Är ett juridiskt fackorgan intresserat?

10.3.2010. Till Nyhetschefen Fredrik Olsson
Blendow Group
Tidskriften Dagens Juridik.
I anslutning till dagens telefonsamtal översänder jag ett ex av min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”, Sven Anér Förlag, 2:a upplagan.
På sidan 200 finns ett tillägg där jag preciserar min tes, nämligen att det var dåvarande piketpolisen Anti Avsan som sköt Olof Palme vid Dekorima den 28 februari 1986.
Jag har även sedan ett par månader tillbaka en egen blogg,
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Vad jag framför allt, i den efterföljande debatten, har påtalat är den praktiskt taget totala tystnaden i media, svårigheten, ibland omöjligheten, att få ut begärda allmänna handlingar från bl a rikskriminalpolisen, samt det förhållandet att ingen ansvarig på regerings- eller myndighetsnivå, eller på medienivå, någonsin sagt mig att jag är fel ute; ingen vill explicit förklara Avsan oskyldig utan hänvisar till påstådd sekretess eller liknande. Anmärkningsvärt är att Anti Avsan, under ett privat men formellt samtal med sin riksdagskollega i civilutskottet, Jan Lindholm (mp), bestämt hävdat att han ”aldrig tänker stämma Sven Anér för förtal, eftersom han (Avsan) i så fall finge dras med denna affär hela livet”.
Att en domare och riksdagsledamot kan resonera så uppenbart ologiskt är milt talat förvånande.
Jag har hos JK och rikskriminalpolisen begärt ett klart ställningstagande: är det Avsan eller jag som bör lagföras? JK har inte svarat, efter nära en månad, medan rikskrim säger sig ha överlämnat ärendet till polismyndigheten i Uppsala, vilken dock inte har hört av sig.
Som summering: jag ser hela denna affär, som initierades av journalisten Olle Alsén 1992 och som sedan hösten 2007 bevakas av mig,, med stor oro, och jag har i flera skrivelser bl a till justitieministern sagt att jag ser det svenska rättssamhället rämna.
Engagerad och, som sagt, oroad hälsning!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
FK 1946, DHS 1947, DN red 1948-1962, STV 1963-1971, därefter frilans författare (se försättsblad) och undersökande journalist.
Har just nu svårigheter med internet, varför jag vore tacksam för post- och eller telefonkontakt.
./. bok.


Inga jurister tar i Avsan-affären, inte med tång!
11.3.2010. Ointresset, i detta svenska rättssamhälle för en Anti Avsan-affär är stabilt och konstant.
Tre av alliansens statsråd (ej Reinfeldt) har faktiskt sänt mig några allmänt välvilliga rader sedan de fått min bok, och några tidningar på vänsterkanten har, också välvilligt, recenserat min bok om ”Affären Anti Avsan”, men där är det i princip stopp.
Mest anmärkningsvärd är, enligt min mening, svenska juristers och juridiska instansers totala, närmast aggressiva ovilja att över huvud taget kasta en blick på denna affär, där en av deras kolleger, en domare, av mig i tryckt skrift anklagas för ett statsministermord.
En tänkbar reaktion hade varit att en jurist, eller en grupp av jurister, riktat kritik, kanske våldsam kritik mot mina anklagelser mot en juristkollega, men någon sådan reaktion har inte avhörts. I stället har mina allvarligt menade och framförda propåer bemötts med inget svar alls eller med inget svar i sak. Detta är som sagt underligt.
Jag tar några juristgrupper eller enskilda jurister. Av dem som över huvud taget inte besvarat mina förfrågningar eller inlägg kan nämnas:
Prefekten vid Uppsala universitets juridiska fakultet, Brottsförebyggande rådet, rundskrivelse till regeringens samtliga medlemmar, riksdagens justitieutskott, Thomas Bodström (personligt brev), JO Hans-Gunnar Axberger – nog med icke-svarare.
Rent formella korta brev där mottagandet av mina egna brev bekräftas men som inte berör sakfrågan:
Högsta domstolen, Svea Hovrätt, Stockholms Tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, JK, JO, samt ett antal korta svarsbrev från RÅ, där dock sakfrågan aldrig tas upp.
Jag anser att bilden blir mycket tydlig. Det tycks finnas en tyst eller utsagd överenskommelse inom det juridiska etablissemanget, i vid mening, som dekreterar absolut tystnad i fallet Anti Avsan. Absolut tystnad.
Att t ex statsråd som Maud Olofsson, Göran Hägglund och Jan Björklund tycks betrakta mig som ej insläpad av katten verkar peka på att sidopartierna inom regeringen inte är komplett briefade om tystnadsplikten i fallet Avsan. Men muren är stabil ändå. Genom alla juristers kompakta ovilja och ointresse för saken sprider sig stämningarna – för Anti Avsan, mot Sven Anér – snabbt och effektivt. Sprider sig bl a till alla dessa svenska chefredaktörer som så samfällt väljer tystnadens ömkliga ledstjärna. Ingen debattör syns bland Sveriges jurister. Ingen enda. Lugnast så.
Att attackera själva rättsstaten, i alla väder försvarad av dess jurister – går det? Går det?
Mikael Jonson tror det, på bloggen. ”Fortsätt med ditt idoga slit”. Då säger vi det. Slit är det och idog är jag. SA

