Lisbeth Palme-affären – gå in, SvD!

31.8.2011.

Redaktionschefen Martin Jönsson, SvD (eller stf)

Martin Jönsson, jag sänder dig ett nytt material i vad jag kan kalla Lisbeth Palme-affären, en affär som drabbar hela Palmeutredningen, hela rättssamhället, hela massmediesamhället.

Till att börja med. Jag har ju, mycket publikt, drivit denna affär sedan den 10 augusti, Den har funnits ute på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

ja, den är sannerligen inte okänd vare sig i Rosenbad eller mediakvarteren. Men någon som helst dementi, ens på någon liten punkt, har inte inkommit. Jag har inte blivit vare sig motsagd eller kommenterad, jag har inte blivit rättsligen approcherad.

Nu, i dag på eftermiddagen, skrev jag den nya inlagan, efter att först i ett par timmar ha grubblat. Kan det vara så här? Att de så identiska kulorna och deras så identiska blyspår på såväl kappa som T-shirt (den senare aldrig noterad bland polisens beslagtagna persedlar!) sammanhänger med att de båda plaggen, efter mordet, i polisiärt enrum har beskjutits varefter kulorna tagits till vara och sänts till rättskaffens laboratorier?

Ja, jag kommer, som du ser, inte till något annat tänkbart resultat. Eller gör du?

Naturligtvis spelar den ”stickade koftan” en stor roll. Varför får de båda grundlurade laboratorierna i Linköping (eller hade SKL inte flyttat då?) och Wiesbaden inte se skymten av koftan, vilken alltså, utifrån räknat, ligger som nummer två av de plagg Lisbeth Palme bar: 1: kappa, 2: kofta, 3: T-shirt (fast inte).

Jag förutsätter, att om ett så lösligt plagg som en förmodligen löst stickad kofta skulle ha träffats av en så snabb och grov projektil som den aktuella, så skulle enormt stor skada ha uppstått på delar av koftan. Enormt stor skada.

Nu får vi inte veta om någon skada uppstått, men det logiskt rimliga är förstås att koftan inte alls blivit skadad eftersom den aldrig träffades av någon kula. En uppvisad och granskad kofta utan tillstymmelse till skada hade givetvis varit 100-procentigt misstänkt, och därför visades den heller inte upp.

Frågan är om inte min attack i denna senaste inlaga är den allvarligaste: statliga polis- och åklagarmyndigheter drar sig inte för att lura och bedra kriminaltekniska parallellmyndigheter, i Sverige och i Tyskland?

Där flyger ju, Martin Jönsson, all heder all världens väg, och kvar står kriminalbekämpande statliga myndigheter som själva begår den grövsta av kriminalitet!

Kan du, och Svenska Dagbladet, stillatigande och stillasittande, åse detta grymt cyniska skeende?

Nu ber jag dig, Martin Jönsson: gå själv noga igenom denna senaste etapp av Lisbeth-ärendet, eller sätt in den förnämliga journalistresurs som du och SvD disponerar över! Pratar Sven Anér i nattmössan? Eller ligger det till precis som han säger?

Ta omedelbart kontakt med SKL och med Bundeskriminalamt och ta reda på hur ledande personer inom dessa båda myndigheter känner sig i dag!

Tala med t ex RÅ och begär en ingående kommentar. Nöj dig inte med standardsvaret att ”det är bara Sven Anér som pratar, inget att bry sig om…”

Det rör sig ju om ett stort, både nationellt och internationellt trauma. Kan du och din tidning låta det vila därför att en efterföljande debatt kan te sig illavarslande?

En annan sak. Jag fick i går Bibliotekstjänsts recension av min senaste bok, Palmemordet: DE SAMMANSVURNA Lektören Tore Larsson skriver:

Sven Anér har skrivit Palmemordet: De sammansvurna som handlar om omständigheterna kring mordet på Olof Palme. Han anser att den utpekade Christer Pettersson är helt oskyldig. Hela utredningen bygger på falska uppgifter. Anér kritiserar de olika kommissionerna som tillsatts för att de inte behandlat alla fakta och tar upp frågor som: Varför fick Sigvard Marjasin avgå som ordförande? Hade han hittat något oegentligt? Var det därför som Marjasins representationskonto blev granskat och Hans-Gunnar Axberger blev ny huvudsekreterare och då undvek att granska en del handlingar? Anér pekar ut och namnger en person som mördare. Han tillhörde piketpolisen vid det aktuella tillfället och har nu avancerat till rådman vid Stockholms tingsrätt samt gjort karriär inom moderaterna och är riksdagsledamot. Anér menar att mordet på Olof Palme är iscensatt av män med höga befattningar och med polisens medverkan. Det är de som är ”de sammansvurna”. Boken är välskriven och lättläst.

Vad ska nu t ex en SvD-läsare tänka när han på sitt kommunbibliotek får del kanske både av recensionen och av boken? Det här har inte stått något om i tidningen, kommer förstås han eller hon att tänka. Och varför inte?

Nu är, Martin Jönsson, the cat out of the bag, och jag menar att du och din tidning inte längre kan undvika klartext, knappast undvika en aldrig så liten recension.

Jag skulle naturligtvis kunna säga att jag ”inte skriver för pengar”, men sådana försäkringar är aldrig riktigt sanna. Jag vill, helt enkelt, bli respekterad för vad jag gör, i det enda yrke jag har haft sedan 1947. Det är inte så konstigt. Däremot är mina kollegers tystnad på SvD konstig.

Gör mig åtminstone den tjänsten att du försöker hitta några felaktigheter i det jag skrivit i Lisbeth Palme-affären! Varken RÅ eller rikskrim har hittills påtalat något fel. Inte ett enda, bara tigit, inte stämt mig inför domstol för falskt vittnesbörd!

Vill du ha komplettering, bara ring!

Kollegial och vänlig men ytterst oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. dokument.

Vad säger tyskarna?

S-Almunge, Schweden.

31. August, 2011.

Bundeskriminalamt, Technisches Institut

Wiesbaden,

Sehr Geehrte Damen und Herren,

Ich schicke Ihnen einen Brief, der auch zu drei Schwedischen Behörden geht. Der Brief ist auf Schwedisch, aber ich gebe hier eine Zusammenfassung auf Deutsch:

Ich behaupte in meinem Brief dass die schwedischen Behörden, absichtlich und mit falschem Ziel, zwei Kleidungsstücke Ihnen für Prüfung gegeben haben, von denen der Mocka-Jacke erst nach dem Mord durchgeschossen worden ist, während der T-Shirt, wie ich Ihnen schon früher erzählt habe, nie von frau Palme getragen war. Auch, was sehr wesentlich ist, wurde das gestrickte Damenjäckchen, das Frau Palme faktisch trug, Ihnen verborgen und nie gezeigt.

Das gleiche Verhältnis gilt auch SKL in Linköping, Schweden, wo eine ähnliche Untersuchung gemacht wurde; SKL sah auch nie die gestrickte Jacke, die natürlich auch schwer beschädigt worden sei, wenn Fru Palme wirklich beschossen sei.

Ich wünsche eine Erklärung von den Schwedischen Behörden, und ich frage auch nach Ihrer Reaktion, nachdem das offizielle Schweden Sie so grausam und zynisch betrogen hat.

Weitere Einzelheiten finden Sie also in meinem vollständigen Briefe.

Ich hoffe von Ihnen zu Hören!

Mit meinen besten und unruhigsten Grüssen!

Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge, Schweden.

0174-500 66.

Otroligt genomtänkt manipulering av skott och kulor!

31.8.2011. Till RÅ!

Det är mitt avslöjande nyligen beträffande den i efterhand gjorda påskjutningen av en T-shirt, vilken ej burits av Lisbeth Palme, som leder till det klara beviset för att inte heller hennes mockajacka blivit beskjuten medan hon bar den vid Dekorima. Det händelseförlopp jag här rekonstruerar visar hur långt polis och åklagare gått då det gällt att föra ett svenskt och ett västtyskt laboratorium samt den svenska allmänheten  bakom ljuset.

Jag ska, RÅ, ta saken steg för steg.

Nr 1. Vad hände vid Dekorima? Anti Avsan skjuter det dödande skottet mot Olof Palme. Huruvida han också skjuter ett andra skott är inte bevisat. Dödskulan och den eventuella andra kulan kan ha upphittats men har fördolts.

Nr 2: Vad hände efteråt? Lisbeth Palmes mockakappa, kofta och vita blus (enligt polisens protokoll) beslagtas; vid vilken tidpunkt är inte utsagt.

Nr 3: Mockakappa och för ändamålet anskaffad T-shirt beskjuts, inte koftan. Mockakappan dubbelvikt, så att kulan passerar på ett sätt som kan ge intryck av att den inträngt i kappan långt åt ena sidan samt passerat ut långt åt den andra. T-shirten beskjuts, med samma vapen och ammunition, med ett närskott som svårt solkar och krutstänker vävnaden samt trådsliter denna.

Nr 4: De sammansvurna innehar därefter ett genomskjutet och ett påskjutet plagg samt de båda kulor som kommit till användning.

Nr 5: Dessa är de enda två kulor som blir föremål för efterföljande laboratoriebearbetning, i Sverige och i Wiesbaden. De båda påstått upphittade ”Palmekulorna” förs undan, liksom, rimligen, den kula som kommit från Avsans vapen.

Nr 6: I efterhand har sålunda, för såväl svenska som västtyska laboratorier, kunnat uppvisas två klädesplagg samt två kulor, alla fyra med samma blyisotopfördelning. Åke Åbrink, sektionsföreståndare vid SKL, skriver 1987-06-18 i sin ”Slutsats”, (Protokoll IV, sidan 61):

Undersökningsresultaten visar att blyisotopfördelningen i proverna från makarna Palmes kläder väl överensstämmer sinsemellan och likaså väl överensstämmer med blyisotopfördelningen i kulorna från mordplatsen men avviker från fördelningen i samtliga jämförelseprover. Detta tillsammans med resultat av undersökning av tändsatspartiklar som laboratorier tidigare redovisat gör det osannolikt att kulorna från mordplatsen skulle vara andra än de som skjutits mot makarna Palme.

Åke Åbrink, sektionsföreståndare

Och Bundeskriminalamt ger, i auktoriserad översättning till svenska, praktiskt taget identisk information (protokoll IV, sidan29):

Slutsats: Undersökningsresultaten visar att blyisotopfördelningen i proverna från makarna Palmes kläder väl överensstämmer sinsemellan och likaså väl överensstämmer med blyisotopfördelningen i kulorna från mordplatsen men avviker från fördelningen i samtliga jämförelseprover.

Och på sidan 24 meddelar Bundeskriminalamt att de enda Lisbeth Palme-plagg myndigheten mottagit för granskning är ”en skinnkappa, en T-shirt”.

Men eftersom Lisbeth Palme denna kväll aldrig burit en T-shirt (protokoll IV, sidan 6: ”Vit blus”), och eftersom den vita blusen bekräftats av Åke Nilzén, Claës Palme, Lena Östeman och Lars Christiansson, faller alla påståenden om påskjuten T-shirt till marken.

Nr 7: Men hur kan i så fall denna T-shirt uppvisa blyspår från en kula med samma blyspår som den som genomskjutit mockakappan? Det går ju inte.

Nr 8: Det falska arrangemanget har haft som förutsättning att blus/T-shirt bevisats vara skadad av samma sorts kula som mockakappan. Men när nu blus/T-shirt aldrig påskjutits kan ju inte mockakappskulan påstås uppvisa samma blyspår som från en kula som inte finns. Här rasar hela kedjan, och kvar står, som enda möjlighet, att de påstått bevisskapande skjutningarna ägt rum efter mordet.

Nr 9; Därmed har just det sakförhållande uppstått som båda de högt kvalificerade laboratorierna hänvisar till, nämligen att blyisotopfördelningen ”väl överensstämmer” mellan de båda kulorna, de båda skotthålen i mockajackan samt skadorna på T-shirten.

Nr 10: Svagheterna i de sammansvurnas bevisföring är flera.

a/ De borde ha sett till att den av Lisbeth Palme faktiskt burna rena vita blusen blev påskjuten och inte en helt ovidkommande T-shirt. Varför detta inte skedde vet jag inte. Men uppenbarligen har plagget vid remitteringen till båda laboratorierna presenterats som T-shirt.

b/ De borde ha gjort något åt Lisbeth Palmes kofta, rimligen buren mellan kappan och T-shirten samt, också den, svårt skadad. Men koftan har fått hamna i skuggan, och ingavs uppenbarligen inte till vare sig SKL eller Wiesbaden, trots att den, i motsats till T-shirten, av allt att döma faktiskt bars av Lisbeth Palme vid mordtillfället. (Protokoll IV sidan 6: ”Stickad kofta”)

Varför har det varit så viktigt för de sammansvurna att till varje pris få Lisbeth Palme att framstå som beskjuten?

