9.4.2011.
Jag fortsätter att granska Leif GW Perssons krönika i Expressen, och jag förvånas över att GW så totalt har släppt kontakten med den Lisbeth-debatt som funnits. GW placerar Lisbeth Palme över alla misstankar. Skyhögt över.
Jag citerar:
--- Lisbet Palme kommer under flera år att utsättas för rena övergrepp i media. Christer Pettersson kommer att beskrivas som både oskyldigt dömd, vanlig dokusåpakändis och till och med folkhjälte hos alltför många. För offrets hustru, som är övertygad om att han mördat hennes man, måste detta ha varit näst intill outhärdligt. Det faktum att polisen också behandlar henne med silkesvantar, på ett sådant sätt att det är direkt menligt för polisutredningen, gör inte den bördan lättare att bära.
Denna text blir, när jag nu läser om den, direkt kuslig. Attityden mot Christer Pettersson framstår som skrämmande cynisk; det blir på något sätt Christer Petterssons eget fel att han med falska medel anklagas för ett brott han aldrig har begått, och han blir ”folkhjälte hos alltför många” – vad menar GW? H de det varit bättre om Christer Pettersson blivit folkhjälte bara hos några få i Sverige? Har han tänkt här, över huvud taget?
Och Lisbeth Palme sägs ”utsättas för övergrepp i media”. Att dessa påstådda övegrepp helt och hållet kommit att bero på hennes egen ovilja att berätta sanningar eller att alls berätta, sägs inte ut i GW:s närmast aggressiva försvar för Lisbeth Palme.
Och han utelämnar helt det aldrig klarlagda förhållandet varför Lisbeth Palme vid mordplatsen uppträder i brun skinnkappa men på Sabbatsberg i svart tygkappa? Ett av de verkligt stora mysterierna under de glödheta minuterna efter dödsskottet.
GW säger att Lisbeth Palme ”är övertygad om att han /Christer Pettersson/ har mördat hennes man” och drar därmed ett tjockt streck över alla andra mysterier kring Dekorima och Sabbatsberg, där det påstådda skottet mot Lisbeth Palme kanske är det största.
Varken när sjukvårdsbiträdet Anna Hage eller Gösta Söderström söker samtalskontakt med Lisbeth Palme nämner hon ett ord om att hon blivit träffad av en kula eller att hon känner sveda, och inte heller ambulanspersonalen får höra något liknande – är inte det underligt, Leif GW Persson?
Bilden av ett arrangemang, ett noga inrutat arrangemang står allt klarare, och i detta arrangemang spelar Lisbeth Palme sin givna roll. Om detta inte får sägas i dagens debatt kommer mordet och Olof Palme att försvinna in i den kläobskyr där mediadebattörer gärna låter den hamna.
Leif GW Perssons roll i denna mediadebatt framstår som egendomlig, skakig, i synnerhet om vi betänker att hans ord presenteras som sakkunskapens slutord, vägda på guldvåg. De är i själva verket motsatsen. De kommer från en representant för den svenska polisen, med tillkämpat mandat att uttala sig med stor pretention om alla svenska brott genom tiderna, samt uppenbarligen med förmåga att bli trodd av den allmänhet som aldrig får bli påläst eftersom viktig information låses in – dock ej för Leif GW - och förträngs.
Var det då inte bra att Leif GW Persson avslöjade en polis/militär/Säpo-konspiration? Det börjar jag undra. Hade vi fått klart besked från rikspolischefen och Leif GW, i en gemensam kommuniké, hade givetvis en sanning varit på väg. Men munkavle ovanpå ett otroligt konstaterande bara förvärrar rådande fövirring.
Leif GW Persson är sanningssägare när han själv utan kontroll får diktera sanningarna.
Sven Anér
Nej, Leif GW, Lisbeth blev aldrig skjuten!
8.4.2011.
Jag hittar en Expressen-krönika signerad Leif GW Persson. Den är från den 27 februari i år, men den innehåller inte en rad om konspirationsteorier; dessa sparar tydligen GW för Aftonbladet några dar senare.
GW skriver lite för elegant, lite för spektakulärt romantiskt, eller hur jag nu ska karaktärisera hans stil. Den påminner, fast klart förädlad, om Holmérs stil. Läslockande rövarhistoria.
Jag citerar nu det avsnitt som behandlar Lisbeth (GW stavar Lisbet) Palme och det påstådda skottet mot henne:
I morgon är det 25 år sedan Olof Palme blev mördad och ytterligt nära att hans hustru Lisbet också hade blivit det. Det som räddar livet på henne är den bråkdel av en sekund då hon vrider på överkroppen för att hon plötsligt upptäckt att hennes man, som går bredvid henne, trillat handlöst i gatan. Hon vrider på kroppen i samma ögonblick som gärningsmannen skjuter igen och kulan som var avsedd för hennes ryggrad och lungor snuddar i stället längs skuldrorna på henne.
Detta är just en rövarhistoria. Den innehåller inget sant ord. Det är till att börja med ovisst om något andra skott över huvudtaget avlossades. De arrangerade kulorna ger ingen ledtråd, och det finns uppgifter om både ett och två skott. Ekot har kastats mellan Sveavägens och Tunnelgatans husrader.
