Palmemordet:

RÅ och rikskrim startade Sveriges
största rättsskandal

Uppsala den 9 december 2009.

Till Riksdagens Justitieutskott, ordföranden och ledamöterna.

Palmemordet: RÅ och rikskriminalpolisen förfalskade vittnesuppgifter rörande Christer Pettersson – Sveriges största rättsskandal någonsin!

Jag anhåller om Utskottets omedelbara åtgärd!

Saken: I syfte att falskeligen anklaga Christer Pettersson för mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 i Stockholms city påstod RÅ och rikskriminalpolisen att ett vittne, Roger Östlund, sett Christer Pettersson vid biografen Grand på Sveavägen kl ca 23.10, med möjlighet att hinna till Dekorima och mörda Olof Palme kl 23.28, detta trots att polisens egna dokument klart visar att vittnet inte anlände till biografen Grand förrän kl 23.30.
För att ytterligare styrka Christer Petterssons påstådda närvaro vid biografen kl 23.10 lät RÅ och rikskriminalpolisen förfalska ett s k telefonavlyssningsprotokoll utvisande ett påstått avlyssnat telefonsamtal kl 23.15 – 23.21, från Östlund vid Grand till Sigge Cedergren i dennes bostad.
Men Östlund fanns ej vid Grands telefon mellan dessa klockslag, och Sigge Cedergren själv befann sig då inte i sin bostad, enligt egen och ett vittnes utsago, samt enligt polisens ursprungligen redovisade reaktioner.
Det föreligger sålunda en komplicerad och avsiktlig förfalskning, utförd av två höga rättsvårdande myndigheter i syfte att falskeligen beskylla Christer Pettersson för det statsministermord han aldrig begick.
Jag vänder mig i detta synnerligen allvarliga ärende till riksdagens justitieutskott, eftersom de instanser till vilka jag rätteligen borde ha vänt mig för att påtala det inträffade i själva verket är just de instanser som själva utfört förfalskningen och därmed totalt förvanskat den brottsutredning de enligt lag varit skyldiga att genomföra.
Något prejudikat för handläggning av ett ärende som detta torde inte finnas. Jag anhåller att riksdagens justitieutskott agerar, något som känns extra adekvat och angeläget eftersom det var just riksdagen som 1994 begärde en avgörande slutgranskning av handläggningen av mordet på statsminister Olof Palme, en granskning som år 1999 avslutades med noteringen att ”misstankarna mot Christer Pettersson successivt stärkts”.


Händelseförloppet, komprimerat:
A: Falsk beskyllning mot Christer Pettersson

Jag koncentrerar här händelseförloppet till händelser och påståenden som berör Christer Pettersson (Chr P). Paret Olof och Lisbeth Palme lämnade biografen Grand efter en Mozart-föreställning morddagen kl ca 23.12. De korsade efter några minuter Sveavägen till dess östra körbana, där de tittade i butiken Saris skyltfönster, varefter de fortsatte till hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, den s k Dekorimahörnan, där mordet utfördes.
Kl 23.30 ankom sjukpensionären Roger Östlund till biografen Grand, varifrån han via en i lobbyn uppställd mynttelefon ringde (möjligen endast försökte ringa) ett samtal, okänt till vem. Östlund, som väckte uppseende i den nu nästan helt avfolkade lobbyn på grund av sin berusning samt på grund av en sårskada i handen, observerades av fem vittnen, vilka kort efter mordet hördes av olika polismän.

Dessa vittnen placerar alla, med något varierande formuleringar, Östlunds ankomst till biografen Grand vid kl 23.30: inget av vittnena har sett Östlund i lobbyn tidigare. Utdrag ur samtliga fem vittnesförhör återges här nedan:

Dessa fem vittnesförhör utgör den helt avgörande bevisningen i hela Palmeärendet, men jag har inte kunnat finna att de över huvud taget refereras till i hela aktmaterialet. Utredarna har uppenbarligen inte velat röra vid dessa vittnesmål som finns ordagrant återgivna i ”Protokoll – Mordet på statsminister Olof Palme – III Brottsplatsen” och ”Vittnesförhören – Rikskriminalen – A2 – III”.

Fem namngivna vittnen omtalar här att Roger Östlund ej ankom till biografen Grand förrän tidigast 23.30, enligt nedan:

Bertil Lantz, förhörssida 96:” Omkring 23.30”; Peter Olofsson, sida 106: ”Omkring 23.40”; Jonas Wängstam, sida 116: ”Ca 23.40”; Lars Erik Eriksson, sida 153: ”Ca 23.30”, samt Pia Engström, sida 184: ”efter 23.25”.