Jag har inte det säkra svaret på den frågan, men jag förmodar så här:

Mordet på statsminister Olof Palme måste i efterhand framstå som utfört av en ensamstående, oorganiserad gärningsman. Det kan ha verkat misstänkt att Olof Palme kan ha tyckts vara ledd av sin hustru till en förutbestämd mordplats. För att visa att så inte varit fallet samt att Lisbeth Palme varit dödligt hotad i samma utsträckning som Olof, vidtogs, falskeligen och i ond avsikt, detta tämligen komplicerade arrangemang.

Jag har inte kunnat finna eller misstänka att vare sig SKL eller Bundeskriminalamt i Wiesbaden har varit medvetna om detta allvarliga lurendrejeri. Båda laboratorierna har fått ett begränsat material att undersöka: två plagg, två kulor, och de har båda funnit att blyspåren stämt kulorna och plaggen inbördes.

Det vore antagligen för mycket begärt att vare sig SKL eller Wiesbaden skulle ha efterfrågat den stickade koftan. Wiesbaden kan knappast ha haft någon möjlighet att ur något för dem tillgängligt dokument hitta belägg för en stickad kofta, medan SKL, åtminstone teoretiskt, kan ha läst uppgiften på sidan 6 i protokoll IV om ”Stickad kofta”, men jag kan ju inte veta vilka handlingar som funnits tillgängliga för SKL, och vid vilka tillfällen.

Det kan möjligen sägas att de båda expertgrupperna vid de båda laboratorierna kunde ha satt sig ner och frågat sig om Lisbeth Palme en vinterkväll i Stockholm verkligen gått ut med endast en tunn blus/T-shirt under en mockakappa. Men myndigheter gör sina jobb utifrån givna förutsättningar och har ingen skyldighet att sväva ut i långsökta teorier.

Hade Åke Åsbrink begärt in Lisbeths samtliga plagg hade hela den från början falska mordutredningen kunnat få ett radikalt ändrat förlopp.

Men detta förblir hypoteser. Kvar står att ett osannolikt cyniskt arrangemang på det högsta tänkbara brottsplanet har kunnat genomföras av de sammansvurna.

”Du, riggar du T-shirten så att jag kan skjuta? Bra. Och kulan hamnar väl i en av sandlådorna så att vi hittar den? Bra. Ja, då skjuter jag. Blir det inte bra första gången kan vi ju göra om det…”

31.8.2011. Denna skrivelse går nu till:

Rikspolisstyrelsen

RÅ,

Styrelsen för Sveriges kriminaltekniska Laboratorium, SKL, samt till

Bundeskriminalamt, Wiesbaden.

Till de båda sistnämnda adressaterna framför jag:

Den situation, som jag här har beskrivit, är oerhört cynisk, möjligen unik. Det förhållandet, att svenska rättsvårdande myndigheter för er båda helt förtigit förekomsten av Lisbeth Palmes stickade kofta, visar hur ljusskygg denna hantering hela tiden har varit. Jag anhåller om ert snabba och noggrant genomtänkta svar. Jag bistår självfallet med de övriga upplysningar som kan bli erforderliga.

Med vänlig men djupt oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Otroligt genomtänkt manipulering av skott och kulor!

31.8.2011. Till RÅ!

Det är mitt avslöjande nyligen beträffande den i efterhand gjorda påskjutningen av en T-shirt, vilken ej burits av Lisbeth Palme, som leder till det klara beviset för att inte heller hennes mockajacka blivit beskjuten medan hon bar den vid Dekorima. Det händelseförlopp jag här rekonstruerar visar hur långt polis och åklagare gått då det gällt att föra ett svenskt och ett västtyskt laboratorium samt den svenska allmänheten  bakom ljuset.

Jag ska, RÅ, ta saken steg för steg.

Nr 1. Vad hände vid Dekorima? Anti Avsan skjuter det dödande skottet mot Olof Palme. Huruvida han också skjuter ett andra skott är inte bevisat. Dödskulan och den eventuella andra kulan kan ha upphittats men har fördolts.

Nr 2: Vad hände efteråt? Lisbeth Palmes mockakappa, kofta och vita blus (enligt polisens protokoll) beslagtas; vid vilken tidpunkt är inte utsagt.

Nr 3: Mockakappa och för ändamålet anskaffad T-shirt beskjuts, inte koftan. Mockakappan dubbelvikt, så att kulan passerar på ett sätt som kan ge intryck av att den inträngt i kappan långt åt ena sidan samt passerat ut långt åt den andra. T-shirten beskjuts, med samma vapen och ammunition, med ett närskott som svårt solkar och krutstänker vävnaden samt trådsliter denna.

Nr 4: De sammansvurna innehar därefter ett genomskjutet och ett påskjutet plagg samt de båda kulor som kommit till användning.

Nr 5: Dessa är de enda två kulor som blir föremål för efterföljande laboratoriebearbetning, i Sverige och i Wiesbaden. De båda påstått upphittade ”Palmekulorna” förs undan, liksom, rimligen, den kula som kommit från Avsans vapen.

Nr 6: I efterhand har sålunda, för såväl svenska som västtyska laboratorier, kunnat uppvisas två klädesplagg samt två kulor, alla fyra med samma blyisotopfördelning. Åke Åbrink, sektionsföreståndare vid SKL, skriver 1987-06-18 i sin ”Slutsats”, (Protokoll IV, sidan 61):

Undersökningsresultaten visar att blyisotopfördelningen i proverna från makarna Palmes kläder väl överensstämmer sinsemellan och likaså väl överensstämmer med blyisotopfördelningen i kulorna från mordplatsen men avviker från fördelningen i samtliga jämförelseprover. Detta tillsammans med resultat av undersökning av tändsatspartiklar som laboratorier tidigare redovisat gör det osannolikt att kulorna från mordplatsen skulle vara andra än de som skjutits mot makarna Palme.

Åke Åbrink, sektionsföreståndare

Och Bundeskriminalamt ger, i auktoriserad översättning till svenska, praktiskt taget identisk information (protokoll IV, sidan29):

Slutsats: Undersökningsresultaten visar att blyisotopfördelningen i proverna från makarna Palmes kläder väl överensstämmer sinsemellan och likaså väl överensstämmer med blyisotopfördelningen i kulorna från mordplatsen men avviker från fördelningen i samtliga jämförelseprover.

Och på sidan 24 meddelar Bundeskriminalamt att de enda Lisbeth Palme-plagg myndigheten mottagit för granskning är ”en skinnkappa, en T-shirt”.

Men eftersom Lisbeth Palme denna kväll aldrig burit en T-shirt (protokoll IV, sidan 6: ”Vit blus”), och eftersom den vita blusen bekräftats av Åke Nilzén, Claës Palme, Lena Östeman och Lars Christiansson, faller alla påståenden om påskjuten T-shirt till marken.

Nr 7: Men hur kan i så fall denna T-shirt uppvisa blyspår från en kula med samma blyspår som den som genomskjutit mockakappan? Det går ju inte.

Nr 8: Det falska arrangemanget har haft som förutsättning att blus/T-shirt bevisats vara skadad av samma sorts kula som mockakappan. Men när nu blus/T-shirt aldrig påskjutits kan ju inte mockakappskulan påstås uppvisa samma blyspår som från en kula som inte finns. Här rasar hela kedjan, och kvar står, som enda möjlighet, att de påstått bevisskapande skjutningarna ägt rum efter mordet.

Nr 9; Därmed har just det sakförhållande uppstått som båda de högt kvalificerade laboratorierna hänvisar till, nämligen att blyisotopfördelningen ”väl överensstämmer” mellan de båda kulorna, de båda skotthålen i mockajackan samt skadorna på T-shirten.

Nr 10: Svagheterna i de sammansvurnas bevisföring är flera.

a/ De borde ha sett till att den av Lisbeth Palme faktiskt burna rena vita blusen blev påskjuten och inte en helt ovidkommande T-shirt. Varför detta inte skedde vet jag inte. Men uppenbarligen har plagget vid remitteringen till båda laboratorierna presenterats som T-shirt.

b/ De borde ha gjort något åt Lisbeth Palmes kofta, rimligen buren mellan kappan och T-shirten samt, också den, svårt skadad. Men koftan har fått hamna i skuggan, och ingavs uppenbarligen inte till vare sig SKL eller Wiesbaden, trots att den, i motsats till T-shirten, av allt att döma faktiskt bars av Lisbeth Palme vid mordtillfället. (Protokoll IV sidan 6: ”Stickad kofta”)

Varför har det varit så viktigt för de sammansvurna att till varje pris få Lisbeth Palme att framstå som beskjuten?

Jag har inte det säkra svaret på den frågan, men jag förmodar så här:

Mordet på statsminister Olof Palme måste i efterhand framstå som utfört av en ensamstående, oorganiserad gärningsman. Det kan ha verkat misstänkt att Olof Palme kan ha tyckts vara ledd av sin hustru till en förutbestämd mordplats. För att visa att så inte varit fallet samt att Lisbeth Palme varit dödligt hotad i samma utsträckning som Olof, vidtogs, falskeligen och i ond avsikt, detta tämligen komplicerade arrangemang.

Jag har inte kunnat finna eller misstänka att vare sig SKL eller Bundeskriminalamt i Wiesbaden har varit medvetna om detta allvarliga lurendrejeri. Båda laboratorierna har fått ett begränsat material att undersöka: två plagg, två kulor, och de har båda funnit att blyspåren stämt kulorna och plaggen inbördes.

Det vore antagligen för mycket begärt att vare sig SKL eller Wiesbaden skulle ha efterfrågat den stickade koftan. Wiesbaden kan knappast ha haft någon möjlighet att ur något för dem tillgängligt dokument hitta belägg för en stickad kofta, medan SKL, åtminstone teoretiskt, kan ha läst uppgiften på sidan 6 i protokoll IV om ”Stickad kofta”, men jag kan ju inte veta vilka handlingar som funnits tillgängliga för SKL, och vid vilka tillfällen.

Det kan möjligen sägas att de båda expertgrupperna vid de båda laboratorierna kunde ha satt sig ner och frågat sig om Lisbeth Palme en vinterkväll i Stockholm verkligen gått ut med endast en tunn blus/T-shirt under en mockakappa. Men myndigheter gör sina jobb utifrån givna förutsättningar och har ingen skyldighet att sväva ut i långsökta teorier.

Hade Åke Åsbrink begärt in Lisbeths samtliga plagg hade hela den från början falska mordutredningen kunnat få ett radikalt ändrat förlopp.

Men detta förblir hypoteser. Kvar står att ett osannolikt cyniskt arrangemang på det högsta tänkbara brottsplanet har kunnat genomföras av de sammansvurna.

”Du, riggar du T-shirten så att jag kan skjuta? Bra. Och kulan hamnar väl i en av sandlådorna så att vi hittar den? Bra. Ja, då skjuter jag. Blir det inte bra första gången kan vi ju göra om det…”

”Bluse” oder ”T-Shirt”?

”Bluse” oder ”T-Shirt”?
Öster Edinge, Schweden, 17. August 2011.
Bundeskriminalamt, Technisches Institut, D-65193 Wiesbaden.
Auch für”Rikskriminalpolisen” in Schweden.

Sehr Geehrte Damen und Herren,
Ich habe vorher (11.8,) den Unterschied zwischen ”Bluse” und ”T-Shirt” in den Beschreibungen von Lisbeth Palmes Kleidern erwähnt. Ich habe jetzt weitergeforscht und dabei gefunden dass es während des Aufenthaltes in Schweden ist, auf schwedischem Boden, unmittelbar nach dem Mord, dass das Kleidungsstück ”Bluse” genannt wird. Wenn das Kleidungsstück nach Wiesbaden angekommen ist wird es sofort zu ”T-Shirt ” umgetauft, und es ist auch als T-Shirt das es auf der offiziellen Fotoaufnahme des Bundeskriminalamts gezeigt wird.
Ich habe bisher die Bezeichnung ”Bluse” auf folgenden Stellen gefunden:
Kommissar Lars Christiansson 1986-07-11 zur staatlichen Juristen-Kommission; Christiansson referiert die Krankenschwester Lena Östeman:
”Die Krankenschwester hat LP:s Rücken beobachtet, Loch in der Bluse. LP hat die Bluse erhoben.”
Lena Östeman, zitiert von Ingvar Heimer, PALME-nytt 5-97/16:
”und wenn sie das Jäckchen und die Bluse aufbiegt…”
Protokoll der Reichskriminalpolizei, Kriminaltechnischer Bericht, 1989-05-010, Seite 6:
”Kleider von Lisbeth Palme. --- L 2, Weisse Bluse”.
Es ist nicht ausgeschlossen dass die Bezeichnung ”Bluse” auf anderen Stellen in diesem umfassenden Material auch vorkommt.
Die Bezeichnung ”T-Shirt” finde ich aber nur von den Tagen wo das Kleidungsstück sich in Westdeutschland befunden hat. Zusammen mit der Fotoaufnahme des Bundeskriminalamts wird das Kleidungsstück also ”T-Shirt” genannt, und der von Schweden ausgesandte Kriminalexpert, Kriminal-Kommissar Ingemar Krusell, schreibt in seinem Buch ”Palmemordets nakna fakta” / Die nackten Fakta des Palme-Mordes/ (Fischer, 1998), Seite 265:

38 ”Die /Kugel/ hatte ihren T-Shirt berührt”, und
91 ”Auf Frau Palmes T-Shirt”.
Also: wenn der hoch placierte Kriminal-Kommissar Ingemar Krusell das Kleidungsstück beschreibt muss es ”T-Shirt” genannt werden, aber wenn er den Kommissar Lars Christiansson vom Sabbatsberger Krankenhaus in Stockholm referiert (Krusell Seite 265) muss er schreiben:
”Frau Palme hat ihre Bluse heraufgezogen”.
Also schreibt Krusell derart, ohne zu observieren – oder scheint nicht zu observieren – den entscheidenden Unterschied zwischen ”weisse Bluse” und ”T-Shirt”.
Ich bin der Meinung, Bundeskriminalamt, dass die Auskünfte die ich Ihnen jetzt vorlege, den Verdacht stärken: es war nicht die weisse Bluse Lisbeth Palmes, die Ihnen überliefert wurde, sondern ein spezialpreparierter T-Shirt, den Lisbeth Palme niemals trug.
Als ich diesen Brief schreibe hat die schwedische Kriminalpolizei noch nicht meinen vorigen Brief zum Bundeskriminalamt kommentiert und mir auch nicht die von mir verlangene Rechtsbescheinigung über Lisbeth Palmes behaupteten Schadens gesandt oder die Fotoaufnahme von dem hart beschmutzten T-Shirt; ich habe aber früher, mehrere Jahre her, diesen T-Shirt auf Ihrem Bild gesehen: ich kan mich gut erinnern wie es aussieht.
Wenn es sich so verhält, dass das Bundeskriminalamt von einer demokratischen Europäischen Schwester-Organisation gebeten wurde ein Kleidungsstück zu analysieren das niemals von Lisbeth Palme beim Mordereignis getrogen wurde; ja, dann ist selbstverständlich eine ernste Rechtskränkung gegen das westdeutsche Bundeskriminalamt gerichtet worden.
Ich sende diesen Brief auch zur Schwedischen Kriminalpolizei.
Ich erwarte, meine Damen und Herren, Ihre Kommentare.
Mit immer unruhigeren Grüssen!
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. Schweden.
46-174-500 66.

”Blus” eller ”T-shirt avgör!
17.8.2011.
För Bundeskriminalamt, Wiesbaden.
Jag har tidigare nämnt diskrepansen mellan ”blus” och ”T-shirt” vid olika beskrivningar av Lisbeth Palmes klädesplagg. Jag har nu forskat vidare i ämnet och därvid funnit att det är medan plagget befinner sig på svensk mark, omedelbart efter mordet, som det kallas för ”blus”. Då plagget når Wiesbaden döps det genomgående om till ”T-shirt”, och det är också som T-shirt det visas upp på Bundeskriminalamts officiella fotografi.
Jag har hittills funnit beteckningen ”blus” på följande ställen:
Tf kommissarien Lars Christiansson 1986-07-11 till den statliga juristkommissionen: Christiansson refererar sköterskan Lena Östeman:
”Sköterskan tittade på LP:s rygg, hål i blusen. LP lyfte på blusen.”
Lena Östeman, citerad av Ingvar Heimer, PALME-nytt 5:97/16:
”och när hon viker upp koftan och blusen…”
Rikskriminalpolisens Protokoll IV, Kriminalteknisk redovisning, 1989-05-10:
”Persedlar från Lisbeth Palme. L 2. Vit blus.
Det är ingalunda uteslutet att beteckningen ”blus” kan återfinnas även på andra platser i det omfattande materialet.
Beteckningen ”T-shirt” hittar jag dock endast från de dagar då plagget befunnit sig i Västtyskland. Sålunda betecknas plagget i anslutning till Bundeskriminalamts fotografi som ”T-Shirt”, varjämte den från Sverige utsände kriminalexperten, kriminalkommissarien Ingemar Krusell, skriver i sin bok ”Palmemordets nakna fakta” (Fischer, 1998), sidorna
38 ”Den /kulan/ hade tangerat hennes T-shirt”,
91 ”På fru Lisbet Palmes T-shirt”.
Alltså: När den högt placerade kriminalkommissarien Ingemar Krusell från västtysk horisont beskriver plagget får det heta ”T-shirt”, men när han refererar kommissarie Lars Christiansson från Sabbatsberg i Stockholm (Krusell sidan 265) blir han tvungen att skriva:
”Fru Palme drog upp sin blus”.
Krusell skriver alltså detta utan att observera – eller låtsas om – den avgörande skillnaden mellan ”vit blus” och ”T-shirt”.
Jag anser, Bundeskriminalamt, att de uppgifter jag nu tagit fram stärker misstanken att det aldrig är Lisbeth Palmes vita blus som skickats till Er, utan i stället en specialpreparerad T-shirt, som aldrig burits av Lisbeth Palme.
När jag skriver detta har rikskriminalpolisen ännu ej kommenterat mitt tidigare brev till Bundeskriminalamt och heller inte sänt mig begärt rättsintyg eller fotokopia av den svårt nedsmutsade T-shirten; jag har dock vid ett tidigare tillfälle, för många år sedan sett denna T-shirt på Er bild, av vilken jag har ett klart synminne.
Om det förhåller sig så att Bundeskriminalamt av en systerorganisation i Sverige satts att analysera ett plagg som aldrig burits av Lisbeth Palme vid mordtillfället har givetvis en grav rättskränkning riktats mot Bundeskriminalamt.
Jag sätter värde på Eder kommentar.
Med fortsatt oroliga hälsningar!
Sven Anér

Fick Tyskland preparerat plagg?
17.8.2011.
Redaktionschef Martin Jönsson, SvD, eller stf!
I anslutning till vår tidigare korrespondens sänder jag i kopior två brev som jag i dag och den 11 augusti skickat till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, med kopior till rikskrim. Rikskrim har ännu inte hört av sig.
Jag komprimerar saken: Bar Lisbeth Palme T-shirt eller vit blus?
Vit blus säger alla instanser som behandlat saken i Sverige, medan blusen tycks ha transsubstantierats till T-shirt sedan den kommit till Tyskland. Detta är givetvis omöjligt. Men vad ges för möjligheter? Låt se:
Lisbeth Palme bar T-shirt. I så fall stämmer, bitvis, den bild som Bundeskriminalamt har publicerat, men å andra sidan säger alla svenska instanser att plagget ingalunda varit trasigt eller nedsmutsat. Hur kan en ren vit blus hamna som en sotig T-shirt i Tyskland?
Lisbeth Palme bar vit blus. Ja, det säger ett par ögonvittnen, och det säger, inte minst, rikskriminalen själv i Protokoll IV, sidan 6. Så det verkar ju knappast vara felaktigt. Men i så fall är den påstådda T-shirten en fabrikation, en T-shirt som inför transporten till Wiesbaden har preparerats och smutsats till – är det så?
Eller, för tertium datur: Har en T-shirt, som ju inte alls behöver ha varit Lisbeth Palmes, fixats till och överlämnats till tyskarna för att dessa ska kunna bekräfta att hon faktiskt blev påskjuten vid Dekorima? Som kompletterande bevis till den famösa mockakappan, för att visa att en kula verkligen passerat mellan mockakappans inre och därefter inte först den påstådda T-shirten utan koftan som fanns emellan. Denna kofta tycks dock aldrig ha sänts till Wiesbaden.
Jag vädjar nu till den stora tidningen Svenska Dagbladet, som har resurser skyhögt överskuggande denne 90-årings: gå in i materialet själva, tänk och tyck och skriv! Inför detta moment 22 går det inte att tiga stilla, saken måste utredas. Som du ser skriver jag till Bundeskriminalamt att jag tror att de är skamlöst narrade, i en intern nationell konflikt som därmed blev internationell.
Ägna er, snälla SvD, inte längre åt att skjuta på budbäraren från Hjelmbergstorpet utan arbeta själva. Om mina klara anklagelser i n t e skulle hålla streck? Ja då uppstår ju ett klockrent tillfälle för den svenska rättsstaten att slå till mot mig. Men ännu har detta inte skett. Så agera, hör av er!
Den här skrämmande varianten, som jag alltså tror mig ha upptäckt, är ju inte en ensam svart juvel. Mängder av annan dokumentation pekar ju åt samma håll: Christer Pettersson-arrangemanget, Anti Avsan-scenariot – i båda dessa fall har jag öppet uttalat mig på ett sätt som kunde ha fått alla rättsinstanser att ropa på polis, men ingenting har hänt.
Jag ska inte tala i termer av scoops, men tänk, SvD, om ni slog till! Tänk!
Engagerad och oroad hälsning, allt mer oroad.
Sven Anér, 210814-5075, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Rikskrim tiger
17.8.2011.
Likalydande skrivelser till
Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson (eller stf), Aftonbladets krönikör Staffan Heimerson samt Justitieminister Beatrice Ask (eller stf)
Angående Palmemordet.
Bakgrunden till mitt val av adressater är denna:
De båda publicisterna är de enda inom mainstream media som åtminstone vid ett par tillfällen ägnat mitt journalistiska arbete sitt intresse.
Anledningen till att jag ställer brevet även till justitieministern är uppenbar: Jag önskar fånga det svenska rättssamhällets intresse.
Saken: Jag översänder, i kopior, ett antal dokument som uppvisar mina hittills fåfänga försök att fånga rikskriminalpolisens motsvarande intresse.
De översända skrivelserna visar att den svenska rikskriminalpolisen är helt ointresserad av mitt pågående arbete, i den svenska rättens, rättvisans och hederns tjänst. Jag sammanfattar vad saken handlar om (men ber er dessutom noggrant läsa varje enskild bilaga):
Jag beskyller sedan ca en vecka tillbaka den svenska rikskriminalpolisen för att genom minst ett falskeligen preparerat klädesplagg, som falskeligen påstås ha burits av Lisbeth Palme under mordkvällen vid Dekorima, ha narrat det dåvarande västtyska Bundeskriminalamt i Wiesbaden att tro att Lisbeth Palme under mordet skulle ha burit en svårt nedsmutsad T-shirt, medan hon i själva verket bar en ren, vit, oskadad blus. Bundeskriminalamt har sålunda narrats att tro att den nedsmutsade T-shirten faktiskt vore knuten till mordet på Olof Palme. Jag understryker samtidigt, och upprepar detta nu till mina adressater, att jag självfallet emotser juridisk motaktion från rikskriminalpolisens och RÅ:s sida (de instanser som påstås driva någon form av förundersökning i Palmeärendet), om mina uppgifter skulle bedömas vara ogrundade.
Där ligger ärendet, det allvarligaste som någonsin underställts två seriösa journalister och en svensk justitieminister.
Jag ber er sålunda, alla tre:
Agera, utred, försök komma i mål!
Jag nås rättsligen via nedanstående adress, telefonnummer och födelsenummer. Det sistnämnda är 21 08 14-5075.
Med stor oro, inte för egen del men för Sveriges!
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. bil.


