om, ivrigt sysselsatta som de är med morgondagens dop av prinsessan Estelle, som inget ont gjort.
Sven Anér
Jag är ute på Youtube!
20.5.2012. Vid 16-tiden på söndagen lade producenterna för nyhetssajten ”Vaken” ut det 58 minuter långa livesändningen på Internet/Youtube där jag avslöjar de märkliga skeenden som är knutna till mordet på Olof Palme.
Det var ju ett märkligt sammanträffande att förre JK Göran Lambertz just någon vecka efter inspelningen av programmet skulle gå ut med den dramatiska text i Upsala Nya Tidning – som finns här på bloggen - där han avfärdade strängt taget all den polisutredning som i över 26 år bedrivits kring Olof Palmes död.
Men saker och ting händer i vågor. Långa tider dödstyst, så exploderar det. Youtube-programmet kommer att länkas till min blogg.
Det är ingen överdrift att säga att hela Palmeärendet just nu är koncentrerat till förre JK Göran Lambertz och till mig. Men svårt att spå vad den nära framtiden kommer att medföra.
Nu händer i alla fall saker. Kvinnor för fred i Uppsala skriver till Göran Lambertz och begär besked rörande hans mångåriga nedtystande av Palmedebatten.
Sven Anér
Det var ju ett märkligt sammanträffande att förre JK Göran Lambertz just någon vecka efter inspelningen av programmet skulle gå ut med den dramatiska text i Upsala Nya Tidning – som finns här på bloggen - där han avfärdade strängt taget all den polisutredning som i över 26 år bedrivits kring Olof Palmes död.
Men saker och ting händer i vågor. Långa tider dödstyst, så exploderar det. Youtube-programmet kommer att länkas till min blogg.
Det är ingen överdrift att säga att hela Palmeärendet just nu är koncentrerat till förre JK Göran Lambertz och till mig. Men svårt att spå vad den nära framtiden kommer att medföra.
Nu händer i alla fall saker. Kvinnor för fred i Uppsala skriver till Göran Lambertz och begär besked rörande hans mångåriga nedtystande av Palmedebatten.
Sven Anér
För kännedom och åtgärd: RÅ, Rikskriminalpolisen, JK, JO, Statsrådet Ask. För angelägen kännedom: DN, SvD, Expr, AB, G-P, SDS, SR, SVT.
Till Upsala Nya Tidning, chefredaktör Hanna Stjärne samt Nyhetsredaktionen:
Det gläder mig, och det länder UNT till heder, att tidningen i dag publicerar Göran Lambertz debattinlägg.
Som en av de i dag mest aktiva Palme-skribenterna anhåller jag om utrymme i UNTs spalter för nedanstående inlägg.
Djupt engagerad hälsning, som väckt ur en mardröm!
Sven Anér, FK, DHS, DN, SVT, frilans journalist och författare, bokförläggare, senaste bok, insänd till UNT för benägen anmälan, ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, 2012, Sven Anér Förlag.
Vem bryr sig om Palmeutredningen?
Inlägg 19.5.2012 på Upsala Nya Tidnings ledarsida av GÖRAN LAMBERTZ, justitieråd och fristående kolulmnist i UNT.
DET ENDA SÄKRA MED EN TEXT om mordet på Olof Palme är att nästan ingen läser den. Det fanns en tid när alla levde med utredningen och engagerade sig i varje nyhet. Men luften gick ur när Christer Pettersson blev frikänd. För det var ju ändå han som hade gjort det. Nu skulle ingen mördare kunna dömas.
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
MEN HÄROMDAGEN läste jag de sista 30 sidorna i en 1000-sidig, 13 år gammal lunta: Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme”(SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.
Den viktigaste kritiken gäller hanteringen av hypotesen om en mordkomplott där några svenska poliser och militärer skulle ha deltagit (”polisspåret”). Kommissionen säger : ”Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att Palmeutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits på tillräckligt allvar.” Enligt kommissionen var det angeläget att snabbt gå till botten med de misstankar som hade framförts. ”Utan att det skett kan misstankarna inte på ett trovärdigt sätt avvisas.”
SÅ DÅ GJORDE MAN VÄL DET? Nej, inte alls. Och detta trots att det hade funnits grupper av poliser och militärer som vid den aktuella tiden hade utttalat sig starkt hatiskt om Olof Palme och vid hemliga möten i bland annat Gamla stan sagt att han borde röjas ur vägen. Trots att det fanns åtskilliga vittnesmål om personer som talade i walkietalkies nära mordplatsen före mordet, personer som inte har identifierats. Trots att personer inom polisen har sagt att det låg något i luften och att en högt uppsatt chef inom Säpo sagt att den första miljö där man borde söka mördaren var vissa kretsar kring polis och militär. Trots att tillvägagångssättet vid mordet och mördarens uppträdande talar för att mordet ,var väl planerat och genomfört av någon som visste vad han gjorde. Och trots, alltså, att granskningskommissionen förutsatte att man nu skulle gå till botten med de misstankar som hade framförts.
Undrar just hur historien kommer att bedöma den underlåtenheten.
PS OM CHRISTER P: Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet borde ha sett om det var han.
Göran Lambertz
Förre JK, dagens justitieråd Göran Lambertz svänger på klacken – det var vi som hade rätt!
Ny Palmesanning! Vi lever i ett nytt Sverige!
Denna dag, den 19 maj 2012, bör bli vändpunkten i Palmeaffären från den 28 februari 1986. Nu måste smusslet och tigandet och ljugandet upphöra. Nu finns endast en väg: framåt.
För nu har den tidigare justitiekanslern Göran Lambertz, mannen som under sin ämbetstid skrev av och la ner allt som rörde sig i detta farliga Palmesammanhang, svängt på klacken och på ledarplats i dagens Upsala Nya Tidning förklarat, sannerligen i klartext, att han hela tiden haft fel och hela tiden handlat fel.
Kopplad till Inga-Britt Ahlenius bekännelse för ett par veckor sedan, där hon begär ny utredning av Palmeärendet, blir Lambertz färd till Canossa avgörande: nu måste sanningen fram!
Som en närmast grotesk fond tornar Lisbeth Palme och Olofs efterträdare Ingvar Carlsson upp sig i ett uttalande här om veckan, där de som representanter för den gamla skolan dekreterade: det var Christer, det var Christer…
I ett PS om just Christer Pettersson skriver Lambertz i dag i UNT:
Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet bör ha sett om det var han.
Och i sin unika ursäkt till alla enskilda utredare, som mot en kvartssekellång stormvind försökt hävda vettets och sansens och sanningens budskap, skriver Lambertz nu i sitt dramatiska UNT-inlägg, i gnistrande satir med udden riktad enbart mot honom själv:
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att den fick fart igen – i nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
En fantastisk syndabekännelse, under satirens dok. De ”privatspanare” som på sin tid skrev till JK Göran Lambertz var nog huvudsakligen jag själv. Jag tar fram en typisk, tidtypiskt ensidig korrespondens:
Mitt ursprungliga brev är ställt till Sveriges Regering. Huvudinnehållet: Christer Pettersson kan inte vara bunden till biografen Grand kl 23.10 mordkvällen, eftersom den ende tipslämnaren inte kom till Grand förrän 23.30.
Lambertz svarar mig kort den 15.10 2003 att ”brott ej har förövats”, varefter jag nu den 17.10 2003 av regeringen begär att den
ofördröjligen överväger rättsliga åtgärder mot sittande justitiekansler, däri inbegripet skiljandet av denne från hans tjänst.
Många hårda ord, i varje fall från min sida, studsade dessa första år av millenniet mellan Lambertz och mig. Jag känner fortfarande ett styng i hjärtat när jag tar fram de gamla handlingarna; jag kunde den gången aldrig förstå hur en juridiskt bildad person kunde trolla bort mina anklagelser av den typ jag här har återgett.
Och jag erkänner gärna att jag inte riktigt förstår vad det är som händer i dag. Lambertz hävdar nu att han just läst Granskningskommissionens rapport från 1999 och där funnit hårda ord rörande brister hos den polisutredning som förekommit sedan mordet.
Detta kan kännas delvis korrekt. Kommissionen har på sina tusen sidor en hel del kritik, skulle bara ha fattats annat. Men denna kritik utmynnar på intet sätt i ett samlat anatema mot hittillsvarande utredningar. Ett par pekfingrar höjs, men på en av de avslutande sidorna får läsaren veta att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts –
- ett otroligt konstaterande, som ledde till att rapportläsarna kunde luta sig tillbaka i sina tjänstestolar och lugnt konstatera att ”det var precis som vi sa, det var Christer, inget att bråka om…”
Nu säger sig Lambertz ha hittat skrämmande sanningar i kommissionsrapporten 2012 – varför gjorde han inte det den heta sommaren 1999, när solen stekte in från Strömmen mot kommissionspersonerna vid Fredsgatan?
Sveriges historia är nu på väg att bli en annan – vad måste hända nu? Katalogen blir lång, med den här utgångspunkten:
Allt inom alla utredningar från mordnatten den 28 februari 1986 och fram till i dag har varit, på ren svenska, åt helvete bevänt. Grupper knutna till den svenska statsmakten, rättsstaten, har ur denna rättsstat valt ut lämplig mördare, varför en snabb slutsats visar att någon märkvärdigare åklagar- och polisutredning aldrig hade behövts kring själva mordet.
