Olof Palme och ESTONIA . ja, jag har skrivit…

Olof Palme och ESTONIA . ja, jag har skrivit…
16.3.2010. Till Peter Kadhammar, AB.
Du skriver i dagens Aftonblad under rubriken ”Ännu en gång utbryter det en epidemisk idioti” bl a följande:

Vi har sett det gång på gång – efter Palmemordet och Estonia till exempel – hur myndigheter som ska bringa klarhet sprider dimma och får utredningar att kollapsa under berg av meningslösa papper.
Möjligen har jag varit den enskilt flitigaste i bevakningen av båda dessa händelser; det stora mordet och det stora haveriet, det otroliga mordet och det otroliga haveriet. Händelser som inte kunde ske. Inte fick ske.
Du skriver alltså om ”berg av meningslösa papper”. Ja – fast meningslösa? Det har hela tiden funnits och finns än i dag, en mycket klar mening med detta eviga paper work, nämligen att dölja det som myndigheter och inte minst regeringar redan vet, redan har vetat från början.

I Palmeärendet fanns mordet koncipierat på en hög samhällelig nivå (närmare kan jag inte precisera). Mordet har funnits etablerat redan vid årsskiftet 1985 – 1986, kanske tidigare. När den finska spökrösten i Anti Avsans walkie-talkie säger sitt: ”Skit i det, gör det du ska!” är det en sedan länge planerad order som konkretiseras: ”Gör det du ska!” Skjut din statsminister!
Men i en undanmanöver av gigantiska mått, pågående i över 24 år hittills, har regering och myndigheter ljugit sig igenom denna svarta affär och undanhållit den svenska allmänheten informationen att Olof Palme sköts av en piketpolis från Klarapolisens beryktade A-tur, i normalfallet utrustaad med baseballträ. Kommunalpampen i Huddinge
Anti Avsan.
Det har den svenska allmänheten inte fått veta, annat än genom min faktabok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”. Varför tiger Aftonbladet, Peter Kadhammar? Du är ett nyhetsankare på denna tidning, du säger att du ser kusligheterna i fallen Olof Palme och ESTONIA – men gå då ut på fältet och slåss! Eller, det är ju också ett alternativ, tala om för denna svenska allmänhet att Sven Anér aldrig skriver ett sant ord om han kan hjälpa det! Det är ju också en nyhetstext.
Du kan ju även gå till www.svenanerpalmemordet.blogspot.com, där jag i går lade ut en anmälan mot fyra höga ämbetsmän inom rättssamhället för skyddande av brottsling; Anti Avsan har aldrig blivit konfronterad med de båda kvinnliga huvudvittnena från Dekorima. Skyddande av brottsling? Ja, det menar jag.
Peter Kadhammar – agera! Tidning kring Olof Palme och kring ESTONIA bifogas.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Quick, Ai 80-93 – och ett tryckfrihetsbrott
17.3.2010. Är det här en sådan dag? Då pusselbitar tycks falla på plats och vägen till framgång tycks ligga utstakad? Kanske. Det vet jag inte alls än, men jag försöker ge en positionsbestämning. Tre händelser som inträffar, oberoende av varandra, samma dag, samma förmiddag, den 17 mars 2010?
Jag tar Thomas Quick först. På DN Debatt omtalar den energiske Hannes Råstam att 13 hittills okända pärmar har påträffats hos polisen i Sundsvall, innehållande polisens egna dokument som, om de varit kända, antagligen i ett svep skulle ha friat Quick från alla åtta mordåtalen och samtidigt friat honom själv från hans åtta medgivanden – kan detta vara sant? Ja, tydligen.
Kan det gå till så enkelt? Att vissa pärmar, farliga för myndigheterna, ”glöms bort” på en avlägsen hylla? Ja, som sagt, tydligen. Quick-Råstam-ärendet ger mig en adrenalinkick. Jag bestämmer mig för att undersöka hur det ligger till med dokumenten i Dekorima-affären. Jag måste komprimera:
Jag begärde i två omgångar, 2008 resp 2009, ut alla Dekorima/Avsan-papper från rikskriminalen. Jag fick ut ett litet fåtal av dessa papper, men de var ju alla – trodde jag - noggrant och ordentligt uppräknade på de svarsskrivelser jag fick från rikskrim, 2008 resp 2009. Men fanns alla med, i båda omgångarna?
Jag gick igenom listorna, prövade olika sätt att komma till klarhet, satte upp kolumner i mitt kollegieblock. Och plötsligt gjorde jag upptäckten:
Fem dokument, som inte fanns med i rikskrims lista från 2008, dyker plötsligt upp i listan från 2009! Nya dokument, kanske? Nej, de har alla diarienummer från 1992 resp 1993; jag ger numren:
EH 14879 A (Ai 80-93), EH 14879 B (Ai 59-93), EH 14879 (Ai 1111-92), EH 14879 (Ai 35-93) samt EH 14879 (Ai 47-93).
92 resp 93 är de årtal då dokumenten upprättades, Ai betecknar tydligen diarienumret, medan EH-numret kan vara ett speciellt registreringsnummer; inte direkt genomskinligt.
Vad är det så som har hänt? Jag har bett rikskrim utreda, och innan jag fär svar kan jag ingenting säkert veta, men just nu ser jag affären som en parallell till Quick/Råstams, dvs undan med farliga papper.
Om jag nu tolkat saken rätt, vilka blir följderna? Ja, jag har haft en sådan tur att jag kände igen ”Ai 80-93”. Denna akt är nämligen det brev som journalisten – och gode vännen – Olle Alsén den 2 februari 1993 skrev till rikskrims utredare, med Hans Ölvebro i spetsen, och därmed slog det första stora, utifrån kommande, konkreta larmet: mannen på gymmet i Upplands Väsby är Anti Avsan, mannen vid Dekorima är Anti Avsan!

