”Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott”

19.11.2012.
Rubriken ovan gäller 23 kap. brottsbalken. Jag läser, och jag märker att jag tidigare inte fäst tillräckligt avseende vid detta kapitel. Det är själva brottet som stått i centrum för min uppmärksamhet. Skottets avfyrande, mordsekunden. I själva verket omges ju ett mord alltid av sin förhistoria, sina förberedelser, sina medhjälpare, sin egen infrastruktur.
En roman av Agatha Christie heter ”Towards Zero”, Mot noll. Förhistorien, förarbetet leder till mordets noll.
Jag märker nu hur minutiöst de påstådda utredarna av det stora statsministermordet har undvikit att någon enda gång nämna just denna struktur, vilken i själva verket så tydligt blir synlig. För den som vill se.
Mordet var en mans verk. Detta präntas in i den svenska allmänheten. En enda man, lämpligen Christer Pettersson, får en plötslig impuls att mörda sin statsminister, skaffar sig ett vapen, skjuter. Inga märkvärdigheter, allt över på en sekund. Ingen planering, inget förarbete, inga medhjälpare, inget mordets eget nät.  Ett skott. Saken är klar. Sverige har mist sin statsminister, efter en nyck från en A-lagare.
Det är sant: en hovrätt friade, en högsta domstol beviljade ingen prövning. Men i domsskälen från hovrätten riktas intresset endast mot Christer Petterssons icke-skuld, inte mot en annan tänkbar mördare, inte mot andra arrangemang och engagemang, inte mot en stor genomtänkt attack mot ett samhällsskick.
Vad hade funnits att peka på? Mycket. Allt. Jag väljer ett exempel av många: de många walkie-talkie-tipsen, vid ett tillfälle under den glättade utredningen specificerade till 40. 40 walkie-talkie-tips. När redan ett enda borde ha varit anmärkningsvärt, i ett Stockholm en fredagskväll, där dessa walkie-talkies i praktiken endast disponerades av poliser. Andra yrkeskategorier – jägare, militärer – har alltid känts svåra att placera kring biografen Grand och färghandeln Dekorima denna kväll. Den vanliga svenska allmänheten vandrade inte omkring med walkie-talkies; det har efteråt visat sig att den nymodiga apparaten i stor utsträckning var okänd i februari 1986.
Nå, än sen då? Det kan väl inte ha varit ett brott att bära en walkie-talkie? 40 walkie-talkies? Jo, det är just vad det kan ha varit.
Jag väljer 2 § i detta 23 kap, och jag råder mina läsare att noga läsa. Läsa igenom, gå tillbaka, tänka igenom. Så här lyder denna 2 §, som med sina formuleringar omsluter hela mordet på Olof Palme och inkluderar det verkligt farliga: förhistorien, förberedelserna, planeringen – ja, läs själva:
23:2: Den som med uppsåt att utföra eller främja brott, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för förberedelse till brottet, om han ej är förfallen till ansvar för fullbordat brott eller försök.
I fall som särskilt angivas dömes ock för stämpling till brott. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar gärningen, så ock att någon söker anstifta annan eller åtager eller erbjuder sig att utföra den.
Straff för förberedelse eller stämpling bestämmes under den högsta och må sättas  under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott: ej må dömas till högre straff än fängelse i två år, med mindre fängelse i åtta år eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. Var faran för brottets fullbordande ringa, skall ej dömas till ansvar.
Med tung syntax berättar lagstiftaren vad som egentligen är en självklarhet: du får inte hjälpa någon annan att begå allvarliga brott.
Om jag då från lagbokens sida 761, i min tappning, går direkt mot Palmemordet, kan jag, och naturligtvis också mina bloggläsare, fylla i vad som ur lagtexten på punkt efter punkt direkt passar in på detta snart 27 år gamla mord. Låt se:
Lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag – vad har inte Olof Palmes mördare fått i vederlag? Hjälp med studiemedel, hjälp till höga befattningar, kanske kontanter som inte säkert gått att precisera? Stora mord är stora penningaffärer. Självfallet.
Anskaffar--- vapen--- eller förfalskningsverktyg. Ja, sannerligen. Vapen för prickskytte anskaffat, liksom förfalskningsverktyg för dem som stod till tjänst med just förfalskning av det enda säkra morddokumentet: Olof Palmes patientjournal/tidkort för ankomsten till Sabbatsbergs akutintag.
Dömas för förberedelse till brottet – ja, på hur många personer och instanser passar inte den beskrivningen in? Eftersom mordet på Olof Palme aldrig var en mans verk, utan många mäns och kvinnors verk, bland de sistnämnda högtstående åklagare som skjutsat sitt ämbetsansvar åt sidan.
Men medhjälp, medansvar, stämpling har aldrig fått bli aktuella brottsbeskrivningar. Vad då medhjälp? Det var ju Christer ensam – ja, någon annan än Christer, kanske, men i så fall den också ensam… ”Ensam gärningsman”, utförarnas/utredarnas ständiga mantra.
Glöm ”försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott”! Det här är ett rent och kallt och snyggt ensammord, ingen anledning att dra in ovidkommande hemgjorda juridiska hugskott. Det var Christer – ja, någon annan, då. Men ensam…
Det går, märker jag medan jag skriver, att dra in stora delar av det svenska rättssamhället under detta 23 kap, ett kapitel som naturligtvis egentligen är avsett för allmänhetens lagbrytande representanter, inte för laglydnadens.
Och här, just här ligger det kusligt geniala i det stora brottets konstruktion. Tala om för en till att börja med intet ont anande allmänhet att allt handlar om en ensam gärningsman. I samma stund försvinner bort mot horisonten alla spirande misstankar: walkie-talkies? Ja, men några sådana kan ju inte ha spelat in? En ensam gärningsman kan ju inte omge sig med 40 w/t? Var kommer då dessa 40 från? Ja, inte från mordet, i varje fall…
6 § Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde -
ja, vilka underlät att avslöja mordet på en statsminister medan det var å färde? Ett specificerat svar på denna fråga skulle öppna våra ögon för denna den djupaste kriminalitet som någonsin drabbat detta land. Vilka valde ut brottsplatsen, med alla dess speciella faciliteter? Vilka arrangerade Grand-besöket? Vilka riggade en väl fungerande radiokommunikation? Vilka…
Går det att gradera skam och nesa inom ett stort brott? Kanske. Kanske är utväljandet av en oskyldig vinddriven A-lagare från en loftgång i Rotebro det skamligaste, det nesligaste. Skammens och nesans kulmen, inom ramen för mänskligt tänkande.
Borde inte brottets huvudpersoner, en kväll vid brasan eller groggen, sätta sig ner och med åtminstone en antydan till empati fundera över vad de gjort, vad de brutit? Och i vilket syfte? I vilket kallt syfte, kallt som februarivinden som svepte Tunnelgatan ner?
Sven Anér