Den journalistiska helheten

16.5.2012.
När jag talar om journalistik, och när jag hör talas om journalistik, känns det alltid lika viktigt att inte göra detta ämne till något slags egen mystisk vetenskap, placerad långt utanför vanliga människors räckvidd.
Journalistik är ju inte alls något särskilt krångligt. Den innehåller alla de element som finns redan i den vanliga människans utrustning: nyfikenhet, gålust, normal förmåga att analysera och utforska händelser, precis som vi alla alltid analyserar och utforskar våra vanliga vardagsliv:
”Vad menade Kalle med att inte komma, jobbar han med något spännande? Jag måste ringa Kalle eller hans kompis Lisa, som kanske vet…”.
Det här är en form av nyhetsjournalistik. Men frågan är ju inte helt klar. Hittar jag Kalle? Eller hittar Lisa Kalle? Och vad håller Kalle på med?
Först när dessa frågor är besvarade är det journalistiska målet uppnått. Men i detta ligger ju ingenting märkvärdigt. De viktigaste bitarna måste finnas med, helt enkelt. Uppfylls alla dylika fullständighetskrav i dagens journalistik? Ingalunda alltid, som du själv lätt märker, som läsare, lyssnare. Tittare. Bloggare. Smsare, appare – you name it.
De banala bitarna kommer för det mesta på plats, i varje fall i rena olyckssammanhang. Man försvunnen, man påträffad död, granne misstänkt för mord, gripen, anhållen, häktad, dömd till sex års fängelse – ja, cirkeln är sluten, inga lösa ändar.
Andra fall blir svårare och ligger kvar och fladdrar. Vissa inte ens fladdrar, och ofta gäller det just de svåra fallens lösa ändar, de som är de för sanningen och för sammanhanget viktigaste. En Muminbok hette Vad hände sen? Vi vill alla ha reda på vad som hände sen:
Från mjölkbutiken klockan fem/ ett litet Mumintroll gick hem
En kanna full med mjölk han bar/ och vägen lång och kuslig var
Det var ej långt till skymningen/ vad tror du att det hände sen?
Efter denna genomträngande redovisning av modern journalistik, där det ibland ofta är långt till skymningen, kan det vara dags att gå from sounds to things, ett litet bon mot som vi journalister så gärna citerar.
Jag väljer två dramatiska exempel,
Från Palmeärendet: Var det Anti Avsan som sköt Olof Palme?
Och från ESTONIA-ärendet: Flögs nio ur ESTONIAS kvalificerade estniska besättning med två av CIAs i dag ökända ”snatch”-plan från Arlandas hemliga uppställningsplatser, kidnappade för USAs räkning?
Har vi fått fullständig information i dessa båda stora, svarta frågor? Sannerligen inte.
Om Anti Avsan har i sakfrågan egentligen ingenting mera sagts än att hans hustru på förfrågan gav maken mordnattsalibi; inte särskilt starkt.
Och om kidnappningen av de ursprungligen räddade, sedermera ”saknade” och slutligen kidnappade nio estländarna från ESTONIA har visserligen det svenska statliga luftfartsverket författat en komplett redovisning, i varje fall fram till att planen styr tillbaka över Atlanten, men inget enda nyhetsmedium har så mycket som antytt ett dylikt människorov, med undantag för mitt visserligen ettrigt ambitiösa nyhetsbrev PALME-nytt/ESTONIA-brevet men med obetydliga spridningsmöjligheter.
Torftig journalistik, sålunda, i båda fallen. Stor svart dramatik skildrad i nyhetsbrev och böcker som ingen vågar recensera, ingen vågar excerpera, ingen vågar debattera, ingen vågar larma om.
Allt sedan dessa händelser inträffade, 1986 resp 1994, har mediernas grindvakter gått i dubbla skift för att stoppa farliga nyheter – och därmed har all journalistik värd namnet krossats under grindvakternas klackar; fritt fram för den som önskar dra 30-talsparalleller.
Jag läste så sent som här om dagen en utförlig sammanfattning av ESTONIA-ärendet, producerad av Expressen. Jo då, många ”konspirationsteorier” framlagda, men ingenting nämnt om de nios fångtransport över Atlanten, en fångtransport som finns med varje adress och sifferbeteckning exakt och komplett återgiven i luftfartsverkets öppna dokumentation.
Öppna? Är den öppen? Visst, det är bara att åka ut till Arlanda så får vem som vill läsa den på plats eller ta den med sig utprintad hem.
Det är detta jag menar. De små och halvstora och nästan stora nyheterna får vi oss serverade, men de kusligt klart glimmande novorna på firmamentet får vi aldrig se, för då går etablissemanget ner i svart.
Jag minns när jag arbetade i Klara, Stockholms tidningskvarter den gången för 70 år sedan, hur vi hemligt leende gick och tjuvhöll på våra små scoops, undan våra konkurrenters medarbetare; inte mycket till scoops. Hade det den gången gått att totalt hemlighålla Sveriges båda största och svartaste skandaler för en hel skara av nyhetsjournalister?
Jag tror inte det, men det får bli en hypotetisk gissning. Var vi så mycket ädlare och renhårigare den gången? Kanske inte, men jag garderar med kryss.
Nu befinner vi oss i varje fall, för att summera, i ett läge där den svenska rättsstaten, om jag fortfarande vågar använda den termen, sitter i sitt eget hemgjorda skruvstäd, där denna rättsstats höga förkämpar (en Kerstin Skarp, en Stig Edqvist) vant sig vid att sitta still och ljuga och nu inte kan komma loss utan konvulsioner, utan att ” Sverige skakas i sina grundvalar” som bland annat hrr Holmér, Lidbom och Persson (GW), the boys in the back room, så inkännande har uttalat sig.
Apropå GW går ryktet att denne kunnige man förbereder en serie i SVT om fyra avsnitt rörande det lilla ämnet Palmemordet, release under mellandagarna kommande jul.
Om jag finge vara med på ett hörn – men det får jag inte – skulle jag som okynnig slav under triumfvagnen undra när det egentligen var som GW fick sin information rörande Palmemordet: under februari 1986, som vi vanliga dödliga, eller kanske december 1985? Det må vara tillåtet att fråga..
Journalistik, äkta, riktig sådan, följer dock andra regler. Dessa regler finns inskrivna i den vanliga människans hjärna och hjärta, om jag får bli patetisk här på slutet.
Sven Anér