Men säg att ett skott, alltså ett andra skott, avlossades. Det skottet var i så fall definitivt inte riktat mot Lisbeth Palme. ”…kulan som var avsedd för hennes ryggrad och lungor snuddar istället längs skuldrorna på henne” – ren osanning, GW. Vad vet vi? Vi vet att en kula passerat in genom Lisbeth Palmes skinnkappa vid ena axeln och ut genom samma kappa vid den andra axeln. På vägen har den, enligt uppvisade bilder, endast missfärgat den T-shirt som hon bar under skinnkappan, inte rivit upp den.
Det hela är en omöjlig konstruktion. Det finns en skinnkappa med två kulhål, men dessa kulhål kan inte ha uppstått vid Dekorima! De måste ha uppstått vid en senare skjutning, varvid kappan hållits hopvikt så att kulan kunnat passera och åstadkomma två kulhål, intill varandra.
Den version GW frammanar är att kulan först skulle ha gjort ett första hål, därefter snällt, och utan att skada T-shirten, ha glidit utmed denna T-shirt för att fortsätta ut genom ett andra hål, vilket är en orimlighet. Kulor av denna kaliber vållar stor skada, och kulans framfart skulle ha märkts inte bara på T-shirten och insidan av kappan utan framför allt på Lisbeth Palmes rygg, som skulle ha blivit svårt sargad.
Men blev inte Lisbeth Palme skadad? Det har vi inget bevis för. Så småningom, sedan familjen samlats på Sabbatsbergs sjukhus, tycks Lisbeth Palme ha nämnt något, mera i förbigående, för sin svåger som var hudläkare, om någon sveda eller liknande på ryggen (exakt vad som sades vet vi inte, samtalet finns inte upptecknat). Svågern-läkaren ”baddade” då, enligt vad han sagt till mig, svägerskans rygg med en näsduk och någon desinfektionsväska; han såg bara en lätt rodnad.
Vad som då hände var givetvis ett klart ingrepp i pågående mordutredning. Rättsläkare borde omedelbart ha skrivit ett rättsintyg, och Lisbeth Palmes rygg skulle, lika givetvis, ha undersökts för eventuella krutrester och liknande.
Men det gjordes inte, varför fiktionen om det andra skottet, mot Lisbeth Palme, har kunnat leva vidare.
Hur har då denna ”rodnad” kunnat uppstå? Den har självfallet Lisbeth Palme själv kunnat åstadkomma, medvetet eller omedvetet.
Den närmst osannolikt amatörmässiga episoden i väntrummet på Sabbatsberg sluter mycket väl annat till allt annat amatörmässigt denna vinterkväll. Att superproffset Leif GW Persson, utan minsta reservation, kan följa rutinbeskrivningen av det – eventuella – andra skottet är häpnadsväckande. Olof Palme sköts inom en konspiration av yrkesmördare, skulle Leif strax efter denna Expressen-krönika deklarera i Aftonbladet.
Hans ord är efterfrågade och levereras inte helt gratis.
Sven Anér
Jag hittar en Expressen-krönika signerad Leif GW Persson. Den är från den 27 februari i år, men den innehåller inte en rad om konspirationsteorier; dessa sparar tydligen GW för Aftonbladet några dar senare.
GW skriver lite för elegant, lite för spektakulärt romantiskt, eller hur jag nu ska karaktärisera hans stil. Den påminner, fast klart förädlad, om Holmérs stil. Läslockande rövarhistoria.
Jag citerar nu det avsnitt som behandlar Lisbeth (GW stavar Lisbet) Palme och det påstådda skottet mot henne:
I morgon är det 25 år sedan Olof Palme blev mördad och ytterligt nära att hans hustru Lisbet också hade blivit det. Det som räddar livet på henne är den bråkdel av en sekund då hon vrider på överkroppen för att hon plötsligt upptäckt att hennes man, som går bredvid henne, trillat handlöst i gatan. Hon vrider på kroppen i samma ögonblick som gärningsmannen skjuter igen och kulan som var avsedd för hennes ryggrad och lungor snuddar i stället längs skuldrorna på henne.
Detta är just en rövarhistoria. Den innehåller inget sant ord. Det är till att börja med ovisst om något andra skott över huvudtaget avlossades. De arrangerade kulorna ger ingen ledtråd, och det finns uppgifter om både ett och två skott. Ekot har kastats mellan Sveavägens och Tunnelgatans husrader.
Men säg att ett skott, alltså ett andra skott, avlossades. Det skottet var i så fall definitivt inte riktat mot Lisbeth Palme. ”…kulan som var avsedd för hennes ryggrad och lungor snuddar istället längs skuldrorna på henne” – ren osanning, GW. Vad vet vi? Vi vet att en kula passerat in genom Lisbeth Palmes skinnkappa vid ena axeln och ut genom samma kappa vid den andra axeln. På vägen har den, enligt uppvisade bilder, endast missfärgat den T-shirt som hon bar under skinnkappan, inte rivit upp den.
Det hela är en omöjlig konstruktion. Det finns en skinnkappa med två kulhål, men dessa kulhål kan inte ha uppstått vid Dekorima! De måste ha uppstått vid en senare skjutning, varvid kappan hållits hopvikt så att kulan kunnat passera och åstadkomma två kulhål, intill varandra.
