Debatt i Tuna om Palmemordet

Ett antal fortfarande olösta frågor kring mordet 1986 på Olof Palme kommer att belysas och debatteras vid ett allmänt möte den

19 november kl 13 på Tuna Bygdegård (nära Alunda).

Den öppna debatten har de senaste åren varit mycket begränsad, men i tysthet har nya undersökningar skett och nya utredningar initierats, över hela linjen. Framför allt är det minutskeendet vid Dekorima och Sabbatsberg, alltså den korta tiden från det att paret Palme lämnar biografen Grand, kl ca 23.15 denna fredagskväll den 28 februari 1986, och går Sveavägen ner mot Dekorima, där mordet sker kl 23.28.

En ambulans för Olof Palme till Sabbatsbergs sjukhus kl 23.36, medan Lisbeth Palme, i annan kappa än vid Dekorima, inte anländer till Sabbatsbergs sjukhusintag förrän 6 minuter senare, enligt en aldrig ifrågasatt bild tagen av pressfotografen Ulf Karlsson kl 23.42, nedan.

Denna bild publicerades av Göteborgs-Posten redan den 2 mars 1986, dock utan förklaring till att Lisbeth Palme anländer i polisbil, efter att flera minuter tidigare ha övergivit Olofs ambulans. Polisen har inte kommenterat bakgrunden till bilden, men har aldrig ifrågasatt den.

Tacksam för förhandsinfo, välkommen till mötet! Entré 30 kronor. Kaffe.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

28.10.2011. Naturhistoriska Riksmuseet, Verksjuristerna

För angelägen kännedom och kommentar: RÅ och RPS.

Ärende: Palmemordet. (Har ej erhållit dnr).

Jag har sedan den 12 oktober sänt ett flertal skrivelser till Museet där jag påtalar att Museet blivit narrat att undersöka två av Lisbeth Palmes plagg, påstått burna vid mordet på Olof Palme, men jag har inte fått något svar i sak.

Jag ber då Museets jurister ta sig an ärendet,

I sakfrågan hänvisar jag till den ensidiga korrespondens som i dag finns hos Museet, samt komprimerar:

Museet erhöll, efter mordet, i uppdrag av förundersökningsledningen att blyisotopiskt granska två översända plagg, en mockakappa samt en T-shirt. Men dessa påstådda bevis var falsarier. Mockakappan hade beskjutits efter mordet, utan att den då burits av någon person, medan T-shirten ej bars av Lisbeth Palme vid mordet, varför den måste ha beskjutits vid något annat tillfälle, förmodligen efter mordet.

De resultat rörande skadeöverensstämmelser mellan kappa och T-shirt, som Museet redovisar, är således irrelevanta, eftersom de skott som sägs ha träffat de båda plaggen ej avskjutits i samband med mordet på Olof Palme.

Museet har alltså blivit narrat, svindlat, antagligen unikt i svensk rättshistoria.

Jag anmodar alltså nu Museets jurister att med kraft gå in i detta ärende, vilket är direkt kopplat till en statministers officiellt olösta mord. Jag utgår från att Museet önskar total klarhet, vilken kan uppnås bl a genom att information hämtas från de båda ansvariga myndigheterna, RÅ och RPS.

Alternativt önskar jag att Museet låter juridiskt pröva min egen ställning i detta ärende. Skulle jag ha fel i något av mina påståenden bör ett sådant fel självfallet beivras. RÅ och RPS, som är fullständigt informerade i hela detta ärende, har hittills inte under de 25 åren agerat juridiskt gentemot mig.

Jag arrangerar lördagen den 19 november kl 13 ett allmänt möte med debatt på Tuna Bygdegård i Uppland (nära Alunda och nära vår bostad i Öster Edinge). Självfallet är jag då angelägen om att kunna presentera all föreliggande information, inklusive kritik som eventuellt kunnat riktas mot mig.

Jag önskar alltså all information Museet kan ge! Jag bistår givetvis med all den kompletterande info Museet kan önska.

Det känns viktigt att i och med denna skrivelse Museets verksjurister har blivit inkopplade!

Engagerad och oroad hälsning,

Sven Anér. FK, DHS, författare, journalist (DN, SVT), bloggredaktör

http://svenanerpalmemordet.blogspot.com

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

28.10.2011. För RÅ och RPS: Jag förutsätter ett korrekt samarbete mellan RÅ/RPS och Naturhistoriska Riksmuseets jurister. SA.

2.11.11. Viktigt tillägg!  Denna ensidiga korrespondens visar nu, enligt min bestämda mening, att Riksmuseet medger att Lisbeth Palme ej burit den av Museet granskade T-shirten vid Dekorima. Jag kommer att meddela detta vid stormöte 19 november på Tuna Bygdegård om Museet ej meddelar mig motsatsen!

28.10.2011. Till de högsta ledningarna för SKL(2011200886) och för Naturhistoriska riksmuseet (50-708/2011).

Jag ger här, komprimerad, den sanna redovisningen avhändelseutvecklingen kring Lisbeth Palmes mockakappa resp blus/T-shirt.

Lisbeth Palme besköts aldrig vid Dekorima. Skytten, dåvarande piket/”baseball”-polisen, sedermera rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges Riksdag, var lejd av personer med anknytning till bl a Stockholms polismyndighet att skjuta statsminister Olof Palme den 28 februari 1986. Han var inte lejd att skjuta mot Lisbeth Palme och gjorde inte heller detta.

Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten. Efter mordet på Olof följde Lisbeth Palme med den förvarnade Sollentunaambulansen mot Sabbatsbergs akutintag, men övergav Olof i höjd med Odengatan, gick över till en av polisens kommissariebilar, lämnade över sin mockakappa och tog i stället på en mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Färden fortsatte i kommissariebilen till Sabbatsberg, med ankomst dit kl 23.42, då denna bild togs av pressfotografen Ulf Karlsson; Sollentunaambulansen med Olof hade anlänt kl 23.36.

I ett rum på Sabbatsberg konstaterade en sjukvårdskunnig person att den vita blusen på intet sätt var skadad, och samma observation gjorde något senare Lisbeth Palmes svåger, dermatologen professor Åke Nilzén, då han ”vek upp” Lisbeth Palmes blus samt ”baddade en lätt rodnad” på hennes rygg. Någon skada fanns inte, och Nilzén fann därför ingen anledning att föranstalta om rättsintyg, obligatoriskt vid skottskada. Lisbeth Palmes andre svåger, advokaten Claës Palme, såg händelsen och berättade senare för mig.

Lisbeth Palme lämnade nägon timma senare Sabbatsberg iförd exakt samma oskadade plagg som hon burit hela kvällen.

Skotten mot mockakappan och mot en T-shirt (alltså inte en blus) avlossades efter Sabbatsbergsbesöket i laboratoriemiljö hos, antar jag, Stockholmspolisen. Den solkade T-shirten, vilken alltså aldrig bars av Lisbeth Palme, fraktades redan dagen efter mordet till Bundeskriminalamt  i Wiesbaden i dåvarande Västtyskland, under påståendet från svensk sida att detta vore det plagg Lisbeth Palme burit vid Dekorima.

Svensk polis och svenska åklagare har alltså med djup cynism utnyttjat tre hederliga laboratoriers status och renommé som hederligt arbetande institutioner till att skaffa falsk bekräftelse på att Lisbeth Palme skulle ha blivit påskjuten. De tre laboratorierna fann uppenbarligen ingen anledning att misstro denna förfalskningsprocedur utan utförde de prov polisen bett dem om (SKL dock först nägra år senare).

Något liknande har givetvis aldrig förekommit tidigare i svensk rättshistoria.

Så gick det sålunda till, och jag uppmanar mina båda adressater att noga undersöka och ta ställning. Att alla tre laboratorierna utnyttjats för den föreliggande konspirationens låga syften är givetvis både hånfullt och skrämmande.

Vad kunde ni ha gjort? Jag ser, nu i efterhand, tre tänkbara möjligheter till förhandskontroll.

Laboratorierna kunde ha begärt in samtliga åtkomliga Lisbeth Palme-plagg, i första hand den stickade kofta som noteras i beslagsprotokollet och som, vid en faktisk påskjutning, givetvis skulle ha blivit svårt skadad.

Vidare borde laboratorierna ha begärt in ett rättsintyg över Lisbeth Palmes påstådda skada. Då hade laboratorierna kunnat jämföra utlåtandena i rättsintyget med föreliggande skador på kappa och blus/T-shirt.

Och det förhållandet att en ”vit blus” i beslagsprotokollet blir en ”T-shirt” när plagget anländer till Wiesbaden borde ha väckt onda aningar.

Alltså: svenska rättsvårdande myndigheter har använt hederliga vetenskapliga laboratorier, i Västtyskland och Sverige, som ovetande medhjälpare vid skrämmande manipulationer kring en statsministers död.

Jag ber alltså nu SKL och Riksmuseet ta ställning. Skulle ni finna att jag utan grund har beskyllt er för att ha blivit grovt narrade, och skulle ni anse att min beskrivning av händelseförloppet inte stämmer med det faktiska, föreslår jag att ni gör en polisanmälan mot mig, byggd kanske framför allt på de anklagelser om Lisbeth Palmes koppling till mordet på hennes man som jag här har framfört.

Jag skulle sätta värde på en sådan polisanmälan, vilken skulle kunna släppa in frisk luft i ett unket ärende.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Bild, aldrig ifrågasatt, tagen av pressfotograf Ulf Karlsson på Sabbatsberg kl 23.42, föreställande Lisbeth Palme som lämnar poliskommissarie Lars Christiansons bil, iförd ej mockakappa utan mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Brev till RÅ 4.11, ej besvarat.

Riksmuseet: Lisbeth Palmes kläder falskt redovisade

27.10.2011. För Per Andersson. Även för: Regeringen, RÅ, RPS.

Jag skriver detta kl 10 torsdag förmiddag 27.10. Ingen har ringt, posten har ännu inte kommit.

När Riksmuseet efter Olof Palmes död mottog två av de plagg som Lisbeth Palme hade burit resp påstods ha burit vid Dekorima inser jag att Riksmuseet knappast ansåg sig ha anledning att granska plaggens förhistoria eller proveniens. Men i dag finns all anledning att göra så, sedan jag, utan att någonsin ha blivit motsagd, kunnat visa att omfattande falsarier omger detta ärende.

Om jag då går till förundersökningens Protokoll IV, avsnitt 1, sidan 6, noterar jag:

TILLVARATAGNA FÖREMÅL FRÅN SABBATSBERGS SJUKHUS

(Persedlar från Olof Palme)

Persedlar från Lisbeth Palme:

L1. Brun mockapäls.

L2. Vit blus.

L3. Stickad kofta.

L4. Halsduk.

Till att börja med: det sägs alltså att dessa plagg vore ”tillvaratagna från Sabbatsbergs sjukhus”.

Detta påstående är inte korrekt.

Mockapälsen kom aldrig till Sabbatsberg. Lisbeth Palme tog den av sig medan hon före ankomsten till Sabbatsberg bytte från Olofs ambulans till kommissarie Christiansons polisbil. Mockapälsen var vid detta tillfälle ej genomskjuten. Lisbeth Palme tog i samband med fordonsbytet på sig en mörk tygkappa med slejf och kapuschong. Och det var iförd denna som hon anlände till Sabbatsbergs akutintag, 6 minuter efter Olofs ambulans.

Den vita blusen tog Lisbeth Palme aldrig av sig under uppehållet på Sabbatsberg, och den kan alltså inte ha ”tillvaratagits från Sabbatsbergs sjukhus”. Den oskadda vita blusen bar Lisbeth Palme några minuter efter ankomsten till Sabbatsberg, då hennes ”obetydliga rodnad” på ryggen baddades av hudläkaren professor Åke Nilzén, utan att Lisbeth Palme anmälde någon egen skottskada. Nilzén hade alltså ingen anledning att föranstalta om rättsintyg.

Om Lisbeth Palme verkligen hade blivit påskjuten skulle självfallet stora sjukvårdsinsatser ha satts in där de varit omedelbart tillgängliga, nämligen på Sabbatsbergs sjukhus, men så skedde alltså inte. Olof Palme var 0.06 öåterkalleligen död och kunde inte hjälpas, medan all kraft i stället borde ha satts in för att hjälpa Lisbeth Palme, som, om hon verkligen påskjutits, bl a skulle kunna ha drabbats av infekterande sårskador. Inget av detta skedde.

