Larm redan 23.24? Användes TT som cover-up?

25.11.2012. Till Ledningen för TT.

I samband med min fortlöpande utredning av omständigheterna kring mordet på Olof Palme vill jag ställa en preciserad fråga kring upptakten till mordet:

I den offentliga utredning som numrerats SOU 1987:14 sägs på sidan 90 bl a följande:

TT fick kl 23.24 en uppgift från LAC att det hade förekommit skottlossning på Sveavägen. Man ringde omedelbart till SBC, varifrån man från början inte fick närmare besked. Kl. 23.40 ringde en ”tipsare” och uppgav att den beskjutna var Olof Palme.---

Omkring kl. 00.15 fick TT från SBC besked att den beskjutne var Olof Palme och att denne var död. Ett s.k. flashtelegram med besked om dödsfallet gick ut kl. 00.20.---

Jag har några frågor i anledning av ovanstående:

Nr 1: Som TT vet har alla tidsuppgifter avseende mordet varit under debatt. Bl a har den officiella tidpunkten för själva mordhandlingen, 23.21, i många sammanhang betvivlats och bl a förlagts till 23.28. Jag frågar då: är inklockningen av LAC-meddelandet till TT, 23.24, en TT-medarbetares egen, eller är det LAC som har gett tidpunkten?

Nr 2: Jag frågar, eftersom inte ens polisens sambandscentral, SBC, kl 23.24 hade något som helst meddelande om eventuell skottlossning.

Nr 3: Av ovanstående finstilta redogörelse förefaller framgå att TT försökt kontrollera hos SBC men fått besked att saken vore okänd, varefter TT tydligen tills vidare lämnat ärendet åt sidan och åter börjat arbeta med ärendet först sedan ”tipset” inkommit 23.40. Är detta en korrekt sammanfattning?

Nr 4: Av den finstilta texten syns även framgå att det varit SBC som hade en reguljär informationskontakt med TT, medan LAC inte uppfattats på detta sätt. Men här tycks det omvända hända: SBC hör inte av sig, medan LAC ringer. Känns detta egendomligt?

Nr 5: Kan TT i dag, långt i efterhand, tycka att mer borde ha gjorts från TT:s sida redan efter det första, mycket tidiga LAC-larmet?

Nr 6: Meddelandet från LAC till TT kl 23.24 är det absolut första som gick ut, utanför LAC:s och SBC:s interna nät. Endast TT fick rapporten 23.24, vilket syns ha fått till effekt att all officiell eftergranskning av alla tider kring mordhandlingen har knutits till detta 23.24, med samtliga kopplingar bakåt och framåt.

Nr 7: Det klockslag som borde ha varit det säkrast dokumenterade och det säkrast refererade i de efterföljande utredningarna borde, enligt min mening, ha varit det klockslag som stått angivet på Olof Palmes patientjournal från Sabbatsbergs akutintag, men jag kan inte se att detta klockslag finns återgivet någonstans i dokumentationen, t ex inte i den senaste utredningsrapporten, granskningskommissionens från 1999.

Nr 8: Däremot har rikskrims dåvarande chef, Tommy Lindström, senare entledigad, för mig vid personligt sammanträffande på hans tjänsterum, i maj 1989, för mig uppgivit att ambulansen ankom till Sabb-akuten kl 23.35, ett klockslag som redan det ställer alla angivna klockslag inom hela den officiella mordutredningen i tvivelsmål.

Nr 9: Men inte nog därmed. Även klockslaget 23.35 är betvivlat, sedan det visat sig att den av Lindström för mig uppvisade siffran ”5” i ”23.35” varit förvanskad, antagligen från en ursprunglig siffra ”8”.

Nr 9: Detta senaste ärende är nyligen handlagt av åklagare, som lägger ner ärendet på grund av inträdd preskription, ÅM-175630-12, men, med åklagarens egna tillägg, utan att ta ställning till eventuell förfalskning.

Nr 10: Jag utgår från att ledningen för TT helt inser vikten av LAC-inringningen till TT kl 23.24. Bl a eftersom i så fall ett dödsfall som inträffar i Stockholms City kl, tidigast, 23.23, inte skulle ha lett till ambulansmottagning förrän efter 12 minuter, en remarkabelt lång tidsutdräkt.

Och eftersom åklagare håller öppet att den ursprungliga tiden i patientjournalen kan ha varit 23.38 kan det röra sig om en hel kvart.

Nr 11: Jag ber nu TT: Berätta för mig:

Om TT har all dokumentation sparad, och om det av denna framgår att TT med egen medarbetare, som jag självfallet på intet sätt misstror, via dennes egen klockavläsning kunnat konstatera att inringningen kommit kl 23.24, då hamnar ambulansklockslagen, 23.35 eller 23.38 i synnerligen anmärkningsvärd dager, kopplade till att ingen officiell utredning velat notera dessa möjligen ”farliga” tider.

Nr 12: Har LAC ringt TT för att falskeligen ”bottna” med ett rent påhittat, felaktigt klockslag för att bl a påvisa en lovvärt snabb myndighetsbehandling av Palmemordets inledande minuter? Gösta Söderström, förste polisman vid Dekorima, har angett sin egen ankomst till platsen till kl 23.29, då Olof Palme just hade skjutits, men denna uppgift har ständigt viftats bort.