Begäran om utfående av allmänna handlingar.
18.8.2011. Till RPS, Box 12256, 102 26 Stockholm.
Jag önskar i kopior utfå de räkenskaper inom RPS/Rikskriminalpolisen som visar erlagda kostnader för Bundeskriminalamts, Wiesbaden, granskning av Olof och Lisbeth Palmes kläder vilka uppges ha burits under mordkvällen 28.2.1986. Räkenskaperna är förmodligen upprättade under 1986.
Om möjligt önskar jag räkenskaperna specificerade på granskningskostnaderna för Olof resp Lisbeth Palme.
Jag önskar omedelbar handläggning. Skulle mot förmodan svårigheter uppstå vill jag bli informerad omedelbart.
Mvh Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Fredagstankar
18.8.2011.
Börsen faller. solen skiner, och en vänlig elmontör från Gimo lovar att se på vår tvättmaskin om han hittar hit. Infrastruktur, sålunda. Kan ett börsfall ändra på den svenska infrastrukturen? Kan en olöst Palmegåta ändra på vår infrastruktur?
Jag inbillar mig sannerligen inte att jag är klyftigare än t ex Sveriges hela kår av chefredaktörer. Men tydligen har jag ett öppnare sinne, och jag hisnar inte inför skrämmande sensationer. Som vanligt är det de stora nyhetsorganens tystnad, tystnaden från ”mainstream media” som skrämmer mest.
De påståenden och anklagelser som så regelbundet kommer från vårt lilla Hjelmbergstorp är av den karaktären att de omedelbart, då de finns på bloggen eller anländer till redaktionerna som brev eller mail, borde få chefredaktörer och inte minst nyhetschefer att reagera. Att åtminstone avdela en normalskicklig reporter att gå in i materialet och bilda sig en uppfattning. Eller, som jag sagt tidigare, få journalisternas eget skrå, vid varje pressorgan, att tänka självständigt, att gå in och granska av eget nyhetsintresse.
Men det verkar som om mina kolleger av i dag inte har denna mycket naturliga framåtanda. Små sensationer, eller halvstora, går bra att ta upp till professionell behandling, men den stora sensationen, den som i dag skakar och skadar Sverige, den får jag nära nog ensam ta hand om om jag har lust, verkar det. Anérs lilla nisch, där ska vi inte störa honom.
Mina motståndares – ja, jag kallar dem så – taktik är ständigt densamma: huvudet i sanden, självapplicerad munkavel. Jag förmodas ledsna snart.
Jag upprörs. Medier med munkavlar? Om det åtminstone funnes en debatt värd namnet, en debatt med några uppstickare. Ja, de få som finns går att hitta inom radikalvänstern och i viss mån inom miljlörörelsen och anses tydligen vara diskvalificerade redan i utgångsläget.
I dag ligger alltså, på åtminstone ett par redaktioners bord, den ingalunda motsagda berättelsen om en vit blus som blev en skitig T-shirt och som därmed vände sanning och verklighet kring en stor samhällsfråga över ända. Att Sveriges största dagstidning, Aftonbladet, med socialdemokratiska rötter, ägnar sida efter sida efter sida åt en så samtidigt naturlig som osäker nyhet som kronprinsparets väntade barn, innebär enligt min mening en klar publicistisk felbedömning.
Att barn föds är en del av världens gång, onekligen, men att en statsminister, konungens högste troman, skjuts vid en konspiration på öppen gata, det är sannerligen ingen naturlig del av denna världens gång. Inte heller att detta mord, ut till dess alla finaste och kusligaste förgreningar, får skymmas av inte bara toppolitikers utan också toppredaktörers rädsla.
I den fega bilden ingår också statliga svenska polismyndigheters vägran att lämna ut handlingar som kan nagla fast deras försyndelser vid väggen: farligt, ja då blir det inga papper till redaktör Anér, som bara hetsar oss.
Nu har den vänlige elmontören anlänt från Gimo och börjat fixa ett filter som slammat igen. Vanligt hederligt, hyggligt arbete, som håller vår värld och vår vardag vid liv.
Den svenska rikskriminalpolisen bedriver i dag inget sådant vanligt hederligt, hyggligt arbete.
Sven Anér

.19.8.2011. Bundeskriminalamt, Technisches Institut
Thaerstrasse 11
D-65193 Wiesbaden
Bundesrepublik Deutschland Auch für ”Rikskriminalpolisen”, Stockholm.
Sehr geehrte Damen und Herren,
Ich habe etwas wichtiges Ihnen zu erzählen:
Ich sprach eben, um 13.20 Uhr, heute Freitag 19. August 2011, mit
Krankenschwester Lena Östeman (so geschrieben)
Uddvägen,15, S-749 50 Ekolsund, Schweden, Telefon 070-292 27 40.
Ich hatte nur eine Frage, und zwar:
”Trug Frau Lisbeth Palme, als Sie mit Ihr im Sabbatsberger Krankenhaus nach dem Mord Olof Palmes zusammen war, eine reine weisse Bluse, die von gewebtem Stoff (Schwedisch: ”vävt tyg”) hergestellt war?”
Lena Östeman hat mir geantwortet:
”Ja, eine reine weisse Bluse (”Schwedisch: ”tygblus”) war es”.
Dies muss bedeuten, dass der T-Shirt, den Sie im Bundeskriminalamt Anfang März 1986 geprüft haben, nicht die weisse Bluse war die Krankenschwester Lena Östeman im Krankenhaus gesehen und hantiert hat.
Diese Mitteilung, die ich nun überbringe, beweist das die ganze Affaire, die mit Frau Palmes behaupteten Kleidern zu tun hat, eine arrangierte Lüge ist.
Ich schlage vor dass Sie sich unmittelbar mit der Schwedischen Reichskriminalpolizei in Verbindung setzen.
Mit immer und immer unruhigeren Grüssen!
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. Schweden. Tel. 46-174-500 66.

Övers: Jag har något viktigt att berätta. Jag talade just, klockan 13.20, i dag fredagen den 19 augusti 2011, med sjuksköterskan Lena Östeman (så stavad), Uddvägen 15, S-749 50 Ekolsund, Sverige. Telefon 070-292 27 40.
Jag hade endast en fråga, nämligen:
”Bar fru Lisbeth Palme, då hon var tillsammans med er på Sabbatsbergs sjukhus, en ren vit blus, som var framställd av vävt tyg?”
Lena Östeman svarade:
”Ja, en ren vit tygblus var det”.
Detta måste betyda att den T-shirt som Ni inom Bundeskriminalamt i början av mars 1986 granskade, icke var den vita blus som sjuksköterskan Lena Östeman såg och hanterade.
Detta meddelande, som jag nu överlämnar, bevisar att hela den affär som är kopplad till fru Palmes påstådda kläder, är en arrangerad lögn.
Jag föreslår att Ni omedelbart sätter Er i förbindelse med den svenska rikskriminalpolisen.
Med allt oroligare hälsningar!
Sven Anér

Kan TT gå in?
19.8.2011. TT – Jag sänder en uppgift i samband med Palmemordet som jag tog fram i dag. Den visar alltså att rikskriminalpolisen (eller om det snarare var Stockholmspolisen i mars 1986) skickat en nedsmutsad T-shirt i trikå till Wiesbaden och inte den blus som Lisbeth Palme faktiskt bar vid tillfället, nämligen en ren vit tygblus.
Denna info välter hittillsvarande Palmeutredning över ända. Jag föreslår att TT går in med eget skickligt folk. Slå upp i protokoll IV, sidan 6: Persedlar från Lisbeth Palme. Bl a: Vit blus!
I protokoll V finns bilden av denna T-shirt, men rikskrim låter mig inte se denna bild i dag. Jag har dock sett den tidigare: en svårt krutsolkad T-shirt, och när Ingemar Krusell skriver om saken i ”Palmemordets nakna fakta”, omnämner han plagget minst två gånger som ”T-shirt”, t ex sidan 38: ”Den hade tangerat hennes T-shirt”. Plagget, som i Stockholm var en ren vit blus, hade i Wiesbaden blivit en solkad T-shirt!
Kollegial men undrande hälsning!
Sven Anér, Öster Edinge 271. 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./, Brev till Bundeskriminalamt.

20.8.2011.
För Riksdagens utrikesutskott, ordföranden och samtliga ledamöter.
Jag översänder en sammanställning av de senaste dagarnas dramatiska händelseutveckling i Palmeärendet och alla därmed förknippade förhållanden. Jag anmodar Justitieutskottet att noga granska samt ta ställning.
Jag anhåller sålunda att samtliga ledamöter informeras.
Vänlig men mycket oroad hälsning,
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66..

21.8.2011.
Rikspolisstyrelsen
Per Lagerud och Karin Mostad.
Begäran om svar rörande begärda allmänna handlingar,

Ärendena APAL 428-414/11 och APAL-428-417/11.
Jag har viktiga kompletterande frågor som jag önskar få omedelbart besvarade.
Nr 1. 414/11. Innebär er formulering att RPS faktiskt innehar fotografiet av Lisbeth Palmes nedsotade T-shirt, liksom RPS innehar den av mig insända bilden av den påstått sönderskjutna mockakappan? Innehar ni bilden av den nedsotade T-shirten?
Som ni inser är frågan mycket väsentlig, liksom svaret, eftersom plagget i fråga, i alla från Sverige härstammande beskrivningar, betecknas som ”blus” alt. ”vit blus”, Se bifogade skrivelse till Bundeskriminalamt!
Ert svar blir avgörande för Palmeärendets vidareutveckling, och jag önskar detta svar med vändande post!
Nr 2. 417/11. Innebär er formulering att det av mig efterlysta rättsintyget faktiskt finns upptaget i den av er omnämnda promemorian från den 11 december 1986? Existerar sålunda ett sådant rättsintyg, vars existens tidigare alltid förnekats samt ej ingått i domstolsbehandlingen av Palmeärendet?
Ert svar blir avgörande för Palmeärendets vidareutveckling, och jag önskar detta svar med vändande post!




Jag summerar: RPS båda svar på mina båda önskemål rörande utlämnande av allmänna handlingar framstår, i den utformning de getts samt, så som de tolkats av mig, som klart sensationella, vilket jag förmodar att ni inser. Svara mig nu genast! Skulle det förhålla sig så, vilket jag helst inte vill tro, att ni använt undanglidande formuleringar för att slippa ge klara svar, är situationen gravt illavarslande.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Leif GW – vår folkförförare
21.8.2011. Jo då, visst är han vår folkförförare, Leif GW! Mumlar sina sanningar rätt in i våra öron, sanningar vi aldrig riktigt vågar komma ut med själva. Skäller på verkarn, medan verkarn hör på, berättar att det är han, GW, som egentligen styr hela den svenska polisen. Mannen som vet mer än vi vanliga snedseglare – och det älskar vi honom för! Han jagar bovar och mördare bättre än någon annan, o vad vi applåderar! Han har en kvinna som tydligen älskar honom sedan 16 år tillbaka, och de har ett angenämt, om än inte direkt våldsamt, familjeliv.
Vad fick vi mera reda på? Jo, att bingen med olösta mord snart ska vara genomgången och fixad, och att när Leif GW nästa år efter avslutat dagsverke drar sig tillbaka från det stora huset vid Polhemsgatan, ska han inte sitta i Kronobergsparken och mata duvorna, utan, kanske, göra något annat som kan bli spännande?
Är det så, Leif GW? Skulle du kunna vara så gnistrande fräck att du sparar lösningen av Palmemordet – som du inte tog upp med ett ord denna söndagseftermiddag – till att krydda din pensionärstillvaro, andligen och pekuniärt?
Ja, varför inte. Leif GW Persson, professor i kriminologi vid rikspolisstyrelsen, kan allt, vet allt, får säga allt redan i dag, som statlig lönelyftare. Vad ska han då inte våga när allt ansvar släpper (det lilla ansvar han har iakttagit)? Då kommer det att gå bra att berätta att det var baseballpolisen Anti Avsan som på högt uppdrag sköt Olof Palme till döds vid Dekorima, då är det fritt fram att tryffera med alla mordets hittills hemlighållna godbitar, som varit kända av den store professorn sedan 1986-02-28 kl 23.28 – nej, 23.18, säkert.
I anslutning till detta sålunda icke preskriberade mord, tidigt i våras, berättade denne Persson, för vem som ville höra på, att mordet en gång i världen begicks inom ”en konspiration av poliser (!!), militärer och säkerhetsfolk”, men det var en liten notis som tydligen inte fick plats i Leif GW Perssons radierade äreminne över Leif GW Persson.
Alltså mannen som fått carte blanche att under en och en halv timmes radiosändning på bästa lyssnartid redovisa alla dessa sanningar som hans lydiga folk förväntar sig att höra, denne man tappar bort Palmemordet och han tappar bort sin gamle polare Hans Holmér, förutan vilkens insatser något mord aldrig hade blivit av.
Men detta är Leif GW:s värld. En självförgudning utan tak eller limit, en dito fräckhet, och, det är nästan det mest alarmerande, en förmåga att spirituellt och lyssningslockande presentera snart sagt vilket ämne som helst, för GW är inte en person som duckar i motvind, här vilar inga lessamheter!
Bestämmer han fram till pensionsavgången över hela den svenska polisen, och har han gjort det sen Olof Palme sköts, i kretsen av ”poliser, militärer och säkerhetsfolk”? Är Leif GW liktydig med den svenska polisen? ”Jag sa åt RPS-chefen Bengt Svensson att jag tänkte gå igenom alla levande mord. Och så blev det.”
På en arbetsplats brukar kanterna slipas av. Men Leif GW är det ingen som har slipat. Han är, fram till sin avgång, samme glade skojare, förtjust i Jussi och Snoddas, älskad av kvinnor, klokare än pudeln – och demokrat? Det fick vi inte veta i dag. Det ordet nämndes aldrig. Sven Anér

Öster Edinge 271, 21. August 2011.
Bundeskriminalamt, Technisches Institut
Wiesbaden.
Sehr Geehrte Damen und Herren,
Ich kehre zu Frau Palmes Kleidungsstück zurück und sende Ihnen die relevanten Briefe. Ich habe also die Polizei-Juristen gebeten das Bild vom ”T-Shirt” zu schicken, aber ich bekomme nur die beigelegte Antwort, wo gesagt wird das die Fotos geheim seien.
Aber, wie sie auf meinem eigen Briefe sehen können, habe ich den Juristen deutlich gezeigt dass ich die Aufnahme vom Mocka-Jacke schon besitze, nur die anderen drei Lisbeth Palme-Fotos, unter diesen das ”T-Shirt”-Bild, nicht.
Wahrscheinlich meinen die hohen Juristen dass das Bild von der Jacke freigelassen werden kann, nur das ”T-Shirt”-Bild nicht, was natürlich unbegreiflich ist.
Meine Reflexion wird. Die Reichskriminalpolizei fürchtet heute alle Erwähnungen vom falschen T-Shirt!
Ich frage jetzt: können Sie, das Bundeskriminalamt, mir das Bild vom T-Shirt schicken? Gutachten-Nummer finden Sie über dem Jacken-Bild. Und senden Sie mir bitte auch Ihre übrigen Bemerkungen!
Sehr unruhige Grüsse!
Sven Anér, Öster Edinge 271, S-740 10 Almunge. Schweden. 0174-500 66.