”Mannen som omedelbart kände igen Avsan på bilden som jag visade i gymet” skriver Alsén och omtalar vad denne uppgiftslämnare heter; detta är det avgörande larmet!
Men: vad spelar det för roll att detta Alsén-brev kan ha dolts från 1993 och framåt? Förhållandet kan ha spelat stor, kanske avgörande roll. Därför att när den statliga granskningskommissionen på sin tid, 1996 – 1999, begärde fram allt material ur polisens Palmeutredning och alltså allt kring Dekorima, så pekar mina uppgifter på att de fem uppräknade handlingarna inte fanns med. Varför inte det, och varför dök papperen upp 2009?
När jag läser i granskningskommissionens rapport om Anti Avsan är det inte mycket som sägs:
”Han var född i Sverige av föräldrar härstammande från Estland. Han talade inte finska, även om han via estniskan kunde göra sig förstådd med finländare. Han tjänstgjorde vid tiden för mordet i piketgruppen. Uppgifter från hans hustru, som hördes, gav honom alibi för mordkvällen.”
Här står alltså inte det avgörande viktiga brevet från Alsén nämnt över huvud taget: skulle verkligen en under tunga ämbetsansvar arbetande statlig kommission ha nonchalerat ett brev av detta slag, om kommissionen eller framför allt dess huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger hade känt till brevets existens?
Ja, här kan jag inte vara säker. Kommissionen kan ha hoppat över brevet, när det börjat osa hett. Ett av två kardinalfel måste ha begåtts, som jag ser saken i dag: antingen har polisen gömt dokumentet, och de fyra andra, eller också har kommissionen förträngt det. Ungefär lika illa i båda fallen.
Klockan är nu 17.18 den 17 mars, och jag har just lyssnat till en lång radiorapport om det fortfarande så explosiva Thomas Quick-fallet; jag är skakad. Sven-Erik Alhems konstaterade att även rättsstaten kommer att skakas om Quick-uppgifterna stämmer. Ja. Lägg därtill affären Anti Avsan…
Mitt tredje ärende denna dag var alltså min korrespondens med JK, som numera heter Anna Skarhed. Inte oväntat talar vi inte samma språk. Jag hade i brev till JK den 18 februari i år ifrågasatt om inte min anklagelse, i tryckt skrift, mot Anti Avsan för mordet på Olof Palme, borde undersökas som eventuellt tryckfrihetsbrott. I svaret säger nu JK att förtal i princip fordrar en anmälan från den förfördelade. Men min fråga till JK har närmast varit om jag kan ha gjort mig skyldig till tryckfrihetsbrott, och i så fall, menar jag, kan JK gå in, som ensam tryckfrihetsåklagare och utreda.

Men det vill inte JK idag. Jag återkommer i detta ärende.
Som ett unket svep, genom alla de tre fall jag här har behandlat, går myndigheternas, rättsstatens absoluta ovilja att röra vid vare sig Palmemordet eller Thomas Quicks icke-mord. Pärmar göms, avgörande viktiga dokument petas in i pärmar som blir ”bortglömda”, en självklar tryckfrihetsdiskussion snöps av den enda ämbetsman som får behandla ett sådant ärende, dvs JK. Tassa tyst, tyst, säg inte ett knyst. Men förstår inte vår överhet att undran och oro och ilska pyr och kanske pyser över? Förstår ni inte det, herrar i kritstreckrandigt och damer i knytblus? Sven Anér