Den stickade koftan har helt försvunnit ur hanteringen, vilket bör noteras. En påstådd kula skulle ha passerat mellan koftan och blusen och naturligtvis svårt skadat denna kofta samt rivit runt med koftans fibrer, vilka i så fall till viss del borde ha fastnat på såväl mockapälsen som blusen. Några sådana spår har uppenbarligen inte noterats av vare sig Riksmuseet eller Bundeskriminalamt.

Var koftan finns i dag är inte känt. Den medtogs inte av polis från Sabbatsberg, utan bars dit och därifrån av Lisbeth Palme.

Halsduken behölls av Lisbeth Palme.

Dessa och liknande uppgifter har jag tidigare lämnat till förundersökningsledningen inom RÅ/RPS. De har aldrig dementerats, och jag har sålunda aldrig påståtts fara med osanna uppgifter. Detta är alltså vad som faktiskt hände på Sabbatsbergsakuten då det gäller Lisbeth Palmes kläder; inte mycket:

Mockapälsen var redan vid hennes ankomst tillvaratagen, förmodligen av kommissarie Christianson. Troligen hänger Lisbeth Palme vid ankomsten till sjukhuset av sig tygkappan. Den oskadade vita blusen tas inte av men visas på Sabbatsberg för: Christianson, sjukvårdskunniga Lena Östeman, dermatologen professor Åke Nilzén, Lisbeth Palmes svåger, samt för Claës Palme, också han svåger. Vad den tillvaratagande polismannen, jag vet ej vem han var, faktiskt har sett uttalar jag mig inte om, men jag förmodar att allvarliga skador på blusen skulle ha noterats.

Lisbeth Palme lämnar efter kl 0200 Sabbatsbergs sjukhus iförd tygkappan.

Jag har med avsikt skrivit utförligt, för att Riksmuseet ska se att omfattande förfalskningar i efterhand fått omge Lisbeth Palmes naturligtvis egentligen helt normala sorgebesök på Sabbatsberg. För arrangörerna har det känts viktigt att framhålla Lisbeth Palmes påstådda skottskada, men det kan kännas egendomligt att detta framhållande inte gjorts mera välstrukturerat.

Två plagg, mockapäls och T-shirt (bevisligen inte en blus!), sänds först, som officiella bevis i ett mordärende, till dåvarande västtyska Bundeskriminalamt, Technisches Institut resp till Naturhistoriska Riksmuseet, för bl a blyisotopundersökningar. Inget av dessa institut ifrågasätter bevisens äkthet, vilket är naturligt: den ena myndigheten ifrågasätter inte den andra myndighetens, polisens, åtgöranden.

När nu, långt i efterhand, sanningen bryter igenom blir denna så mycket mer skakande: svenska åklagare och svensk polis sänder för vetenskaplig undersökning falskt bevismaterial till två systerinstitut under föregivande av att materialet är äkta. Dessa ”bevis” kom att spela en viktig, tyvärr ej slutligt avgörande roll, vid bedömningen av bakgrunden även till mordet på Olof Palme. Den statliga juristkommissionen skrev (SOU 1987:72, sidan 151) bl a beträffande frånvaron av ett rättsintyg om Lisbeth Palmes påstådda skada, att det inte kan

uteslutas att en sådan undersökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme –

en utomordentligt skarp formulering i en för övrigt tämligen sordinerad kommissionsrapport. Om kommissionen hade erhållit en korrekt redovisning av den ovannämnda Sabbatsbergsincidenten skulle mordet på Olof Palme ha kunnat lösas redan efter ett år, 1987.

Är nu allt detta Riksmuseets sak? Ja, i nuläget. Museet, en viktig, etablerad statlig myndighet, har narrats att följa med i andra statliga systermyndigheters rent kriminella turer på ett sätt som saknar motstycke i svensk samhällshistoria – ja, detta blir i dag Riksmuseets sak.

Själv har jag vid upprepade tillfällen begärt att, med mig som utpekad, hela detta komplex av frågor måtte bli domstolssak, men min begäran har inte villfarits, inte ens utretts. JO har denna höst (4909-2011) flyktigt sett på min formella brottsanmälan mot RÅ och mot chefen för rikskriminalpolisens Palmeenhet men därefter lämnat den utan åtgärd; någon utredning värd namnet har uppenbarligen inte funnits tid eller intresse för.

Den svenska rättsstaten bävar inför en korrekt rättslig behandling av ärendet mordet på statsminister Olof Palme. Naturhistoriska Riksmuseet kan i dag slå ett larm som inte regeringen, inte RÅ och RPS kan nonchalera.

Denna skrivelse går även till just Regeringen, RÅ och RPS. Jag önskar besked rörande dnr och handläggare från samtliga fyra mottagare av denna skrivelse.

Jag är förstås särskilt angelägen om ett första svar – i detta ärende där jag ännu inte känner diarienumret – från den ursprungliga adressaten, Naturhistoriska Riksmuseet.

Djupt engagerad, djupt oroad hälsning,

Sven Anér, 210814, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Begäran om åtal av Sven Anér

20.10.2011. Till JO. Ärende 4909-2011.

Rubr ärende har av JO 18.10.2011 avskrivits från vidare handläggning.

Jag anför:

I detta ärende har jag sålunda, enligt JO:s bedömning, falskeligen tillvitat två ambulansbesättningar, en polisbilsbesättning, en sjukvårdsutbildad person,, en piket/baseballpolis samt Lisbeth Palme brottsliga, alternativt klandervärda gärningar.

Jag har vidare tillskrivit polismyndigheten i Stockholm samt sjukvårdsutbildad person, poliskommissarie, advokat och professor i dermatologi  (samstämmiga beskrivningar av oskadad vit blus) viktiga och trovärdiga utlåtanden.

Men uppenbarligen menar JO nu att anklagelserna mot den första gruppen av personer är helt ogrundade, medan utlåtandena från den andra gruppen är osanna/irrelevanta.

I denna situation begär jag att bli åtalad för falsk angivelse. Det är skakande orimligt att av mig begära att jag ska gå vidare i livet med så våldsamma beskyllningar riktade mot mig. Jag hävdar mycket bestämt att mina uttalanden är korrekta, och jag försvarar dem självfallet inför domstol.

Ärendet kommer av mig att framläggas vid offentligt möte den 19 november på Tuna Bygdegård i Uppland, varför jag begär JO:s besked senast före den 15 november.

Jag känner mig djupt kränkt.

Sven Anér, 210814, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/

Granskades aldrig Lisbeth Palmes kläder av SKL?

19.10.2011. Till Ledningen för SKL  Ärende 2011200886

Jag har mottagit ”Beslutsprotokoll” avseende rubr ärende och jag kommenterar.

Först önskar jag mycket klart framhålla att jag inte nöjer mig med ärendets hittillsvarande behandling.

Jag anför: Sedan jag i dag på nytt genomgått ett av de viktiga underliggande dokumenten, Protokoll IV, har jag funnit att SKL uppenbarligen aldrig granskat Lisbeth Palmes kläder.

Jag utgår från den tabellariska uppställning, på sidan 1 i vad som förefaller del 2. Sidan bifogas i kopia.

Om jag tolkar uppställningen korrekt har ”Kläder, makarna Palmes” undersökts endast av Bundeskriminalamt, sidan 24. Lisbeth Palmes blus (T-shirt ?) skulle sålunda aldrig ha passerat SKL, är den tolkningen korrekt?

När SKL skriver i ovannämnda beslutsprotokoll att

”De frågor du har ställt beträffande Lisbeth Palmes kläder kan därför /eftersom påstådd förundersökningssekretess råder/ inte besvaras”, blir rimligen slutsatsen att SKL inte har någon information i ämnet eftersom Laboratoriet aldrig fick se plaggen i fråga, eller hur?

Jag går då till mina frågor i min begäran om överprövning 6.10.2011 och konstaterar att SKL:s kommentar till min begäran om överprövning ter sig egendomlig:

Nr 1: Fick SKL se Lisbeth Palmes kofta?

   Uppenbarligen inte.

Nr 2: Fick SKL se beslagsprotokollet avseende Lisbeth Palme kläder?

   Frågan, och dess eventuella svar, blir ju i det läge som framkommer irrelevant.

Nr 3: Undrade SKL i så fall varför inte koftan medföljt till SKL?

   Frågan bygger på missvisande information som jag erhållit och borde ha kommenterats av SKL.

Nr 4: Var det en svårt skadad vit blus som SKL undersökte, eller var det en svårt skadad och solkad T-shirt?

   Varför rättar SKL inte till min missuppfattning?

Nr 5: Övervägde SKL inte att efterfråga ett rättsintyg över Lisbeth Palmes påstådda ryggskada? Ett intyg som skulle kunna ge en viktig bakgrund?

SKL har säkert aldrig sett något rättsintyg, inser jag nu.

Under förutsättning att jag korrekt tolkar bifogade tabell framstår de båda svar jag erhållit från SKL som närmast cyniska. Naturligtvis måste en myndighet, då den märker att en frågande är helt fel bakgrundsinformerad, rätta till vederbörandes uppgifter och frågor.

Vad SKL, sannerligen utan att bryta någon sekretess, skulle ha svarat mig redan på mitt första brev till Andrasko, hade självfallet varit:

”Vi vet ingenting om detta, eftersom vi aldrig anlitades för någon undersökning av Lisbeth Palmes kläder och aldrig har sett dessa kläder.”

Att SKL låtsas som om Laboratoriet varit involverat i ärendet men är bundet av (påstådd) sekretess är enligt min mening djupt beklämmande.

SKL borde åtminstone ha sagt: ”Fråga Bundeskriminalamt, de är de enda som vet!”

Jag har i utförliga brev för flera månader sedan ställt alla rimliga frågor till BKA, inte minst rörande ”blus eller T-shirt”, men jag har inte fått något svar.

Jag talar uppriktigt: Jag ser nu framför mig en myndighet, SKL, på vilkens omdöme jag hittills alltid litat, som befinner sig i ett moraliskt förfall som skakar. Redan det förhållandet att SKL, över 25 år efter händelsen, hänvisar till en svårbegriplig sekretess är anmärkningsvärt. Att SKL klistrar denna påstådda sekretess på ett ärende som över huvud taget inte berör Laboratoriet är direkt skrämmande.

Jag går över till själva sakfrågan, komprimerad till: blus eller T-shirt. Det visar sig här att enda instans som talar om en T-shirt är BKA, vilket enligt min mening måste betyda att BKA faktiskt fått en krutstänkt T-shirt till Wiesbaden för granskning.

Övriga instanser som omnämner plagget i fråga säger alla ”vit blus”, ”ren vit blus” och liknande formuleringar.

Dessa instanser är: polisen (protokoll IV, första delen, sid 6), poliskommissarie Lars Christianson, sjukvårdskunniga Lena Östeman (så stavad), professorn i dermatologi, läkaren Åke Nilzén samt Lisbeth Palmes svåger Claës Palme. Ingen av dessa säger att blusen varit på minsta sätt solkad eller sargad, och alla kallar de plagget för blus.

Min kommentar kan också bli att om professor Nilzén haft anledning misstänka skottskada han omedelbart skulle ha föranstaltat om rättsintyg!

Jag vill nu ha SKL:s utförliga svar. Om jag feltolkat tabellen på sidan 24 måste jag självfallet få en kommentar.

Till slut: Jag måste fråga mig: vilken anledning kan ett under strängaste sanningskrav arbetande statligt laboratorium som SKL ha haft att på detta sätt behandla en journalist och författare som i enlighet med gällande tryckfrihetsförordning söker information? Är denna mordgåta så infekterad att SKL känt sig tvingat till denna minst sagt lättvindiga hantering av ärendet?
Jag överklagar sålunda erhållet beslutsprotokoll och begär fullständig och korrekt information med vändande post!

Sven Anér, rutinerad nyhetsjournalist sedan 1948 (bl a DN och SVT) samt över 30 böcker, nyhetsbrevet PALME-nytt 1993-2001. Aldrig på någon det minsta väsentlig punkt dementerad. Orädd? Ja, det kanske går att säga.

Den 19 november tar jag detta stora svarta ärende rakt ut till den svenska allmänhet, som aldrig fått sanna svar. Möte på Tuna Bygdegård i Uppland, långt bort från smarta teknikaliteter.

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Granskades aldrig Lisbeth Palmes kläder av SKL?

19.10.2011. Till Ledningen för SKL  Ärende 2011200886

Jag har mottagit ”Beslutsprotokoll” avseende rubr ärende och jag kommenterar.

Först önskar jag mycket klart framhålla att jag inte nöjer mig med ärendets hittillsvarande behandling.

