Palmemordet, benämning på mordet på statsminister Olof Palme, vilken 28 febr. 1986 sköts till döds på Sveavägen i Stockholm. Dådet orsakade den mest omfattande och uppmärksammade polisutredning som någonsin förekommit i Sverige.
Ja, det är denna ”polisutredning” jag vill se närmare på. Någon reell utredning, i syfte att i första hand finna en för utredarna okänd mördare, fanns aldrig. Detta är Palmemordets unika bakgrund.
Ett antal spår följdes, däribland det kontroversiella s.k. PKK-spåret, men utan framgång. Först drygt två och ett halvt år efter mordet, 14 dec. 1988, anhölls en medelålders förtidspensionerad missbrukare med en lång rad noteringar i kriminalregistret som misstänkt för mordet. Många var besvikna över att ett för det svenska samhället så traumatiskt brott påstods vara förövat av en vanlig ensam våldsverkare utan varje anknytning till internationella eller politiska sammanhang. Mannen åtalades dock för mordet, och det visade sig att den helt avgörande bevisningen utgjordes av att Olof Palmes maka Lisbeth med stor säkerhet pekade ut honom som gärningsman.
Här börjar NE-läsaren undra. Var det den ”ensamme missbrukaren” som hade begått mordet? Eller var det någon annan? Eller vet vi inte?
I kombination med vittnesmål som tydde på att den misstänkte följde makarna Palme till och från den biograf de besökt och med omständigheten att han saknade alibi för mordkvällen räckte enligt tingsrättens majoritet Lisbeth Palmes utpekande för att han skulle kunna dömas till livstids fängelse.
En oviss beskrivning av NE. Menar artikelförfattaren att de citerade vittnesuppgifterna var korrekta, eller enbart att detta var de uppgifter som lades fram av polis och åklagare? En avgörande skillnad, onekligen.
De båda juristdomarna i tingsrätten reserverade sig dock mot domen och ville frikänna honom med motiveringen att den föreliggande bevisningen inte var tillräcklig. Även i hovrätten var frågan om Lisbeth Palmes vittnesmål avgörande för utgången: en enig hovrätt friade den tilltalade med den huvudsakliga motiveringen att det inte kunde uteslutas att Lisbeth Palme och övriga vittnen misstagit sig vid identifieringen, särskilt mot bakgrund av att denna inte i nämnvärd grad stöddes av annan bevisning. Med denna dom avslutades processen, men några påtagliga resultat har ännu (maj 1994) inte nåtts.
Ja: i princip korrekt redovisat, fram till 1994. Och så långt egentligen ingen kritik, från NE:s sida, mot brottets hela hantering. På en väsentlig punkt kan jag inte dela NE:s beskrivning, nämligen beträffande vittnena. Det fanns inte några som helst trovärdiga vittnen som skulle ha sett Christer Pettersson (för det är onekligen om honom det handlar) längs Sveavägen. De två vittnen som väl skulle komma närmast ett utpekande av Christer Pettersson, ”flygledaren” Lars-Eric Eriksson och sonen Mårten Palme, var på intet vis säkra och gjorde inget klart utpekande. Att hela vittnessidan av brottet hela tiden varit skevt rapporterad hade bort framkomma, men å andra sidan var inte all skevhet känd 1994.
Så följer kritiken av utredningen:
Mordet på Olof Palme och polisutredningen har från början varit kantad av kritik och kontroverser. Frågan om säkerhetspolisen (SÄPO) kunde klandras för att statsministern var obevakad mordkvällen besvarades av utredaren Gösta Gunnarsson delvis jakande. Stora brister i polisutredningen, som det första året leddes av länspolismästare Hans Holmér, påtalades av en kommission under Ragnar Edenman. Stort uppseende väckte förlagsdirektören Ebbe Carlssons befattning med en parallellutredning. Se Ebbe Carlsson-affären. Ett antal s.k. ”privatspanare” har följt egna spår som de offentliggjort i tidningar och böcker under livlig polemik mot den officiella mordutredningen.
Litt.: H.T. Klami, Mordet på Olof Palme (1990).
Så långt NE 1994. Långt ner i boktraven hittar NE akademikern Klami, som knappast satte några spår i debatten, med sin tro på Christer Pettersson som gärningsman.