Alla de orangeröda pärmarna inom rikskriminalen, pärmar som kriminalkommissarien och envetne gårdvaren Stig Edqvist med sådan stolthet demonstrerar då en TV-kamera dyker upp, hade kunnat reduceras till en enda mycket glest packad pärm:
Februari/mars. Mordet på Olof Palme och dess upplösning, februari/mars 1986. Några få sidor.
Det må också förunnas mig att dra en senkommen lans för oss förkättrade ”privatspanare”. I över ett kvartssekel har vi från alla myndigheter och praktiskt taget alla medier fått höra hur dumma vi är i huvudet. I dag får vi av en avgången JK höra att vi hela tiden varit utomordentligt kloka och realistiska, med fötterna i backen och våra huvuden i trim.
Skulle det rent av kunna tänkas intressera den regering vi har i dag att till oss rikta ett tacksamhetens ord, sedan vi aldrig förtröttats? Vi har avslöjat grovt, statligt, förtiget våld, precis som Bengt Sänd och andra avslöjat det grova statliga, förtigna våldet mot statens egna fosterhemsbarn. Har den svenska staten en egen tradition av grovt, förtiget våld?
Jag ger några av våra namn, som de dyker upp:
Olle Minell på Proletären, en av de allra första, Sven Anér, som också var ute mycket tidigt, Gunnar Wall, Tomas Kanger, bröderna Kari och Pertti Poutiainen, Lars Borgnäs – det går bra att komplettera.
Aldrig har så många – nej, jag ska inte fortsätta. Och det har ofta sagts att det inte är synd om journalister.
Fast fan vet. I det här fallet. 26 år och 81 dar.
Jag ser ut över gräsmattans uppländska grönska. I ett annat Sverige än det Sverige vi hade i går.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 6
Min kommentar för aktuell Youtube-sändning:
Göran Lambertz, som var JK den gången och är fint justitieråd i dag, går i dag i Upsala Nya Tidning till dramatisk attack mot hela den hittillsvarande åklagarledda polisiära förundersökningen i Palmeärendet. Han erkänner, i grymt satiriska vändningar, satiriska enbart mot honom själv, att han , mest av lättja, nonchalerat allt prat om polisspåret, mest Sven Anérs prat, tydligen.
Detta är en gråmelerad själs bekännelse – kommer den att öppna hela Palmedebatten på vid gavel? Kanske, jag hoppas det. Men Lambertz användning av det klassiska satirknepet gör mig betänksam. Den som säger en sak och menar en annan är svår att citera. Då behövs en bruksanvisning, och då faller citatet till marken. Men Lambertz vet hur en slipsten ska dras
Kanske överdriver jag, kanske går attacken fram till Rosenbad och däromkring. ”Genomförandet var väl planerat”, säger Lambertz, alltså var det inte Christer. Behövde du 26 år och 80 dagar på dig för att nå den vissheten?
Just nu har det gått över 12 timmar men ännu har inget nyhetsmedium läst Upsala Nya.
Det gläder mig, och det länder UNT till heder, att tidningen i dag publicerar Göran Lambertz debattinlägg.
Som en av de i dag mest aktiva Palme-skribenterna anhåller jag om utrymme i UNTs spalter för nedanstående inlägg.
Djupt engagerad hälsning, som väckt ur en mardröm!
Sven Anér, FK, DHS, DN, SVT, frilans journalist och författare, bokförläggare, senaste bok, insänd till UNT för benägen anmälan, ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, 2012, Sven Anér Förlag.
Vem bryr sig om Palmeutredningen?
Inlägg 19.5.2012 på Upsala Nya Tidnings ledarsida av GÖRAN LAMBERTZ, justitieråd och fristående kolulmnist i UNT.
DET ENDA SÄKRA MED EN TEXT om mordet på Olof Palme är att nästan ingen läser den. Det fanns en tid när alla levde med utredningen och engagerade sig i varje nyhet. Men luften gick ur när Christer Pettersson blev frikänd. För det var ju ändå han som hade gjort det. Nu skulle ingen mördare kunna dömas.
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att ge den fart igen – och nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
MEN HÄROMDAGEN läste jag de sista 30 sidorna i en 1000-sidig, 13 år gammal lunta: Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme”(SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.
Den viktigaste kritiken gäller hanteringen av hypotesen om en mordkomplott där några svenska poliser och militärer skulle ha deltagit (”polisspåret”). Kommissionen säger : ”Vår viktigaste iakttagelse gäller det förhållandet att Palmeutredningen aldrig tagit något helhetsgrepp på denna motivbild/brottshypotes och analyserat den. Den har enligt vår mening inte tagits på tillräckligt allvar.” Enligt kommissionen var det angeläget att snabbt gå till botten med de misstankar som hade framförts. ”Utan att det skett kan misstankarna inte på ett trovärdigt sätt avvisas.”
SÅ DÅ GJORDE MAN VÄL DET? Nej, inte alls. Och detta trots att det hade funnits grupper av poliser och militärer som vid den aktuella tiden hade utttalat sig starkt hatiskt om Olof Palme och vid hemliga möten i bland annat Gamla stan sagt att han borde röjas ur vägen. Trots att det fanns åtskilliga vittnesmål om personer som talade i walkietalkies nära mordplatsen före mordet, personer som inte har identifierats. Trots att personer inom polisen har sagt att det låg något i luften och att en högt uppsatt chef inom Säpo sagt att den första miljö där man borde söka mördaren var vissa kretsar kring polis och militär. Trots att tillvägagångssättet vid mordet och mördarens uppträdande talar för att mordet ,var väl planerat och genomfört av någon som visste vad han gjorde. Och trots, alltså, att granskningskommissionen förutsatte att man nu skulle gå till botten med de misstankar som hade framförts.
Undrar just hur historien kommer att bedöma den underlåtenheten.
PS OM CHRISTER P: Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet borde ha sett om det var han.
Göran Lambertz
Förre JK, dagens justitieråd Göran Lambertz svänger på klacken – det var vi som hade rätt!
Ny Palmesanning! Vi lever i ett nytt Sverige!
Denna dag, den 19 maj 2012, bör bli vändpunkten i Palmeaffären från den 28 februari 1986. Nu måste smusslet och tigandet och ljugandet upphöra. Nu finns endast en väg: framåt.
För nu har den tidigare justitiekanslern Göran Lambertz, mannen som under sin ämbetstid skrev av och la ner allt som rörde sig i detta farliga Palmesammanhang, svängt på klacken och på ledarplats i dagens Upsala Nya Tidning förklarat, sannerligen i klartext, att han hela tiden haft fel och hela tiden handlat fel.
Kopplad till Inga-Britt Ahlenius bekännelse för ett par veckor sedan, där hon begär ny utredning av Palmeärendet, blir Lambertz färd till Canossa avgörande: nu måste sanningen fram!
Som en närmast grotesk fond tornar Lisbeth Palme och Olofs efterträdare Ingvar Carlsson upp sig i ett uttalande här om veckan, där de som representanter för den gamla skolan dekreterade: det var Christer, det var Christer…
I ett PS om just Christer Pettersson skriver Lambertz i dag i UNT:
Det var helt olikt honom att planera ett våldsdåd. Mördaren var sannolikt annorlunda klädd. Christer P var ovan vid skjutvapen, mördaren en skicklig skytt. För ett vittne var Christer P välbekant och vittnet bör ha sett om det var han.
Och i sin unika ursäkt till alla enskilda utredare, som mot en kvartssekellång stormvind försökt hävda vettets och sansens och sanningens budskap, skriver Lambertz nu i sitt dramatiska UNT-inlägg, i gnistrande satir med udden riktad enbart mot honom själv:
Det var bara privatspanarna som inte gav sig, en samling egendomliga herrar som envisades med bisarra idéer om konspirationer och lögner. Som JK fick jag flera propåer om att granska Palmeutredningen och försöka se till att den fick fart igen – i nya banor. Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.
En fantastisk syndabekännelse, under satirens dok. De ”privatspanare” som på sin tid skrev till JK Göran Lambertz var nog huvudsakligen jag själv. Jag tar fram en typisk, tidtypiskt ensidig korrespondens:
Mitt ursprungliga brev är ställt till Sveriges Regering. Huvudinnehållet: Christer Pettersson kan inte vara bunden till biografen Grand kl 23.10 mordkvällen, eftersom den ende tipslämnaren inte kom till Grand förrän 23.30.
Lambertz svarar mig kort den 15.10 2003 att ”brott ej har förövats”, varefter jag nu den 17.10 2003 av regeringen begär att den
ofördröjligen överväger rättsliga åtgärder mot sittande justitiekansler, däri inbegripet skiljandet av denne från hans tjänst.
Många hårda ord, i varje fall från min sida, studsade dessa första år av millenniet mellan Lambertz och mig. Jag känner fortfarande ett styng i hjärtat när jag tar fram de gamla handlingarna; jag kunde den gången aldrig förstå hur en juridiskt bildad person kunde trolla bort mina anklagelser av den typ jag här har återgett.