Jag anför: Sedan jag i dag på nytt genomgått ett av de viktiga underliggande dokumenten, Protokoll IV, har jag funnit att SKL uppenbarligen aldrig granskat Lisbeth Palmes kläder.

Jag utgår från den tabellariska uppställning, på sidan 1 i vad som förefaller del 2. Sidan bifogas i kopia.

Om jag tolkar uppställningen korrekt har ”Kläder, makarna Palmes” undersökts endast av Bundeskriminalamt, sidan 24. Lisbeth Palmes blus (T-shirt ?) skulle sålunda aldrig ha passerat SKL, är den tolkningen korrekt?

När SKL skriver i ovannämnda beslutsprotokoll att

”De frågor du har ställt beträffande Lisbeth Palmes kläder kan därför /eftersom påstådd förundersökningssekretess råder/ inte besvaras”, blir rimligen slutsatsen att SKL inte har någon information i ämnet eftersom Laboratoriet aldrig fick se plaggen i fråga, eller hur?

Jag går då till mina frågor i min begäran om överprövning 6.10.2011 och konstaterar att SKL:s kommentar till min begäran om överprövning ter sig egendomlig:

Nr 1: Fick SKL se Lisbeth Palmes kofta?

   Uppenbarligen inte.

Nr 2: Fick SKL se beslagsprotokollet avseende Lisbeth Palme kläder?

   Frågan, och dess eventuella svar, blir ju i det läge som framkommer irrelevant.

Nr 3: Undrade SKL i så fall varför inte koftan medföljt till SKL?

   Frågan bygger på missvisande information som jag erhållit och borde ha kommenterats av SKL.

Nr 4: Var det en svårt skadad vit blus som SKL undersökte, eller var det en svårt skadad och solkad T-shirt?

   Varför rättar SKL inte till min missuppfattning?

Nr 5: Övervägde SKL inte att efterfråga ett rättsintyg över Lisbeth Palmes påstådda ryggskada? Ett intyg som skulle kunna ge en viktig bakgrund?

SKL har säkert aldrig sett något rättsintyg, inser jag nu.

Under förutsättning att jag korrekt tolkar bifogade tabell framstår de båda svar jag erhållit från SKL som närmast cyniska. Naturligtvis måste en myndighet, då den märker att en frågande är helt fel bakgrundsinformerad, rätta till vederbörandes uppgifter och frågor.

Vad SKL, sannerligen utan att bryta någon sekretess, skulle ha svarat mig redan på mitt första brev till Andrasko, hade självfallet varit:

”Vi vet ingenting om detta, eftersom vi aldrig anlitades för någon undersökning av Lisbeth Palmes kläder och aldrig har sett dessa kläder.”

Att SKL låtsas som om Laboratoriet varit involverat i ärendet men är bundet av (påstådd) sekretess är enligt min mening djupt beklämmande.

SKL borde åtminstone ha sagt: ”Fråga Bundeskriminalamt, de är de enda som vet!”

Jag har i utförliga brev för flera månader sedan ställt alla rimliga frågor till BKA, inte minst rörande ”blus eller T-shirt”, men jag har inte fått något svar.

Jag talar uppriktigt: Jag ser nu framför mig en myndighet, SKL, på vilkens omdöme jag hittills alltid litat, som befinner sig i ett moraliskt förfall som skakar. Redan det förhållandet att SKL, över 25 år efter händelsen, hänvisar till en svårbegriplig sekretess är anmärkningsvärt. Att SKL klistrar denna påstådda sekretess på ett ärende som över huvud taget inte berör Laboratoriet är direkt skrämmande.

Jag går över till själva sakfrågan, komprimerad till: blus eller T-shirt. Det visar sig här att enda instans som talar om en T-shirt är BKA, vilket enligt min mening måste betyda att BKA faktiskt fått en krutstänkt T-shirt till Wiesbaden för granskning.

Övriga instanser som omnämner plagget i fråga säger alla ”vit blus”, ”ren vit blus” och liknande formuleringar.

Dessa instanser är: polisen (protokoll IV, första delen, sid 6), poliskommissarie Lars Christianson, sjukvårdskunniga Lena Östeman (så stavad), professorn i dermatologi, läkaren Åke Nilzén samt Lisbeth Palmes svåger Claës Palme. Ingen av dessa säger att blusen varit på minsta sätt solkad eller sargad, och alla kallar de plagget för blus.

Min kommentar kan också bli att om professor Nilzén haft anledning misstänka skottskada han omedelbart skulle ha föranstaltat om rättsintyg!

Jag vill nu ha SKL:s utförliga svar. Om jag feltolkat tabellen på sidan 24 måste jag självfallet få en kommentar.

Till slut: Jag måste fråga mig: vilken anledning kan ett under strängaste sanningskrav arbetande statligt laboratorium som SKL ha haft att på detta sätt behandla en journalist och författare som i enlighet med gällande tryckfrihetsförordning söker information? Är denna mordgåta så infekterad att SKL känt sig tvingat till denna minst sagt lättvindiga hantering av ärendet?
Jag överklagar sålunda erhållet beslutsprotokoll och begär fullständig och korrekt information med vändande post!

Sven Anér, rutinerad nyhetsjournalist sedan 1948 (bl a DN och SVT) samt över 30 böcker, nyhetsbrevet PALME-nytt 1993-2001. Aldrig på någon det minsta väsentlig punkt dementerad. Orädd? Ja, det kanske går att säga.

Den 19 november tar jag detta stora svarta ärende rakt ut till den svenska allmänhet, som aldrig fått sanna svar. Möte på Tuna Bygdegård i Uppland, långt bort från smarta teknikaliteter.

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Tuna Bygdegårds-uppropet! Allt ljus på Palmemordet!

Ja, jag arrangerar ett möte på vår bygdegård, Tuna Bygdegård, vid väg 273, 7 kilometer söder om Alunda, lördag den 19 november kl 13-15. Jag presenterar senaste skrämmande nytt i den stora svarta Palmeaffären. Sen följer kaffe och debatt.

Min tanke och förhoppning är att vi alltså kan dra i gång

Tuna Bygdegårds-uppropet! Allt ljus på Palmemordet!

Hur vi ska komma vidare får vi bestämma vid mötet. Så lite byråkrati som möjligt, kanske med den här redan befintliga bloggen som träffpunkt:

http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/

Vill du komma? Väg 288 från Uppsala, väg 273 från Arlanda mot Alunda, och så har du alltså Tuna Bygdegård 7 km hitom Alunda. Jag säljer mina båda senaste böcker. Så välkomna till det nystartade

Tuna Bygdegårds-uppropet! Allt ljus på Palmemordet, 19.11 kl 13!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Vad händer, Stadsbiblioteket? F k: Uppsala kommunledning

14.10.2011. Till Ledningen för Uppsala Stadsbibliotek.

Förfrågan i anledning av skrivelse från mig 24.9.2011; jag kan tyvärr ej hänvisa till diarienummer och handläggare, eftersom jag ej fått sådana uppgifter.

Jag talade för ett par veckor sedan i telefon med en ung kvinnlig kulturmedarbetare; jag antecknade inte hennes namn. Hon lovade att höra av sig, men det har hon inte gjort. Det var uppenbarligen inte hennes bord.

Jag börjar onekligen inse att Uppsala Stadsbibliotek inte är intresserat av någon medverkan från min sida, men lagen (FörvL 4§) föreskriver faktiskt hur inkommande handlingar ska hanteras; den kallas för serviceparagraf.

Varför tillämpar Biblioteket censur gentemot mig? Vad har jag gjort biblioteket för ont? Det senaste som inträffat är att BTJ skrivit en god recension om min senaste bok, DE SAMMANSVURNA, vilken nu säljs tämligen flitigt till Bibliotekstjänst– och, vad vet jag, kanske till Uppsala Stadsbibliotek? Saken känns djupt illavarslande. Det är inte jag som bestämmer vilka personer som får medverka vid Biblioteket, men ett svar har lagen bestämt att jag ska ha.

Pestflagga på Sven Anér?

Kopia av mina båda brev till Biblioteket går nu till Uppsala Kommun,

753 75 Uppsala.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Komplettering till SKL: Fyra yrkespersoner bekräftar att Lisbeth Palme bar vit blus, ingen säger ”skadad T-shirt!”

10.10.11. Till SKL.

Jag översänder, sedan jag i mitt arkiv kontrollerat mina anteckningar, uppgifter som kompletterar min begäran om överprövning av ärende 2011200886 och anmodar SKL att ta del.

Då jag några år efter mordet på Olof Palme i telefon samtalade med Olofs bror, advokaten Claës Palme, som jag kände sedan tidigare, sade denne enligt min efteråt nedskrivna samtalsuppteckning att

jag såg när professor Åke Nilzén, Lisbeths svåger, vek upp Lisbeths vita blus baktill och baddade en lätt rodnad på ryggen. Därefter vek han ned blusen och den bagatellen var överstökad.

Jag bandade inte samtalet, varför ordalydelsen kan ha skilt något, men inte vad gäller fakta..

Eftersom även poliskommissarien Lars Christianson och sjukvårdsutbildade Lena Östeman båda nämner ”en vit blus”, vilket måste tolkas som att blusen var oskadad, talar uttalanden från fyra utövare av yrken, som har haft direkt koppling till den föreliggande händelsen, för att det rört sig om en blus samt för att denna varit helt oskadad:

Läkaren Åke Nilzén

Advokaten Claës Palme

Sjukvårdsutbildade Lena Östeman samt

Polismannen Lars Christianson

preciserar samtliga ”en vit blus”, och ingen nämner att denna på något sätt skulle ha varit skadad.

Polisens beslagsprotokoll, ej överlämnat (?) till SKL odaterat sidan 6 i protokoll IV, säger ”L 2. Vit blus”.

Beteckningen ”T-shirt” nämns inte förrän senare, på tysk mark av Bundeskriminalamt i Wiesbaden.

Plagget har varit en oskadad vit blus, ej en sargad och solkad T-shirt.

Engagerad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

När en rättsstat rämnar

18.10.2011.   Till JO, Jens Västberg, ärende 4909-2011.

I samma ögonblick som sammanvärjningen mot Olof Palmes liv tar form, antagligen vid ett löst prat mellan två personer någon gång senhösten  1985, börjar den svenska rättsstaten rämna. Om inte den ene av dessa båda tänkta samtalspartners omedelbart säger ifrån att något sådant inte får ske är det svenska samhället på glid, som ett jordskred som brister och inte går att hejda.

Vad talar du om? Är du alldeles från vettet?

Men så säger ingen, och Sverige är inte längre en hederlig nation. Rättsstaten har från och med detta ögonblick, över en grogg eller en kopp kaffe med just sammansvurna, ingen ryggrad, inget samvete.

Jag fick för några månader sedan ett besked från en högt placerad tidningsledare. Beskedet gick ut på att det visst vore duktigt av mig att arbeta så flitigt med ett gammalt statsministermord men att jag inte behövde gå in så i detalj. Vederbörandes egen tidning tillämpade principen att kontrollera om något verkligt nytt vore på väg att hända, men att inte överanstränga sig dag efter dag. Lite måtta finge det vara.

Resonemanget är förstås livsfarligt.

När den första kaffekoppen eller groggen är urdrucken är gärdet upprivet. Då är lögnen placerad i högsätet, och verklig heder, verklig sanning ska inte återkomma. Aldrig återkomma? Det är förstås mångmiljardfrågan.

När jag skriver detta kastar den svenska regeringen ut en 91-årig kvinna till Ukraina. Hon är dement, nästan blind. Hon har ett klent hjärta, och hon har veterligen inga anförvanter som väntar i Kiev. Men i väg ska hon för att Sverige ska kunna följa sina lagar.

Följa sina lagar? Den som i ett kvarts sekel har följt hur Sverige med skogsprocessor eller slåttermaskin har skövlat sina lagar, sin heder, ser med förskräckelse på denna hycklade cynism.

Svenska media tar Ganna Chyzhevskas parti. Men när tog de sanningens och hederns parti, mot ett maktens mörka mord?

Viss speciell ondska står i denna affär fram som spetsiga nunataker över den kalla isvidden, men en gradering blir subjektiv. Klara nunataker representeras av myndighetens utnyttjande av syndabockar. Noggrant utvalda syndabockar, med noggrant utmejslade fiktiva syndaregister. Det har funnits skockar av statstjänstemän som inte har haft just annan syssla än att vid sina ordbehandlare smattra in synd på synd på synd:

33-åringen, alla PKK-are. Christer Pettersson. Holmérs gigantiska tillslag mot PKK, delvis hejdat av KG Svensson på åklagarsidan, en av de få som åtminstone skymtade den stora oredan. Polisers och åklagares massinsats mot Christer Pettersson med, som kulmen, den svenske riksåklagarens helt sanslösa rantande upp till landets högsta domstol med ett antal, påstått nya, hemgjorda vittnen i portföljen. HD sa nej, men RÅ fick sitta kvar – naturligtvis, eftersom samhällsbrottet, samhällets eget brott mot samhället, inte finge avslöjas.

