18.3.2011. Snön faller åter över Uppsala, men vi har värme och mat. Snön faller också över norra Japan, där värme och mat sinar. Bombplan står startberedda mot Libyen, ett svenskt JAS-deltagande övervägs. (Eld upphör, just när detta skrivs!)
Det svenska kärnkraftsmotståndet ökar i hisnande takt; tydligen har detta motstånd funnits latent hos den svenska allmänheten allt sedan Three Mile Island, Tjernobyl.
I denna värld finns Palmemordet med, också som en latent oroskälla, en latent fond av oro. Jag håller kontakten med min skicklige förläggare i Göteborg: jo, boken, med arbetsnamnet ”De sammansvurna” är under tämligen rask tillblivelse. Det innebär förstås ett visst risktagande att göra en bok av en blogg, men jag har gott hopp att kunna nå ut, till en värld av stigande oro.
Oro är dagens ord. Jag hörde på Ekot att Volvo Personvagnar måste dra ner produktionen om några dagar, och kanske stänga helt om importen av bilelektronik från Japan stryps. Liknande farhågor hyser även bl a amerikanska biltillverkare. Inget land kan i dag tillverka en bil helt med egna resurser. Ett utslag av gott internationellt samarbete, men en stor risk då naturen sätter stopp.
Håkan Juholt från kärnkraftens Oskarshamn kan ha fått en snabb rivstart som ny socialdemokratisk partiledare. Nästa partisympatiundersökning kan visa sensationella resultat; vi får se. Min far var en son av Oskarshamn och det närbelägna Figeholm, granne med det nukleära Simpvarp. Jag ledde en gång en kärnkraftsdebatt i Oskarshamn; jag var nog inte önskvärd som debattör så jag fick sitta tyst som ordförande.
Mitt arbete som kärnkraftsmotståndare var helt inriktat på riskerna. Vid en rundresa i Europa, främst Frankrike, i mitten på 1970-talet intervjuade jag en herre (ja, han var nog kritstreckrandig) om just kärnkraftens risker. Jag sa till den säkre och självsäkre mannen att
”j´ai peur du nucléaire”, jag är rädd för kärnkraften. Detta var tider långt före Harrisburg, långt före Tjernobyl. Mannen tittade på mig, med en blandning av undran och arrogans:
”Vous avez peur du nucléaire, vous dites, mais pourquoi?” Ni är rädd för kärnkraften, säger ni, men varför? Vi satt på var sin sida av hans skrivbord, men avståndet kunde mätas i ljusår.
Japan började under dessa år att investera i kärnkraft, i det kanske minst lämpade kärnkraftsland som går att tänka sig. Ett smalt, bergveckat land i ett oroligt hav på vulkanisk grund bygger 55 reaktorer trots vetskapen att katastrofer kommer, att katastrofer alltid kommer. Kommer i morgon.
”Nucléaire – non merci” står det på en tygbag som vilat sig i garderoben i 25 år. Nu tar Lena med den när vi handlar. När vi handlar i en ny mörk värld som vi vet förfärligt lite om. ICA i Luthagen har överflöd på hyllorna. Seindal och Tokyo har tomt.
Sven Anér
PS: Ur ”Kärnkraft på lerfötter”, 1977, några avslutande rader. Jag skrev:
Naturligtvis önskar jag, hoppas jag, att Sverige tagit sina fem kärnkraftverk i drift och sedan inga fler. Det torde framgå av denna bok om kärnkraft på lerfötter. Och när jag nu, till sist, försöker leta fram vad som mest skrämmer mig i kärnkraftens värld så är det denna glättade information, denna hurtiga utvecklingsoptimism och dessa glidande halvsanningar som dess propagandister för fram. Det är ju de som kan de här sakerna. Det är ju fras- och propagandamakarna som kan svårigheterna, som är underrättade om alla driftsstopp och halvincidenter, det är de som har allt material i sina byrålådor. Mot detta kärnkraftens supporterkotteri kämpar engagerade men inte alls så initierade personer. Det är en ojämn kamp.
Orden ekar i dag dova kring Fukushima.
Högsta Förvaltningsdomstolen: nej, no, nein, merci, njet…
17.3.2011. Jag hade begärt prövningstillstånd hos regeringsrätten, i dag omdöpt till högsta förvaltningsdomstolen, i ett ärende där jag ville få ut ett avgörande viktigt brev från Olle Alsén till rikskriminalen vintern 1993, in extenso, samt det fullständiga obduktionsprotokollet rörande Christer Pettersson, efter den ”olycka” som han sägs ha råkat ut för.
Intresserade kan gå tillbaka i bloggen till 23.12.2010, ”Alla papper med Avsan på är hemliga”. Där återfinns min tvåsidiga inlaga till HF (kan jag förkorta denna fina domstol till). Jag återger HF:s korta domsskäl:
För att Högsta Förvaltningsdomstolen ska pröva ett överklagande i ett mål av detta slag krävs prövningstillstånd. Prövningstillstånd kan ges av två skäl. Det första skälet är att ett avgörande i målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen. Det andra skälet är att det finns synnerliga skäl för en prövning, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Bestämmelserna om prövningstillstånd finns i 36 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Högsta Förvaltningsdomstolen finner att det inte har kommit fram skäl att meddela prövningstillstånd.
Emma Rönström (närvarande justitierådet Eriks Nymansson har inte undertecknat det protokoll jag fått).
Alltså sitter jag här lätt tillplattad men med viss adrenalintillströmning.
Jag tar bara upp det första skäl enligt vilket jag hade kunnat få prövningstillstånd, dvs att ”målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen”; det är det alltså inte, enligt HF.
Nehej. En handling ingiven vintern 1993 och överlämnad till mig i nedskuret skick (ovisst vem nedskäraren är) avseende de primära sakuppgifterna beträffande Anti Avsan, misstänkt Palmemördare, och huvudvittnena Anneli och Anki – platser, adresser, sammanträffanden mm, grunddata i ärendet helt enkelt; denna av mig efterfrågade handling (Olle Alséns mästarprov i sammanhanget) är oviktig för ledningen av rättstillämpningen. Det vet Nymansson och Rönström. Jaha.
Har de tagit fram de aktuella handlingarna från rikskriminalen? Det tror jag inte (de jobbar från hemmet i dag, och jag kan inte jaga dem). Det finns ingen anteckning om något sådant. Ingen realbehandling av ärendet finns noterad, ingen hänvisning finns noterad som skulle ha kunnat utvisa att HF verkligen gjort ett försök att sätta sig in i vad som står skrivet i Avsan-dokumentet resp i den framlidne Christer Petterssons ofta efterfrågade, ofta debatterade men aldrig utlämnade obduktionsprotokoll.
Nej då. Nymansson/Rönström helt enkelt vet att kammarrätten i Stockholm har rätt, medan den besvärlige Sven Anér har fel: skulle ett dokument som kan ge en helt ny profil åt mordet på en statsminister vara ”viktigt för ledningen av rättstillämpningen”? – nej hejda sig nu, Sven Anér. Skulle ett olöst statsministermord vara så synnerligen viktigt? Det tror inte HF…
Nej, HF följer kammarrätten i Stockholm som i sin tur till punkt och pricka följt rikskriminalpolisen, all rättfärdighet skipad.
