USA-affären – en positionsbestämning

8.11.2010.
Uppenbarligen är den USA-ledda övervakningen av inte bara ambassadområdet på norra Djurgården i Stockholm utan också av stora delar av Stockholm (och andra delar av Sverige?) en utomordentligt het potatis för den svenska regeringen. Ljudradions Studio Ett har just gett en tämligen utförlig redovisning, och lyssnarintrycket blir skrämmande.
Det var inte så mycket om den klart olagliga övervakningen som framkom, däremot om den tydligen monumentala svenska flatheten gentemot en stormakts tilltag. Den flatheten kommer den svenska regeringen att få stå till svars för, under månader och kanske år som följer.
Och har svenska myndigheter haft informationer som de aldrig fört vidare till regeringen? I så fall närmar vi oss en form av anarki. En regering får självfallet aldrig stå utanför. Antingen framgår alla informationer av upprättade och delgivna handlingar, eller också har informationen möjligen skett muntligen till regeringsrepresentanter, och i så fall ska tjänstanteckningar göras. En svensk regering får inte vara ute på turné och komma lätt på sne. Då blir vi sorgligare än de bananrepubliker som så ofta hånas av duktiga Sverige.
Nästan allra värst i denna häxkittel är kanske den svenska riksdagens absoluta, totala okunskap och ovetskap. Lars Ohly kommenterade i Studio Ett; han var den ende av tillfrågade regeringsrepresentanter och partiledare som kommit till studion – jag känner ett kallt vinddrag från mitt Palme-arbete, där regering eller partiledare heller aldrig kommenterar när det börjar bränna till.
Steget är förstås inte långt till Palmeaffären, som pågått under stora delar av denna ambassadaffär. USA har varit ofta utpekat i periferin till Palmemordet, ”det svenska trädet ska falla”-rapporterna från andra sidan Atlanten bl a.
Och har Anti Avsan funnits med i bilden? Det vet jag inte och kan på intet sätt belägga, men såväl Palmemordet som ambassadaffären glider in i samma dimma: informationer får dras fram med tång, när något nytt avslöjas har regering och myndigheter ”inte haft en aning”. I det aktuella fallet ställs Beatrice Ask till svars, trots att ärendet rimligen ligger ett snäpp högre, Bildt (lägligt bortrest) eller naturligtvis Reinfeldt. Men Reinfeldt har aldrig framträtt i Palmeärendet, så han drar sig tydligen den här gången också, in i det längsta.
Än så länge arbetar media med eleganta eufemismer och omskrivningar, och endast sällan talas klarspråk. En naturlig diplomatisk reaktion hade självfallet varit hemkallandet av Sveriges Washington-ambassadör, en åtgärd som slår och slår hårt. Hade motsvarande attacker mot svensk integritet lanserats av en inte fullt så dominerande och inte fullt så potentiellt farlig stat hade vederbörande svenske ambassadör förvisso hemkallats.
Nu mumlas det i stället om en ”förundersökning, en ”Säpo-utredning” (där Säpo uppenbarligen ska utreda sig själv rörande den kanske värsta försummelse detta Säpo någonsin varit skyldig till). Vederbörande USA-ambassadör har kallats till Arvfurstens palats för ett samtal, förmodligen utan höjda röstlägen.
Rätt nivå på samtal är givetvis Obama-Reinfeldt. Nivån Ask-USA-ambassaden är naturligtvis alldeles för låg. Nu får Beatrice Ask ensam ta smällen i regeringens namn, enligt den tydligen oskrivna lagen att när det brinner i knutarna ska justitieministern plockas fram, ingalunda stabilt placerad i sin katapultstol. När tar Reinfeldt/Bildt över spakarna? Och vad händer då – ingenting då heller?

8.11. på kvällen: Aktuellt i TV 2 hade en mycket stringent intervju med biträdande pressekreteraren Koch vid USA-ambassaden. Denne nämnde knappast några konkreta detaljer, men han återkom flera gånger till påstådda amerikanska kontakter med lokala myndigheter ”och Säpo”.
Vågar ambassaden verkligen i svensk direktsändning säga att Säpo hela tiden varit informerat utan att detta är sant? Vi står nu, denna måndagskväll timmarna innan snön är över oss, i en situation där den ena staten av två ljuger, antingen USA eller Sverige. Detta kan sägas vara spännande, men det är framför allt otäckt. Jag försöker minnas paralleller men gör det knappast. Inte så klart utmejslade.
En av mina reaktioner kan ju vara den här: Om Säpo har ljugit/tigit om den amerikanska ambassadaffären, en av de viktigaste frågor Säpo haft att handlägga under de senaste femton åren, vad är det då som säger att Säpo gett oss all sanning – eller någon sanning – i Palmeärendet. Ta de 94 rapporterna om inblandade poliser. Den saken blev till en kompisgrej mellan Holmér och Säpos PG Näss. Näss la alla dessa ärenden i ad acta-korgen, vilken han för formens skull lämnade över till Holmérs godkännande. Och Holmér nickade bifall, och därmed var 94 poliser utan fläck på sina brickor!
Nu drar och drar och drar den svenska polismakten på den här frågan och vill uppenbart inte ge mig ett uns av besked. Därför att behandlingen av de 94 uppenbarligen har varit ett dåligt, ett urbota dåligt polisjobb, ett polisjobb som bör hållas utanför insyn. Ska hela Säpo rivas? SA.
Svenska Dagbladet tar TT!
9.11.2010. Dagens tidningar, i varje fall SvD och Aftonbadet, har dragit ner bevakningen av ambassadskandalen till nära noll. Sålunda har SvD tagit TT:s manus helt oförändrat, medan Aftonbladet i en kort information faller tillbaka på den skarpa Aktuellt-rapporten från gårdagen, där den amerikanske vice presssekreteraren klart säger ifrån att hela denna övervakning, från slutet av 1900-talet fram till i dag, sker i god harmoni med den svenska säkerhetstjänsten, Säpo.
Att Svenskan ”tar TT” är anmärkningsvärt. Stora nyheter, och i synnerhet sådana som tilldrar sig i Stockholm, bevakas och behandlas regelmässigt av tidningens egna medarbetare. Enda tillfälle då TT engageras i sådana sammanhang brukar vara då en tidning på ett eller annat sätt känner sig jävig. Det kan t ex handla om recension av en bok skriven av en av tidningens egna medarbetare; boken kan då lämnas över till utomstående anmälare.
Men känner sig SvD jävigt i ambassadaffären? Ingen tidning torde ha så goda kontakter med Säpo som just Svenska Dagbladet, varför det finns all anledning tro att tidningen har minst lika goda interna informationer som t ex Aftonbladet. Men Svenska Dagbladet låter ofta nyhetens ”aptitlighet” påverka nyhetschefens bedömning av ett ”breaking news”-material, och det är nog vad som sker i det aktuella fallet.
Tomas Lindstrand, som med synnerligen varlig hand bevakade ESTONIA-katastrofen för det svenska åklageriets räkning, ska nu ägna sig åt en förundersökning av USA-skandalen – med hur mycket kraft? Fortfarande känns det egendomligt och tafatt att denna affär enbart ska underkastas en svensk civil förundersökning, där åklagaren dessutom får hjälp av just de polismyndigheter, Säpo och Stockholmspolisen, som figurerar så tydligt i denna hastigt uppblossande affär.
Det handlar om en klar och skarp konflikt mellan de svenska och amerikanska staterna. Då måste statsminister och president snarast mötas öga mot öga. Där ligger ärendet. På den nivån. SA.