Och jag erkänner gärna att jag inte riktigt förstår vad det är som händer i dag. Lambertz hävdar nu att han just läst Granskningskommissionens rapport från 1999 och där funnit hårda ord rörande brister hos den polisutredning som förekommit sedan mordet.
Detta kan kännas delvis korrekt. Kommissionen har på sina tusen sidor en hel del kritik, skulle bara ha fattats annat. Men denna kritik utmynnar på intet sätt i ett samlat anatema mot hittillsvarande utredningar. Ett par pekfingrar höjs, men på en av de avslutande sidorna får läsaren veta att
misstankarna mot Christer Pettersson har successivt skärpts –
- ett otroligt konstaterande, som ledde till att rapportläsarna kunde luta sig tillbaka i sina tjänstestolar och lugnt konstatera att ”det var precis som vi sa, det var Christer, inget att bråka om…”
Nu säger sig Lambertz ha hittat skrämmande sanningar i kommissionsrapporten 2012 – varför gjorde han inte det den heta sommaren 1999, när solen stekte in från Strömmen mot kommissionspersonerna vid Fredsgatan?
Sveriges historia är nu på väg att bli en annan – vad måste hända nu? Katalogen blir lång, med den här utgångspunkten:
Allt inom alla utredningar från mordnatten den 28 februari 1986 och fram till i dag har varit, på ren svenska, åt helvete bevänt. Grupper knutna till den svenska statsmakten, rättsstaten, har ur denna rättsstat valt ut lämplig mördare, varför en snabb slutsats visar att någon märkvärdigare åklagar- och polisutredning aldrig hade behövts kring själva mordet.
Alla de orangeröda pärmarna inom rikskriminalen, pärmar som kriminalkommissarien och envetne gårdvaren Stig Edqvist med sådan stolthet demonstrerar då en TV-kamera dyker upp, hade kunnat reduceras till en enda mycket glest packad pärm:
Februari/mars. Mordet på Olof Palme och dess upplösning, februari/mars 1986. Några få sidor.
Det må också förunnas mig att dra en senkommen lans för oss förkättrade ”privatspanare”. I över ett kvartssekel har vi från alla myndigheter och praktiskt taget alla medier fått höra hur dumma vi är i huvudet. I dag får vi av en avgången JK höra att vi hela tiden varit utomordentligt kloka och realistiska, med fötterna i backen och våra huvuden i trim.
Skulle det rent av kunna tänkas intressera den regering vi har i dag att till oss rikta ett tacksamhetens ord, sedan vi aldrig förtröttats? Vi har avslöjat grovt, statligt, förtiget våld, precis som Bengt Sänd och andra avslöjat det grova statliga, förtigna våldet mot statens egna fosterhemsbarn. Har den svenska staten en egen tradition av grovt, förtiget våld?
Jag ger några av våra namn, som de dyker upp:
Olle Minell på Proletären, en av de allra första, Sven Anér, som också var ute mycket tidigt, Gunnar Wall, Tomas Kanger, bröderna Kari och Pertti Poutiainen, Lars Borgnäs – det går bra att komplettera.
Aldrig har så många – nej, jag ska inte fortsätta. Och det har ofta sagts att det inte är synd om journalister.
Fast fan vet. I det här fallet. 26 år och 81 dar.
Jag ser ut över gräsmattans uppländska grönska. I ett annat Sverige än det Sverige vi hade i går.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 6
Min kommentar för aktuell Youtube-sändning:
Göran Lambertz, som var JK den gången och är fint justitieråd i dag, går i dag i Upsala Nya Tidning till dramatisk attack mot hela den hittillsvarande åklagarledda polisiära förundersökningen i Palmeärendet. Han erkänner, i grymt satiriska vändningar, satiriska enbart mot honom själv, att han , mest av lättja, nonchalerat allt prat om polisspåret, mest Sven Anérs prat, tydligen.
Detta är en gråmelerad själs bekännelse – kommer den att öppna hela Palmedebatten på vid gavel? Kanske, jag hoppas det. Men Lambertz användning av det klassiska satirknepet gör mig betänksam. Den som säger en sak och menar en annan är svår att citera. Då behövs en bruksanvisning, och då faller citatet till marken. Men Lambertz vet hur en slipsten ska dras
Kanske överdriver jag, kanske går attacken fram till Rosenbad och däromkring. ”Genomförandet var väl planerat”, säger Lambertz, alltså var det inte Christer. Behövde du 26 år och 80 dagar på dig för att nå den vissheten?
Just nu har det gått över 12 timmar men ännu har inget nyhetsmedium läst Upsala Nya.
Hyckleri, Atterfall!
17.5.2012. Till statsrådet Stefan Atterfall. För angelägen kännedom och åtgärd till: Statsråden Borg och Ask.
Din i och för sig korrekta upprördhet beträffande imamernas rådgivning framstår mot bakgrund av Palmeutredningen och alla dess falska förgreningar som klart hyckleri.
Du vet, Stefan Atterfall, som medlem av den svenska regeringen, att din regering helt nonchalerar det onekligen än mer upprörande mordet på en statsminister genom att i praktiken inte driva någon som helst förundersökning av detta mord samt genom att förtiga sin, regeringens, egen mycket säkra vetskap rörande mördarens faktiska identitet: rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan.
Sverige kan inte, vare sig i längden eller på kort sikt, fasthålla vid denna orimliga position. Se till att din regering lägger alla sina tummade kort på bordet, röj undan hela Palmeskandalen! Då först kan du och dina kamrater med någon framgång börja sopa för andras dörrar.
Jag ber dig svara mig på mitt brev, som berör skrämmande förhållanden i det Sverige som du hjälper till att styra!
Jag tar någon av de närmaste dagarna upp detta ämne på Internet, Youtube, och du hittar mig dagligen på min blogg:
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Min senaste bok, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, har redan, ännu utan kommentarer, tillställts några av dina regeringskolleger och torde finnas att tillgå via statsrådsberedningen.
Med djupt oroad hälsning,
Sven Anér
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
PS till Statsrådet Ask: informera regeringskollegerna om detta ärendes faktiska sanningar! SA.
Din i och för sig korrekta upprördhet beträffande imamernas rådgivning framstår mot bakgrund av Palmeutredningen och alla dess falska förgreningar som klart hyckleri.
Du vet, Stefan Atterfall, som medlem av den svenska regeringen, att din regering helt nonchalerar det onekligen än mer upprörande mordet på en statsminister genom att i praktiken inte driva någon som helst förundersökning av detta mord samt genom att förtiga sin, regeringens, egen mycket säkra vetskap rörande mördarens faktiska identitet: rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan.
Sverige kan inte, vare sig i längden eller på kort sikt, fasthålla vid denna orimliga position. Se till att din regering lägger alla sina tummade kort på bordet, röj undan hela Palmeskandalen! Då först kan du och dina kamrater med någon framgång börja sopa för andras dörrar.
Jag ber dig svara mig på mitt brev, som berör skrämmande förhållanden i det Sverige som du hjälper till att styra!
Jag tar någon av de närmaste dagarna upp detta ämne på Internet, Youtube, och du hittar mig dagligen på min blogg:
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com.
Min senaste bok, Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme, har redan, ännu utan kommentarer, tillställts några av dina regeringskolleger och torde finnas att tillgå via statsrådsberedningen.
Med djupt oroad hälsning,
Sven Anér
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
PS till Statsrådet Ask: informera regeringskollegerna om detta ärendes faktiska sanningar! SA.
Ahlenius: ”Palme och ESTONIA, en nystart!”
16.5.2012. Jag har nu den viktiga delen av Inga-Britt Ahlenius uttalande framför mig på skrivbordet, det som hon fällde vid radiosamtalet med Ulf Elfving den 6 maj:
Ahlenius: Jag tror att det är viktigt att polisutredningen efter mordet på Olof Palme får en nystart i form av en utredning också av andra aspekter, och jag tror inte att ESTONIA fått sin lösning heller och kan kräva en utredning.
Ulf Elfving, som annars är en skicklig utfrågare i dessa ämnen, ställde den här gången tyvärr inga följdfrågor.
Men Inga-Britt Ahlenius är å andra sidan inte direkt enkel att fråga ut. Hon håller tyst långa månader, men begär så plötsligt plats vid en mikrofon.
Naturligtvis har hon mycket att berätta. Hela det långa millennieslutet med Marjasin, kvittona, med Ulf Lingärdes rapportering av de 17 (!) höga svenskar som stått beredda att sälja ut sitt land. Och så vidare. Rimligen har Ahlenius mycket att säga som ännu inte blivit sagt, i detta halvdunkel av lögner och halvsanningar och sanningar som ännu inte får presenteras öppet.
Och det kanske underligaste av allt är att det i dag finns åtminstone två personer med erkänd bastant knytning till rättsstatens övre etage: Inga-Britt Ahlenius och Leif GW Persson. Men inte ens detta förhållande, att bräschen i praktiken drivit ett hål i muren, tycks leda till ens en början av offentligen medgiven öppenhet, medgivet erkännande. Vad ska fordras?
