Åklagarna ljög, Quick och Christer Pettersson fälldes!

22.12.2009 (gör nu uppehåll några veckor!)

Detta kommer att bli julen då den svenska rättsstaten rämnade inför våra ögon. Två kilar sköts in i rättsstatens bräckliga murar: ärendet Olof Palme.
Ärendet den norska flickan Therese.

Var ska jag börja? Kanske med åklagarnas allmänna situation och skyldigheter. En åklagare ska tillvarata även den misstänktes heder och integritet. En åklagare ska gå ut över hela det spektrum en förundersökning erbjuder, inte enögt fastna vid en person. ”Vi breddar utredningen”, brukar vara ett favorituttryck hos de åklagare som inte gör det.

Låt mig först säga att jag inte har sett något exempel på att själva sakinnehållet i utförda polisutredningar till några delar har tillåtits försvinna, även om jag medger att här förstås kan finnas ett mörkertal. Nej; mitt intryck är att t ex vittnesförhör från början genomförs korrekt av respektive polismän. Det är sedan förhören väl är klara och finns utskrivna på därför avsedda blanketter som manipulationer kan komma in i bilden. Dessa manipulationer finns av många olika slag.

Om jag går till de nu aktuella, nesliga fallen kan fiffel och mygel inträda utan att direkta förfalskningar tillgrips. Förhörsuppgifterna kvarstår oförändrade – men var? Var finns dessa uppgifter, för en domstol att granska? Metoderna kan variera.

Hederlig utredning fick försvinna

Ta fallet Thomas Quick. Här finns en från början i och för sig hederlig utredning, som visar att Thomas Quick hade och har alibi för mordet på norska Therese. Men denna utredning har fått glida allt längre in i de bortersta förhörshyllorna för att ersättas med en ny utredning som tar udden av den ursprungliga, som dömer Thomas Quick. Elegant, kan tyckas. Utredningen både finns och inte finns.

Har åklagaren, i fallet Therese, aldrig haft kännedom om de ursprungliga uppgifterna som via utskrifter från ett kassaregister, kompletterade med Quicks egna handskrivna påteckningar, visar ett obestridligt alibi för Quick, tiotals mil från brottsplatsen. Självfallet har åklagaren vetat. En rutinerad fackman skulle omedelbart ha upptäckt detta alibi – ja, det skulle förstås också en lekman ha gjort: Den som inte varit på plats kan inte ha mördat. Jag hajar till då jag noterar självklarheten: den som inte varit på plats kan inte ha mördat.

Den aktuelle åklagaren, Christer van der Kwast, förklarade i ett snabbt förbiilande nyhetsinslag i TV 4 ”att jag kan ju inte minnas alla detaljer”. Alla detaljer? Quicks kiosk- alibi i fallet Therese är sannerligen ingen detalj: den är tuvan som omedelbart borde ha vält inte bara Therese-korthuset utan hela den bräckliga Quick-konstruktionen. Hade åklagaren satt ner foten i detta fall från 1988 hade givetvis också all annan Quick-dokumentation ifrågasatts och röjts ur vägen.

Nio mord söker sina (sin?) mördare

Nu står vi, snart inne på år 2010, i den belägenheten att nio mord söker sina (sin?) mördare. Föga återstår av en hederlig rättsstat medan förhoppningsvis hederligare åklagare i Skåne spanar efter en sanning. Som kan rädda rättsstaten? Knappast. Vad som än framkommer under de utredningar som nu pågår, inte minst de journalistiska, kan endast förvärra situationen för den ansvariga instansen: riksåklagarämbetet.

Åklagarens fel? Inte polisens? Svårt för en utomstående att gradera tillkortakommanden. Mycket beror givetvis bl a på personkemin åklagare/poliser. Det kan naturligtvis vara svårt för en obstruerande polisman att få gehör; oddsen är att han eller hon ger upp. Men åklagaren är – utom i undantagsfall – förundersökningsledare, med skyldighet att muntligt inför rätten informera. Denna skyldighet är total och känner ingen avvikelse; en åklagare kan aldrig hävda att ”det där får rätten läsa i förundersökningsprotokollet”. Rätten har ingen skyldighet att läsa detta förundersökningsprotokoll, och ofta läser rätten endast kursivt, ibland inte alls.

Kusliga paralleller

Parallellerna Quick/Christer Pettersson är kusligt uppenbara. De avgörande uppgifterna finns i polisens förhörsprotokoll från biografen Grand (varifrån paret Palme promenerade till dödens Dekorima), men också bara där.

Vad är det för uppgifter jag talar om? Kort: polisens fem egna vittnen från biografen Grand uppger samstämmigt att polisens påstådda huvudvittne Roger Östlund kom till biografen Grand först kl 23.30 mordkvällen, medan polis och åklagare hävdar att Östlund fanns på plats redan 23.10, såg Christer Pettersson utanför på Sveavägen ca 23.14 samt talade, från biografens mynttelefon, mellan 23.15 och 23.21, med knarkhandlaren Sigge Cedergren. Polisers och åklagares uträkning har varit att Christer Pettersson skulle ha hunnit förflytta sig från biografen Grand till Dekorima och skjuta Olof Palme kl 23.21. Som synes har detta varit omöjligt. Östlund kom först 23.30.

Men det är tydligt att dessa helt avgörande uppgifter aldrig kom till vare sig tingsrättens eller hovrättens eller högsta domstolens kännedom, trots att de varit publicerade i en Brännpunktsartikel i Svenska Dagbladet och i det av mig utgivna kompendiet ”Fyra nycklar”. Uppgifterna har aldrig formellt bestridits, men de har, precis som i fallet Therese, skuffats undan. Möjligen är fallet unikt. Fem av allt att döma synnerligen trovärdiga (samt synnerligen nyktra) vittnen får försvinna genom åklagarens fallucka.

Resultat: Christer Pettersson knyts som huvudaktör i fallet Olof Palme och förblir gärningsman, trots att han (på andra grunder än de fem vittnesmålen) så småningom frias av hovrätten och inte blir beviljad prövningsrätt av högsta domstolen. Christer Pettersson må vara formellt friad, men ännu i dag, efter sin död, är han allmänhetens och inte minst mediernas gärningsman.

Så sent som några dagar före jul sitter TV 4 Nyheternas reporter tillsammans med den så kallade Palmeenhetens chef, kriminalkommissarien Stig Edqvist, varvid de båda slår sina kloka huvuden ihop och mumlar om Christer Pettersson som gärningsman.

Envishet, fingerfärdighet, brist på samvete…

Skandalen, den dubbla skandalen, är fullbordad. Nio mord pådyvlas två gärningsmän, av vilka den ene, Quick, har klart alibi för två och förmodligen för åtta mord, medan den andre, Christer Pettersson, endast genom förträngning av polisens egna vittnesmål kan knytas till en kontakt med mordet på en statsminister över huvud taget.

Simsalabim! Detta visste ni kanske inte, alla bloggläsare: att en åklagare kan göra vem som helst till mördare. Det fordras bara lite envishet och fingerfärdighet samt givetvis total brist på samvete. Egenskaper som uppenbart innehas av hrr Christer van der Kwast (Quick) och Anders Helin (Christer Pettersson). Sista fråga: kommer de nu sittande åklagarna i Skåne att se hela vidden, hela bråddjupet?

Sven Anér - som alltså nu lämnar bloggen under några veckor, men återkommer mot slutet av januari 2010 med nya informationer kring Sveriges största rättsskandal någonsin. En skandal som borde sopa rent i de byråkratiska elfenbenstornen!