27.2.2009.
Historien med den dolda handlingen utvecklas vidare. Den handling det gällde då jag talade med dig var Ai 80-93, och den fanns då inte med i den rapport jag fick från rikskrim 2008 men däremot i rapporten från 2009, vilket förstås är mycket märkligt. Som du ser av de två breven jag skickar med sitter nu rikskriminalens stabsjurister och granskar det här materialet som på något underligt sätt bara flyter; nya handlingar kommer till, andra försvinner, trots att rimligen ingen rört ärendet Dekorimamannen sedan 1994!
Naturligtvis ligger din interpellation från 3 september i botten! Det har varit tyst om den, men den ligger säkert och pyr i undervegetationen.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, 0174-500 66.
./, bil.
Vittneskonfrontation
via s k personkonfrontation kan enligt rikspolisstyrelsens rekommendationer genomföras under förutsättning att den misstänkte eller utpekade ”finns på plats och att personen vill medverka”. Det konstateras också inledningsvis att ”rätt genomförd kan en vittneskonfrontation vara en ovärderlig tillgång i en brottsprocess”.
I fallet Dekorimamannen har varken personkonfrontation eller fotokonfrontation med Anti Avsan närvarande eller i bild förekommit. Vid ett av tre förhör har vittnet ”Anki” varit närvarande vid en fotokonfrontation (6 uppvisade fotografier), men någon bild av Avsan uppvisades inte vid detta tillfälle. Någon personkonfrontation – liknande den Christer Pettersson fick genomgå – har inte förekommit med Avsan närvarande, och Avsan har aldrig tillfrågats om han vill medverka.
Det förhållande jag här redovisar är en av de allvarligaste bristerna i handläggningen av fallet Dekorimamannen; bristen är i det närmaste otrolig. En konfrontation skulle ju kunna vara det perfekta hjälpmedlet för Avsan att försöka fria sig själv från misstanke, men tydligen har varken förundersökningsledning eller Anti Avsan själv övervägt denna lösning, vilket kan te sig oförklarligt. Men förundersökningen sägs pågå, och personkonfrontation kan ske i dag; Anti Avsan och de båda vittnena finns tillgängliga.
Lars Adaktusson vidhöll Quicks skuld
i en övertydligt arrangerad TV-intervju med åklagaren i fallet, van der Kwast, som inte medgav några fel utan fortsatte att stötta alla de famösa fällande tingsrättsdomarna. Adaktusson förde ett märkligt resonemang då han anklagade den avslöjande reportern Hannes Råstam för otillbörlig maskopi med försvarsadvokaten! Är Adaktusson själv i otillbörlig maskopi med den rämnande rättsstaten? SA.
Vad händer då skandalen avslöjas? Följderna blir oöverskådliga! Sven Anér kommenterar.
Bakgrunden till hela överhetens, hela samhällets tystnad i affären Anti Avsan är givetvis att följderna kommer att bli oöverskådliga. Det räcker med att sätta fingret på en enstaka punkt i denna affär för att katastrofen ska bli klart synlig.
Ta de svenska massmedia! Allmänhetens förtroende för dessa media kommer att rasa till noll: varför fick vi ingenting veta, varför slogs aldrig larm, varför gjordes inte ens ett försök att dementera? Varför lät den samlade skaran av svenska media saken ligga, från de stora, som Stockholms fyra dagstidningar, till de små, jag kan välja Norrtelje Tidning – varför?
Hur ska dessa media driva sin prenumerantackvisition i fortsättningen? Ja, hoppsan, vi missade den historien, men vi är duktiga på så mycket annat, kändisreportage t ex. Och ingen kunde väl ana att en polis, domare, riksdagsledamot kunde ha skjutit en statsminister? Nej, ni får förlåta, så långt kunde vi verkligen inte tänka. Domare rent av?
För ungefär ett år sedan blev jag uppringd av en politisk medarbetare på Expressen som berättade att tidningen var mycket intresserad av mina uppgifter i Palmeärendet och avsåg att göra en stor sak av detta – var jag intresserad av att medverka? Det var jag. Expressens eget intresse höll i sig i ett par veckor varefter medarbetaren gjorde en pudel: Du, chefredaktören tycker inte att grejen håller nyhetsmässigt, så vi hoppar.
Uppdrag Granskning, Kalla Fakta – naturligtvis har jag varit i kontakt, men icke. Halvspännande stories går bra, men inte den bortom varje gräns skrämmande storyn om polismannen som ställde sig på pass på Sveavägen och sköt en förbivandrande statsminister med ett proffsigt dödande skott. Mediakollaps – men är det den största kollapsen? Vi har hela rättsstatens egen kollaps, där, som jag en gång skrivit, herrarna i kritstreck och damerna i knytblus samfällt låtsades ingenting förstå och gav mig små näsknäppar: fattade jag inte att förundersökning pågick och att allt var hemligt? Fattade jag inte det? Kritstrecken och knytblusarna, kollaps bland lönekuverten.
Politikerna? Ja, kanske den värsta kollapsen, med alla de slitna honnörsorden virvlande i luften och dalande till marken. Vem kommer nu att lyssna till er? Ungdomen, skolan? Vad har vi vuxna att erbjuda denna ungdom som ropar på information, på stöd? Ingenting, absolut ingenting, i ett Sverige där poliser engageras inte för att skydda en statsminister in i döden utan för att skjuta honom till döds.
Expressen, med ny chefredaktör – vågar ni? Inte det? Nehej.
Palmemordet – en snabbkurs:
1986: Anti Avsan får order av sin förman på en av polisens radiokanaler: ”Skit i att du är upptäckt, gör vad du ska!” Anti Avsan skjuter Olof Palme med ett dödande skott. Enorm låtsasspaning efter den av polisen kände gärningsmannen
1988: ”Bevisen” mot Christer Pettersson förfalskas av rikskrim; se öppna protokoll!
1988: Christer Pettersson grips för mordet bl a efter förfalskad telefonavlyssning!
1992: Dekorimaärendet avslöjas av Olle Alsén; dokumentet hemligstämplas
1998: Riksåklagaren springer till HD med Christer Pettersson; får nej
1999: Granskningskommissionen: Dekorimahändelsen har ägt rum/bevisen mot P stärkta!
2007: Sven Anér går till RÅ, rikskrim och Reinfeldt: utred!
2008 och 2009: ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” utkommer; Avsans blogg tystnar
1988: ”Bevisen” mot Christer Pettersson förfalskas av rikskrim; se öppna protokoll!
1988: Christer Pettersson grips för mordet bl a efter förfalskad telefonavlyssning!
1992: Dekorimaärendet avslöjas av Olle Alsén; dokumentet hemligstämplas
1998: Riksåklagaren springer till HD med Christer Pettersson; får nej
1999: Granskningskommissionen: Dekorimahändelsen har ägt rum/bevisen mot P stärkta!
2007: Sven Anér går till RÅ, rikskrim och Reinfeldt: utred!
2008 och 2009: ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” utkommer; Avsans blogg tystnar
Vad gör AB – med rötter i socdem?
Vad gör AB – med rötter i socdem?
Peter Kadhammar och Nyhetsredaktionen, Aftonbladet:
26.3.2010. Peter – Jag har skrivit till dig ett par gånger men tyvärr ej fått svar.
Jag återkommer nu med mitt brev till Cecilia Malmström, som uppenbarligen är intresserad av information kring affären Anti Avsan.
Hon verkar, i brev 10 mars, inte alls betvivla att mina uppgifter är korrekta och tackar mig för mina synpunkter.
Peter – Jag läser dina reportage kring dödsskjutningen i Afghanistan: visst, korrekt kontroll av myndighets åtgärder. Men när jag gör samma korrekta kontroll av flera myndigheters åtgärder i samband med ett statsministermord verkar du tyvärr tro, vilket är helt fantastiskt, att alla mina uppgifter är uppdiktade.
Motsatsen gäller, Peter: alla mina uppgifter är sanna, och jag har aldrig fått något meddelande från t ex rikskrim eller RÅ med innebörd att jag skulle ljuga. Jag får höra att förundersökningssekretess råder, det är allt. När jag begär att få veta om det var Anti Avsan som sköt Olof Palme blir svaret: förundersökningssekretess råder. Inte: nej, Anti Avsan sköt inte Olof Palme.
Mitt påstående, i tryckt skrift, att Olof Palmes mördare var och är Anti Avsan är aldrig motsagt eller vederlagt eller ens diskuterat av någon rättslig svensk myndighet – tycker du inte att detta är anmärkningsvärt?
Jag har ytterst svårt att förstå att inte Aftonbladet, med rötter inom socialdemokratin, bevakar handläggningen av mordet på en socialdemokratisk statsminister – kan du ge mig ett skäl? Jag ber dig än en gång: gå in på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot,com
och följa debatten! Ingen av mina uppgifter på bloggen har ifrågasatts.
Att du och andra journalister tycks tro att jag inte är vatten värd känns sorgligt och frustrerande. SA.
Peter Kadhammar och Nyhetsredaktionen, Aftonbladet:
26.3.2010. Peter – Jag har skrivit till dig ett par gånger men tyvärr ej fått svar.
Jag återkommer nu med mitt brev till Cecilia Malmström, som uppenbarligen är intresserad av information kring affären Anti Avsan.
Hon verkar, i brev 10 mars, inte alls betvivla att mina uppgifter är korrekta och tackar mig för mina synpunkter.
Peter – Jag läser dina reportage kring dödsskjutningen i Afghanistan: visst, korrekt kontroll av myndighets åtgärder. Men när jag gör samma korrekta kontroll av flera myndigheters åtgärder i samband med ett statsministermord verkar du tyvärr tro, vilket är helt fantastiskt, att alla mina uppgifter är uppdiktade.
Motsatsen gäller, Peter: alla mina uppgifter är sanna, och jag har aldrig fått något meddelande från t ex rikskrim eller RÅ med innebörd att jag skulle ljuga. Jag får höra att förundersökningssekretess råder, det är allt. När jag begär att få veta om det var Anti Avsan som sköt Olof Palme blir svaret: förundersökningssekretess råder. Inte: nej, Anti Avsan sköt inte Olof Palme.
Mitt påstående, i tryckt skrift, att Olof Palmes mördare var och är Anti Avsan är aldrig motsagt eller vederlagt eller ens diskuterat av någon rättslig svensk myndighet – tycker du inte att detta är anmärkningsvärt?
Jag har ytterst svårt att förstå att inte Aftonbladet, med rötter inom socialdemokratin, bevakar handläggningen av mordet på en socialdemokratisk statsminister – kan du ge mig ett skäl? Jag ber dig än en gång: gå in på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot,com
och följa debatten! Ingen av mina uppgifter på bloggen har ifrågasatts.
Att du och andra journalister tycks tro att jag inte är vatten värd känns sorgligt och frustrerande. SA.
Kan jag engagera Cecilia Malmström i EU?
26.3.2010. Till Cecilia Malmström – Love Berggren
Commission Européenne
Bryssel.
Jag tackar för brev daterat ”10 March 2010”. Tyvärr ankom detta brev först i dag, 26.3, till min bostad i Uppsala, trots att kuvertet, av allt att döma av posten i Bryssel, är markerat ”11 03 10” samt har den påtryckta ”A Prior”-stämpeln. Jag faxar separat framsidan på detta kuvert. Jag har till Posten i Sverige anmält detta märkliga förhållande, vilket Posten lovade att undersöka vidare. Jag har, säkerligen med anledning av mitt arbete med Palme/Avsan-affären, haft besvär med öppnad post och stulen post, varför jag numera ej anger avsändare på brev jag sänder. Situationen känns illavarslande.
