Vad har domstolarna gjort?

21.10.2010.

Under min snart 25-åriga kamp för sanning och rättvisa kring Palmemordet har jag förstås ofta konfronterats av de svenska domstolarna: kammarrätter, regeringsrätten, någon gång Högsta domsolen.

Mina önskemål har alltid varit desamma: låt mig se papperen, dokumenten! Och svaren har, i kanske nio fall av tio, blivit: nej! Och aldrig har jag mötts av ett besked från en domstol med lydelsen att ”domstolen har begärt fram de aktuella handlingarna, tagit del av dem samt nu fattat nedanstående beslut”; aldrig.

Jag har sålunda inte kunnat se något som helst tecken på att domstolen verkligen tagit sig an mina ärenden. Så vitt jag har kunnat se har de fått rikspolisstyrelsens beslut och mitt överklagande samt därefter helt gått på detta beslut från rikspolisstyrelsen, som ju är minst lika mycket part i målet som jag själv. Därefter har t ex kammarrätten i Stockholm sagt sitt nej.

Men för ett sådant mycket bleklagt nej behövs knappast en fin och fungerande domstol. Om ändå ingen de facto-undersökning av mitt ärende blir aktuell, då kan ju vem som helst, vilken instans som helst, instämma i rikspolisstyrelsens nej – eller hur?

Jag har ett ärende framför mig, med ett antal tämligen komplicerade punkter, ett ärende som en notarie säkerligen behövt minst en arbetsdag för penetrering och förslag till avgörande; sedan ska en domare ha beslutat. Inte gjort i en handvändning.

Jag är inte helt säker, men jag kan utgå från att om en sådan noggrann handläggning förekommit så hade rätten hänvisat till denna noggranna handläggning i sitt beslut. Man jag har aldrig fått någon sådan hänvisning. Jag har vid ett par tillfällen i telefon frågat den aktuelle handläggaren om mitt överklagande granskats på detta enligt min mening mycket rimliga sätt, men jag har fått mycket vaga svar tillbaka:

”Jo, vi har granskat…” ”Tog ni fram mina papper?” ”Ja, det är ett tag sen…”

Nej, jag tror, med risk för att vara orättvis mot rättens tjänare, att mina ärenden handläggs mycket pro forma. Rikspolisstyrelsen har i praktiken det stora övertaget i förhållande till en lekman ur allmogen, som förutsätter att vårt högsta polisorgan kan göra något fel. På gränsen mellan kammarrätt och regeringsrätt har jag oftast gett upp, rimligen begripligt.

Vad jag här påtalar är enligt min mening avgörande viktigt. Våra domstolar kan inte i första hand ha tillsatts för att enbart se till att alla byråkratjuridiska principer följs till punkt och pricka. Dessa domstolar måste, menar jag, alltid sätta sig in i och se till sakfrågan, i mitt fall mordet på statsminister Olof Palme.

Om jag åtminstone någon gång kunnat se ett tecken på att mitt ärende, i sak, tagits upp till ingående granskning av de domstolar jag vänt mig till? Då skulle jag inte klaga, inte på samma sätt i varje fall.

Men det är när jag tycker mig se ett enda själlöst skyfflande av papper, utan hänsynstagande till deras innehåll, som jag blir förstämd, förtretad, förtvivlad, stryk det som ej önskas. Jag känner mig då vandrande med Kafka i ekande tomma salar, och det är ingen angenäm upplevelse.

Sven Anér