Media låtsades ingenting begripa: tja, det händer ju att man hamnar i galen tunna, ingenting att bråka om…

I går kväll ringer en polisman på min telefon. Jag hade skrivit till honom i anledning av uppgifter kring Olofs ambulansfärd, och han ville nu ringa mig och berätta. Men berättelsen blev så tunn, så tunn att ingenting fanns kvar av den verkliga händelsen. Inget spännande och onormalt hade inträffat, ren rutin efter ett mord. Jaså, hade Lisbeth Palme annan kappa? Det tänkte jag inte på, det vet jag ingenting om. Nej, vi stannade ingenstans på vägen…

Vi talade vänligt med varann, nästan hurtigt. Men båda visste vi att den andre visste. Samtal kring ett mord.

Du hade kunnat tala med Christianson, men han dog ju 93.

Hur behandlas ett mord där ingen åtalar de skyldiga, där åklagaren är en av de skyldiga?

Jens Västberg hos JO, jag inger denna skrivelse för registrering och diarienumrering, 4909-2011. Jag kommer att ha ett möte med mina grannar och vänner i Tuna där jag bor. De vill ha besked.

De har väntat länge på besked.

Sven Anér, Hjelmbergstorpet i Öster Edinge I Tuna, 740 10 Almunge.

Juristkommissionen djupt kritisk rörande avsaknaden av rättsintyg för Lisbeth Palme!

16.10.2011.  Till JO. Jens Västberg, ärende 4909-2011.

En av de från allra första början mest iögonenfallande bristerna i utredningen av Palmemordet är avsaknaden av rättsintyg för Lisbeth Palmes påstådda skottskada.

Granskare har tidigt påtalat detta. Sålunda skriver Juristkommissionen (SOU 1987:72, sidan 151) följande:

En fråga som bl.a. rättsläkarna har pekat på är att någon undersökning av Lisbeth Palmes skador aldrig gjordes. Detta är en grundläggande utredningsåtgärd som inte har genomförts. Förutsättningarna för att utreda det brott som Lisbeth Palme utsattes för har därigenom försämrats. I en framtida process saknas viktig bevisning. Det kan heller inte uteslutas att en sådan underökning skulle ha gett underlag för ytterligare slutsatser om händelseförloppet vid skottlossningen och därmed också om mordet på Olof Palme –

en kuslig spådom från de undersökande experterna: ytterligare slutsatser om mordet på Olof Palme…

Det går att i efterhand djupt beklaga att inte kommissionen, med dess skicklige och skarpsinnige huvudsekreterare Nils-Olof Berggren, redan på detta tidiga stadium slog rejält larm: hur har ett rättsintyg kunnat underlåtas? Hade kommissionen grävt djupare hade den funnit att Lisbeth Palme över huvud taget aldrig besköts, och därmed hade hela den faktiska morddramatiken kunnat rullas upp.

Se här: Uppenbarligen måste det för mordets arrangörer ha framstått som viktigt att kunna visa – och bevisa – att Lisbeth Palme blev beskjuten – av okänd gärningsman! - och enda säkra beviset skulle givetvis ha varit just ett korrekt tillkommet rättsintyg. Detta hade ju så mycket enklare ha gått att ordna som Lisbeth Palme redan en kvart efter ”påskjutningen” befann sig på ett välutrustat sjukhus, Sabbatsberg!

Varför utfärdades då inget rättsintyg? Av den enkla anledningen att någon skada inte förefanns. Och en faktisk skottskada gick inte att arrangera. Tid fanns inte, och framför allt vore givetvis varje skott mot Lisbeth Palme, aldrig så lite ”nuddande”, direkt livshotande. Något rättsintyg gick inte att prestera.

I stället fick arrangörerna hoppas på att Lisbeth Palmes uppenbara pondus, i förening med polisens försäkran om att ett skott faktiskt skjutits och ”nuddat”, skulle föra eventuella tvivelsmål åt sidan: OK, det hanns inte med något intyg i hastigheten, men plaggen och kulorna talar ju sitt tydliga språk... Var det meningen att utomstående betraktare skulle narras att tro.

Men i dag har du, vid JO, kommit fram till just den punkt i händelseutvecklingen som juristkommissionen förutskickar:

I en framtida process saknas viktig bevisning.

Just det. Och eftersom denna avgörande viktiga bevisning saknas får bl a JO:s forskning söka andra vägar, t ex notera att Lisbeth Palme på Sabbatsberg bar en helt oskadad vit blus, helt enligt beslagsprotokollet, och ingalunda en svårt sargad och krutstänkt T-shirt.

Det är, Jens Västberg, över huvud taget en ganska hisnande upplevelse att läsa i juristkommissionens rapport och se att de anmärkningar som riktas mot polisutredningen genomgående gäller endast små och perifera ting: kommissionen misstänker aldrig från starten avgörande väsentliga felgrepp: i princip ville nog Holmér och hans mannar väl..

Men, som sagt, det var nära den gången, ett år efter mordet, då kommissionen satte fingret på Lisbeth Palmes från början till slut påhittade skottskada.

Frågan är om inte just denna obefintliga skottskada, medförande djupt polisiärt svindlande av hederliga institutioner som SKL och Naturhistoriska Riksmuseet, är det mest cyniska inslaget i denna danse macabre.

Har jag fel? O nej, det har jag inte. Jag har bett RÅ anmäla mig för falsk aangivelse, om så önskas.

Angelägen hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Öppet brev till Riksåklagaren

15.10.2011.

Till Riksåklagaren.   För angelägen kännedom: JO, ärende 4909-2011.

Palmeärendet.

Undertecknad Sven Anér, journalist, författare, förläggare, utgivare av bloggen

http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/

anhåller om svar på nedanstående fråga:

Varför väcks inte åtal mot mig i Palmeärendet?

Jag har under de senaste veckorna, med stegrad intensitet, anklagat Olof Palmes efterlämnade maka, Lisbeth Palme, för nära koppling till mordet på Olof, men jag har under denna tid, eller tidigare, aldrig mötts av kritik eller motargument från någon representant för den svenska rättsstaten.

Innebär denna attityd från bland annat Riksåklagarens sida att mina uppgifter är helt korrekta, t ex min redovisning av ”kappbilden” från Sabbatsberg och därmed sammanhängande händelser och företeelser, enligt RÅ:s bedömning?

I detta läge begär jag omgående svar från RÅ, innebärande

antingen att RÅ ej riktar kritik mot dessa mina uttalanden,

eller att RÅ överväger rättslig åtgärd.

Som exempel på mina debattinlägg bifogar jag den brottsanmälan som jag den 27 september i år ingav till JO, jämte JO:s svar 2011-10-07, dnr 4909-2011.

Om mina beskyllningar mot Lisbeth Palme skulle sakna all grund menar jag att det vore RÅ:s skyldighet att väcka åtal.

Jag önskar, med vändande post, uppgift om RÅ:s dnr och namn på handläggare samt RÅ:s kommentar.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

./. 2 dokument.

SKL/Riksmuseet, lab-beställningar

Anhållan om utfående av allmänna handlingar

14.10. 2011. Till SKL, Ärende SKL 2011 200886,

Nr 1: Jag önskar i kopia utfå den beställning av klädes- och kulundersökning som, antagligen tidigt i mars 1986, av RPS/rikskriminalpolisen i Palmeärendet ingavs till SKL, daterad och diarieförd;

Nr 2: Jag önskar vidare i kopia utfå motsvarande lab-beställning som vid, antagligen en något senare tidpunkt, av SKL ingavs till Naturhistoriska Riksmuseet.

Jag sätter värde på omedelbar handläggning. Tack på förhand!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

 

SKL:s beställning hos Riksmuseet

14.10.2011. Naturhistoriska Riksmuseet.

Anhållan om utfående av allmän handling

Jag önskar i kopia från Naturhistoriska Riksmuseet utfå den beställning av tjänster från Laboratoriet för isotopgeologi som i början av mars 1986 från SKL inkom till Naturhistoriska Riksmuseet, daterad och diarienumrerad.

Jag sätter värde på snabb hantering samt tackar på förhand!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66. 018-15 12 79.

Beslagsprotokoll, laboratoriebeställningar

14.10.2011.  Rikskriminalpolisen. Begäran om utfående av allmänna handlingar.

På sidan 6 i inledningen av Protokoll IV i Palmeärendet uppräknas ”Tillvaratagna föremål från Sabbatsbergs sjukhus”

Nr 1: Jag önskar kopia av det daterade beslagsprotokoll, som tillhör denna uppräkning, daterat och försett med dnr;

Nr 2: Jag önskar vidare kopia av den beställning av laboratorietjänster avseende undersökning av kulor och klädesplagg i Palmeärendet, som efter mordet på Olof Palme tillställdes Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL daterad och försedd med dnr.

Jag önskar omedelbar handläggning.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79-

JO tar upp Palmemordet, RÅ och rikskrim!

14.10.2011. Till Johan Pehrson (fp) och justitieutskottets ledamöter.

I rubr ärende har nu Riksdagens Justitie Ombudsman gått in; jag bifogar den underrättelse jag fått från ämbetrt.

Jag kanske vågar se detta initiativ, i linje med din polisgranskande inställning, som en tentativ framgång. Jag talade i dag med handläggaren vid JO, Jens Västberg, som givetvis inte kunde utlova några resultat på nuvarande stadium, men han bekräftar att preliminär handläggning fortfarande pågår.

Jag bifogar några av de handlingar som genererats under veckan. Myndigheternas enligt min mening cyniska utnyttjande av institutioner som SKL och Naturhistoriska Riksmuseet betecknar jag som ytterst illavarslande. Dessa institutioners erkända skicklighet och hederlighet har i 25 år falskeligen tagits till intäkt för åklagares och polisers falska agerande. Institutionerna har, omedvetet, fått klä skott för de rättsvårdande myndigheternas märkliga åtgärder. Jag avvaktar närmare besked från de båda laboratorierna.

Över huvud taget har ingenting framkommit som skulle kunna visa att jag skulle ha haft fel på någon punkt. Tvärtom; mitt förnyade sysslande med denna komplexa affär har fört ytterligare lögner och strul till ytan. Att rikskrim förnekar innehav av ”kappbilden” ser jag som symptomatiskt.

Tacksam höra från dig.

Angelägen hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

./. bil.

Polisen hade kappbilden 30.8.2000, nu är den borta!

13.10.11. JO, Jens Västberg, ärende 4909-2011.

Jag översänder ett material som har direkt och central koppling till min ursprungliga brottsanmälan, nämligen ”kappbilden” och polisens innehav av denna bild.

Jag hänvisar dig till sidorna 11/00:9 och 10 ur mitt nyhetsbrev PALME-nytt nr 11 för år 2000.

Jag fick alltså lösa ut denna bild, tillsammans med 18 andra, den 30 augusti 2000 för 665 kronor från rikskriminalpolisen, men nu meddelar samma rikskriminalpolis, den 11 oktober i rekommenderat brev, att bilden inte finns hos riksrim.

Naturligtvis var det inte sitt enda original som rikskrim sände mig den gången, 2000. Rikskrim hade tillgång till såväl negativ som kopior och tog ny kopia för min räkning av Ulf Karlssons avgörande dramatiska bild. Att jag fick bilden kan te sig egendomligt, men uppenbarligen förstod den agerande tjänstemannen inte vilket sprängstoff han hanterade.

I dag har dock denna insikt spritt sig, och bilden finns plötsligt inte. Destruerad eller dold? Ja, det kan jag ju inte veta. Men djupt avslöjande är saken för rikskriminalens och RÅ:s  skamliga, avsiktligt skamliga hantering av Palmeärendet.

Som jag ser det i dag, Jens Västberg, kan JO tills vidare helt koncentrera sin utredning på händelseförloppet kring kappbilden, det absolut farligaste inslaget för mordets arrangörer.

Angelägen hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

http://svenanerpalmemordet.blogspot.com

./. Två tidningssidor, brev i dag till Naturhistoriska Riksmuseet.

Riksmuseet: Lisbeth Palme besköts aldrig!