Jag ber nu, Cecilia Malmström/Love Berggren, att ni undersöker detta postärende också från Bryssels horisont samt därefter berättar för mig vad som kan ha kommit fram. Och jag tackar alltså för brevet som jag uppfattar som en klar markering av att ärendet kan ha väckt Kommissionens intresse. Som jag redan skrivit till Cecilia Malmström ser jag djupt allvarligt och oroat på detta ärende, inte minst därför att den svenska rättsstaten så uppenbarligen gör allt för att tysta ned mitt arbete med saken. Bl a hemligstämplar rikskriminalpolisen, med riksåklagarens uppenbara gillande, praktiskt taget alla handlingar som hör till ”Dekorima”-ärendet, vilket alltså innebär att jag – och därmed den svenska allmänheten – förvägras insyn. Rikskriminalpolisen låter sekretesstämpeln omfatta även sådana handlingar i ärendet som finns utgivna i tryckt skrift, vilket ger ett närmast förskrämt intryck: vad är det som skrämmer, rättsstaten?
Jag hänvisar till min aktuella blogg, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com och vill nämna att jag naturligtvis känner mig såväl frustrerad som trakasserad; väntetider vid begäran om utfående av allmänna handlingar kan uppgå till månader resp till evigheten. Cecilia Malmström, slå upp den svenska förvaltningslagen, 4 par. Jag hävdar att ingen enda av lagens föreskrifter följs vid myndigheters arroganta behandling av en aktiv undersökande journalist och författare som mig själv. Just nu påstår sig rikskriminalpolisens stabsjurister sitta i dagslånga sammanträden för att bl a reglera ev utlämnande av handlingar till mig, men jag är övertygad om att dessa stabsjuristers ledstjärna är att på allt sätt minimera min tillgång till handlingar som i princip är öppna. Men jag ber dig alltså att gå in på min blogg!
Ärendet Anti Avsan är en skamfläck på det svenska rättssamhället och därmed också på EU, av vilken Sverige är en del. Jag ber dig alltså, Cecilia Malmström, liksom tidigare, att från din position inom EU agera för en utredning, i botten, av denna affär som skämmer Sveriges anseende. Vad jag anser om affären, kort: Den svenska regeringen tiger eftersom den vet, inte bara att Anti Avsan är Olof Palmes mördare utan också att mordet skedde i regi av ett etablissemang med kontakter inom svensk inrikes- och utrikespolitik.
Vänlig, djupt oroad hälsning! Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752 39 Uppsala. Telefon och fax: 46 18 15 12 79, efter 15.4 46 174 500 66. 26.3.2010.
26.3.2010. Till Cecilia Malmström – Love Berggren
Commission Européenne
Bryssel.
Jag tackar för brev daterat ”10 March 2010”. Tyvärr ankom detta brev först i dag, 26.3, till min bostad i Uppsala, trots att kuvertet, av allt att döma av posten i Bryssel, är markerat ”11 03 10” samt har den påtryckta ”A Prior”-stämpeln. Jag faxar separat framsidan på detta kuvert. Jag har till Posten i Sverige anmält detta märkliga förhållande, vilket Posten lovade att undersöka vidare. Jag har, säkerligen med anledning av mitt arbete med Palme/Avsan-affären, haft besvär med öppnad post och stulen post, varför jag numera ej anger avsändare på brev jag sänder. Situationen känns illavarslande.
Jag ber nu, Cecilia Malmström/Love Berggren, att ni undersöker detta postärende också från Bryssels horisont samt därefter berättar för mig vad som kan ha kommit fram. Och jag tackar alltså för brevet som jag uppfattar som en klar markering av att ärendet kan ha väckt Kommissionens intresse. Som jag redan skrivit till Cecilia Malmström ser jag djupt allvarligt och oroat på detta ärende, inte minst därför att den svenska rättsstaten så uppenbarligen gör allt för att tysta ned mitt arbete med saken. Bl a hemligstämplar rikskriminalpolisen, med riksåklagarens uppenbara gillande, praktiskt taget alla handlingar som hör till ”Dekorima”-ärendet, vilket alltså innebär att jag – och därmed den svenska allmänheten – förvägras insyn. Rikskriminalpolisen låter sekretesstämpeln omfatta även sådana handlingar i ärendet som finns utgivna i tryckt skrift, vilket ger ett närmast förskrämt intryck: vad är det som skrämmer, rättsstaten?
Jag hänvisar till min aktuella blogg, www.svenanerpalmemordet.blogspot.com och vill nämna att jag naturligtvis känner mig såväl frustrerad som trakasserad; väntetider vid begäran om utfående av allmänna handlingar kan uppgå till månader resp till evigheten. Cecilia Malmström, slå upp den svenska förvaltningslagen, 4 par. Jag hävdar att ingen enda av lagens föreskrifter följs vid myndigheters arroganta behandling av en aktiv undersökande journalist och författare som mig själv. Just nu påstår sig rikskriminalpolisens stabsjurister sitta i dagslånga sammanträden för att bl a reglera ev utlämnande av handlingar till mig, men jag är övertygad om att dessa stabsjuristers ledstjärna är att på allt sätt minimera min tillgång till handlingar som i princip är öppna. Men jag ber dig alltså att gå in på min blogg!
Ärendet Anti Avsan är en skamfläck på det svenska rättssamhället och därmed också på EU, av vilken Sverige är en del. Jag ber dig alltså, Cecilia Malmström, liksom tidigare, att från din position inom EU agera för en utredning, i botten, av denna affär som skämmer Sveriges anseende. Vad jag anser om affären, kort: Den svenska regeringen tiger eftersom den vet, inte bara att Anti Avsan är Olof Palmes mördare utan också att mordet skedde i regi av ett etablissemang med kontakter inom svensk inrikes- och utrikespolitik.
Vänlig, djupt oroad hälsning! Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, S-752 39 Uppsala. Telefon och fax: 46 18 15 12 79, efter 15.4 46 174 500 66. 26.3.2010.
Dekorimamannen: var Anti Avsan skytten?
25.3.2010. kl 17.30.
Stabsjurist Mostad /res namnet/, Rikskriminalpolisen, 08-650 55 66.
Ärende: Dekorimamannen: var Anti Avsan skytten?
I det arbete som du och andra bedriver bör speciellt noteras handläggningen av Ai 80-93 som i 2008-versionen inte ens finns medtagen (!), som i 2009-versionen påstås vara sekretessbelagd men som hela tiden funnits i Olle Alséns ägo (självfallet eftersom han skrivit inlagan!) samt i min ägo. Till detta begär jag utförlig förklaring.
Och, som jag tidigare skrivit: hur kan 2009-versionen ha ett helt annat innehåll och en helt annan struktur än 2008? Varför är inte handlingsnumren och beteckningarna identiska, i ett ärende som enligt diarienumren inte har rörts sedan 1994? Får en myndighet stuva och ändra hur mycket som helst i, som jag har skrivit, ett liggande register?
Mitt intryck är – viket jag vid flera tillfällen har meddelat bl a RÅ – att rikskrim v e t att Anti Avsan är gärningsmannen men att rikskrim på direkta frågor från mig inte vill ta ställning. Jag kan ju fråga nu:
Sköt Anti Avsan Olof Palme? Det är en konkret och enkel fråga som nu för första gången skulle kunna få en myndighets svar? Sköt Anti Avsan Olof Palme?
Jag kämpar i denna sak för en stor sanning, och jag skräms inte av myndigheter. Uppenbarligen tycker du att det är helt i sin ordning att Palmeenhetens Edqvist ligger i nära en och en halv månad utan att, tydligen, remittera min första skrivelse till just stabsjuristerna, är det så? Jag kan inte alla era regler, det är det ni som kan.
När granskningskommissionen 1994 fick sitt uppdrag från regering och riksdag att en gång för alla och ”med största möjliga öppenhet” granska detta stora ärende så väljer i dag, långt senare, den svenska rikskriminalpolisen, i samråd med alla andra instanser i sammanhanget, att tillämpa största möjliga slutenhet; detta är beklämmande. Men jag tror inte att jurister skulle agera på detta osannolikt fördröjande sätt om de inte kände namnet på mördaren. Har jag fel? Frågar jag ärerörigt? Tala i så fall om det för mig. I klartext! Jag avvaktar utlovad rapport samt begärda handlingar!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Bjästa-fallet Linnea upprör, men det är som om oron fastnar i det otroliga. Det verkar som om vuxna människor har gått omkring och trott att Linnea varit införstådd med ett samlag under de vidrigast tänkbara omständigheter, och att hon därmed förtjänar epitetet ”hora”. Ungdom i dag vet inte alltid vad ”hora” betyder, men deras föräldrar gör det, sannerligen. Psykologutred i botten, inte minst föräldrarna på Facebook! SA.
Stabsjurist Mostad /res namnet/, Rikskriminalpolisen, 08-650 55 66.
Ärende: Dekorimamannen: var Anti Avsan skytten?
I det arbete som du och andra bedriver bör speciellt noteras handläggningen av Ai 80-93 som i 2008-versionen inte ens finns medtagen (!), som i 2009-versionen påstås vara sekretessbelagd men som hela tiden funnits i Olle Alséns ägo (självfallet eftersom han skrivit inlagan!) samt i min ägo. Till detta begär jag utförlig förklaring.
Och, som jag tidigare skrivit: hur kan 2009-versionen ha ett helt annat innehåll och en helt annan struktur än 2008? Varför är inte handlingsnumren och beteckningarna identiska, i ett ärende som enligt diarienumren inte har rörts sedan 1994? Får en myndighet stuva och ändra hur mycket som helst i, som jag har skrivit, ett liggande register?
Mitt intryck är – viket jag vid flera tillfällen har meddelat bl a RÅ – att rikskrim v e t att Anti Avsan är gärningsmannen men att rikskrim på direkta frågor från mig inte vill ta ställning. Jag kan ju fråga nu:
Sköt Anti Avsan Olof Palme? Det är en konkret och enkel fråga som nu för första gången skulle kunna få en myndighets svar? Sköt Anti Avsan Olof Palme?
Jag kämpar i denna sak för en stor sanning, och jag skräms inte av myndigheter. Uppenbarligen tycker du att det är helt i sin ordning att Palmeenhetens Edqvist ligger i nära en och en halv månad utan att, tydligen, remittera min första skrivelse till just stabsjuristerna, är det så? Jag kan inte alla era regler, det är det ni som kan.
När granskningskommissionen 1994 fick sitt uppdrag från regering och riksdag att en gång för alla och ”med största möjliga öppenhet” granska detta stora ärende så väljer i dag, långt senare, den svenska rikskriminalpolisen, i samråd med alla andra instanser i sammanhanget, att tillämpa största möjliga slutenhet; detta är beklämmande. Men jag tror inte att jurister skulle agera på detta osannolikt fördröjande sätt om de inte kände namnet på mördaren. Har jag fel? Frågar jag ärerörigt? Tala i så fall om det för mig. I klartext! Jag avvaktar utlovad rapport samt begärda handlingar!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Bjästa-fallet Linnea upprör, men det är som om oron fastnar i det otroliga. Det verkar som om vuxna människor har gått omkring och trott att Linnea varit införstådd med ett samlag under de vidrigast tänkbara omständigheter, och att hon därmed förtjänar epitetet ”hora”. Ungdom i dag vet inte alltid vad ”hora” betyder, men deras föräldrar gör det, sannerligen. Psykologutred i botten, inte minst föräldrarna på Facebook! SA.
Olof Palme och ESTONIA . ja, jag har skrivit…
Olof Palme och ESTONIA . ja, jag har skrivit…
16.3.2010. Till Peter Kadhammar, AB.
Du skriver i dagens Aftonblad under rubriken ”Ännu en gång utbryter det en epidemisk idioti” bl a följande:
Vi har sett det gång på gång – efter Palmemordet och Estonia till exempel – hur myndigheter som ska bringa klarhet sprider dimma och får utredningar att kollapsa under berg av meningslösa papper.
Möjligen har jag varit den enskilt flitigaste i bevakningen av båda dessa händelser; det stora mordet och det stora haveriet, det otroliga mordet och det otroliga haveriet. Händelser som inte kunde ske. Inte fick ske.