Nr 13: Förhåller det sig alltså så här: Har kriminella element bakom mordet på en statsminister, avsiktligt och i brottsligt syfte, utnyttjat den absoluta trovärdighet som, alltid och enligt min mening alltid med rätta, tillskrivits Tidningarnas Telegrambyrå, för att, med TT som omedveten medhjälpare i en cover-up, fastställa falska tidsuppgifter för hela denna mordverksamhet, från det avlossade skottet vid Dekorima fram till Sollentunaambulansens ankomst till Sabbatsbergs akutintag?

Ett farligt tilltag, från förövarnas sida? Knappast. Om ingenting hade hänt skulle tipset från LAC aldrig ha uppmärksammats; ett eventuellt skott på Sveavägen skulle inte ha förorsakat några frågor.

En skottlossning, om vilken LAC ingenting vet närmare, kan knappast i normalfallet ha gett LAC anledning att omedelbart tipsa TT, en påstådd skottlossning om vilken inte ens polisens sambandscentral har någon vetskap. Men ett LAC-larm till TT måste ha känts vattentätt, kassakåpssäkert. Och det har inte öppet betvivlats förrän i dag, i och med denna skrivelse till TT, vilken kommer att läggas ut på min blogg:

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

PS: En av de unga finska flickorna frågar mannen vid Dekorima vad klockan är, strax innan han skjuter. Han svarar inte. Naturligtvis svarar han inte. Naturligtvis inte.

Mycket tacksam för TT:s absolut nödvändiga medverkan!

Vänlig, oroad och kollegial hälsning,

Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Gå in på min blogg, SvD:s filmkännare!

Till Karoline Eriksson och Jeanette Gentele, SvD Kultur!

Jag har med glädje uppmärksammat era båda inlägg kring ”Privatspanarna – Hassel”, där ni går in i de svåra svarta sakfrågorna kring ett skrämmande mord.

Jag skriver, utförligt och positivt, om era insatser på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

och ber er ta del!

Vänlig, angelägen, oroad och kollegial hälsning, Sven Anér

Ljuva 20-tal…

Sven Anér
minns tiden mellan krigen
Kan mina memoarers framsida få se ut ungefär så här? Tillsammans med en bild av den blivande författaren som innefotografen i Stockholm den gången, GOODWIN, såg mig i trendriktig sjömanskostym, klar till drabbning
Det har, som avbrott till min just nu mycket intensiva Palmeforskning, varit ett par angenäma månader av avkoppling, att låta minnena komma ut tillsammans med kompisen Själen, som har fått uppdraget att dämpa alltför gyllene nostalgi.
Många scenskiften: Ingarös Forsvik och skärgårdens Fagerudd – där jag var så nära att drunkna – paradiset Ådö i Båven, och alla de utländska sommarloven, just innan det stora kriget fällde alla bommar.
Alltid i centrum: de båda hemstäderna Stockholm, med sitt älskade Söder, och Uppsala med sitt Stora Torg.
Jag cyklar, rider, springer och hoppar höjd, men jag ser också med klar förundran på de vuxnas framtoning. Jag kryper, tillsammans med Själen, in i den ännu tämligen oförstörde gossens tankar och idiosynkrasier – ett modeord den gången – och jag anser mig kunna konstatera att alla är orättvisa samt att stora inte går att begripa sig på. Kan somna med en tår mot örngottet, men vaknar oföränderligt glad och vaken inför ännu en dag då skolan kallar.
Det blir ett par ganska skarpa porträtt av några närstående, där dock min syster Kerstin får självlysa mot läsaren, liksom min älsklingsfaster Olga, älskad sannerligen inte bara för de gröna prinsessbakelserna eller de smygrökta 2 ½-öres Bridge med de långa ihåliga cigarrettmunstyckena.
Jag försöker hålla reda på vad saker och ting kostade: spårvagn 15 öre, med övergång 20 öre, 2 öre för gårdagens småfranska och ½ öre för den ljuva Aroma-kolan i kiosken vid Södra Bantorget, de gångerna jag disponerade likvida medel.
Antagligen var jag en någorlunda lycklig – och lyckad - Södergrabb, med den inneboende nyfikenhet och äventyrslusta som brukar tillskrivas ungarna från Götgatan och Mosebacke. Uppkäftiga men innerst inne med ädelt sinne. Lite som Anderssonskans Kalle, om än med andra sociala skyddsnät.
Somrarna med några kvardröjande sörmländska statarbarn fick ge en säkert nödvändig kontur till det övre medelklasslivet hemma på Götgatan, där Elsa och Hildur kom att spela viktiga roller då det gällde mitt och min syster Kerstins inte bara lekamliga utan även andliga välbefinnande.
”Ljuva 20-tal” utkommer enligt planerna i början av det nya året, illustrerad med minnenas bilder

SvD: ”Absurd Hassel om mordet på Palme”