Vad ligger bakom? Vad måste ligga bakom? Jag ser bara en önskan, en närmast förtvivlad önskan från hela det svenska rättssamhället att undfly varje besvärlighet i detta ärende, varje risk för en domstolsprocess eller liknande otyg. Så HF säger nej.
När de byråkratiska molnen skockas kring min panna brukar jag gå till antingen Franz Kafka eller Northcote C Parkinson. Den sistnämnde har i en av sina lugnt briljanta böcker förklarat för mig skillnaden mellan ”yes-men” och ”no-men”. Den som vill få någonting gjort, inom en byråkratisk hierarki, bör se till att han eller hon hamnar hos en yes-man, en person som säger ja. Men yes-men är svåra att hitta, eftersom de flesta byråkrater för länge sedan har upptäckt att ett ”yes” medför en massa arbete och besvär och kanske rent av stopp i karriären, medan ett ”no” enbart främjar alla karriärplaner.
HF följer ”no”-linjen. Den högsta domstolen slipper vidare arbete, och inga departements- eller andra regeringsinstanser kan förväntas knorra. Tyst på
Sven Anér.
Intresserade kan gå tillbaka i bloggen till 23.12.2010, ”Alla papper med Avsan på är hemliga”. Där återfinns min tvåsidiga inlaga till HF (kan jag förkorta denna fina domstol till). Jag återger HF:s korta domsskäl:
För att Högsta Förvaltningsdomstolen ska pröva ett överklagande i ett mål av detta slag krävs prövningstillstånd. Prövningstillstånd kan ges av två skäl. Det första skälet är att ett avgörande i målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen. Det andra skälet är att det finns synnerliga skäl för en prövning, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Bestämmelserna om prövningstillstånd finns i 36 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Högsta Förvaltningsdomstolen finner att det inte har kommit fram skäl att meddela prövningstillstånd.
Emma Rönström (närvarande justitierådet Eriks Nymansson har inte undertecknat det protokoll jag fått).
Alltså sitter jag här lätt tillplattad men med viss adrenalintillströmning.
Jag tar bara upp det första skäl enligt vilket jag hade kunnat få prövningstillstånd, dvs att ”målet är viktigt för ledningen av rättstillämpningen”; det är det alltså inte, enligt HF.
Nehej. En handling ingiven vintern 1993 och överlämnad till mig i nedskuret skick (ovisst vem nedskäraren är) avseende de primära sakuppgifterna beträffande Anti Avsan, misstänkt Palmemördare, och huvudvittnena Anneli och Anki – platser, adresser, sammanträffanden mm, grunddata i ärendet helt enkelt; denna av mig efterfrågade handling (Olle Alséns mästarprov i sammanhanget) är oviktig för ledningen av rättstillämpningen. Det vet Nymansson och Rönström. Jaha.
Har de tagit fram de aktuella handlingarna från rikskriminalen? Det tror jag inte (de jobbar från hemmet i dag, och jag kan inte jaga dem). Det finns ingen anteckning om något sådant. Ingen realbehandling av ärendet finns noterad, ingen hänvisning finns noterad som skulle ha kunnat utvisa att HF verkligen gjort ett försök att sätta sig in i vad som står skrivet i Avsan-dokumentet resp i den framlidne Christer Petterssons ofta efterfrågade, ofta debatterade men aldrig utlämnade obduktionsprotokoll.
Nej då. Nymansson/Rönström helt enkelt vet att kammarrätten i Stockholm har rätt, medan den besvärlige Sven Anér har fel: skulle ett dokument som kan ge en helt ny profil åt mordet på en statsminister vara ”viktigt för ledningen av rättstillämpningen”? – nej hejda sig nu, Sven Anér. Skulle ett olöst statsministermord vara så synnerligen viktigt? Det tror inte HF…
Nej, HF följer kammarrätten i Stockholm som i sin tur till punkt och pricka följt rikskriminalpolisen, all rättfärdighet skipad.
Vad ligger bakom? Vad måste ligga bakom? Jag ser bara en önskan, en närmast förtvivlad önskan från hela det svenska rättssamhället att undfly varje besvärlighet i detta ärende, varje risk för en domstolsprocess eller liknande otyg. Så HF säger nej.
När de byråkratiska molnen skockas kring min panna brukar jag gå till antingen Franz Kafka eller Northcote C Parkinson. Den sistnämnde har i en av sina lugnt briljanta böcker förklarat för mig skillnaden mellan ”yes-men” och ”no-men”. Den som vill få någonting gjort, inom en byråkratisk hierarki, bör se till att han eller hon hamnar hos en yes-man, en person som säger ja. Men yes-men är svåra att hitta, eftersom de flesta byråkrater för länge sedan har upptäckt att ett ”yes” medför en massa arbete och besvär och kanske rent av stopp i karriären, medan ett ”no” enbart främjar alla karriärplaner.
HF följer ”no”-linjen. Den högsta domstolen slipper vidare arbete, och inga departements- eller andra regeringsinstanser kan förväntas knorra. Tyst på
Sven Anér.
De vet allt: Carlsson, Bildt, Persson, Reinfeldt…
17.3.2011. Till moderata samlingspartiets ordförande, statsminister Fredrik Reinfeldt.
Brev från Sven Anér, i Palmeärendet professionellt aktiv journalist, författare och bloggare. Jag önskar omedelbart besked avseende dnr och handläggare; diarienumret skall vara specificerat och inte klumpmarkerat ”Brev från allmänheten”.
”Sekretess råder…” Sekretess för vem? För landets högste? För dem som symboliserar staten? Sekretess för staten själv? Naturligtvis kan inte staten själv, själva staten, gå omkring med hemligheter för sig själv. Det blir en nonsenssituation. Regeringschefen måste i varje sekund kunna begära fram alla de uppgifter som gäller statens styrande, statens säkerhet, statens grundvalar. Säkerhetstjänsten själv, Säpo, måste alltid vara skyldig att ge den kompletta informationen.
När dessa självklarheter är utsagda blir Palmemordet, Palmemordets perspektiv, patetiskt skrämmande, eftersom dess hemligheter alltid kunnat öppnas, kan öppnas i dag av den som bestämmer, med ingen annan över sig, alltså av sittande statsminister. Har detta skett? Sker detta i dag?
Jag får gå ut till ett konkret exempel, nämligen avsnittet Dekorimamannen, som det, vagt och halvsant, presenteras i granskningskommissionens rapport från 1999. Med början från november 1992 har sittande statsminister haft möjlighet att få hela den löpande Dekorimautredningen levererad till sitt tjänsterum och alltså haft möjlighet att utan föregående strykningar och utan tillrättaläggande tyckanden granska den senaste informationen rörande mordet på en av hans företrädare. I fallet Dekorimamannen gäller detta, från senhösten 1992, Bildt, Carlsson, Persson, Reinfeldt.
Dessa fyra hade, under sina respektive regeringstider, kunnat läsa in sig på det stora mordet, hitta sanningar, gå ut med sanningar. Hade de det? Har sanningen hela tiden stått att läsa i pågående åklagarledda polisutredningar? Av den som fått tillgång till materialet? Ja, det menar jag.
