Wall l996: ”Detta walkie-talkie-tips är utan konkurrens det mest sensationella i raden”!

27.10.2010.

Jag återger här Gunnar Walls hela skildring av affären ”Dekorimamannen”, alltså den skildring som finns intagen i slutet av andra delen av ”Mörkläggning” från 1996. Avsnittet återfinns på sidorna 909-910; detta är, enligt bokens register - enda gången Wall tar upp denna affär,

Hans korta men dramatiska summering lyder alltså så här:

Detta walkie-talkie-tips är utan konkurrens det mest sensationella i raden. Om det är riktigt är det mördarn själv, knappt en minut före mordet, som flickorna sett. Men hur trovärdigt det verkligen är – och hur Palmeutredarna tagit hand om det – är svårt att bedöma.

Jag skriver nu ut hela avsnittet. Rapporteringen är i stort sett korrekt, med utgångspunkt från de uppgifter som vid denna tidpunkt fanns allmänt tillgängliga, men jag tycker att tonen i framställningen, frånsett min citerande rubrik – är påfallande oengagerad och avfärdande: en intressant notis, men knappast mer.

Wall har knappast gått på djupet. Bl a har han inte tagit del av Olle Alséns utomordentligt fylliga skriftliga information: det första förhöret med ”Pirjo” (Anneli), Alséns många långa samtal med spaningsledaren Hans Ölvebro och med i första hand Anneli.

Nej, Gunnar Wall har inte varit intresserad. ”Tidningsskriverierna” och Olle Alséns ”funderingar” är ordval som vi författare tar till då vi är ointresserade, allmänt misstänksamma. ”Får tag i berättelsen och slår upp den stort” – detta är närmast den skeptiska allmänhetens tonfall.

Nu Walls hela Dekorima-text 1996:

Ytterligare ett – mycket uppmärksammat – vittnestips på samma tema har kommit till. Sommaren -93 rapporterades i massmedia att två unga finländskor strax före mordet ska ha sett Palmes mördare tala i en walkie-talkie alldeles utanför Dekorima.

Bakgrunden till de plötsliga och dramatiska tidningsskriverierna är denna: Olle Alsén, journalist på Dagens Nyheter, har i november -92 fått ett tips från en man som talat med en av flickorna – Alsén har valt att kalla henne ”Pirjo”. För sin manlige bekant har ”Pirjo” kortfattat berättat en skakande historia om vad hon och väninnan ”Katja” varit med om mordkvällen, men avkrävt honom ett löfte om att han inte ska föra det vidare. Flickorna fruktar nämligen att de kommer att sväva i fara om deras namn blir röjda och de har därför inte vågat gå till polisen trots belöningen. ”Pirjos” bekant tycker ändå att han måste göra något åt saken och beslutar sig för att tala med Olle Alsén.

Alsén lyckas få kontakt med ”Pirjo” som efter hand avslöjar så mycket för honom att han kan gå vidare till Palmeutredningen med hennes berättelse. Den går ut på följande:

De två väninnorna har varit på bio på Kungsgatan under mordkvällen. På väg mot pendeltåget vid Stockholms central beslutar de sig för att svänga ner på Sveavägen där det finns ett skyltfönster de vill titta i. När de passerar Tunnelgatan vid Dekorima undrar ”Katja” vad klockan är. ”Pirjo” har glömt sin klocka i duschen och kan inte svara. ”Katja” ser då en man med korslagda armar utanför färgaffären och upptäcker att hon känner igen honom från ett gym där hon brukar träna och att han är finskspråkig. Hon frågar därför på finska vad klockan är.

Mannen stirrar på henne utan att säga något. När hon griper tag i hans skinnjacka för att upprepa frågan hör hon ett ”pling” från en walkie-talkie som han hållit instucken under ena armhålan och en röst säger på finska: ”Nu kommer dom!” Mannen svarar på finska: ”Jag är igenkänd, vad ska jag göra?” Rösten i apparaten svarar; ”Skit i det och gör vad du ska”.

Pirjo tycker det hela är obehagligt och drar iväg ”Katja” tillbaka mot Kungsgatan. När de gått en bit berättar ”Katja” att hon sett en pistol under mannens andra armhåla. När de passerar Kungsgatan på väg söderut hör de en skarp smäll. De tittar bakåt men ser inget. Sedan springer de till stationen.

När de dagen efter får veta att Olof Palme är skjuten beslutar de sig för att hålla tyst om vad de sett.

Vem var då den finsktalande mannen? Under Alséns samtal med ”Pirjo” får han veta att hon hört namnet av ”Katja” men förträngt det. ”Katja” själv har i sin tur också sagt till ”Pirjo” att hon glömt vem det var och vill inte röra mer i det hela.

Detta förmedlar Alsén till polisen. Själv skriver han ingenting om uppgifterna förrän Aftonbladet får tag i berättelsen och slår upp den stort i juni -94.