13.10.2011.  Naturhistoriska Riksmuseet

Laboratoriet för isotopgeologi

Box 50007

104 05 Stockholm.

Palmemordet, Lisbeth Palmes kläder

Med hänvisning till min brottsanmälan, ingiven 27.9.2011 till Riksdagens Justitie Ombudsman, samt med hänvisning till JO:s underrättelse ställd till mig i detta ärende 7.10.2011, dnr 4909-2011, bifogas, vill jag omtala för Naturhistoriska Riksmuseet, laboratoriet för isotopgeologi, att de plagg, påstått tillhöriga Lisbeth Palme, som Laboratoriet på uppdrag av SKL undersökte efter mordet på Olof Palme,

icke skottskadats medan de burits av Lisbeth Palme.

Såväl mockakappan som T-shirten har preparerats genom påskjutning vid annat tillfälle än vid mordet, antagligen efter mordet. Mockakappan bars faktiskt av Lisbeth Palme vid mordet på Olof, men ej T-shirten. Vid mordtillfället bar Lisbeth Palme en vit blus, vilken aldrig skottskadades, liksom Lisbeth Palme över huvud taget aldrig skottskadades.

Bevis för att Lisbeth Palme vid Dekorima bar en ren vit blus, oskadad efter mordet, bifogas separat, liksom min pågående skriftväxling med SKL.

Naturhistoriska Riksmuseet har sålunda, liksom SKL, Bundeskriminalamt och FBI, utsatts för ett häpnadsväckande svindleri från mordarrangörernas sida. Avsikten med den falskt påstådda beskjutningen av Lisbeth Palme är inte helt klar. Möjligen har önskemålet varit att påskjutningen skulle hetas visa att även Lisbeth Palme vore hotad av den ”okände” gärningsmannen, vilken dock i själva verket, från en tidpunkt före mordet, varit väl känd av arrangörerna, vilka i ond avsikt svindlat Naturhistoriska Riksmuseet.

Jag vore tacksam för en svarskommentar från Riksmuseet. Jag bifogar även ytterligare aktuell dokumentation.

Engagerad och djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

./. Bilagor.

Laboratorierna svindlades

12.10.2011.

Likalydande skrivelser till

Statens kriminaltekniska laboratorium, ärende 2011 200886, och till

Naturhistoriska riksmuseet.

F k: Jens Västberg, JO, ärende 4909-2011.

Med hänvisning till bifogade skrivelse från Riksdagens Justitie Ombudsman till undertecknad Sven Anér anmäler jag nu att mina båda adressater av allt att döma blivit grovt svindlade i samband med de undersökningar av Lisbeth Palmes kläder som vidtogs efter mordet på Olof Palme.

Lisbeth Palme blev aldrig påskjuten vid Dekorima, utan hennes kläder preparerades separat, av allt att döma efter mordet.

Dessa arrangemang har skett i Riksåklagarens och Rikskriminalpolisens egen regi. På motsvarande sätt har även Bundeskriminalamt svindlats.

Jag sätter värde på mina adressaters kommentarer.

Sven Anér, undersökande nyhetsjournalist och författare, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Palmedramat utspelas i en annan dimension

12.10.2011. Till Jens Västberg, JO, ärende 4909-2011. En liknande affär har aldrig utspelats i Sverige. Ett mord som blir omöjligt att tackla, fram till upptäckten att brottslingar och utredare är identiska. Upptäckten att såväl den brottsliga som den juridiska verksamheten utspelas på samma plan och av samma utövare. Den upptäckten ger lösningen. Som en blixt.

Jag kan gå till Christer Pettersson-avsnittet. Christer påstods vara sedd utanför biografen Grand av det mycket nedgångna vittnet Roger Östlund kring kl 23.15. Men polisens fem egna, aldrig ifrågasatta vittnen konstaterar att denne Roger inte kom till biografen Grand förrän kl 23.30. Då finns över huvud taget ingenting kvar av en Christer Pettersson-affär.

Trots detta byggs affären på av RÅ:s och rikskriminalens folk, byggs på till en krokan av hemgjorda lögner. Ett telefonavlyssningsprotokoll arrangeras, uppvisande ett samtal som aldrig har ägt rum, eftersom ingen av de båda kontrahenterna befann sig vid resp telefonapparat; båda fanns vandrande ute på stan.

En annan dimension. Eftersom brottet hela tiden är myndighetens ägnar denna myndighet självfallet ingen tid åt att kontrollera om myndighetens egna påståenden är sanna. Det vet ju myndigheten att de inte är.

Händelseförloppet bakom kappbilden vid Sabbatsberg visar samma skeva förhållande. Nio personer sätts in för att dölja en underliggande grav brottslighet, ett mord, och en polistekniker sätts att skjuta mot en tom T-shirt som aldrig bars av Lisbeth Palme; i förlängningen svindlas tre hederliga forskningsinstitutioner.

Ditt uppdrag i dag, Jens Västberg, är både vanskligt – och virvlande lätt.

Engagerad hälsning

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Vad tror jag att det händer sen?

En av barnens Mumin-böcker hade den återkommande refrängen: Vad tror du att det hände sen? De tittade i ett hål i den färgglada kartongen och försökte gissa äventyrets fortsättning. Något med tant Gafsan, kanske.

Om en händelse är stor och livsavgörande vet vi ofta inte förrän efteråt, kanske ett bra tag efteråt. När framtidens hål börjar medge insyn. Det var i går som jag fick det här brevet från JO – från JO? Har JO tagit fasta på min anmälan från den 27 september? Kan det vara möjligt? Och vad betyder JO:s brev? Mycket eller litet?

JO skrev:

UNDERRÄTTELSE (det låter högtidligt)

Datum 2011-10-07 Dnr 4909-2011

Er anmälan till JO

Ni har i en anmälan som kom in till JO den 28 september 2011 framfört klagomål mot Riksåklagaren m fl. Ärendet är under handläggning hos JO.

Handläggare i ärendet är Jens Västberg, tel. 08-786 5090. Vid kontakter med JO underlättar det om Ni uppger det ovan angivna diarienumret.

Ärendekansliet nås på tel. 08-786 5093.

Maria Wilhelmsson Sekreterare

Jag minns att jag la brevet åt sidan ett tag, utan att nämnvärt reagera. Maskineriet knirkar i gång, men det behöver inte betyda något. Jag tittade som Kafka på byråkraterna.

Men efter en kopp kaffe efter en halvtimma började jag själv knirka i gång. Tänk om detta är allvar?

”Framfört klagomål mot Riksåklagaren m fl”, ja, nästan ändå värre. Det var vice RÅ Kerstin Skarp och Rikskriminalens Stig Edqvist som jag hade anmält, med namns utsättande. Och det ärendet tar JO sig nu an – möjligt? Efter över 25 år utan framgång i denna sorgliga bransch skulle någon äntligen ta notis om mina bemödanden? Jaha. Och ”ärendet är under handläggning”, redan under bearbetning? Om jag någon gång hört från ett ämbetsverk av JO:s typ har ärendemeningen varit Icke sa Nicke. Ungefär. Nu skulle arbetet redan vara i full gång?

Jag gjorde ingenting åt detta första dagen, men andra dagen, på tisdagen den 11 oktober, informerade jag Associated Press, AP, en nyhetsbyrå med vilken jag hade goda kontakter på 1950-talet; någon gång tror jag att jag rent av inkasserade en tipstia.

Brevet kommer här:

JO går in i Palmeärendet

11.10.2011. Associated Press, Box 1726, 111 87 Stockholm

AP – Jag sänder i kopior min brottsanmälan till JO, daterad 2011-09-26, diarienummer 4909-2011, samt JO:s underrättelse till mig, daterad 2011-10-07. Jag fick denna underrättelse i går.

Jag har inte själv gått ut med någon info till annat nyhetsmedium än AP. Anledningen till att jag i första hand vänder mig till er är dels att svensk press och etermedia ägnar föga intresse åt det olösta Palmemordet, dels att det borde vara internationellt intressant, möjligen uppseendeväckande, att den svenska riksdagen via sin justitie ombudsman efter över 25 år går in och granskar hur det svenska rättssamhällets toppar, RÅ och Rikskriminalpolisen, har skött utredningen av mordet på en svensk statsminister.

Möjligen är det, förutom själva min anmälan, det elva år gamla men fortfarande högaktuella utdraget ur mitt nyhetsbrev PALME-nytt (bifogas även till AP) som orsakat JO.s inträde i denna Sveriges hetaste nyhetsaffär någonsin. Jag har själv aldrig tidigare kommit så här långt fram.

Det finns en direkt internationell nyhetskoppling. Bundeskriminalamt, Technisches Institut i Wiesbaden granskade på sin tid vissa av Olofs och Lisbeths plagg, men det råder tvist om framför allt Lisbeth Palmes genomskjutna kappa och påstådda påskjutning på ryggen. Jag bifogar en text som ger bakgrunden.

Kollegial, engagerad och oroad hälsning – inför en framtid som skulle kunna medföra Palmegåtans lösning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

,/, dokument.

Jag ringde en klok och skrivkunnig god vän, men vi kom överens om att vänta och se tills AP-trevaren eventuellt burit frukt. Så här sitter jag nu, ”don´t call us, we´ll call you”.

Plötsligt har allt mitt myckna skrivande, mina myriader av A 4, antagit en annan ton, en annan karaktär. Inte bara text för en grönryggad pärm eller för papperskorgen eller för Riddarfjärden, som den tunna vitsen löd på DN vid Tegelbacken, utan faktisk dokumentation , lämpad för Sveriges Riksdag att granska. Jaha.

Jag skrev nyligen rätt flitigt till justitieutskottets ordförande Johan Pehrson; kan det vara han som har agerat?

Nu får jag vänta och se, det förefaller klokast.

Jag slår på måfå upp en av mina ilskna synpunkter i den senaste grönryggade pärmen:

Alla beskyllningar mot Christer Pettersson var falska, ända upp mot HD.

Äsch, det är bara Anér, gick det kanske att säga då det skrevs, den 4 oktober. Men inte lika lättvindigt i dag? Vänta och se.

Ärende SKL – T-shirten!

10.10.2011. JO, ärende 4909-2011. För handläggaren, Jens Västberg

Jag noterar naturligtvis med glädje att JO åtminstone inledningsvis tar hand om rubr ärende! Det är mycket stort, och det har flera grenar än ”kappbilden”.

För att ge dig en bakgrund översänder jag SKL ärende 2011200886, och jag lämnar först en komprimerad resumé av detta ärende:

Polismyndigheten har i direkt samband med mordet på Olof Palme låtit med ett skott preparera en från Lisbeth Palme fristående och av henne aldrig buren T-shirt med ett skott från samma vapen som dödade Olof Palme samt efteråt narrat såväl SKL som Bundeskriminalamt i Wiesbaden, möjligen även Riksmuseet, att tro att T-shirten vore det av Lisbeth Palme vid mordtillfället burna plagget. Detta var i verkligheten en vit blus som aldrig blev påskjuten. Mina påståenden har aldrig av någon myndighet dementerats utan lämnats utan avseende.

Ja, du har det utförligare referatet i de bifogade handlingarna, och självfallet hänger alltså detta nära samman med vad jag nu specifikt anmäler till JO.

Detta är alltså, sammantaget, ett mycket allvarligt ärende: aldrig utrett, endast nonchalerat – fram till att JO nu får det. Som du förstår skulle mina mycket skarpa anklagelser, i JO-fallet och i SKL-fallet och i andra fall, med nära nog automatik ha lett till förundersökning gentemot mig. Men ingen har velat förundersöka, ingen har velat åtala mig.

Jag har aldrig vid något enda tillfälle stött på en uppgift som skulle ha gett mig anledning att på någon enda punkt tänka om. I så fall hade jag som hederlig och rutinerad nyhetsjournalist självfallet slagit larm.

Mordet på Olof Palme är nära kopplat till de rättsvårdande svenska myndigheterna, något som ju också RPS:s Leif GW Persson påpekade vid senaste årsminne: ”poliser, militärer och säkerhetspersoner”.

Jag stör dig inte ytterligare i ditt viktiga jobb, såvida inte något nytt allvarligt dyker upp. Du kan självfallet alltid ringa mig

Engagerad och oroad hälsning!

Sven Anér. Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.

Bild: Dokument i SKL-ärendet.

Till SvD Kultur.

Jag läser denna dags SvD Kultur. Jag startar med korsordet som erbjuder en stunds knappast hjärnslitande huvudbry, men när jag ska gå över till spalternas texter fastnar jag på uselt tryck. En redan i utgångsläget jobbig understreckare om modernt management blir en urskog av virrande text där min hjärna hamnar på efterkälken.