Tvärtom har ett möjligen påtänkt hål omedelbart tejpats i gen, när Lisbeth Palme och Ingvar Carlsson, nu på sistone, förklarat att Palmemördaren och räddaren ur nöden är och alltid har varit Christer Pettersson! Lisbeth Palmes fortsatta ställningstagande förvånar inte, men att Ingvar Carlsson solidariserar sig, in i det sista, med grov statlig kriminalitet? Vi är flera som har genomskådat och krossat den stora samhällslögnen om Christer Pettersson, bland andra jag själv och Gunnar Wall.
Christer Pettersson! Där blir känslan hisnande. Vilken har varit IC:s anledning? Försenad rädsla? När ingen, absolut ingen det minsta genomtänkt person längre håller kvar vid statens egen hopsnickrade lögn om Christer Pettersson? Var IC själv en av dem som höll i hammaren?
Nu ska alltså Leif GW möjligen träda fram till jul i år, på SVTs säkra(?) plattform, och det blir mycket intressant att få erfara vad GW har för planer med sitt framträdande? Casha in 50 mille som han lät meddela senaste 28 februari? Ingenting är omöjligt. Vad jag är mest nyfiken på är vad GW ska sätta för startdatum på sina Palmemordserfarenheter. Som jag skriver på annan plats på bloggen: 1986? Eller 1985?
Hur gör du när du hämtar slantarna, GW? Tar med en koffert upp i kassan?
Ärendet är så groteskt att jag får tvinga mig att sitta rätt i stolen och erinra mig att en person, som jag ganska väl kände, avrättades av en piketpolis på öppen gata mitt i Stockholms city, dit de som ville hedra honom snabbt skyndade sig i vinternatten. Detta är stor, naken tragedi, fri från det makabra ljugande och kattrakande som följde i det fega skottets spår.
Sven Anér
Ahlenius: Jag tror att det är viktigt att polisutredningen efter mordet på Olof Palme får en nystart i form av en utredning också av andra aspekter, och jag tror inte att ESTONIA fått sin lösning heller och kan kräva en utredning.
Ulf Elfving, som annars är en skicklig utfrågare i dessa ämnen, ställde den här gången tyvärr inga följdfrågor.
Men Inga-Britt Ahlenius är å andra sidan inte direkt enkel att fråga ut. Hon håller tyst långa månader, men begär så plötsligt plats vid en mikrofon.
Naturligtvis har hon mycket att berätta. Hela det långa millennieslutet med Marjasin, kvittona, med Ulf Lingärdes rapportering av de 17 (!) höga svenskar som stått beredda att sälja ut sitt land. Och så vidare. Rimligen har Ahlenius mycket att säga som ännu inte blivit sagt, i detta halvdunkel av lögner och halvsanningar och sanningar som ännu inte får presenteras öppet.
Och det kanske underligaste av allt är att det i dag finns åtminstone två personer med erkänd bastant knytning till rättsstatens övre etage: Inga-Britt Ahlenius och Leif GW Persson. Men inte ens detta förhållande, att bräschen i praktiken drivit ett hål i muren, tycks leda till ens en början av offentligen medgiven öppenhet, medgivet erkännande. Vad ska fordras?
Tvärtom har ett möjligen påtänkt hål omedelbart tejpats i gen, när Lisbeth Palme och Ingvar Carlsson, nu på sistone, förklarat att Palmemördaren och räddaren ur nöden är och alltid har varit Christer Pettersson! Lisbeth Palmes fortsatta ställningstagande förvånar inte, men att Ingvar Carlsson solidariserar sig, in i det sista, med grov statlig kriminalitet? Vi är flera som har genomskådat och krossat den stora samhällslögnen om Christer Pettersson, bland andra jag själv och Gunnar Wall.
Christer Pettersson! Där blir känslan hisnande. Vilken har varit IC:s anledning? Försenad rädsla? När ingen, absolut ingen det minsta genomtänkt person längre håller kvar vid statens egen hopsnickrade lögn om Christer Pettersson? Var IC själv en av dem som höll i hammaren?
Nu ska alltså Leif GW möjligen träda fram till jul i år, på SVTs säkra(?) plattform, och det blir mycket intressant att få erfara vad GW har för planer med sitt framträdande? Casha in 50 mille som han lät meddela senaste 28 februari? Ingenting är omöjligt. Vad jag är mest nyfiken på är vad GW ska sätta för startdatum på sina Palmemordserfarenheter. Som jag skriver på annan plats på bloggen: 1986? Eller 1985?
Hur gör du när du hämtar slantarna, GW? Tar med en koffert upp i kassan?
Ärendet är så groteskt att jag får tvinga mig att sitta rätt i stolen och erinra mig att en person, som jag ganska väl kände, avrättades av en piketpolis på öppen gata mitt i Stockholms city, dit de som ville hedra honom snabbt skyndade sig i vinternatten. Detta är stor, naken tragedi, fri från det makabra ljugande och kattrakande som följde i det fega skottets spår.
Sven Anér
Den journalistiska helheten
16.5.2012.
När jag talar om journalistik, och när jag hör talas om journalistik, känns det alltid lika viktigt att inte göra detta ämne till något slags egen mystisk vetenskap, placerad långt utanför vanliga människors räckvidd.
Journalistik är ju inte alls något särskilt krångligt. Den innehåller alla de element som finns redan i den vanliga människans utrustning: nyfikenhet, gålust, normal förmåga att analysera och utforska händelser, precis som vi alla alltid analyserar och utforskar våra vanliga vardagsliv:
”Vad menade Kalle med att inte komma, jobbar han med något spännande? Jag måste ringa Kalle eller hans kompis Lisa, som kanske vet…”.
Det här är en form av nyhetsjournalistik. Men frågan är ju inte helt klar. Hittar jag Kalle? Eller hittar Lisa Kalle? Och vad håller Kalle på med?
Först när dessa frågor är besvarade är det journalistiska målet uppnått. Men i detta ligger ju ingenting märkvärdigt. De viktigaste bitarna måste finnas med, helt enkelt. Uppfylls alla dylika fullständighetskrav i dagens journalistik? Ingalunda alltid, som du själv lätt märker, som läsare, lyssnare. Tittare. Bloggare. Smsare, appare – you name it.
De banala bitarna kommer för det mesta på plats, i varje fall i rena olyckssammanhang. Man försvunnen, man påträffad död, granne misstänkt för mord, gripen, anhållen, häktad, dömd till sex års fängelse – ja, cirkeln är sluten, inga lösa ändar.
Andra fall blir svårare och ligger kvar och fladdrar. Vissa inte ens fladdrar, och ofta gäller det just de svåra fallens lösa ändar, de som är de för sanningen och för sammanhanget viktigaste. En Muminbok hette Vad hände sen? Vi vill alla ha reda på vad som hände sen:
Från mjölkbutiken klockan fem/ ett litet Mumintroll gick hem
En kanna full med mjölk han bar/ och vägen lång och kuslig var
Det var ej långt till skymningen/ vad tror du att det hände sen?
Efter denna genomträngande redovisning av modern journalistik, där det ibland ofta är långt till skymningen, kan det vara dags att gå from sounds to things, ett litet bon mot som vi journalister så gärna citerar.
Jag väljer två dramatiska exempel,
Från Palmeärendet: Var det Anti Avsan som sköt Olof Palme?
Och från ESTONIA-ärendet: Flögs nio ur ESTONIAS kvalificerade estniska besättning med två av CIAs i dag ökända ”snatch”-plan från Arlandas hemliga uppställningsplatser, kidnappade för USAs räkning?
Har vi fått fullständig information i dessa båda stora, svarta frågor? Sannerligen inte.
Om Anti Avsan har i sakfrågan egentligen ingenting mera sagts än att hans hustru på förfrågan gav maken mordnattsalibi; inte särskilt starkt.
Och om kidnappningen av de ursprungligen räddade, sedermera ”saknade” och slutligen kidnappade nio estländarna från ESTONIA har visserligen det svenska statliga luftfartsverket författat en komplett redovisning, i varje fall fram till att planen styr tillbaka över Atlanten, men inget enda nyhetsmedium har så mycket som antytt ett dylikt människorov, med undantag för mitt visserligen ettrigt ambitiösa nyhetsbrev PALME-nytt/ESTONIA-brevet men med obetydliga spridningsmöjligheter.
Torftig journalistik, sålunda, i båda fallen. Stor svart dramatik skildrad i nyhetsbrev och böcker som ingen vågar recensera, ingen vågar excerpera, ingen vågar debattera, ingen vågar larma om.
Allt sedan dessa händelser inträffade, 1986 resp 1994, har mediernas grindvakter gått i dubbla skift för att stoppa farliga nyheter – och därmed har all journalistik värd namnet krossats under grindvakternas klackar; fritt fram för den som önskar dra 30-talsparalleller.
Jag läste så sent som här om dagen en utförlig sammanfattning av ESTONIA-ärendet, producerad av Expressen. Jo då, många ”konspirationsteorier” framlagda, men ingenting nämnt om de nios fångtransport över Atlanten, en fångtransport som finns med varje adress och sifferbeteckning exakt och komplett återgiven i luftfartsverkets öppna dokumentation.