Den version GW frammanar är att kulan först skulle ha gjort ett första hål, därefter snällt, och utan att skada T-shirten, ha glidit utmed denna T-shirt för att fortsätta ut genom ett andra hål, vilket är en orimlighet. Kulor av denna kaliber vållar stor skada, och kulans framfart skulle ha märkts inte bara på T-shirten och insidan av kappan utan framför allt på Lisbeth Palmes rygg, som skulle ha blivit svårt sargad.
Men blev inte Lisbeth Palme skadad? Det har vi inget bevis för. Så småningom, sedan familjen samlats på Sabbatsbergs sjukhus, tycks Lisbeth Palme ha nämnt något, mera i förbigående, för sin svåger som var hudläkare, om någon sveda eller liknande på ryggen (exakt vad som sades vet vi inte, samtalet finns inte upptecknat). Svågern-läkaren ”baddade” då, enligt vad han sagt till mig, svägerskans rygg med en näsduk och någon desinfektionsväska; han såg bara en lätt rodnad.
Vad som då hände var givetvis ett klart ingrepp i pågående mordutredning. Rättsläkare borde omedelbart ha skrivit ett rättsintyg, och Lisbeth Palmes rygg skulle, lika givetvis, ha undersökts för eventuella krutrester och liknande.
Men det gjordes inte, varför fiktionen om det andra skottet, mot Lisbeth Palme, har kunnat leva vidare.
Hur har då denna ”rodnad” kunnat uppstå? Den har självfallet Lisbeth Palme själv kunnat åstadkomma, medvetet eller omedvetet.
Den närmst osannolikt amatörmässiga episoden i väntrummet på Sabbatsberg sluter mycket väl annat till allt annat amatörmässigt denna vinterkväll. Att superproffset Leif GW Persson, utan minsta reservation, kan följa rutinbeskrivningen av det – eventuella – andra skottet är häpnadsväckande. Olof Palme sköts inom en konspiration av yrkesmördare, skulle Leif strax efter denna Expressen-krönika deklarera i Aftonbladet.
Hans ord är efterfrågade och levereras inte helt gratis.
Sven Anér
Palmemord, Assange…
PS 7.4. kl 21, sedan jag sett SVT:s program om Assange:
Jag koncentrerar mig på det svenska riksåklagarämbetets, RÅ:s, framtoning i fallet Assange och i fallet mordet på Olof Palme.
Ett år efter mordet utsågs RÅ till förundersökningsledare i detta mordfall och har haft detta uppdrag sedan dess.
Hösten 1988 inledde RÅ, i samarbete med rikskriminalpolisen, ett misstänkliggörande av Christer Pettersson. Detta misstänkliggörande innebar:
Påstående att Christer Pettersson före kl 23.15 mordkvällen 28 februari 1986 skulle ha befunnit sig utanför biografen Grand på Sveavägen. Detta påstådda förhållande styrktes, enlig RÅ, av ett vittnesmål från Roger Östlund, som någon gång under tiden 23.15 – 21 skulle ha sett och känt igen Christer Pettersson genom glasdörrarna mellan biografens lobby och Sveavägens trottoar, detta medan Östlund skulle ha samtalat, via en mynttelefon i Grands lobby, med knarkhandlaren Sigge Cedergren i dennes bostad på Tegnérgatan.
Christer Petterssons närvaro på denna trottoar styrktes ytterligare, av RÅ och polis, genom ett även för Stockholms tingsrätt framvisat s k telefonavlyssningsprotokoll där det påstådda samtalet refererades, tämligen kortfattat och inte i replikform.
Händelseförloppet presenterades av RÅ som bergfast: vittne och s k ”tk” garanterade att Christer Pettersson i god tid före mordet befunnit sig vid biografen samt skulle ha hunnit ner till Dekorima och skjuta Olof Palme.
Men hela saken är påhittad och arrangerad av RÅ/rikskrim.
För det första: Östlund kom, enligt fem samstämmiga, polisens egna vittnen, inte till Grands lobby förrän kl 23.30 eller senare. Östlund kan alltså inte ha sett Christer Pettersson 23.15.
För det andra: Enligt synnerligen sannolika uppgifter, från Sigge Cedergren och dennes kamrat Reine Jansson, befann sig inte vare sig Cedergren eller Jansson vid Cedergrens telefon på Tegnérgatan under aktuell tidsperiod, 23.15-21, utan i bil nära mordplatsen, varför samtalet även av denna anledning aldrig kan ha utspelats som myndigheterna hävdar.
Och för det tredje: telefonavlyssningsprotokollet måste vara arrangerat eftersom det skildrar ett telefonsamtal som aldrig har ägt rum. Det påstådda avlyssningsbandet finns inte längre; det avmagnetiserades på ett tidigt stadium av en av RÅ:s åklagare i Palmefallet, Solveig Riberdahl.
Jag har vid flera tillfällen, bl a på SvD Brännpunkt 1990 och i min bok ”Fyra nycklar”, 1991, redovisat dessa uppgifter, och de har aldrig dementerats, endast nedtystats. Det är givetvis djupt illavarslande att det svenska rättssamhället arrangerar falska vittnesuppgifter med tillhörande dokument för att snärja en i sammanhanget helt oskyldig person, Christer Pettersson. RÅ har aldrig dementerat mina ovanstående uppgifter, endast förtigit eller avfärdat dem.