./. 2 Dokumente.
Övers: Jag återkommer till fru Palmes klädesplagg och sänder Er de relevanta breven. Jag har också anmodat polisens jurister att skicka mig bilden av ”T-shirten”, men jag får bara bilagda svar, där det sägs att fotografierna är hemliga.
Men, som ni kan se på mitt eget brev, har jag tydligt visat för juristerna att jag redan innehar fotograafiet av mockajackan, men inte de tre övriga fotografierna som avser Lisbeth Palme.
Troligen menar de höga juristerna att bilden av jackan kan frisläppas men inte T-shirt-bilden, något som naturligtvis är obegripligt.
Min reflexion blir: rikskriminalpolisen fruktar i dag alla omnämnanden av den falska T-shirten!
Jag frågar nu: kan ni, inom Bundeskriminalamt, skicka mig bilden av T-shirten? Serienummer hittar ni ovanför bilden av jackan. Och sänd mig vänligen också Edra kommentarer!
Mycket oroliga hälsningar! Sven Anér

Till JK och RÅ: Ljuger polisens toppjurister?
22.8.2011. Till Regeringens Justitie Kansler samt till RÅ!
Lisbeth Palmes koppling till mordet på Olof Palme blir för var dag alltmer aktuell. Sålunda har rikspolisstyrelsens högsta jurister nu gått in i en räddningsaktion med syfte att avvärja mina anklagelser för fusk från RPS sida vid kontakterna med Bundeskriminalamt i Wiesbaden resp ogrundad vägran att utlämna offentligt bildbevis.
Jag anhåller att mina adressater snarast måtte undersöka detta ärende, bl a mot bakgrund av bilagd dokumentation.
Sakerna, 1:
Jag komprimerar. Jag hade sålunda från rikskriminalpolisen begärt ut, om ett sådant funnes, det rättsintyg som noterar Lisbeth Palmes uppgivna skottskada från Dekorima 28.2.1986.
RPS-juristerna Per Lagerud och Karin Mostad svarar mig nu, i bilagda skrivelse APAL-428-417/11, att RPS avslår min begäran, eftersom handlingarna hänför sig till förundersökning i brottmål.
Detta uttalande av RPS kan av mig inte tolkas på annat sätt än att det av mig frambegärda rättsintyget rörande Lisbeth Palmes påstådda skador faktiskt existerar men inte lämnas ut. Då finns alltså intyget!
Vad juristerna menar med den PM som sägs vara upprättad 1986 kan jag inte utläsa av deras skrivelse till mig.
Jag kan, JK och RÅ, inte finna annat än att RPS nu påstår att detta rättsintyg existerar, i motsats till vad i över 25 år genomgående konstaterats, nämligen att något rättsintyg aldrig upprättades.
Jag kan exempelvis hänvisa till ett aldrig dementerat uttalande i PALME-nytt 2/95:16. Där jag skrev:
Något rättsintyg har aldrig utfärdats, varför det har ifrågasatts hur domstolarna kunnat acceptera påståendet om att Lisbeth Palme varit utsatt för ”försök till mord”.
Mina adressater kan ju själva lätt utröna den faktiska sanningen: finns rättsintyg eller ej?
Om det kan fastslås att något rättsintyg ej existerar ljuger juristerna Lagerud och Mostad.

Sakerna, 2:
Jag hade vidare från rikskriminalpolisen begärt att få ta del av ”samtliga foton som finns angivna i protokoll IV under rubrikerna ´persedlar från Olof Palme och persedlar från Lisbeth Palme´”.
RPS jurister svarar då att ”de begärda handlingarna innehåller uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål, etc”. Min begäran avslås.
Jag svarar med att det vore egendomligt om RPS vägrar att ge mig kopia av ”T-shirt”-bilden, när jag dels har sett denna bild för länge sedan men i dag inte har tillgång till den, dels, som jag visar RPS, har full tillgång till bilden av den vid något tillfälle uppenbarligen skottskadade pälskappa som Lisbeth Palme ursprungligen burit mordkvällen. Båda bilderna tagna av Bundeskriminalamt.
Med andra ord: vad är så farligt med T-shirt-bilden när pälskappsbilden uppenbarligen är ofarlig?
Jag ser, JK och RÅ, ingen annan förklaring än att RPS önskar dölja det faktum jag nyligen tagit fram och meddelat Bundeskriminalamt, nämligen att Lisbeth Palmes plagg på svensk mark presenteras som ”vit blus” men efter ankomsten till Wiesbaden får heta ”T-shirt”, med vissa skador och krutstänk, fullt synliga på Bundeskriminalamts fotografi.
Jag anmodar mina adressater att omedelbart utreda. Förhåller det sig så att RPS toppjurister dels har påstått att ett rättsintyg skulle existera trots att det i själva verket alls inte existerar, och förhåller det sig så att RPS toppjurister i dag döljer en tidigare öppet publicerad bild av Lisbeth Palmes påstådda ”skadade och fläckade T-shirt”, har allvarliga ämbetsbrott begåtts av RPS toppjurister; utred!
Låt mig avslutningsvis tillägga: Verksjuristerna hos RPS ska, som enda viktiga uppdrag, kontrollera att svensk polisverksamhet följer givna lagar och regler. Det kan aldrig vara dess juristers uppgift att, mot lagen, kratsa polisiära kastanjer ur elden. Verksjurister bör vara hederliga, rättskaffens. De bör inte vara polisers devota underhuggare.
Som sagt: utred! Visar det sig att jag mot förmodan skulle ha fel i någon av mina ovanstående anklagelser anhåller jag om besked härom.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.
./. Dokument: brevväxlingar Anér-RPS.

Sven Anérs kommentar: snårig debatt
Jag ser i dag med blandade känslor på de senaste bloggkommentarerna. Svart och vitt, knappast något däremellan. Samt en anonym aggressivitet som fortsätter att förvåna. Naturligtvis kan jag inte radera i normalt kritiska inlägg, men satiren om mitt psykiska tillstånd fick utgå.
Alldeles tydligt är mordet på Olof Palme ett outtömligt ämne, och inte minst tycks det vara outtömligt för de anonyma skribenter som, alltid i så ilskna ordalag, avfärdar polisspåret och allt som hänger samman med detta spår.
Förvånad blir jag när jag i det anonyma mailet från den 15 augusti hittar den här meningen:
Vill man förstå den komplexa sak som mörkläggningen av MOP är och spelet kring detta måste man vara mycket mera konkret i sina förklaringar och avtäcka nätverken på ett trovärdigt sätt.
MOP? Enda gången jag tidigare sett denna förkortning, då som ”MOP86”, var i de mail som kom att utgöra upptakten till ”Palmemordet: Affären Anti Avsan”; här sades sålunda (sidan 111):
Nej, nån konferens med föreningen MORDET PÅ OLOF PALME (MOP86) kan vi inte ha!
En förening, uppenbarligen en kamratförening, som kallar sig MORDET PÅ OLOF PALME, är naturligtvis uppseendeväckande, och förkortningen ”MOP86” frapperar nästan ändå mer merd sin liksom självfallna hejighet.
Jag måste ställa frågan: tillhör denne ”Anonym” denna kamratförening, med dess inte särskilt markerade avståndstagande från mordet på en statsminister? Gå in på bloggen och berätta!
Naturligtvis visar tonläget på den aggressiva bloggkanten att kravet på en lösning av Palmemordet snabbt växer sig allt starkare. Endast ett trovärdigt nationellt eller internationellt avslut kan öppna för den sanning vi alla söker. Detta borde vår överhet inse. Talar de med en psykolog kan de nog bli hjälpta på traven. Sven Anér

RPS jurister: något som behöver förklaras?
24.8.2011. Per Lagerud och Karin Mostad – jag återkommer till min skrivelse från i förrgår och frågar om några punkter behöver ytterligare förklaras? Detta är en komplicerad materia, och flera av mina belagda slutsatser kanske ter sig överraskande för mina adressater,
Det råder ett stort intresse på min blogg
www.svenanerpalmemordet.blogspot,com
för dessa frågor, och jag uppmanas ständigt att avslöja hittills fördolda sanningar. Jag gör vad jag kan, men responsen från myndighetsinstanser är obetydlig.
Så ring mig gärna om det har hakat upp sig någonstans. I en av grundfrågorna kan inte råda någon tvekan. En ren vit blus kan inte, under en resa från Stockholm till Wiesbaden, utan vidare förvandlas till en solkad T-shirt. Har mina adressater funnit någon förklaring?
Skillnaden mellan er och min syn på dessa frågor är möjligen den att jag ser med öppna och oförvillade ögon, medan ni torde utgå från att ett rättsförhållande alltid är korrekt uppkommet och korrekt redovisat. Det är kanske huvudsakligen på denna punkt vi skiljer oss åt.
Men ring, som sagt gärna, så kan vi se om jag kan hjälpa till, i riktning mot ett fastställande av gärningsmannen längs det av av RPS-professorn, chefskriminologen Leif GW Persson, i slutet av februari i år utstakade spåret, ”en konspiration med poliser, militärer och säkerhetspersoner”.
Jag utgår från att ni som höga jurister och nära kolleger till Persson inte kan nonchalera hans i TV framförda, aldrig dementerade credo.
Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174.500 66

Gun Hägglund död
Gun och hennes livskamrat Janne Hörnell väntades som gäster till min 90-årsfest på Hjelmbergstorpet, liksom de kom hit för tio år sen. Men Gun hörde aldrig av sig, och förklaringen ser jag i dag på en löpsedel i Alunda.
Det känns svårt att koppla denna friska, hurtiga, vitala Öviksflicka Gun Hägglund-Sjöblom till en död som aldrig tycktes vara hennes. Både Lena och jag var Guns mycket goda vänner och arbetskamrater på Sveriges Television. Lena och Gun var översättarkolleger på TV; ett hårt och slitsamt och ofta otacksamt sekundjobb. Fel märks men inte förtjänster. Gun framför TV-kamerorna gav rubriker och applåder, men Gun vid översätteriet, det tunga jobbet, gav slit men inga fans.
Gun skulle en gång för en film hitta ett svenskt uttryck för det engelska ”red herrings”, villospår. Men Gun fann det betydligt luftigare och elegantare ”blå dunster”. Gun som översättare – och människa.
Guns man, Karl-Axel Sjöblom, oefterhärmlig skildrare av Stockholms skärgård och dess knarriga gubbar, var också min arbetskamrat på TV. Vi ingick under flera år i ett speciellt nyhetsteam, där KAS, bl a under ett gruppreportage från LKAB-strejken i Kiruna, bidrog med kunnande, sakkunskap. Min bekantskap med KAS hade startat långt tidigare, redan på 1950-talet, då jag bevakade ”Kvitt eller dubbelt” och Tiotusenkronorsfrågan för Dagens Nyheter och KAS under lång perioder var programledare. Efter direktsändningarna på Cirkus samlads press och TV-folk i ryttargången. Kas kunde vara missbelåten någon gång. Han var perfektionist i det yrke han så väl behärskade.
Vi träffade ofta Gun och Janne Hörnell under åren efter Kas frånfälle. Janne var under dessa sena år Guns säkra och jordnära stöd i en värld vars ofta ytliga nöjeskaraktär hade börjat blekna för Gun, och där Janne kom in med tyngd och realism. De cyklade tillsammans och kollade cykelväg år efter år nästan in i det sista, vårdade de fina husen uppe på Björngränd i Visby och vid Ireviken ut mot Östersjön
Gun och Janne, två cyklar, två gotländska hus. Ett symboliskt slut för Guns liv, så länge mitt i strålkastarljuset.
Hennes stoft sprids, endast i de närmastes närvaro, över Bottenhavet.
Lena och Sven Anér.

Anmälan av två allvarliga brott i Palmeärendet
26.8.2011. Till Regeringens Justitie Kansler.
Med hänvisning till bifogad utförlig dossier anmäler jag härmed till JK två allvarliga brott som begåtts i omedelbar anslutning till mordet den 28 februari 1986 på Olof Palme. Jag ger här tämligen korta brottsbeskrivningar, men alla nödiga upplysningar går att inhämta ur nämnda dossier.
Brott nr 1:
Personal vid Stockholms polismyndighet preparerade omedelbart efter mordet på Olof Palme falskeligen en T-shirt så att denna skulle se ut som om den hade blivit påskjuten, buren av Lisbeth Palme vid Dekorima. Den solkade T-shirten, med omfattande krutstänk och trådslitningar (”Gewebetrennungen”), som ej burits av Lisbeth Palme, sändes några dagar efter mordet, med kriminalkommissarien Ingmar Krusell som kurir, till Bundeskriminalamt i Wiesbaden, för vetenskaplig mikroskopisk granskning.
Det plagg, som Lisbeth Palme i själva verket bar vid mordtillfället, var en ren vit tygblus, vilket framgår av polisens egen rapportering (Protokoll IV, sidan 6) och av uttalanden av dermatologie professor Åke Nilzén, kriminalkommissarien Lars Kristiansson samt sjuksköterskan Lena Östeman (så stavad).
Stockholmspolisen har sålunda narrat den västtyska myndigheten att undersöka ett plagg som aldrig funnits med i det aktuella mordsammanhanget, och avsikten har uppenbarligen varit att söka bevisa att Lisbeth Palme verkligen träffats av en kula vid Dekorima.
Det brott som utförts av ledning och personal vid Stockholmspolisen, och som därefter i dag fördöljs av rikskriminalpolisens höga jurister, innebär bl a grov förvanskning av bevismaterial i brottmål, och jag anhåller således att JK omedelbart granskar.

