En blick bakåt – och framåt

12.11.2010.

Jag är fortfarande skakad efter omläsningen av Jerry Wells presentation av polisspåret i Palmeutredningen från 2002:

En sammansvetsad grupp yrkesmördare, som gick lugnt, överlagt och mycket smart till verket efter en lång förberedelse –

hur kunde ett sådant utfall från en etablerad kriminaljournalist i en stor daglig tidning (Kvällsposten) passera oförmärkt i den allmänna debatten? Buntades Jerry Wells tillsammans med sin gamle Klara-kollega Sven Anér? Ingenting att ha, papperskorgen?

Denna fredag har Aftonbladet två intressanta inlägg. Nils Funcke, tidigare på Riksdag & Departement (där vi hade ett kort men angenämt samarbete) och Robert Aschberg, som burdust men hyggligt en gång i Palme-starten mosade mig vid ett TV-sänt stormöte i ett hus på Gröna Lund – ja, dessa två finns alltså i dag i Aftonbladet.

Funcke berör det uppmärksammade ”snatch”, som med Anna Lindhs medgivande för några år sedan drabbade två egyptier, i CIA:s rutinerade regi; jag ska berätta för Funcke om den betydligt större CIA-snatch som ägde rum i direkt anslutning till ESTONIA-katastrofen och finns skildrad i tidigare nummer av PALME-nytt samt i min och Lenas bok ”MAYDAY”. Många bloggbesökare minns säkert den svarta storyn, med nio estländare ur besättningen som först räddades ur havet och därefter förklarades försvunna men som av allt döma – bl a enligt komplett uppsättning av svenska myndighetsdokument! - fraktades västerut på två CIA-plan samt tycks ha försvunnit för gott – eller rättare sagt för ont.

Den storyn har aldrig fått berättas mer än av mig.

Robert Aschberg, tydligen ofta benämnd Robban, skriver utförligt och väldokumenterat om Säpos nedgång och fall (?). Otrolig inkompetens i Göteborg och på USA-ambassaden bl a, och hittills en inkompetensförklaring från rättsstaten som förefaller otrolig: sex höga Säpo-medarbetare har gjort allting fel, men de kan inte lastas för detta eftersom de inte har begripit vad de höll på med; ja, det är en korrekt komprimering.

Säpo hänger nu på den berömda gärdsgårn. Hur kommer denna centrala organisation att klara sig undan helskinnad efter de båda manglingar som nu följer? Minst två.

Det är märkligt hur så många av dagens byråkratiska tillkortakommanden tycks gå att koppla till det stora landet i väster. Direkt ambassadärendet, indirekt de båda nyssnämnda snatches, och hartassar i ärenden som det misslyckade Göteborgslarmet, som kan ha utlösts endast i den atmosfär som i dag skapas i USA, Aschbergs Säpo-ärende med bl a också kritik av utökad telefonavlyssning, det eviga polisspåret i Palmeutredningen, som kan ha startat någonstans, någon gång, i  denna atmosfär.

Jag har antytt detta tidigare: det är när svensk byråkrati, från botten upp till toppen, aldrig ger besked, aldrig ändrar en obegriplig ingångsattityd, aldrig ger ett konkret och begripligt svar, som jag anar utifrån kommande order, under bordet. Inklusive långsamhet.

När detta skrivs har ambassadaffären pågått i över en vecka: skulle inte, under denna tid, ett klart besked ha kunnat lämnas på åtminstone denna punkt:

Med vilka svenska myndigheter har USA-ambassaden rådgjort innan den sparkade i gång en verksamhet som utgör någon form av brott, kanske ytterligt allvarliga brott?

Naturligtvis skulle ett enda, rejält sammanträde, inte med denne fikonpratande vice pressattaché Koch, som har lett så vänligt mot oss de senaste dagarna, utan med ambassadören själv, kunna skapa klarhet. Gärna vid samma bord som Fredrik Reinfeldt, uppenbarligen alltid lika brydd av den här sortens incidenter.

En sådan sittning borde för länge sedan ha kunnat initieras. Ambassadörens artighetsvisit, som vi aldrig har fått refererad, tycks enbart ha varit elegant diplomatiskt tillsnitsad.

Som journalist vill jag ha viktiga besked ”för en kvart sen”, i varje fall innan veckor och månader har gått. I förlängningen av mitt resonemang ligger givetvis en förmodan att Sverige i dag lyder minsta atlantiska vink, samt att svenska hopp över skaklarna ses med oblida ögon på den kanten. Om jag skriver att USA styr Sverige så tar jag tillbaka i samma ögonblick. Men USA tittar på Sverige. Det tar jag inte tillbaka. Sven Anér