Men det handlar inte bara om svår läsning. Genuint knepig text åstadkommer i stället normalt ett intellektuellt tuggmotstånd som oftast är klart inspirerande.

Nej. Det är något annat. Jag är kulturellt miljöskadad redan i starten, eftersom jag tycks läsa det mesta som kopplat till den där halvt mytiska händelsen då Olof Palme sköts vid Dekorima, ta av åt höger vid Skandiahuset där Olofs pappa arbetade, fast då hette det Thulehuset.

Varför åstadkommer ett 25 år gammalt mord denna kulturreaktion? Inte lätt att ge ett enkelt svar. Kanske är den främsta anledningen att jag, och naturligtvis de allra flesta med mig, går omkring och tror att vi trots allt lever i ett ganska välordnat samhälle, där de viktigaste lagarna och reglerna ändå håller streck dygnet om, året om. Eller tio guds bud, om jag nu minns dom: det var att vi inte skulle mörda och att vi inte skulle bära falskt vittnesbörd, tror jag.

En etisk infrastruktur, som förstås lika gärna kan vara profant baserad. Vi har, trodde jag, en liten gen som säger att vi inte nödvändigt behöver klippa till eller smäda vår nästa.

Mot denna etiska, eller kanske snarare moraliska infrastruktur störtar nu, sedan ett kvarts århundrade tillbaka, Palmemordets inte omoraliska utan amoraliska floder av genomtänkta lögner, hätska lögner, onda lögner, utan att vår överhet tycks reagera. Jo, reagera med ickereaktion. Det är inför detta perspektiv som jag inte klarar av den aldrig så skärpta kulturen och aldrig så vassa polemiken. Det blir låtsaslek för mig. Piruetter i skiraste tyll utanför den verkliga världens heta hätska ondska. Som att lyssna till Kalle Anka på begravning.

Fakta, Sven! Ja, fakta kommer här. Ett rejält faktum, i varje fall. Jag komprimerar, läsaren har utanverket klart:

Sedan gärningsmannen skjutit Olof Palme sköt han ett nuddande skott mot den bredvidstående, eller kanske hukande Lisbeth Palme. Skottet ”rev upp en reva i hennes mockakappa”, det är en av beskrivningarna.

Så är det sagt, men så gick det inte till. Det är inte klart om något andra skott ens sköts, men det är helt klart att Lisbeth Palme inte träffades eller ens aldrig så nätt nuddades. Detta är en av denna svarta mordaffärs många svarta skrönor.

Vad hände då egentligen, Sven, du som säger att du vet?

Det som hände var att det i efterhand påstods att Lisbeth Palmes mockakappa uppvisade två skotthål, men att det plagg hon burit innanför kappan över huvud taget inte uppvisade några krutstänk eller någon skada i tyget.

Men det har ju sagts? Det har Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, sagt, och det har det imposanta Bundeskriminalamt i Wiesbaden sagt, ”Gewebetrennungen”. Har den tyska institutionen ljugit? Och den svenska?

Nej, egentligen inte. De har undersökt en T-shirt, som är ordentligt sargad och skadad, men denna T-shirt bars aldrig av Lisbeth Palme. Det är en T-shirt som preparerades för ändamålet, besköts tom, före eller efter, kronologin vacklar i denna värld av myter.

Vad säger du? Är viktiga bevis fixade? Vad säger myndigheterna om dina påståenden?

Myndigheterna har annat att göra än att kommentera mina påståenden. De svarar inte.

Så du blir inte anmäld för grovt förtal?

O nej. O nej.

Jag kan inte redogöra för hela min färd till Canossa (om nu den liknelsen stämmer). Men jag har bett SKL kommentera, och jag har frågat denna anstalt, om vilken intet ont ska sägas, hur det känns att bli narrad att undersöka en påskjuten T-shirt som inget har med ett statsministermord att skaffa. SKL funderar just nu.

Ja, det är nog mot bakgrunden av denna eleganta lilla episod – och hundratals andra – som jag får så svårt att lägga min själ i dagens kulturella on dits, även om ämnen normalt intresserar mig, som författare i samhället. Språk, historia, astronomi, you name it. Inte som fackman men engagerad lekman.

Mot Palmemordets, Palmeärendets, Palmesfärens blygrå vägg studsar all varm, värmande kultur tillbaka, och jag sitter tom till sinnes i min amerikanska gungstol: vad sysslar du med Sven? Tror du på värme när bara kyla finns?

Jag får pragmatiskt falla tillbaka på mina avkristnade budord och inbilla mig att kamp för en moral trots allt har ett värde. Har den det? Ta våra kultursidor. Inte en enda fläckas i dag av en rad, en fras, en sats om att Palmemordet kanske kunde behöva tittas på. (Det heter så i dag: En världskatastrof? Ja, den kanske vi ska titta på.)

Nej. Ett vakuum. Ett rymdens svarta hål.

Medan jag skriver på min ordbehandlare kommer Lena in med posten. Jo då, myndigheterna finns där, going through the motions. Det brukar räcka i ett par veckor.

Kammarrätten i Stockholm berättar hur den i fortsättningen kommer att delge mig mål nr 5650-11, tack för det, och Maria Wihelmsson hos JO berättar att hon satt dnr 4909-2011 på min anmälan om RÅ:s och Rikskriminalens brottslighet, samt att Jens Västberg kommer att ägna sig åt ärendet.

Detta är Kafka. De byråkratiska kugghjulen knirkar i gång, men när de knirkat färdigt står vi där vi började. Ad acta. Till handlingarna.

Eller? Eller???

Sven Anér

10.10.11. Leif GW Persson!

Leif – Hinner du med jobbet för alla extraknäck? I så fall ber jag dig ta fram Protokoll V i Palmeutredningen och slå upp bilden av Lisbeth Palmes innerplagg. Enligt min minnesbild – men jag har i dag inte tillgång till bilden och ni hemligstämplar den – visar bilden en svårt solkad och sargad T-shirt. Är min minnesbild korrekt?

Läs sedan min korrespondens med SKL, senaste brevet från mig, där jag visar uttalanden från fem olika instanser som alla talar om en ”vit blus” och där ingen nämner att denna blus på minta sätt skulle ha varit solkad eller sargad.

Har du tidigare sett denna bild? Varför har du i så fall inte slagit larm? Slagit larm om att en stor och viktig statlig myndighet, RPS, i ett hyperviktigt tjänsteärende ljuger för en annan stor och viktig statlig myndighet, nämligen RPS?

Märker du inte att statsskutan går i kvav? Måste det inte vara tjänstefel av en hög RPS-anställd att inte slå larm om ting av det här slaget – och sen stå för larmet?

Jag kommer att tala om detta i mitten av november, för hederliga grannar här i Tuna socken. Det blir ett allmänt möte där all byk dras fram. Ett svar från dig skulle förstås uppskattas.

Om du har svårigheter med vanlig korrespondens bifogar jag adresserat och frankerat kuvert.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. Brev i kopia från Anér 10.10 till SKL. Adresserat och frankerat kuvert till Leif GW Persson, RPS. Kom aldrig något svar från Persson.

9 klara bevis!

8.10.2011.

Till JO, ärende nr? JO:s datering 2011-09-28. Anmärkningsvärt att inget diarienummer finns utsatt, heller ingen handläggare.

Som viktig komplettering till min rubr oregistrerade anmälan sänder jag en preciserad komplettering, där jag i detalj redovisar hur nio personer varit direkt inblandade i arrangemangen kring mordet på statsminister Olof Palme. Jag anmodar JO att noggrant läsa samt slå larm om någon av mina uppgifter skulle bedömas vara oriktig.

Vid varje person/par av personer redogör jag för hur vederbörande binds vid förberedelserna för mordet.

Jag återger på nytt det fotografi som pressfotografen Ulf Karlsson tog kl 23.42 vid Sabbatsbergs sjukintag, föreställande Lisbeth Palme som hastigt lämnar kommissarie Lars Christiansons polisbil och skyndar in på akutmottagningen, dit Olof anlänt sex minuter tidigare.

Denna bild har aldrig ifrågasatts, sedan den två dagar efter mordet, med korrekt bildunderskrift, publicerats i Göteborgs-Posten samt något senare i herrtidningen Aktuell Rapport.

Det är denna bild som med olika kopplingar binder de nio personerna till mordarrangemangen.

Nr 1-2:  Besättningen på Sabbatsbergsambulansen 912, två personer, är larmad till Dekorima men kör aldrig dit.

Detta larm sänds tidigt, och ambulans 912 borde ha kommit fram till Dekorima senast 23.30. Det har i utredningsmaterialet, av granskningskommissionen 1999, påståtts att

”8: Sabbatsbergsambulansen /912/ kommer till mordplatsen”. Den larmade ambulansen, som kom från Sabbatsbergs sjukhus, anlände till brottsplatsen.

9. Ambulanserna far från mordplatsen. ”Sollentuna-ambulansen med Olof Palme körde mot Sabbatsbergs sjukhus. ”Sabbatsbergs-ambulansen körde efter och rapporterade 23.28.00 till LAC (se ovan)”.

Så långt granskningskommissionen. Jag gör i PALME-nytt nr 8 för år 2000, sidan 3, nedanstående kommentar:

Punkt 8: Nej. Det finns inga som helst säkra uppgifter om att Sabbatsbergsambulansen 912 någonsin skulle ha kommit till Dekorima.

Punkt 9: O nej. Sabbatsbergsambulansen 912 körde aldrig efter, det var Sollentunaambulansen 951 som rapporterade till LAC, och detta skedde tidigast 23.33.

Fyra felaktiga uppgifter /i fetstil/ på fem rader kring det skeende som i dag framstår så oerhört kontroversiellt och centralt. Skrev ni på fri hand, som det passade sig? På diktat uppifrån?

När jag i dag på nytt läser min text från 2000 slår det mig hur viktigt det måste ha varit för de efterföljande kommissionerna att påstå att Sabbatsbergsambulansen sannerligen fanns med i bilden från första början. Detta är inte sant. 912 fanns aldrig med.

Besättningen bryter mot grundregeln att en larmad ambulans omedelbart måste rycka ut.

Alltså är besättningen på 912 förhandsinformerad, förhandsinstruerad.

Nr 3-4:  Sollentunaambulansen 951 kommer, utan att ha larmats, till Dekorima tämligen omedelbart efter dödsskottet. Besättningen uppger att de haft en sjuktransport till ett sjukhus på Kungsholmen och att de därefter ägnat sig åt

en repa på stan, käkat hamburgare och kollat brudarna.

Och, mycket lägligt, vinkas de vid alldeles rätt tidpunkt in till trottoarkanten vid Dekorima, Olof Palme tas ombord, och även Lisbeth.

Men av det efterföljande händelseförloppet, bekräftat av kappbilden, framgår att besättningen på 951 var noggrant medveten om vad som skulle ske, nämligen ett stopp framme vid Odengatan där Lisbeth Palme skulle lämna ambulans 951. I normalfallet hade ett sådant stopp med en lämnande passagerare givetvis varit helt otänkbart. En svårt skadad person måste självfallet omedelbart till sjukhus, utan en sekunds dröjsmål.

Dessutom tog 951 den långa omvägen över Odengatan i stället för den betydligt närmare vägen t ex över Tegnérgatan.

Besättningen på Sollentunaambulans 951 är förhandsinformerad, förhandsinstruerad.

Nr 5-7:  Poliskommissarie Lars Christianson och hans chaufför Hans-Erik Rehnstam sammanträffar, i sin polisbil, ca kl 23.40 med Sollentunaambulans 951, antagligen någonstans vid Odengatan, där alltså Lisbeth Palme, iförd sin mockakappa, lämnar ambulansen och går över till Christiansons polisbil, där hon uppenbarligen byter om till mörk tygkappa med slejf och kapuschong. De kommer till Sabbatsbergs akutintag kl 23.42, 6 minuter efter Olof Palme.

Kappbilden bekräftar. Lisbeth Palme lämnar på Sabbatsberg Christiansons bil. Christianson sammanträffar därefter, inne på Sabbatsberg, än en gång med Lisbeth Palme samt med sjukvårdsanställda Lena Östeman, varefter Christianson och Östeman båda påstår sig ha sett skottskador på Lisbeth Palmes rygg. Däremot konstaterar de inga skador på Lisbeth Palmes blus (ej T-shirt!), och läkaren Åke Nilzén ser en oskadad blus och ”en liten rodnad” på hennes rygg som han ”baddar”. Ingen skottskada.