Brott nr 2: Då jag nu (se dossiern) anmäler dessa djupt allvarliga förhållanden till rikskriminalpolisens höga stabsjurister Per Lagerud och Karin Mostad, förvägras jag varje förklaring samt erhåller slutligen, 24.8, dossiern sidan 18, det uppseendeväckande beskedet att ”detta beslut från Rikskriminalpolisen får inte överklagas”.
Per Lageruds och Karin Mostads brott består i att de fördolt sakinnehållet inte bara i T-shirtärendet utan även i ärendet rörande Lisbeth Palmes rättsintyg. Som synes hävdar de båda höga juristerna, dossiern sidan 7, att ”den begärda handlingen innehåller uppgifter” etc, men rättsintyget existerar ju inte! Detta enligt alla tidigare lämnade uppgifter; bl a uppvisades aldrig något rättsintyg avseende Lisbeth Palmes falskeligen påstådda skada, för vare sig Stockholms Tingsrätt eller Svea Hovrätt. Jag konstaterar att Lagerud/Mostad på denna punkt bevisligen ljuger.
Regeringens Justitie Kansler – mina avslöjanden i denna skrivelse är givetvis djupt illavarslande. Rimligen borde, per definition, ett mord på en statsminister underkastas en utredning präglad av total, grundhederlig akribi. I stället inträffar den exakta motsatsen. Fakta förvrängs och förfalskas, grundlagen upphävs genom att rätten till överklagande nonchaleras, en ej förefintlig handling påstås existera.
Jurister, vilkas förnämsta syssla givetvis borde vara att tillse att rikskriminalpolisen handlar enligt lagen, ställer sig i stället med devota aktioner på den falskt arbetande polismyndighetens sida och döljer, själva brottsliga, av svensk polis i ond avsikt begångna brott.
Den professionelle utredande journalist och författare, jag själv, som söker vinna klarhet, bemöts med lögner och serier av trakasserier. Det måste vara en av JK:s allra viktigaste och allvarligaste uppgifter att med kraft agera.
Denna skrivelse går till de svenska beskickningarna i Bryssel och Washington D.C, för deras kontakt med EU resp FN.
Jag önskar omedelbart besked rörande JK:s diarienummer och handläggare samt meddelande om vilka åtgärder dessa brottsanmälningar kommer att medföra.
Sven Anér,
www.svenanerpalmemordet.blogspot,com,
18 böcker i Palmeärendet, alla utan några som helst grundade dementier, granskande nyhetsjournalist.
Öster Edinge 271, 740 10 Almunge, 0174-500 66, 018-15 12 79.
./. dossier.


Larm till den svenska överheten! Meddelande till den svenska allmänheten!
27.8.2011. Sedan den 28 februari 1986 har Stockholmspolisen och rikskriminalpolisen
falskeligen preparerat en T-shirt i trikå, som påståtts ha varit Lisbeth Palmes, medan det var en ren vit tygblus som hon faktiskt bar under mordnatten, och sänt denna falskt solkade och falskt krutstänkta T-shirt till Bundeskriminalamt i Wiesbaden för granskning, samt slutligen med svenska skattemedel betalat för denna undersökning av sitt eget förfalskade bevismaterial.
Riksåklagaren, som leder den förundersökning som fortfarande sägs pågå, har inte på minsta sätt reagerat mot denna i ond avsikt genomförda förfalskning.
Vidare har rikskriminalpolisens höga jurister, Lagerud/Mostad, vägrat medge utlämnande till mig av någon som helst allmän handling som behandlar detta illavarslande ärende, samt dessutom förvägrat mig rätten till överklagande av deras beslut, något som står i strid mot grundlagen.
Lagerud/Mostad har dessutom påstått att ett rättsintyg rörande Lisbeth Palmes påstådda skottskada föreligger, vilket är ett falskt konstaterande av de höga juristerna.
Något rättsintyg har aldrig företetts för vare sig Stockholms Tingsrätt eller Svea Hovrätt.
Har jag fel på någon enda punkt? Stäm mig då till domstol! Annars: medge förfalskningarna!
Sven Anér, professionell journalist och författare.

Öster Edinge, Schweden, 11. August 2011.

Bundeskriminalamt, Technisches Institut

Thaerstrasse 11

D-65193 Wiesbaden

Bundesrepublik Deutschland.

Auch für ”Rikskriminalpolisen” in Schweden.

Sehr Geehrte Damen und Herren, 

Ich schreibe Ihnen wegen der jemaligen Untersuchung Ihres Instituts über die Kleider von Frau Lisbeth Palme, Gattin des im Jahre 1986 gemordeten Schwedischen Staatsministers Olof Palme.

Sie zeigen in Ihrem Bericht u.a. eine Fotoaufnahme von  Frau Palmes T-shirt. Ich muss ihnen aber mitteilen dass Frau Palme nie von einem Kugelschoss getroffen wurde.

Ein Arzt, Professor Åke Nilzén, mit wem ich zur Zeit gesprochen habe, hat mir erzählt dass die Bluse/T-shirt nicht beschädigt sei und dass die Haut des Rückens von Frau Palme auch keinerlei beschädigt sei. Frau Palme hat Nilzén, der ihr Schwager war, gebeten ihren Rücken zu untersuchen, aber der Professor hat nur eine geringe ”Errötung” gefunden, worauf er ein Stück Baumwolle mit Wasser daran aufgetan habe. Danach hat Frau Palme ihre, ganz unverstörte und reine Bluse/T-Shirt, wieder ruhig angezogen. (Die schwedische Polizei nennt das Kleid ”Bluse”).

Die Polizei wurde, hier im Sabbatsberger Krankenhaus, nicht über dieses Ereignis informiert, und keine offizielle Rechtsbescheinigung über irgendeine behauptete Schaden wurde je errichtet, was natürlich immer nach einer Waffenschade gerechtlich erförderlich ist.

Dies muss, meiner Meinung nach, bedeuten dass die Bluse/T-Shirt, die Ihnen für kriminaltechnische Untersuchung überliefert wurde, nicht beim ”Dekorima”-Mord von Frau Palme getragen war. Und warum nennt die Schwedische Polizei einen T-Shirt Bluse? Und wie wurde, tatsächlich, der T-shirt, den Sie in Wiesbaden bekommen haben, so deutlich beschmutzt? Wer hat das getan?

Das Schwedishe Reichspolizeiamt hat Ihnen die Wahrheit dieses äusserst wichtigen Zusammenhanges nicht gegeben und, scheint es mir, die ganze Fahndung, bis heute, durchaus verfälscht.

Ich schlage vor dass Sie mit der Schwedischen Reichskriminalpolizei aufs Neue in Verbindung treten um, wenn möglich, Licht über diesen Rätsel zu werfen. Dieser Brief geht heute auch zur Rikskriminalpolisen in Stockholm. Ich hoffe bald vom Bundeskriminalamt zu hören!

Mit meinen herzlichen obwohl unruhigen Grüssen,

Sven Anér

Journalist, Schriftsteller, Verfasser mehrerer Bücher über diese grausame Affaire, das letzte DE SAMMANSVURNA, ”Die Verschworenen”, genannt.

Öster Edinge 271, S-740 10 ALMUNGE, Schweden. Tel. 46-174-500 66.

Översättning:

Jag skriver till Er med anledning av den undersökning som Ert institut företog rörande kläderna tillhöriga fru Lisbeth Palme, maka till den år 1986 mördade svenske statsministern Olof Palme.

Ni visar i Er rapport bl a ett fotografi av fru Palmes T.shirt. Jag måste emellertid upplysa Er om att fru Palme aldrig träffades av en kula.

En läkare, professor Åke Nilzén, som jag talat med, har berättat för mig att blusen/T-shirten aldrig varit skadad och att huden på fru Palmes rygg heller inte på minsta sätt varit skadad. Fru Palme bad Nilzén, som var hennes svåger, att undersöka hennes rygg, men professorn fann endast en obetydlig ”rodnad”, varefter han ”baddat” med en vatttenindränkt bomullstuss. Därefter har fru Palme lugnt åter tagit på sig sin helt oförstörda och rena blus/T-shirt. Den svenska polisen kallar plagget för ”blus”.

Polisen informerades inte, här på Sabbatsbergs sjukhus, om denna händelse, och inget officiellt rättsintyg upprättades någonsin, något som givetvis efter en vapenskada är obligatoriskt.

Detta måste, enligt min mening, betyda att den blus/T-shirt, som överlämnades till Er för kriminalteknisk undersökning, inte har burits av fru Palme vid ”Dekorima”-mordet. Och varför kallar den svenska polisen en T-shirt för blus? Och hur blev, i själva verket, den T-shirt som Ni erhållit i Wiesbaden, så tydligt nedsmutsad?. Vem gjorde detta?

Den svenska rikspolisstyrelsen har ej gett Er sanningen om detta ytterst viktiga sammanhang, och, synes det mig, hela spaningen har fram till i dag, varit totalt förfalskad.

Jag föreslår att Ni på nytt träder i förbindelse med den svenska rikskriminalpolisen för att, om möjligt, kasta ljus över denna gåta. Detta brev går i dag också till rikskriminalpolisen i Stockholm. Jag hoppas snart höra från Bundeskriminalamt.

Med mina hjärtliga om än oroade hälsningar,

Sven Anér

Var finns rättsintyget?

12.8.2011. Rikskriminalpolisen

Jag önskar i kopia utfå det rättsintyg som borde ha upprättats över Lisbeth Palmes uppgivna skottskada vid Dekorima. Skulle dylikt rättsintyg ej vara anträffbart önskar jag omgående besked härom-

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Lisbeth Palmes medverkan

9.8.2011.

Leif GW Perssons avslöjande i februari år, aldrig ändrat eller dementerat, att mordet på Olof Palme skedde ”inom en konspiration av poliser, militrer och säkerhetsfolk” medför ett helt nytt scenario vid Dekorima.

Tidigare har det handlat om en fristående gärningsman, som rimligen inte tagit ngra speciella hänsyn i sitt mördande. Men ändå skonat Lisbet Palme? Den frågan har aldrig ordentligt besvarats på myndighetshåll annat än att gärningsmannen visst hade försökt skjuta ihjäl Lisbeth Palme – men misslyckats.

För det ändamålet har en hela tiden ohållbar lögn mobiliserats: det påstådda skott där kulan ska ha träffat Lisbeth Palme i mockakappans ryggparti, passerat utmed hennes T-shirt och försvunnit genom ett utgångshål i mockakappan, allt detta utan att uppenbarligen ens missfärga T-shirten; den ”baddande svågern/dermatologen Nilzén skulle självfallet ha slagit larm om han upptäckt en skada på T-shirten. Det gjorde han inte.

Men ett dylikt agerande från gärningsmannen stämmer ju helt med vad som varit att förvänta från en person ur den av Leif GW Persson anvisade konspirationen. Den varklige gärningsmannen måste ju ha haft klar order: skjut endast Olof Palme, varför Lisbeth Palme aldrig behövt vara orolig för egen skada.

Om jag då går ett steg vidare, Hon vet, när hon följer Sveavägens östra trottoar söderut, mot Dekorima, att den väntande skytten måste tillhöra konspirationen. ”Vet”? Därför att, eftersom det från första början handlar om en konspiration är det omöjligt att tänka sig att Lisbeth Palme inte vore informerad om denna konspiration.

I stället följer hon till punkt och pricka de instruktioner hon måste ha fått på förhand från konspiratörerna:

Gå rakt mot Dekorimahörnan, du behöver inte vara rädd, ingenting kommer att hända dig. Men vi kommer efteråt att låtsas att en kula träffar din mockakappa och fortsätter ut genom kappan utan att du skadas. Mockakappan hämtar vi sen upp när du åker med Olof i ambulansen till Sabbatsberg. Du byter kappa på vägen så tar vi hand om mockakappan, det behöver du inte bekymra dig om.

Och hela hennes agerande efteråt stämmer. Hon säger uppenbarligen aldrig ” tänk att inte jag blev skjuten också”, och när Åke Nilzén baddar hennes rygg, där han bara ser ”en rodnad” nämner hon inte att hon skulle ha blivit påskjuten; varför inte? Har hon varit rädd att inte låta trovärdig?