23.11.2012. Recensioner börjar komma på rubrikens film; jag har idag tagit del av två: Jeanette Genteles i SvD och Jens Petersons i AB, ”En mycket udda film”.
Filmen har uppenbarligen väckt de båda recensenternas undran, men snarare ros än ris. Eftersom jag ingalunda är en modern cineast såg jag först åskmoln bakom adjektivet ”absurd”, men jag har under dagen insett att ”absurd” innebär ett mycket positivt laddat värdeomdöme. Som ”I väntan på Godot” är absurd, utan jämförelsedragning i övrigt.
Recensenternas innehållsredovisningar far och flyger och hittar knappast en gemensam nämnare. Knappast oväntat. Ordet ”absurd” dyker upp - ja ja, Godot igen.
Jag kallade filmen ”närmast naivistisk”, sedan jag sett premiärvisningen på biografen Grand (hur många gånger har jag inte i snart 27 år skrivit ”biografen Grand” för att undvika tvist med herrarna nere vid Strömmen?). I omdömet la jag in ”positiv förundran”, och det omdömet tycks alltså stå sig. Måns Månsson överlåter till åskådaren att själv ta ställning till hans filmer, och det kan ju vara en tanke.
På Grand klagade Lars-Erik Berenett vid det publika eftermötet en aning över den totala avsaknaden av manus – ja, även jag hade som ”cameoskådespelare” undrat och ibland känt mig trampa vatten. Jag gav i den något förvånande färdtjänstbussen praktiskt taget hela den faktiska bakgrunden till Palmeaffären, pratade halvtimmevis manusfritt till Måns Månssons egenhändigt skötta, i kurvorna skakande kamera. Av min långa text kom inte många meter med, men detta är en filmskådepelares lott.
Den absolut intressantaste synpunkten i de båda recensionerna var emellertid Jeanette Genteles, då hon i dag skriver:
Kan vi efter Måns Månssons tragikomiska iscensättning äntligen lägga denna ouppklarade tragedi bakom oss? Tror inte det. Världens dyraste mordutredning, nu uppe i närmare en miljard kronor, förblir ett öppet sår så länge den inte når sitt mål.
För den som i dessa 27 år förgäves har sökt övertyga olika redaktörer på Svenska Dagbladet om värdet av en korrekt bevakning av Palmemordet framstår Jeanettes mycket korrekta kommentar som sensationell, där den får stå oemotsagd på pränt i en av SvD:s spalter.
Jeanette Genteles ”Tror inte det” innehåller, i sin komprimerade konkretion, just den totala skepsis till detta förfalskningsdrama som vi, många läsare av SvD, hade velat läsa bredvid redaktören Linders porträtt och signatur.
Men flera närstående har nämnt för mig att jag kan inte få allt här i världen; det är nog så. Men jag är inte sparsmakad. Jag nöjer mig tills vidare gärna med detta ”tror inte det”, vilket bör ha fått SvD-personer i  de övre regionerna att rysa till. Eller kanske rent av vakna till.
Sven Anér

