Gunnar Wall – varför ger du oss inte din sammanfattning av Palmemordet?

28.10.2010.

Jag kommer från en influensavaccinering i det närbelägna Eriksberg. Och jag känner mig lite äldre än vanligt efter att ha suttit på en stol bland personer av vilka de flesta är yngre än jag själv. Välordnat, översinnligt hygglig personal, ”vi tar det överst på vänster axel, jäkta inte”. Jag funderar över detta mitt liv, som alltså pågått ganska länge. Vad har hänt, vad händer, vad kommer att hända?

Det som redan har hänt känns för dagen inte så spännande, däremot dagens egna händelser – som jag alltid kontrollerar med en blick på SVT Text – och morgondagens händelser. Om vilka jag ingenting kan veta – eller kan jag det? Kan jag veta att även morgondagens skärmtext kommer att fyllas av ond bråd död, mutor, jäv samt smarta insamlingsherrar som tar ett i grund och botten hederligt förbund som Hem och Skola till utgångspunkt för ett lurendrejeri i megaklassen: 33 miljoner på driven, medan en av de få kvarvarande H och S-föreningarna ute i landet inte får en enda hundralapp så att de kan renovera ungarnas ishockeyrink.

Varför blev jag inte någonting inom telemarketing? Jag har skaplig telefonröst och – ja vad är det mer som behövs?

Varför denna inledning? Till en kommentar till min gamle kollega Gunnar Walls ”Mordgåtan Olof Palme – Makten, lögnerna och tystnaden”, Semic 2010? Antagligen därför att jag ser denna mordgåta som ett brott i samhällets allmänna brottsliga förlängning, inte så väsensskilt från insamlarna åt Hem och Skola. Brott kräver nog i första hand frånvaron av ett samvete. Och denna frånvaro har varit tydlig, både i den svarta borgen i Örebro 2010 och vid Dekorima 1986.

Vad är det då jag, som vanlig läsare, vill veta om Dekorima, i dag och i morgon? Lösningen av Palmemordet, självfallet. Vill jag, fortfarande som vanlig , inte särskilt påläst läsare, inte se i backspegeln? Inte nödvändigtvis. Inte 528 sidor i varje fall.

Jag ger ett exempel ur den här boken. Gunnar Wall uppehåller sig länge och utförligt vid den i dag klassiske Roger Östlund. Mannen som skulle ha sett Christer Pettersson på biografen Grand. Fast inte. Wall konstaterar, självfallet, att Roger Östlund inte kan ha sett Christer Pettersson i Grands lobby före mordet, eftersom fem vittnen säger att Roger inte kom till Grand förrän tio minuter efter mordet, det är sant. Men sedan stannar Wall liksom upp.

Vi får mängder av lättflytande text om Christer Pettersson, men vi får, vad jag kunnat se, aldrig, inte ens efter presentationen av det s k telefonavlyssningsprotokollet, detta klara konstaterande: Christer Pettersson kan således aldrig kopplas till Palmemordet, och det förhållandet att han trots allt kopplades till detta mord beror på att polis och åklagare, som spelade ett grymt falskspel, behövde en syndabock.

Jag hittar inte den typen av uttalanden. Jag hittar bara den lättflytande texten, som huvudsakligen skildrar sådant vi redan vet. De snart 25 åren efter mordet känner vi. Sakens nutid håller vi på att lära känna, sakens framtid finns inom det polisspår som med utomordentlig noggrannhet naglades fast i bröderna Poutiainens ”Inuti labyrinten”, som har beskrivits i ett antal senare böcker, men som faktiskt egentligen inte alls noteras av Gunnar Wall. Jag kan ha missat något omnämnande, men polisspåret är inte Gunnar Walls grej, det genomsyrar inte boken.

Tyvärr bjuder författaren inte på något sak- och personregister, av samma förnämliga typ som Wall tillämpade i sina numera klassiska båda volymer ”Mörkläggning”, varför det nu är nära nog omöjligt att helt säkert referera den över 500 sidor långa boken. Hade, i detta tänkta register, funnits med hänvisningsordet ”Polisspåret”? Jag är inte säker.

I ”Mörkläggning” skrev Gunnar Wall sålunda utförligt om Carl Östling, oftast kallad Ö. Wall gav hela denne Ö i full framtoning och blev den som säkrast spikade fast Ö vid polisspårets agenda. Ö finns med nu också, men platsar ingalunda som Gunnar Walls portalfigur.

Platsar inte i en bok av ”Mordgåtan Olof Palmes” karaktär, tydligen. Vilken karaktär? Ja, ska jag försöka ge ett allmänt omdöme? En konciliant, välskriven sammanställning av vad som skett i denna affär sedan 1986, utan hårda direkta anklagelser, med polisspåret undanskuffat. Intervjuer med t ex herrar av typen Tommy Lindström, straffad och entledigad för dunkla penningaffärer och en av de högsta cheferna inom Hans Holmérs otroliga fögderi, samt Ingemar Krusell, mannen som undertecknade det förundersökningsprotokoll från 1988 som hela den nuvarande förundersökningsledningen Kerstin Skarp/Stig Edqvist nu tycks ha slängt på tippen, enligt med nådigt tillstånd beviljade Wall-intervjuer.

I fjol rekvirerade jag del III:1 av Krusells förundersökningsprotokoll och betalade en ganska rejäl slant. Nu när det visar sig att detta protokoll är ett enda stort erratum, ett enda stort fel, får jag då tillbaka pengarna? Nå, jag vill inte ha hundralappar. Jag vill ha klarspråk från Skarp/Edqvist.

Att såväl vice RÅ Kerstin Skarp som rikskriminalens Stig Edqvist ställer upp för intervjuer då Gunnar Wall tar kontakt är ju ingenting som Wall ska lastas för, däremot Skarp och Edqvist. Att jag aldrig släpps fram till dessa höga personer är uppseendeväckande och tvingar mig till nästa fråga:

Har Gunnar Wall bedömts som mera salongsfähig än den möjligen oborstade Sven Anér? Har förundersökningsledningen i Palmeärendet ansett sig kunna utgå från att Gunnar Wall inte skulle göra sig skyldig till några övertramp? Har de ansett sig ha fått garantier för att namnet Anti Avsan aldrig skulle nämnas?

Gunnar Wall avslutar på sidan 512: Kommer vi någonsin att få veta sanningen om vad som hände där i gathörnet? Det är lätt att dra den cyniska slutsatsen att om vi inte har fått veta det hittills kommer vi inte att få veta det i fortsättningen heller.

Kanske är det så. Men sanningar har ibland en benägenhet att dyka upp när man minst anar det.

En lam avrundning av en bok som skrivits av den person som kanske är bäst insatt i hela Palmeärendet.

Sven Anér, författare till ”Affären Anti Avsan”, 2:a uppl 2009.