Bill och Bull

31.7.2011.

Jag köper Aftonbladet hos ICA-Krysset i Almunge, jag läser Expressens löpsedel. Jan Guillou i AB skriver om den norska tragedin, Leif GW kallar Breivik för ett ”kryp”. Sverige i dag.

Båda finns i manegen, landets superkriminologer. Med oförytterliga meningar om det mesta. Fast om Palmemordet har de genom decennierna varit ganska tysta. Leif GW har i böcker närmat sig ett polisspår, medan Guillou hållit fast vid att polisspåret endast trampas av ”knäppgökar”; ett ganska märkligt sätt att bedriva seriös tidningspolemik.

I år har Leif GW gått ut med en ytterligt dramatisk specificering: mördaren finns att hämta inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner. Men denna deklaration från den statsanställde polisprofessorn Persson har inte lett någon vart. Inte till någonting över huvud taget. Inte, vad jag kunnat se, till minsta kommentar från Guillous sida, och heller inte till någon kommentar från förundersökarnas sida, RÅ och rikspolisstyrelsen. Ingen kommentar alls.

RÅ har så vitt kunnat ses inte företagit sig någonting, medan RPS åtminstone arbetat negativt. Tagit Leif GW i örat för hans uttalande, men hur den örtagningen såg ut har vi inte fått veta. Som jag nämnt har jag frågat RPS-chfen, men svaret har blivit no comment.

Vi har alltså Leif GW och Jan Guillou, publicistikens Bill och Bull. De har suttit vid många lägereldar och filosoferat över livet och över alla dumbommar som omger dem, men de skulle, i teorin, aldrig någonsin på ett konkret sätt ha kommit att beröra Palmemordet och dess otroliga rotsystem, utbrett och slingrande som askens – nej då. Allt annat har de talat om, men inte om detta mord, trots att Leif GW i utgångsläget haft tillgång till all den information som funnits, öppen och inte minst hemlig.

Palmemordet har, i alla dess aspekter, varit deras öppna bok, men detta skulle inte ha berörts vid lägereldarna, sedan gevären anoljats och ställts undan för kvällen. Tell that to the marines, Leif och Jan! Sanningen, the Truth på engelska, är den diametralt, 180-gradiga motsatta:

Båda dessa två flitigt jagande, flitigt snackande och flitigt skrivande herrar har från fredagen den 28 februari 1986 kl 23.21 och några sekunder haft den kompletta vetskapen om det för oss vanliga människor oanat skakande mordet på en statsminister.

Menar jag det? Ja. Vad dessa båda herrar inte är så är det dumma. Sannerligen inte dumma. De har förmågan att analysera, jämföra, observera, dra slutsatser, på en nivå i Sverige där de inte står ensamma, men där de inte har många i sällskap. De är förtrogna med brott och ond bråd död – men av Palmemordets framtoning skulle de ingenting ha förstått?

Guillou ingenting, Leif GW lite grann, då, som undsluppit honom på senare tid, vagt, ospecificerat, för utvärtes bruk. Men, från ingen av dem, någonting som kunnat rensa luften. Som Bill och Bull har de ingått fostbrödralag över en nyss skjuten 12-taggare och bestämt sig: Palmemordet lämnar vi därhän, trots att det är vi som kan alla slingerkrokar, som vet hur alla förberedelser gick till, som vet vem mellanchefen var, han med ljuset i tunneln, som vet vem som sköt och som vet varför han sköt – Bill och Bull lovar att vara tysta eller åtminstone att snacka så snårigt att ingen ska förstå att de allting vet. Det har de lovat Elaka Måns…

Vem är Elaka Måns? O nej, det berättar vi aldrig. Aldrig.

Ett snäpp allvarligare: Sverige har alltså, under hela den svenska Palmemordsperioden, haft två ytterst centralt placerade herrar som hela tiden, fortlöpande, haft en gnistrande klar uppfattning om vad som verkligen skett i det som har tyckts ske, men som inte har följt den vanliga hederliga medborgerliga plikten att slå larm om farliga ting på spår.

Bill och Bull ska försöka inbilla oss att de, när drevet gick efter Christer Pettersson, inte vid första ögonkastet skulle ha märkt och vetat att Christer-affären var en falsk skröna, tillsnitsad för den dumma svenska allmogens behov? Känn på den beskrivningen! I princip har Bill och Bull suttit i 22 år och aldrig invänt mot teorin Christer Pettersson. Jo, Leif GW har nu på sistone sagt sig förkasta Christer Pettersson-spåret, men han har inte lagt kraft bakom orden, inte gått vidare i klartext, tills den svenska allmänheten vant sig vid att betrakta denne Leif GW, så familjärt tilltalad, som en rasande duktig kringsnackare men inte som någon att hålla i hand då åskan, den blixtrande åskan går.

Leif GW och Jan Guillou har valt att sila tugget så att inget kommit fram av svart verklighet. Bara ett ganska ofarligt mummel. Leif GW är polisiär tjänsteman, medan Jan Guillou orättmätigt fängslades av en irrande rättsstat. Det gör viss skillnad, onekligen. Men på Bill och Bull finns i dag ingen skillnad.

En sista fråga i klartext: Har Leif GW Persson, under hela Palmemordet och dess förberedelsetid, haft full tillgång till all Palmeutredarnas och Säkerhetspolisen dokumentation? Får jag ett svar? Sven Anér