Min parallell till affären Assange blir den här: mot bakgrund av RÅ:s agerande i Palmeaffären finns all anledning att ifrågasätta RÅ:s agerande i Assangeaffären.
Det var uppenbart ett högt politiskt intresse att efter nära tre år hitta en acceptabel Palmemördare. Låg ett lika högt politiskt intresse bakom anklagelserna mot Assange?
Gå in i denna dubbla fråga, UG!
Jag kan ställa all tillgänglig dokumentation till UG:s förfogande: de fem vittnesmålsutskrifterna, förhören med Cedergren och Jansson, telefonavlyssningsprotokollet samt kopia av min artikel för SvD Brännpunkt sommaren 1990, raskt nedtystad.
Finalen på RÅ:s Christer Pettersson-affär: RÅ går till HD 1998 med ytterligare, påstådda bevis för det av RÅ själv från början till slut förfalskade Pettersson-materialet.
DS
Jag koncentrerar mig på det svenska riksåklagarämbetets, RÅ:s, framtoning i fallet Assange och i fallet mordet på Olof Palme.
Ett år efter mordet utsågs RÅ till förundersökningsledare i detta mordfall och har haft detta uppdrag sedan dess.
Hösten 1988 inledde RÅ, i samarbete med rikskriminalpolisen, ett misstänkliggörande av Christer Pettersson. Detta misstänkliggörande innebar:
Påstående att Christer Pettersson före kl 23.15 mordkvällen 28 februari 1986 skulle ha befunnit sig utanför biografen Grand på Sveavägen. Detta påstådda förhållande styrktes, enlig RÅ, av ett vittnesmål från Roger Östlund, som någon gång under tiden 23.15 – 21 skulle ha sett och känt igen Christer Pettersson genom glasdörrarna mellan biografens lobby och Sveavägens trottoar, detta medan Östlund skulle ha samtalat, via en mynttelefon i Grands lobby, med knarkhandlaren Sigge Cedergren i dennes bostad på Tegnérgatan.
Christer Petterssons närvaro på denna trottoar styrktes ytterligare, av RÅ och polis, genom ett även för Stockholms tingsrätt framvisat s k telefonavlyssningsprotokoll där det påstådda samtalet refererades, tämligen kortfattat och inte i replikform.
Händelseförloppet presenterades av RÅ som bergfast: vittne och s k ”tk” garanterade att Christer Pettersson i god tid före mordet befunnit sig vid biografen samt skulle ha hunnit ner till Dekorima och skjuta Olof Palme.
Men hela saken är påhittad och arrangerad av RÅ/rikskrim.
För det första: Östlund kom, enligt fem samstämmiga, polisens egna vittnen, inte till Grands lobby förrän kl 23.30 eller senare. Östlund kan alltså inte ha sett Christer Pettersson 23.15.
För det andra: Enligt synnerligen sannolika uppgifter, från Sigge Cedergren och dennes kamrat Reine Jansson, befann sig inte vare sig Cedergren eller Jansson vid Cedergrens telefon på Tegnérgatan under aktuell tidsperiod, 23.15-21, utan i bil nära mordplatsen, varför samtalet även av denna anledning aldrig kan ha utspelats som myndigheterna hävdar.
Och för det tredje: telefonavlyssningsprotokollet måste vara arrangerat eftersom det skildrar ett telefonsamtal som aldrig har ägt rum. Det påstådda avlyssningsbandet finns inte längre; det avmagnetiserades på ett tidigt stadium av en av RÅ:s åklagare i Palmefallet, Solveig Riberdahl.
Jag har vid flera tillfällen, bl a på SvD Brännpunkt 1990 och i min bok ”Fyra nycklar”, 1991, redovisat dessa uppgifter, och de har aldrig dementerats, endast nedtystats. Det är givetvis djupt illavarslande att det svenska rättssamhället arrangerar falska vittnesuppgifter med tillhörande dokument för att snärja en i sammanhanget helt oskyldig person, Christer Pettersson. RÅ har aldrig dementerat mina ovanstående uppgifter, endast förtigit eller avfärdat dem.
Min parallell till affären Assange blir den här: mot bakgrund av RÅ:s agerande i Palmeaffären finns all anledning att ifrågasätta RÅ:s agerande i Assangeaffären.
Det var uppenbart ett högt politiskt intresse att efter nära tre år hitta en acceptabel Palmemördare. Låg ett lika högt politiskt intresse bakom anklagelserna mot Assange?
Gå in i denna dubbla fråga, UG!
Jag kan ställa all tillgänglig dokumentation till UG:s förfogande: de fem vittnesmålsutskrifterna, förhören med Cedergren och Jansson, telefonavlyssningsprotokollet samt kopia av min artikel för SvD Brännpunkt sommaren 1990, raskt nedtystad.
Finalen på RÅ:s Christer Pettersson-affär: RÅ går till HD 1998 med ytterligare, påstådda bevis för det av RÅ själv från början till slut förfalskade Pettersson-materialet.
DS
Vid pressläggningen: nytt stoff!
7.4.2011. Janne Josefson och kolleger! Jag såg i går programmet om båtarna som ingen kan ratta – ja, ett bra jobb. Men när ni nu ideligen visar att ni kan göra bra jobb, varför går ni då aldrig i clinch med den i dag obefintliga utredningen om mordet på en statsminister?
