PS, fakta

28.2.1986 -2014.

PS, fakta: Spaningsledningens enda påstådda huvudvittne, Roger Östlund, kom inte förrän  e f t e r  mordet på Olof Palme till biografen Grand, varför Christer Pettersson inte kan ha setts av Östlund vid biografen  f ö r e  mordet. Detta intygas, strax efter mordet, inför förhörande polis, av fem aldrig misstrodda vittnen vid biografen Grand. De säger samstämmigt: Östlund kom till biografen Grand, ja. Men inte förrän klockan 23.30. Då var Olof Palme redan skjuten vid Dekorima. Förhören med de fem fullt betrodda vittnena finns från början och ännu i dag intagna i det av åklagare och polis framlagda förundersökningsprotokollet, våren 1989-

Detta klara besked från polisens egna förhörsledare skulle i normalfallet omedelbart ha lett till att Christer Pettersson aldrig utpekats som misstänkt för mordet på Olof Palme, i synnerhet som andra falska serier av bevis, arrangerade på myndighetsnivå, tidigt avslöjades. Bl a noterades i förundersökningsprotokollet att ett avgörande viktigt, avlyssnat telefonsamtal i verkligheten kunde härledas till knarkhandlaren Sigge Cedergrens  b r o r  Roger Cedergren, alls inte till Roger Östlund.

I en falsk telefonavlyssningsrapport, gällande detta förfalskade telefonsamtal, anges samtalstiden till 23.15-23.21, dvs en tidpunkt då Roger Östlund ännu inte kommit fram till biografen Grands fasta telefon.

Sålunda: ett på minst tre sätt, av svenska myndigheter falskeligen arrangerade, framtagna och presenterade osanna bevis.

Christer Pettersson borde, som nämnt, i ett normalfall aldrig ha beskyllts för Palmemordet. Men detta mord har i 28 år inte varit något normalfall.

Christer Pettersson blev inte fälld, men han blev heller aldrig formellt friad, och åklagare och polis vidhöll i tio år att Christer Pettersson är skyldig och har uppenbarligen inte ändrat uppfattning. Den statliga granskningskommissionen, med nuvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger som ledamot och huvudsekreterare, påstår 1999 i kommissionsrapporten att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”.

Det är den otroliga menedshärvan i den svenska rättsstatens regi som aldrig någonsin kan förklaras bort, som aldrig någonsin kan försvaras. Att Christer Petterssons obduktionsprotokoll aldrig visas kan heller inte försvaras. Rättsstaten dog när Christer Pettersson snärjdes.

Sven Anér

28.2.2014.

Jag ser förstås med glädje det stora bloggintresse just nu för Ulf Lingärdes 15-manna-PM. Jag drar ner min egen aktivitet, men följer naturligtvis händelseutvecklingen, på visst avstånd. Möjligen har SvD:s  märkliga insatser lett till ett ökat intresse för saken, tyvärr i vanlig ordning fel styrt. Jag finns i kulissen. Er tillgivne Sven Anér

 Och ta gärna kontakt med dina lokala medier om Ulf Lingärdes PM 95-103, tydligen den medialt mest förbjudna PM någonsin, 19 år gammal, registrerad, diarieförd, arkiverad men aldrig refererad annat på den här bloggen. Mycket egendomligt!

Bort med ditt onda samvete!

27.2.2014.  För SVT Kultur, angeläget!

I bostaden får jag höra:

”Du har ingenting att ha ont samvete för, Sven! Ditt samvete har aldrig drabbats under de ganska exakt 28 år det här har pågått. Det är så många andras samveten, andra samveten, som har drabbats och som kommer att fortsätta att drabbas, medan det klassiska datum den 28 februari återkommer, ständigt återkommer, med sin åskgrå laddning av det kollektiva svenska, antagligen internationella, molande, värkande, uselt fungerande samvetet.”

Ja, det kanske är så. Men det är just oss själva som vi har så svårt att pränta in sanningar i. Jag vaknar på efternatten med drömmens funderingar ännu svävande: tänk om! Tänk om vad då?

Vi kan inte ändra våra liv, i varje fall inte retroaktivt. Vi väljer våra liv, eller andra gör det åt oss. Jag kan säga:

Tänk om jag, för prick 28 år sedan, hade sagt till mig själv och till mina närmaste den där kalla lördagsmorgonen:

”Palme död? Oerhört, men vad kan jag göra? Mitt liv får väl gå vidare i någorlunda samma rutiner. Vi har en riksåklagare, en rikspolischef, en utarbetad kriminologi... Vänd dig om på sidan, Sven!”

Jag visste inte den morgonen att det var en utarbetad kriminalitet som vi hade. Det tog mig ganska lång tid fram på hösten, 1986, innan skuggorna hunnit samla sig. Sedan har de aldrig viftats bort.

Skickliga att vifta bort genanta och generande onda samveten är däremot personer och instanser betydligt högre än jag, här hemma i Uppsalas Sommarro. Höga ämbetsmän, mäktiga tidningar, tunga strömningar i tiden, och aldrig har denna skrämmande självgodhet blivit mer synlig och iögonenfallande än i den mördade Olof Palmes namn. Aldrig.

I dag virvlar en hel stor tidning, Svenska Dagbladet, ut nya hemgjorda och uselt bottnade idéer, vilka visserligen får föga resonans (t ex i de båda Text-TV-versionerna som förhåller sig mycket oberörda) inom den allmänna opinionen, men naturligtvis gör sitt till för att skapa undran och oro bland alla dessa miljoner här i landet som aldrig fick någon korrekt, kontinuerlig information, utan tjafs och simili, orkestrerat under temat ”Det var nog fan Christer…”

Var det inte Christer? Frågar sig nu yrvakna SvD-läsare av skärmtext och glesnande pappersutgåvor? Var det inte Christer? Ligger det någon sanning i svirret kring lite London, lite apartheid, lite Cypern?