Statsministrarna hade då kunnat läsa de sammanlagt åtta förhören med de unga kvinnorna Anneli och Anki, förhören med Anti Avsan och dennes hustru, förhören med misstänkta och vittnen från gymet i Upplands-Väsby, andra förhör som vi aldrig har fått specificerade. Står då allt i papperen? Kanske inte i varje detalj, men så mycket att en person med skärpt blick kan urskilja vad som är dolt; i dessa fall kan kompletterande information givetvis omedelbart begäras in.
Ett exempel igen. Av handlingarna på det tänkta statsministerbordet skulle nu framgå att Anti Avsan aldrig är konfronterad med Anneli och Anki. Statsministern med den förmodat skarpa blicken skulle då omedelbart ställa frågan: Varför ingen konfrontation? Och vad han än får för svar på denna fråga från den så kallade förundersökningsledningen måste han se och inse att mordets hela lösning finns latent i den ställda frågan. Som måste leda till räfst och rättarting bland utredande åklagare och polis samt omedelbar konfrontation av Anti Avsan med Anneli och Anki, allt enligt en av de inledande lektionerna på polishögskolan. Redan det allra första och enklaste lackmusprovet skulle alltså föra frågan ett långt stycke vidare, kanske i mål.
Ytterligare ett exempel. Dekorimamannen har burit och använt en walkie-talkie, som uppenbart ingått i ett nät av andra walkie-talkies. Är detta nät undersökt av skärpta spanare och tekniker? Det vet vi vanliga människor inte, eftersom nästan allt kring dessa walkie-talkies är hemligstämplat för oss – men inte för statsministern.
Min snabba genomgång visar alltså att ansvaret för den milt sagt bristfälliga utredningen av mordet på Olof Palme vilar blytungt på Sveriges statsministrar sedan den 28 februari 1986. Jag kan inte se hur de ska kunna skylla ifrån sig. De exempel jag ger, och möjligheterna att hantera dem, är så enkla och konkreta att varje person med vanligt folkvett borde kunna hänga med i svängarna. I dagarna startar en TV-serie, där 5:klassare ställs mot vuxna: vem vet svaren på ett antal jordnära frågor? Skulle alerta 5:or missa de här svaren:
”Bör misstänkt person konfronteras med (få möta) huvudvittnena vid en brottsplats?” 5:orna: ”Ja.”
”Bör misstänkt walkie-talkie-aktivitet (den tidens mobiler, fast mera som små telefonväxlar) utredas i botten?” 5:orna: ”Ja.”
”Bör vi 5:or få veta vem som sköt Olof Palme om myndigheterna vet vem som sköt Olof Palme?” 5:orna: ”Ja!”
Det räcker med vanligt folkvett, det fina vanliga folkvett som ungdomar i 5:an besitter. Det är bara de vuxna som tillsätter utredningar på falska underlag för att slippa svara på självklarheter. Direkt fråga till Fredrik Reinfeldt, som i glasklar arrogans hittills har vägrat svara mig på öppna brev i tryckt bok: Tänker du begära in ovannämnda handlingar?
Jag önskar omedelbart svar!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Brev från Sven Anér, i Palmeärendet professionellt aktiv journalist, författare och bloggare. Jag önskar omedelbart besked avseende dnr och handläggare; diarienumret skall vara specificerat och inte klumpmarkerat ”Brev från allmänheten”.
”Sekretess råder…” Sekretess för vem? För landets högste? För dem som symboliserar staten? Sekretess för staten själv? Naturligtvis kan inte staten själv, själva staten, gå omkring med hemligheter för sig själv. Det blir en nonsenssituation. Regeringschefen måste i varje sekund kunna begära fram alla de uppgifter som gäller statens styrande, statens säkerhet, statens grundvalar. Säkerhetstjänsten själv, Säpo, måste alltid vara skyldig att ge den kompletta informationen.
När dessa självklarheter är utsagda blir Palmemordet, Palmemordets perspektiv, patetiskt skrämmande, eftersom dess hemligheter alltid kunnat öppnas, kan öppnas i dag av den som bestämmer, med ingen annan över sig, alltså av sittande statsminister. Har detta skett? Sker detta i dag?
Jag får gå ut till ett konkret exempel, nämligen avsnittet Dekorimamannen, som det, vagt och halvsant, presenteras i granskningskommissionens rapport från 1999. Med början från november 1992 har sittande statsminister haft möjlighet att få hela den löpande Dekorimautredningen levererad till sitt tjänsterum och alltså haft möjlighet att utan föregående strykningar och utan tillrättaläggande tyckanden granska den senaste informationen rörande mordet på en av hans företrädare. I fallet Dekorimamannen gäller detta, från senhösten 1992, Bildt, Carlsson, Persson, Reinfeldt.
Dessa fyra hade, under sina respektive regeringstider, kunnat läsa in sig på det stora mordet, hitta sanningar, gå ut med sanningar. Hade de det? Har sanningen hela tiden stått att läsa i pågående åklagarledda polisutredningar? Av den som fått tillgång till materialet? Ja, det menar jag.
Statsministrarna hade då kunnat läsa de sammanlagt åtta förhören med de unga kvinnorna Anneli och Anki, förhören med Anti Avsan och dennes hustru, förhören med misstänkta och vittnen från gymet i Upplands-Väsby, andra förhör som vi aldrig har fått specificerade. Står då allt i papperen? Kanske inte i varje detalj, men så mycket att en person med skärpt blick kan urskilja vad som är dolt; i dessa fall kan kompletterande information givetvis omedelbart begäras in.
Ett exempel igen. Av handlingarna på det tänkta statsministerbordet skulle nu framgå att Anti Avsan aldrig är konfronterad med Anneli och Anki. Statsministern med den förmodat skarpa blicken skulle då omedelbart ställa frågan: Varför ingen konfrontation? Och vad han än får för svar på denna fråga från den så kallade förundersökningsledningen måste han se och inse att mordets hela lösning finns latent i den ställda frågan. Som måste leda till räfst och rättarting bland utredande åklagare och polis samt omedelbar konfrontation av Anti Avsan med Anneli och Anki, allt enligt en av de inledande lektionerna på polishögskolan. Redan det allra första och enklaste lackmusprovet skulle alltså föra frågan ett långt stycke vidare, kanske i mål.
Ytterligare ett exempel. Dekorimamannen har burit och använt en walkie-talkie, som uppenbart ingått i ett nät av andra walkie-talkies. Är detta nät undersökt av skärpta spanare och tekniker? Det vet vi vanliga människor inte, eftersom nästan allt kring dessa walkie-talkies är hemligstämplat för oss – men inte för statsministern.
Min snabba genomgång visar alltså att ansvaret för den milt sagt bristfälliga utredningen av mordet på Olof Palme vilar blytungt på Sveriges statsministrar sedan den 28 februari 1986. Jag kan inte se hur de ska kunna skylla ifrån sig. De exempel jag ger, och möjligheterna att hantera dem, är så enkla och konkreta att varje person med vanligt folkvett borde kunna hänga med i svängarna. I dagarna startar en TV-serie, där 5:klassare ställs mot vuxna: vem vet svaren på ett antal jordnära frågor? Skulle alerta 5:or missa de här svaren:
”Bör misstänkt person konfronteras med (få möta) huvudvittnena vid en brottsplats?” 5:orna: ”Ja.”
