17.11.2010.
Jag tar fram ur bokhyllan, mest på måfå, en av mina böcker kring Palmemordet:
Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme – Del 2 – Juristkommissionen med anledning av mordet på statsminister Olof Palme Stockholm 1987 Brottsutredningen 1 mars 1986 – 4 februari 19 - SOU 1987:72.
Vi är inte många som läser denna skrift numera. I kväll är jag säkert den ende.
Vad var juristkommissionen? Den tillsattes faktiskt redan den 22 maj 1986, med ett ansenligt antal namn: Nilsson, Skarstedt, Victor, Berggren, Eliasson, Lindberg, Ryding-Berg, Samuelsson samt Kyhle, expert. Efter vissa förvecklingar avgick Per-Erik Nilsson i juni 1987 och efterträddes som ordförande av Carl-Ivar Skarstedt.
Kommissionen författade två rapporter, en i maj och en i december, båda 1987. Tämligen snabbt arbetat. Inledningsvis omtalar kommissionen:
I denna andra del av rapporten redogör vi för vår granskning av brottsutredningen under tiden den 1 mars 1986 – 4 februari 1987.
I ett inledande kapitel (kap.2) anger vi hur vi har vi uppfattat vårt uppdrag och genomfört vårt granskningsarbete. Vi beskriver där också översiktligt vilka aspekter på brottsutredningen som vi har inriktat oss på.
Ungefär på det här sättet inleds alla dessa tämligen gråmelerade kommissionsrapporter, som med växlande antal varje år överlämnas till den departementschef som beställt utredningen; ofta finns en pressfotograf med på ett hörn.
Men detta var inte viken kommission som helst. Jag läser igenom den koncentrerade sammanfattningen, och frågan är om jag inte känner en tår i ögonvrån; varför? Jo, därför att normala utredningar brukar ha att granska en någorlunda korrekt beskriven bakgrundsdokumentation, med en korrekt definierad utgångspunkt, startpunkt.
Och så har nog de flesta av dessa herrar och en dam trott sig uppleva sin situation: mord, mordutredning, hur skötte sig polisen? Inga konstigheter – väl? I själva verket har denna kommission kommit att ingå i den stora trolldansen, trolleridansen kring ett mord som varit löst redan innan den dödande kulan lämnade vapnet. Vad göras skall är redan gjort, kommissionärer, ni är kallade enbart för att sätta lite normalbyråkratisk polityr på ett händelseförlopp som redan finns helt koncipierat och klarlagt av ett antal höga i samhället; arrangemangen är kända, hejdukarna kan namnges varenda en, mördaren är känd, allt är klappat och klart och finns i ett paket med snöre om.
Jag kan förstå vilka enorma svårigheter vårt rättssamhälle (om det nu är rätta ordet) kommer att ha att övervinna innan snörena klipps av och detta färdiga mordpaket öppnas och sanningen står klar, en sanning som redan före juristkommissionens tillsättande fanns på pränt i hemliga papper, i papper som inte fick analyseras, som ännu i dag är hemliga och inte får analyseras.
Vad visste juristkommissionens ledamöter om detta sakernas tillstånd då de satte sig ner försommaren 1986, då skottet vid Dekorima fortfarande ekade? Fanns det några i kommissionen som kände hela sanningen? Eller halva sanningen? Eller anade? Det kan jag förstås inte veta, men det är svårt att tänka sig att några invigda ingått i denna liksom självklart hederliga församling. Eller gjorde det det?
Kan någon katt suttit med bland hermelinerna vid sammanträdesbordet? Hållit masken, diskret försökt styra åt ett ofarligt håll? Som sagt, jag vet inte säkert. Men låt oss anta att det var hederligt folk som trott sig ha fått ett hederligt jobb: ett mord på öppen gata ska vi väl kunna bena upp?
I själva verket var det aldrig ett hederligt jobb. Kommissionen hade tillsatts av regeringen Carlsson, och vad visste den? Några med regeringsanknytning måste ha vetat något, någon måste ha vetat allt. Men kommissionen hade bara att sätta i gång. Bl a med att – ja, det måste nämnas – göra av med inte helt oväsentliga summor: 11-kaffet och 15-kaffet, vaktmästeri och sekreterarhjälp, arvoden, traktamenten. Naturligtvis i normalfallet ingenting att bråka om, men när det är en marionettkommission som sprattlar för galleriet blir detta inte helt oviktiga pengar.
