Polisspåret i stor tidning!

Aftonbladets Staffan Heimerson: Har rikspolischefen tvingat Leif GW Persson till tystnad?

1.8.2011. Aftonbladet i dag:

Mord, illdåd, förklaringar.

Nej, detta är inte ord om massakern i Norge och Anders Behring Breivik och dennes mentala hälsa.

I stället om mordet på Olof Palme för 25 år sedan.

Kan det vara sant? Skulle muren kring Palmemordet vara på väg att falla? Ja, läs själva. Jag interfolierar texten av Staffan Heimerson (en ung journalist, bara 75 år) med mina egna löpande kommentarer. Läs och begrunda! Är fan äntligen lös?

Ouppklarat – men nu i händerna på kriminaloraklet, den mumlande TV-stjärnan Leif GW Persson, Sverige Sherlock Holmes.

Han deklarerade nyligen (i Expressen den 20 juli), ”att jag och mina medarbetare kanske kan lösa ett 25-tal mord under några år.” Han tillade: ”Att klara av Palmemordet vore önskedrömmen.”

Persson är på det. Han följer polisspåret. Eller…?

Nej, jag tror inte det. Jag tror att någon eller något har stoppat honom i den jakten.

Livet tar ibland underliga vägar. I går skrev jag, på bloggen, ett ”ovanligt” brev till Tidningsutgivarna om bristen på recensioner av min dokumentär DE SAMMANSVURNA och om Leif GW Persson och Jan Guillou, som jag döper till Bill och Bull. Dagen efter spricker ärendet ut i Aftonbladet! Jag har de senaste månaderna varit i kontakt med Staffan Heimerson, som jag känner från journalistiska kontakter ute på fältet från 1955 och framåt, men jag har inte kunnat vara säker på att något skulle få hända i Aftonbladet; tidningen har varit snål mot mig. Mycket snål med spaltutrymme.

Men nu har uppenbarligen någonting hänt. På AB:s redaktion? Ja. Men också, verkar det, inom tidsandan. Har den svenska allmänheten tröttnat på all mumlande tystnad? Kanske.

Polisspåret hade hos en skara journalister – stjärnreportern Sven Anér, den nyligen avlidne TV-journalisten Lars Krantz och samhällsjournalisten Lars Borgnäs – funnits som en arbetshypotes redan någon vecka efter mordet den 28 februari 1986.

Krantz hade yttrat: ”Det är nåt skit med Palmeutredningen” och kompletterat med uppgiften att han personligen vid tiden för mordet hade rest med buss 47 och då på Birger Jarlsgatan sett poliser vars utseenden han kände väl.

De tre journalisterna kom hånfullt att karakteriseras som privatspanare.

Privatspanare drabbades av ett löjets skimmer. Lars Krantz var min arbetskamrat från TV 1, och det var han som satte mig på spåret. Vid en smörgås på Lidingöbro Värdshus. Våra vägar hann väl skiljas, men den betydelse Krantz hade i starten har jag aldrig underskattat.

Men det var privatspanare, inte polisen, som kom på att utredningsledaren Han Holmér alls inte, som han uppgett vid mordtillfället hade befunnit sig på Scandic Hotel i Borlänge. Anér, en cool man i sina bästa år (fyller 90 om två veckor) är övertygad om att Holmér befann sig i Stockholmsområdet.

Och skrev en bok i ämnet, ”Affären Borlänge”.

Människor utrustade med walkie-talkies hade vid ”rätt” tidpunkt funnits vid mordplatsen. Holmér ska av sin chaufför ha blivit körd till olika adresser i Stockholm. Han hade järnhand över första vaktdistriktet (varifrån den ökända basebolligan opererade). Han passerade mordplatsen bara någon minut efter mordet utan att ge sig till känna. ”Min teori”, säger Anér, ”är att någon falang lejt Holmér.”

Heimerson skär sig med machetekniv rätt genom slyt som kväver denna affär.

I en artikel i Svenska Dagbladet lade Anér 1990 fram en samlad bild av de poliser som hade både högerextrema åsikter och vapenintresse. I en bok har han med namn pekat ut mördaren som en polis som senare skaffat sig juridisk utbildning och blivit först rådman och senare moderat riksdagsman.