”Bör misstänkt walkie-talkie-aktivitet (den tidens mobiler, fast mera som små telefonväxlar) utredas i botten?” 5:orna: ”Ja.”
”Bör vi 5:or få veta vem som sköt Olof Palme om myndigheterna vet vem som sköt Olof Palme?” 5:orna: ”Ja!”
Det räcker med vanligt folkvett, det fina vanliga folkvett som ungdomar i 5:an besitter. Det är bara de vuxna som tillsätter utredningar på falska underlag för att slippa svara på självklarheter. Direkt fråga till Fredrik Reinfeldt, som i glasklar arrogans hittills har vägrat svara mig på öppna brev i tryckt bok: Tänker du begära in ovannämnda handlingar?
Jag önskar omedelbart svar!
Sven Anér, Karlsrogatan 85 A, 752 39 Uppsala. 018-15 12 79.
Kommentarer till kommentarer
16.3.2011. Det kommer in många kommentarer på bloggen som jag läser med intresse. Det är de stora frågorna som återkommer, och eftersom de flesta följer samma linje som min egen är det oftast bara att instämma. Låt se:
Ett långt inlägg från ”Anonym” den 10 mars håller fast vid möjligheten att Christer Pettersson var skytten, och jag håller från min sida lika envist fast vid mitt påstående att det inte kan ha varit Christer. Bakgrunden till mitt ställningstagande är att Christer, så uppenbarligen, är falskeligen inlänkad i denna händelsekedja, en falskeligen uppfunnen och falskeligen ”bevisad” mördare.
Anti Avsan är däremot sedd på platsen, även om konspirerande polis gör allt för att dra ner dimridåer. Den allvarligaste dimridån är polisens och åklagarnas – inte minst åklagarnas! – enständiga vägran att konfrontera Avsan med de båda finsktalande kvinnorna. Däremot har Anki fått se bilder av sex män, bilder som jag inte får se. Vem var den misstänkte av dessa sex personer?
”Anonym”, som i mycket följer samma tankar som jag själv, vill betro Christer Pettersson med både vapenkunskap och w/t-kunskap. Det går inte. Men den felsyn, som drabbat bl a den kunnige ”Anonym”, har uppstått samt hamrats fast i våra sinnen genom polisens skamlösa sätt att fokusera på denne Christer Pettersson, knark- och alkoholberoende men ingen skytt, ingen tekniker. Sannerligen inte.
Vidare, annan 6”Anonym”: Nej, inte Bror Perä. Avsan.
°Tomas”: ”Importera riktiga journalister från utlandet”? Visst, gärna. De är välkomna att skriva i sina hemmatidningar.
Ola Jordán: tack för några år ihop med PALME-nytt! Ja, Borlänge-lögnen, den allt omfattande Borlänge-lögnen kom för att stanna, hos herrarna med kritstrecken och tyvärr hos en stor del av den vilseförda svenska allmänheten!
Granskningskommissionens kritstreckare (=Hans Gunnar Axberger) skriver i sin rapport från 1999, totalt oberörd av min bok ”Affären Borlänge” från 1995, bl a att
Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför juristkommissionen och i andra sammanhang, dvs att han befann sig på annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som likväl förekommit bestyrker detta.
Det här är den mest magistrala lögnen i hela granskningsrapporten, vilket inte vill säga lite. Den är också, slår det mig, ett skrämmande utslag av okultur, rå okultur. För hur går forskning till i en värld där kultur finns? Jo, så här. Vederbörande utredare samlar, i början av sitt arbete, in de handlingar och den litteratur han behöver för sin forskning, han intervjuar, under en noggrant granskande lupp, de personer som spelat roll. Då utredningen föreligger klar utsätts den för debatt.
Kommissionen bryter mot allt vad forskningsregler heter. Den har inte tagit fram och läst en enda av de böcker som förelåg 1999, inte en enda. Alla vi författare klassas som icke-personer, som nulliteter: Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen, flera till.
Men vi har uppenbarligen inte blivit lästa, knäppgökar, privatspanare alla. I stället läser kommissionen och den från början felprogrammerade huvudsekreteraren och ledamoten Hans-Gunnar Axberger allt vad myndigheter och myndighetspersoner skrivit och sagt, varefter dessa instanser blir samfällt trodda, trots att det är just dem som kommissionen varit satt att granska.
Allt blir då upp och ner. När kommissionen påstår att
Inget pekar på att han /Holmér/ haft med mordet att göra,
ger sig kommissionen ut i barbariska utmarker, där fri forskning är bannlyst och okontrollerad myndighetsverksamhet har förtursrätt till all statlig information. Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen – ni kan slänga er i väggen, ni bara ljuger, ni bara hittar lögnare där ni i själva verket borde hitta de sanningens ljusalfer som er överhet visar upp för er!
Detta är okultur. Och jag har då och då, tillsammans med en av efternattens ylande vargar, försökt räkna ut vad regering, riksåklagare och rikspolisstyrelse egentligen är skyldiga oss sannerligen hedervärda författare? I t ex pengar? Eftersom ni egentligen bara gett oss sanningar i irrelevanta sammanhang och aldrig en relevant sanning i ett sant och relevant sammanhang, så har ni aldrig gett oss en information att bygga vidare på. Ni har i bästa fall gett oss ett inte direkt osant men ointressant snömos, aldrig de stora svarta sanningarna. Det har ni varit för fega för.
Om jag då skulle räkna ut vad överheten i Palmeärendet har kostat mig i ren administration genom åren (telefonsamtal, porto, kontorsmaterial, per dag) kommer jag enbart för egen del upp i säg 300 (dagar) gånger 25 (år) gånger mycket lågt räknat 15 kronor, 300x25x15 = 112 500 kronor. Då är inga verkligt stora utgifter medräknade, och någon författarlön har jag inte räknat in, för knäppgökar bör inte ha betalt.
Mitt exempel visar vad som händer när ett helt samhälle går över styr.
”Tomas” den 6 mars
Om Oisin Cantwell, som är den mest välskrivande reportern i Aftonbladets redaktionsstab. Men lyder han knepiga order uppifrån blir han tyvärr inte berömvärd i sammanhanget. Han hade uppenbarligen fått order att radera bort allt tidigare AB-snack om konspirationer, och han lydde den ordern till punkt och pricka. Tragiskt. Jag hade vant mig att lita till Oisin Cantwell. Lita på Oisin Cantwell.
Sänd flera kommentarer, bloggbesökare!
Sven Anér
Ett långt inlägg från ”Anonym” den 10 mars håller fast vid möjligheten att Christer Pettersson var skytten, och jag håller från min sida lika envist fast vid mitt påstående att det inte kan ha varit Christer. Bakgrunden till mitt ställningstagande är att Christer, så uppenbarligen, är falskeligen inlänkad i denna händelsekedja, en falskeligen uppfunnen och falskeligen ”bevisad” mördare.