Du skriver alltså om ”berg av meningslösa papper”. Ja – fast meningslösa? Det har hela tiden funnits och finns än i dag, en mycket klar mening med detta eviga paper work, nämligen att dölja det som myndigheter och inte minst regeringar redan vet, redan har vetat från början.
I Palmeärendet fanns mordet koncipierat på en hög samhällelig nivå (närmare kan jag inte precisera). Mordet har funnits etablerat redan vid årsskiftet 1985 – 1986, kanske tidigare. När den finska spökrösten i Anti Avsans walkie-talkie säger sitt: ”Skit i det, gör det du ska!” är det en sedan länge planerad order som konkretiseras: ”Gör det du ska!” Skjut din statsminister!
Men i en undanmanöver av gigantiska mått, pågående i över 24 år hittills, har regering och myndigheter ljugit sig igenom denna svarta affär och undanhållit den svenska allmänheten informationen att Olof Palme sköts av en piketpolis från Klarapolisens beryktade A-tur, i normalfallet utrustaad med baseballträ. Kommunalpampen i Huddinge
Anti Avsan.
Det har den svenska allmänheten inte fått veta, annat än genom min faktabok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. Varför tiger Aftonbladet, Peter Kadhammar? Du är ett nyhetsankare på denna tidning, du säger att du ser kusligheterna i fallen Olof Palme och ESTONIA – men gå då ut på fältet och slåss! Eller, det är ju också ett alternativ, tala om för denna svenska allmänhet att Sven Anér aldrig skriver ett sant ord om han kan hjälpa det! Det är ju också en nyhetstext.
Du kan ju även gå till www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där jag i går lade ut en anmälan mot fyra höga ämbetsmän inom rättssamhället för skyddande av brottsling; Anti Avsan har aldrig blivit konfronterad med de båda kvinnliga huvudvittnena från Dekorima. Skyddande av brottsling? Ja, det menar jag.
Peter Kadhammar – agera! Tidning kring Olof Palme och kring ESTONIA bifogas.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Quick, Ai 80-93 – och ett tryckfrihetsbrott
17.3.2010. Är det här en sådan dag? Då pusselbitar tycks falla på plats och vägen till framgång tycks ligga utstakad? Kanske. Det vet jag inte alls än, men jag försöker ge en positionsbestämning. Tre händelser som inträffar, oberoende av varandra, samma dag, samma förmiddag, den 17 mars 2010?
Jag tar Thomas Quick först. På DN Debatt omtalar den energiske Hannes Råstam att 13 hittills okända pärmar har påträffats hos polisen i Sundsvall, innehållande polisens egna dokument som, om de varit kända, antagligen i ett svep skulle ha friat Quick från alla åtta mordåtalen och samtidigt friat honom själv från hans åtta medgivanden – kan detta vara sant? Ja, tydligen.
Kan det gå till så enkelt? Att vissa pärmar, farliga för myndigheterna, ”glöms bort” på en avlägsen hylla? Ja, som sagt, tydligen. Quick-Råstam-ärendet ger mig en adrenalinkick. Jag bestämmer mig för att undersöka hur det ligger till med dokumenten i Dekorima-affären. Jag måste komprimera:
Jag begärde i två omgångar, 2008 resp 2009, ut alla Dekorima/Avsan-papper från rikskriminalen. Jag fick ut ett litet fåtal av dessa papper, men de var ju alla – trodde jag - noggrant och ordentligt uppräknade på de svarsskrivelser jag fick från rikskrim, 2008 resp 2009. Men fanns alla med, i båda omgångarna?
Jag gick igenom listorna, prövade olika sätt att komma till klarhet, satte upp kolumner i mitt kollegieblock. Och plötsligt gjorde jag upptäckten:
Fem dokument, som inte fanns med i rikskrims lista från 2008, dyker plötsligt upp i listan från 2009! Nya dokument, kanske? Nej, de har alla diarienummer från 1992 resp 1993; jag ger numren:
EH 14879 A (Ai 80-93), EH 14879 B (Ai 59-93), EH 14879 (Ai 1111-92), EH 14879 (Ai 35-93) samt EH 14879 (Ai 47-93).
92 resp 93 är de årtal då dokumenten upprättades, Ai betecknar tydligen diarienumret, medan EH-numret kan vara ett speciellt registreringsnummer; inte direkt genomskinligt.
Vad är det så som har hänt? Jag har bett rikskrim utreda, och innan jag fär svar kan jag ingenting säkert veta, men just nu ser jag affären som en parallell till Quick/Råstams, dvs undan med farliga papper.
Om jag nu tolkat saken rätt, vilka blir följderna? Ja, jag har haft en sådan tur att jag kände igen ”Ai 80-93”. Denna akt är nämligen det brev som journalisten – och gode vännen – Olle Alsén den 2 februari 1993 skrev till rikskrims utredare, med Hans Ölvebro i spetsen, och därmed slog det första stora, utifrån kommande, konkreta larmet: mannen på gymmet i Upplands Väsby är Anti Avsan, mannen vid Dekorima är Anti Avsan!
”Mannen som omedelbart kände igen Avsan på bilden som jag visade i gymet” skriver Alsén och omtalar vad denne uppgiftslämnare heter; detta är det avgörande larmet!
Men: vad spelar det för roll att detta Alsén-brev kan ha dolts från 1993 och framåt? Förhållandet kan ha spelat stor, kanske avgörande roll. Därför att när den statliga granskningskommissionen på sin tid, 1996 – 1999, begärde fram allt material ur polisens Palmeutredning och alltså allt kring Dekorima, så pekar mina uppgifter på att de fem uppräknade handlingarna inte fanns med. Varför inte det, och varför dök papperen upp 2009?
När jag läser i granskningskommissionens rapport om Anti Avsan är det inte mycket som sägs:
”Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.”
Här står alltså inte det avgörande viktiga brevet från Alsén nämnt över huvud taget: skulle verkligen en under tunga ämbetsansvar arbetande statlig kommission ha nonchalerat ett brev av detta slag, om kommissionen eller framför allt dess huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger hade känt till brevets existens?
Ja, här kan jag inte vara säker. Kommissionen kan ha hoppat över brevet, när det börjat osa hett. Ett av två kardinalfel måste ha begåtts, som jag ser saken i dag: antingen har polisen gömt dokumentet, och de fyra andra, eller också har kommissionen förträngt det. Ungefär lika illa i båda fallen.
Klockan är nu 17.18 den 17 mars, och jag har just lyssnat till en lång radiorapport om det fortfarande så explosiva Thomas Quick-fallet; jag är skakad. Sven-Erik Alhems konstaterade att även rättsstaten kommer att skakas om Quick-uppgifterna stämmer. Ja. Lägg därtill affären Anti Avsan…
Mitt tredje ärende denna dag var alltså min korrespondens med JK, som numera heter Anna Skarhed. Inte oväntat talar vi inte samma språk. Jag hade i brev till JK den 18 februari i år ifrågasatt om inte min anklagelse, i tryckt skrift, mot Anti Avsan för mordet på Olof Palme, borde undersökas som eventuellt tryckfrihetsbrott. I svaret säger nu JK att förtal i princip fordrar en anmälan från den förfördelade. Men min fråga till JK har närmast varit om jag kan ha gjort mig skyldig till tryckfrihetsbrott, och i så fall, menar jag, kan JK gå in, som ensam tryckfrihetsåklagare och utreda.
Men det vill inte JK idag. Jag återkommer i detta ärende.
Som ett unket svep, genom alla de tre fall jag här har behandlat, går myndigheternas, rättsstatens absoluta ovilja att röra vid vare sig Palmemordet eller Thomas Quicks icke-mord. Pärmar göms, avgörande viktiga dokument petas in i pärmar som blir ”bortglömda”, en självklar tryckfrihetsdiskussion snöps av den enda ämbetsman som får behandla ett sådant ärende, dvs JK. Tassa tyst, tyst, säg inte ett knyst. Men förstår inte vår överhet att undran och oro och ilska pyr och kanske pyser över? Förstår ni inte det, herrar i kritstreckrandigt och damer i knytblus? Sven Anér
18.3.2010. Rikskriminalpolisen Palmeenheten, fax 08-650 55 66. F k_ JK!
Upprepad begäran om utfående av allmänna handlingar.
Det var den 14 februari som jag hos rikskriminalens Palmeenhet begärde ut allmänna handlingar från myndigheten. Jag har sedan dess fått ett antal skrivelser där rikskriminalen hänvisar till tung arbetsbörda mm, men jag har ännu inte fått de aktuella handlingarna, något som innebär ett klart brott mot tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag.
Har rikskriminalpolisen något att dölja? Jag ställer frågan inte minst i anslutning till de just avslöjade egendomligheterna i Thomas Quick-ärendet, där utredande polis valt att ställa 13 pärmar med huvudsakligen relevant förundersökningsmaterial utanför denna förundersökning.
Rikskriminalen: inlåsning av allmänna handlingar är ett brott mot den svenska grundlagen. Handlingar ska ”på begäran genast” lämnas ut, vilket rikskriminalen väl vet. Det är en händelse som ser ut som en tanke att dylikt utlämnande underlåts i just de båda fall, Palmemordet och Thomas Quick-ärendet, där polismyndigheter uppenbarligen har allvarliga brister att dölja.
Jag är helt medveten om att rikskriminalen med ovilja ser på mitt arbete med Palmeärendet, något som dock självfallet inte får påverka myndighetens verksamhet och ställningstagande. Inser inte rikskriminalen att detta agerande sätter hela rättssamhället i fara?
Sänd nu begärda handlingar i dag!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Affären Anti Avsan – 79 kronor på pg 75 05 55-5!
Ren tortyr mot Quick!
18.3,2010. Sverige har aldrig haft ett fall som Thomas Quicks. Aldrig någonsin. Och uppenbarligen varken kan eller vill det svenska rättssamhället självmant ställa någonting till rätta. Det scenario vi ser framför oss innefattar en av allt att döma oskyldigt dömd person som för obestämd tid framåt tvingas vistas under fängelselika förhållanden därför att myndigheter har gjort allting fel, barockt fel.
Och i detta fängelse ska Quick behöva sitta tills åtta resningsansökningar har lämnats in, behandlats samt, också av allt att döma, lett till det totala friandet och frisläppandet av icke-mördaren Thomas Quick!
Naturligtvis måste en Lex Thomas Quick utföras, Jag skriver texten på rak arm:
Då myndighet med berått mod och i strid med föreliggande omständigheter dömer en person för mord skall personen i fråga, så fort brottet sätts i fråga, omedelbart frisläppas i avvaktan på ett slutligt rättsligt avgörande.
Denna lagtext kommer aldrig på pränt i Sveriges rikes lag, eftersom denna lag förutsätter att myndigheter aldrig gör något fel. Fel görs endast av allmogen, häktad eller ännu ej häktad.
Förstår dagens överhet vad Quick-fallet innebär? Ett fall, som i stället för omedelbart frisläppande av Thomas Quick tvingar denne att, för kanske flera år framåt, sitta fängslad och kanske även trakasserad av myndigheterna. Förstår dagens överhet detta – om nu överhet är det rätta ordet?
Aldrig har det stått så klart som i Palme- och Quick-fallen, att ett avslöjat rättssamhälle i stället för att göra en anständig pudel förvandlar sig till igelkott med alla taggar utåt. Gör ingenting! Om någonting måste göras, så fördröj! Om detta inte hjälper, så ljug!
Jag ser i min egen enmanskamp i Anti Avsan-ärendet hur byråkratin stelnar som blodfläcken på mitt finger, stelnar till icke-verksamhet, till psykopatens okänslighet. Och alla sluter sig samman innanför igelkottens taggar: polis, åklagare, advokater (med, i Quick-fallet, några lysande undantag!), rättspsykiatri. I fallet Quick har media vaknat inför vad som inte kan bortförklaras, men i fallet Olof Palme/Anti Avsan sker inget avsteg från ”ensam galning”-syndromet. Under camaraderiets fana fylkas alla som på något sätt kan räknas till ”rättssamhället”, och en uppstickande journalist tystas, fryses ut, medan rådmannen och riksdagsledamoten Anti Avsan med den utbildade juristens självklara rätt tar plats i kollegernas led: vi håller på dig, Anti!