…som enligt er är tagen…

22.11.2012. Från Polisen Rikskriminalpolisen Utredningssektionen Gustafsson Ann-Helene Kriminalinspektör
2012-11-19 ASAL-428-272/12
Till Sven Anér: Ni har till utredningen skrivit att brev där ni bifogar en bild från Sabbatsbergs sjukhus som enligt er är tagen av fotograf Ulf Karlsson utanför akutintaget ca kl. 23.40 den 28 februari 1986. Ni hävdar att detta är fru Lisbeth Palme som ankommer till Sabbatsbergs sjukhus.
Enligt uppgifter i utredningen färdades Fru Lisbeth Palme till Sabbatsbergs sjukhus i samma ambulans som maken Olof Palme.
RKP kommenterar inte den pågående förundersökningen i övrigt.
Ann-Helene Gustafsson
Jag anmäler Gustafsson för grovt osant intygande samt för grovt tjänstefel
22.11.2012  Till Rikspolischefen Bengt Svenson!
I rubr ärende, samt i anslutning till all tidigare korrespondens mellan Rpc och undertecknad Sven Anér, översänder jag härmed dels
PALME-nytt-BOKEN för år 2000, med speciell markering av de häri  ingående numren 7, 8, 9 och 11, samt ett exemplar av min bok ”Mörkrets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”, 2012.
Jag betraktar båda dessa böcker som härmed ingivna i deras helhet samt utgörande väsentliga delar ingående i det brev du nu läser. Jag koncentrerar mina påståenden i den korta efterföljande texten, men eftersom varje ord, varje information i PALME-nytt-BOKEN (angivna delar) samt i ”Mordets dunkel” är avgörande viktig och skulle tappa pregnans vid ett komprimerande referat, låter jag alltså dessa båda böcker ingå i detta brev. Du, eller delegerad tjänsteman, bör alltså noga genomläsa anvisad text.
Komprimerad ärendemening:
Jag anklagar kriminalinspektören Ann-Helene Gustafsson för grovt osant intygande samt för grovt tjänstefel vid författandet av handling APAL-428-272/12.
Jag bygger dessa anklagelser på det förhållandet att det i de hittills publicerade delarna av rikskriminalpolisens Palmeutredning ingenstans står utsagt att Lisbeth Palme skulle ha ankommit till Sabbatsbergs akutintag i ambulansen tillsammans med Olof Palme, och inte heller i Gustafssons brev står detta klart fastslaget, även om den uppenbara andemeningen är samtidig och gemensam ankomst. Men glidningen i formuleringen döljer en ren lögn.
Jag anmodar vidare dig och dina delegerade att speciellt noga sätta er in i bakgrunden till Ulf Karlssons bilder, i synnerhet omslagsbilden föreställande Lisbeth Palme vid kommissariebilen, bilder som rikskriminalpolisen på sin tid försålde till mig à 60 kronor stycket, samtidigt som dåvarande sekretessansvarige krkom Åke Röst muntligen omtalade för mig att ”det rör sig om bilder från Lisbeth Palmes ankomst i en polisbil till Sabb”.
Jag uppmanar dig att låta undersöka hur dessa bilder över huvud taget kunnat passera via rikskrim. Ulf Karlsson har aldrig sålt bilderna, till någon köpare.
Lisbeth Palmes identifierade närvaro mordkvällen vid Sabbatsberg framgår med mycket stor tydlighet av Ulf Karlssons och Stig Almqvists bilder samt av Göteborgs-Postens och Aktuell Rapports bildtexter.
Av Gustafssons brev går att utläsa att hon inte tror på mina uppgifter att bilderna föreställer Lisbeth Palme.
Hennes misstro bör ställas mot denna fråga från min sida:
Menar rikskrim/Gustafsson att de båda professionella pressfotograferna Karlsson och Almqvist skulle ha misstagit sig beträffande en kvinna som de dels själva känt igen och som dels vid flera tillfällen befunnit sig på ett antal bilder tillsammans med Lisbeth Palmes son/söner?
Och om en dylik hypotetisk kvinna, i så fall också iförd samma självlysande vita vinterstövlar som Lisbeth Palme, skulle ha befunnit sig i och kring akutmottagningen denna dramatiska kväll, borde inte då antingen den öppna polisen eller säkerhetspolisen ha undersökt och slagit larm? Den hypotetiska kvinnans skulle ju ha kunnat utgöra ett hot mot den Lisbeth Palme, som ju ostridigt befunnit sig på Sabbatsberg under aktuell tid?
Bengt Svenson – se till att detta ärende granskas i botten! Kontrollera mina anklagelser mot Ann-Helene Gustafsson och notera huruvida hennes de facto-förnekande av bildernas korrekthet delas av cheferna för svensk polis! Jag önskar specificerat bevis för mottagningen av denna skrivelse samt de båda inneliggande böckerna. Jag önskar vidare besked huruvida rikspolischefen anser att jag på någon punkt ljuger samt att jag givetvis i så fall borde underkastas rättslig prövning. Jag överlämnar de båda forskningshandlingarna för noggrant studium.
Djupt oroad och engagerad hälsning
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
./. Exemplar av ”PALME-nytt-BOKEN” samt av ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme”.

”Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott”

