Blicken bakåt, var det

27.12.2002 – 12.11.2010. Här följer en text som jag alltså skrev för nära åtta år sedan, men som ter sig märkligt fräsch och aktuell. Några av namnen och hänvisningarna hade inte funnits med i dag, men andan, tankegången finns kvar hos mig – och kanske läsarna – ännu i dag. Varför? Jo, därför att något mera perennt stillastående än utredningen av mordet på en statsminister finns inte. Det är samma sega icke-utredning, omringad av en eller annan lagparagraf för att väcka förtroende. Själv har jag onekligen blivit åtta år äldre. Jag går kanske lite vingligt, men tangenterna följer mig trofast och vinglar inte.

Under några år av ESTONIA-katastrofen ägnade jag ringa tid åt Palmeaffären, men fortsatte med förnyat engagemang sedan hotfulla mail mot Gösta Söderström och mot mig och mina anhöriga börjat strömma in till hans dator i Herräng. Detta ledde till ”Affären Anti Avsan” och så småningom till denna blogg, som i dag försöker ge det nyaste nya kring detta perenna mord.

Jag skrev för åtta år sen:

Nu är det klämdagen den 27 december 2002. Jag sitter framför min dator, som garanterat enda person som just denna klämdag ägnar mordet på Olof Palme något intresse, och jag är den garanterat ende som skriver ett helt nyhetsbrev om intriger och byråkratisk tystnad kring två s k Palmekulor som enligt mordutredningens tekniske chef ”placerats ut av en sammansvetsad grupp yrkesmördare”.

Att denne tekniske chef Wincent Lange för några veckor sedan, efter att ha tigit i ämnet i fjorton år, anser sig kunna komma undan hela saken genom att blåneka bort en stor och hittills odementerad tidningsartikel är givetvis stilenligt. Mycket stilenligt.

Jag har skrivit en bok om bland annat detta Wincent Langes plötsliga förnekande, men eftersom informationen i dessa frågor aldrig är komplett så finner jag nya egendomligheter, nya kusligheter så fort jag via ett stilla lyft med dynggrepen låter stacken pysa.

Vill ni följa med in i in verkstad? Det är inga märkligheter jag har att uppvisa, inga trollkonster, ingen jonglörbravur. Jag arbetar, som journalist, ungefär som jag vintern och våren 1948 arbetade, på DN:s redaktion nere vid Tegelbacken: sätter mig in i mitt uppdrag, bläddrar i några böcker, ringer ett par samtal, träffar någon byråkrat (eller hans motsats), varefter tämligen raskt ett stoff börjar ta form varur en text kan födas och ett engagemang kan bubbla.

Så där har förstås journalistik alltid tillkommit. Nyheter samlas in samt manglas ut till reportage; sannerligen inga märkligheter. Vad som fordras är egentligen bara en sittvänlig arbetsstol, en telefon, en dator, några pärmar – jo, envishet behövs också. Hekatomber av envishet.

Under mina första DN-år levde jag i en lojalitet med min tidning som i dag förvånar mig. Vi var den bästa tidningen på jorden, och när våra chefer – som hette Hedman eller Forsberg eller Gunnarsson – gav oss sina sparsmakade lovord svävade vi upp mot cirrusmolnen ovan Riddarfjärden.

Den verksamhet jag i dag bedriver, söker bedriva, har förstås inte mycket gemensamt med livet i Klara. Då levde vi på allmänhetens läppar, det vi skrev hade om inte Guds så dock Tingstens välsignelse. Minsta blocknotis och passbit hade ett budskap som vi, i varje fall jag, den mycket tidige Anér (vi var sparsamma med förnamn på stora redaktionen) uppfattade som viktigt och väsentligt för alla läsarna i Vasastan och annorstädes, med tidningen hemburen fritt.

Vad jag försöker säga är ungefär det här: en journalist måste känna sin närvaro i samhället. Han – eller hon – vill ha beröm, förstås. Men han kan nästan lika gärna acceptera att hamna i motvind, att lockas ut på debattens trampoliner. Vad som vållar den verkligt bävande olusten är den isande tystnaden Att inte bli observerad. Att, den osynlige mannen lik, inte fastna på de kringståendes, de mötandes näthinnor. Den icke-närvaron, det kan jag försäkra, kan bara bemötas med en envishet som försätter berg.

Envishet i ett vakuum, är det min situation? Nja, inte ett vakuum, trots allt. Eftersom PALME-nytts nära tusen läsare så vänligt och så oförtrutet fungerar som min resonansbotten – ibland i dur, rent av! Och mitt, jag skrev så när bollplank, ordet som Holmér fann upp.