Lisbeth Palmes viktiga roll i detta drama har förstås varit att se till att Olof Palme kommer fram till sin mördare, och den rollen har hon skött perfekt. Föreslagit Olof att de ska korsa Sveavägen och titta i SARI-boutiquens skyltfönster, sett till att de stannadaë kvar på Sveavägens östra trottoar, lett Olof ända fram till Dekorimahörnan, där hennes insats vore avslutad.

En ytterligare avgörande hjälp till sina medsammansvurna blir ju sedan, efter nära gre år, Lisbeth Palmes halsstarriga fasthållande vid Chrisater Pettersson-konceptet, sedan hon i förväg informerats om att hon ska peka ut ”en A-lagare”. Redan detta, fullt bevisade tips från åklagare i ärendet har hela tiden framstått som otroligt. Med den av Leif GW Persson avslöjade konspirationen blir detta sena händelseföloo helt logiskt.

Lisbeth Palme medsammansvuren? Ja, jag finner, efter Perssons inträde i handlingen, ingen annan  tänkbar lösning, och jag övelämnar härmed denna mycket klara anklagelse mot Olof Palmes efterlevande änka Lisbeth Palme till vice rilsåklagaren Kerstin Skarp, som är förundersökningsledare i den aktuella förundersökningen.

Skulle RÅ finna att jag genom denna skrivelse gör mig skyldig till falsk anklagelse enligt Brottsbalken 15:6, eller gör mig skyldig till annat brott, utgår jag från att RÅ kommer att föranstalta om juridisk process. Jag skulle självfallet välkomna en juridisk process där all förundersökningsdokumentation per automatik bleve offentlig.

Jag önskar RÅ:s snara svar, jämte dnr samt namn på handläggare.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

NE: ”Den mest omfattande och uppmärksammade polisutredning…”

8.8.2011. Dokumentationen av Palmemordet har fått nästan en hel spalt i Nationalencyklopedin, det band som trycktes 1994, åtta år efter den händelse som skakade Sverige. Jag citerar nu NE:s text, interfolierad med mina egna kommentarer:

Palmemordet, benämning på mordet på statsminister Olof Palme, vilken 28 febr. 1986 sköts till döds på Sveavägen i Stockholm.  Dådet orsakade den mest omfattande och uppmärksammade polisutredning som någonsin förekommit i Sverige.

Ja, det är denna ”polisutredning” jag vill se närmare på. Någon reell utredning, i syfte att i första hand finna en för utredarna okänd mördare, fanns aldrig. Detta är Palmemordets unika bakgrund.

Ett antal spår följdes, däribland det kontroversiella s.k. PKK-spåret, men utan framgång. Först drygt två och ett halvt år efter mordet, 14 dec. 1988, anhölls en medelålders förtidspensionerad missbrukare med en lång rad noteringar i kriminalregistret som misstänkt för mordet. Många var besvikna över att ett för det svenska samhället så traumatiskt brott påstods vara förövat av en vanlig ensam våldsverkare utan varje anknytning till internationella eller politiska sammanhang. Mannen åtalades dock för mordet, och det visade sig att den helt avgörande bevisningen utgjordes av att Olof Palmes maka Lisbeth med stor säkerhet pekade ut honom som gärningsman.

Här börjar NE-läsaren undra. Var det den ”ensamme missbrukaren” som hade begått mordet? Eller var det någon annan? Eller vet vi inte?

I kombination med vittnesmål som tydde på att den misstänkte följde makarna Palme till och från den biograf de besökt och med omständigheten att han saknade alibi för mordkvällen räckte enligt tingsrättens majoritet Lisbeth Palmes utpekande för att han skulle kunna dömas till livstids fängelse.

En oviss beskrivning av NE. Menar artikelförfattaren att de citerade vittnesuppgifterna var korrekta, eller enbart att detta var de uppgifter som lades fram av polis och åklagare? En avgörande skillnad, onekligen.

De båda juristdomarna i tingsrätten reserverade sig dock mot domen och ville frikänna honom med motiveringen att den föreliggande bevisningen inte var tillräcklig. Även i hovrätten var frågan om Lisbeth Palmes vittnesmål avgörande för utgången: en enig hovrätt friade den tilltalade med den huvudsakliga motiveringen att det inte kunde uteslutas att Lisbeth Palme och övriga vittnen misstagit sig vid identifieringen, särskilt mot bakgrund av att denna inte i nämnvärd grad stöddes av annan bevisning. Med denna dom avslutades processen, men några påtagliga resultat har ännu (maj 1994) inte nåtts.

Ja: i princip korrekt redovisat, fram till 1994. Och så långt egentligen ingen kritik, från NE:s sida, mot brottets hela hantering. På en väsentlig punkt kan jag inte dela NE:s beskrivning, nämligen beträffande vittnena. Det fanns inte några som helst trovärdiga vittnen som skulle ha sett Christer Pettersson (för det är onekligen om honom det handlar) längs Sveavägen. De två vittnen som väl skulle komma närmast ett utpekande av Christer Pettersson, ”flygledaren” Lars-Eric Eriksson och sonen Mårten Palme, var på intet vis säkra och gjorde inget klart utpekande. Att hela vittnessidan av brottet hela tiden varit skevt rapporterad hade bort framkomma, men å andra sidan var inte all skevhet känd 1994.

Så följer kritiken av utredningen:

Mordet på Olof Palme och polisutredningen har från början varit kantad av kritik och kontroverser. Frågan om säkerhetspolisen (SÄPO) kunde klandras för att statsministern var obevakad mordkvällen besvarades av utredaren Gösta Gunnarsson delvis jakande. Stora brister i polisutredningen, som det första året leddes av länspolismästare Hans Holmér, påtalades av en kommission under Ragnar Edenman. Stort uppseende väckte förlagsdirektören Ebbe Carlssons befattning med en parallellutredning. Se Ebbe Carlsson-affären. Ett antal s.k. ”privatspanare” har följt egna spår som de offentliggjort i tidningar och böcker under livlig polemik mot den officiella mordutredningen.

Litt.: H.T. Klami, Mordet på Olof Palme (1990).

Så långt NE 1994. Långt ner i boktraven hittar NE akademikern Klami, som knappast satte några spår i debatten, med sin tro på Christer Pettersson som gärningsman.

Vad får då NE-läsaren 1994 för intryck av artikeln? Ja, inte att allt skulle vara väl beställt, men att den kritik som redovisades ändå knappast visade att några verkligt allvarliga brister skulle ha uppdagats: lite småfel, kanske, lite sjabbel, lite strul. Vem den verklige mördaren kunde vara dryftas inte. Kvar står väl intrycket att det rört sig om ett trots allt tämligen normalt, ouppklarat mord. Sedan är jag kanske specialkänslig; ja, det är jag nog. Den avslutande tituleringen av ”privatspanarna” kunde vi möjligen ha undsluppit, och uttryck som ”offentliggjort”, ”egna spår” och ”livlig polemik” har sammantagna kunnat förmedla en lätt ironisk spark mot t ex två så noggranna forskare som bröderna Kari och Pertti Poutiainen, vilkas ”Inuti labyrinten” på ingen väsentlig punkt blivit motsagd.

Men NE följer mittfåran, och kan väl knappast klandras.

Efter huvudartikeln i ämnet följde år 2000 supplementets korta tillägg; jag ger det också:

Palmemordet, benämning på mordet på Olof Palme. Misstankarna mot den i hovrätten frikände förtidspensionären kvarstod dock. I december 1997 begärde riksåklagaren (RÅ) resning i Högsta domstolen (HD). RÅ åberopade ny bevisning i form av nya vittnesmål och andra omständigheter. I maj 1998 avslogs dock resningsansökan av HD.

Ur litteraturlistan är nu Klami utmönstrad och ersatt av tunga namn som Bröderna Poutiainen, och Gunnar Wall, medan det går att ställa sig frågande till de tillkommande namnen Claes Borgström och Ingvar Krusell.

Avrundningen, sålunda från 2000, liknar närmast en trött suck, med vädjan till läsekretsen att lägga Palmemordet på hyllan. I huvudartikeln talas om ett ”traumatiskt brott”, men detta trauma tycks ha försvunnit på vägen, kvarlämnande ett ointresserat frågetecken. Men det kan säkert inte ha varit lätt att, med opartisk akribi, förpacka Palmemordet för framtiden, inom ett uppslagsverks ram.

Att ur dessa texter, huvudartikeln och den avslutande sucken, utläsa den skrämmande nationella tragedin och det oerhörda statliga brott som ryms inom beteckningen ”Palmemordet” har säkert varit för mycket att begära av  ett statsunderstött uppslagsverk.

Hypoteserna, eller slutsatserna, som kan konstrueras kring detta mord, kan bli otaliga. Eftersom mordet utfördes med statligt bistånd har staten konstruerat också planerna för de låtsasspaningar som skulle starta med dunder och brak. Redan veckor före mordet var linjerna uppdragna för en ståndsmässig spaning, och vissa av de första syndabockarna utsedda. Kanske fanns Christer Pettersson med redan då, som den slutliga syndabocken.

Det gäller i denna mörka affär att anlägga olika tidsperspektiv. Passande ”vittnen” kunde släppas ut på vandring i City vid lämpliga tidpunkter för att i efterhand hämtas in vid behov. Döpta till ”nyttiga idioter”, med en grym term.

Roger Östlund kan ha varit en sådan person. Virrig, full och drogad, men bevisligen nästan på plats vid Sveavägen, nästan vid rätt tid. Östlund har blivit avslöjad av de flesta författare som skrivit om Dekorima och biografen Grand, men ingen domstol, ingen kommission har vågat sig på att avslöja Roger, med hans patetiska skurna finger.

Det måste ha varit tämligen lätt att i förväg fixa ritningarna för detta mord i megaklass. Trogna medhjälpare har i god tid kunnat instrueras, och medier har kunnat bli tillsagda att hålla käft, in i evigheten. Då var det gesvint att mörda. Och få mordet att se nästan propert ut i en uppslagsbok.

Möjligen kan det sägas att NE:s mycket lugna, bara lätt kritiska, attityd riskerat – och fortfarande riskerar – att, i dag och för framtiden, förpuppa denna unika missgärning – ”ska vi inte lita på NE?” Jo för all del, lita en bra bit.  I det här fallet har NE inte kunnat skriva allt, antagligen inte ens om redaktionen vetat allt.

En som ska skriva ner den totala, finala sanningen om Palmemordet får starta med att slänga alla illusioner över bord. Illusioner om sanning och heder, om rättvisa och rätt.

-  Jo du, det var det här mordet vi pratade om, nu fram i februari – ska vsäga fredagen den 28, då är det säkert många fulla och glada på stan. Och kallt och djävligt kan det vara också.? Då ser vi till att Olof är utan livvakter – och så kan han ju gå med Lisbeth, varför inte från en bio uppåt Tegnérgatan till? Och så avslutar vi det hela vid en Skandia-hörna på Sveavägen, här var ju Olofs farsa direktör i gamla Thule. Vad säger du?

-  Jag tänker… jo det ska vi väl kunna greja. Hur många man går det åt, tror du? Femton? Eller kanske tjugo?

Sven Anér

SVAR 2011-08-08. Dnr 5069-11-21 Aktbil 2

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 ALMUNGE

Din skrivelse till Justitiekanslern

Du har i en skrivelse till Justitiekanslern den 2 augusti 2011 uppmanat Justitiekanslern att – som det får uppfattas – granska hur förundersökningen i det s.k. Palmeärendet bedrivs.

Justitiekanslern kommer inte att vidta någon åtgärd med anledning av vad Du har anfört.

Med vänlig hälsning

Anna-Karin Larsson

Min ständiga motfråga blir då, Anna-Karin Larsson, vem nu du är:

Vem i fridens namn ska jag då vända mig till?

Med mycket sval och undrande hälsning

Sven Anér

Och min kommentar: Vid över 40 000 besök på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

har undran uttryckts över den påstått pågående utredningen i Palmeärendet. Men detta förhållande bekymrar tydligen varken JK eller Larsson. SA.

Öppet brev till statsminister Fredrik Reinfeldt

7.8.2011.

Jag ber dig omedelbart granska detta brev samt ge mig ditt svar.

Jag skrev den 25 maj år 2000, alltså för över elva år sedan, ett

Öppet brev till statsminister Göran Persson!

Jag överlämnar nr 7 av PALME-nytt för år 2000, och jag anhåller om omedelbara kommentarer.

Jag påstår, i detta nummer,

att Lisbeth Palme aldrig blev beskjuten vid Dekorima kl 23.31 den 28 februari 1986.

att den ambulans med vilken paret Palme for från Dekorima någonstans i Vasastan, förmodligen utmed Odengatan, hejdades av en polisbil,

att Lisbeth Palme då övergav ambulansen, gick över till polisbilen, tog av sin mockakappa samt tog på en annan kappa av helt annat utseende (se den inlagda stora bilden i tidningen),

att Lisbeth Palme sålunda, i polisbilen och efter ambulansen, anlände till Sabbatsbergs akutintag.