Öppna? Är den öppen? Visst, det är bara att åka ut till Arlanda så får vem som vill läsa den på plats eller ta den med sig utprintad hem.
Det är detta jag menar. De små och halvstora och nästan stora nyheterna får vi oss serverade, men de kusligt klart glimmande novorna på firmamentet får vi aldrig se, för då går etablissemanget ner i svart.
Jag minns när jag arbetade i Klara, Stockholms tidningskvarter den gången för 70 år sedan, hur vi hemligt leende gick och tjuvhöll på våra små scoops, undan våra konkurrenters medarbetare; inte mycket till scoops. Hade det den gången gått att totalt hemlighålla Sveriges båda största och svartaste skandaler för en hel skara av nyhetsjournalister?
Jag tror inte det, men det får bli en hypotetisk gissning. Var vi så mycket ädlare och renhårigare den gången? Kanske inte, men jag garderar med kryss.
Nu befinner vi oss i varje fall, för att summera, i ett läge där den svenska rättsstaten, om jag fortfarande vågar använda den termen, sitter i sitt eget hemgjorda skruvstäd, där denna rättsstats höga förkämpar (en Kerstin Skarp, en Stig Edqvist) vant sig vid att sitta still och ljuga och nu inte kan komma loss utan konvulsioner, utan att ” Sverige skakas i sina grundvalar” som bland annat hrr Holmér, Lidbom och Persson (GW), the boys in the back room, så inkännande har uttalat sig.
Apropå GW går ryktet att denne kunnige man förbereder en serie i SVT om fyra avsnitt rörande det lilla ämnet Palmemordet, release under mellandagarna kommande jul.
Om jag finge vara med på ett hörn – men det får jag inte – skulle jag som okynnig slav under triumfvagnen undra när det egentligen var som GW fick sin information rörande Palmemordet: under februari 1986, som vi vanliga dödliga, eller kanske december 1985? Det må vara tillåtet att fråga..
Journalistik, äkta, riktig sådan, följer dock andra regler. Dessa regler finns inskrivna i den vanliga människans hjärna och hjärta, om jag får bli patetisk här på slutet.
Sven Anér
När jag talar om journalistik, och när jag hör talas om journalistik, känns det alltid lika viktigt att inte göra detta ämne till något slags egen mystisk vetenskap, placerad långt utanför vanliga människors räckvidd.
Journalistik är ju inte alls något särskilt krångligt. Den innehåller alla de element som finns redan i den vanliga människans utrustning: nyfikenhet, gålust, normal förmåga att analysera och utforska händelser, precis som vi alla alltid analyserar och utforskar våra vanliga vardagsliv:
”Vad menade Kalle med att inte komma, jobbar han med något spännande? Jag måste ringa Kalle eller hans kompis Lisa, som kanske vet…”.
Det här är en form av nyhetsjournalistik. Men frågan är ju inte helt klar. Hittar jag Kalle? Eller hittar Lisa Kalle? Och vad håller Kalle på med?
Först när dessa frågor är besvarade är det journalistiska målet uppnått. Men i detta ligger ju ingenting märkvärdigt. De viktigaste bitarna måste finnas med, helt enkelt. Uppfylls alla dylika fullständighetskrav i dagens journalistik? Ingalunda alltid, som du själv lätt märker, som läsare, lyssnare. Tittare. Bloggare. Smsare, appare – you name it.
De banala bitarna kommer för det mesta på plats, i varje fall i rena olyckssammanhang. Man försvunnen, man påträffad död, granne misstänkt för mord, gripen, anhållen, häktad, dömd till sex års fängelse – ja, cirkeln är sluten, inga lösa ändar.
Andra fall blir svårare och ligger kvar och fladdrar. Vissa inte ens fladdrar, och ofta gäller det just de svåra fallens lösa ändar, de som är de för sanningen och för sammanhanget viktigaste. En Muminbok hette Vad hände sen? Vi vill alla ha reda på vad som hände sen:
Från mjölkbutiken klockan fem/ ett litet Mumintroll gick hem
En kanna full med mjölk han bar/ och vägen lång och kuslig var
Det var ej långt till skymningen/ vad tror du att det hände sen?
Efter denna genomträngande redovisning av modern journalistik, där det ibland ofta är långt till skymningen, kan det vara dags att gå from sounds to things, ett litet bon mot som vi journalister så gärna citerar.
Jag väljer två dramatiska exempel,
Från Palmeärendet: Var det Anti Avsan som sköt Olof Palme?
Och från ESTONIA-ärendet: Flögs nio ur ESTONIAS kvalificerade estniska besättning med två av CIAs i dag ökända ”snatch”-plan från Arlandas hemliga uppställningsplatser, kidnappade för USAs räkning?
Har vi fått fullständig information i dessa båda stora, svarta frågor? Sannerligen inte.
Om Anti Avsan har i sakfrågan egentligen ingenting mera sagts än att hans hustru på förfrågan gav maken mordnattsalibi; inte särskilt starkt.
Och om kidnappningen av de ursprungligen räddade, sedermera ”saknade” och slutligen kidnappade nio estländarna från ESTONIA har visserligen det svenska statliga luftfartsverket författat en komplett redovisning, i varje fall fram till att planen styr tillbaka över Atlanten, men inget enda nyhetsmedium har så mycket som antytt ett dylikt människorov, med undantag för mitt visserligen ettrigt ambitiösa nyhetsbrev PALME-nytt/ESTONIA-brevet men med obetydliga spridningsmöjligheter.
Torftig journalistik, sålunda, i båda fallen. Stor svart dramatik skildrad i nyhetsbrev och böcker som ingen vågar recensera, ingen vågar excerpera, ingen vågar debattera, ingen vågar larma om.
Allt sedan dessa händelser inträffade, 1986 resp 1994, har mediernas grindvakter gått i dubbla skift för att stoppa farliga nyheter – och därmed har all journalistik värd namnet krossats under grindvakternas klackar; fritt fram för den som önskar dra 30-talsparalleller.
Jag läste så sent som här om dagen en utförlig sammanfattning av ESTONIA-ärendet, producerad av Expressen. Jo då, många ”konspirationsteorier” framlagda, men ingenting nämnt om de nios fångtransport över Atlanten, en fångtransport som finns med varje adress och sifferbeteckning exakt och komplett återgiven i luftfartsverkets öppna dokumentation.
Öppna? Är den öppen? Visst, det är bara att åka ut till Arlanda så får vem som vill läsa den på plats eller ta den med sig utprintad hem.
Det är detta jag menar. De små och halvstora och nästan stora nyheterna får vi oss serverade, men de kusligt klart glimmande novorna på firmamentet får vi aldrig se, för då går etablissemanget ner i svart.
Jag minns när jag arbetade i Klara, Stockholms tidningskvarter den gången för 70 år sedan, hur vi hemligt leende gick och tjuvhöll på våra små scoops, undan våra konkurrenters medarbetare; inte mycket till scoops. Hade det den gången gått att totalt hemlighålla Sveriges båda största och svartaste skandaler för en hel skara av nyhetsjournalister?
Jag tror inte det, men det får bli en hypotetisk gissning. Var vi så mycket ädlare och renhårigare den gången? Kanske inte, men jag garderar med kryss.
Nu befinner vi oss i varje fall, för att summera, i ett läge där den svenska rättsstaten, om jag fortfarande vågar använda den termen, sitter i sitt eget hemgjorda skruvstäd, där denna rättsstats höga förkämpar (en Kerstin Skarp, en Stig Edqvist) vant sig vid att sitta still och ljuga och nu inte kan komma loss utan konvulsioner, utan att ” Sverige skakas i sina grundvalar” som bland annat hrr Holmér, Lidbom och Persson (GW), the boys in the back room, så inkännande har uttalat sig.
Apropå GW går ryktet att denne kunnige man förbereder en serie i SVT om fyra avsnitt rörande det lilla ämnet Palmemordet, release under mellandagarna kommande jul.
Om jag finge vara med på ett hörn – men det får jag inte – skulle jag som okynnig slav under triumfvagnen undra när det egentligen var som GW fick sin information rörande Palmemordet: under februari 1986, som vi vanliga dödliga, eller kanske december 1985? Det må vara tillåtet att fråga..
Journalistik, äkta, riktig sådan, följer dock andra regler. Dessa regler finns inskrivna i den vanliga människans hjärna och hjärta, om jag får bli patetisk här på slutet.
Sven Anér
SvD: Kan Faktakollen kolla?
16.5.2012.
Jag läser Faktakollens genomgång av, nu senast, Reinfeldts ifrågasatta etniska statistik, och jag tycker mig finna att Faktakollen inte följer politiskt enkla vägar. Jag lämnar detta granskningsförslag och ber om Faktakollens kommentarer, till mig och gärna i tidningen:
Mina påståenden:
Nr 1: Det var dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och nuvarande moderate riksdagsledamoten
Anti Avsan,
som kort före midnatt den 28 februari 1986 sköt Olof Palme till döds vid Dekorima, i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan.