Anti Avsan är däremot sedd på platsen, även om konspirerande polis gör allt för att dra ner dimridåer. Den allvarligaste dimridån är polisens och åklagarnas – inte minst åklagarnas! – enständiga vägran att konfrontera Avsan med de båda finsktalande kvinnorna. Däremot har Anki fått se bilder av sex män, bilder som jag inte får se. Vem var den misstänkte av dessa sex personer?
”Anonym”, som i mycket följer samma tankar som jag själv, vill betro Christer Pettersson med både vapenkunskap och w/t-kunskap. Det går inte. Men den felsyn, som drabbat bl a den kunnige ”Anonym”, har uppstått samt hamrats fast i våra sinnen genom polisens skamlösa sätt att fokusera på denne Christer Pettersson, knark- och alkoholberoende men ingen skytt, ingen tekniker. Sannerligen inte.
Vidare, annan 6”Anonym”: Nej, inte Bror Perä. Avsan.
°Tomas”: ”Importera riktiga journalister från utlandet”? Visst, gärna. De är välkomna att skriva i sina hemmatidningar.
Ola Jordán: tack för några år ihop med PALME-nytt! Ja, Borlänge-lögnen, den allt omfattande Borlänge-lögnen kom för att stanna, hos herrarna med kritstrecken och tyvärr hos en stor del av den vilseförda svenska allmänheten!
Granskningskommissionens kritstreckare (=Hans Gunnar Axberger) skriver i sin rapport från 1999, totalt oberörd av min bok ”Affären Borlänge” från 1995, bl a att
Det har egentligen aldrig funnits något skäl att i mordutredningen närmare efterforska var dåvarande länspolismästaren Hans Holmér befann sig på mordkvällen; inget pekar på att han haft med mordet att göra. Allt talar för att det förhåller sig så som han uppgett inför juristkommissionen och i andra sammanhang, dvs att han befann sig på annan ort på fredagskvällen och att han begav sig till Stockholm med egen bil så snart han fick reda på vad som hänt. Den utredning som likväl förekommit bestyrker detta.
Det här är den mest magistrala lögnen i hela granskningsrapporten, vilket inte vill säga lite. Den är också, slår det mig, ett skrämmande utslag av okultur, rå okultur. För hur går forskning till i en värld där kultur finns? Jo, så här. Vederbörande utredare samlar, i början av sitt arbete, in de handlingar och den litteratur han behöver för sin forskning, han intervjuar, under en noggrant granskande lupp, de personer som spelat roll. Då utredningen föreligger klar utsätts den för debatt.
Kommissionen bryter mot allt vad forskningsregler heter. Den har inte tagit fram och läst en enda av de böcker som förelåg 1999, inte en enda. Alla vi författare klassas som icke-personer, som nulliteter: Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen, flera till.
Men vi har uppenbarligen inte blivit lästa, knäppgökar, privatspanare alla. I stället läser kommissionen och den från början felprogrammerade huvudsekreteraren och ledamoten Hans-Gunnar Axberger allt vad myndigheter och myndighetspersoner skrivit och sagt, varefter dessa instanser blir samfällt trodda, trots att det är just dem som kommissionen varit satt att granska.
Allt blir då upp och ner. När kommissionen påstår att
Inget pekar på att han /Holmér/ haft med mordet att göra,
ger sig kommissionen ut i barbariska utmarker, där fri forskning är bannlyst och okontrollerad myndighetsverksamhet har förtursrätt till all statlig information. Minell, Anér, Borgnäs, Wall, Kanger, Poutiainen – ni kan slänga er i väggen, ni bara ljuger, ni bara hittar lögnare där ni i själva verket borde hitta de sanningens ljusalfer som er överhet visar upp för er!
Detta är okultur. Och jag har då och då, tillsammans med en av efternattens ylande vargar, försökt räkna ut vad regering, riksåklagare och rikspolisstyrelse egentligen är skyldiga oss sannerligen hedervärda författare? I t ex pengar? Eftersom ni egentligen bara gett oss sanningar i irrelevanta sammanhang och aldrig en relevant sanning i ett sant och relevant sammanhang, så har ni aldrig gett oss en information att bygga vidare på. Ni har i bästa fall gett oss ett inte direkt osant men ointressant snömos, aldrig de stora svarta sanningarna. Det har ni varit för fega för.
Om jag då skulle räkna ut vad överheten i Palmeärendet har kostat mig i ren administration genom åren (telefonsamtal, porto, kontorsmaterial, per dag) kommer jag enbart för egen del upp i säg 300 (dagar) gånger 25 (år) gånger mycket lågt räknat 15 kronor, 300x25x15 = 112 500 kronor. Då är inga verkligt stora utgifter medräknade, och någon författarlön har jag inte räknat in, för knäppgökar bör inte ha betalt.
Mitt exempel visar vad som händer när ett helt samhälle går över styr.
”Tomas” den 6 mars
Om Oisin Cantwell, som är den mest välskrivande reportern i Aftonbladets redaktionsstab. Men lyder han knepiga order uppifrån blir han tyvärr inte berömvärd i sammanhanget. Han hade uppenbarligen fått order att radera bort allt tidigare AB-snack om konspirationer, och han lydde den ordern till punkt och pricka. Tragiskt. Jag hade vant mig att lita till Oisin Cantwell. Lita på Oisin Cantwell.
Sänd flera kommentarer, bloggbesökare!
Sven Anér
”Det är mycket i dag”
16.3.2011. En Dalle-replik från Lorry.
Jag har ägnat några dagar åt en filminspelning i Stockholmstrakten. En ny sensation, men med déjà vu-inslag från min tid som TV-producent 1964-71. Väntan, mycket av väntan, men ett fint jobb av ett ganska stort team utan särskiljande rangordning, skådis som B-foto. Jag satt i en färdtjänstbuss – för atmosfärens skull – och talade utan manus till bilder av Södra länkens tunnlar – ja, det kanske blir en film så småningom, sedan materialet passerat klippbordet.
Över de tre dagarnas filminspelning svävade det mörka molnet från Japan. Och även här kom en déjà vu-effekt. Jag var (det blir lite egotripp igen, jag kan inte hjälpa det) under åren 1975 och framåt en av Sveriges flitigaste kärnkraftsmotståndare och for land och rike runt. ”Rädda Uppsala”, med den gamla kvinnan som stickade sin tröja under hotande borrteknik, marscher i Dalslandsskogarna och nere kring Lund, rådslag i Folkkampanjen mot kärnkrafts anspråkslösa sammanträdeslokal på Kungsholmen i Stockholm, där utrymmet var trångt men engagemanget flödade. Tal från lastbilsflak på Sergels torg och Kongens Nytorv.
En lust att leva, mitt i oron. Vi förlorade i folkomröstningen, men veckan efter förlusten arbetade jag med en ny bok, ”Kampen går vidare”. Kärnkraftsmotståndet har levt vidare genom åren, på en tystare nivå, men blommar nu åter upp.