19.11.2012.
Rubriken ovan gäller 23 kap. brottsbalken. Jag läser, och jag märker att jag tidigare inte fäst tillräckligt avseende vid detta kapitel. Det är själva brottet som stått i centrum för min uppmärksamhet. Skottets avfyrande, mordsekunden. I själva verket omges ju ett mord alltid av sin förhistoria, sina förberedelser, sina medhjälpare, sin egen infrastruktur.
En roman av Agatha Christie heter ”Towards Zero”, Mot noll. Förhistorien, förarbetet leder till mordets noll.
Jag märker nu hur minutiöst de påstådda utredarna av det stora statsministermordet har undvikit att någon enda gång nämna just denna struktur, vilken i själva verket så tydligt blir synlig. För den som vill se.
Mordet var en mans verk. Detta präntas in i den svenska allmänheten. En enda man, lämpligen Christer Pettersson, får en plötslig impuls att mörda sin statsminister, skaffar sig ett vapen, skjuter. Inga märkvärdigheter, allt över på en sekund. Ingen planering, inget förarbete, inga medhjälpare, inget mordets eget nät.  Ett skott. Saken är klar. Sverige har mist sin statsminister, efter en nyck från en A-lagare.
Det är sant: en hovrätt friade, en högsta domstol beviljade ingen prövning. Men i domsskälen från hovrätten riktas intresset endast mot Christer Petterssons icke-skuld, inte mot en annan tänkbar mördare, inte mot andra arrangemang och engagemang, inte mot en stor genomtänkt attack mot ett samhällsskick.
Vad hade funnits att peka på? Mycket. Allt. Jag väljer ett exempel av många: de många walkie-talkie-tipsen, vid ett tillfälle under den glättade utredningen specificerade till 40. 40 walkie-talkie-tips. När redan ett enda borde ha varit anmärkningsvärt, i ett Stockholm en fredagskväll, där dessa walkie-talkies i praktiken endast disponerades av poliser. Andra yrkeskategorier – jägare, militärer – har alltid känts svåra att placera kring biografen Grand och färghandeln Dekorima denna kväll. Den vanliga svenska allmänheten vandrade inte omkring med walkie-talkies; det har efteråt visat sig att den nymodiga apparaten i stor utsträckning var okänd i februari 1986.
Nå, än sen då? Det kan väl inte ha varit ett brott att bära en walkie-talkie? 40 walkie-talkies? Jo, det är just vad det kan ha varit.
Jag väljer 2 § i detta 23 kap, och jag råder mina läsare att noga läsa. Läsa igenom, gå tillbaka, tänka igenom. Så här lyder denna 2 §, som med sina formuleringar omsluter hela mordet på Olof Palme och inkluderar det verkligt farliga: förhistorien, förberedelserna, planeringen – ja, läs själva:
23:2: Den som med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar för fullbordat brott eller försök.
I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.
Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och må sättas  under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott: ej må dömas till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordande ringa, skall ej dömas till ansvar.
Med tung syntax berättar lagstiftaren vad som egentligen är en självklarhet: du får inte hjälpa någon annan att begå allvarliga brott.
Om jag då från lagbokens sida 761, i min tappning, går direkt mot Palmemordet, kan jag, och naturligtvis också mina bloggläsare, fylla i vad som ur lagtexten på punkt efter punkt direkt passar in på detta snart 27 år gamla mord. Låt se:
Lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag – vad har inte Olof Palmes mördare fått i vederlag? Hjälp med studiemedel, hjälp till höga befattningar, kanske kontanter som inte säkert gått att precisera? Stora mord är stora penningaffärer. Självfallet.
Anskaffar--- vapen--- eller förfalskningsverktyg. Ja, sannerligen. Vapen för prickskytte anskaffat, liksom förfalskningsverktyg för dem som stod till tjänst med just förfalskning av det enda säkra morddokumentet: Olof Palmes patientjournal/tidkort för ankomsten till Sabbatsbergs akutintag.
Dömas för förberedelse till brottet – ja, på hur många personer och instanser passar inte den beskrivningen in? Eftersom mordet på Olof Palme aldrig var en mans verk, utan många mäns och kvinnors verk, bland de sistnämnda högtstående åklagare som skjutsat sitt ämbetsansvar åt sidan.
Men medhjälp, medansvar, stämpling har aldrig fått bli aktuella brottsbeskrivningar. Vad då medhjälp? Det var ju Christer ensam – ja, någon annan än Christer, kanske, men i så fall den också ensam… ”Ensam gärningsman”, utförarnas/utredarnas ständiga mantra.
Glöm ”försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott”! Det här är ett rent och kallt och snyggt ensammord, ingen anledning att dra in ovidkommande hemgjorda juridiska hugskott. Det var Christer – ja, någon annan, då. Men ensam…
Det går, märker jag medan jag skriver, att dra in stora delar av det svenska rättssamhället under detta 23 kap, ett kapitel som naturligtvis egentligen är avsett för allmänhetens lagbrytande representanter, inte för laglydnadens.
Och här, just här ligger det kusligt geniala i det stora brottets konstruktion. Tala om för en till att börja med intet ont anande allmänhet att allt handlar om en ensam gärningsman. I samma stund försvinner bort mot horisonten alla spirande misstankar: walkie-talkies? Ja, men några sådana kan ju inte ha spelat in? En ensam gärningsman kan ju inte omge sig med 40 w/t? Var kommer då dessa 40 från? Ja, inte från mordet, i varje fall…
6 § Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde -
ja, vilka underlät att avslöja mordet på en statsminister medan det var å färde? Ett specificerat svar på denna fråga skulle öppna våra ögon för denna den djupaste kriminalitet som någonsin drabbat detta land. Vilka valde ut brottsplatsen, med alla dess speciella faciliteter? Vilka arrangerade Grand-besöket? Vilka riggade en väl fungerande radiokommunikation? Vilka…
Går det att gradera skam och nesa inom ett stort brott? Kanske. Kanske är utväljandet av en oskyldig vinddriven A-lagare från en loftgång i Rotebro det skamligaste, det nesligaste. Skammens och nesans kulmen, inom ramen för mänskligt tänkande.
Borde inte brottets huvudpersoner, en kväll vid brasan eller groggen, sätta sig ner och med åtminstone en antydan till empati fundera över vad de gjort, vad de brutit? Och i vilket syfte? I vilket kallt syfte, kallt som februarivinden som svepte Tunnelgatan ner?
Sven Anér

SvD: ”Alla pratar fiktion och förtal”