Men vänta ett tag, Christer var ju ingenting av allt detta? Det här var inte Christers livsluft. Hans livsluft var spritångorna kring promillebänken i Sollentuna och hur ska vi hitta kröken eller en sil på en kvart i en kvart? Christer Pettersson fanns i den här dystra trafiken, inte den fina som går över Arlanda och Charles de Gaulle.

Inte det? Nej. Men hur kunde då den svenska rättsstaten i så många år på 80- och 90-talen, i en rapportering som aldrig tycktes tystna, den gången berätta för Sveriges alla miljoner att den stora och alldeles ensamma gärningsmannen vid Dekorima var Christer Pettersson? Vilket den svenska rättsstaten satsade sin själ på, om den hade någon. Det var Christer, glöm inte det, sa riksåklagaren och sprang upp till Högsta domstolen:

”Snälla HD, sätt dit Christer, snälla HD, gör det! Vi får aldrig någon ordning i Sverige annars…”

Men HD var kallsinnig, och 1998 stod rättsstaten och rättvisans gudinna ensamma och övergivna: Ingen Christer att ta till. Ingen Christer att hålla sig till!

Om jag då går till i dag och ser på mig som på en helt vanlig oförstörd svensk, hur ska jag nu reagera? Ska jag säga att det var ju försmädligt att det körde ihop sig med Christer, men vi kan inte få allt här i världen, och Christer var ju ett så bra tips.

Var Christer ett så bra tips? Det var han ju inte. Han var det sämsta tänkbara tipset. Det krävdes långa serier av falska vittnesmål för att fjättra Christer vid stupstocken, alla de falska vittnesmålen hopsvarvade och tillsnitsade av just nyssnämnda rättsstat och gudinna, med god praktisk hjälp av den uppfinningsrike kriminalinspektören Thure Nässén, som varit med förr.

Säkra vittnen trollades undan, och falska vittnen tog deras platser, med lämpliga apparater gjordes gamla ointressanta telefonsamtal om till hyperrelevant bevismaterial att läggas på rättens bord, och när den påstådde telefoneraren, Roger Östlund, i själva verket visade sig vara knarklangaren Sigge Cedergrens bror Roger Cedergren fick inte en sådan bagatell hindra lagfarten eller hindra lagföringen av Christer Pettersson. För det var ju Christer som skulle sättas fast, det var ju regering och rättsstat och gudinna så eniga om?

I tio år var Sverige lydigt och lagligt och förföljde Christer Pettersson med kanske formellt tillåtna medel. I dag är Christer Pettersson, död efter en inte helt utredd fallolycka med hemlig obduktion, ett namn som inte nämns särskilt ofta – nej, det blev lite fel…

Så vad ska vi tänka i dag, menar Alliansen samt en inte särskilt tät allians bland medier – vad ska vi tänka i dag, vi fåkunniga? Ska vi fiska upp Christer Pettersson på nytt, eller ska vi försöka vaska guld ur London och Cypern och Pretoria, som de skäggyviga mannarna gör ur Alaska var dag i vår television? Eller finns någon tredje möjlighet?

Det gör det. Det finns en alldeles utomordentlig tredje möjlighet, vilken har fördelen att den går att belägga som sann. Men den möjligheten för oss in på Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och så är det inte meningen att vi ska gå omkring och tänka. Nej, håll fast vid London och Cypern och Pretoria och tänk inte ens tanken att publicera Annelis och Ankis gnistrande rapportering från Dekorima, de båda flickorna som Hans Ölvebro i ett inspirerat ögonblick på 80-talet döpte till mördare.
”Ja, då är dom mördare…”.

Där skulle Ölvebros förundersökarsamvete ha kunnat slå till, men det gjorde det inte. Vad hade tjejerna på stan att göra den här kvällen? Kallt och djävligt.

Sven Anér – OK, med någorlunda gott samvete, då.

Till SVT Kultur!

26.2.2014

Jag fick i går en vänlig påringning från SVT Kultur där en medverkan från min sida övervägdes men uppsköts. Däremot ringde mig en god vän ca 19.20 och berättade att jag förekommit i ett inslag – var det hos TV Kultur? Mycket tacksam om jag kunde få veta vad inslaget innehöll samt helst en utskrift av den aktuella texten! Tack på förhand!

Sedan jag tagit del av inledningen till SvD:s reportage sänder jag i dag ovanstående skivelse till bl a SvD.

Jag har blivit glatt överraskad av SVT Kulturs vänliga intresse för mitt arbete i denna svåra affär!

Engagerad hälsning och hopp om svar!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Gå in på min blogg, SVT Kultur!

26.2.2014.

SVT Kultur: I Palmeärendet, ett kort viktigt larm!

Gå in på min blogg,

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

och följ, under 2014, ärendet ”Palmekommissionen 95-103” eller, med annan beteckning ”Rikskrim H 19149”, samma ärende.

Detta är, som SVT Kultur kommer att finna, ett oerhört ärende. Hela ursprungsdokumentet, en 6-sidig PM, ligger in extenso ute på bloggen.

Starta där, och ni är raskt inne i Palmegåtans innersta. Hela rättsstaten är informerad, men ingen har gjort något: regeringen, rikskrim, RÅ etc. Samtliga partiers riksdagskanslier, sex kommunstyrelseordförande, de sex största dagstidningarna. En av dessa ordförande har noterat mitt brev, utan kommentar, medan ingen av de över 25 övriga adressaterna har hört av sig. Ingenting pekar på att någon instans över huvud taget har brytt sig om att granska det dramatiska dokumentet, vilket alltså innebär att ingen utomstående i dag kan veta om sakinnehållet är korrekt eller inte.

SVT Kultur – jag gör så här, tipsar om min blogg, eftersom det är när vi själva går in i en dokumentation och själva forskar som det tunga intresset väcks och sakförhållanden kan korrekt dokumenteras!