Jag var ganska ensam i starten när det började pyra kring Dekorima. Lars Krantz skrev ”Ett verkligt drama”, där han än så länge följde raka och spännande linjer, medan Olle Minell i Göteborg och jag själv i Uppsala så tidigt som 1987 från första början växlade direkt in på polisspåret.
Jag har aldrig tvekat rörande polisspåret, som raserade den svenska rättsstaten och snedvred media-Sverige. När Christer Pettersson av rättsstatens eget folk placerats som syndabock utanför biografen Grand på Sveavägen föll allt vad poliser och jurister och ämbetsmän heter platt för missbrukaren från promillebänken i Sollentuna, och just ingen tog reda på hur det faktiskt förhöll sig, nämligen att skarpa vittnesmål hade nonchalerats respektive förfalskats och att ett falskt telefonavlyssningsprotokoll låg som en våt trasa över alla beskyllningar mot Christer Pettersson, som det var fritt fram att sparka på, där han låg i rännstenen.
Det där var situationen 1988-89, men situationen är exakt densamma i dag. Christer Pettersson är favoritmördare hos det svenska folket (även om poliser börjat knappa in!), och svenska media har i dag, med ett kort mellanspel inför 25-årsdagen, just ingenting gjort för att ärerädda sig själva och Christer Pettersson: fältropet ”det är nog fan Christer” har fått eka vidare.
I september 2007 kunde jag ta del av en serie mail som sänts huvudsakligen till kommissarie Gösta Söderström, först vid brottsplatsen. Mailen var olustiga och närgångna. De hyllade Anti Avsan – avancerad från baseball/piketpolis till en rådmansbefattning vid Stockholms tingsrätt och ett moderat riksdagsjobb – som den klokaste svenska politiker som gått i ett par skor samt rackade ner på meningsmotståndarna, bl a mig själv, som beskylldes för mordinblandning i Tallinn (fast det var varken hot eller förtal sa polisen i Uppsala på min förfrågan).
Jag begärde omedelbart information från Avsans partikamrat Reinfeldt men har ännu i dag inte fått något livstecken från den moderate partiledaren och statsministern; uppenbarligen vill moderaterna inte stå upp för sin baseballpolis.
Mina anklagelser mot Avsan för mordet på Olof Palme presenterades i bokform först 2008 och senare, i en andraupplaga, 2009; här skärpte jag attacken mot Avsan och placerade honom som mördaren vid Dekorima.
Denna oerhörda beskyllning, att en polis, domare och riksdagsman mördar den statsminister han är satt att värna, har inte föranlett en enda representant för regeringen eller för någon myndighet att stå upp och förklara att Anti Avsan har sannerligen inte skjutit någon statsminister. Nej, det har varit genomgående tyst som i graven; det enda t ex RÅ har berättat för mig är att förundersökningssekretess råder.
Är UG med mig så långt?
Saken är inte död, inte helt död. Jag har en blogg ute på nätet
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och jag förbereder en ny bok med titeln DE SAMMANSVURNA, där Leif GW Perssons uppseendeväckande deklaration för en månad sedan om ”en konspiration med poliser, militärer, säkerhetspersoner” får följa min egen deklaration nära 25 år tidigare: en polissammansvärjning. Leif GW har förklarat att jag den gången ”var en blind höna som hittade ett korn”; från buffeln GW blir det ett beröm.
Palmemordet, med mig någorlunda i centrum, har blivit läsning i stora dagstidningar och i den seriösa veckopressen, och viss filmning har förekommit, för bio- och SVT-visning vad det lider.
Kunde inte UG följa upp? Eller göra ett stort eget jobb: ni har resurserna, de ekonomiska och personella, medan mina egna resurser egentligen bara är min ordbehandlare.
Jag föreslår er alltså att rycka in. Och rycka ut. Manegen ligger krattad. Inga dementier rörande Anti Avsans gärningsmannaskap står att finna, och en hel dokumentation rörande ”Dekorimamannen”, som hittills har varit hemlig, finns att av UG begära fram från rikskrim. Mig har Stig Edqvist och domstolar nekat, men det skulle förvåna om samma ståndaktighet upprätthålls gentemot Sveriges public service-television. I den orangegula pärmen från Dekorimahörnan berättar rikskrim nära nog hela sanningen om mordet på en statsminister, en sanning som den svenska allmänheten hittills inte har fått se.
Är Uppdrag Granskning intresserad av denna sanning, i utbyte mot dagens svarta tigande, svarta lögn? Hör av er! Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Jag var ganska ensam i starten när det började pyra kring Dekorima. Lars Krantz skrev ”Ett verkligt drama”, där han än så länge följde raka och spännande linjer, medan Olle Minell i Göteborg och jag själv i Uppsala så tidigt som 1987 från första början växlade direkt in på polisspåret.
Jag har aldrig tvekat rörande polisspåret, som raserade den svenska rättsstaten och snedvred media-Sverige. När Christer Pettersson av rättsstatens eget folk placerats som syndabock utanför biografen Grand på Sveavägen föll allt vad poliser och jurister och ämbetsmän heter platt för missbrukaren från promillebänken i Sollentuna, och just ingen tog reda på hur det faktiskt förhöll sig, nämligen att skarpa vittnesmål hade nonchalerats respektive förfalskats och att ett falskt telefonavlyssningsprotokoll låg som en våt trasa över alla beskyllningar mot Christer Pettersson, som det var fritt fram att sparka på, där han låg i rännstenen.