Eftersom inget skott har träffat Lisbeth Palme är hon oskadad på Sabbatsberg, och såväl Christianson och Rehnstam som Lena Östeman måste ha varit förhandsinformerade och förhandsinstruerade om vad de skulle göra och säga.

Nr 8:  På ett tidigt stadium har den blivande gärningsmannen, piketpolisen Anti Avsan, fått noggranna order om sitt förhållningssätt den 28 februari. Han torde ha befunnit sig i konferens med mordets arrangörer i flera veckor före mordet.

Speciellt noggrant måste hans kontakt med Lisbeth Palme ha reglerats; självfallet får Lisbeth Palme inte löpa någon som helst risk att träffas av ett andra skott, och så sker heller inte. Om verkligen ett dylikt andra skott avlossades, i så fall riktat åt annat håll, eller inte, är inte med säkerhet utrett; vittnesuppgifter varierar.

Eftersom det från Dekorima inte finns någon äkta ”Lisbeth-kula” som kan ha träffat Lisbeth Palme, måste den påstått upphittade ”Lisbeth-kulan” ha skjutits genom Avsans vapen på annan plats. Vapnet måste alltså ha ställts till mordutredarnas förfogande efter mordet.

Givetvis har Anti Avsan, i dag rådman vid Stockholms tingsrätt och moderat ledamot av Sveriges riksdag, varit ingående förhandsinformerad och förhandsinstruerad. Möjligen är han den först vidtalade.

Nr 9:  Lisbeth Palmes första reaktion, om hon ej varit medveten om bakgrunden till mordet, borde självfallet ha varit att hon med alla medel motsatt sig ambulansstoppet vid Odengatan. Hon sitter bredvid sin man som kanske lever! Men uppenbarligen lämnar hon villigt ambulansen och byter kappa, något som i normalfallet varit helt oförklarligt; vad spelar en kappa för roll i ett krisläge?

Bilden av Lisbeth Palme iförd den andra kappan, kappbilden, ger belägg för hela händelseförloppet kring henne,  före, under och efter mordet. Hon är hela tiden fullt medveten om mordgärningens alla aspekter, och hon följer ett uppgjort schema.

I detta schema ingår uppenbarligen hennes kontakter med Lars Christianson och Lena Östeman, vilka är förprogrammerade att tala om en skottskada på Lisbeth Palmes rygg, en skottskada som inte finns. Hade den sjukvårdsutbildade Lena Östeman uppfattat en skottskada skulle hon naturligtvis i normalfallet ha slagit larm och begärt rättsintyg. Rättsintyg vid misstänkt skottskada ingår i grundutbildningen.

Lisbeth Palme är, som en av de viktigaste personerna i mordkomplotten, förhandsinformerad och förhandsinstruerad.

Jag begär nu att JO, efter att ha åsatt min brottsanmälan ett diarienummer samt namn på handläggare (!), med yttersta noggrannhet granskar denna kompletterande inlaga. Det gäller att ifrågasätta, analysera, jämföra de nio personernas åtgöranden med föreliggande bevis.

Kappbilden är ett ovedersägligt bevis, och bilden finns sedan tolv timmar efter mordet förvarad hos Stockholms polismyndighet, från 1987, och fram till i dag hos rikskriminalpolisen. Bilden är av rikskriminalpolisen, tillsammans med ett antal andra bilder, försåld till mig mot ett postförskott på 665 kronor, men rikskriminalpolisen har därefter gjort allt för att hemlighålla denna bild, som jag publicerade redan år 2000.

Jag understryker, vilket jag sagt många gånger, att det inte kan finnas någonting som till varje pris måste hemlighållas i denna svarta affär. Det känns nu oerhört viktigt att Riksdagens Justitie Ombudsman uppfyller de krav som riksdagen själv ställde då den senaste granskningskommissionen tillsattes, nämligen kravet på största möjliga öppenhet.

JO måste hejda all slutenhet, genomföra öppenhet!

Jag önskar nu: namn på handläggare, kommentar, åtgärd, t ex föranstaltande av lagföring riktad mot åtta av de personer jag nämner i denna senaste inlaga (Christianson dog under ej helt klarlagda omständigheter redan 1993). Förundersökningsledningen vägrar i dag kategoriskt att kommentera, men sekretess får tillämpas endast om det kan visas att en publicering verkligen skulle innebära fara; läs lagen!

Och följ lagen då det gäller mordet på Olof Palme!

Skulle JO finna att jag på någon enda punkt riktar falska anklagelser mot de nio personer jag apostroferar är det givetvis JO:s skyldighet att förorda lagföring av

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Undanflykter, förtiganden och osanningar

7.10.2011.

Händelseutvecklingen under mordkvällen, från biografen Grand fram till Sabbatsbergs sjukhus, kännetecknas av rubrikens undanflykter, förtiganden och osanningar.

Jag ska här lista dessa missförhållanden, i någorlunda kronologisk ordning.

Händelser som vidtagits före mordet:

Förtigs: Konferenser med bland andra Lisbeth Palme och representanter för polisen

Förtigs: Konferenser med kommissarie Lars Christianson och polisman Hans-Erik Rehnstam

Förtigs: Konferenser med båda ambulansbesättningarna

Förtigs: Konferens med Anti Avsan

Händelser som inträffat från biografen Grand fram till Lisbeth Palmes ankomst till väntrummet på Sabbatsberg

Olof och Lisbeth Palme korsar Sveavägen vid Adolf Fredriks kyrkogata och ser (antagligen) in i modebutiken Saris skyltfönster mot Sveavägen, där Lisbeth Palme brukat handla. Lisbeth Palme leder Olof till Dekorima

Förtigs: Anti Avsan skjuter Olof Palme

Osanning: Lisbeth Palme träffas av ett andra skott från Avsan

Ambulans larmas till Dekorima men anländer aldrig till Dekorima

En Sollentunaambulans, vars besättning säger sig ”ha lämnat en patient på St Görans sjukhus och därefter kört ner mot Cify, ätit varm korv samt kollat brudarna” svänger in vid Dekorima.

Olof Palme, svårt skadad, möjligen död, tas ombord i ambulansen. Lisbeth Palme går också in i ambulansen.

Färdväg förtigs: Ambulansen kör, vilket blir en omväg till Sabbatsberg, Sveavägen norrut till Odengatan där den svänger vänster

 

Sollentunaambulansen sammanträffar, antagligen någonstans på Odengatan, med kommissarie Lars Christiansons bil, körd av Hans-Erik Rehnstam

Avbrottet förtigs: Sollentunaambulansen fortsätter med Olof som patient till Sabbatsbergs skutintag

Förtigs: Lisbeth Palme överger Sollentunaambulansen, går in i polisbilen, byter från mockakappa till mörk tygkappa med slejf och kapuschong

Förtigs: Polisbilen fortsätter och anländer till Sabbatsberg  med Lisbeth Palme 6 minuter efter Olofs Sollentunaambulans

Förtigs: Pressfotografen tar ca 23.43 bilden av Lisbeth Palme då hon lämnar Christiansons polisbil. Bilden säljs år 2000 av rikskriminalpolisen till undertecknad Anér

Lisbeth Palme tas om hand av sköterskan Lena Östeman på ett särskilt rum på Sabbatsberg. Även Christianson träffar Lisbeth Palme där. Båda talar om en oskadad ren vit blus, ej en sargad och solkad T-shirt

”Baddningen” förtigs: Lisbeth Palme sammanträffar med övriga anhöriga i ett väntrum. Hon påtalar viss sveda, på ryggen. Hennes svåger, dermatologen Åke Nilzén, baddar ”en lätt rodnad” (enligt Claës Palme till undertecknad Anér) på hennes rygg. Att Lisbeth Palme skulle ha skottskadats nämner hon inte till den baddande läkaren

Utredande polis önskar alltså ge bilden av en obruten transport av såväl Olof som Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus. Verkligheten är den diametralt motsatta.  Sven Anér

Hur kan kulorna stämma?

6.10.2011.

Till STYRELSEN för RPS. Det är kulorna som är avgörande. Om Lisbeth Palme aldrig träffas/nuddas av en kula, då kan heller inga av de tre laboratorierna, SKL, Bundeskriminalamt eller Riksmuseet, hitta en fysiologisk överensstämmelse mellan Palme-kulan och Lisbeth-kulan.

Men en sådan överensstämmelse föreligger. Hur har den uppkommit? Ja, för det första måste båda kulorna ha avlossats från samma vapen. Och har Lisbeth Palme inte, i samband med mordet, träffats av en kula från det vapen som dödade Olof, ja då måste den sk Lisbeth-kulan ha kommit från samma vapen som Palme-kulan. Och hur har detta gått till? Jo, genom att Lisbeth Palmes T-shirt och mockakappa vid annat tillfälle beskjutits med samma vapen som dödade Olof Palme.

”Vid annat tillfälle”, när då? Det måste ha skett efteråt. Lisbeth Palme kan inte ha vågat gå med två skottskador på mockakappan inför bl a hela publiken på biografen Grand och inför mötande personer på Sveavägen. Alltså måste beskjutningen av mockakappan och av T-shirten ha skett efteråt, kanske flera dagar efteråt.

Har mockakappan och T-shirten beskjutits samtidigt, med ett enda skott från Anti Avsans vapen? Jag är inte vapenkunnig, men jag har svårt att tro att ett sådant skott med någon lätthet skulle kunna arrangeras. Jag tror att två skott erfordrades, ett mot mockakappan och ett mot T-shirten. Då finge arrangörerna två kulor att välja mellan.

Att talet om ”den ensamme gärningsmannen” faller är en självklarhet. Endast Avsans vapen kan ha varit tillgängligt för arrangörerna i efterhand. Så här måste arrangemanget ha sett ut.  Sven Anér

SKL: redovisa öppet!

6.10.2011.

Statens Kriminaltekniska Laboratorium – SKL

Ärende 2011200886

Jag begär överprövning av rubr beslut.

Bakgrund: Det får anses avgörande viktigt att händelser som förekommit i samband med mordet på Statsminister Olof Palme och i samband med den därpå följande förundersökningen blir rapporterade samt allsidigt belysta.

Jag hänvisar bl a till riksdagens direktiv till granskningskommissionen 1993/94:

Redovisningen av kommissionens arbete bör, så långt som möjligt, ske öppet.

Det är svårt att tänka sig vilka uppgifter i detta sammanhang som i dag bör undanhållas den svenska allmänheten. SKL:s viktiga arbete har ju just som syfte att ta fram och publicera sanningar rörande mordet och den pågående brottsundersökningen. Att Laboratoriet skulle ta fram viktig information och därefter omedelbart hemligstämpla denna känns egendomligt.

Jag preciserar nu fem punkter i min tidigare korrespondens där jag önskar konkret och komplett information:

Nr 1: Fick SKL se Lisbeth Palmes kofta?

Nr 2: Fick SKL se beslagsprotokollet avseende Lisbeth Palmes kläder?

Nr 3: Undrade SKL i så fall varför inte koftan medföljt till SKL?

Nr 4: Var det en svårt skadad vit blus SKL undersökte, eller var det en svårt skadad och solkad T-shirt?

Nr 5: Övervägde SKL inte att efterfråga ett rättsintyg över Lisbeth Palmes påstådda ryggskada? Ett intyg som skulle kunna ge en viktig bakgrund?

Jag önskar sålunda att denna begäran om överprövning medges samt att mina fem frågor besvaras. Jag önskar omedelbar hantering. Låt mig tillägga:

Om det skulle förhålla sig så att SKL undersökt fel plagg, en T-shirt och inte en vit blus, och har koftan avsiktligt undanhållits SKL, då har hela utredningen av mordet på Olof Palme från första början snedvridits på ett ytterst illavarslande sätt och SKL tvingats presentera ett resultat som ej är vare sig adekvat eller relevant.

Sven Anér

Tomas Tranströmer bland nattreportrar

6.10.2011.

När Peter Englund läste den nye Nobelpristagarens namn gick detta inte att uppfatta, för applåder och jubelrop. Det var först när Englund dragit den engelska presentationen som vi kunde höra: Tomas Tranströmer. Internationellt etablerad poet, men med en lång yrkesbana som psykolog – jag citerar ur Vem är det:

Född 310415. Fil kand Sthlm 56, anst psykotekn institutionen Sthlms univ 57, tf psykolog ungdomsanstalten Roxtuna 60, PArådet Västerås 66, Arbmarkninst Västerås sed 80.

Skr. 17 dikter (54), Hemligheter på vägen (62), Klanger o spår (66), Mörkerseende (70), Stigar (73), Östersjöar (74), Sanningsbarriären (78), Det vilda torget (83), För levande o döda (88).