Fokus riktas mot sättet att långtidsförvara det högradioaktiva reaktoravfallet. I trettio år har den föreslagna metoden varit densamma: förvaring i kopparkapslar ingjutna i bentonit. Metoden har ständigt kritiserats, men den har aldrig förändrats av förslagsställarna, trots att tusenåriga kopparvaser visat spår av allvarlig nedbrytning. Kärnkraftens koppar ska hålla i hundratusentals år…
Det är just i dag som de kritstreckrandiga herrarna lämnar in sin begäran om auktorisation av denna vacklande metod. För någon vecka sedan, före Sendai, hade den svenska regeringen kanske sagt ja och amen till denna riskfyllda förvaring, men i dag tycks regeringen börja vackla. Och kanske även centerns Maud Olofsson. Jag var centerns följeslagare i vått och torrt den gången på 1970, 80-talen och fanns rent av långt ner på icke valbar plats på en riksdagslista. Och jag har suttit med Thorbjörn Fälldin i köket i Ramvik och ältat Thorbjörns ”svek” i kärnkraftfrågan. Det ”sveket” får bli Thorbjörns egen sak, svårt för någon annan att sätta sig in i hans situation, då han med TV-svetten lackande och i underläge mot Olof Palme tvangs lämna kärnkraftsscenen.
Vad Japan-skalvet kommer att innebära är i dag ingen som vet. När vanligt dricksvatten ransoneras tillsammans med bensin i världens mest genomteknokratiserade land, ja då har vi och världen nått en punkt där inga jämförelser går att genomföra, inga kloka gissningar.
Kvinnorna i Japan, som vi ser dem i dag, ser så fattiga, böjda ut. Jag känner depressionen i deras ansikten, och jag jämför dem med de unga glada, effektiva industriarbeterskor som Jan Andersson och jag 1972 filmade på klockfabriken Seiko i Honshus inland: tick tick tick och dessa vänligt fnittrande leenden som Jan och jag aldrig riktigt kunde tolka.
Jag var aldrig en kärnkraftstekniker, men jag koncentrerade mig på den kärnkraftens farlighet som jag som lekman kunde fatta. En tysk forskare, som jag träffade i Stockholm, talade för mig om ”Fehlerfreundlichkeit”, om industriers ”felvänlighet”. Han menade att det är livsfarligt om redan minsta fel i en industrianläggning kan trigga stora katastrofer, och han menade att kärnkraften sannerligen inte hade denna ”felvänlighet”. Däremot en ”felfarlighet”, den som vi ser i Japan i dag. Om min ordbehandlare i dag faller i golvet kommer den inte att explodera, eftersom den är just ”felvänlig”.
Men jorden, vår jord, är sannerligen inte felvänlig. Den djävlas med oss, dödar oss som mygg, och hela infrastrukturer visas upp sådana som de egentligen är: korthus som faller för en ond natur. En framtidsteori säger att mänskligheten kanske inte kommer att gå under, men att vi efter kaos kommer att återvända till en pånyttfödd värld, utan Turning Towers och utan megabyte. Men då är vi inte med.
Sven Anér
Jag har ägnat några dagar åt en filminspelning i Stockholmstrakten. En ny sensation, men med déjà vu-inslag från min tid som TV-producent 1964-71. Väntan, mycket av väntan, men ett fint jobb av ett ganska stort team utan särskiljande rangordning, skådis som B-foto. Jag satt i en färdtjänstbuss – för atmosfärens skull – och talade utan manus till bilder av Södra länkens tunnlar – ja, det kanske blir en film så småningom, sedan materialet passerat klippbordet.
Över de tre dagarnas filminspelning svävade det mörka molnet från Japan. Och även här kom en déjà vu-effekt. Jag var (det blir lite egotripp igen, jag kan inte hjälpa det) under åren 1975 och framåt en av Sveriges flitigaste kärnkraftsmotståndare och for land och rike runt. ”Rädda Uppsala”, med den gamla kvinnan som stickade sin tröja under hotande borrteknik, marscher i Dalslandsskogarna och nere kring Lund, rådslag i Folkkampanjen mot kärnkrafts anspråkslösa sammanträdeslokal på Kungsholmen i Stockholm, där utrymmet var trångt men engagemanget flödade. Tal från lastbilsflak på Sergels torg och Kongens Nytorv.
En lust att leva, mitt i oron. Vi förlorade i folkomröstningen, men veckan efter förlusten arbetade jag med en ny bok, ”Kampen går vidare”. Kärnkraftsmotståndet har levt vidare genom åren, på en tystare nivå, men blommar nu åter upp.
Fokus riktas mot sättet att långtidsförvara det högradioaktiva reaktoravfallet. I trettio år har den föreslagna metoden varit densamma: förvaring i kopparkapslar ingjutna i bentonit. Metoden har ständigt kritiserats, men den har aldrig förändrats av förslagsställarna, trots att tusenåriga kopparvaser visat spår av allvarlig nedbrytning. Kärnkraftens koppar ska hålla i hundratusentals år…
Det är just i dag som de kritstreckrandiga herrarna lämnar in sin begäran om auktorisation av denna vacklande metod. För någon vecka sedan, före Sendai, hade den svenska regeringen kanske sagt ja och amen till denna riskfyllda förvaring, men i dag tycks regeringen börja vackla. Och kanske även centerns Maud Olofsson. Jag var centerns följeslagare i vått och torrt den gången på 1970, 80-talen och fanns rent av långt ner på icke valbar plats på en riksdagslista. Och jag har suttit med Thorbjörn Fälldin i köket i Ramvik och ältat Thorbjörns ”svek” i kärnkraftfrågan. Det ”sveket” får bli Thorbjörns egen sak, svårt för någon annan att sätta sig in i hans situation, då han med TV-svetten lackande och i underläge mot Olof Palme tvangs lämna kärnkraftsscenen.
Vad Japan-skalvet kommer att innebära är i dag ingen som vet. När vanligt dricksvatten ransoneras tillsammans med bensin i världens mest genomteknokratiserade land, ja då har vi och världen nått en punkt där inga jämförelser går att genomföra, inga kloka gissningar.
Kvinnorna i Japan, som vi ser dem i dag, ser så fattiga, böjda ut. Jag känner depressionen i deras ansikten, och jag jämför dem med de unga glada, effektiva industriarbeterskor som Jan Andersson och jag 1972 filmade på klockfabriken Seiko i Honshus inland: tick tick tick och dessa vänligt fnittrande leenden som Jan och jag aldrig riktigt kunde tolka.
Jag var aldrig en kärnkraftstekniker, men jag koncentrerade mig på den kärnkraftens farlighet som jag som lekman kunde fatta. En tysk forskare, som jag träffade i Stockholm, talade för mig om ”Fehlerfreundlichkeit”, om industriers ”felvänlighet”. Han menade att det är livsfarligt om redan minsta fel i en industrianläggning kan trigga stora katastrofer, och han menade att kärnkraften sannerligen inte hade denna ”felvänlighet”. Däremot en ”felfarlighet”, den som vi ser i Japan i dag. Om min ordbehandlare i dag faller i golvet kommer den inte att explodera, eftersom den är just ”felvänlig”.
Men jorden, vår jord, är sannerligen inte felvänlig. Den djävlas med oss, dödar oss som mygg, och hela infrastrukturer visas upp sådana som de egentligen är: korthus som faller för en ond natur. En framtidsteori säger att mänskligheten kanske inte kommer att gå under, men att vi efter kaos kommer att återvända till en pånyttfödd värld, utan Turning Towers och utan megabyte. Men då är vi inte med.