Med vänligaste och angelägnaste hälsning – SVT Kultur är den första instans som någonsin har behandlat mig hyggligt, inte som någonting som katten envisas med att släpa in. Att jag aldrig någonsin blivit dementerad har hittills inte hjälpt, men jag hoppas alltså att SVT Kultur blir ett undantag!

Tungt engagerad i Sveriges tyngsta ärende,

Kollegial och vänlig hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Kort replik till SvD:s pågående Palme-serie

25.2.2014.

Tacksam för publicering i SvD!

Eftersom statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 mördades av dåvarande piketpolisen, nuvarande rådmannen och moderate riksdagsledamoten

Anti Harald Avsan,

ser jag ingen anledning att i detalj kommentera de uppgifter kring detta mord som med början i dag publiceras i Svenska Dagbladet.

Varken denna tidning eller den svenska regeringen eller representanter för den svenska rättsstaten eller övriga svenska media har under de senaste fem åren någonsin ifrågasatt eller ställt sig tvivlande till mig eller dementerat mina sakligt grundade anklagelser mot Avsan, och varken denne själv, eller annan instans, har föranstaltat om anmälan mot mig för grovt förtal.

Avsan har däremot själv, i aldrig dementerat uttalande för en namngiven äldre poliskollega, medgivit följande:

”Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss”,

dvs ett klart erkännande av Avsans, jämte ett okänt antal kamraters, direkta koppling till mordet på Olof Palme. Enligt besked till mig är Avsan aldrig hörd om detta uttalande, liksom han aldrig hörts annat än en gång tidigare, 1993, den gången upplysningsvis och ej som misstänkt: förhöret offentliggörs inte. Han är aldrig konfronterad med mordplatsens båda kvinnliga huvudvittnen, vilkas förhör heller ej officiellt återgivits

Jag konstaterar att mina uppgifter rörande Avsan är korrekta samt att, sålunda, exempelvis Svenska Dagbladets uppgifter i dag och framgent, är osanna i huvudfrågan: vem sköt Olof Palme?

Sköt Olof Palme gjorde Anti Avsan.

Skulle någon instans i dag. t ex Avsan själv, välja att anmäla mig för grovt förtal, finns givetvis en konkret möjlighet att mordet klaras upp - mordet och allt vad därmed sammanhänger och i dag tynger Sverige.

Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79. 210814-5075.

Det gäller TT:s heder!

22.2.2014.

Till Styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå, samt till Riksmarskalksämbetet. Jag sätter stort värde på svar från båda adressaterna!

Undertecknad Sven Anér, aktiv nyhetsjournalist sedan 1948, anmäler härmed nedanstående händelseutveckling, unik i svensk presshistoria. Unik i svensk historia.

Min anmälan kommer att omfatta alla väsentliga delar av denna händelseutveckling, svidande nära kopplad till det påstått olösta mordet den 28 februari 1986 på dåvarande statsministern Olof Palme.

Vad jag begär, sedan TT:s styrelse tagit del av översända texter, är att TT:s styrelse och nyhetsledning omedelbart initierar en utredning, med tyngdpunkt på TT:s eget agerande under viktiga avsnitt av RÅ:s och polisens Palmeutredning, men även med fokus på den svenska samhällsutvecklingen i stort under tiden omedelbart före mordet samt under de många utdragna åren efter dödsskottet vid Dekorima.

Till Riksmarskalksämbetet framför jag som min mening:

Jag föreslår att Ämbetet måtte vända sig till den svenska regeringen för att i linje med Regeringsformen, 5 kap. Statschefen, från Regeringschefen infordra den svenska regeringens syn på Palmeärendet i stort, sedan 1986 och framåt.

Jag hävdar, här i korthet:

Tidningarnas Telegrambyrå har grovt åsidosatt sin skyldighet att på ett korrekt och oantastligt sätt bevaka det sensationella och skakande Palmemordet, i synnerhet efter den 2 maj 1995 – vad hände denna dag?

Det var då som säkerhetsexperten Ulf Lingärdes promemoria – som ursprungligen erhöll diarienumret 95-103, här på nytt översänd till TT och nu också till Riksmarskalksämbetet, lades på den dåvarande Palmekommissionens bord, alltså den statliga undersökningskommission under landshövding Sigvard Marjasin som under åren 1994-96 var satt att utreda alla faser av Palmemordet.

Promemorians innehåll var och är dramatiskt: författaren, säkerhetsexperten Ulf Lingärde, förklarar, som synes, på de sex tättskrivna sidorna att 15 svenska män kring årsskiftet 1985-86 planerade mordet på dåvarande statsministern Olof Palme. Sant? Det vet inte jag. Det vet inte TT. Jag har forskat. Det har inte TT.

De 15 var – och är i dag – namngivna i promemorian. Och, som sagt, vad hände? Det skrämmande svaret är: ingenting. Från TT:s sida: absolut ingenting. Så vitt jag förstår har TT aldrig, under de snart 19 år som gått,  berört denna promemoria.

Hade TT haft möjligheten? Ja. Den dåvarande Palmekommissionen, liksom dess efterföljare , den statliga Granskningskommissionen, arbetade i princip med öppet diarium, vilket hela tiden, under de båda kommissionernas existens, fanns öppet för medier och andra intresserade att granska, fanns varje dag efter den 2 maj 1995 öppet tillgängligt.

Och eftersom en viktig del av TT:s arbete ständigt varit att med egna eller anknutna resurser gå till ”verken”, som termen lytt, för att ge den svenska allmänheten vetskap om annars svårtillgänglig information, så borde TT ha redovisat promemorians existens och tyngd.