Det sensationella är inte utpekandet. Det sensationella är att den utpekade inte protesterat eller stämt Anér för förtal.

Mannen är, vilket mina bloggläsare vet, Anti Avsan.

”Ingenting hände”, noterade Anér. Senare polisanmälde Anér sig själv – jag har gjort mig skyldig till förtal – för att få proppen att lossna. Anér har till statsminister Reinfeldt, rikspolisstyrelsens ledning, dess Palmeenhet och vice riksåklagaren lämnat in en skrivelse i vilken han anmodar den svenska rättsstaten att utreda huruvida ett högmålsbrott (med termen åsyftas brott mot landets inre säkerhet i syfte att omstörta statsskicket) är begånget. Med bifogade handlingar hävdar han: Rättsstaten döljer ett begånget brott.

Svar – största möjliga tystnad. För polisspåret har gällt: varken se eller höra.

Det känns närmast skakande att läsa Heimersons formuleringar, där han med raska hopp tar sig över alla murar, sticker hål på alla tabun och djupa hemligheter. I den självklara glädjen över att en islossning kanske har kommit (jag blandar mina metaforer) insmyger sig även tanken: Varför fick vi vänta i så där en 15 000 dagar innan detta fick förvandlas till dagstidningstext? Jag ser bakåt på mina 25 Palmeår och blir, nej inte förstämd men undrande, djupt undrande.

Men plötsligt i början av året blev det buller och bång. Tystnaden bruten. Polisspåret skapade svarta rubriker.

Förklaringen berättde något om tidens kändisfixering. Ty in på scenen hade skridit ingen mindre än Herr Polisprofessorn själv. Plötsligt bekände sig Leif GW Persson som anhängare till polisspåret. Med sin blandning av sarkasm och arrogans poserade polisprofessorn i TV-sända rekonstruktioner.

Persson gjorde polisspåret till sin egen upptäckt. Han adopterade den gamla tesen (eller helt enkelt knyckte den) En av privatspanarna var kritisk; ”Det är märkligt att Persson nu öppnar för en teori som han motarbetat i två decennier. Man undrar ju vad professor Persson gjort i 25 år.”

Som jag beskrivit tidigare på bloggen svarade Leif GW, när han av den kvinnliga TV-intervjuaren erinrades om att det var journalister som hittade polisspåret ,nästan omedelbart efter mordet ”att även en blind höna kan hitta ett korn”. Ett närmast sagolikt klavertramp, även för att gälla Persson.

Persson gick ut med förslaget om att en ny polisutredning måtte komma till stånd. Han sa att han skulle ta upp frågan med rikspolischefen Bengt Svensson.

Det gjorde Persson. Samtalet mellan Persson och rikspolischefen den 1 mars finns inloggat.

Men ingen får veta om kriminologen Perssons plötsliga intresse för det i 25 år ältade polisspåret väckte rikspolischefens intresse eller – värre – om Svensson kommenderat fram största möjliga tystnad.

”Leif GW:s ärende, polismännens konspiration, den värsta beskyllning som kan riktas mot en rättsstat”, sa Anér, ”har försvunnit in i en av rikspolisens hemligaste pärmar.”

Rikspolischef Svensson har något att förklara. Kriminolog Persson något att bevisa.

Mitt tips. Fortsättning följer icke.

Staffan Heimerson.

Bara ett par slutkommentarer från min sida. ”Fortsättning följer icke” – jo jag tror en fortsättning måste komma. I Aftonbladet, till att börja med. Visserligen ska kolumnister leva sitt eget liv i spalterna, är det sagt, men en text av detta slag kan inte bara arkiveras. Och vad gör alla andra, hittills tysta medier? De kan inte gärna låtsas som om det regnar och ägna sig åt sommarvädret.

Polisspåret har hittills fått vara några egensinniga journalisters kusligt fredade revir. Men nu är stängslet rivet, av AB och Staffan Heimerson.

Polisspåret lyser nu i eldskrift.

Sven Anér