Quick och Avsan – båda leder oss, fast på diametralt olika sätt, in i ett rämnande rättssamhälle. Håll tyst, Thomas! Ta en kaka till, Anti– är dom dumma mot dig så bara säg till så ska du få hjälp! Sven Anér PS: Benbitarna var inte benbitar!
Jag har skrivit flitigt de senaste dagarna. Jag tror att vi nu befinner oss i ett rättsligt interregnum, i ett glapp mellan brott och heder, Hör av dig på bloggen, säg din mening!
Kontrasten mellan Thomas Quick och Anti Avsan känns svidande svår att bära. SA.
16.3.2010. Till Peter Kadhammar, AB.
Du skriver i dagens Aftonblad under rubriken ”Ännu en gång utbryter det en epidemisk idioti” bl a följande:
Vi har sett det gång på gång – efter Palmemordet och Estonia till exempel – hur myndigheter som ska bringa klarhet sprider dimma och får utredningar att kollapsa under berg av meningslösa papper.
Möjligen har jag varit den enskilt flitigaste i bevakningen av båda dessa händelser; det stora mordet och det stora haveriet, det otroliga mordet och det otroliga haveriet. Händelser som inte kunde ske. Inte fick ske.
Du skriver alltså om ”berg av meningslösa papper”. Ja – fast meningslösa? Det har hela tiden funnits och finns än i dag, en mycket klar mening med detta eviga paper work, nämligen att dölja det som myndigheter och inte minst regeringar redan vet, redan har vetat från början.
I Palmeärendet fanns mordet koncipierat på en hög samhällelig nivå (närmare kan jag inte precisera). Mordet har funnits etablerat redan vid årsskiftet 1985 – 1986, kanske tidigare. När den finska spökrösten i Anti Avsans walkie-talkie säger sitt: ”Skit i det, gör det du ska!” är det en sedan länge planerad order som konkretiseras: ”Gör det du ska!” Skjut din statsminister!
Men i en undanmanöver av gigantiska mått, pågående i över 24 år hittills, har regering och myndigheter ljugit sig igenom denna svarta affär och undanhållit den svenska allmänheten informationen att Olof Palme sköts av en piketpolis från Klarapolisens beryktade A-tur, i normalfallet utrustaad med baseballträ. Kommunalpampen i Huddinge
Anti Avsan.
Det har den svenska allmänheten inte fått veta, annat än genom min faktabok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. Varför tiger Aftonbladet, Peter Kadhammar? Du är ett nyhetsankare på denna tidning, du säger att du ser kusligheterna i fallen Olof Palme och ESTONIA – men gå då ut på fältet och slåss! Eller, det är ju också ett alternativ, tala om för denna svenska allmänhet att Sven Anér aldrig skriver ett sant ord om han kan hjälpa det! Det är ju också en nyhetstext.
Du kan ju även gå till www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där jag i går lade ut en anmälan mot fyra höga ämbetsmän inom rättssamhället för skyddande av brottsling; Anti Avsan har aldrig blivit konfronterad med de båda kvinnliga huvudvittnena från Dekorima. Skyddande av brottsling? Ja, det menar jag.
Peter Kadhammar – agera! Tidning kring Olof Palme och kring ESTONIA bifogas.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Quick, Ai 80-93 – och ett tryckfrihetsbrott
17.3.2010. Är det här en sådan dag? Då pusselbitar tycks falla på plats och vägen till framgång tycks ligga utstakad? Kanske. Det vet jag inte alls än, men jag försöker ge en positionsbestämning. Tre händelser som inträffar, oberoende av varandra, samma dag, samma förmiddag, den 17 mars 2010?
Jag tar Thomas Quick först. På DN Debatt omtalar den energiske Hannes Råstam att 13 hittills okända pärmar har påträffats hos polisen i Sundsvall, innehållande polisens egna dokument som, om de varit kända, antagligen i ett svep skulle ha friat Quick från alla åtta mordåtalen och samtidigt friat honom själv från hans åtta medgivanden – kan detta vara sant? Ja, tydligen.
Kan det gå till så enkelt? Att vissa pärmar, farliga för myndigheterna, ”glöms bort” på en avlägsen hylla? Ja, som sagt, tydligen. Quick-Råstam-ärendet ger mig en adrenalinkick. Jag bestämmer mig för att undersöka hur det ligger till med dokumenten i Dekorima-affären. Jag måste komprimera:
Jag begärde i två omgångar, 2008 resp 2009, ut alla Dekorima/Avsan-papper från rikskriminalen. Jag fick ut ett litet fåtal av dessa papper, men de var ju alla – trodde jag - noggrant och ordentligt uppräknade på de svarsskrivelser jag fick från rikskrim, 2008 resp 2009. Men fanns alla med, i båda omgångarna?
Jag gick igenom listorna, prövade olika sätt att komma till klarhet, satte upp kolumner i mitt kollegieblock. Och plötsligt gjorde jag upptäckten:
Fem dokument, som inte fanns med i rikskrims lista från 2008, dyker plötsligt upp i listan från 2009! Nya dokument, kanske? Nej, de har alla diarienummer från 1992 resp 1993; jag ger numren:
EH 14879 A (Ai 80-93), EH 14879 B (Ai 59-93), EH 14879 (Ai 1111-92), EH 14879 (Ai 35-93) samt EH 14879 (Ai 47-93).
92 resp 93 är de årtal då dokumenten upprättades, Ai betecknar tydligen diarienumret, medan EH-numret kan vara ett speciellt registreringsnummer; inte direkt genomskinligt.
Vad är det så som har hänt? Jag har bett rikskrim utreda, och innan jag fär svar kan jag ingenting säkert veta, men just nu ser jag affären som en parallell till Quick/Råstams, dvs undan med farliga papper.
Om jag nu tolkat saken rätt, vilka blir följderna? Ja, jag har haft en sådan tur att jag kände igen ”Ai 80-93”. Denna akt är nämligen det brev som journalisten – och gode vännen – Olle Alsén den 2 februari 1993 skrev till rikskrims utredare, med Hans Ölvebro i spetsen, och därmed slog det första stora, utifrån kommande, konkreta larmet: mannen på gymmet i Upplands Väsby är Anti Avsan, mannen vid Dekorima är Anti Avsan!
”Mannen som omedelbart kände igen Avsan på bilden som jag visade i gymet” skriver Alsén och omtalar vad denne uppgiftslämnare heter; detta är det avgörande larmet!
Men: vad spelar det för roll att detta Alsén-brev kan ha dolts från 1993 och framåt? Förhållandet kan ha spelat stor, kanske avgörande roll. Därför att när den statliga granskningskommissionen på sin tid, 1996 – 1999, begärde fram allt material ur polisens Palmeutredning och alltså allt kring Dekorima, så pekar mina uppgifter på att de fem uppräknade handlingarna inte fanns med. Varför inte det, och varför dök papperen upp 2009?
När jag läser i granskningskommissionens rapport om Anti Avsan är det inte mycket som sägs:
”Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.”
Här står alltså inte det avgörande viktiga brevet från Alsén nämnt över huvud taget: skulle verkligen en under tunga ämbetsansvar arbetande statlig kommission ha nonchalerat ett brev av detta slag, om kommissionen eller framför allt dess huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger hade känt till brevets existens?
Ja, här kan jag inte vara säker. Kommissionen kan ha hoppat över brevet, när det börjat osa hett. Ett av två kardinalfel måste ha begåtts, som jag ser saken i dag: antingen har polisen gömt dokumentet, och de fyra andra, eller också har kommissionen förträngt det. Ungefär lika illa i båda fallen.
Klockan är nu 17.18 den 17 mars, och jag har just lyssnat till en lång radiorapport om det fortfarande så explosiva Thomas Quick-fallet; jag är skakad. Sven-Erik Alhems konstaterade att även rättsstaten kommer att skakas om Quick-uppgifterna stämmer. Ja. Lägg därtill affären Anti Avsan…
Mitt tredje ärende denna dag var alltså min korrespondens med JK, som numera heter Anna Skarhed. Inte oväntat talar vi inte samma språk. Jag hade i brev till JK den 18 februari i år ifrågasatt om inte min anklagelse, i tryckt skrift, mot Anti Avsan för mordet på Olof Palme, borde undersökas som eventuellt tryckfrihetsbrott. I svaret säger nu JK att förtal i princip fordrar en anmälan från den förfördelade. Men min fråga till JK har närmast varit om jag kan ha gjort mig skyldig till tryckfrihetsbrott, och i så fall, menar jag, kan JK gå in, som ensam tryckfrihetsåklagare och utreda.
Men det vill inte JK idag. Jag återkommer i detta ärende.
Som ett unket svep, genom alla de tre fall jag här har behandlat, går myndigheternas, rättsstatens absoluta ovilja att röra vid vare sig Palmemordet eller Thomas Quicks icke-mord. Pärmar göms, avgörande viktiga dokument petas in i pärmar som blir ”bortglömda”, en självklar tryckfrihetsdiskussion snöps av den enda ämbetsman som får behandla ett sådant ärende, dvs JK. Tassa tyst, tyst, säg inte ett knyst. Men förstår inte vår överhet att undran och oro och ilska pyr och kanske pyser över? Förstår ni inte det, herrar i kritstreckrandigt och damer i knytblus? Sven Anér
18.3.2010. Rikskriminalpolisen Palmeenheten, fax 08-650 55 66. F k_ JK!
Upprepad begäran om utfående av allmänna handlingar.
Det var den 14 februari som jag hos rikskriminalens Palmeenhet begärde ut allmänna handlingar från myndigheten. Jag har sedan dess fått ett antal skrivelser där rikskriminalen hänvisar till tung arbetsbörda mm, men jag har ännu inte fått de aktuella handlingarna, något som innebär ett klart brott mot tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag.
Har rikskriminalpolisen något att dölja? Jag ställer frågan inte minst i anslutning till de just avslöjade egendomligheterna i Thomas Quick-ärendet, där utredande polis valt att ställa 13 pärmar med huvudsakligen relevant förundersökningsmaterial utanför denna förundersökning.
Rikskriminalen: inlåsning av allmänna handlingar är ett brott mot den svenska grundlagen. Handlingar ska ”på begäran genast” lämnas ut, vilket rikskriminalen väl vet. Det är en händelse som ser ut som en tanke att dylikt utlämnande underlåts i just de båda fall, Palmemordet och Thomas Quick-ärendet, där polismyndigheter uppenbarligen har allvarliga brister att dölja.
Jag är helt medveten om att rikskriminalen med ovilja ser på mitt arbete med Palmeärendet, något som dock självfallet inte får påverka myndighetens verksamhet och ställningstagande. Inser inte rikskriminalen att detta agerande sätter hela rättssamhället i fara?
Sänd nu begärda handlingar i dag!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Affären Anti Avsan – 79 kronor på pg 75 05 55-5!
Ren tortyr mot Quick!
18.3,2010. Sverige har aldrig haft ett fall som Thomas Quicks. Aldrig någonsin. Och uppenbarligen varken kan eller vill det svenska rättssamhället självmant ställa någonting till rätta. Det scenario vi ser framför oss innefattar en av allt att döma oskyldigt dömd person som för obestämd tid framåt tvingas vistas under fängelselika förhållanden därför att myndigheter har gjort allting fel, barockt fel.
Och i detta fängelse ska Quick behöva sitta tills åtta resningsansökningar har lämnats in, behandlats samt, också av allt att döma, lett till det totala friandet och frisläppandet av icke-mördaren Thomas Quick!