”Chr P kom till Grand 23.10” – nej! Här faller hela åtalet!

Polis och åklagare har däremot hävdat, i åtalet mot Chr P, att Chr P ca kl 23.10 anlänt till trottoaren utanför biografens glasdörrar och därvid upptäckts av Östlund, som han kände. I åtalet anförs att Chr P mellan 23.10-15 och 23.28 skulle ha hunnit till Dekorima för att utföra mordet.

Något vittne som sett Chr P vid biografen Grand vid denna tidpunkt har dock inte framträtt, och skulle Östlund ha sett Chr P först efter klockan 23.30 skulle ju en sådan observation ha varit helt ointressant, eftersom mordet då redan hade ägt rum, nio minuter tidigare.

Åtalet kan läsas bl a i granskningskommissionens rapport, 1:a uppl, sid 667.

Kvar står mitt absoluta konstaterande att påståendet rörande ett sammanträffande ca kl 23.10 vid biografen Grand mellan Östlund och Chr P är falskt, falskeligen konstruerat och framlagt av de rättsvårdande myndigheterna själva, i syfte att finna en syndabock som kunnat passa in som gärningsman.

Men brottet är alltså inte Christer Petterssons utan den svenska rättsstatens, företrädd av sina allra högsta representanter.

B: Falskeligen arrangerat telefonavlyssningsprotokoll

Till Stockholms tingsrätt ingavs, under Chr P-rättegången, ett s k telefonavlyssningsprotokoll, av vilket påstods framgå att vid avlyssning av knarkhandlaren Sigge Cedergrens bostadstelefon ett inkommande samtal noterats den 28 februari 1986 kl 23.15 – 23.21. Förundersökningsledningen hävdade att samtalet ringts av Roger Östlund.

Detta falska telefonavlyssningsprotokoll ingavs till Stockholms tingsrätt under förhandlingarna år 1989. Jag har tillgång till sju sidor, markerade ”BT 239, 28/2-1/3, 8.13-8.13, cod 093027”.

Protokollet är utskrivet för hand av signaturen ”ME”, och central passus är denna:

”23.15. Roger – okm (okänd man) – Sigge. Roger säger att han blöder som en gris. Roger pratar något om en kniv – han är så påverkad att det är svårt att höra vad han säger. Roger vill ha några ord med Sigge. Går inte enl. Sigge.” osv. Samtalet avslutas med att ”Sigge vill bli av med Roger och klipper av samtalet.”

Jag noterar de helt avgörande diskrepanser som vidlåder denna påstådda tk.

För det första kan ju samtalet inte ha ringts av Östlund från biografen Grand kl 23.15 – 23.21, eftersom Östlund under dessa sex minuter befann sig på Sveavägens västra gångbana, under långsam förflyttning mot biografen Grand (enligt vittnet Pia Engström) dit han alltså anlände kl 23.30. Östlund kan inte ha ringt från Grand kl 23.15 eftersom han då inte hade kommit till Grand. Mobiler fanns knappast vid denna tid, och det har aldrig hävdats att Östlund skulle ha använt mobil. Vidare skulle Roger ha befunnit sig vid biografen Grands telefon i sällskap med ”okm”, okänd man; någon sådan har ingen sett.

Dessutom framgår av den sammanfattande texten i den förfalskade tk:n att Sigge Cedergren inte talar med Östlund (det kunde ju ha rört sig om en tidigare, inklippt, inspelning): Sigge framstår snarare som äldre bekymrad släkting, varför utredande poliser själva vid en tidpunkt förmodat att påringningen i själva verket kom från Sigge Cedergrens bror, Roger (alltså också ”Roger”) Cedergren, som kan ha behövt tröstas. I ett förhörsprotokoll nämns faktiskt Roger Cedergren som uppringare!

31 förhör med falska besked om Christer Pettersson!

Det finns två långa serier av förhörsprotokoll som är direkt centrala i Christer Pettersson–ärendet och därmed i hela Palmeärendet. Dessa förhörsserier är:
Protokoll II:1, Cedergren, Sven Sigvard, 1986-03-19 – 1989-04-04, 20 förhör (!), samt protokoll II:1, Östlund. Ulf Roger, 6-3-1986 – 1989-03-06, 11 förhör (!).
Ur dessa sammanlagt 31 förhör framgår klara likheter, framför allt denna: I inledningen av de båda förhörsserierna förefaller förhörsledaren, kriminalinspektören Thure Nässén, vara helt övertygad om att såväl Cedergren som Östlund talar sanning när de hävdar att de inte befunnit sig vid resp telefonapparat under det påstådda samtalet den 28 februari kl 23.15 – 23.21. Men så, helt plötsligt under två av novemberförhören med Cedergren resp med Östlund omtalar Nässén att det existerar en inspelning av samtalet 23.15 – 23.21 vilket enligt Nässén klart binder både Cedergren och Östlund vid detta samtal. Cedergren medger aldrig, medan däremot Östlund efter ca 5 förhör motvilligt tvingas medge att han kanske varit på biografen Grand, ringt Cedergren samt sett Christer Pettersson.