Detta walkie-talkie-tips är utan konkurrens det mest sensationella i raden. Om det är riktigt är det mördaren själv, knappt en minut före mordet, som flickorna sett. Men hur trovärdigt det verkligen är – och hur Palmeutredarna tagit hand om det – är svårt att bedöma. /Min svartmarkering(

Olle Alsén och andra journalister har tyckt sig hitta belägg för att walkie-talkie-mannen eventuellt skulle ha varit polis och koncentrerat sina funderingar kring två olika polismän i Stockholm – en med finskt och en med estniskt ursprung. Spaningsledningen har dock förhållit sig kallsinnig – precis som den brukat göra när det kommit fram uppgifter om att medlemmar i den egna yrkeskåren skulle ha varit inblandade i mordet.

Men i ”Mordgåten Olof Palme” är tonen ytterligare neddämpad – ja, jag ger hela texten, från sidan 127 (det må förlåtas mig om jag interfolierar med några egna kommentarer, kursivt):

Sex år efter mordet kom det till polisens kännedom att två unga kvinnor (ingen misstanke om att polisen varit informera redan vid mordtillfället!) med finsk bakgrund berättat för olika personer att de passerat brottsplatsen en kort stund innan skotten smällde. Kvinnorna hade observerat en finsktalande man med walkie-talkie. Den ena av kvinnorna såg också att mannen hade ett skjutvapen innanför jackan. Hon hade för övrigt känt igen honom frän ett gym i Upplands Väsby där hon själv brukade träna. Kvinnorna hade inte vågat berätta om saken efteråt.

Det här var sensationella uppgifter som väckte stort uppseende nr de blev kända. De fick ytterligare uppmärksamhet genom att journalisten Olle Alsén lanserade hypotesen att mannen med walkie-talkien var polis, något som också författaren Sven Anér har drivit. Det råder fortfarande oklarhet om de två kvinnorna verkligen var vid Dekorima kort tid före mordet och vad de i så fall var med om dä. (En konstigt komprimerad version. Polismannen i fråga identifierades av Olle Alsén via Avsans passfoto, det känns oförsynt att Wall här svävar på målet.)

Det är inte känt att någon annan har sett dem på platsen. (Fel, vittnen finns i utredningen som ”sett två unga kvinnor, varav den ena kortare än den andra, avlägsna sig från Dekorima omedelbart före skottlossningen”). Lars Borgnäs, som träffat den ena av dem, skriver dock att ”hon gav ett högst sansat och ´normalt´ intryck och att den berättelse om vad hon varit med om som hon återger för honom var ”klar, koncis och konsekvent”.

Där släpper Gunnar Wall händelsen med Dekorimamannen. Han har uppenbarligen inte gjort några egna efterforskningar, och noterar bl a inte att de unga kvinnorna genomgick sammanlagt åtta förhör samt att Anti Avsan genomgick ett förhör men friades sedan han fått hustrualibi. Kvinnorna konfronterades aldrig med Avsan, vare sig live eller på bild.

Är jag onödigt kritisk mot Gunnar Wall? Måste han tro på allt jag har skrivit? Neej, men han borde, i spåren av ”Affären Anti Avsan” (en titel som han inte nämner) ha lagt in en stunds egen forskning, vilket han alltså inte gjort. Gunnar Wall har uppenbarligen helst inte velat röra vid episoden ”Dekorimamannen”.

-----------------------

Falsk diplomati på regeringsnivå förvände vår syn på polisspåret?

Min läsning av Gunnar Walls böcker har spetsat min nyfikenhet bakåt i tiden, bortåt 1990-talets början. Det var då det verkligen började. Det var när Anti Avsans misstänkta delaktighet i mordet på Olof Palme blev synlig som detta mord verkligen blev farligt för de styrande, farligt på alla nivåer.

Våren 1993 briserar berättelsen om Dekorimamannen. Tidningar skriver, det blir ett stort mediapådrag. Saken blir känd: två unga kvinnor såg Dekorimamannen någon minut före dödsskottet. Vid Aftonbladets första flash måste Rosenbad ha skakats, snabba kontraplaner har måst smidas.

Det är vid dessa rådslag i svårtillgängliga rum på Rosenbad som problemet ställs och linjerna dras upp; vad göra?

Problemet: Mordet på Olof Palme kopplas nu direkt till inte bara en polisman, skytten Anti Avsan. Det kopplas också till andra tjänstemän: vid radiocentraler, i ambulanser, och inte minst till poliser på fältet, alla bildande det polisspår som jag själv var en av de första som definierade. POLISSPÅRET var etablerat. För att stanna.

Men hittills hade myndigheterna, makten, nödtorftigt lyckats hantera situationen. Framför allt via det bräckligt uppförda korthus som involverade syndabocken Christer Pettersson. Att inte detta korthus – faktiskt inte ens i dag – raserades av media är närmast ofattbart; inte en byggsten satt fast murad. Men, OK, allmänheten var länge ganska nöjd med en ensamt arbetande drogpåverkad mördare; en aptitlig lösning trots allt.

