Jan Lindholm, Riksdagen!

27.2.2009.

Historien med den dolda handlingen utvecklas vidare. Den handling det gällde då jag talade med dig var Ai 80-93, och den fanns då inte med i den rapport jag fick från rikskrim 2008 men däremot i rapporten från 2009, vilket förstås är mycket märkligt. Som du ser av de två breven jag skickar med sitter nu rikskriminalens stabsjurister och granskar det här materialet som på något underligt sätt bara flyter; nya handlingar kommer till, andra försvinner, trots att rimligen ingen rört ärendet Dekorimamannen sedan 1994!
Naturligtvis ligger din interpellation från 3 september i botten! Det har varit tyst om den, men den ligger säkert och pyr i undervegetationen.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79, 0174-500 66.
./, bil.

Vittneskonfrontation
via s k personkonfrontation kan enligt rikspolisstyrelsens rekommendationer genomföras under förutsättning att den misstänkte eller utpekade ”finns på plats och att personen vill medverka”. Det konstateras också inledningsvis att ”rätt genomförd kan en vittneskonfrontation vara en ovärderlig tillgång i en brottsprocess”.
I fallet Dekorimamannen har varken personkonfrontation eller fotokonfrontation med Anti Avsan närvarande eller i bild förekommit. Vid ett av tre förhör har vittnet ”Anki” varit närvarande vid en fotokonfrontation (6 uppvisade fotografier), men någon bild av Avsan uppvisades inte vid detta tillfälle. Någon personkonfrontation – liknande den Christer Pettersson fick genomgå – har inte förekommit med Avsan närvarande, och Avsan har aldrig tillfrågats om han vill medverka.

Det förhållande jag här redovisar är en av de allvarligaste bristerna i handläggningen av fallet Dekorimamannen; bristen är i det närmaste otrolig. En konfrontation skulle ju kunna vara det perfekta hjälpmedlet för Avsan att försöka fria sig själv från misstanke, men tydligen har varken förundersökningsledning eller Anti Avsan själv övervägt denna lösning, vilket kan te sig oförklarligt. Men förundersökningen sägs pågå, och personkonfrontation kan ske i dag; Anti Avsan och de båda vittnena finns tillgängliga.

Lars Adaktusson vidhöll Quicks skuld
i en övertydligt arrangerad TV-intervju med åklagaren i fallet, van der Kwast, som inte medgav några fel utan fortsatte att stötta alla de famösa fällande tingsrättsdomarna. Adaktusson förde ett märkligt resonemang då han anklagade den avslöjande reportern Hannes Råstam för otillbörlig maskopi med försvarsadvokaten! Är Adaktusson själv i otillbörlig maskopi med den rämnande rättsstaten? SA.

Vad händer då skandalen avslöjas? Följderna blir oöverskådliga! Sven Anér kommenterar.

Bakgrunden till hela överhetens, hela samhällets tystnad i affären Anti Avsan är givetvis att följderna kommer att bli oöverskådliga. Det räcker med att sätta fingret på en enstaka punkt i denna affär för att katastrofen ska bli klart synlig.
Ta de svenska massmedia! Allmänhetens förtroende för dessa media kommer att rasa till noll: varför fick vi ingenting veta, varför slogs aldrig larm, varför gjordes inte ens ett försök att dementera? Varför lät den samlade skaran av svenska media saken ligga, från de stora, som Stockholms fyra dagstidningar, till de små, jag kan välja Norrtelje Tidning – varför?

Hur ska dessa media driva sin prenumerantackvisition i fortsättningen? Ja, hoppsan, vi missade den historien, men vi är duktiga på så mycket annat, kändisreportage t ex. Och ingen kunde väl ana att en polis, domare, riksdagsledamot kunde ha skjutit en statsminister? Nej, ni får förlåta, så långt kunde vi verkligen inte tänka. Domare rent av?

För ungefär ett år sedan blev jag uppringd av en politisk medarbetare på Expressen som berättade att tidningen var mycket intresserad av mina uppgifter i Palmeärendet och avsåg att göra en stor sak av detta – var jag intresserad av att medverka? Det var jag. Expressens eget intresse höll i sig i ett par veckor varefter medarbetaren gjorde en pudel: Du, chefredaktören tycker inte att grejen håller nyhetsmässigt, så vi hoppar.

Uppdrag Granskning, Kalla Fakta – naturligtvis har jag varit i kontakt, men icke. Halvspännande stories går bra, men inte den bortom varje gräns skrämmande storyn om polismannen som ställde sig på pass på Sveavägen och sköt en förbivandrande statsminister med ett proffsigt dödande skott. Mediakollaps – men är det den största kollapsen? Vi har hela rättsstatens egen kollaps, där, som jag en gång skrivit, herrarna i kritstreck och damerna i knytblus samfällt låtsades ingenting förstå och gav mig små näsknäppar: fattade jag inte att förundersökning pågick och att allt var hemligt? Fattade jag inte det? Kritstrecken och knytblusarna, kollaps bland lönekuverten.

Politikerna? Ja, kanske den värsta kollapsen, med alla de slitna honnörsorden virvlande i luften och dalande till marken. Vem kommer nu att lyssna till er? Ungdomen, skolan? Vad har vi vuxna att erbjuda denna ungdom som ropar på information, på stöd? Ingenting, absolut ingenting, i ett Sverige där poliser engageras inte för att skydda en statsminister in i döden utan för att skjuta honom till döds.
Expressen, med ny chefredaktör – vågar ni? Inte det? Nehej.