Simsalabim: Christer Pettersson är bunden vid mordet på Olof Palme! Det har fordrat ett antal arbetstimmar av den flitige Thure Nässén, men vad gör väl det om slutet är gott!

Det bisarra förhållandet uppstår sålunda att två personer ska ha samtalat med varandra utan att någon av dessa personer befunnit sig vid respektive angiven telefonapparat. Jag konstaterar redan nu det märkliga i att alla dessa egendomliga förhållanden och händelser knappast alls uppmärksammades då de presenterades; inte av domstolar, inte av efterföljande granskningskommissioner, inte i nämnvärd grad av media.

Och inte av riksåklagaren eller rikskriminalen! Trots att de avgörande viktiga fem vittnesmålen från biografen Grand om Östlunds sena ankomst finns snyggt och prydligt införda i samma förhörshäfte som innehåller Nässéns påstående om samtalet mellan Östlund och Cedergren! Läste inte Nässén igenom sitt eget protokoll?

De fem förhören hölls samtliga högst några veckor efter mordet. Korrekt behandling av dessa förhör borde givetvis ha lett till total avskrivning av alla misstankar mot Christer Pettersson. I stället fick dessa misstankar fotsätta att leva och frodas, i praktiken fram till i dag. En möjligen banal sidokommentar: hur mycket pengar hade inte gått att spara om Christer Pettersson, rättmättigt, fått försvinna ur handlingarna?

C: Granskningskommissionen, med avrapportering 1999.

På den svenska riksdagens initiativ tillsattes år 1994 en kommission i Palmeärendet, först under namnet Palmekommissionen och med Sigvard Marjasin som ordförande, sedermera i återuppstånden form under namnet granskningskommissionen och med Lars-Eric Ericsson som ordförande och med karriärjuristen Hans-Gunnar Axberger – inte minst viktig i sammanhanget – som ledamot, huvudsekreterare och i praktiken huvudansvarig för den nära tusensidiga rapport som presenterades sommaren 1999, först i en provisorisk upplaga, vilken är den jag använder och refererar till. Upplagorna torde i princip vara identiska, men pagineringen skiljer.

Jag har, bl a i min bok ”Palmemordet: Affären Anti Avsan” 2:a uppl 2009, utförligt diskuterat kommissionens enligt min mening märkliga roll och framtoning, varför jag här på ett antal rader sammanfattar min syn på kommissionen och dess prestationer.

Kort kan då sägas att det är och förblir ytterligt anmärkningsvärt att denna kommission, med statligt uppdrag att inte lämna en sten orörd, inte drar sig för att aldrig ta rejält avstånd från de sega, även efter döden sega, beskyllningar som hos myndigheter och allmänhet dröjt sig kvar mot denne Chr P! På 132 sidor granskas detta ärende som om det vore ett korrekt och klanderfritt behandlat domstolsmål, när det i själva verket från första stund handlat om ett trolleri, handlat om att förvända synen!

I inledningen till det långa ”Kapitel 6 – utredningen avseende Christer P” konstaterar kommissionen, säkerligen Hans-Gunnar Axberger, med ett juristeri som förefaller tillrättalagt för ett 3-betygsseminarium snarare än för den okunniga allmänheten, att ”samtliga våra synpunkter anläggs mot den självklara bakgrunden att misstankarna mot Christer P inte är styrkta och att utredningen syftar till ett klarläggande av om misstankarna har någon grund eller inte, varvid resultatet i bägge fallen skulle vara av lika stort värde. Resonemangen är således genomgående oberoende av Christer P:s eventuella skuld till gärningen”.

Men ”Christer P” är ju i verkligheten helt oskyldig till gärningen! Det enda som någonsin, under tio år av obefogad lagföring, skulle kunna tänkas binda Chr P vid brottet är ju Östlunds frampressade förhörsutsaga, motbevisad av fem vittnen, samt ett förfalskat telefonavlyssningsprotokoll – har det inte slagit denna år efter år sittande granskningskommission att dessa påhittade ”bevis” och inte minst sättet på vilket de framtagits klart visat att någonting, ja, allting, i detta ärende är snett, skevt, falskt? Tydligen inte.