”Det är du själv som har tagit på dig det här jobbet”, brukar en i normalfallet mycket empatisk närstående säga. ”Ingen har bett dig…”

Jo, många har bett mig. Alla de sanna och ärliga som vet och har förstått vad detta ärende kring en skjuten statsminister innebär, står för. Som vet och har förstått att detta Sverige varken på lång eller kort sikt kan leva vidare – i avvaktan på stekta sparvar – om inte Affären Olof Palme klaras ut, vecklas ut, får sina sanna konturer.

Hybris, Sven Anér! Skulle du vara den ende som kan klara ut, veckla ut, hitta sanna konturer?

I stället för att svara på den frågan väljer jag att gå tillbaka till konkretion och till Affären Wincent Lange. – som läsaren har sett av det föregående dussinet sidor – som innehåller nära nog allt av djup ondska, komplicerat intrigmakeri, lögner och mygel, trassel och tigande. Den rättsapparat, som har till uppgift just att skipa rätt och rättvisa, sidsteppar sitt samvete och fördöljer de stora sanningarna kring ett statsministermord. Papper påstås försvinna, avtal komma bort – och när dessa rättsvårdande personer till sin förfäran börjar upptäcka att sanningen möjligen är på marsch tubbar de en i botten hederlig tjänsteman att i en kuslig saltomortal, i ett dödens hopp, göra svart till vitt och sätta sin förlorade heder i pant på en dödens lögn.

Min kritik riktar sig, det känns angeläget att framhålla, inte i första hand mot Wincent Lange, en fram till Palmemordet skicklig och hederlig arbetare i vingården – men snärjd av rättssamhällets hejdukar som tror sig göra statsnyttan en tjänst genom att tillämpa den förfärande lögnen i den förfärande sanningens ställe.

Jag vänder mig nu i första hand till PALME-nytts läsare. Men också till alla de medier som så föga gjort i denna stora affär. Var finns ni? Var finns mitt DN från Tegelbackens 40-tal? Var finns Christina Jutterström? Kunde du göra detta land en ädlare public service än att söka efter sanningen i Affären Olof Palme?

Var finns ni, alla tyckare och vetare i denna affär? Jag talade, i början av denna osedvanligt långa trippelhelg, med en av dessa personer. Journalist som jag, gammal Klara-man som jag, aktiv än i dag som jag, känd för kolumner och TV.

”Jag har skrivit en bok om Palmegåtan”.

”Ja ja”…

”… ska jag skicka den till Globen eller till Bondegatan?”

”Ja, hem då. Men Palmegåtan, Sven, Palmegåtan… Ja ja…”

Med plötslig klarsyn såg jag: han kan hela storyn! Han vet hur allt gick till! Han kan alltsammans!

De höge i Globen och i Rosenbad och på Sveavägen vet hur denna valse macabre gått och går. Det är bara jag, en naiv reporter emeritus, som söker en sanning som de andra redan känner men har slängt på tippen.

”En bok om Palmegåtan? Ja, ja…”

Sven Anér

Boken var ”Palmegåtan – mot en lösning?”, från 2002. Och journalisten jag citerar ur minnet, var kändis på Aftonbladets redaktion.

Jag kan sätta mig ner och idka stilstudier på mig själv, åtta år efteråt. Jag hittar inga större olikheter. Mitt engagemang har inte dalat, och min svaghet för de något högre orden fanns då och finns i dag.

I sakfrågan har alltså ingenting hänt. Affären Wincent Lange, där camouflerade pengar betalades ut till Lange för att köpa hans tystnad om Palmekulorna, blev aldrig en stor affär. Kvällsposten tassade försiktigt,  övriga stora medier nämnde aldrig saken, och någon förtalshistoria gentemot Jerry Wells eller mig kom inte på tal. Tystnaden kan fixa allt – eller nästan allt; det är ju mitt hopp att en liten glugg kan finnas.

Detta nummer 10 från 30.12.1992 – som jag alltså av en ren slump drog fram ur min bokhylla – är just ett sådant dokument som i tidernas fullbordan kommer att kunna hjälpa sanningen på traven. Numret ingår inte i PALME-nytt-böckerna, som bara går från 1993 till 2001, men universitetsbiblioteken har alla lösa nummer, så dokumentationen finns kvar.

Tidernas fullbordan? Vem finns då som går till KB och Carolina? Någon kommer det att finnas, några. Någon gång kommer en artikel på DN Debatt eller SvD Brännpunkt, ”Skrämmande sanningar i en bortglömd affär, mordet på en tidigare statsminister, Olof Palme” Och naturligtvis finns inte bara PALME-nytt och den nu pågående bloggen att ta till! Minell, Kanger, Wall, Poutiainen, Borgnäs ger skrämmande interiörer som egentligen aldrig har fått den riktiga rubriksvärtan, vilket är de stora mediernas ansvar!

Sven Anér