Om TT missat det ursprungliga diariet, funnes då andra och senare möjligheter? Ja, i min mycket noggranna serie nyhetsbrev ”PALME-nytt” återgav jag år 1997 en klar och tydlig redovisning av vad som då var känt rörande ärende 95-103 i Palmekommissionens diarium. Mina texter var i sig själva informerande, och de har naturligtvis gett anvisningar på viktig sidoinformation, helt enkelt öppnat ärendet för en professionellt engagerad nyhetsbyrå, med nationell täckningsplikt, att ta del. Så skedde inte.

Jag har nu, för ett par dagar sedan, haft anledning att fästa speciell uppmärksamhet vid ett avgörande viktigt brev, 18.3 1998, ställt av mig till dåvarande chefen för rikskriminalpolisen Lars Nylén, med tio för kännedom-adressater, bland dessa även TT (!).

Brevet, som kan sägas innehålla Palmemordets absoluta kärna, bifogas för noggrann läsning, TT:s styrelse! Det finns arkiverat i rikskriminalpolisens omfattande Palmearkiv, men har aldrig blivit i praktiken öppet känt förrän i dag.

Och TT har naturligtvis inte varit ensam i sin totala inaktivitet. Jag fick aldrig något svar på mina skrivelser den 18 mars 1998, varför jag inte säkert kan veta vilka instanser som faktiskt nåtts av mitt dramatiska larm (min post har, under mitt arbete med detta svåra ärende, saboterats vid elva tillfällen), men jag erhöll här om dagen bevis för att i varje fall rikskriminalpolisen blivit informerad, sedan rikskrim, på min begäran, sänt mig min skrivelse i kopia, jämte PM 95-103 in extenso, dokumentet nu försett med rikskrims kompletterande diarienummer Ai 205-98/H 19149!

Av rikskrims kopia – som alltså bifogas - framgår att det inte är förrän just den 18 mars 1998 som rikskrim anser sig ha mottagit den första officiella kommunikationen om promemorians existens, vilket förstås, liksom så mycket annat, är häpnadsväckande. Borde inte Palmekommissionens sekretariat, liksom den efterföljande Granskningskommissionens sekretariat, ha skyndat sig att omedelbart larma engagerad RÅ, engagerad polismyndighet?

Tydligen inte. Promemorian fick orörd och ogranskad bli liggande på en av Marjasins innersta hyllor, tills Granskningskommissionens huvudsekreterare, nuvarande JO Hans-Gunnar Axberger, hittade den på denna hylla och, tydligen helt oberörd, tillsammans med annan gammal Marjasin-dokumentation, sände den vidare till Riksarkivet, där den därefter legat, och ligger, orörd och ostörd i Kungsklippans inre. Den som skulle önska, t ex TT, kan i morgon dag begära fram en kostnadsfri kopia.

Dokument ”Palmekommissionen 95-103” har allt sedan det nådde Sigvard Marjasins skrivbord fört en icke-tillvaro. Många har känt till, eller i varje fall anat, dess existens, men den har i nära nitton år undgått officiell upptäckt, och regering eller myndigheter har ingenting gjort för att öppna några dörrar.

Den ende som arbetat mot strömmen tycks vara jag själv. Jag slog det första larmet år 1997, och jag har fortsatt, i PALME-nytt och i en mycket ensidig korrespondens med myndigheter och inte minst med TT, de senaste åren fortlöpande redovisat dessa tunga skeenden på min flitigt besökta blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

utan att på något avgörande sätt observeras.

Rubriken på denna skrivelse till TT:s styrels  och till Riksmarskalksämbetete lyder:

Det gäller TT:s heder.

Ja. Eftersom det på en nyhetsbyrå med TT:s monopolliknande position måste ställas krav som aldrig får töjas. Riksmarskalksämbetets heder berörs inte, eftersom det aldrig varit Ämbetets sak att bedriva separat forskning i Palmeärendet; information skulle ha kommit från den svenska regeringen:

Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter

Det går att påstå att mordet på en statsminister är en rikets angelägenhet.

Jag önskar sålunda snabba erkännanden från TT:s och Riksmarskalksämbetets sida sida av mottagandet av detta konvolut. Jag önskar även, från TT, beskedet att TT inte tänker släppa denna sak. Denna kolmörka sak.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-752 39.

Bil:  promemorians fullständiga ordalydelse, PM 95-103, inkl rikskriminalpolisens kopia av mitt brev (för kännedom bl a TT) 18.3.1998, Lars Nylén.

Ytterligare info kan TT:s styrelse inhämta från Rikspolisstyrelsen, resp förundersökningsledaren vice RÅ Kerstin Skarp. Hela serien ”PALME-nytt-boken, för åren 1993-2001, finns tillgänglig hos bl a universitetsbiblioteken,

PS: Svenska Dagbladets chefredaktör meddelar denna söndag den 23 februari att tidningen fr o m tisdagen den 25 februari avser att publicera en reportageserie kring Palmemordet, med delvis ”nygamla” inslag.

Jag kan inte kommentera reportageserien förrän den föreligger i tryck, men jag kan redan denna söndag konstatera att SvD ingalunda stängt dörren för Christer Pettersson som Olof Palmes mördare. Jag blir rädd att denna notering beträffande Christer Pettersson kommer att ange tonen: gamla, många gånger bestridda, avfärdade, dementerade påståenden lyfts på nytt fram i rampljuset, med nyputsat trovärdighetsskimmer.

Men jag återkommer efter noggrann läsning.

Sven Anér, FK, DHS, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. Nyhetsjournalist och författare sedan 1948, DN, SVT samt free lance. 210814-5075.

PPS

.SvD med det damatiska palminitiativet kom kl 8 i vår brevlåda, och ett antal nerver  vill inte lkägga sig till ro inför

hockeyns guldmatch 0m någon timms. Tankarna går. Skulle allt om skrivits under de 38 åren plötsligt vara ointressant? Vi får se om några dagar, när SvD;s oväntade Palmegiv har nått styrfart..