”Christer P” är och förblir intressant, och därmed värd 132 sidor av statlig, förmodat korrekt text? Vad menar granskningskommissionen, som lägger snaran om hans hals med den hisnande formuleringen på sidan 766:”brottsmisstankarna mot Christer P har successivt stärkts”? Menar kommissionen att det ändå är Christer Pettersson som oomtvistligt är Olof Palmes mördare?

46 sidor ”nya” bevis men ingen resning!

Kommissionen har gjort sitt, Hans-Gunnar Axberger har gjort sitt. Inklusive den 46 (!) sidor långa analysen av ”Genomgång av resningsmaterialet”.

Denna analys i kommissionsrapporten är ett skrämmande exempel på låtsasforskning, byggd från starten på felaktiga fakta. Riksåklagaren gick alltså 1997-98 till Högsta domstolen med ett hopplockat urval av vittnesuppgifter och ”bevis”, som inte hade fått vara med i det ursprungliga åtalet, men som nu, hoppades den i sammanhanget hårt belastade riksåklagaren, skulle gynna en resning i HD. Detta var löst skrap, menade dock HD. Och det var dessutom, men det visste inte HD den gången, ett resultat av RÅ:s rent olagliga åtgärder, nämligen att över huvud taget åtala Christer Pettersson.

Jag ser framför mig RÅ, vandrande upp till HD, med denna påse av påståenden som sudlar hela Palmemålet. Hade inte RÅ läst förundersökningen? Läst? Han hade skrivit den.

Med forskning har granskningskommissionens arbete föga att skaffa. Forskning, fick jag lära mig på mitt eget enkla fil kand-plan, innebär en noggrann precisering och kontroll av en undersöknings utgångspunkter; starten måste vara säkrad. Är starten rank och vansklig kan hur många eleganta efterföljande teorier som helst lanseras, med snygg grafik, men om grunden är fel är blir hela arbetet värdelöst, kanske direkt farligt. Detta begrep jag för övrigt redan i realskolan.

I fallet ”Christer P” (som kommissionen på detta sätt halvanonymiserar) är avgörande viktiga ingredienser från själva starten bagatelliserade eller helt enkelt överhoppade. Kommissionen anslår tio sidor i rapporten åt en utförlig sammanfattning av ”Den egentliga förundersökningen”, men i denna sammanfattning har väsentligheterna överhoppats eller i varje fall marginaliserats på ett sätt som gör att jag knappt tror mina ögon då jag i dag, några decennier i efterhand, på nytt läser de tummade sidorna.

Vad står, hos granskningskommissionen, om hela den avgörande viktiga Östlund-incidenten? Jo:
”Roger Ö, bekant till Christer P, har uppgivit att han iakttagit och tilltalat honom vid biografen Grand vid 23.10-tiden.”

Det är allt. ”Tilltalat” hittar jag inte explicit i förhören, vilka, om kommissionen verkligen velat läsa, huvudsakligen skildrar Östlunds totala ovetskap och förvirring inför de uppgifter som presenteras för honom. Och vart har den famösa tk:n tagit vägen? Den finns inte omnämnd i kommissionens sammanfattning! Betyder detta att huvudsekreteraren har insett att allt som gäller tk:n är ett kriminellt skoj som inte bör vädras offentligt? Lugnast så?

Om en kommission ska granska ska den rimligen granska underliggande fakta, inte nöja sig med att återge vad granskade – och misstänkta? – instanser utan hållbara bevis presenterar.

D: Christer Petterssons öde djupt beklämmande

Mot den bakgrund jag här har dragit upp ter sig Christer Petterssons öde som djupt, djupt beklämmande. Indragen i det grövsta våldssammanhang som Sverige någonsin sett sätts han i häkte och fängelse, trakasseras, misstros, lämnas ut till allmänheten; omedelbart vid den s k hämtningen på loftgången i Rotebro i december 1988 läcker handläggande polismän som såll. Ingen förundersökningssekretess här, inte. I denna kusliga miljö håller sig Christer Pettersson trots allt på benen, år efter år. Hånad bespottad, utstyrd till åtlöje vid vittneskonfrontationen, enligt kritiker för att underlätta Lisbeth Palmes identifieringsarbete.
Nej, riksdagens justitieutskott, det var inte Christer Pettersson som begick det hisnande brottet vid Dekorima. Brottet begicks efteråt (och innan?) av rättssamhällets förmodat hederliga representanter. Detta brott måste utredas, och de ansvariga, för bl a döljande av brott, måste ställas till ansvar. Preskription? Jag vet inte. Enligt i dag gällande regler inträffar preskription inte förrän i februari 2011, och tiden kan förlängas enligt planerade lagförslag. Avser preskription även efterföljande brottsmedverkan vid mord? Här kan Utskottet ha tunga synpunkter, eventuellt initiera ny lagstiftning.