Nr 2: Lisbeth Palme blev aldrig, som påståtts, påskjuten på ryggen; varken hon eller hennes kläder träffades vid Dekorima.
Jag överlämnar dessa båda granskningsuppgifter samt ger en kort bakgrund:
Jag har sedan 1986 ställt bl a ovanstående frågor till tjänstgörande åklagare och polismyndigheter, varvid mina synpunkter på Palmeutredningen aldrig avfärdats. De nu aktuella båda ärendena har förklarats sekretessbelagda, hemliga. Det är allt. Aldrig dementerade.
Jag anmodar alltså Faktakollen att, med den tyngd och den sakkunskap som dess medarbetare besitter, grundligt arbeta igenom de båda frågorna samt finna sanningarna. En sändning via Youtube, där jag snart framträder live på Internet, kommer inför en stor publik att förmedla bl a de bakgrundsuppgifter jag här ger.
Kollegial och engagerad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Nyhetsjournalist, författare, förläggare.
Bloggskribent: www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Jag läser Faktakollens genomgång av, nu senast, Reinfeldts ifrågasatta etniska statistik, och jag tycker mig finna att Faktakollen inte följer politiskt enkla vägar. Jag lämnar detta granskningsförslag och ber om Faktakollens kommentarer, till mig och gärna i tidningen:
Mina påståenden:
Nr 1: Det var dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och nuvarande moderate riksdagsledamoten
Anti Avsan,
som kort före midnatt den 28 februari 1986 sköt Olof Palme till döds vid Dekorima, i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan.
Nr 2: Lisbeth Palme blev aldrig, som påståtts, påskjuten på ryggen; varken hon eller hennes kläder träffades vid Dekorima.
Jag överlämnar dessa båda granskningsuppgifter samt ger en kort bakgrund:
Jag har sedan 1986 ställt bl a ovanstående frågor till tjänstgörande åklagare och polismyndigheter, varvid mina synpunkter på Palmeutredningen aldrig avfärdats. De nu aktuella båda ärendena har förklarats sekretessbelagda, hemliga. Det är allt. Aldrig dementerade.
Jag anmodar alltså Faktakollen att, med den tyngd och den sakkunskap som dess medarbetare besitter, grundligt arbeta igenom de båda frågorna samt finna sanningarna. En sändning via Youtube, där jag snart framträder live på Internet, kommer inför en stor publik att förmedla bl a de bakgrundsuppgifter jag här ger.
Kollegial och engagerad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Nyhetsjournalist, författare, förläggare.
Bloggskribent: www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Sällan har så många tigit
15.5.2012.
Öppet brev till SvD:s redaktionschef Martin Jönsson:
Martin - när jag tar ett par steg bort från min ordbehandlare stöter jag på ett antal pärmar i samma kulör som Stig Edqvists på rikskrim; vackert orangeröda.
Jag räknar till ett 60-tal.
De har varit betydligt fler innan jag började mönstra ut innehållet ur Palme- och ESTONIA-pärmarna. Kanske 15 000 papper med ”Palme” på, 10 000 med ”ESTONIA” på.
Men nära nog aldrig, i båda dessa svarta affärer, har jag fått en kommentar, aldrig en klar dementi, av någon uppgift jag presenterat. Jag tar nu fram en pärm på måfå; den råkar heta ”Palme 54”. Jag låter pärmen falla upp på
Likalydande skrivelser till ordföranden för riksdagens civilutskott samt till ledamoten av civilutskottet, Anti Harald Avsan, och Jan Lindholm (mp)
Jag konstaterar att det numera inte längre är enbart jag själv som tar upp mordet på Olof Palme ur ett speciellt perspektiv, nämligen att den svenske statsministern mördades av dåvarande piketpolisen Anti Avsan.
Jag slutar där, skrivelsen är lång. Men varken ingressen eller den fortsatta tämligen långa texten är någonsin på minsta sätt dementerad, och när jag ser bakåt mot över ett kvartssekel av träget arbete med dessa båda stora katastrofer blir jag i dag ytterligt medveten om att dementier är vad jag aldrig fått möta, behövt möta.
Jag är en hederlig journalist som inte författar lögner i allvarliga sammanhang.
Ett annat uppslag i samma pärm:
Öppet brev till SvD:s redaktionschef Martin Jönsson:
Martin - när jag tar ett par steg bort från min ordbehandlare stöter jag på ett antal pärmar i samma kulör som Stig Edqvists på rikskrim; vackert orangeröda.
Jag räknar till ett 60-tal.
De har varit betydligt fler innan jag började mönstra ut innehållet ur Palme- och ESTONIA-pärmarna. Kanske 15 000 papper med ”Palme” på, 10 000 med ”ESTONIA” på.
Men nära nog aldrig, i båda dessa svarta affärer, har jag fått en kommentar, aldrig en klar dementi, av någon uppgift jag presenterat. Jag tar nu fram en pärm på måfå; den råkar heta ”Palme 54”. Jag låter pärmen falla upp på
Likalydande skrivelser till ordföranden för riksdagens civilutskott samt till ledamoten av civilutskottet, Anti Harald Avsan, och Jan Lindholm (mp)
Jag konstaterar att det numera inte längre är enbart jag själv som tar upp mordet på Olof Palme ur ett speciellt perspektiv, nämligen att den svenske statsministern mördades av dåvarande piketpolisen Anti Avsan.
Jag slutar där, skrivelsen är lång. Men varken ingressen eller den fortsatta tämligen långa texten är någonsin på minsta sätt dementerad, och när jag ser bakåt mot över ett kvartssekel av träget arbete med dessa båda stora katastrofer blir jag i dag ytterligt medveten om att dementier är vad jag aldrig fått möta, behövt möta.
Jag är en hederlig journalist som inte författar lögner i allvarliga sammanhang.
Ett annat uppslag i samma pärm:
6.10.2009.
Till Riksåklagaren.
Sedan JK i skrivelse till mig, 5831-09-21, påstått att ”vad Sven Anér har anfört ger inte anledning att anta att det har begåtts något brott i tjänsten av riksåklagaren eller någon åklagare vid Riksåklagarens kansli” anför jag följande:
Om JK:s ovanstående yttrande representerar det svenska rättssamhällets ståndpunkt i ärendet måste mitt eget uttalande på sidan 200 i andra upplagan av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” vara grovt felaktigt och jag därmed underkastad ansvar enligt brottsbalken 15 kap.
Jag önskar sålunda blir lagförd.
Jag önskar ett snabbt och konkret svar från Riksåklagaren.
Sven Anér
Två citat, hämtade från slumpmässiga sidor ur en slumpmässig utvald pärm. Men jag försäkrar dig att det framplockade materialet är ytterst representativt – detta är den bild en läsare, under över 26 år, får av denne energiske journalist: osanningar påpekas, osanningar förnekas aldrig, men de viftas bort: enklast så.
Kan det här vara en samhällsbeskrivning som du kan vara särskilt stolt över, SvD:s redaktionschef Martin Jönsson?
Vid ett tillfälle, medan jag hade en kort kontakt, försäkrade du mig att ”SvD visst studerar Palmemordet, men kanske inte så noggrant som du”.
Det kan ju sägas. Det kan sannerligen sägas. Men menar du verkligen att en officiellt så helt olöst affär som den som handlar om Olof Palme skulle kunna klaras av med ett snabbt litet duttande, då och då? Menar du det? Inser du inte, precis som jag, att en granskning av ett stort mord måste gå rakt in mot mordets hjärta, måste vrida om, måste hitta sanningar?
Jag har nyligen skrivit och givit ut ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”. Boken har gått bl a till SvD Kultur, men något livstecken har jag inte hört av. Förr, t ex på den aktuelle Strindbergs tid, noterades nyutkomna böcker ofta endast som ”anmälda”, inte nödvändigtvis samtidigt recenserade. Men inte ens denna lilla hygglighet är det meningen att jag ska beviljas, utan endast den stora tystnaden.
Det handlar om mediers heder. En dokumentär skriven av en rutinerad och aldrig dementerad författare borde självfallet såväl anmälas som recenseras. Sker inte detta inträder de facto censur.
Men denna regel gäller uppenbarligen inte mig, liksom den aldrig heller fick gälla ESTONIA, sedan jag, med stöd av officiella svenska statliga dokument, kunde visa att två CIA-plan flög in till Arlanda timmarna före ESTONIAS förlisning och flög åter till USA timmarna efter, medförande på hemvägen nio estniska besättningsmän, med den ene av kaptenerna i spetsen, på en hemlig färd som väckt hela Estlands undran och oro.
Denna händelse har heller aldrig fått noteras i SvD.
Jag känner de tunga orden komma. Hur kan en stor nyhetstidning nonchalera de båda stora svenska händelserna det senaste kvartsseklet, nonchalera en journalist som lika länge försökt presentera de aldrig dementerade sanningarna?
Är det mig det är något konstitutivt fel på, Martin? Eller på det svenska rättssamhället?
Jag vill nu ha ditt svar, och texten läggs även ut på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Finner du din glädje i att strypa och kväva journalister, Martin? Jag vill inte tro det.