Ryker allt undan då de nya vågsvallen börjar nå styrfar1?

Kommer det här Poutiainenuttalandt uttalandet att få stå kvar, i stenstil:

Imaj 1989 när förundersökningen mot Christer Pettersson släpptes väntade vi att finna det protokoll Rimborn skrivit om sina samtal med Lisbet Palme på sjukhuset. Detta lyste dock med sin frånvaro, Rimborn förekom inte i den 3000-sidiga förundersökningen, Officiellt hade han alltså över huvudet taget inte pratat mef Lisbet Palme, Han var helt enkelt bortretuscherad ur handlingen; en icke-person.

Jag slutar citatet där, men saken blir tydligare och tydligare. Fakta virras bort. Oreglementsenligt polisiärt handlande lägger sig  som en svart smet över händelseutvecklingen och rapporteringen. Ska detta glömms bort i SvD-serien?

Som jag flera gånger skrivit på bloggen och i Lisbethboken är Rimbornavsnittet helt centralt – och ouppklarat. Hur kommer SvD-journalisterna att kunna tas med Rimborn och med Lisbeth Palme? Hur kommer de att kunna tas med journalistkollegerna Kari och Perti Poutianen, de båda bröderna som naglade fast de flesta av mordets sanningar? SA.

DS

Bilaga

Scannad kopia av promemorian

Promemoria 95-103

På allmän begäran kommer här en scnnad kopia av promemoria Palmekommisionen 95-103
Inkommen 1995-05-02
Öppna pdf-fil

Hur fick polisen info om 15-mannaupproret? Svar: från Sven Anér…

Men jag drar mig nu tillbaka.

21.2.2014.

Det känns rätt skönt. Jag blir den pensionerade stinsen: där går ett tåg till, och där fastnar ett tåg till, men det bryr jag mig inte om.

Varför sätter jag mig då på nytt vid ordbehandlaren? Jo, för att stora ting i Palmeärendet måste reläas vidare till den forskning som väntar, om inte precis bakom knuten så inom överskådlig tid.

Kan jag påstå att min info kan vara så unik? Ja, i många avseenden. Följ med här:

Jag är nu i tillfälle att ge hela kronologin för Ulf Lingärdes 15-manna-PM, sedan rikskrim i dag, sent omsider, låter mig få veta att den första informationen om denna centralt unika promemoria av mig sändes den 18 mars 1998 (ankomstregistrerad den 20 mars hos rikskrim) till rikskrims dåvarande chef, kriminalkommissarien Hans Ölvebro.

Jag var givetvis på det klara med att jag på sin tid informerade Ölvebro (samt en rad av rättsstatens toppar!) om Ulf Lingärdes dramatiska rapportering, men jag har hittills utgått från att rikskrim den gången, sedan åtminstone ett par år tillbaka, redan varit fullgott informerad.

Nu ser jag att så inte varit fallet. Officiellt blev rikskrim aldrig briefad innan mitt brev den 20 mars 1998 ankom till registraturen. Otroligt – som så mycket.

Hur har då denna promemoria vandrat? Jag ger vad jag nu ser som den kompletta kronologin:

1995-05-02: Lingärde lämnar (möjligen personligen?) upp sin PM till dåvarande Palmekommissionen (Marjasin). PM ”95-103” läggs av dåvarande huvudsekreteraren Per Kjellsson ad acta; den har ännu i dag inte behandlats av någon som helst myndighet;

1996: Kjellssons efterträdare som huvudsekreterare för den till en ”Granskningskommission” ombildade Palmekommissionen, nuvarande justitie ombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, tar inget som helst ansvar för denna avgörande viktiga promemoria, som han hittar på en av Marjasins gamla hyllor, utan skyfflar den vidare till riksarkivet, tillsammans med praktiskt taget allt annat Marjasin-material;

1997: Utförlig dokumentation i olika nummer av PALME-nytt för detta år;

1998, rikskrim Ai.205-98, PM avsänd från Sven Anér 18.3.1998, ankomstregistrerad hos rikskrim 1998-03-20, registernumret sedermera ändrat till H 19149,: jämte missivbrev från Anér, återges in extenso här nedan:

/scannad sida, ”18.3.1998, För Lars Nylén, rikskrim” /då chef/.

Fortsatt brevtext från mig i dag, 21.2.2014:

Jag sänder nu denna skrivelse till rikskrim, för arkivering under nr H 19149.

Jag ställer inget som helst krav på att rikskrim studerar skrivelsen, än minre att rikskrim vidtar någon åtgärd.

Jag har insett att den svenska rikskriminalpolisen (med Lars Nylén som en av de tidigare cheferna), från tidpunkten för det dödande skottet mot Olof Palme har varit och är totalt ointresserad av denna händelse, men eftersom jag utgår från att rikskrim inte destruerar mina texter (vilket bl a skulle kräva destruktion av hela min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com)

så kommer dokumentationen att finnas tillgänglig för den forskning som kommer att följa, i en annan tid, en annan miljö, en annan atmosfär.

Själv arbetar jag från och med nu i ett tempo som närmar sig noll, vilket mina magnerver mm uppskattar. Men jag sitter väl med visst ansvar kvar, inte minst för den till H 19149 omdöpta promemorian från statliga säkerhetsexperten Ulf Lingärde. Aldrig hörd i detta ärende. Död ung.

Men som sagt, rikskrim och även RÅ: ni behöver absolut inte läsa, men sudda inte i texterna. De beskriver det märkligaste kapitlet i Sveriges rättshistoria. I Sveriges historia över huvud taget.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

H-G Axberger, varför omnämns inte dnr 95-103, alias H 19149, inte i granskningskommissionens rapport?

J17.2.2014. Hans-Gunnar Axberger!

I anslutning till min skrivelse av 15.2, ingiven till bland andra Riksdagens Talman, frågar jag dig i dag:

Varför finns inte Palmekommissionen 95-103 resp rikskrim H 19149 över huvudtaget omnämnd eller refererad eller kommenterad i granskningskommissionens rapport från 1999?