18.3.2010. Rikskriminalpolisen Palmeenheten, fax 08-650 55 66. F k_ JK!
Upprepad begäran om utfående av allmänna handlingar.
Det var den 14 februari som jag hos rikskriminalens Palmeenhet begärde ut allmänna handlingar från myndigheten. Jag har sedan dess fått ett antal skrivelser där rikskriminalen hänvisar till tung arbetsbörda mm, men jag har ännu inte fått de aktuella handlingarna, något som innebär ett klart brott mot tryckfrihetsförordningen, som är en grundlag.
Har rikskriminalpolisen något att dölja? Jag ställer frågan inte minst i anslutning till de just avslöjade egendomligheterna i Thomas Quick-ärendet, där utredande polis valt att ställa 13 pärmar med huvudsakligen relevant förundersökningsmaterial utanför denna förundersökning.
Rikskriminalen: inlåsning av allmänna handlingar är ett brott mot den svenska grundlagen. Handlingar ska ”på begäran genast” lämnas ut, vilket rikskriminalen väl vet. Det är en händelse som ser ut som en tanke att dylikt utlämnande underlåts i just de båda fall, Palmemordet och Thomas Quick-ärendet, där polismyndigheter uppenbarligen har allvarliga brister att dölja.
Jag är helt medveten om att rikskriminalen med ovilja ser på mitt arbete med Palmeärendet, något som dock självfallet inte får påverka myndighetens verksamhet och ställningstagande. Inser inte rikskriminalen att detta agerande sätter hela rättssamhället i fara?
Sänd nu begärda handlingar i dag!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.


Affären Anti Avsan – 79 kronor på pg 75 05 55-5!

Ren tortyr mot Quick!
18.3,2010. Sverige har aldrig haft ett fall som Thomas Quicks. Aldrig någonsin. Och uppenbarligen varken kan eller vill det svenska rättssamhället självmant ställa någonting till rätta. Det scenario vi ser framför oss innefattar en av allt att döma oskyldigt dömd person som för obestämd tid framåt tvingas vistas under fängelselika förhållanden därför att myndigheter har gjort allting fel, barockt fel.
Och i detta fängelse ska Quick behöva sitta tills åtta resningsansökningar har lämnats in, behandlats samt, också av allt att döma, lett till det totala friandet och frisläppandet av icke-mördaren Thomas Quick!
Naturligtvis måste en Lex Thomas Quick utföras, Jag skriver texten på rak arm:
Då myndighet med berått mod och i strid med föreliggande omständigheter dömer en person för mord skall personen i fråga, så fort brottet sätts i fråga, omedelbart frisläppas i avvaktan på ett slutligt rättsligt avgörande.
Denna lagtext kommer aldrig på pränt i Sveriges rikes lag, eftersom denna lag förutsätter att myndigheter aldrig gör något fel. Fel görs endast av allmogen, häktad eller ännu ej häktad.
Förstår dagens överhet vad Quick-fallet innebär? Ett fall, som i stället för omedelbart frisläppande av Thomas Quick tvingar denne att, för kanske flera år framåt, sitta fängslad och kanske även trakasserad av myndigheterna. Förstår dagens överhet detta – om nu överhet är det rätta ordet?
Aldrig har det stått så klart som i Palme- och Quick-fallen, att ett avslöjat rättssamhälle i stället för att göra en anständig pudel förvandlar sig till igelkott med alla taggar utåt. Gör ingenting! Om någonting måste göras, så fördröj! Om detta inte hjälper, så ljug!
Jag ser i min egen enmanskamp i Anti Avsan-ärendet hur byråkratin stelnar som blodfläcken på mitt finger, stelnar till icke-verksamhet, till psykopatens okänslighet. Och alla sluter sig samman innanför igelkottens taggar: polis, åklagare, advokater (med, i Quick-fallet, några lysande undantag!), rättspsykiatri. I fallet Quick har media vaknat inför vad som inte kan bortförklaras, men i fallet Olof Palme/Anti Avsan sker inget avsteg från ”ensam galning”-syndromet. Under camaraderiets fana fylkas alla som på något sätt kan räknas till ”rättssamhället”, och en uppstickande journalist tystas, fryses ut, medan rådmannen och riksdagsledamoten Anti Avsan med den utbildade juristens självklara rätt tar plats i kollegernas led: vi håller på dig, Anti!
Quick och Avsan – båda leder oss, fast på diametralt olika sätt, in i ett rämnande rättssamhälle. Håll tyst, Thomas! Ta en kaka till, Anti– är dom dumma mot dig så bara säg till så ska du få hjälp! Sven Anér PS: Benbitarna var inte benbitar!

Jag har skrivit flitigt de senaste dagarna. Jag tror att vi nu befinner oss i ett rättsligt interregnum, i ett glapp mellan brott och heder, Hör av dig på bloggen, säg din mening!
Kontrasten mellan Thomas Quick och Anti Avsan känns svidande svår att bära. SA.