Djupt oroad och engagerad hälsning, även till din chefredaktör och din kulturredaktör,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
Till Inga-Britt Ahlenius
Inga-Britt Ahlenius
Kvarnvägen 41
182 39 Danderyd, 08-755 83 33.
Inga- Britt Ahlenius, Jag fick i förrgår en andrahandsuppgift om att du nyligen, i radio eller TV, uttryckt dig kritiskt mot den officiella hanteringen av Palmeärendet.
Jag skulle sätta stort värde på en kontakt. Jag bifogar nu några bakgrundstexter, två av mina senaste böcker samt info om ett kommande inslag på Youtube, om cirka en vecka, i detta stora ärende.
Kan du hör av dig vore jag tacksam!
Engagerad hälsning Sven Anér
PS: Jag understryker att inget enda av de påståenden som jag gör i det medsända materialet på minsta sätt någonsin korrigerats eller dementerats av någon involverad myndighet eller av något regeringsorgan. DS.
Ute på Youtube!
Den 11 maj intervjuades jag av medarbetare i Youtube, live-filmning cirka 45 minuter. Gå in redan nu och kontrollera om inslaget finns utlagt på Internet!
Jag inledde med en resumé på engelska, enligt nedan:
Summary in English, Youtube 11.5.2012.
This is a Summary in English of my presentation in Swedish of the Assassination, Feb 28 1986, of the Swedish Prime Minister
Olof Palme.
This assassination, still officially unsolved, was conceived and perpetrated within a group of persons, stemming from the highest echelons of the Swedish Administrative Society.
The Murderer is, in fact, the then Police Officer
Anti Avsan,
to-day a Judge at the Stockholm Court of Justice and also a Conservative Member of the Swedish Riksdag.
Whenever I, as investigating journalist, have asked Chief Investigating Police Officers whether it was, in fact, Anti Avsan who killed Olof Palme, I have received the reply:
”We cannot tell you, this information is still classified.”
The Swedish Authorities have always maintained that the Palme murderer was ”a lone person,with no assistants whatsoever; the murder coming as a total surprise for everyone.”
This is certainly not the case. For instance, a matter of two minutes before the fatal shot, at the murder site, two young Swedish and Finnish speaking women addressed, in Finnish, a man whom Anki, one of the two, recognized, to ask what time it was. They overheard this conversation:
Man Anki knew from a North Stockholm gym, in his walkie-talkie: ”I am being watched! What should I do?”
The other voice:” They are coming now. Do what you have been told!”
But it took the Anthorities over seven years to start interrogating Stockholm Police Officer Anti Avsan, the outcome of this interrogation being held classified to this day.
An official Avsan photo identifies him as a frequent gym visitor, but Avsan was never confronted with the two witnesses. 6 photos of young men were shown to Anki at one stage, but none of the photos were of Avsan.
Olof Palme´s wife,Lisbeth, has refrained from giving a complete record of her activities before, during, and after the murder. Allegedly, she was superficially hit by the murderer´s secomd bullet, but there is no formal evidence to prove this allegation. For instance, no special medical examination was undertaken, always compulsory.
Since this second shot never hit Lisbeth Palme, she will have been an accessory both before and after the fact, and the clothes presented as worn by Lisbeth Palme, and sent for scrutiny to Swedish, West German, and US crack laboratories, must have been prepared surreptitiously by Swedish Police Officials, either before or after the murder of Olof Palme.
I recently published, in Swedish, the documentary book (free translation) ”The Clair Obscure of the Murder Hits Lisbeth Palme”. This book has, so far, met with no comment, official or otherwise. News media will not touch this red-hot affair.
A letter which I received May 10, the day preceding the filming of this presentation, tells its own story
The letter comes from the National Criminal Investigation Department in Stockholm, and reads:
2012-05-07
Sven Anér
We have received Your letter 27.4.2012, registered as APAL-428-110/12.
We are sorry to hear that you are not satisfied with the answers that you have received, but the Palme Inquiry is still under way, and, as we have told you before, we cannot comment the views you put forward.
Ann-Helene Gustafsson
The reply is pathetic. It does not matter how i phraze my questions, the answer comes out the same:
”Is Anti Avsan Olof Palme´s assassin?”
”We cannot comment the views you put forward…”
Så långt youtube-resumén.
Jag inledde med en resumé på engelska, enligt nedan:
Summary in English, Youtube 11.5.2012.
This is a Summary in English of my presentation in Swedish of the Assassination, Feb 28 1986, of the Swedish Prime Minister
Olof Palme.
This assassination, still officially unsolved, was conceived and perpetrated within a group of persons, stemming from the highest echelons of the Swedish Administrative Society.
The Murderer is, in fact, the then Police Officer
Anti Avsan,
to-day a Judge at the Stockholm Court of Justice and also a Conservative Member of the Swedish Riksdag.
Whenever I, as investigating journalist, have asked Chief Investigating Police Officers whether it was, in fact, Anti Avsan who killed Olof Palme, I have received the reply:
”We cannot tell you, this information is still classified.”
The Swedish Authorities have always maintained that the Palme murderer was ”a lone person,with no assistants whatsoever; the murder coming as a total surprise for everyone.”
This is certainly not the case. For instance, a matter of two minutes before the fatal shot, at the murder site, two young Swedish and Finnish speaking women addressed, in Finnish, a man whom Anki, one of the two, recognized, to ask what time it was. They overheard this conversation:
Man Anki knew from a North Stockholm gym, in his walkie-talkie: ”I am being watched! What should I do?”
The other voice:” They are coming now. Do what you have been told!”
But it took the Anthorities over seven years to start interrogating Stockholm Police Officer Anti Avsan, the outcome of this interrogation being held classified to this day.
An official Avsan photo identifies him as a frequent gym visitor, but Avsan was never confronted with the two witnesses. 6 photos of young men were shown to Anki at one stage, but none of the photos were of Avsan.
Olof Palme´s wife,Lisbeth, has refrained from giving a complete record of her activities before, during, and after the murder. Allegedly, she was superficially hit by the murderer´s secomd bullet, but there is no formal evidence to prove this allegation. For instance, no special medical examination was undertaken, always compulsory.
Since this second shot never hit Lisbeth Palme, she will have been an accessory both before and after the fact, and the clothes presented as worn by Lisbeth Palme, and sent for scrutiny to Swedish, West German, and US crack laboratories, must have been prepared surreptitiously by Swedish Police Officials, either before or after the murder of Olof Palme.
I recently published, in Swedish, the documentary book (free translation) ”The Clair Obscure of the Murder Hits Lisbeth Palme”. This book has, so far, met with no comment, official or otherwise. News media will not touch this red-hot affair.
A letter which I received May 10, the day preceding the filming of this presentation, tells its own story
The letter comes from the National Criminal Investigation Department in Stockholm, and reads:
2012-05-07
Sven Anér
We have received Your letter 27.4.2012, registered as APAL-428-110/12.
We are sorry to hear that you are not satisfied with the answers that you have received, but the Palme Inquiry is still under way, and, as we have told you before, we cannot comment the views you put forward.
Ann-Helene Gustafsson
The reply is pathetic. It does not matter how i phraze my questions, the answer comes out the same:
”Is Anti Avsan Olof Palme´s assassin?”
”We cannot comment the views you put forward…”
Så långt youtube-resumén.
”Skojare kommer alltid att finnas…”
5.5.2012.
Johan Hakelius, Aftonbladet red:
I din kolumn den 3 maj skriver du bland annat:
”Skojare kommer alltid att finnas”.
Ja, men dessa skojare går att hitta, inte bara bland småtjuvar med kontoret på fickan utan även bland de högste i Rosenbad.
Jag har i två böcker (bifogas), utan att på minsta sätt bli dementerad av någon överhet, konstaterat att det var dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan som sköt Olof Palme till döds, samt att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten vid Dekorima, och att sålunda fyra välrenommerade granskningsinstitut blev narrade att undersöka bl a en ”skadad och solkad T-shirt” som Lisbeth Palme aldrig bar vid Dekorima.
Inga dementier sålunda. Jag ber dig läsa den medsända dokumentationen. Denna sak, och allt annat som cirklar kring den, är ytterst väl känd bland landets tidningsredaktörer. Boken om Lisbeth Palme har gått till över 40 svenska och nordiska medier, men boken har aldrig blivit recenserad – så vitt jag vet i dag – eller ens ”anmäld”, som det hette förr i världen då endast böckers titlar kunde noteras i tidningar, inte nödvändigtvis med vidhängande recensioner.
Aftonbladet, Heimerson, har haft ett par kolumner där han närmat sig ämnet, men sedan Lisbeth Palme kom i i bilden har enbart tystnad följt.
En kolumnist måste få skriva vad han tycker. Blir texten inte publicerad återstår endast att ta sin hatt och gå. En kolumnists mandat är inte förhandlingsbart.
Johan Hakelius – detta är Sveriges största mord, Sveriges svartaste skandal.
Du får skandalen här på en bricka.
Kollegial men ytterst oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Dokumentation, böcker.