Sven Anér
Palmemord. Leif GW
16.3.2011. Det har varit några underliga dagar. Leif GW Perssons säkra uttalande om en konspiration i Palmefallet – ja, jag börjar där. Ordet konspiration och konspirationsteori har ingått i mina Palmemotståndares speciella vokabulär: konspiration, påhittat polisspår, privatspanare, knäppgök. Clouzot, blev jag en gång liknad vid.
Under denna ideligen återkommande störtskur av Palmevärldens speciella okvädinsord har jag och mina få kolleger varit tvungna att arbeta, och okvädinsorden har lagt ett betongskal runt de fakta som visar att vi talat sanningar, hållit oss till sanningar. Men sanningarna har inte fått tränga igenom betongskalet (”det är Christer Pettersson” osv), inte förrän i dag, de senaste dagarna.
Jag borde sända en djup tacksamhetens tanke till Leif GW Persson, som med sin ”konspiration av polis, militär och säkerhetsfolk” äntligen riktade ett grundskott mot 25 års förljugenhet.
Men min tacksamhets tanke blir inte särskilt djup. För när kom Leif GW till insikt? Just nu? I februari-mars 2011? Knappast troligt. Han måste ha haft ett kunnande, en kunskap långt tidigare, den skärpte kriminologen med tillgång till alla de 15 000 handlingarna i detta svarta ämne!
Men genom åren, de många åren, då Leif GW suttit som orakel hos mainstream media, har han ägnat sig åt våldsam ironisk kritik av oss förkättrade privatspanare, från sin kateder och position av ledande statsfinansierad chefskriminolog, och Sven Anér har utgjort kvintessensen av allt galet och virrigt och vimsigt och fel. Så glöm Sven Anér, eller rättare sagt låt honom dingla i utkanten, som Palmeutredningens specielle sprattelgubbe. Leif GW har aldrig betraktat mig som en det minsta trovärdig person, och jag känner i dag, när strömmen har vänt, en växande harm mot denne Leif GW, för hans kvartssekellånga hån, inte bara mot mig utan mot mig som representant för alla tosingar som dillat om att det inte var Christer Pettersson, som aldrig hållit i ett skjutvapen, som med millimeterprecision riktade sitt skjutvapen mot sin statsminister.
Den speciella utredning som nu måste följa måste också analysera Leif GW Perssons mycket skärpta men bångstyriga ingenium. Går det att år efter år, från 1986, lägga skulden fortlöpande tung på Leif GW:s axlar? Jag menar nog det.
En av mig ofta relaterad incident handlar om den telefonsignal jag fick från Leif GW på 90-talet:
”Det blev så fel det här med Holmér i Borlänge. Han var aldrig i Borlänge…”
Och min kontrollringning efter någon kvart till Leif GW:
”Du ringde mig om Borlänge?”
”Jag har fan aldrig ringt dig om Borlänge!”
Jag känner adrenalin sippra. Envist, aldrig avbrutet trakasseri får så småningom konsekvenser för den trakasserade. Jag har god förmåga att ruska av mig oförrätter, men Leif GW:s 25-årsmobbning tycks ha kletat sig fast. Jag får försöka bli av med den, som mannen i TV med det cigarrettpaket som han vill kasta i papperskorgen men som klibbar vid hans hand – så där, nu har Leif GW klibbat loss, och jag kan kanske se honom som han framtonar från och med i dag. Som avslöjaren av ”en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner”. Ett gnistrande konstaterande.
Under denna ideligen återkommande störtskur av Palmevärldens speciella okvädinsord har jag och mina få kolleger varit tvungna att arbeta, och okvädinsorden har lagt ett betongskal runt de fakta som visar att vi talat sanningar, hållit oss till sanningar. Men sanningarna har inte fått tränga igenom betongskalet (”det är Christer Pettersson” osv), inte förrän i dag, de senaste dagarna.
Jag borde sända en djup tacksamhetens tanke till Leif GW Persson, som med sin ”konspiration av polis, militär och säkerhetsfolk” äntligen riktade ett grundskott mot 25 års förljugenhet.
Men min tacksamhets tanke blir inte särskilt djup. För när kom Leif GW till insikt? Just nu? I februari-mars 2011? Knappast troligt. Han måste ha haft ett kunnande, en kunskap långt tidigare, den skärpte kriminologen med tillgång till alla de 15 000 handlingarna i detta svarta ämne!
Men genom åren, de många åren, då Leif GW suttit som orakel hos mainstream media, har han ägnat sig åt våldsam ironisk kritik av oss förkättrade privatspanare, från sin kateder och position av ledande statsfinansierad chefskriminolog, och Sven Anér har utgjort kvintessensen av allt galet och virrigt och vimsigt och fel. Så glöm Sven Anér, eller rättare sagt låt honom dingla i utkanten, som Palmeutredningens specielle sprattelgubbe. Leif GW har aldrig betraktat mig som en det minsta trovärdig person, och jag känner i dag, när strömmen har vänt, en växande harm mot denne Leif GW, för hans kvartssekellånga hån, inte bara mot mig utan mot mig som representant för alla tosingar som dillat om att det inte var Christer Pettersson, som aldrig hållit i ett skjutvapen, som med millimeterprecision riktade sitt skjutvapen mot sin statsminister.
Den speciella utredning som nu måste följa måste också analysera Leif GW Perssons mycket skärpta men bångstyriga ingenium. Går det att år efter år, från 1986, lägga skulden fortlöpande tung på Leif GW:s axlar? Jag menar nog det.
En av mig ofta relaterad incident handlar om den telefonsignal jag fick från Leif GW på 90-talet:
”Det blev så fel det här med Holmér i Borlänge. Han var aldrig i Borlänge…”
Och min kontrollringning efter någon kvart till Leif GW:
”Du ringde mig om Borlänge?”
”Jag har fan aldrig ringt dig om Borlänge!”
Jag känner adrenalin sippra. Envist, aldrig avbrutet trakasseri får så småningom konsekvenser för den trakasserade. Jag har god förmåga att ruska av mig oförrätter, men Leif GW:s 25-årsmobbning tycks ha kletat sig fast. Jag får försöka bli av med den, som mannen i TV med det cigarrettpaket som han vill kasta i papperskorgen men som klibbar vid hans hand – så där, nu har Leif GW klibbat loss, och jag kan kanske se honom som han framtonar från och med i dag. Som avslöjaren av ”en konspiration av polis, militär och säkerhetspersoner”. Ett gnistrande konstaterande.
Skandiamannen
Historien om Skandiamannen, de många historierna om Skandiamannen, har hela tiden i Palmeutredningen spelat en spännande och aldrig till närmelsevis helt förklarad roll. Skandiamannen är aktuell i dag, i det svep av mediabevakning som följer i spåret av 25-årsminnet.
Vem var Skandiamannen? Han var en tecknare och reklamman, som var anställd av Skandia för att ansvara för delar av företagets reklam, bland annat interninformationen. Han hade ett tjänsterum på Skandia, som märkligt nog kunde låsas med egen nyckel, vilket var ovanligt.