Men från våren 1993 var situationen en annan. Även om allmänheten egentligen aldrig via media har informerats om Anti Avsans existens och aktiviteter, så var dock även anonyma Dekorima-avslöjanden tillräckliga för att i förlängningen ställa till stor oreda bland svensk allmänhet: polis som sköt?

Så vad göra? Jag komprimerar. Det var under 1996 det mesta hände, enligt den här kalendern:

1996, februari: artikelserie i DN med avslutande kritik mot just landshövdingen i Örebro, Sigvard Marjasin, för märklig representation, kvitton mm.

1996: mars: riksrevisionsverkets generaldirektör Inga-Britt Ahlenius till attack mot Marjasin.

1996, maj: Marjasin avgår på grund av dessa kvitton, vilka än i dag har fastnat i en allmänhets minne.

1996, augusti: Kommissionsledamoten Hans-Gunnar Axberger påstår i DN att Marjasin stoppade alla uppgifter om polisspåret. Och kommissionens dåvarande huvudsekreterare, Per Kjellsson, praktiskt taget dementerar Axbergers uppgifter; Marjasin stoppade inte polisspåret, men den dementin fick givetvis mindre utrymme.

Vid omstuvningen i maj 1996 fick inte bara Marjasin utan även Kjellsson sparken, och den nye ordföranden Lars Eric Ericsson, tillsammans med sin huvudsekreterare och, som det skulle visa sig, grå eminens Hans-Gunnar Axberger (nu både ledamot och huvudsekreterare) övertog ruljansen, med den tidigare ivriga Inga-Britt Ahlenius mer eller mindre förflyttad ut i kulissen.

Så: dukat för en attack mot polisspåret, i enlighet med de knappt avklingade stridsropen från Axberger/Ahlenius? Knappast. Vad som därefter hände, fram till publiceringen i juni 1999 av kommissionens granskningsrapport, fick vi bevakande journalister inte veta mycket om.

Men rapporten gav förstås besked. Om en frontalattack mot polisspåret, väl? Ingalunda. Som framgått av denna blogg under 2010 är polisspåret i praktiken utsuddat. Det är sant att ett antal pekpinnar blir synliga här och var i den mycket svårstrukturerade texten, men ett klart förslag till direktiv saknas, t ex ”byt ut dagens åklagare och polis!” – naturligtvis hade kommissionen haft det mandatet. Lite slarvigt och lite konstigt, kanske, men inga större bekymmer. Enligt Axberger vid ordbehandlaren.

Och varje ev polisspårskritik från kommissionens sida dödas till slut effektivt av det magistrala beskedet på sidan 766 (min version) av rapporten, där det rätt upp och ner påstås att ”misstankarna mot Christer P successivt stärkts”. I skuggan av syndabocken Christer P (i kommissionens halvanonymisering), rinner polisspåret ut i Brunkebergsåsens sand.

Vad var det då som hände i det som tycktes hända? Det klassiska receptet för läsare av detektivromaner är ju att kalhugga allt som skymmer utredningen samt fråga: vad hände!

I affären Marjasin – Axberger – Ahlenius hände faktiskt och i praktiken detta:

Marjasin var på väg att skrämmas av polisspåret, alltså måste han bort. Ordern kom, likaså i praktiken, från regeringen, och propåerna uppfattades av Ahlenius/Axberger. Först misstänkliggjordes Marjasin för kvittona (vilket var rimligt), sedan fick han motta en dubbel attack från sin kommissionsledamot Ahlenius, och sedan en enkel men kraftig attack från Hans-Gunnar Axberger: Marjasin dolde polisspåret!

Då fanns det inte något handlingsutrymme kvar för Marjasin, som raskt avgick. I stället fick kommissionsrapporten inväntas. Och här gick Axberger, med en mycket tyst Ericsson vid sin sida, ut med ett antal mångordiga och försiktiga näsknäppar mot polis och åklagare, men han aktade sig noga för ett ”nu ska hela rasket rivas”.

Alltså: måste Marjasin bort för att han var beredd att ta till storsläggan mot polisspåret? Ja, jag tror det. Men kunde två höga statliga tjänste- och förtroendemän som Hans-Gunnar Axberger och Inga-Britt Ahlenius lejas att hålla i yxan?

Visst, varför inte? Heder, lojalitet, sanningskärlek är honnörsord som möjligen kan appliceras på stora delar av den tålmodiga svenska allmänheten, men inte nödvändigt på företrädare för denna allmänhet när dessa promoveras till maktens representanter.

I Marjasin-affären går att spekulera, länge. Utsågs denne Sigvard Marjasin just därför att det var känt (för justitiedepartementets internrevisorer) att hans representationskonto möjligen inte var klanderfritt? Och att han därför skulle sitta lägligt löst om något elände dök upp under hans kommissionsarbete? Sattes det, med klar beräkning, till en tämligen svag man som Marjasin, som chef för en ytterst viktig och grannlaga kommission, just med den baktanken?

Är jag beredd att tro makten och myndigheten om vad som helst?

Nej, inte om vad som helst.

Sven Anér