Det där var situationen 1988-89, men situationen är exakt densamma i dag. Christer Pettersson är favoritmördare hos det svenska folket (även om poliser börjat knappa in!), och svenska media har i dag, med ett kort mellanspel inför 25-årsdagen, just ingenting gjort för att ärerädda sig själva och Christer Pettersson: fältropet ”det är nog fan Christer” har fått eka vidare.
I september 2007 kunde jag ta del av en serie mail som sänts huvudsakligen till kommissarie Gösta Söderström, först vid brottsplatsen. Mailen var olustiga och närgångna. De hyllade Anti Avsan – avancerad från baseball/piketpolis till en rådmansbefattning vid Stockholms tingsrätt och ett moderat riksdagsjobb – som den klokaste svenska politiker som gått i ett par skor samt rackade ner på meningsmotståndarna, bl a mig själv, som beskylldes för mordinblandning i Tallinn (fast det var varken hot eller förtal sa polisen i Uppsala på min förfrågan).
Jag begärde omedelbart information från Avsans partikamrat Reinfeldt men har ännu i dag inte fått något livstecken från den moderate partiledaren och statsministern; uppenbarligen vill moderaterna inte stå upp för sin baseballpolis.
Mina anklagelser mot Avsan för mordet på Olof Palme presenterades i bokform först 2008 och senare, i en andraupplaga, 2009; här skärpte jag attacken mot Avsan och placerade honom som mördaren vid Dekorima.
Denna oerhörda beskyllning, att en polis, domare och riksdagsman mördar den statsminister han är satt att värna, har inte föranlett en enda representant för regeringen eller för någon myndighet att stå upp och förklara att Anti Avsan har sannerligen inte skjutit någon statsminister. Nej, det har varit genomgående tyst som i graven; det enda t ex RÅ har berättat för mig är att förundersökningssekretess råder.
Är UG med mig så långt?
Saken är inte död, inte helt död. Jag har en blogg ute på nätet
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
och jag förbereder en ny bok med titeln DE SAMMANSVURNA, där Leif GW Perssons uppseendeväckande deklaration för en månad sedan om ”en konspiration med poliser, militärer, säkerhetspersoner” får följa min egen deklaration nära 25 år tidigare: en polissammansvärjning. Leif GW har förklarat att jag den gången ”var en blind höna som hittade ett korn”; från buffeln GW blir det ett beröm.
Palmemordet, med mig någorlunda i centrum, har blivit läsning i stora dagstidningar och i den seriösa veckopressen, och viss filmning har förekommit, för bio- och SVT-visning vad det lider.
Kunde inte UG följa upp? Eller göra ett stort eget jobb: ni har resurserna, de ekonomiska och personella, medan mina egna resurser egentligen bara är min ordbehandlare.
Jag föreslår er alltså att rycka in. Och rycka ut. Manegen ligger krattad. Inga dementier rörande Anti Avsans gärningsmannaskap står att finna, och en hel dokumentation rörande ”Dekorimamannen”, som hittills har varit hemlig, finns att av UG begära fram från rikskrim. Mig har Stig Edqvist och domstolar nekat, men det skulle förvåna om samma ståndaktighet upprätthålls gentemot Sveriges public service-television. I den orangegula pärmen från Dekorimahörnan berättar rikskrim nära nog hela sanningen om mordet på en statsminister, en sanning som den svenska allmänheten hittills inte har fått se.
Är Uppdrag Granskning intresserad av denna sanning, i utbyte mot dagens svarta tigande, svarta lögn? Hör av er! Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Du får tala ut, Leif GW!
1.4.2011. När Leif GW Persson efter sitt famösa sammanträffande för en månad sedan med rikspolischefen i mail till mig förklarar att han ingenting kan säga om vad som avhandlades eftersom sekretess råder är detta en sanning med modifikation eller rättare sagt ingen sanning alls.
Ett av svensk lags viktigaste lagrum är tryckfrihetsförordningens § 1 – ja, jag återger inledningen till det tredje stycket:
Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare…
Jag komprimerar: I det aktuella fallet har Leif GW Persson full laglig rätt att för mig, som författare och bloggutgivare i Palmeärendet, berätta om sitt samtal med rikspolischefen. Ingen lag finns som kan förbjuda honom att agera på detta sätt, vilket också innebär att han inte kan straffas för en sådan åtgärd.
Men det är civilkuraget som fattas. Det går lätt att prata lite yvigt om ”konspiration” och ”poliser”, men när det brinner i knutarna och den högste polischefen kallar till räfst och rättarting då darrar även den morske Leif GW i knävecken.
Saken är förstås mycket allvarlig, och TF:s 1§, 3 st är grundläggande viktig och vittsyftande. Om t ex rikskriminalens Stig Edqvist skulle vilja berätta för mig (inte överlämna dokument, det är något annat) vad Anti Avsan säger i sitt två timmar långa förhör den14 juni 1986 inför Palmeutredarna, skulle Edqvist inte göra sig skyldig till något fel! Men han kan inte tvingas till detta. Han har rätt att berätta, men han kan inte tvingas.