Denna promemoria upplämnades till dåvarande Palmekommissionens sekretariat 2.5.1995, och den bör från rikskrim under dnr H 19149 ha återkommit till antingen Palmekommissionens eller Granskningskommissionens sekretariat 1995/1996, varefter den, antagligen genom din försorg, slutligen har placerats hos Riksarkivet.

Trots dessa minst tre rörelser finns denna PM ej omnämnd av granskningskommissionen – varför inte? Som du säkert erinrar dig räknas i denna Ulf Lingärdes PM de 15 personer upp som i PM utpekas som sammansvurna i syfte att röja statsminister Olof Palme ur vägen. Det går att säga att denna PM är en av de viktigaste handlingar de båda kommissionerna kom i beröring med, antagligen den allra viktigaste.

Jag önskar din omedelbara kommentar! Denna korrespondens kommuniceras till bland andra Riksdagens Talman, och jag önskar nu ett omedelbart svar!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Tills vidare en tystnad

17.2.2014.

Att leva, självmant går att säga, inom Palmeärendets förtrollning är ett egendomligt liv. Det utspelas nästan alltid, nästan genomgående i sin egen tystnad. Ingenting stör den allmänna likgiltigheten, och att ovedersägliga bevis framläggs förändrar inte spelplanen, förändrar inte spelet.

För sanningen låstes in någon gång i december 1985. Sedan dess har den då och då, under perioder ganska ofta, tillåtits skymta, i de få fristående kommentarer som blivit synliga, men sanningen, eller rättare sagt lögnen, har aldrig fått knuffas mellan på minsta sätt jämbördiga parter. Och ett påstående, aldrig så korrekt, vinner aldrig plattform och mark så länge det inte tas på allvar, blir en del i den debatt som kan säkra ett samhälles sanning.

Jag går i min enkla och obetydliga ensamhet hemma i Sommarros tystnad, och jag känner min självpåtagna börda som inte får något gensvar. Jag har aldrig haft annat yrke än nyhetsjournalistens, i vid bemärkelse, och jag anser mig ha känt och vetat hur mitt yrke rätt ska utövas. Det rör sig om händelsejournalistik, och händelser slår själva larm, till en härskara av nyhetsredaktörer och journalister med professionens bett. Utom i fallet Palme. Här är ett helt yrke, en hel yrkesetik satt ur spel, år ut och in, ut och in.

På bloggen har du just läst min egen larmsignal: 15 svenska män anklagas för att i samråd ha röjt sittande statsminister ur vägen. Vilken blir reaktionen? Jo än sen då. Det är ingenting som behöver granskas och noteras, av statliga myndigheter eller av näst intill statliga nyhetsbyråer. Låt Anér peta med sin unkna materia, oss på samhällets äkta barrikader intresserar den inte.

Jag går omkring, mellan sovrum och kök och TV, med hjärtat stört och fjättrat av ett samvetskval som inte vill släppa. Samvetskval? Måste jag själv gå omkring med samvetskval? Tydligen, det är något jag inte själv bestämmer. Mitt budskap går inte fram, alltså är det jag själv som ska ha samvetskval. Och samvetet har en egen vilja, en mycket klar egen vilja.

Jag har låtit min blogg vara i fred under några tämligen omvälvande veckor, då stora nyhetskonglomerat har lyft uppe denne journalisten Sven Anér med en tång och befunnit honom för lätt. Smörgåsar och kaffe i Sommarro, långa diskussioner i Palmeärendets utkant, men efter många månader som kunnat ge viss hoppfullhet, ett farväl på det gråaste av papper:

”Nej, du har förverkat hela ditt journalistiska förtroende genom att publicera vad du kallar för fakta men som inte håller vid en millimetergransning!”

”Ja, då får vi väl skiljas då…”

Inget kontrakt, inget samarbete, en sedel som tack för det som varit – vad är det som har varit? Och Palmeärendet grundfast kvar i en dy som inte släpper efter?

I gå gick jag då ut med egentligen ingen annan text än de båda svenska granskningskommissionernas egen, redovisningen av 15 svenska mäns planer på att röja undan en statsminister, en text som kommissioner, åklagare och polis i årtionde efter årtionde gjort allt för att låsa inne, med åtkomsten i praktiken stoppad, Medan jag arbetar får jag, nu i februari 2014, för första gången klar vetskap om att de 15 herrarnas dödspromemoria faktiskt sedan 1990-talet suttit inhäftad i en av rikskrims orangefärgade pärmar: här står allt om de 15:s gäng! Vi har inte precis granskat så noga, kanske, men vi har de avgörande sex arken, så säg inte annat…

Detta är en ny sorts åklageri, en ny sorts polisiär aktivitet.. Viktigt material samlas in och läggs på hög och får finna registerstämplar och diarienummer, det får räcka! Skulle vi dessutom höra alla dessa påstådda 15, nej hör nu där. Den oförsynta verksamheten får Sven Anér själv ägna sig åt om han nödvändigt vill. Dnr 95-103 ligger snyggt och stilla på sin hylla, vi tänker inte röra de sex arken, som denne envise Sven Anér tycks tror löser en hel mordgåta med fortfarande okänd gärningsman. Vi arbetar med hederlig, normal polisverksamhet, och det tänker vi fortsätta med. 15 sammansvurna, vi har väl aldrig hört sån dumhet…

Aftonbladet bör ha haft min skrivelse i tid till tisdagens tidning, men där fanns inte plats eftersom Leif GW kommit i vägen med beskrivningen av sina höftsmärtor – säkerligen allvarliga, det betvivlar jag inte alls, och jag sänder gärna en tanke av medlidande.

Men var är proportionen? Journalistik är alltid en stor dosis proportion. Höftsmärta mot en kanske snart löst mordgåta?

