Bort med ditt onda samvete!

27.2.2014.  För SVT Kultur, angeläget!

I bostaden får jag höra:

”Du har ingenting att ha ont samvete för, Sven! Ditt samvete har aldrig drabbats under de ganska exakt 28 år det här har pågått. Det är så många andras samveten, andra samveten, som har drabbats och som kommer att fortsätta att drabbas, medan det klassiska datum den 28 februari återkommer, ständigt återkommer, med sin åskgrå laddning av det kollektiva svenska, antagligen internationella, molande, värkande, uselt fungerande samvetet.”

Ja, det kanske är så. Men det är just oss själva som vi har så svårt att pränta in sanningar i. Jag vaknar på efternatten med drömmens funderingar ännu svävande: tänk om! Tänk om vad då?

Vi kan inte ändra våra liv, i varje fall inte retroaktivt. Vi väljer våra liv, eller andra gör det åt oss. Jag kan säga:

Tänk om jag, för prick 28 år sedan, hade sagt till mig själv och till mina närmaste den där kalla lördagsmorgonen:

”Palme död? Oerhört, men vad kan jag göra? Mitt liv får väl gå vidare i någorlunda samma rutiner. Vi har en riksåklagare, en rikspolischef, en utarbetad kriminologi... Vänd dig om på sidan, Sven!”

Jag visste inte den morgonen att det var en utarbetad kriminalitet som vi hade. Det tog mig ganska lång tid fram på hösten, 1986, innan skuggorna hunnit samla sig. Sedan har de aldrig viftats bort.

Skickliga att vifta bort genanta och generande onda samveten är däremot personer och instanser betydligt högre än jag, här hemma i Uppsalas Sommarro. Höga ämbetsmän, mäktiga tidningar, tunga strömningar i tiden, och aldrig har denna skrämmande självgodhet blivit mer synlig och iögonenfallande än i den mördade Olof Palmes namn. Aldrig.

I dag virvlar en hel stor tidning, Svenska Dagbladet, ut nya hemgjorda och uselt bottnade idéer, vilka visserligen får föga resonans (t ex i de båda Text-TV-versionerna som förhåller sig mycket oberörda) inom den allmänna opinionen, men naturligtvis gör sitt till för att skapa undran och oro bland alla dessa miljoner här i landet som aldrig fick någon korrekt, kontinuerlig information, utan tjafs och simili, orkestrerat under temat ”Det var nog fan Christer…”

Var det inte Christer? Frågar sig nu yrvakna SvD-läsare av skärmtext och glesnande pappersutgåvor? Var det inte Christer? Ligger det någon sanning i svirret kring lite London, lite apartheid, lite Cypern?

Men vänta ett tag, Christer var ju ingenting av allt detta? Det här var inte Christers livsluft. Hans livsluft var spritångorna kring promillebänken i Sollentuna och hur ska vi hitta kröken eller en sil på en kvart i en kvart? Christer Pettersson fanns i den här dystra trafiken, inte den fina som går över Arlanda och Charles de Gaulle.

Inte det? Nej. Men hur kunde då den svenska rättsstaten i så många år på 80- och 90-talen, i en rapportering som aldrig tycktes tystna, den gången berätta för Sveriges alla miljoner att den stora och alldeles ensamma gärningsmannen vid Dekorima var Christer Pettersson? Vilket den svenska rättsstaten satsade sin själ på, om den hade någon. Det var Christer, glöm inte det, sa riksåklagaren och sprang upp till Högsta domstolen:

”Snälla HD, sätt dit Christer, snälla HD, gör det! Vi får aldrig någon ordning i Sverige annars…”

Men HD var kallsinnig, och 1998 stod rättsstaten och rättvisans gudinna ensamma och övergivna: Ingen Christer att ta till. Ingen Christer att hålla sig till!

Om jag då går till i dag och ser på mig som på en helt vanlig oförstörd svensk, hur ska jag nu reagera? Ska jag säga att det var ju försmädligt att det körde ihop sig med Christer, men vi kan inte få allt här i världen, och Christer var ju ett så bra tips.

Var Christer ett så bra tips? Det var han ju inte. Han var det sämsta tänkbara tipset. Det krävdes långa serier av falska vittnesmål för att fjättra Christer vid stupstocken, alla de falska vittnesmålen hopsvarvade och tillsnitsade av just nyssnämnda rättsstat och gudinna, med god praktisk hjälp av den uppfinningsrike kriminalinspektören Thure Nässén, som varit med förr.

Säkra vittnen trollades undan, och falska vittnen tog deras platser, med lämpliga apparater gjordes gamla ointressanta telefonsamtal om till hyperrelevant bevismaterial att läggas på rättens bord, och när den påstådde telefoneraren, Roger Östlund, i själva verket visade sig vara knarklangaren Sigge Cedergrens bror Roger Cedergren fick inte en sådan bagatell hindra lagfarten eller hindra lagföringen av Christer Pettersson. För det var ju Christer som skulle sättas fast, det var ju regering och rättsstat och gudinna så eniga om?

I tio år var Sverige lydigt och lagligt och förföljde Christer Pettersson med kanske formellt tillåtna medel. I dag är Christer Pettersson, död efter en inte helt utredd fallolycka med hemlig obduktion, ett namn som inte nämns särskilt ofta – nej, det blev lite fel…

Så vad ska vi tänka i dag, menar Alliansen samt en inte särskilt tät allians bland medier – vad ska vi tänka i dag, vi fåkunniga? Ska vi fiska upp Christer Pettersson på nytt, eller ska vi försöka vaska guld ur London och Cypern och Pretoria, som de skäggyviga mannarna gör ur Alaska var dag i vår television? Eller finns någon tredje möjlighet?

Det gör det. Det finns en alldeles utomordentlig tredje möjlighet, vilken har fördelen att den går att belägga som sann. Men den möjligheten för oss in på Polhemsgatan på Kungsholmen i Stockholm, och så är det inte meningen att vi ska gå omkring och tänka. Nej, håll fast vid London och Cypern och Pretoria och tänk inte ens tanken att publicera Annelis och Ankis gnistrande rapportering från Dekorima, de båda flickorna som Hans Ölvebro i ett inspirerat ögonblick på 80-talet döpte till mördare.
”Ja, då är dom mördare…”.

Där skulle Ölvebros förundersökarsamvete ha kunnat slå till, men det gjorde det inte. Vad hade tjejerna på stan att göra den här kvällen? Kallt och djävligt.

Sven Anér – OK, med någorlunda gott samvete, då.