18.11.2012. Mina rader på  bloggen här om veckan kring ”Hassel – privatspanarna” lockade Svenska Dagbladets filmkritiker Karoline Eriksson till en engagerad kommentar på tidningens K-sida nr 5 den 16 november. Jag citerar ingressen:
Förra fredagen hade Måns Månssons ”Hassel - privatspanarna” Sverigepremiär på Grand i Stockholm (kommer simultant på bio, vod och dvd nästa vecka). Lars-Erik Berenett återvänder till rollen som Roland Hassel – här skickligt ryckt ur sin vanliga kontext –  en polis som inte kan släppa Palmemordet. ”Det är en ovanlig film, närmast naivistisk” för att citera privatspanaren Sven Anér som har en cameoroll. /Dvs spelar sig själv./
Jag ångrar bittert att jag inte gick dit eftersom den efterföljande frågestunden verkar ha varit ett av århundradets hittills mest minnesvärda. Bland annat namnger Anér den han anser är mördaren, live från scenen(”Det blev en applåd,” skriver han nöjt på sin blogg).
Karoline Eriksson, av vinjettporträttet ganska ung, representerar säkert en stor grupp inom sin generation: de har bara hört ett mummel om Palmemordet och de har just ingenting sett eller hört i sina medier. När nu Karoline konfronteras med en ”live”-presentation av föreliggande kalla fakta i ärendet blir hon förbluffad. Reaktionen är givetvis ett nederlag för de svenska medier som samfällt, i snart 27 år, undvikit verklig jordnära bevakning av Sverige största mord någonsin.
Blev hon läst av kollegerna på sin egen tidning? Svårt att avgöra; inga spår i spalterna så här långt. Men det kan ju tänkas att snacket går över lunchrummets caffe latte. Någon av hennes journalistutbildade kamrater borde ju förr eller senare ställa frågan ”Har Sven Anérs bok blivit recenserad eller över huvud taget blivit omnämnd i SvD?”
Jag har tittat i facit: svar nej.
Jag sände Karoline ett ex av ”Affären Anti Avsans” andraupplaga; kanske följer någon impact ( för att hämta ur det lätt svengelska språk som vi i dag bollar med, minglar med.)
Det slår mig. Visserligen kan jag tycka att jag i princip skriver lika väldokumenterat och stabilt som de kolleger som i dag ingår i nyhetsmediernas medlemsmatriklar, men jag måste ändå erkänna att en pappers- eller mediebaserad grundinformation kring ett stort ämne skapar den informativa bas från vilken just denna grundinformation kan börja sprida sig.
Jag möts nästan alltid, då jag inför en ny kontakt propagerar för mitt sega ämne, av motrepliken ”det har jag inte sett något om”, varefter en inledande presentation blir nödvändig. Och lyckosam? Ja, ibland. Kanske ofta.
Har då aldrig engagerade free lance journalister fått genomslag? Av egen kraft? Det kan diskuteras. Ta Wallraff och Råstam. Naturligtvis hade deras dramatiska reportage, kring tyska gästarbetare resp Thomas Quick, fått klent genomslag, om inte stora medier, med internationell etablering, hade slagit larm. Och normalt slås ju också larm, kring stora ting; det är en självklarhet.
Om det inte får slås larm kring en stor fråga som borde väcka stor debatt – ja, då är denna fråga stor men farlig. Kan den inte vara stor men ofarlig? Knappast, då hade den kommit ut i debatten. Kan den inte vara liten och ofarlig? Jo, i och för sig, men då hade centrala medier i stället med stor glädje kastat sig över den free lance journalist som är fräck och högfärdig nog att begära plats och respekt för vad som tycks vara allmänt dravel.
Jag redovisar förstås självklarheter. Men självklarheter som kan leda till att en rangerad filmkritiker på en stor daglig tidning utan att skämmas vågar bekänna sin totala okunskap rörande egendomligheter förknippade med en statsministers onda bråda död.
Jag kan ge ett område – av hundratals – där t ex Svenska Dagbladets än så länge inte särskilt förminskade medarbetarstab skulle kunna sättas in, förhoppningsvis med framgång, nämligen att i detalj kartlägga Anti Avsans antecedentia, långt innan han promoverades till råd- och riksdagsman.
Jag ger, i boken om Avsan, en noggrann redovisning av formalia kring hans engagemang och verksamheter sedan han inlett sin polisutbildning, men redovisningen skulle kunna fyllas ut med information som inte finns tillgänglig i de officiella papperen och som borde vara lättare tillgänglig för en stor tidning som sveper över sjoken av nyheter och tar upp väsentligheter. Naturligtvis påstår jag inte att jag skulle kunna allt detta, precis tvärtom!
Men det finns, i den samlade svenska mediebevakningen, nära nog inget enda exempel på att Anti Avsan på minsta sätt blivit pressbevakad på det sätt som brukar vara normalt rörande personer i blickpunkten. Jag ger tipset till SvD och alla andra medier: granska! (Kanske rent av Uppdrag Granskning, i dag ädelt förkortad till UG, sitt namn likmätigt skulle kunna granska?)
Börja med Anti Avsans kontakter med den svenska säkerhetspolisen, före och efter mordet på Olof Palme!
Så här, för att summera: Medier som inte vågar kontrollera lögner eller utreda sanningar har missuppfattat sitt revir, sitt uppdrag, sin position. Möjligen banalt, men mycket korrekt uttryckt.  Sven Anér

Rikskrim: Vem är kvinnan på bilderna?