Lugna ner dig, samvetet. Låt andra ta över din syssla, till exempel de poliser som späckade den grundläggande anklagelsen mot Christer Pettersson full med helt öppna och bevisbara och bevisade lögner! När ni hela tiden laborerade med fel Roger som mordets stora huvudvittne, hörde inget samvete av sig den gången? När Roger Cedergren gjordes om till Roger Östling? Inte det? Nej vi är inte alla identiskt funtade.

Och, RÅ, hur kändes det att be HD titta på en påse, för det mesta inte ens halvsanna vittnesmål, och när RÅ, förundersökningsledare(!), så väl visste, från sina papper och inifrån sitt samvete, att Christer Pettersson från första stunden varit krinsp Thuré Nässéns egen så duktigt falskeligen uppfunne syndabock med uppgift att svara för Olof Palmes liv och död?

Här dog ju den svenska rättvisan, den svenska rättsstaten, und der Teufel lachte dazu.

Samvete? Att tala med er om samvete, så bortkastat!

Har TT något samvete då, nyhetsbyrån som är så omvärvd av heder och nykter rapporteringsiver. Det vill jag se först. Jag kan inte veta ur egen fatabur, eftersom TT aldrig besvarar mina brev.

Mitt eget samvete nu då, på tisdagseftermiddag, medan skrinnare varv efter varv åkt sina 10 000 meter, medan Lena i lugn och vänlig ro fixat tiodagarstvätten och medan jag själv, mellan sovrum, kök och TV sökt mitt lugn och mitt godtagbart rena samvete, bortom en rättsstats lögner och Potemkinkulisser. Kanske känns hjärtat snällare nu. Och ännu en tanke går utan ironi till GW:s höft; en jämnårig nära vän har samma bekymmer, och ni bör båda tröstas.

Men hur tröstas en hel svensk narrad nation? Sven Anér

18.2.2014. Ingen som helst anmärkning har, under den tid som gått, riktats mot sakuppgifterna i mina senaste skrivelser, varför skrivelserna borde vara accepterade utan begränsningar.

Tyvärr är det inte så som min forskning tas emot. Tystnad betyder i stället ointresse, dvs låtsat ointresse.

Få se vad som händer. SA.

Aldrig dementerad.

H 19149 efterlyses i kompletta kopior!

17.2.2014.

Rikskriminalpolisen!

Jag har tidigare efterlyst rubr handling H 19149 men ej erhållit. Vänligen sänd omedelbart!

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Det gäller Sveriges framtid!

15.2.2014.

Detta utskick går till bl a politiker, stats- och kommunaltjänstemän, representanter för media.

Det brev, med 6-sidig bilaga, som i dag sänds till Riksdagens Talman, till Regeringen och till Tidningarnas Telegrambyrå, TT, och som här bifogas, är kusligt självförklarande:

Mordet på Olof Palme fanns arrangerat och klart inom delar av den svenska statsförvaltningen veckor, kanske månader innan det utfördes, men det har därefter i nästan 28 år legat i praktiken orört, utan att uppenbara bevis har utretts, utan att den totalt avslöjandesäkerhetspromemoria, som bifogas detta brev, har fått komma upp på bordet upp på bordet för ansvarsfull granskning.

Femton svenska män pekas ut som sammansvurna inför mordet på sin statsminister, Olof Palme, men varken makt eller myndighet eller media har agerat för att fastställa sanningshalten, för att hitta sanningen..

Gå in i materialet, begär fram kompletterande information, ställ de ansvariga mot väggen: ansvariga den gången, ansvariga i dag! Eller begär att jag, som slår larm, blir lagförd för falsk beskyllning, gärna det! Slå er bara inte till ro, ni som känner ansvar för det svenska samhället! Utan lägg detta samhälle under lupp och under obarmhärtigt avslöjande sökarljus!

Låt sanningen komma tillbaka till Sverige!

Sven Anér

Aldrig dementerad

I Palmeärendet har den svenska rättsstaten sedan 1986 brutit mot regeringsformen!

”Statschefen hålles av statsministern underrättad…”

Likalydande skrivelse, inklusive 6-sidig bilaga Dnr 95-103, går till Riksdagens Talman, till Regeringen, samt till TT.

Uppsala i Sommarro, den 15 februari 2014.

De uppgifter jag lämnar är sedan länge kända för olika grupper inom det svenska samhället, för några har de varit kända sedan en tid före mordet på statsminister Olof Palme. De har aldrig på minsta sätt dementerats.

I stället har vi i 28 år fått uppleva en oformligt utdragen, medvetet partisk förundersökning, falskeligen ledd av riksåklagaren och rikspolischefen, varför den svenska allmänheten – och inte minst det grundlagsmässigt så involverade kungahuset – har tvingats lita till halvkvädna visor och medvetet arrangerade lögner.

Jag understryker: det jag här kommer att berätta är inte nytt, men det har uppenbarligen varit livsfarligt för makt och myndigheter och medier att ge ärendet den publicitet och den gnistrande uppmärksamhet som det förtjänat.

Vad är då ärendet? Jag komprimerar:

Den 2 maj 1995 ingavs, ursprungligen anonymt, till den då sittande s k Palmekommissionen (ledd av landshövding Sigvard Marjasin) en tättskriven 6-sidig promemoria, som av Palmekommissionens sekretariat inregistrerades under dnr 95-103. Senare framkom att författaren varit numera avlidne, tidigare vid flera tillfällen statligt engagerade säkerhetsexperten Ulf Lingärde.

I denna PM uppges att 15 på olika nivåer statsanställda män varit sammansvurna i syfte att – som ett par av de sammansvurna uttrycker det -

röja Palme ur vägen.