Johan Hakelius, Aftonbladet red:
I din kolumn den 3 maj skriver du bland annat:
”Skojare kommer alltid att finnas”.
Ja, men dessa skojare går att hitta, inte bara bland småtjuvar med kontoret på fickan utan även bland de högste i Rosenbad.
Jag har i två böcker (bifogas), utan att på minsta sätt bli dementerad av någon överhet, konstaterat att det var dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan som sköt Olof Palme till döds, samt att Lisbeth Palme aldrig blev påskjuten vid Dekorima, och att sålunda fyra välrenommerade granskningsinstitut blev narrade att undersöka bl a en ”skadad och solkad T-shirt” som Lisbeth Palme aldrig bar vid Dekorima.
Inga dementier sålunda. Jag ber dig läsa den medsända dokumentationen. Denna sak, och allt annat som cirklar kring den, är ytterst väl känd bland landets tidningsredaktörer. Boken om Lisbeth Palme har gått till över 40 svenska och nordiska medier, men boken har aldrig blivit recenserad – så vitt jag vet i dag – eller ens ”anmäld”, som det hette förr i världen då endast böckers titlar kunde noteras i tidningar, inte nödvändigtvis med vidhängande recensioner.
Aftonbladet, Heimerson, har haft ett par kolumner där han närmat sig ämnet, men sedan Lisbeth Palme kom i i bilden har enbart tystnad följt.
En kolumnist måste få skriva vad han tycker. Blir texten inte publicerad återstår endast att ta sin hatt och gå. En kolumnists mandat är inte förhandlingsbart.
Johan Hakelius – detta är Sveriges största mord, Sveriges svartaste skandal.
Du får skandalen här på en bricka.
Kollegial men ytterst oroad hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Dokumentation, böcker.
RÅ: Palmeenheten ger upp varje försvar för Lisbeth Palme
3.5.2012. RÅ: Med hänvisning till bifogade skrivelse till Palmeenheten vid rikskriminalpolisen begär jag att RÅ, som ledare av den aktuella förundersökningen, snarast måtte utreda har det förhåller sig med Palmeenhetens utlovade utredning av diskrepanserna rörande Lisbeth Palmes tygkappa med slejf och kapuschong resp bruna mockapäls.
Om det förhåller sig så att RÅ har egna upplysningar att lämna önskar jag omedelbar tillgång till dessa. I varje fall torde det vara rimligt att RÅ, som ledare av förundersökningen, råder Palmeenheten att lämna en godtagbar förklaring.
Jag får en kuslig känsla av att varken RÅ eller Palmeenheten hyser någon önskan att presentera Lisbeth Palme ärendet – och därmed hela mordutredningen – i klartext.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-5 2 79.
Agera, Riksrevisionen!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Hjälp mig – skriv till RÅ, Box 5553, 114 85 Stockholm!
Kring första maj 2012, till ett tjugotal trogna prenumeranter på PALME-nytt, trogna bokköpare!
Våren har anlänt, med tillhörande förhoppningar, men som bokförfattare och bokförläggare väntar jag fortfarande.
Det märkliga inträffar att min bok ”Mordets dunkel tätnar” inte har anmälts eller recenserats av några medier över huvud taget. Jag får sällan många recensioner, men några enstaka brukar dock hitta vägen till recensenter, som kanske står något vid sidan av allfarvägen.
Men den här gången är det stopp. Uppresta artificiella murar blir inte överklättrade. Annonsbeställningar blir inte besvarade, än mindre blir några annonser införda. Jag existerar hos folkbokföringen, men annars ingenstans, som aktiv författare, debattör och bokförläggare.
Stopp – och belägg? Nej, det ska vi bli två eller rättare sagt tjugo om!
Jag vänder mig nu alltså till mina vänliga adressater med detta brev och ber er, var och en, att skriva, kort eller långt, helt enligt din egen åsikt, till den svenske riksåklagaren, RÅ, som sköter den fortfarande tydligen pågående förundersökningen i Palmeärendet, och fråga det ni undrar om i detta över 26 år sega ärende.
Till exempel: Går förundersökningen vidare? Finns i dag någon misstänkt? Vad är fortfarande hemligt i denna förundersökning? Går det att påvisa någon enda osanning som kan ha presenterats i till exempel min senaste bok, ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”? Är RÅ intresserad av någon publicitet över huvud taget. Har RÅ några bevis för att Lisbeth Palme och de kläder hon bar vid Dekorima blev beskjutna?
Och så vidare – det är inte jag som ska diktera vad du ska skriva. Min tanke är framför allt att någonting kunde börja röra sig i Palmeutredningens ankdamm.
Jag bifogar en bakgrundstext om du vill läsa. Av denna text framgår bl a att rikskriminalpolisen kommer att sända mig en redovisning för vad som egentligen hände med Lisbeth Palmes båda kappor vid Dekorima. Rikskrim släpper sålunda efter på sin egen munkavel då det gäller information rörande förundersökningen – kommer RÅ att följa exemplet?
Men skriv din egen text, kort eller lång! Och berätta sen för mig om du får något svar! Om du sänder ditt meddelande till RÅ är du därmed inne i den stora samhällsdebatt som förr eller senare måste följa och som kommer att hamna i encyklopedier och skolböcker!
Sänd din text till RÅ i bifogat kuvert, så gör du mig och framför allt saken en stor tjänst! Tala med din tidning, radio, TV!
Tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
Om det förhåller sig så att RÅ har egna upplysningar att lämna önskar jag omedelbar tillgång till dessa. I varje fall torde det vara rimligt att RÅ, som ledare av förundersökningen, råder Palmeenheten att lämna en godtagbar förklaring.
Jag får en kuslig känsla av att varken RÅ eller Palmeenheten hyser någon önskan att presentera Lisbeth Palme ärendet – och därmed hela mordutredningen – i klartext.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-5 2 79.
Angeläget brev till Riksrevisionen!
3.5.2012. Riksrevisionen: I anslutning till tidigare kontakt i ärendet anhåller jag att Riksrevisionen måtte gå in i detta ärende, som sålunda börjar anta rent abderitiska former. I ett sammanhang, som gäller mordet på en statsminister, vrider och vränger höga svenska myndigheter på sanningen, år ut och år in, sedan 1986. Verksamheten kostar pengar, men den leder endast till att papper läggs på hög, ad acta. Tiotusentals kronor per dag för att dölja en rent kriminell myndighetsverksamhet, vilken bl a har inneburit grovt bedrägeri, riktat mot svenska och utländska granskande myndigheter!Agera, Riksrevisionen!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Hjälp mig – skriv till RÅ, Box 5553, 114 85 Stockholm!
Kring första maj 2012, till ett tjugotal trogna prenumeranter på PALME-nytt, trogna bokköpare!
Våren har anlänt, med tillhörande förhoppningar, men som bokförfattare och bokförläggare väntar jag fortfarande.
Det märkliga inträffar att min bok ”Mordets dunkel tätnar” inte har anmälts eller recenserats av några medier över huvud taget. Jag får sällan många recensioner, men några enstaka brukar dock hitta vägen till recensenter, som kanske står något vid sidan av allfarvägen.
Men den här gången är det stopp. Uppresta artificiella murar blir inte överklättrade. Annonsbeställningar blir inte besvarade, än mindre blir några annonser införda. Jag existerar hos folkbokföringen, men annars ingenstans, som aktiv författare, debattör och bokförläggare.
Stopp – och belägg? Nej, det ska vi bli två eller rättare sagt tjugo om!
Jag vänder mig nu alltså till mina vänliga adressater med detta brev och ber er, var och en, att skriva, kort eller långt, helt enligt din egen åsikt, till den svenske riksåklagaren, RÅ, som sköter den fortfarande tydligen pågående förundersökningen i Palmeärendet, och fråga det ni undrar om i detta över 26 år sega ärende.
Till exempel: Går förundersökningen vidare? Finns i dag någon misstänkt? Vad är fortfarande hemligt i denna förundersökning? Går det att påvisa någon enda osanning som kan ha presenterats i till exempel min senaste bok, ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”? Är RÅ intresserad av någon publicitet över huvud taget. Har RÅ några bevis för att Lisbeth Palme och de kläder hon bar vid Dekorima blev beskjutna?
Och så vidare – det är inte jag som ska diktera vad du ska skriva. Min tanke är framför allt att någonting kunde börja röra sig i Palmeutredningens ankdamm.
Jag bifogar en bakgrundstext om du vill läsa. Av denna text framgår bl a att rikskriminalpolisen kommer att sända mig en redovisning för vad som egentligen hände med Lisbeth Palmes båda kappor vid Dekorima. Rikskrim släpper sålunda efter på sin egen munkavel då det gäller information rörande förundersökningen – kommer RÅ att följa exemplet?
Men skriv din egen text, kort eller lång! Och berätta sen för mig om du får något svar! Om du sänder ditt meddelande till RÅ är du därmed inne i den stora samhällsdebatt som förr eller senare måste följa och som kommer att hamna i encyklopedier och skolböcker!
Sänd din text till RÅ i bifogat kuvert, så gör du mig och framför allt saken en stor tjänst! Tala med din tidning, radio, TV!
Tillgivne Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)