”Sprattlar för galleriet” – gjorde de det? Ja, i varje fall sedda i retroperspektiv. Och de gjorde ingen som helst nytta? Nej. På sidan 121 skriver kommissionen – och här kommer visst en tår igen:
Vi sätter inte på något sätt i fråga att polisledningens handlande grundade sig på en stark och ärlig övertygelse om det riktiga i de bedömningar om huvudspåret /kurderna, min anm/ som man gjorde. Som vi förut markerat är det inte heller vår sak att ta ställning i den sakfrågan i sig.
Därpå följer visserligen kritik av Holmérs agerande, men naturligtvis inte från den korrekta utsiktspunkten, nämligen att Hans Holmér var mordets medarrangör, var den person som visserligen hade ”en stark och ärlig övertygelse om det riktiga” i vad han höll på med, men med sin egen skrämmande speciella syn på ”det riktiga”.
Det här lilla exemplet blir raskt skrämmande. Kommissionen ansåg att Holmér brutit mot ett antal regler, men den inte ens snuddar i sina texter vid möjligheten att mordet var Holmérs ärende, i en mörk dubbelmening.
Detta blir grekisk tragedi. Publiken får inte veta vad författaren vet. Till slut kommer deus ex machina, katharsis. Kommer någon deus ex machina ner från skyn i denna perverterade Palme-affär? När får vi uppleva katharsis?
Behövs det, för att ta till nya symboler, en machete för att skära sig igenom urskogen, där sly och träd har rotat sig genom åren, de många åren? Palme-affären är i dag så rotad, så fastvuxen, att personer av t ex mitt slag har oändligt svårt att slå sig fram till ens den första positionen: att få den svenska allmänheten att förstå att den hemska sanningen är möjlig, är tänkbar: ett mord i rättsstatens egen regi?
I retroperspektiv ter sig alla dessa kommissionsledamöter (det fanns ju flera kommissioner, inte minst 1999 års granskningskommission!) som sorgliga nickedockor. Men det är ju inte de utan deras uppdragsgivare som varit de verkliga, de faktiska förbrytarna, de som delat ut uppdrag till förmodligen hedervärda personer i medvetandet om att allt bara är skoj, mörkt makabert skoj.
Juristkommissionens huvudsekreterare var hovrättsjuristen Nils-Olof Berggren, som jag träffade många gånger, då jag hos Berggren kontant utlöste hundratals protokollssidor à 3 kronor sidan. Vi stod väl på var sin sida om en liten barrikad, Berggren och jag, men jag värjer mig mot tanken att han skulle ha varit initierad. Jag värjer mig.
Hur ser du på detta moras i dag, Nils-Olof? (Jag undrar om vi blev du? Jo, det blev vi väl.) Hur ser du på den debatt som i dag inte väller, men dock sipprar? Har du satt dig ner och undrat om allt ert arbete var onödigt och fel, så in i det mörka helvetet fel?
Nils-Olof, det är här någonstans det står och väger. Om du från din position (i dag som hovrättslagman) skulle slå en näve i bordet och säga ifrån? Säga ifrån att du blev lurad den gången, då den svenska överheten trodde att lite vanligt kommissionsarbete skulle göra om en av makten planerad avrättning av en statsminister till en normal liten mordaffär på öppen gata, ingenting att bråka om.
Jag sänder den här texten till Nils-Olof Berggren. Få se vad som händer. Den normala reaktionen hos ledamöter av en avdöd kommission är tyvärr att notera att kommissionen är upplöst; ingen kommentar.
Vad säger du, Nils-Olof?
Sven Anér
18.11: PS: Jag läser vad jag skrev i går och vill komplettera. Vad jag vill säga är alltså att själva mordhandlingen, själva gärningen har en tendens att blekna och i dag ersättas av den stora svarta skugga som täcker det svenska rättssamhället. Försöker jag berätta att hela detta svenska rättssamhälle gick i kvav då intrigen mot Olof Palme triggades med skottet vid Dekorima? Ja, det är vad jag berättar. För mina bloggbesökare, för den svenska allmänheten.
Jag får idag ett av många, i praktiken innehållslösa rek med mottagningsbevis – à 60:30 – från rikskriminalpolisens Palmeenhet. Enhetens chef och föreståndare, kriminalkommissarien Stig Edqvist, skriver:
20-11-17 APAL /”PAL” förkortning för ”PALME”/-428-190/10.