Vad får då NE-läsaren 1994 för intryck av artikeln? Ja, inte att allt skulle vara väl beställt, men att den kritik som redovisades ändå knappast visade att några verkligt allvarliga brister skulle ha uppdagats: lite småfel, kanske, lite sjabbel, lite strul. Vem den verklige mördaren kunde vara dryftas inte. Kvar står väl intrycket att det rört sig om ett trots allt tämligen normalt, ouppklarat mord. Sedan är jag kanske specialkänslig; ja, det är jag nog. Den avslutande tituleringen av ”privatspanarna” kunde vi möjligen ha undsluppit, och uttryck som ”offentliggjort”, ”egna spår” och ”livlig polemik” har sammantagna kunnat förmedla en lätt ironisk spark mot t ex två så noggranna forskare som bröderna Kari och Pertti Poutiainen, vilkas ”Inuti labyrinten” på ingen väsentlig punkt blivit motsagd.
Men NE följer mittfåran, och kan väl knappast klandras.
Efter huvudartikeln i ämnet följde år 2000 supplementets korta tillägg; jag ger det också:
Palmemordet, benämning på mordet på Olof Palme. Misstankarna mot den i hovrätten frikände förtidspensionären kvarstod dock. I december 1997 begärde riksåklagaren (RÅ) resning i Högsta domstolen (HD). RÅ åberopade ny bevisning i form av nya vittnesmål och andra omständigheter. I maj 1998 avslogs dock resningsansökan av HD.
Ur litteraturlistan är nu Klami utmönstrad och ersatt av tunga namn som Bröderna Poutiainen, och Gunnar Wall, medan det går att ställa sig frågande till de tillkommande namnen Claes Borgström och Ingvar Krusell.
Avrundningen, sålunda från 2000, liknar närmast en trött suck, med vädjan till läsekretsen att lägga Palmemordet på hyllan. I huvudartikeln talas om ett ”traumatiskt brott”, men detta trauma tycks ha försvunnit på vägen, kvarlämnande ett ointresserat frågetecken. Men det kan säkert inte ha varit lätt att, med opartisk akribi, förpacka Palmemordet för framtiden, inom ett uppslagsverks ram.
Att ur dessa texter, huvudartikeln och den avslutande sucken, utläsa den skrämmande nationella tragedin och det oerhörda statliga brott som ryms inom beteckningen ”Palmemordet” har säkert varit för mycket att begära av ett statsunderstött uppslagsverk.
Hypoteserna, eller slutsatserna, som kan konstrueras kring detta mord, kan bli otaliga. Eftersom mordet utfördes med statligt bistånd har staten konstruerat också planerna för de låtsasspaningar som skulle starta med dunder och brak. Redan veckor före mordet var linjerna uppdragna för en ståndsmässig spaning, och vissa av de första syndabockarna utsedda. Kanske fanns Christer Pettersson med redan då, som den slutliga syndabocken.
Det gäller i denna mörka affär att anlägga olika tidsperspektiv. Passande ”vittnen” kunde släppas ut på vandring i City vid lämpliga tidpunkter för att i efterhand hämtas in vid behov. Döpta till ”nyttiga idioter”, med en grym term.
Roger Östlund kan ha varit en sådan person. Virrig, full och drogad, men bevisligen nästan på plats vid Sveavägen, nästan vid rätt tid. Östlund har blivit avslöjad av de flesta författare som skrivit om Dekorima och biografen Grand, men ingen domstol, ingen kommission har vågat sig på att avslöja Roger, med hans patetiska skurna finger.
Det måste ha varit tämligen lätt att i förväg fixa ritningarna för detta mord i megaklass. Trogna medhjälpare har i god tid kunnat instrueras, och medier har kunnat bli tillsagda att hålla käft, in i evigheten. Då var det gesvint att mörda. Och få mordet att se nästan propert ut i en uppslagsbok.
Möjligen kan det sägas att NE:s mycket lugna, bara lätt kritiska, attityd riskerat – och fortfarande riskerar – att, i dag och för framtiden, förpuppa denna unika missgärning – ”ska vi inte lita på NE?” Jo för all del, lita en bra bit. I det här fallet har NE inte kunnat skriva allt, antagligen inte ens om redaktionen vetat allt.
En som ska skriva ner den totala, finala sanningen om Palmemordet får starta med att slänga alla illusioner över bord. Illusioner om sanning och heder, om rättvisa och rätt.
- Jo du, det var det här mordet vi pratade om, nu fram i februari – ska vsäga fredagen den 28, då är det säkert många fulla och glada på stan. Och kallt och djävligt kan det vara också.? Då ser vi till att Olof är utan livvakter – och så kan han ju gå med Lisbeth, varför inte från en bio uppåt Tegnérgatan till? Och så avslutar vi det hela vid en Skandia-hörna på Sveavägen, här var ju Olofs farsa direktör i gamla Thule. Vad säger du?
- Jag tänker… jo det ska vi väl kunna greja. Hur många man går det åt, tror du? Femton? Eller kanske tjugo?
Sven Anér
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Läs sidan "Om kommentarer"