Varför har Skandiamannen, nu avliden, blivit intressant i Palmeärendet? Jo, därför att han hela tiden hävdat att han omedelbart efter dödsskottet vid Dekorima kom fram till Olof Palme som låg svårt skadad, förmodligen död, på trottoaren vid Dekorima, varefter Skandiamannen, enligt egna påståenden, vidtog en massa åtgärder: la Palme rättvänd, talade med Lisbeth Palme, skrek till Gösta Söderström att ”nu springer jag till piketbussen”, pratade med de tre unga personer som, faktiskt, sökte ge Palme en första hjälp osv – det är ingen måtta på allt vad han gjorde, om han fick säga det själv.
Men han hörs aldrig vid brottsplatsen, Söderström har aldrig sett honom. Vad är detta? Och varför är Skandiamannen intressant om allt bara är uppdiktat?
Skandiamannen är intressant av en enda anledning, nämligen för att han bevisligen går ut genom Skandias välbevakade – apparatur och levande väktare! – huvudingång vid en tidpunkt som ligger max en minut från Olof Palmes dödsminut!
Om jag tar den biten först: hur har detta kunnat arrangeras? Ja, just arrangeras? Jag, och andra med mig, ser ingen annan möjlighet än att Skandiamannen måste ha stått i telefon- eller walkie-talkie-förbindelse med mordledningen – om jag använder det uttrycket – och fått en signal om att ”nu är det dags att gå ut på Sveavägen”!
Han går ut på Sveavägen, uppger sig ha anat det andra skottet då han passerar Skandia-porten – men försvinner från scenen. Ses aldrig framme vid Dekorima, det är hans stora påhitt.
Och den andra biten: varför har detta arrangerats? Av mordledningen och med Skandiamannen som villig medspelare? Här har forskningen ännu inte kunnat ge ett entydigt svar. Ville Skandiamannen bara spela Allan? Eller låg det en tanke bakom hans påstådda uppdykande vid Dekorima, och efterföljande uppdiktade åtgärder?
Jag vet inte. Kan han ha varit bra att använda, efteråt, som ”nyttig idiot”? I en situation som kanske inte hade gått att förutse? Och som aldrig uppstod?
Skandiahuset, där vi nu befinner oss, var den 28 februari 1986 ett getingbo av olarmade dörrar, väktare som bytte tjänstgöringstider med varandra, ett cykelrum som det gick bra att fritt passera igenom, en röd bil som precis vid mordtillfället försvinner i rasande fart nedför Luntmakargatan med en av de kvinnliga väktarna vid ratten. Utredning har företagits, men av folk som inte varit direkt intresserade av fullständiga sanningar.
Uppgifterna – och icke-uppgifterna - om Skandiamannen avlivar givetvis och mosar sönder än en gång de sega påståendena om Christer Petterssons delaktighet. Skulle en drog- och alkoholberoende person, med ett vilset vardagsliv, kunna ha laborerat med folk och teknik och administration i detta hus? Styrt ett walkie-talkie-nät? Har historien om Skandiamannen gjort någon nytta har den i alla fall för all framtid förvandlat alla beskyllningar mot Christer Pettersson till en enda lång, cynisk skröna.
Vid ett tillfälle bjöd Skandiamannen mig och en av mina journalistkolleger på te och en skorpa i Skandias personalmatsal.
Min kollega doppade sin skorpa, spände ögonen i Skandiamannen och frågade:
”Du har väl inte skjutit honom?
Skandiamannen såg förnärmad ut.
Vem var Skandiamannen? Han var en tecknare och reklamman, som var anställd av Skandia för att ansvara för delar av företagets reklam, bland annat interninformationen. Han hade ett tjänsterum på Skandia, som märkligt nog kunde låsas med egen nyckel, vilket var ovanligt.
Varför har Skandiamannen, nu avliden, blivit intressant i Palmeärendet? Jo, därför att han hela tiden hävdat att han omedelbart efter dödsskottet vid Dekorima kom fram till Olof Palme som låg svårt skadad, förmodligen död, på trottoaren vid Dekorima, varefter Skandiamannen, enligt egna påståenden, vidtog en massa åtgärder: la Palme rättvänd, talade med Lisbeth Palme, skrek till Gösta Söderström att ”nu springer jag till piketbussen”, pratade med de tre unga personer som, faktiskt, sökte ge Palme en första hjälp osv – det är ingen måtta på allt vad han gjorde, om han fick säga det själv.
Men han hörs aldrig vid brottsplatsen, Söderström har aldrig sett honom. Vad är detta? Och varför är Skandiamannen intressant om allt bara är uppdiktat?
Skandiamannen är intressant av en enda anledning, nämligen för att han bevisligen går ut genom Skandias välbevakade – apparatur och levande väktare! – huvudingång vid en tidpunkt som ligger max en minut från Olof Palmes dödsminut!
Om jag tar den biten först: hur har detta kunnat arrangeras? Ja, just arrangeras? Jag, och andra med mig, ser ingen annan möjlighet än att Skandiamannen måste ha stått i telefon- eller walkie-talkie-förbindelse med mordledningen – om jag använder det uttrycket – och fått en signal om att ”nu är det dags att gå ut på Sveavägen”!
Han går ut på Sveavägen, uppger sig ha anat det andra skottet då han passerar Skandia-porten – men försvinner från scenen. Ses aldrig framme vid Dekorima, det är hans stora påhitt.
Och den andra biten: varför har detta arrangerats? Av mordledningen och med Skandiamannen som villig medspelare? Här har forskningen ännu inte kunnat ge ett entydigt svar. Ville Skandiamannen bara spela Allan? Eller låg det en tanke bakom hans påstådda uppdykande vid Dekorima, och efterföljande uppdiktade åtgärder?
Jag vet inte. Kan han ha varit bra att använda, efteråt, som ”nyttig idiot”? I en situation som kanske inte hade gått att förutse? Och som aldrig uppstod?
Skandiahuset, där vi nu befinner oss, var den 28 februari 1986 ett getingbo av olarmade dörrar, väktare som bytte tjänstgöringstider med varandra, ett cykelrum som det gick bra att fritt passera igenom, en röd bil som precis vid mordtillfället försvinner i rasande fart nedför Luntmakargatan med en av de kvinnliga väktarna vid ratten. Utredning har företagits, men av folk som inte varit direkt intresserade av fullständiga sanningar.
Uppgifterna – och icke-uppgifterna - om Skandiamannen avlivar givetvis och mosar sönder än en gång de sega påståendena om Christer Petterssons delaktighet. Skulle en drog- och alkoholberoende person, med ett vilset vardagsliv, kunna ha laborerat med folk och teknik och administration i detta hus? Styrt ett walkie-talkie-nät? Har historien om Skandiamannen gjort någon nytta har den i alla fall för all framtid förvandlat alla beskyllningar mot Christer Pettersson till en enda lång, cynisk skröna.
Vid ett tillfälle bjöd Skandiamannen mig och en av mina journalistkolleger på te och en skorpa i Skandias personalmatsal.
Min kollega doppade sin skorpa, spände ögonen i Skandiamannen och frågade:
”Du har väl inte skjutit honom?
Skandiamannen såg förnärmad ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)