Naturligtvis måste en Lex Thomas Quick utföras, Jag skriver texten på rak arm:
Då myndighet med berått mod och i strid med föreliggande omständigheter dömer en person för mord skall personen i fråga, så fort brottet sätts i fråga, omedelbart frisläppas i avvaktan på ett slutligt rättsligt avgörande.
Denna lagtext kommer aldrig på pränt i Sveriges rikes lag, eftersom denna lag förutsätter att myndigheter aldrig gör något fel. Fel görs endast av allmogen, häktad eller ännu ej häktad.
Förstår dagens överhet vad Quick-fallet innebär? Ett fall, som i stället för omedelbart frisläppande av Thomas Quick tvingar denne att, för kanske flera år framåt, sitta fängslad och kanske även trakasserad av myndigheterna. Förstår dagens överhet detta – om nu överhet är det rätta ordet?
Aldrig har det stått så klart som i Palme- och Quick-fallen, att ett avslöjat rättssamhälle i stället för att göra en anständig pudel förvandlar sig till igelkott med alla taggar utåt. Gör ingenting! Om någonting måste göras, så fördröj! Om detta inte hjälper, så ljug!
Jag ser i min egen enmanskamp i Anti Avsan-ärendet hur byråkratin stelnar som blodfläcken på mitt finger, stelnar till icke-verksamhet, till psykopatens okänslighet. Och alla sluter sig samman innanför igelkottens taggar: polis, åklagare, advokater (med, i Quick-fallet, några lysande undantag!), rättspsykiatri. I fallet Quick har media vaknat inför vad som inte kan bortförklaras, men i fallet Olof Palme/Anti Avsan sker inget avsteg från ”ensam galning”-syndromet. Under camaraderiets fana fylkas alla som på något sätt kan räknas till ”rättssamhället”, och en uppstickande journalist tystas, fryses ut, medan rådmannen och riksdagsledamoten Anti Avsan med den utbildade juristens självklara rätt tar plats i kollegernas led: vi håller på dig, Anti!
Quick och Avsan – båda leder oss, fast på diametralt olika sätt, in i ett rämnande rättssamhälle. Håll tyst, Thomas! Ta en kaka till, Anti– är dom dumma mot dig så bara säg till så ska du få hjälp! Sven Anér PS: Benbitarna var inte benbitar!
Jag har skrivit flitigt de senaste dagarna. Jag tror att vi nu befinner oss i ett rättsligt interregnum, i ett glapp mellan brott och heder, Hör av dig på bloggen, säg din mening!
Kontrasten mellan Thomas Quick och Anti Avsan känns svidande svår att bära. SA.
Varför inget svar, RÅ?
3.3.2010. Vice RÅ Kerstin Skarp
08-453 66 99 Stockholm.
Kerstin Skarp, jag anhåller om ett sammanträffande, men eftersom jag sedan en stroke i oktober 2006 har tämligen allvarliga balanssvårigheter, med medföljande svårigheter att förflytta mig, skulle jag sätta värde på om denna kontakt kunde ske per telefon, efter överenskommelse. Jag önskar en samtalstid om ca 15 minuter.
Inför detta samtal kommer jag att ta fram – och ha framför mig under samtalet – sådan dokumentation som inte av bl a RÅ har sagts vara sekretessbelagd. Det finns ju bl a ett flertal brev till förundersökningsledningen från journalisten Olle Alsén, som ju var den som öppnade hela Anti Avsan-affären. Dessa brev är öppna.
Låt mig tillägga att det börjar kännas mycket tomt och ödsligt att under två och ett halvt år enbart mötas av diktat från RÅ om att ”allt är hemligt” , som om jag inte vore värd en diskussion med en relevant myndighet. Jag är utomordentligt väl påläst i detta fall och sätter värde på att i en debatt, ett samtal med förundersökningsledaren, få framföra mina synpunkter samt att kunna kommentera RÅ:s synpunkter. Regeringsformen ger, via de grundläggande fri- och rättigheterna, enligt min mening, utrymme för ett seriöst samtal av den typ jag nu föreslår.
Härvid kan ju också tas upp frågor som specifikt berör mig i min egenskap av fri undersökande journalist. Huruvida ett åtal är aktuellt, svar på min fråga varför jag så sällan får konkreta svar på mina skrivelser osv.
Jag ber dig alltså, Kerstin Skarp, att anslå ca 15 minuter för ett samtal av ovannämnt slag. Kring millennieskiftet hade jag ett långt samtal med Agneta Blidberg på hennes kontor i Stockholm, varvid många frågor, som i dag tydligen betecknas som ”hemliga”, öppet kunde diskuteras. Jag har svårt att förstå varför situationen i dag skulle vara en annan.
Tacksam alltså att höra av dig, antingen via 018-15 12 79, eller per brev till Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Jag understryker till sist att jag är helt övertygad om att nuvarande rådmannen och moderate ledamoten av Sverige riksdag Anti Avsan sköt statsminister Olof Palme till döds. Detta sakförhållande har ju heller aldrig av RÅ-ämbetet dementerats.
Engagerad och djupt oroad hälsning
4.3.2010. Jan Lindholm, Riksdagen.
Jan, Jag söker alltså en formell kontakt med Kerstin Skarp som är förundersökningsledare i Palme-ärendet. Tror du att du kunde stötta mig med ett brev till Kerstin Skarp där du själv redogör för ditt enligt min mening avgörande samtal i höstas med Anti. Ett meddelande direkt från dig skulle ju få mycket större tyngd och autenticitet än om det kom som andrahandsreferat från mig – kunde du göra detta?
Adress till Kerstin Skarp är: Box 5553, 114 85 Stockholm.
Och kan du tala med Anti? Din oroade och tillgivne Sven Anér, Karlsrog. 85, 75239 U-a.
Integrationsminister Nyamko Sabuni!
4.3.2010. Jag läser på SvT Text om planerna på att lära immigranter svenska seder och bruk, och jag blir förstämd.
Som statsministern nog inte har informerat dig om sköts statsminister Olof Palme år 1986 av en piket/baseball-polis som därefter har avancerat till såväl rådman vid Stockholms tingsrätt som moderat ledamot av Sveriges riksdag, Anti Avsan.
Detta mord skedde inom ett politiskt etablissemang, och sedan nu över 24 år gått har hela det svenska politiska etablissemanget gjort ett samlat försök att föra bort detta statsministermord från den politiska agendan. Mordet har inte formellt betecknats som uppklarat, men namnet Christer Pettersson har fått finnas kvar, som en räddningsplanka.
Jag ber dig se på denna affär. Jag sänder med min bok i ämnet, där jag på sidan 200 i ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2:a upplagan, som du ser direkt anklagar Anti Avsan för mordet. Jag har genom åren vänt mig till alla politiska och administrativa instanser som funnits med i bilden, men jag har aldrig fått ett klart besked. Ingen instans har någonsin meddelat att Avsan inte begått mordet. De enda svar jag fått, ideligen, ideligen, är att dokumenten är hemligstämplade, alltså ett god dag-yxskaft. Olof Palmes sista stunder i livet är hemligstämplade.
Jag har naturligtvis tagit flera kontakter med Anti Avsan själv och bl a föreslagit att han borde stämma mig för grovt förtal. Men det har han inte gjort. Och när jag skriver till JK och konstaterar att han får välja mellan att åtala mig eller Anti Avsan, så vägrar JK att svara.
Naturligtvis kan inte denna situation tillåtas fortsätta. Jan Lindholm (mp) tog upp den i klartext då han den 3 september i fjol interpellerade Beatrice Ask, men han fick endast undanglidande svar, och mediareaktionen blev ingen. Men du kan ju ta fram riksdagsprotokollet. Till Jan Lindholm har Anti Avsan (kollleger i CivU) under ett långt samtal sagt att han ”inte tänker stämma Anér för då får han, Avsan, dras med den här saken hela livet”; ett svårbegripligt uttalande. Medger Avsan sin skuld?
Alltså: det är till ett land som döljer ett statsministermords förövare och bakgrund som immigranter kommer för att lära sig ”hur man gör i Sverige”! I Sverige gör man så här: en statsminister skjuts till döds på öppen gata, men förövaren och alla hans medhjälpare på stan får gå fria, och förövaren bekläds med två höga och viktiga ämbeten, som om ingenting hade hänt.
Jag har följt ditt arbete i regeringen och jag respekterar det du gör. Men du sitter, som alla i regeringen, med mordet på Olof Palme som en blytung ryggsäck. Begär besked av Reinfeldt! Mig har han aldrig svarat, endast fnyst åt en envis murvel; skrämmande!
Jag ber dig alltså agera! Tala med Jan Lindholm. Undersök – du är inte den som narras av floskler och fraser! Hjälp till att rädda Sverige!
Engagerad och djupt oroad hälsning!
.
08-453 66 99 Stockholm.
Kerstin Skarp, jag anhåller om ett sammanträffande, men eftersom jag sedan en stroke i oktober 2006 har tämligen allvarliga balanssvårigheter, med medföljande svårigheter att förflytta mig, skulle jag sätta värde på om denna kontakt kunde ske per telefon, efter överenskommelse. Jag önskar en samtalstid om ca 15 minuter.
Inför detta samtal kommer jag att ta fram – och ha framför mig under samtalet – sådan dokumentation som inte av bl a RÅ har sagts vara sekretessbelagd. Det finns ju bl a ett flertal brev till förundersökningsledningen från journalisten Olle Alsén, som ju var den som öppnade hela Anti Avsan-affären. Dessa brev är öppna.
Låt mig tillägga att det börjar kännas mycket tomt och ödsligt att under två och ett halvt år enbart mötas av diktat från RÅ om att ”allt är hemligt” , som om jag inte vore värd en diskussion med en relevant myndighet. Jag är utomordentligt väl påläst i detta fall och sätter värde på att i en debatt, ett samtal med förundersökningsledaren, få framföra mina synpunkter samt att kunna kommentera RÅ:s synpunkter. Regeringsformen ger, via de grundläggande fri- och rättigheterna, enligt min mening, utrymme för ett seriöst samtal av den typ jag nu föreslår.
Härvid kan ju också tas upp frågor som specifikt berör mig i min egenskap av fri undersökande journalist. Huruvida ett åtal är aktuellt, svar på min fråga varför jag så sällan får konkreta svar på mina skrivelser osv.
Jag ber dig alltså, Kerstin Skarp, att anslå ca 15 minuter för ett samtal av ovannämnt slag. Kring millennieskiftet hade jag ett långt samtal med Agneta Blidberg på hennes kontor i Stockholm, varvid många frågor, som i dag tydligen betecknas som ”hemliga”, öppet kunde diskuteras. Jag har svårt att förstå varför situationen i dag skulle vara en annan.
Tacksam alltså att höra av dig, antingen via 018-15 12 79, eller per brev till Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Jag understryker till sist att jag är helt övertygad om att nuvarande rådmannen och moderate ledamoten av Sverige riksdag Anti Avsan sköt statsminister Olof Palme till döds. Detta sakförhållande har ju heller aldrig av RÅ-ämbetet dementerats.
Engagerad och djupt oroad hälsning
4.3.2010. Jan Lindholm, Riksdagen.
Jan, Jag söker alltså en formell kontakt med Kerstin Skarp som är förundersökningsledare i Palme-ärendet. Tror du att du kunde stötta mig med ett brev till Kerstin Skarp där du själv redogör för ditt enligt min mening avgörande samtal i höstas med Anti. Ett meddelande direkt från dig skulle ju få mycket större tyngd och autenticitet än om det kom som andrahandsreferat från mig – kunde du göra detta?
Adress till Kerstin Skarp är: Box 5553, 114 85 Stockholm.
Och kan du tala med Anti? Din oroade och tillgivne Sven Anér, Karlsrog. 85, 75239 U-a.
Integrationsminister Nyamko Sabuni!