Så egentligen vilar hela den så hemliga Palmeutredningen på ganska bräcklig grund. Och alla dessa sekretesskäl, som dess jurister alltid räknar upp då jag ska näpsas, saknar verklig tyngd i förhållande till den allt överskuggande tryckfrihetsförordningens § 1. En demokratisk regel, till skydd för demokratin.
Jag riktar nu denna skrivelse till Leif GW Persson:
1.4.2011. Jag anmodar dig, Leif GW Persson, att, i enlighet med TF 1:1 3 st, för mig omtala vad du avhandlade med rikspolischefen den 1 mars i år! Jag önskar omedelbart svar!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Ett av svensk lags viktigaste lagrum är tryckfrihetsförordningens § 1 – ja, jag återger inledningen till det tredje stycket:
Det skall ock stå envar fritt att, i alla de fall då ej annat är i denna förordning föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till författare…
Jag komprimerar: I det aktuella fallet har Leif GW Persson full laglig rätt att för mig, som författare och bloggutgivare i Palmeärendet, berätta om sitt samtal med rikspolischefen. Ingen lag finns som kan förbjuda honom att agera på detta sätt, vilket också innebär att han inte kan straffas för en sådan åtgärd.
Men det är civilkuraget som fattas. Det går lätt att prata lite yvigt om ”konspiration” och ”poliser”, men när det brinner i knutarna och den högste polischefen kallar till räfst och rättarting då darrar även den morske Leif GW i knävecken.
Saken är förstås mycket allvarlig, och TF:s 1§, 3 st är grundläggande viktig och vittsyftande. Om t ex rikskriminalens Stig Edqvist skulle vilja berätta för mig (inte överlämna dokument, det är något annat) vad Anti Avsan säger i sitt två timmar långa förhör den14 juni 1986 inför Palmeutredarna, skulle Edqvist inte göra sig skyldig till något fel! Men han kan inte tvingas till detta. Han har rätt att berätta, men han kan inte tvingas.
Så egentligen vilar hela den så hemliga Palmeutredningen på ganska bräcklig grund. Och alla dessa sekretesskäl, som dess jurister alltid räknar upp då jag ska näpsas, saknar verklig tyngd i förhållande till den allt överskuggande tryckfrihetsförordningens § 1. En demokratisk regel, till skydd för demokratin.
Jag riktar nu denna skrivelse till Leif GW Persson:
1.4.2011. Jag anmodar dig, Leif GW Persson, att, i enlighet med TF 1:1 3 st, för mig omtala vad du avhandlade med rikspolischefen den 1 mars i år! Jag önskar omedelbart svar!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
Jag bifogar även min senaste korrespondens i ämnet och ber dig agera från den fria och aktade position du har i dag.
Se även min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot.com
Staffan Heimerson kommer om någon vcka med en ganska lång intervju med mig i Axess, efter Leif GW-framträdandet om poliser och konspiration.
Jag vore förstås glad om du ginge ut i debatten!
Vänlig, kollegial, engagerad och oroad hälsning
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.
PS: Jag mår ganska bra. Fyller 90 till sommaren. Jag var med i en filminspelning i anslutning till mina intressen nyligen, blir SVT- och biofilm så småningom. DS
Staffan Heimerson!
1.4.2011.
Staffan – det här är ett nödrop. Ett av mina många nödrop genom åren. Jag måste få hjälp med Palmeaffären.
Jag bifogar nu min senaste, mycket ensidiga korrespondens, där jag lägger allt på bordet, men mina motparter är stryktåliga och reagerar sällan, som du vet.
Vad jag haft svårast att driva igenom som argument är Christer Pettersson-affärens ursprung, trots att det för mig framstår som så solklart att hela Roger Östlunds delaktighet i denna affär är så falskt arrangerad, från början till slut.
Jag vänder mig nu till domstolsverket, som du ser. Jag vet inte exakt om och hur detta verk kommer in i bilden, men något bör de ju ha att säga till om. I princip är det ju tänkt att domstolsförhandlingar ska vara självsanerande: den misstänkta parten får sitt stöd av sin försvarsadvokat, statens krav tillgodoses av åklagaren, medan rätten fattar det kloka slutliga beslutet. Det är förstås en djup tanke, som kanske fungerar i de flesta fall.
Men i Palmeaffären har allt gått snett, eftersom försvaret leddes av en mycket svag och långsam advokat, och eftersom åklagaren, RÅ, var ansvarig för hela misskötseln av ärendet, och eftersom domstolen uppenbarligen litade på ”den öppna rättegången” och aldrig kontrollerade förundersökningsprotokollet som låg på domstolens bord!
Kan du läsa mina texter? Kan du agera? Den situation vi har i dag är att sedan Leif GW:s ”konspiration”, den värsta beskyllning som över huvud taget kan riktas mot en rättsstat, försvunnit in i en av rikspolischefens hemligaste pärmar, så är allt tyst. Jag är den ende som frågat såväl Leif GW som rikspolischefen, men båda svarar ”sekretess”!