12.11.2012.  Till ledningen för Palmeenheten vid rikskrim:
Jag önskar besked beträffande allmänna handlingar berörande mordet på Olof Palme:
Jag närsluter bilder, i någon förstoring, av dels, bild 1, omslaget till min bok ”Mordets dunkel tätnar kring Lisbeth Palme” (tidigare översänd till rikskrim), dels sidan 18 , bilderna 2 och 3, i denna bok, likaså i förstoring.
Jag hävdar att den kvinna som syns på samtliga tre bilder föreställer Lisbeth Palme vid Sabbatsbergs akutintag mordkvällen ca kl 23.40.
Jag stöder mig, förutom på uttalande av reporterfotografen Ulf Karlsson, även på det förhållandet att såväl den kvinna som går ett par steg före Mårten Palme på bild 2, som den kvinna som syns på bilderna 1 och 3 bär vita vinterstövlar och mörk vinterkappa.
Kan rikskrim bekräfta att alla tre bilderna föreställer Lisbeth Palme vid Sabbatsbergs akutintag någon gång efter 23.40 mordkvällen?
Skulle rikskrim hävda att bilderna föreställer annan kvinna utgår jag från att rikskrim i så fall har identifierat denna kvinna.
Jag önskar omedelbart besked. Skulle rikskrim med bestämdhet hävda att bilderna ej föreställer Lisbeth Palme kommer jag givetvis att notera detta påstående och lämpa mitt fortsatta reportagearbete därefter.
Jag önskar denna information med vändande post, jämte besked om dnr och handläggare.
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.

Ny bok av Sven Anér: "Ljuva 20-tal"

Jag har en ny bok under produktion, med arbetsnamnet ”Ljuva 20-tal”. Jag hade upptäckt att jag hade många klara minnen kvar från mellankrigstiden, som ju börjar ligga ganska långt bort. In på det nya året bör boken ligga klar för försäljning, med anslående bild på omslaget av författaren vid 7 års ålder i sjömanskostym med de tre vita ränderna, en tveksam dekor för små gossar eftersom ränderna förhärligade blodiga marina segrar.
Boken kommer att visa den lille Svens allmänna förundran inför de storas liv här i världen. En spännande släkthistoria rullas upp, utan att facit ännu kan skrivas, och av min far, finansmannen Josef Anér, ger jag ett nyanserat porträtt med ljusa och mörka dagrar, medan min syster Kerstin, politikern och radiokvinnan och mycket annat, får vad jag vill kalla för ett äreminne.
Fyra utlandssomrar under det spända 30-talet, medan krigspsykos pyrde, skildras från läroverksgrabbens tämligen observanta horisont, och även hans år av skolgång hemma i Stockholm, på det älskade Söder, och vid det dåvarande läroverket i Uppsala redovisas i tämligen optimistiska färger.
Sociala frågor som Ådalskravallerna 1931, statarlivet vid en sörmländsk herrgård samt klasskillnad och titelbortläggning intresserade denne lille Sven, som klarögd vandrade Götgatan i Stockholm och Drottninggatan i Uppsala, vilken döptes till ”Draget” av den tidens skolungdom.
I boken samtalar jag mellan varven med ”Själen”, som tar ned mig på jorden då jag låter nostalgin få övertaget. Det har känts viktigt att skriva denna bok, som motvikt mot all tung forskning i Palmemordets värld.
Utkommer i januari nästa år, är alltså meningen.
Sven Anér, en 91-årig tillbakablick

Hassel-filmen - tar Palmemordet på allvar

10.11.2012.  Efter lång väntan blev det fredagen den 9 november klart för urpremiär. Äntligen kunde Måns Månssons ”Hassel – privatspanarna” visas på biografen Grand vid Sveavägen i Stockholm, den biograf som har så många tunga minnen bevarade sedan timmarna före det stora svarta svenska mordet – ännu inte löst, heter det.
Det är en ovanlig film, närmast naivistisk, om en film kan vara det. Men klart i centrum står det märkliga faktum att mordet i dag är så nästan bortglömt och att makt och medier ägnar detta mord ett så förstrött intresse. Tyngdpunkt är en rekonstruktion av själva mordet, i anslutning till gängse beskrivningar av händelseförloppet, och självfallet kan alltid sådana beskrivningar ifrågasättas.
Lisbeth Palmes roll före och under och efter Dekorima har i filmen inte hunnit i kapp de senaste årens forskning, och de roller som några av de centrala vittnena tilldelas i filmen är milt talat i dag ifrågasatta.
Lars-Erik Berenett spelar den pensionerade Roland Hassel, med en dyster tyngd som gör intryck, inte minst hans hopplösa dialog med Göran Lambertz som oengagerad advokat; ointresserad av affären Palme ungefär som i verkligheten. Själv får jag ett par minuter under en symbolisk bussresa, där jag hinner ge en mycket klar beskrivning av min mörka syn på hela denna affär som drar ner den svenska rättsstaten i dyn; där har regissören Måns Månsson inte väjt för hårda sanningar.
Huvudintrycket är att detta mord verkligen tas på allvar, inte som något gammalt skillingtryck från forntiden som gärna kan glömmas.
Den ungdomliga och fulltaliga Grand-publiken vid urpremiären var klart entusiastisk, och när jag efter föreställningen stod på scenen och mötte bifallet fick jag en klar känsla, en klar förhoppning om en återgång till det genomskådande intresse som fanns vid början av 1990-talet men som sedan, i myndigheters och mediers hägn, har falnat och svalnat.
Jag fick från publiken frågan om jag kunde namnge Olof Palmes mördare. Det hade jag inga svårigheter med: rådmannen och riksdagsmannen Anti Avsan. Det blev en applåd .
En ovanlig film. Lite kantig, men just därför verkningsfull. Går nu ut på biograferna och hamnar nästa år på SVT, som är medfinansiär.
PS: I Expressen undrar en krönikör beträffande justitierådet Göran Lambertz insats, vilket är en undran som jag delar. Lambertz spelar advokat och gör i sin roll allt för att stoppa vidare utredning av Palmemordet. Detta är visserligen en attityd Lambertz intog när filmen spelades in, men ska attityden sägas vara Lambertz egen i dag? Sedan han bytt fot?
Det blir krångligt om en regissör ska växla mellan en skådespelares vanliga civila status och filmrollens. Jag själv uppträder i filmen i högsta grad som mig själv och uttalar mina egna oförytterligga åsikter; mot detta kan rimligen ingen kritik riktas. Men Lambertz uppehåller sig någonstans ute i cyberrymden och väcker efter vanligheten förundran. Jag skulle kunna önska att detta justitieråd definitivt kastade ämbetsrollen och utan munkavlar ägnade sig åt stora juridiska frågor som engagerad privatman.  
Sven Anér