4.3.2010. Jag läser på SvT Text om planerna på att lära immigranter svenska seder och bruk, och jag blir förstämd.
Som statsministern nog inte har informerat dig om sköts statsminister Olof Palme år 1986 av en piket/baseball-polis som därefter har avancerat till såväl rådman vid Stockholms tingsrätt som moderat ledamot av Sveriges riksdag, Anti Avsan.
Detta mord skedde inom ett politiskt etablissemang, och sedan nu över 24 år gått har hela det svenska politiska etablissemanget gjort ett samlat försök att föra bort detta statsministermord från den politiska agendan. Mordet har inte formellt betecknats som uppklarat, men namnet Christer Pettersson har fått finnas kvar, som en räddningsplanka.
Jag ber dig se på denna affär. Jag sänder med min bok i ämnet, där jag på sidan 200 i ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, 2:a upplagan, som du ser direkt anklagar Anti Avsan för mordet. Jag har genom åren vänt mig till alla politiska och administrativa instanser som funnits med i bilden, men jag har aldrig fått ett klart besked. Ingen instans har någonsin meddelat att Avsan inte begått mordet. De enda svar jag fått, ideligen, ideligen, är att dokumenten är hemligstämplade, alltså ett god dag-yxskaft. Olof Palmes sista stunder i livet är hemligstämplade.
Jag har naturligtvis tagit flera kontakter med Anti Avsan själv och bl a föreslagit att han borde stämma mig för grovt förtal. Men det har han inte gjort. Och när jag skriver till JK och konstaterar att han får välja mellan att åtala mig eller Anti Avsan, så vägrar JK att svara.
Naturligtvis kan inte denna situation tillåtas fortsätta. Jan Lindholm (mp) tog upp den i klartext då han den 3 september i fjol interpellerade Beatrice Ask, men han fick endast undanglidande svar, och mediareaktionen blev ingen. Men du kan ju ta fram riksdagsprotokollet. Till Jan Lindholm har Anti Avsan (kollleger i CivU) under ett långt samtal sagt att han ”inte tänker stämma Anér för då får han, Avsan, dras med den här saken hela livet”; ett svårbegripligt uttalande. Medger Avsan sin skuld?
Alltså: det är till ett land som döljer ett statsministermords förövare och bakgrund som immigranter kommer för att lära sig ”hur man gör i Sverige”! I Sverige gör man så här: en statsminister skjuts till döds på öppen gata, men förövaren och alla hans medhjälpare på stan får gå fria, och förövaren bekläds med två höga och viktiga ämbeten, som om ingenting hade hänt.
Jag har följt ditt arbete i regeringen och jag respekterar det du gör. Men du sitter, som alla i regeringen, med mordet på Olof Palme som en blytung ryggsäck. Begär besked av Reinfeldt! Mig har han aldrig svarat, endast fnyst åt en envis murvel; skrämmande!
Jag ber dig alltså agera! Tala med Jan Lindholm. Undersök – du är inte den som narras av floskler och fraser! Hjälp till att rädda Sverige!
Engagerad och djupt oroad hälsning!
.
Begäran om utredning av skyddande av brottsling.
Begäran om utredning av skyddande av brottsling.
13.3.2010. Till Polismyndigheten i Uppsala. Jag begär utredning av huruvida regeringens justitie kansler Anna Skarhed, vice riksåklagaren Kerstin Skarp, chefen för rikskriminalpolisens Palmeenhet Stig Edqvist, samt JO Hans-Gunnar Axberger gjort och fortlöpande gör sig skyldiga till skyddande av brottsling jämlikt Brottsbalken 17.11, ”om någon döljer den som förövat brott”.
Jag anmodar sålunda Uppsalapolisen att utreda och/eller till ansvarig instans remittera detta ärende. Jag redovisar här nedan de punkter som jag anser kan visa att de fyra ovannämnda ämbetsmännen aktivt skyddar den person som mördade statsminister Olof Palme på öppen gata i Stockholms city den 28 februari 1986, nämligen dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt samt moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan.:
JK: Vägrar att handlägga min begäran från den 18 februari om lagföring av antingen Anti Avsan eller undertecknad Sven Anér, detta i strid med FörvL 4 par;
Vice RÅ Kerstin Skarp; Vägrar att delta i ett telefonsammanträffande med mig, detta i strid med TF 1:1 4 st;
Palmeenhetschefen Stig Edqvist: Sänder mig ej sedan den 14 februari begärda handlingar i ärendet ”Dekorimamannen”, detta i strid med TF 2 kap;
JO Hans-Gunnar Axberger utpekar, som huvudsekreterare vid och ledamot av den statliga granskningskommissionen i Palmeärendet 1996 – 1999, mot bättre vetande den numera avlidne Christer Pettersson som troligaste gärningsman, se den ursprungliga rapporten sidan 766, nedtill: ”brottsmisstankarna mot Christer P/har/ successivt stärkts”. Genom detta klara utpekande av den oskyldige Christer Pettersson skyddas den faktiske förövaren Anti Avsan. Axberger bryter därmed mot BrB 17:11.
Jag summerar: Sålunda har fyra av de högsta ämbetsmännen inom rättssamhället gemensamt skyddat Anti Avsan. Jag ger vidare två exempel på detta skydd. Vice RÅ Kerstin Skarp har valt att icke vare sig live- eller fotokonfrontera Anti Avsan med de båda kvinnliga huvudvittnena Anki och Anneli, vilka båda är tillgängliga, och JO Hans-Gunnar Axberger har i granskningsrapporten underlåtit att redovisa att någon konfrontation med deltagande av Anti Avsan ännu inte ägt rum. Att ärendet ”Dekorimamannen” ännu ej förts till domstol är uppseendeväckande.
Jag begär sålunda omedelbar, noggrann och grannlaga handläggning av ovanstående ärende. Jag önskar omedelbar bekräftelse från polismyndigheten i Uppsala beträffande diarienummer, handläggare samt åtgärd.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
13.3.2010. Till Polismyndigheten i Uppsala. Jag begär utredning av huruvida regeringens justitie kansler Anna Skarhed, vice riksåklagaren Kerstin Skarp, chefen för rikskriminalpolisens Palmeenhet Stig Edqvist, samt JO Hans-Gunnar Axberger gjort och fortlöpande gör sig skyldiga till skyddande av brottsling jämlikt Brottsbalken 17.11, ”om någon döljer den som förövat brott”.
Jag anmodar sålunda Uppsalapolisen att utreda och/eller till ansvarig instans remittera detta ärende. Jag redovisar här nedan de punkter som jag anser kan visa att de fyra ovannämnda ämbetsmännen aktivt skyddar den person som mördade statsminister Olof Palme på öppen gata i Stockholms city den 28 februari 1986, nämligen dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms tingsrätt samt moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan.:
JK: Vägrar att handlägga min begäran från den 18 februari om lagföring av antingen Anti Avsan eller undertecknad Sven Anér, detta i strid med FörvL 4 par;
Vice RÅ Kerstin Skarp; Vägrar att delta i ett telefonsammanträffande med mig, detta i strid med TF 1:1 4 st;
Palmeenhetschefen Stig Edqvist: Sänder mig ej sedan den 14 februari begärda handlingar i ärendet ”Dekorimamannen”, detta i strid med TF 2 kap;
JO Hans-Gunnar Axberger utpekar, som huvudsekreterare vid och ledamot av den statliga granskningskommissionen i Palmeärendet 1996 – 1999, mot bättre vetande den numera avlidne Christer Pettersson som troligaste gärningsman, se den ursprungliga rapporten sidan 766, nedtill: ”brottsmisstankarna mot Christer P/har/ successivt stärkts”. Genom detta klara utpekande av den oskyldige Christer Pettersson skyddas den faktiske förövaren Anti Avsan. Axberger bryter därmed mot BrB 17:11.
Jag summerar: Sålunda har fyra av de högsta ämbetsmännen inom rättssamhället gemensamt skyddat Anti Avsan. Jag ger vidare två exempel på detta skydd. Vice RÅ Kerstin Skarp har valt att icke vare sig live- eller fotokonfrontera Anti Avsan med de båda kvinnliga huvudvittnena Anki och Anneli, vilka båda är tillgängliga, och JO Hans-Gunnar Axberger har i granskningsrapporten underlåtit att redovisa att någon konfrontation med deltagande av Anti Avsan ännu inte ägt rum. Att ärendet ”Dekorimamannen” ännu ej förts till domstol är uppseendeväckande.
Jag begär sålunda omedelbar, noggrann och grannlaga handläggning av ovanstående ärende. Jag önskar omedelbar bekräftelse från polismyndigheten i Uppsala beträffande diarienummer, handläggare samt åtgärd.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Är ett juridiskt fackorgan intresserat?
10.3.2010. Till Nyhetschefen Fredrik Olsson
Blendow Group
Tidskriften Dagens Juridik.
I anslutning till dagens telefonsamtal översänder jag ett ex av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, Sven Anér Förlag, 2:a upplagan.
På sidan 200 finns ett tillägg där jag preciserar min tes, nämligen att det var dåvarande piketpolisen Anti Avsan som sköt Olof Palme vid Dekorima den 28 februari 1986.
Jag har även sedan ett par månader tillbaka en egen blogg,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Vad jag framför allt, i den efterföljande debatten, har påtalat är den praktiskt taget totala tystnaden i media, svårigheten, ibland omöjligheten, att få ut begärda allmänna handlingar från bl a rikskriminalpolisen, samt det förhållandet att ingen ansvarig på regerings- eller myndighetsnivå, eller på medienivå, någonsin sagt mig att jag är fel ute; ingen vill explicit förklara Avsan oskyldig utan hänvisar till påstådd sekretess eller liknande. Anmärkningsvärt är att Anti Avsan, under ett privat men formellt samtal med sin riksdagskollega i civilutskottet, Jan Lindholm (mp), bestämt hävdat att han ”aldrig tänker stämma Sven Anér för förtal, eftersom han (Avsan) i så fall finge dras med denna affär hela livet”.
Att en domare och riksdagsledamot kan resonera så uppenbart ologiskt är milt talat förvånande.
Jag har hos JK och rikskriminalpolisen begärt ett klart ställningstagande: är det Avsan eller jag som bör lagföras? JK har inte svarat, efter nära en månad, medan rikskrim säger sig ha överlämnat ärendet till polismyndigheten i Uppsala, vilken dock inte har hört av sig.
Som summering: jag ser hela denna affär, som initierades av journalisten Olle Alsén 1992 och som sedan hösten 2007 bevakas av mig,, med stor oro, och jag har i flera skrivelser bl a till justitieministern sagt att jag ser det svenska rättssamhället rämna.
Engagerad och, som sagt, oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
FK 1946, DHS 1947, DN red 1948-1962, STV 1963-1971, därefter frilans författare (se försättsblad) och undersökande journalist.
Har just nu svårigheter med internet, varför jag vore tacksam för post- och eller telefonkontakt.
./. bok.
Inga jurister tar i Avsan-affären, inte med tång!
11.3.2010. Ointresset, i detta svenska rättssamhälle för en Anti Avsan-affär är stabilt och konstant.
Tre av alliansens statsråd (ej Reinfeldt) har faktiskt sänt mig några allmänt välvilliga rader sedan de fått min bok, och några tidningar på vänsterkanten har, också välvilligt, recenserat min bok om ”Affären Anti Avsan”, men där är det i princip stopp.
Mest anmärkningsvärd är, enligt min mening, svenska juristers och juridiska instansers totala, närmast aggressiva ovilja att över huvud taget kasta en blick på denna affär, där en av deras kolleger, en domare, av mig i tryckt skrift anklagas för ett statsministermord.
En tänkbar reaktion hade varit att en jurist, eller en grupp av jurister, riktat kritik, kanske våldsam kritik mot mina anklagelser mot en juristkollega, men någon sådan reaktion har inte avhörts. I stället har mina allvarligt menade och framförda propåer bemötts med inget svar alls eller med inget svar i sak. Detta är som sagt underligt.