En angreppspunkt, som jag prövat någon gång, är förstås att hävda att hela sanningen i Palmeärendet finns i dokumentationen hos Stig Edqvist på rikskrim: ja, jag menar att det förhåller sig så. Bl a finns hela ärendet ”Dekorimamannen”5 noggrant beskrivet i de över 50 hemliga spaningsuppslag och liknande som ingen utomstående någonsin fått se. Alla avslöjanden finns i Edqvists pärmar – de måste öppnas! Som sagt: jag ber om din hjälp, och du finner säkert egna infallsvinklar!
Din tillgivne
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 eller 018-15 12 79.
Staffan – det här är ett nödrop. Ett av mina många nödrop genom åren. Jag måste få hjälp med Palmeaffären.
Jag bifogar nu min senaste, mycket ensidiga korrespondens, där jag lägger allt på bordet, men mina motparter är stryktåliga och reagerar sällan, som du vet.
Vad jag haft svårast att driva igenom som argument är Christer Pettersson-affärens ursprung, trots att det för mig framstår som så solklart att hela Roger Östlunds delaktighet i denna affär är så falskt arrangerad, från början till slut.
Jag vänder mig nu till domstolsverket, som du ser. Jag vet inte exakt om och hur detta verk kommer in i bilden, men något bör de ju ha att säga till om. I princip är det ju tänkt att domstolsförhandlingar ska vara självsanerande: den misstänkta parten får sitt stöd av sin försvarsadvokat, statens krav tillgodoses av åklagaren, medan rätten fattar det kloka slutliga beslutet. Det är förstås en djup tanke, som kanske fungerar i de flesta fall.
Men i Palmeaffären har allt gått snett, eftersom försvaret leddes av en mycket svag och långsam advokat, och eftersom åklagaren, RÅ, var ansvarig för hela misskötseln av ärendet, och eftersom domstolen uppenbarligen litade på ”den öppna rättegången” och aldrig kontrollerade förundersökningsprotokollet som låg på domstolens bord!
Kan du läsa mina texter? Kan du agera? Den situation vi har i dag är att sedan Leif GW:s ”konspiration”, den värsta beskyllning som över huvud taget kan riktas mot en rättsstat, försvunnit in i en av rikspolischefens hemligaste pärmar, så är allt tyst. Jag är den ende som frågat såväl Leif GW som rikspolischefen, men båda svarar ”sekretess”!
En angreppspunkt, som jag prövat någon gång, är förstås att hävda att hela sanningen i Palmeärendet finns i dokumentationen hos Stig Edqvist på rikskrim: ja, jag menar att det förhåller sig så. Bl a finns hela ärendet ”Dekorimamannen”5 noggrant beskrivet i de över 50 hemliga spaningsuppslag och liknande som ingen utomstående någonsin fått se. Alla avslöjanden finns i Edqvists pärmar – de måste öppnas! Som sagt: jag ber om din hjälp, och du finner säkert egna infallsvinklar!
Din tillgivne
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66 eller 018-15 12 79.
Skrivelse till RÅ. - Kan J-P ta upp?
1.4.2011. Till Jönköpings-Posten
Chefredaktören
Jag översänder i Palmeärendet kopior av skrivelser till riksåklagaren och till domstolsverket i Jönköping. Jag vore mycket glad om J-P tog upp den här frågan. Mina uppgifter ör korrekta och aldrig dementerade; svårigheten har dock ständigt varit att få spridning för denna information, vilken uppenbarligen betraktas som känslig.
I sakfrågan: Stockholms tingsrätt har alltså den dubbla rollen av att först inte ha noterat att alla initialuppgifter rörande Christer Pettersson varit falskt påhittade samt av att ha Anti Avsan anställd som rådman utan att kontrollera honom, vare sig då han anställdes eller i dag.
Hela ärendet är inflammerat, och de är svårt att finna något nyhetsmedium som vill gå ut med informationen. Men Jönköpings-Posten sitter en bit från Stockholm och har förhoppningsvis inte sina värderingar nödvändigtvis bundna till huvudstadspressen, och tidningen har säkerligen också upparbetade kontakter med domstolsverket.
Kan tidningen känna på denna info, aldrig dementerad?
Kollegial, engagerad och djupt oroad hälsning! Sven Anér
Chefredaktören
Jag översänder i Palmeärendet kopior av skrivelser till riksåklagaren och till domstolsverket i Jönköping. Jag vore mycket glad om J-P tog upp den här frågan. Mina uppgifter ör korrekta och aldrig dementerade; svårigheten har dock ständigt varit att få spridning för denna information, vilken uppenbarligen betraktas som känslig.
I sakfrågan: Stockholms tingsrätt har alltså den dubbla rollen av att först inte ha noterat att alla initialuppgifter rörande Christer Pettersson varit falskt påhittade samt av att ha Anti Avsan anställd som rådman utan att kontrollera honom, vare sig då han anställdes eller i dag.
Hela ärendet är inflammerat, och de är svårt att finna något nyhetsmedium som vill gå ut med informationen. Men Jönköpings-Posten sitter en bit från Stockholm och har förhoppningsvis inte sina värderingar nödvändigtvis bundna till huvudstadspressen, och tidningen har säkerligen också upparbetade kontakter med domstolsverket.
Kan tidningen känna på denna info, aldrig dementerad?
Kollegial, engagerad och djupt oroad hälsning! Sven Anér
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)