Justitieutskottet: jag hittar inte värre brottslingar än dessa rättssamhällets höga personer. Utred, ta initiativ. Hittills har de endast fått belöningar. Den verklige mördaren befordrades till domare och till riksdagsledamot (!), enligt mina mycket klara anklagelser i tryckt skrift, som i ny inlaga senare kommer att presenteras för Justitieutskottet, och granskningskommissionens aktivt oduglige huvudsekreterare fick jobbet som en av rikets justitie ombudsmän. Utnämningen kom som ett brev på posten.

RÅ ger aldrig svar i sak

Jag har, särskilt under de båda senaste åren, stått i nära kontakt med just riksåklagarämbetet, som från nyåret 1987 varit direkt och utan delegering ansvarigt för den påstått pågående förundersökningen av mordet på Olof Palme. Ansvarig inom RÅ-ämbetet har på senare tid varit nyutnämnda vice RÅ Kerstin Skarp, varför ärendet åtminstone formellt varit mycket högt placerat.

Jag har under mina, genomgående skriftliga, kontakter försökt få Kerstin Skarp att ta ställning till mina många anklagelser, bl a just gällande det här beskrivna Grand-komplexet. Men jag har aldrig fått ett svar i sak, endast hänvisningar till påstått gällande sekretess. Jag har utförligt beskrivit Grand/Chr P-ärendet, bl a i mitt kompendium ”Fyra Nycklar”, 1991, finns hos universitetsbiblioteken, samt i en däri återgiven Brännpunktsartikel från Svenska Dagbladet året innan, men genomslaget har varit nära nog obefintligt, hos myndigheter och regering helt obefintligt.

Som professionell journalist och författare, sedan över sextio år, har just den mediala aspekten varit såväl förbryllande som beklämmande. Det slitna uttrycket ”den tredje statsmakten” har givetvis en viktig kärna av sanning. När de båda första statsmakterna, inte minst rättssamhället, sviktar måste den tredje statsmakten gripa in: press, etermedia, inte minst dagens allt överskuggande nätverksamhet.

Mediala tystnaden obegriplig, skakande

Att praktiskt taget samtliga media i dag tiger stilla i det största journalistiska ärende som går att tänka sig, det ouppklarade och falskt handlagda mordet på en statsminister, ter sig obegripligt och skakande.

”Känner du inga journalister du kunde tala med, Sven?” får jag höra. Jo, jag känner många journalister, men väggar ger inga svar på tal.

Jag har nu dragit upp de viktigaste riktlinjerna i detta svåra, svarta ärende, och jag övergår nu till detaljbeskrivning, slutsatser och inte minst de viktiga källhänvisningarna. Jag har självfallet källor för nära nog allt jag tar upp. Saknas någon gång direkta källor förklaras detta förhållande av sammanhanget.

E: Rättssamhällets tillkortakommanden avsiktliga, skrämmande

Riksdagens justitieutskott: Jag anklagar det svenska rättssamhället för att falskeligen, med egna falskeligen fabricerade ”bevis”, ha lagfört och i tio år trakasserat Christer Petterson, en person som visserligen kanske fört en, med hans egna ord, diskutabel handel och vandel, men som aldrig i något avseende befann sig i närheten av ett statsministermord. Rättssamhällets avsiktliga tillkortakommanden i detta sammanhang är skrämmande, hisnande skrämmande.

Onda.

Och innan jag avslutar detta kapitel: det är fortfarande media som surrar som ilskna flugor i mitt huvud. Varför teg ni? Varför tiger ni? Under den virvlande Chr P-tiden skrevs det duktigt, mest åt fel håll, men i dag är det dödstyst, dödens tystnad. 52 chefredaktörer fick en utförlig skrivelse från mig nyligen, men ingen svarade.

Vi är ordförandeland i EU. Vi talar vitt och brett om hur duktiga vi är och om hur vi hjälper världen. Men vi kan döda vår statsminister, och vi kan anlita och snedvrida en hel statsapparat för att ingen ska få veta hur en statsminister dog, varför en statsminister måste dö.

Vem är statsministerns mördare? Jag återkommer i det ämnet, Riksdagens Justitieutskott.

Sven Anér

Denna inlaga till Riksdagens Justitieutskott har lagts ut på
http://svenanerpalmemordet.blogspot.com/