Beträffande olika skrivelser till Palmeutredningen
Palmeutredningen har mottagit ett antal begäran från Er att få handlingar från utredningen.
Alla som begär att få handlingar från Palmeutredningen hanteras i turordning. När tjänstemanna alternativt myndighetsbeslut är fattat i Er olika begäran kommer Ni att informeras om detta på sedvanligt sätt.
Stig Edqvist
08-401 38 61.
Så långt – eller så kort – krkom Edqvist. Som bloggbesökaren raskt inser hade detta lilla mess lika gärna ha kunnat sändas som vanligt brev och därmed inte belastat statsverket med dryga femtiolappen i extra porto. Brevet kunde också ha ersatts med ett enkelt telefonsamtal. Det kunde lika gärna inte ha sänts alls, eftersom innehållet är ointressant.
Men jag fick ju en promenad till de snälla på Preem vid Norbyvägen, som har postservice och säljer färska gifflar. Sven Anér
Jag får just inlägget från Stig-Åke Persson, tack! Ja, Stig-Åke, du kan ju läsa början av den här texten, den formar sig onekligen till ett komplett svar. Vem vågar? Ja, det är en ytterst centralt formulerad fråga! SA.
Vi är inte naiva, Reinfeldt!
* När Palmeåklagare Anders Helin av Lars Borgnäs i en direktsänd Striptease-utfrågning 1994 tillfrågas rörande Dekorimamannens identitet svarar denne Palmeåklagare att mannen inte är identifierad:
Borgnäs: Kan det ha varit av intresse det flickorna såg?
AH: Ja, det har ju gjorts försök att identifiera och få tag på den person som de säger sig ha sett, men det har inte lyckats. Det har inte gått.
Borgnäs: Kommer ni längre?
AH: Så vitt jag kan bedöma inte.
Helin ljuger, med berått mod. Anti Avsan var identifierad via en tidig PM, 21.12.1992, inregistrerad hos polisen, från journalisten Olle Alsén, och Avsan hördes också så småningom av Palmeutredarna. Helin ljög för miljoner TV-tittare. Avsan hördes men gick inte att hitta. Ibland räcker satsbildningen inte till. Vem önskade, globalt, att Avsan skulle gå fri?
* Förundersökning inleddes i slutet av juni i år mot Carl Bildt för inblandning i folkmord i Sudan, kopplad till hans Lundin Petroleum-engagemang. Förundersökningen pågår, ingenting har hänt. Vem önskar, globalt, att ingenting händer?
* Häktad denna dag, den 18 november blev Assange, efter ett unikt virrigt åklagaragerande.Vem önskade, globalt, att Assange häktades?
Nej, Reinfeldt, dina undersåtar är faktiskt inte så naiva som du hoppas. Vi funderar och vi undrar och vi lägger ihop ett och ett, vi kontrollerar hur vindar blåser, från öst eller väst?
Riktigt dystra dagar, och sådana kommer ju då och då, kan jag undra om vi här i landet, med Reinfeldt som vår guru, egentligen bestämmer någonting själva.
Här i Uppsala har vi en religiöst orienterad dagstidning som heter Världen idag, med Ruben Agnarsson som både chefredaktör och utredande journalist; en ovanlig kombination. Agnarsson har nyligen publicerat en lång och faktiskt andlöst spännande artikel om vårt svenska liv i skuggan av serbiska mafiosi och beredvilliga medlöpare inom svensk polis. Men denna artikel har, så vitt jag kunnat se, ingenstans uppmärksammats – Janne Josefsson, ryck ut! Uppdrag Granskning tar dock knappast upp problem av nationell eller internationell toppkaraktär, utan håller sig till de kvarts- och halvfarliga ämnena. Uppdrag Granskning har aldrig på allvar öppnat ett fönster in i Palmeutredningen.
Sven Anér
20.11.2010.
Till Utrikesdepartementet.
Begäran om utfående av allmänna handlingar.
Jag önskar omedelbart utfå, i kopior, de handlingar som berör den utomeuropeiska ambassadens brevförfrågan i ärendet USA-ambassaden:
Själva brevet
Svaret (i form av tjänsteanteckning)
Ev övriga handlingar i sammanhanget, som kan ha genererats inom UD/Säpo.
Jag understryker att det ju inte är myndigheten som med laga verkan kan hemligstämpla; detta görs av domstol.
Sänd omedelbart begärda handlingar till:
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