Jag tar några juristgrupper eller enskilda jurister. Av dem som över huvud taget inte besvarat mina förfrågningar eller inlägg kan nämnas:
Prefekten vid Uppsala universitets juridiska fakultet, Brottsförebyggande rådet, rundskrivelse till regeringens samtliga medlemmar, riksdagens justitieutskott, Thomas Bodström (personligt brev), JO Hans-Gunnar Axberger – nog med icke-svarare.
Rent formella korta brev där mottagandet av mina egna brev bekräftas men som inte berör sakfrågan:
Högsta domstolen, Svea Hovrätt, Stockholms Tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, JK, JO, samt ett antal korta svarsbrev från RÅ, där dock sakfrågan aldrig tas upp.
Jag anser att bilden blir mycket tydlig. Det tycks finnas en tyst eller utsagd överenskommelse inom det juridiska etablissemanget, i vid mening, som dekreterar absolut tystnad i fallet Anti Avsan. Absolut tystnad.
Att t ex statsråd som Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund tycks betrakta mig som ej insläpad av katten verkar peka på att sidopartierna inom regeringen inte är komplett briefade om tystnadsplikten i fallet Avsan. Men muren är stabil ändå. Genom alla juristers kompakta ovilja och ointresse för saken sprider sig stämningarna – för Anti Avsan, mot Sven Anér – snabbt och effektivt. Sprider sig bl a till alla dessa svenska chefredaktörer som så samfällt väljer tystnadens ömkliga ledstjärna. Ingen debattör syns bland Sveriges jurister. Ingen enda. Lugnast så.
Att attackera själva rättsstaten, i alla väder försvarad av dess jurister – går det? Går det?
Mikael Jonson tror det, på bloggen. ”Fortsätt med ditt idoga slit”. Då säger vi det. Slit är det och idog är jag. SA
När blev Anti Avsans aktiviteter kända inom polisen?
12.3.2010. Ja, alla som följt den nu pågående debatten om affären Anti Avsan måste tro sig veta att dessa aktiviteter var kända på högsta ort innan de påbörjades, medan de pågick. Men de officiella kommentarer som föreligger – om man kan kalla dem för kommentarer - antyder givetvis att det var en stor nyhet när Olle Alsén i november 1992 i en formell skrivelse informerade om Annelis och Ankis dramatiska uppgifter.
Att saken inte varit känd tidigare är förundersökningsledningens mantra och stora livslögn. När den lögnen spricker kreverar krutdurken För om allt var känt redan 1986, varför gjordes ingenting redan då?
Flera uppgifter pekar på, eller snarare slår fast, att affären Anti Avsan inte var någon nyhet för förundersökningsledarna hösten 1992. Hur skulle Avsans beramade walkie talkie-konversation ha kunnat ligga ute på en av polisens telefonkanaler utan att uppfattas av någon annan än Avsan och hans samtalspartner, ”gör vad du ska”?
Och jag går i dag tillbaka till Proletärens och Olle Minells dramatiska information från den 28 oktober 1993, där Minell övertygande visar att förundersökningens Hans Ölvebro tvingades ta till grova lögner för att förklara varför Anti Avsan, än så länge kallad endast ”A”, hördes av rikskrim i juni 1993. Ölvebro drar in den i sammanhanget tydligen helt ovetande polisöverintendenten Curt Nilsson och dennes flickvän för att försöka etablera en lögn som skulle kunna förklara förhöret med ”A”; den korrekta förklaringen var givetvis helt enkelt att Avsan funnits på plats vid Dekorima och därför måste höras.
Att en ledande person inom en mordutredning på påhittade grunder drar in en ej inblandad kollega på detta sätt är givetvis ytterst märklligt, och saken borde förstås omedelbart ha retts ut av de ansvariga. Men dessa, Ölvebro, Röst, åklagare Helin, har givetvis inte haft något intresse av en utredning. (Den som har tillgång till PALME-nytt nr 10 för 1993 har här en spännande och vä intelskriven läsning).
Att i dag vare sig riksåklagaren eller rikskriminalen vill utreda någon enda uppgift som berör Avsan-affären är givetvis lika anmärkningsvärt som stilenligt. De höga instanserna tror att affären kan klaras undan upptäckt enbart genom total tystnad, men den metoden har sedan länge börjat slå tillbaka. Sedan den 3 mars begär jag telefonkonferens med förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, men jag får inget svar, helt i strid med tryckfrihetsförordningen. Enklaast och ynkligast så.
Detta att myndigheter aldrig ger några besked gör givetvis att ärendet virvlar av ett antal lösa trådändar. Jag finner t ex att Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, när han skrev ut granskningskommissionens rapport, hävdar att det var till den sk G-turen vid Norrmalmspolisen som de s k baseballpolisernas verksamhet var koncentrerad. Men Avsan tillhörde enligt alla tillgängliga uppgifter A-turen, en tur som inte finns omnämnd i det aktuella avsnittet av rapporten. Varför detta smusslande? Skulle ”A-turen” lätt ha kunnat associeras med ”Anti Avsan”? Jag har i ett stort antal brev frågat Axberger om denna och andra egendomligheter, men Axberger svarar aldrig.
Den av riksdagen beställda granskningskommissionen i Palme-ärendet var tänkt som det slutliga, bottenhederliga avklarandet av alla olösta frågor. Resultatet blev det motsatta. De verkligt avgörande och farliga frågorna undveks, och redovisningen av det helt centrala avsnittet ”Dekorimamanen” stympades, förvrängdes, förvreds. Varför omnåmndes inte de uteblivna konfrontationerna? Det har jag frågat om i veckor och månader, men jag kan lika gärna, eller hellre, fråga mitt barnbarnsbarn, som än så länge med muntra ögon ser på sitt snart tvååriga liv.
Förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp vet självfallet i varje detalj hur mordet gick till och hur landet ligger, och det är därför hon anser sig tvingad att med sådan arrogans behandla en undersökande journalist som ingenting ont gjort. Men de ansvariga drar sig än så länge för att gå till direkt frontalattack mot denne journalist. Rikskrim har antytt att jag borde förhöras och har bett polisen i min hemstad Uppsala att se på ärendet. Men jag har ännu ingenting hört från den nybyggda polisstationen borta i Svartbäcken. Skulle ett förhör bli av, och kanske rent av leda till rättegång, kreverar krutdurken, eftersom varenda handling i ärendet ”Dekoriamannen” då med automatik blir offentligt tillgänglig.
O, xz om jag finge en dialog med dessa ansvariga personer som sitter och kurar på Östermalmsgatan och Polhemsgatan i Stockholm!
Blendow Group
Tidskriften Dagens Juridik.
I anslutning till dagens telefonsamtal översänder jag ett ex av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, Sven Anér Förlag, 2:a upplagan.
På sidan 200 finns ett tillägg där jag preciserar min tes, nämligen att det var dåvarande piketpolisen Anti Avsan som sköt Olof Palme vid Dekorima den 28 februari 1986.
Jag har även sedan ett par månader tillbaka en egen blogg,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Vad jag framför allt, i den efterföljande debatten, har påtalat är den praktiskt taget totala tystnaden i media, svårigheten, ibland omöjligheten, att få ut begärda allmänna handlingar från bl a rikskriminalpolisen, samt det förhållandet att ingen ansvarig på regerings- eller myndighetsnivå, eller på medienivå, någonsin sagt mig att jag är fel ute; ingen vill explicit förklara Avsan oskyldig utan hänvisar till påstådd sekretess eller liknande. Anmärkningsvärt är att Anti Avsan, under ett privat men formellt samtal med sin riksdagskollega i civilutskottet, Jan Lindholm (mp), bestämt hävdat att han ”aldrig tänker stämma Sven Anér för förtal, eftersom han (Avsan) i så fall finge dras med denna affär hela livet”.
Att en domare och riksdagsledamot kan resonera så uppenbart ologiskt är milt talat förvånande.
Jag har hos JK och rikskriminalpolisen begärt ett klart ställningstagande: är det Avsan eller jag som bör lagföras? JK har inte svarat, efter nära en månad, medan rikskrim säger sig ha överlämnat ärendet till polismyndigheten i Uppsala, vilken dock inte har hört av sig.
Som summering: jag ser hela denna affär, som initierades av journalisten Olle Alsén 1992 och som sedan hösten 2007 bevakas av mig,, med stor oro, och jag har i flera skrivelser bl a till justitieministern sagt att jag ser det svenska rättssamhället rämna.
Engagerad och, som sagt, oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
FK 1946, DHS 1947, DN red 1948-1962, STV 1963-1971, därefter frilans författare (se försättsblad) och undersökande journalist.
Har just nu svårigheter med internet, varför jag vore tacksam för post- och eller telefonkontakt.
./. bok.
Inga jurister tar i Avsan-affären, inte med tång!
11.3.2010. Ointresset, i detta svenska rättssamhälle för en Anti Avsan-affär är stabilt och konstant.
Tre av alliansens statsråd (ej Reinfeldt) har faktiskt sänt mig några allmänt välvilliga rader sedan de fått min bok, och några tidningar på vänsterkanten har, också välvilligt, recenserat min bok om ”Affären Anti Avsan”, men där är det i princip stopp.
Mest anmärkningsvärd är, enligt min mening, svenska juristers och juridiska instansers totala, närmast aggressiva ovilja att över huvud taget kasta en blick på denna affär, där en av deras kolleger, en domare, av mig i tryckt skrift anklagas för ett statsministermord.
En tänkbar reaktion hade varit att en jurist, eller en grupp av jurister, riktat kritik, kanske våldsam kritik mot mina anklagelser mot en juristkollega, men någon sådan reaktion har inte avhörts. I stället har mina allvarligt menade och framförda propåer bemötts med inget svar alls eller med inget svar i sak. Detta är som sagt underligt.
Jag tar några juristgrupper eller enskilda jurister. Av dem som över huvud taget inte besvarat mina förfrågningar eller inlägg kan nämnas:
Prefekten vid Uppsala universitets juridiska fakultet, Brottsförebyggande rådet, rundskrivelse till regeringens samtliga medlemmar, riksdagens justitieutskott, Thomas Bodström (personligt brev), JO Hans-Gunnar Axberger – nog med icke-svarare.
Rent formella korta brev där mottagandet av mina egna brev bekräftas men som inte berör sakfrågan:
Högsta domstolen, Svea Hovrätt, Stockholms Tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, JK, JO, samt ett antal korta svarsbrev från RÅ, där dock sakfrågan aldrig tas upp.
Jag anser att bilden blir mycket tydlig. Det tycks finnas en tyst eller utsagd överenskommelse inom det juridiska etablissemanget, i vid mening, som dekreterar absolut tystnad i fallet Anti Avsan. Absolut tystnad.
Att t ex statsråd som Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund tycks betrakta mig som ej insläpad av katten verkar peka på att sidopartierna inom regeringen inte är komplett briefade om tystnadsplikten i fallet Avsan. Men muren är stabil ändå. Genom alla juristers kompakta ovilja och ointresse för saken sprider sig stämningarna – för Anti Avsan, mot Sven Anér – snabbt och effektivt. Sprider sig bl a till alla dessa svenska chefredaktörer som så samfällt väljer tystnadens ömkliga ledstjärna. Ingen debattör syns bland Sveriges jurister. Ingen enda. Lugnast så.
Att attackera själva rättsstaten, i alla väder försvarad av dess jurister – går det? Går det?
Mikael Jonson tror det, på bloggen. ”Fortsätt med ditt idoga slit”. Då säger vi det. Slit är det och idog är jag. SA
När blev Anti Avsans aktiviteter kända inom polisen?
12.3.2010. Ja, alla som följt den nu pågående debatten om affären Anti Avsan måste tro sig veta att dessa aktiviteter var kända på högsta ort innan de påbörjades, medan de pågick. Men de officiella kommentarer som föreligger – om man kan kalla dem för kommentarer - antyder givetvis att det var en stor nyhet när Olle Alsén i november 1992 i en formell skrivelse informerade om Annelis och Ankis dramatiska uppgifter.