RPC: saken anmäldes 1989 utan att utredas i botten; kan inte vara preskriberad!

1.11.2012. Likalydande skrivelser till Rikspolischefen Bengt Svenson samt till tf chefsåklagaren Håkan Roswall, 205 90 Malmö.
Jag har i dag mottagit bifogade beslut från tf chefsåklagare Håkan Roswall. Som jag förutskickade är svenska åklagare synnerligen ovilliga att röra vid ett Palmeärende. Men jag menar mycket bestämt att preskription hävdes vid min anmälan till kriminalpolisen i Uppsala den 11 maj 1989, vilken aldrig utreddes i botten.
Jag sänder nu nedanstående skrivelse till Roswall:
Tf chefsåklagare Håkan Roswall, 205 90 Malmö: Ärende ÅM 17 56 30-12.
Under hänvisning till ovanstående skrivelse till rikspolischefen begär jag omedelbar överprövning av rubr ärende under hänvisning till att preskription måste ha hävts redan då jag 1989 skrev till kriminalpolisen i Uppsala.
Det framstår, Håkan Roswall, som stötande för rättskänslan att misstänkta grova polisiära förfalskningar, direkt, lokalt och tidsmässigt kopplade till minuterna kring mordet på en statsminister, inte skulle få utredas av åklagare under hänvisning till påstådd preskription.
Överpröva, sålunda!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala.
./. Mitt brev 11.5.1989 till kriminalpolisen i Uppsala,
Håkan Roswalls beslut ÅM 17 56 30, dessa båda handlingar i kopior.
8.11.12. Roswall meddelar att hans beslut står fast. Någon överprövning, kanske av annan instans, bli aldrig aktuell.
Nehej.
Naturligtvis ligger det till så här. På ett mycket tidigt stadium, antagligen veckorna före mordet på Olof Palme, blev centrala åklagare i Stockholm, bland andra riksåklagaren, diskret informerade om vad som gällde: ligg lågt, specialgranska inte polisen, låt det här vara ett ostört spaningsmord som aldrig blir uppklarat.
Sen kunde enstaka ambitiösa poliser arbeta i sitt anletes svett med denna affär, men åklagarna satt alltid som säker bromskloss.
Samma förhållande gäller i dag. Mitt hejdade försök att visa att det föreligger två olika förlagor för Olof Palmes tidkort/journalblad visar till full evidens att det framför allt är de verkligt farliga inslagen i spaningsbilden som till varje pris måste sorteras bort.
Och då hjälper alla till: åklagare från vice RÅ Kerstin Skarp och neråt, poliser från rikspolischefen Bengt Svenson och neråt, tidningar från DN, SvD, Expressen och Aftonbladet och utåt hela landet, från Haparandabladet till Ystads Allehanda.
Märk väl att mina nyhetskommunikéer nästan aldrig dementeras utan ogranskade hamnar i papperskorgen.
Jag skriver detta den 8 november, och i morgon kväll kommer filmen om Roland Hassel och ”privatspanarna” att visas på biografen Grand vid Sveavägen, med tung, 26-årig aktualitet. Debatt är utlovad, i så fall den första på denna sida millennieskiftet.
Både Göran Lambertz och jag själv finns med bland amatörskådespelarna, Lambertz numera blicktyst, efter att så sent som för ett par veckor sedan ha förklarat sitt nyvaknade intresse för förnyad Palmespaning.
Jag känner att jag låter lite dyster, och det kan nog stämma. Det blir så vissa dagar, då posten endast innehåller ytterligare ”njet”-brev från de Kafka-myndigheter som omger mig. Få se om visningen av Måns Månssons Palme-film kommer att väcka några livsandar, mina och andras.
Sven Anér