GM Monica Bladh.

Produktionen har fortsatt, men Vem är det finns inte längre.

Tomas Tranströmer var en i den klipska studentgenerationen på Södra Latin i Stockholm i början av 50-talet. Upp på Dagens Nyheters redaktion kom ibland tre av dessa nybakade studenter, Tomas Tranströmer, Sven Lindqvist och Bosse Holmqvist, för att hälsa på Bosses pappa, den legendariske nattredaktören Carl-Ewald Holmqvist, kallad Hqt.

Hqt presiderade i sin stol vid redaktionsbordets kortända, medan de unga herrarna placerade sig bakom honom, i den berömda soffan, plats för debatter och för dåsande redaktörer.

Jag minns de båda –qvistarnas debattlust, medan Tranströmer, som ännu hade ett par år kvar till sina ”17 dikter”, förhöll sig lugn och tyst i sitt soffhörn, ännu ej märkt av någon berömmelse; en grabb från Södra Latin. Han såg med viss förundran på våra ruschiga aktiviteter mitt i natten. Kunde jag ana ett nobelpris? Nej, nej.

Alla tre i soffan skulle bli publicister. Bosse, kallad Boqvist på radion för att inte förväxlas med Bo Holmström som fick heta Boström (på uppdragslistan, där Ulf Gudmundsson hette Gud). Sven Lindqvist, skärpt och brådmogen litteratör redan före 20, och Tomas Tranströmer, med dubbla yrken utstakade redan nu: psykolog och poet – ja de ligger nog ganska nära.

Nu får ni gå hem grabbar, för nu ska vi göra en tidning, sa Hqt, och de unga litteratörerna försvann sakta ut på Tegelbacken. TV-mannen Bo Holmqvist, fast TV:n inte var riktigt uppfunnen än. Författaren Sven Lindqvist med många böcker och många gnistrande debatter framför sig. Samt Tomas Tranströmer, nobelpristagare i litteratur.

Tomas Tranströmer? Du pratar! Jo det blev Tomas till sist.

Sven Anér

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

Amnesty International: följ upp tidigare, värre ”snatches”!

6.10.2011.

Thomas Hammarberg, Amnesty International

Box 4719. 116 92 Stockholm

Ang Uppdrag Granskning 5.10.

Thomas, Jag såg Uppdrag Granskning i går och imponerades av din lågmälda men just därför effektfulla kritik.

Jag översänder nu ett material som aldrig tagits upp i något stort medium, men som i alla avseenden är ändå större och värre än Egyptien-fallet.

./. Jag hänvisar först till bifogat exemplar av Lenas och min bok

”MAYDAY – en roman kring ESTONIAS öde”, 2004,

fact/fiction, men i fallet med den rendition jag beskriver enbart fact.

Jag ber dig speciellt läsa sidorna 44-52 som innehåller saken i ett nötskal:

9 personer fraktades i hemlighet ut från Sverige i anslutning till ESTONIA-katastrofen. Detta skedde i två för ändamålet influgna amerikanska flygplan. Allt tyder på att det rört sig om CIA-plan. Och mycket tyder på att de nio personerna är estniska befäl och besättningsmän från ESTONIA, vilka uppgetts vara saknade men i själva verket är räddade.

Denna rendition torde vara unik så tillvida att den fullständiga flygdokumentationen lämnats ut av ett statligt luftfartsverk – det svenska.

Planens väg tillbaka från Sverige kan i dokumenten följas till Amsterdam, men vart de flugit därifrån är inte känt. Kanske till Egypten med landets stora fängelse- och tortyrresurser och med dess dåvarande synnerligen goda USA-förbindelser.

./, ”MAYDAY” ger tämligen komplett info. Jag bifogar en liten del av dokumentationen, ur vilken diarienummer kan utläsas/härledas, till vad som möjligen är världens mest omfattande och samtidigt mest väldokumenterade rendition (eller ”snatch” på CIA-språk) – agera!

Engagerad och oroad hälsning! Din tillgivne

Sven Anér

Var har jag fel?

4.10.2011.

Martin Jönsson, SvD: Jag gör här en uppställning av mina aktuella påståenden i Palme-ärendet vilka inte har blivit motsagda av myndighet:

Anti Avsan sköt Olof Palme vid Dekorima.

Jag har upprepade gånger, skriftligen och muntligen, presenterat detta påstående för såväl RÅ (vice RÅ Kerstin Skarp) och rikskrim (Stig Edqvist), men påståendet har aldrig förnekats.

Alla beskyllningar mot Christer Pettersson var falska, ända upp mot HD.

Förundersökningsledningen tar i dag inte tillbaka dessa beskyllningar men vill inte diskutera dem.

Hela Hans Holmérs aktivitet som spaningsledare byggde på helt falska premisser; Holmér ledde såväl mordet som den påstådda mordspaningen.

Holmér diskuteras i dag inte av förundersökningsledningen.

Lisbeth Palme var under hela förberedelsearbetet, vid mordet samt efter mordet nära inkopplad på mordet på Olof. Bevis: bild av Lisbeth Palme på Sabbatsbergs akutintag kl 23.42 iförd annan kappa än den hon bar vid Dekorima, samt därav följande slutsatser. Bilden i G-P 2.2.1986. Aldrig ifrågasatt. (Bifogas).

Mina konstateranden i samband med Lisbeth Palme har aldrig förnekats eller dementerats. Förundersökningsledningen säger ingalunda att jag har fel, men den vägrar hittills att diskutera frågorna.

Martin Jönsson, jag bifogar alltså G-P:s stora bevakningsbild från mordnatten, aldrig dementerad, aldrig med ändrad caption. Jag föreslår att du presenterar ovanstående konstateranden för vice RÅ Kerstin Skarp och/eller rikskrims kriminalkommissarie Stig Edqvist. Skulle du få andra svar eller kommentarer än dem jag här gett ber jag dig informera mig.

Åren närmast efter mordet anordnades ofta allmänna möten. I dag gör min blogg en liknande service, men den kan givetvis inte helt ersätta en mötesverksamhet. Jag överväger i dag att återuppta denna verksamhet.

Engagerad hälsning! Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. Telefon 0174-500 66, 018-15 12 79.

Detta är Lisbeth-Gate!

När Lisbeth Palme vid Olofs sida går Sveavägen ner mot Dekorima är hon medveten om att Olof inom ett par minuter skall vara död.

Allt är förberett. Gärningsman utsedd, två poliser och två ambulansbesättningar instruerade. Lisbeth Palme har lagt sin reservkappa i kommissarie Christiansons bil, hemlig mötesplats för ambulans och polisbil uppe vid Odengatan är utvald. Det stora mordet kan explodera.

Men Ulf Karlsson tar bilden vid sjukhuset: Lisbeth Palme, springer i ny kappa ut ur en polisbil. Lisbeth Palme följer aldrig med Olofs ambulans till Sabbatsberg.

Lisbeth Palme är förhandsinstruerad om sin roll: att följa Olof till Dekorima. Det sedan veckor och månader planerade mordet på Olof är nära kopplat till Lisbeth Palme. Polis och åklagare tiger.

Detta är Lisbeth-Gate!

Tjänstemän utredde med huvudet under armen

2.10.2011.

Jag brukar göra så här ibland. Jag slår upp valfri sida i valfri dossier kring Palmemordet och ser vad som inte stämmer. Egentligen stämmer ju ingenting, eftersom varje utgångspunkt är så skev, är så fel.

Juristkommissionens rapport, del 2, sidan 144:

Holmér kontaktade den 3 mars 1986 justitieministern och anmälde att polisen övervägde att utfästa en större belöning för sådana uppgifter som ledde till att mordet kunde klaras upp. En belöning på 500 000 kronor utfästes därefter av polismyndigheten i Stockholm. Beslutet offentliggjordes av Holmér vid en presskonferens den 4 mars.

Hans Holmér lovar alltså en halv miljon i belöning till ett vittne som har uppgifter att lämna om det mord Holmér själv varit med om att arrangera. Har inte någon enda av alla dessa kommissionsledamöter och experter haft minsta lilla magkänsla? Tydligen inte. Eller också har de inte vågat reagera? Nå ja, kanske förlåtligt. Men förlåtligt endast under förutsättningen att de forskat så längt som det verkligen gått, med rimliga ansträngningar.

En sådan rimlig ansträngning borde ha varit: kontroll av all svensk press under mordets första vecka. En kunnig person som i ett par tre dagar arbetade med detta uppdrag skulle ha kunnat ge den fullständiga täckningen.

Men ingenting tyder på att denna juristkommission brytt sig om att granska dagspress eller veckopress.

En sådan kontroll skulle snabbt ha visat att två pressorgan, Göteborgs-Posten den 2 mars 1986 och nyhets- och herrtidskriften Aktuell Rapport några dagar senare, hade mycket klara bild- och textbevis: Lisbeth Palme medföljde aldrig Olofs ambulans till Sabbatsbergsakuten. Dit anlände Lisbeth Palme i stället 6 minuter försenad, i polisbil och klädd i annan kappa än vid avfärden från Dekorima.

Hade detta varit tillräckligt för juristkommissionen? Ja, med något hemarbete. Att en omklädd Lisbeth Palme i polisbil anländer 6 minuter för sent till Sabbatsberg – jo, nog borde det ha ringt en klocka. Men nej: Kommissionen skriver på sidan 33:

Sedan en ambulans hade fört makarna Palme till sjukhus…

Trots att G-P uttryckligen, under den aktuella ”kapp-bilden” den 2 mars 1986 skrivit att

hon kastar sig ur polisbilen.

Och om inte kommissionen haft folk att avstå för denna pressgranskning borde detta ha varit säkerhetstjänstens jobb, dagliga jobb.

Tänk! Tänk om denna juristkommission redan 1986-87 hade vågat knysta: ja men se på den här bilden? Mordet på Olof Palme hade då snabbt måst gå mot sin lösning, varefter Sveriges heder och ära inte gått att helt rädda, men något hade i alla fall gjorts.

Vad skriver då den med sådan pretention arbetande kommissionen? Jo:

Sedan en ambulans hade fört makarna Palme till sjukhus.

Jag slår på måfå upp en annan sida i kommissionsrapporten: sidan 157. Kommissionen säger här, i praktiken, att hela polisarbetet efter mordet var uppenbart helt urbota, men de diskreta formuleringarna ger läsaren intrycket att det kan ha strulat till sig här och var men att någon egen brottslig inriktning från Holmérs sida självfallet inte förekommit. Hu nej:

Holmér har framhållit att hans förutsättningar för att utöva tillsyn över detta enskilda ärende var bättre än normalt eftersom han kände till det i detalj. /sic!/. Eftersom utredningen gavs högsta prioritet kunde en del av de brister som vi har pekat på sannolikt ha rättats till på ett tidigt stadium om polisledningen hade haft tillräcklig kännedom om problemen.

Denna text vill locka fram tårar. Holmérs förutsättningar att utöva tillsyn var onekligen bättre ”än normalt”, eftersom han i detalj arbetat med detta mord i månader innan det blev verklighet. Och ”om polisledningen haft tillräcklig kännedom om problemen” – men det hade den ju. I varje fall Holmér.

Kommissioner som aldrig hyser minsta misstanke om ond avsikt kan gneta sig igenom hekatomber av polisrapporter och utredningar utan att egentligen hitta något fel. Körde ihop sig, det blev lite strul, det kunde ha rättats till, Holmér själv var ju så engagerad – ett aldrig sinande och ständigt forsande blaj.

Men det känns bra att kunna peka på en kristallklar detalj som välter allt detta blaj över ända: bilden av Lisbeth Palme i fel kappa.

Fanns den bilden tillgänglig för juristkommissionen? Och för den efterföljande granskningskommissionen? Onekligen:

I de båda lätt åtkomliga pressorganen som jag beskrivit. I säkerhetstjänstens säkerligen noggranna pressklipp. Och, inte minst, i form av själva bilden i originalkopia, förvarad, registrerad och diarieförd hos först Stockholmskriminalen, sedan, och fram till i dag, hos rikskriminalen. Men den farliga bilden plockade rikskrim inte fram och visade för några kommissionsherrar, när de besökte polisens lokaler och bad att få se på allting.

Hur känner sig personerna i dessa numera upplösta kommissioner i dag, nu när allt blr avslöjat? Hur känner sig Stig Edqvist på rikskrim? Hur känner sig Kerstin Skarp på RÅ? Jag har frågat. Få se om de svarar.

Sven Anér