Denna 6-sidiga PM, uppenbarligen sålunda med Ulf Lingärde som författare, är nu fogad till denna skrivelse. Provenienser och litteraturhänvisningar till denna PM och några övriga bilagor återges i slutet av brevet, och det känns viktigt att redan nu notera hur pass öppet denna praktiskt taget hemlighållna promemoria i själva verket funnits inregistrerad och noterad i offentliga arkiv.

Sålunda blev alltså promemorian för första gången registrerad i den sedermera nedlagda Palmekommissionen, under beteckningen ”Palmekommissionen 2-5-1995, Dnr 95-103”, men det finns inget tecken på att denna så otroligt eldfängda redovisning blivit formellt granskad, då eller senare.

PM har tydligen, hos Palmekommissionen, lagts att vila fram till en tidpunkt under 1996, då Palmekommissionen förpuppades och ersattes av den nya Granskningskommissionen, under landshövding Eric Ericsson. Men jag har inte kunnat finna att promemorian omregistrerades inom den nya kommissionen. I stället syns den, helt obearbetad, ha sänts över, tillsammans med hela det uppkomna Palmekommissionsmaterialet, till Riksarkivet, där det fortfarande, till synes obehandlat, finns att tillgå och kan beställas fram.

Någon gång, antagligen efter 1995, har promemorian också, i yttersta tysthet, hamnat hos RÅ:s och rikskriminalpolisens gemensamma förundersökning och där fått rikskrims specialbeteckning H 19149. Rikskrim ger inga närmare upplysningar.

Sålunda får jag inte ut promemorian i rikskrims kopieversion, varför jag inte kan veta vid vilket datum skrivelsen anlände till rikskrim och heller inte om den blivit föremål för någon bearbetning inom rikskriminalpolisen eller RÅ, som är förundersökningsledare, något som jag inte har anledning att förmoda. Rikskrim har inte förrän i skrivelse till mig A043.812/2014, 2014-01-30, någonsin utåt avslöjat att Lingärdes promemoria, den i särklass viktigaste handlingen inom hela Palmeutredningen, existerat.

Så, så sent som den 11 november 1997, alltså två och ett halvt år sedan promemorian blivit inlämnad till Sigvard Marjasins Palmekommission, kan jag för första gången i mitt nyhetsbrev nr 11/97:8, ingående i serien PALME-nytt, redovisa upptakten till denna oerhört tunga affär. Men inget annat medium tar upp ärendet, vare sig då eller i dag. Saken har alltså, så vitt jag vet, hittills aldrig noterats annat än av PALME-nytt resp på min nu löpande blogg:

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

där den 6-sidiga texten i dag återges in extenso; i tryck finns den ännu inte i sin helhet någonstans återgiven.

Detta i alla avseenden så skrämmande ärende kryper i dag mycket nära den svenska regeringsformen, som är vår viktigaste grundlag.

Enligt regeringsformen, som i nuvarande skick kungjordes 1972, gäller följande rörande Statschefen, kapitel 4:

1§. Statschefen hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter. När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap.

I ärendet med de 15 uppgivna upprorsmännen har inget som helst sådant samråd förekommit, ett flagrant brott mot regeringsformens kapitel 4, dess första paragraf.

Detta påpekande berör alltså, direkt och i högsta grad, den i dag sittande kungen, vårt kungahus i dag. Kungen undanhålls all skrämmande relevant information, och detsamma gäller givetvis tronföljaren kronprinsessan Victoria. Kungahuset har, liksom vi övriga svenskar, förletts att lita på uttalanden från regeringar av olika partikulörer: ständigt inkorrekta, mot bättre vetande falska.

Jag överlämnar nu detta stora, tunga, mörka ärende till den svenska rättsstaten, och inte minst kungahuset, för genomläsning, kontroll, åtgärd.

Är de framlagda uppgifterna korrekta? Låg en sammansvärjning av 15 män i statens tjänst bakom mordet på sittande statsminister, Olof Palme? Detta är i dag ännu inte officiellt fastslaget, men uppgifterna är offentligt registrerade och framlagda av granskningskommissioner, riksåklagare och polis, de har aldrig på minsta sätt dementerats, varför inte bara jag utan hela det privata och offentliga Sverige, ledamot av den Europeiska gemenskapen, har stor anledning, bävande anledning, att se Ulf Lingärdes promemoria ”Palmekommissionen Dnr 95-103” framdragen i det sanna, skarpa dagsljuset.

Sverige står vid ett vägskäl.

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, Sommarro, 752 39 Uppsala.

018-15 12 79. Journalist, författare. FK, DHS
Länk till referat av promemorian 95-103

Referenser, litteraturhänvisningar:

Promemorian ”Palmekommissionen, Ink 1995-05-02, Dnr 95-103” innehåller inledningsvis, i texten, vissa upplysningar rörande promemorians bakgrund och tillkomst.

I PM namnges de 15 män som utpekas som upprorsmän med syfte att ”röja Olof Palme ur vägen”. PM tillskrivs säkerhetsexperten Ulf Lingärde, nu död.

Promemorian kan beställas från Riksarkivet, Box 12541, 102 29 Stockholm, under samlingsbeteckningen ”Palmekommissionens /Marjasin/ efterlämnade dokument”, och även från rikskriminalpolisen, Palmeutredningen, Box 12256. 102 26 Stockholm, ärendenr H 19149, där promemorian okänd befunnit sig under ovisst antal årtionden.

Min egen inledande behandling av ärendet återfinns i ”PALME-nytt-boken” för 1997, 11/97:8, förvaras hos universitetsbiblioteken. Denna presentation har, så vitt jag vet, aldrig noterats av andra svenska medier.

Denna skrivelse går till Riksdagens Talman, 100 08 Stockholm, till Regeringen. 103 33 Stockholm, samt till Tidningarnas Telegrambyrå, 105 12 Stockholm, vilken, så vitt jag vet, under 28 år aldrig har behandlat promemorian ”Palmekommissionen 2-5-1995”.