När blev Anti Avsans aktiviteter kända inom polisen?
12.3.2010. Ja, alla som följt den nu pågående debatten om affären Anti Avsan måste tro sig veta att dessa aktiviteter var kända på högsta ort innan de påbörjades, medan de pågick. Men de officiella kommentarer som föreligger – om man kan kalla dem för kommentarer - antyder givetvis att det var en stor nyhet när Olle Alsén i november 1992 i en formell skrivelse informerade om Annelis och Ankis dramatiska uppgifter.
Att saken inte varit känd tidigare är förundersökningsledningens mantra och stora livslögn. När den lögnen spricker kreverar krutdurken För om allt var känt redan 1986, varför gjordes ingenting redan då?
Flera uppgifter pekar på, eller snarare slår fast, att affären Anti Avsan inte var någon nyhet för förundersökningsledarna hösten 1992. Hur skulle Avsans beramade walkie talkie-konversation ha kunnat ligga ute på en av polisens telefonkanaler utan att uppfattas av någon annan än Avsan och hans samtalspartner, ”gör vad du ska”?
Och jag går i dag tillbaka till Proletärens och Olle Minells dramatiska information från den 28 oktober 1993, där Minell övertygande visar att förundersökningens Hans Ölvebro tvingades ta till grova lögner för att förklara varför Anti Avsan, än så länge kallad endast ”A”, hördes av rikskrim i juni 1993. Ölvebro drar in den i sammanhanget tydligen helt ovetande polisöverintendenten Curt Nilsson och dennes flickvän för att försöka etablera en lögn som skulle kunna förklara förhöret med ”A”; den korrekta förklaringen var givetvis helt enkelt att Avsan funnits på plats vid Dekorima och därför måste höras.
Att en ledande person inom en mordutredning på påhittade grunder drar in en ej inblandad kollega på detta sätt är givetvis ytterst märklligt, och saken borde förstås omedelbart ha retts ut av de ansvariga. Men dessa, Ölvebro, Röst, åklagare Helin, har givetvis inte haft något intresse av en utredning. (Den som har tillgång till PALME-nytt nr 10 för 1993 har här en spännande och vä intelskriven läsning).
Att i dag vare sig riksåklagaren eller rikskriminalen vill utreda någon enda uppgift som berör Avsan-affären är givetvis lika anmärkningsvärt som stilenligt. De höga instanserna tror att affären kan klaras undan upptäckt enbart genom total tystnad, men den metoden har sedan länge börjat slå tillbaka. Sedan den 3 mars begär jag telefonkonferens med förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp, men jag får inget svar, helt i strid med tryckfrihetsförordningen. Enklaast och ynkligast så.
Detta att myndigheter aldrig ger några besked gör givetvis att ärendet virvlar av ett antal lösa trådändar. Jag finner t ex att Hans-Gunnar Axberger, i dag JO, när han skrev ut granskningskommissionens rapport, hävdar att det var till den sk G-turen vid Norrmalmspolisen som de s k baseballpolisernas verksamhet var koncentrerad. Men Avsan tillhörde enligt alla tillgängliga uppgifter A-turen, en tur som inte finns omnämnd i det aktuella avsnittet av rapporten. Varför detta smusslande? Skulle ”A-turen” lätt ha kunnat associeras med ”Anti Avsan”? Jag har i ett stort antal brev frågat Axberger om denna och andra egendomligheter, men Axberger svarar aldrig.
Den av riksdagen beställda granskningskommissionen i Palme-ärendet var tänkt som det slutliga, bottenhederliga avklarandet av alla olösta frågor. Resultatet blev det motsatta. De verkligt avgörande och farliga frågorna undveks, och redovisningen av det helt centrala avsnittet ”Dekorimamanen” stympades, förvrängdes, förvreds. Varför omnåmndes inte de uteblivna konfrontationerna? Det har jag frågat om i veckor och månader, men jag kan lika gärna, eller hellre, fråga mitt barnbarnsbarn, som än så länge med muntra ögon ser på sitt snart tvååriga liv.
Förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp vet självfallet i varje detalj hur mordet gick till och hur landet ligger, och det är därför hon anser sig tvingad att med sådan arrogans behandla en undersökande journalist som ingenting ont gjort. Men de ansvariga drar sig än så länge för att gå till direkt frontalattack mot denne journalist. Rikskrim har antytt att jag borde förhöras och har bett polisen i min hemstad Uppsala att se på ärendet. Men jag har ännu ingenting hört från den nybyggda polisstationen borta i Svartbäcken. Skulle ett förhör bli av, och kanske rent av leda till rättegång, kreverar krutdurken, eftersom varenda handling i ärendet ”Dekoriamannen” då med automatik blir offentligt tillgänglig.
O, xz om jag finge en dialog med dessa ansvariga personer som sitter och kurar på Östermalmsgatan och Polhemsgatan i Stockholm!