Att saken inte varit känd tidigare är förundersökningsledningens mantra och stora livslögn. När den lögnen spricker kreverar krutdurken För om allt var känt redan 1986, varför gjordes ingenting redan då?
Flera uppgifter pekar på, eller snarare slår fast, att affären Anti Avsan inte var någon nyhet för förundersökningsledarna hösten 1992. Hur skulle Avsans beramade walkie talkie-konversation ha kunnat ligga ute på en av polisens telefonkanaler utan att uppfattas av någon annan än Avsan och hans samtalspartner, ”gör vad du ska”?
Och jag går i dag tillbaka till Proletärens och Olle Minells dramatiska information från den 28 oktober 1993, där Minell övertygande visar att förundersökningens Hans Ölvebro tvingades ta till grova lögner för att förklara varför Anti Avsan, än så länge kallad endast ”A”, hördes av rikskrim i juni 1993. Ölvebro drar in den i sammanhanget tydligen helt ovetande polisöverintendenten Curt Nilsson och dennes flickvän för att försöka etablera en lögn som skulle kunna förklara förhöret med ”A”; den korrekta förklaringen var givetvis helt enkelt att Avsan funnits på plats vid Dekorima och därför måste höras.
Att en ledande person inom en mordutredning på påhittade grunder drar in en ej inblandad kollega på detta sätt är givetvis ytterst märklligt, och saken borde förstås omedelbart ha retts ut av de ansvariga. Men dessa, Ölvebro, Röst, åklagare Helin, har givetvis inte haft något intresse av en utredning. (Den som har tillgång till PALME-nytt nr 10 för 1993 har här en spännande och vä intelskriven läsning).
Att i dag vare sig riksåklagaren eller rikskriminalen vill utreda någon enda uppgift som berör Avsan-affären är givetvis lika anmärkningsvärt som stilenligt. De höga instanserna tror att affären kan klaras undan upptäckt enbart genom total tystnad, men den metoden har sedan länge börjat slå tillbaka. Sedan den 3 mars begär jag telefonkonferens med förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, men jag får inget svar, helt i strid med tryckfrihetsförordningen. Enklaast och ynkligast så.
Detta att myndigheter aldrig ger några besked gör givetvis att ärendet virvlar av ett antal lösa trådändar. Jag finner t ex att Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, när han skrev ut granskningskommissionens rapport, hävdar att det var till den sk G-turen vid Norrmalmspolisen som de s k baseballpolisernas verksamhet var koncentrerad. Men Avsan tillhörde enligt alla tillgängliga uppgifter A-turen, en tur som inte finns omnämnd i det aktuella avsnittet av rapporten. Varför detta smusslande? Skulle ”A-turen” lätt ha kunnat associeras med ”Anti Avsan”? Jag har i ett stort antal brev frågat Axberger om denna och andra egendomligheter, men Axberger svarar aldrig.
Den av riksdagen beställda granskningskommissionen i Palme-ärendet var tänkt som det slutliga, bottenhederliga avklarandet av alla olösta frågor. Resultatet blev det motsatta. De verkligt avgörande och farliga frågorna undveks, och redovisningen av det helt centrala avsnittet ”Dekorimamanen” stympades, förvrängdes, förvreds. Varför omnåmndes inte de uteblivna konfrontationerna? Det har jag frågat om i veckor och månader, men jag kan lika gärna, eller hellre, fråga mitt barnbarnsbarn, som än så länge med muntra ögon ser på sitt snart tvååriga liv.
Förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp vet självfallet i varje detalj hur mordet gick till och hur landet ligger, och det är därför hon anser sig tvingad att med sådan arrogans behandla en undersökande journalist som ingenting ont gjort. Men de ansvariga drar sig än så länge för att gå till direkt frontalattack mot denne journalist. Rikskrim har antytt att jag borde förhöras och har bett polisen i min hemstad Uppsala att se på ärendet. Men jag har ännu ingenting hört från den nybyggda polisstationen borta i Svartbäcken. Skulle ett förhör bli av, och kanske rent av leda till rättegång, kreverar krutdurken, eftersom varenda handling i ärendet ”Dekoriamannen” då med automatik blir offentligt tillgänglig.
O, xz om jag finge en dialog med dessa ansvariga personer som sitter och kurar på Östermalmsgatan och Polhemsgatan i Stockholm!
När slutade polisen kommentera?
10.3.2010. Rikspolisstyrelsen:
I skrivelse APAL-428-37/10 hävdar kriminalkommissarie Stig Edqvist att
”liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående utredningen rörande mordet på Olof Palme.”
Påståendet är inte korrekt. Under många år, sedan morddagen den 28 februari 1986, har förundersökningsledarna mycket frikostigt lämnat information rörande den pågående verksamheten. Detta erfor jag själv, vid samtal med bland andra Anders Helin och Hnns Ölvbro, de båda i ett långt inledningsskede ansvariga för den pågående förundersökningen.
Och vid de båda Stripteasesändningarna i SVT under 1994 stod just Ölvebro och Helin framför livekamerorna och berättade öppet om den pågående förundersökningen. I min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” redovisas vidare på sidorna 15 – 37 utmordentligt utförliga och till synes öppenhjärtiga samtal mellan Hans Ölvebro och journalisten Olle Alsén, ankomstregistrerade hos rikskrim.
Mot denna bakgrund frågar jag RPS:
När inträdde enligt rikskrims och RPS mening totalt yppandeförbud rörande den aktuella förundersökningen? Jag önskar preciserat datum.
Sekretesslagen ger inget sådant generellt förbud. I 5:1 sägs, som RPS vet, att sekretess kan inträda endast om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs”.
I inga andra fall föreligger sekretess, och det är sålunda omöjligt att hänvisa till en allmän, alltid gällande förundersökningssekretess. Mitt påstående bekräftas i hög grad av granskningskommissionens redovisning av ärendet ”Dekorimamannen”, där ett stort antal uppgifter ur förundersökningen återges i en officiell och offentlig statlig undersökning.
Dessutom står det ju helt klart att utifrån till förundersökningen inkommande skriftliga meddelanden inte hamnar under sekretess.
Jag önskar svar från RPS i denna viktiga fråga, som sagt med angivande av datum för det enligt Edqvist inträdda kommentarförbudet.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
BOKEN ger BAKGRUNDEN! Sätt in 79 kronor på pg 75 05 55-5
så kommer Palmemordet: Affären Anti Avsan i din brevlåda!-
I skrivelse APAL-428-37/10 hävdar kriminalkommissarie Stig Edqvist att
”liksom tidigare kommenterar vi inte den pågående utredningen rörande mordet på Olof Palme.”
Påståendet är inte korrekt. Under många år, sedan morddagen den 28 februari 1986, har förundersökningsledarna mycket frikostigt lämnat information rörande den pågående verksamheten. Detta erfor jag själv, vid samtal med bland andra Anders Helin och Hnns Ölvbro, de båda i ett långt inledningsskede ansvariga för den pågående förundersökningen.
Och vid de båda Stripteasesändningarna i SVT under 1994 stod just Ölvebro och Helin framför livekamerorna och berättade öppet om den pågående förundersökningen. I min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” redovisas vidare på sidorna 15 – 37 utmordentligt utförliga och till synes öppenhjärtiga samtal mellan Hans Ölvebro och journalisten Olle Alsén, ankomstregistrerade hos rikskrim.
Mot denna bakgrund frågar jag RPS:
När inträdde enligt rikskrims och RPS mening totalt yppandeförbud rörande den aktuella förundersökningen? Jag önskar preciserat datum.
Sekretesslagen ger inget sådant generellt förbud. I 5:1 sägs, som RPS vet, att sekretess kan inträda endast om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs”.
I inga andra fall föreligger sekretess, och det är sålunda omöjligt att hänvisa till en allmän, alltid gällande förundersökningssekretess. Mitt påstående bekräftas i hög grad av granskningskommissionens redovisning av ärendet ”Dekorimamannen”, där ett stort antal uppgifter ur förundersökningen återges i en officiell och offentlig statlig undersökning.
Dessutom står det ju helt klart att utifrån till förundersökningen inkommande skriftliga meddelanden inte hamnar under sekretess.
Jag önskar svar från RPS i denna viktiga fråga, som sagt med angivande av datum för det enligt Edqvist inträdda kommentarförbudet.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
BOKEN ger BAKGRUNDEN! Sätt in 79 kronor på pg 75 05 55-5
så kommer Palmemordet: Affären Anti Avsan i din brevlåda!-
Svar till "Skulle 25-årspreskriptionen"
1. Ja det finns många bottnar i den här preskriptionsaffären, men visst: efter avslutad preskription skulle handlingarna ha blivit offentliga. Kanske. 2: Huvudsakligen "Dekorimamannen", där jag ju varit inne och ryckt och slitit i flera år. T ex vill jag ha ut de båda kvinnliga vittnenas åtta (!) utsagor. Jag tror att dessa ger överväldigande stöd för min åsikt: Anti Avsan sköt, sedan han blivit igenkänd. "Gör vad du ska!"
Svar till "Det var en statskupp"
Jag kan medge att Reinfeldts långa och aldrig avbrutna tystnad i Avsan-ärendet skapar ilskna vibrationer. Då jag först började arbeta med denna sak startade jag med att vända mig till Reinfeldt, september 2007; jag frågade vad är det här? Dessa konstiga hot mails? Inget svar. Men det märkliga är ju att denna affär är partiernas allsång. Eller snarare generalpaus. Medier och partier, all lika tysta. Jag har kontakter med bl a de rödgröna, och jag får vänliga klappar på axeln, men ingen riktig aktivitet.
Denna samfällda tystnad är det stora mysteriet.
Denna samfällda tystnad är det stora mysteriet.
Det största brottet. Palmemordets tystnad
1.3.2010. Dyningarna kring Palmemordet kommer att växa till tsunamistyrka den dag då sanningen står framför oss med sin klara svärta. Handlar det om anarki? En uppslagsdefinition: "Anarki: laglöshet, politiskt kaos, av anarkismen önskad frihet från myndighetskontroll".
Ja visst, men en omvänd anarki, en överhetens egen anarki riktad mot undersåtarna. Ett par tårar svider. Frestas jag att gå tillbaka till just den snälla tystnad som falska myndigheter anbefaller? Nej, jag söker debatten! Stöd mig, säg emot! Är den svenska framtiden kanske inte så murket grå som jag ser den vid min ordbehandlare? Svara! Kom till debatt!
Ja visst, men en omvänd anarki, en överhetens egen anarki riktad mot undersåtarna. Ett par tårar svider. Frestas jag att gå tillbaka till just den snälla tystnad som falska myndigheter anbefaller? Nej, jag söker debatten! Stöd mig, säg emot! Är den svenska framtiden kanske inte så murket grå som jag ser den vid min ordbehandlare? Svara! Kom till debatt!
Ifrågasatt tryckfrihetsbrott
18.2.2010. Jag Sven Anér, begär besked från justitiekanslern: Är mitt utpekande i min bok Anti Avsan som Olof Pales mördare tryckfrihetsbrott? I så fall måste JK åtala mig enligt tryckfrihetsförordningen. Om däremot uppgiften är sann måste Anti Avsan lagföras. Inget svar ännu den 3 mars.
Brev från Sven Anér till Anti Avsan
17.2.2010. Brev från Sven Anér till Anti Avsan: "Jag frågar dig nu: avser du att anmäla mig för förtal? Det är en enkel och klar fråga, och jag önskar ditt svar snarast". Inget svar ännu 3.3.
Till regeringens samtliga ledamöter
16.2.2010. Till regeringens samtliga ledamöter. Då Olof palme under stort polispådrag begravdes i Stockholm den 15 mars 1986 bevakades de många gästerna av bland andra Olof Palmes mördare, närmare bestämt mellan kl 7 och 15, enligt besked från Stockholmspolisens arkiv. Ett statsministermord i ett nötskal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)