SvD: ”Alla pratar fiktion och förtal”

18.11.2012. Mina rader på  bloggen här om veckan kring ”Hassel – privatspanarna” lockade Svenska Dagbladets filmkritiker Karoline Eriksson till en engagerad kommentar på tidningens K-sida nr 5 den 16 november. Jag citerar ingressen:
Förra fredagen hade Måns Månssons ”Hassel - privatspanarna” Sverigepremiär på Grand i Stockholm (kommer simultant på bio, vod och dvd nästa vecka). Lars-Erik Berenett återvänder till rollen som Roland Hassel – här skickligt ryckt ur sin vanliga kontext –  en polis som inte kan släppa Palmemordet. ”Det är en ovanlig film, närmast naivistisk” för att citera privatspanaren Sven Anér som har en cameoroll. /Dvs spelar sig själv./
Jag ångrar bittert att jag inte gick dit eftersom den efterföljande frågestunden verkar ha varit ett av århundradets hittills mest minnesvärda. Bland annat namnger Anér den han anser är mördaren, live från scenen(”Det blev en applåd,” skriver han nöjt på sin blogg).
Karoline Eriksson, av vinjettporträttet ganska ung, representerar säkert en stor grupp inom sin generation: de har bara hört ett mummel om Palmemordet och de har just ingenting sett eller hört i sina medier. När nu Karoline konfronteras med en ”live”-presentation av föreliggande kalla fakta i ärendet blir hon förbluffad. Reaktionen är givetvis ett nederlag för de svenska medier som samfällt, i snart 27 år, undvikit verklig jordnära bevakning av Sverige största mord någonsin.
Blev hon läst av kollegerna på sin egen tidning? Svårt att avgöra; inga spår i spalterna så här långt. Men det kan ju tänkas att snacket går över lunchrummets caffe latte. Någon av hennes journalistutbildade kamrater borde ju förr eller senare ställa frågan ”Har Sven Anérs bok blivit recenserad eller över huvud taget blivit omnämnd i SvD?”
Jag har tittat i facit: svar nej.
Jag sände Karoline ett ex av ”Affären Anti Avsans” andraupplaga; kanske följer någon impact ( för att hämta ur det lätt svengelska språk som vi i dag bollar med, minglar med.)
Det slår mig. Visserligen kan jag tycka att jag i princip skriver lika väldokumenterat och stabilt som de kolleger som i dag ingår i nyhetsmediernas medlemsmatriklar, men jag måste ändå erkänna att en pappers- eller mediebaserad grundinformation kring ett stort ämne skapar den informativa bas från vilken just denna grundinformation kan börja sprida sig.
Jag möts nästan alltid, då jag inför en ny kontakt propagerar för mitt sega ämne, av motrepliken ”det har jag inte sett något om”, varefter en inledande presentation blir nödvändig. Och lyckosam? Ja, ibland. Kanske ofta.
Har då aldrig engagerade free lance journalister fått genomslag? Av egen kraft? Det kan diskuteras. Ta Wallraff och Råstam. Naturligtvis hade deras dramatiska reportage, kring tyska gästarbetare resp Thomas Quick, fått klent genomslag, om inte stora medier, med internationell etablering, hade slagit larm. Och normalt slås ju också larm, kring stora ting; det är en självklarhet.
Om det inte får slås larm kring en stor fråga som borde väcka stor debatt – ja, då är denna fråga stor men farlig. Kan den inte vara stor men ofarlig? Knappast, då hade den kommit ut i debatten. Kan den inte vara liten och ofarlig? Jo, i och för sig, men då hade centrala medier i stället med stor glädje kastat sig över den free lance journalist som är fräck och högfärdig nog att begära plats och respekt för vad som tycks vara allmänt dravel.
Jag redovisar förstås självklarheter. Men självklarheter som kan leda till att en rangerad filmkritiker på en stor daglig tidning utan att skämmas vågar bekänna sin totala okunskap rörande egendomligheter förknippade med en statsministers onda bråda död.
Jag kan ge ett område – av hundratals – där t ex Svenska Dagbladets än så länge inte särskilt förminskade medarbetarstab skulle kunna sättas in, förhoppningsvis med framgång, nämligen att i detalj kartlägga Anti Avsans antecedentia, långt innan han promoverades till råd- och riksdagsman.
Jag ger, i boken om Avsan, en noggrann redovisning av formalia kring hans engagemang och verksamheter sedan han inlett sin polisutbildning, men redovisningen skulle kunna fyllas ut med information som inte finns tillgänglig i de officiella papperen och som borde vara lättare tillgänglig för en stor tidning som sveper över sjoken av nyheter och tar upp väsentligheter. Naturligtvis påstår jag inte att jag skulle kunna allt detta, precis tvärtom!
Men det finns, i den samlade svenska mediebevakningen, nära nog inget enda exempel på att Anti Avsan på minsta sätt blivit pressbevakad på det sätt som brukar vara normalt rörande personer i blickpunkten. Jag ger tipset till SvD och alla andra medier: granska! (Kanske rent av Uppdrag Granskning, i dag ädelt förkortad till UG, sitt namn likmätigt skulle kunna granska?)
Börja med Anti Avsans kontakter med den svenska säkerhetspolisen, före och efter mordet på Olof Palme!
Så här, för att summera: Medier som inte vågar kontrollera lögner eller utreda sanningar har missuppfattat sitt revir, sitt uppdrag, sin position. Möjligen banalt, men mycket korrekt uttryckt.  Sven Anér