Samarbete USA-FRA redan från 1954!

13.12.2013.

Det är mycket som är egendomligt i denna uppblossande FRA-affär. Reaktionen efter Uppdrag Gransknings dramatiska avslöjanden blev alls inte så skarp som kunnat förväntas. De officiella kommentarerna går närmast ut på att ”vi har kontrollorgan, och vi utgår från att reglerna följs” – detta är det standardiserade byråkratspråket.

Direkta påståenden – som nu från Uppdrag Granskning – bemöts med att ”så illa kan det inte vara, vi har allt under kontroll”. Mot denna teflonpolemik studsar alla angrepp till marken: skulle vi inte lita på myndigheterna?

Och vad har gjorts med de verkligt tunga anklagelserna från 1996, med innebörd att FRA sedan mycket lång tid tilbaka, antagligen, enligt UG, sedan 1954 (!), bedrivit ett samarbete inte på normal internationell nivå utan direktanpassat – och ack så hemligt! – mellan myndigheter på ömse sidor av Atlanten.

Eftersom jag säkert aldrig får mina frågor besvarade, så får jag både fråga och svara själv.

Vad jag ser framför mig är ett för båda parter mycket bekvämt och smidigt sätt att bedriva informationssamarbete, inklusive aggressiv specialspaning utan att gängse diplomatiska kanaler störs i någon större utsträckning. Hur mycket har den svenska ambassaden i Washington DC behövt veta om? Kanske ingenting alls. Och UD vid Gustav Adolfs torg, som i varje fall aldrig varit intresserat av att informera om denna närmast otroliga info-nisch?

Om jag då ser tilbaka. 1954 var UG:s årtal för den första kontakten NSA-FRA. Om uppgifterna im de båda generaldirektörernas inblandning i den Palmemordsanknutna sammansvärjningen från 1970- och 80-talen är ens tillnärmelsevis korrekta, så har det välsmorda samarbetet FRA-NSA funnis klart och parat att på 1980-talet träda i funktion med superhemlig toppdiplomati, med Olof Palme på dödslistan!

Nej stopp ett tag! Jag hänvisar till en tidigare statlig säkerhetsexperts uppgifter, hur vet jag att de är sanna? Det ligger i sakens natur att bevis är svårfunna, jag får gå till de kringliggande omständigheterna. Och den viktigaste och allvarligaste av dessa omständigheter är denna:

Den svenska regeringen och samtliga svenska myndigheter har gjort allt för att den aktuella säkerhetspromemorian döljs, låses in, nonchaleras, skrinläggs, och detta är förstås sensationellt. Går det att tänka sig en mera formellt uppseendeväckande PM än denna, där en statlig granskningskommission kring ett ouppklarat mord på landets statsminister till öågående plenarmöten fårutförlig muntlig och skriftlig information i ett politiskt toppärende?

Nej, knappast. Hur såtts det sekreta sigillet på en handling av det här slaget? Jo, allvarliga offentliga beskyllningar snedriktas mot den aktuella kommissionens ordförande, Sigvard Marjasin, varpå Marjasin sparkas från sitt ordförandeskap och, samtidigt, den aktuella promemorian försvinner ur hanteringen, ut till Riksarkivets bergrum och inte in i den uppsnyggade granskningskommissionens formella 1000-sidiga rapport!

Så ska en slipsten dras! Gör om en sittande kommission, och dölj därmed alla obehagliga papper! Jag påstår inte att promemorian varit oåtkomlig, men det har krävt en del arbete att hitta den i gammal överspelad byråkrati, och ingen mer än jag själv har ägnat PM ”Palmekommissionen 95-193” något som helst intresse. Inte 1995, inte 2013.

Jag kan erkänna att jag denna Luciamorgon vaknade, inte av några tunga fjät men av tung spänningshuvudvärk. Allt ville kännas så meningslöst, ingen bryr sig om mig – ja ni vet hur vi kan känna oss en grå morgon. Men jag sätter mig nu vid den trogna ordbehandlaren och berättar hur jag ser på problemet, som ju sannerligen inte bara är mitt utan är hela Sveriges spänningshuvudvärk. Min egen börjar släppa.

Jag har i dessa dagar ett än så länge ensidigt samarbete med Wilhelm Agrell, som jag alltid har uppskattat och som i dag går ut i media och än så länge är försiktig: ”det ser egendomligt ut, men jag kan inte säga hur ärendet kommer att stå sig inför domstol…”.

Jag har någon gång nämnt att ett nyhetsmedium i försiktiga ordalag sagt sig vara intresserat av mitt arbete i Palmeärendet, och när dysterheten sätter in brukar det kunna hjälpa att minnas detta än så länge mycket diskreta medium. Få se vad som händer.

Anti Avsans uttalande, så ofta citerat av mig:

Nä nä, vi har sån uppbackning att ni kan aldrig ta oss

klingar återigen.

Kanske har Avsan rätt. Kanske är uppbackningen, mot alla odds, så stark att Avsan och hans apostroferade kompisar inom MOP86, mordets kampförening, i dag är oåtkomliga. Men naturligtvis inte i längden oåtkomliga för skarp forskning, skarp lagföring. Om jag räknar rätt är det om drygt 42 år aom mordets nesliga dokument släpps fria för allmän insyn. Då blir det Elnas och Lyras och Felix jobb att granska och berätta för det nya Sverige om den skitiga värld som gammelfarfar tvangs att leva i.

Kommer någon att bry sig om vad de uträttar, barnbarnsbarnen?

Ja. Det tror jag. Sanning, skalpellvass sanning, skär med tung och stålblank kraft genom gammal murken ondska, gammal lögn, gammal dårskap. De avslöjande texterna kommer att läsas och begrundas, av 2050-talets människor, från 2050-talets super-app.

Sven Anér