Händelseförloppet strider mot bl a parlamentarikerkommissionens mycket officiella beskrivning (betänkandet sidan 36) där det sägs att ”omkring kl 23.30 lämnade ambulansen Sveavägen och for till Sabbatsbergs sjukhus. Lisbeth Palme följde med.”

Jag förutsätter att statsministern i regeringen omedelbart låter utreda om det verkligen förhåller sig så som jag hävdar, nämligen att Lisbeth Palme, iförd sin mockakappa, aldrig besköts vid Dekorima, utan att i stället denna kappa i efterhand preparerades med ett pistolskott samt sändes tilll Bundeskriminalamt, som om Lisbeth Palme, iförd mockakappan, blivit beskjuten vid Dekorima.

De vidare konsekvenserna av vad jag nu anför i detta nr 7/2000 av mitt nyhetsbrev PALME-nytt ter sig enorma. Bl a måste hela den under över fjorton år pågående s k Palmeutredningen ha förlöpt under diametralt felaktiga premisser, varjämte förhandlingarna i Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt fått ett totalt missvisande förlopp. Ärendet Christer Pettersson hade i detta läge aldrig aktualiserats.

Jag önskar sålunda din omedelbara kommentar.

Sven Anér

Jag fick aldrig någon kommentar, vare sig den gången eller, från Göran Perssons efterträdare, under de elva år som gått.

Jag anser att jag, i samband med en pågående debatt på min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com,

gjort allt jag kunnat för att efterforska och avslöja sanningen i denna affär, men konstaterar att den högsta svenska regeringen vägrat svara.

Om dagens statsminister, Fredrik Reinfeldt, i dag ger mig svar på mina mycket klara frågor i detta ödesmättat centrala ämne. kommer jag givetvis att agera och fortsätta att söka utreda. I dagens läge kan jag inte göra mer än vad jag genom åren redan gjort.

Statsminister Fredrik Reinfeldt, alltså:

Jag önskar ditt svar!

7,8.2011. Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Till Henning Mankell

Henning Mankell

Stenhejdevägen 80

271 91 Ystad.

Henning Mankell, mitt brev har en upptakt. Jag fick i går bifogade brev. Från en kvinna i Sydney som heter Gillian Totterman, änka efter Finn Tötterman, till Australien emigrerad ålänning, försvunnen efter segling kring Stora Korallrevet utanför Queensland, kusin till min hustru Lena som är dotter till Edith Unnerstad. Slut på genealogin.

Brevet berättar ju intressanta uppgifter kring dina aktiviteter, och jag ställer frågan om du kunde låta mig ta del av det av Gillian omnämnda framträdandet?

Jag bipackar vidare mina båda senaste Palmeböcker samt en del dokument som ger bakgrunden. Kunde du, med din tyngd som författare och samhällsperson, gå in i den specifika Palme-Avsan-debatten?

Är bilagorna långa blir detta brev desto kortare. Mycket glad om du hör av dig!

Engagerad, oroad hälsning,

Sven Anér (rätt ålderstigen, 210814)

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Blogg, som fortlöpande uppdateras:

www.svenanerpalmemordet.blogspot.com

./. bilagor,

7.8.2011.
Henning Mankell – Jag återkommer nästan meddetsamma. Jag släpper ju aldrig detta material, det kan jag inte. I dag på söndagen dök de här gamla texterna upp.

En ilsken debattör på min blogg, antagligen polisinspirerad eller rent polisiär, har grymtat om Lisbeth Palme och hennes kappbyte, sagt att det inte var Lisbeth Palme utan Anita Gradin. Jag har svårt att hitta klara dokument för att bemöta, men jag träffade på det här gamla öppna och givetvis obesvarade brevet till Göran Persson och tyckte att det kunde duga, som moteld.

Det är rätt fantastiskt, som så mycket i detta eländiga kärr. Göran Perssons företrädare i ämbetet, med Ingvar C emellan, ger högaktningsfullt fan i omständigheterna kring Olofs avrättning och bevärdigar mig inte med minsta rad som svar. Det rör sig dock om socialdemokrater.

Jag har naturligtvis aldrig, som journalist, upplevt något liknande. Jo, ESTONIA. Och likadant där. Och likadant där, med en spöklik rädsla för någonting stort och omätligt farligt, som det inte får bråkas med. USA? Ja, det är jag nog övertygad om. USA:s hat mot Palme var stort. Jag var, för SVT, med Olof till Washington 1970. Lisbeth var med, men hon inbjöd inte till kontakt. Jag märkte hatet mot Olof, det gick att ta i. Hans presskonferenser och möten kom inga höjdare till. Han fick arbeta i ett vakuum, under den pågående konflikten efter attackerna mot ambassadör Holland.

Man kunde tycka att Olof Palme varit värd åtminstone det inhemska stödet, men det var det inte mycket bevänt med. Vi vet inte ens halva sanningen. Vilka trådar drogs det i.

Allt detta sitter kvar i dag, när jag som för ögonblicket nära nog ende frondör betraktas som icke-existerande, och där mina två böcker (hoppas påsen höll!) inte får anmälas i mainstream media.

Jag återkommer, det är därför jag skriver det här extra brevet, till min önskan om att du går in i denna sorgliga bild och rensar. Om du skrev, eller om du tog upp saken i något av dina anföranden, skulle ett genomslag kunna komma: jag vet inte vem som annars skulle kunna orsaka en sådan islossning!

Det är alltså så här: jag har  a l d r i g  på någon det minsta väsentlig punkt blivit motsagd, dementerad. Aldrig. Jag är den lilla myggan som viftas bort.

Jag är en av Sveriges mest rutinerade journalister och författare inom nutidsdokumentärområdet, men av dagens höjdare fråntas jag allt kunnande, allt vett.

Min Lena och jag förbereder de här dagarna mitt 90-årskalas. En massa barn, barnbarn och banbarnsbarn infinner sig, med nya namn som Theo och Emil, bland vännerna, och Lyra och Felix, barnbarnsbarn. Felix är ett par veckor gammal, kommer han att uppleva någon Felicity på jorden?

Med fortsatt vänlig men oroad hälsning!

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

Till Beatrice Ask – en larmsignal!

stitieministern – jag översänder i kopior min skrivelse till JK av den 2 augusti, jämte bilagor, samt referat, i utdrag, av tjänstemannen vid RPS, chefskriminologen Leif GW Perssons TV-framträdande den 2 februari 2011. Vidare AB-medarbetaren Staffan Heimersons krönika den 1 augusti 2011, skrivelse från tf överdirektören vid RPS Kalle Wallin, samt pressfotografen Ulf Karlssons helt avgörande bild av Lisbeth Palmes ankomst till Sabbatsbergsakuten.

Och jag anför:

Rättsstaten Sverige driver i dag mot total rättslöshet. När den ytterligt centralt placerade RPS-professorn Leif GW Persson för ett halvår sedan dramatiskt larmar i TV om sin egen lösning av Palmemordet, avgav han som centralt yttrande:

Palme var ju en politisk person. Politiska personer brukar mördas av politiska skäl. De som gjorde det hade en väldigt bra lokalkännedom till att börja med. Jag tror det var en konspiration i deras närhet med poliser och militärer och folk med säkerhetsanknytning. Jag tror det var fler inblandade än en. Säkerhetspolisen var väl informerade om att Palmes gick ut ensamma. Det var väl känt av Säpos livvaktsrotel att Palme avsagt sig livvaktsskydd denna kväll. Då passade de här personerna på, 2-3 stycken, att ta tillfället i flykten.

Jag bryter referatet där. Vad Persson säger är knappast välstrukturerat. Om han avsett att ge lösningen av Palmemordet, efter 25 år, hade han bort tala i klartext. Först nämner han ”i deras närhet”. I vilkas närhet? Avser Persson i första hand en grupp med ”väldigt bra lokalkännedom” och i andra hand en konspiration, knuten till initiativtagarna till mordet?

Yttrandet är luddigt, och om denna februarideklaration hade tagits på allvar av den svenska regeringen och av svenska myndigheter borde givetvis Perssons uttalande ha analyserats, Persson borde omedelbart ha kallats till regelrätt polisförhör, kanske inför internutredningen, varvid han borde ha fått redovisa och komplettera sitt uttalande, bl a med information om när han fått denna insikt. Redan under mordkvällen? Varför har han i så fall hållit tyst i över ett kvartssekel?

Ett sådant polisförhör borde i den omedelbara förlängningen ha lett till utredning om huruvida Perssons vision av mordet innebär att han anser att högmålsbrott har förelegat (se min skrivelse till JK!), Jag ber dig läsa BrB 18:1. Själv menar jag att lagtexten är en klockren beskrivning av händelserna vid Dekorima.

Jag anser, Beatrice Ask, att du inte helt stillasittande kan betrakta den danse macabre, som i dag bedrivs av denne Persson, som tilldelar sig själv samhällets alla viktiga roller: polis, åklagare, mot riklig betalning fungerande som bevakande journalist, allmän lösare av alla svenska mord de senaste hundra åren.

Skådespelet är mycket otäckt, Beatrice Ask. Inte enbart därför att en statstjänsteman bör veta vilka som är hans uppdragsgivare och endast med yttersta sparsamhet ägna sig åt sidosprång från allehanda populistiska trampoliner, sidosprång om säkerligen gett Persson en populistisk förankring, på ovissa grunder.

Saken har fortsatt längs leriga vägar. Rikspolischefen kallade den 1 mars i år till sig Persson för ett sammanträde, men vi får inte veta vad som avhandlades. Jag har formellt begärt ut sammanträdesprotokollet, men något sådant påstås inte vara upprättat, och för övrigt angår saken inte mig, har mycket klart berättats för mig av rikspolischefens adjutant.

Jag närsluter skrivelse från tf överdirektören vid RPS Kalle Wallin. När Wallin påstår att ”Rikspolischefen besvarat frågan om vad som avhandlades” vid det aktuella mötet, förstår jag inte vad Wallin menar. Själva knutpunkten i ärendet är ju att RPS-chefen inte har besvarat, frågan: fick Persson krypa till korset och lova att aldrig göra så mera, eller ansåg RPS-chefen att det rörde sig om en förnämlig insats från chefskriminologens sida? Jag förstår inte vad Wallin menar.

Jag kan lägga till ytterligare ett par förhållanden som ökar dagens kaos. Lisbeth Palmes underliga turer innan hon, iförd ny kappa i polisbil (inte ambulans) anlände till Sabbatsbergs akutintag är aldrig förklarade. Jag bifogar pressfotograf Ulf Karlssons aldrig bestridda bild, tagen mordkvällen 23.43, med Lisbeth Palme just anländande till Sabb, sju minuter efter Olof som i den ambulans, som Lisbeth Palme lämnat, ankom till Sabb ca 23.36.

Denna sak har utredande myndigheter aktat sig noga för att beröra, och den senaste utredningen, granskningskommissionens från 1999, påstår, som om ingenting hade hänt, att Lisbeth Palme medföljde makens ambulans till Sabbatsberg, en halv sanning och knappt det.

Staffan Heimersons AB-krönika från i förrgår riktar ett antal strålkastare som sannerligen inte rättar till pågående kaos, enbart förvärrar det.

Justitieminister Beatrice Ask: vi har i dag den situationen att rättsvårdande myndigheter ingenting gör för att skapa styrsel eller struktur i Palmemordet, endast genom tystnad ställer till ytterligare oreda, medan det är sanningssökande representanter inom journalistkåren som, i extrem motvind från makt och media, kämpar för den sanning som sprider sådan skräck inom makt och överhet. Se här en minnesregel, Beatrice Ask: journalister värda namnet skriver sanningar. Det är i dag regering och myndigheter som producerar osanningar.

Detta är givetvis en oefterrättlig situation. Jag har sedan hösten 1986 fram till i dag, som professionell nyhetsjournalist och författare följt denna sak, men jag har aldrig någonsin, i ett relevant sammanhang, fått en korrekt information då jag vänt mig till åklagare och polis. Jag ser mig själv, i backspegeln, vandra till korrupta myndighetspersoners åtlöje: en knäppgök, en privatspanare. En ohygglig situation för en yrkesman, förstår justitieministern det?

Beatrice Ask: du skulle med ett par penndrag kunna lösa den situation du har framför dig. Starta med att du i regeringen begär att Anti Avsan omedelbart hörs om minuterna vid Dekorima samt konfronteras med ”Anneli” och ”Anki”. Då har du gjort någonting. Sen kan du fortsätta.

Sven Anér, Öster Edinge 271, 740 10 Almunge. 0174-500 66.

./. bilagor

Till Regeringens Justitie Kansler.Palmeärendet.

Med hänvisning till bifogade krönika av journalisten Staffan Heimerson i gårdagens Aftonblad riktar jag en mycket allvarlig begäran till Justitiekanslern:

Utred huruvida verkligen en förundersökning värd namnet pågår i Palmeärendet i dag!

Ledare för denna förundersökning är vice RÅ Kerstin Skarp, men någon rapport (årsrapport eller liknande) rörande denna förundersökning har, så vitt jag vet, ej någonsin avlämnats av Kerstin Skarp, så länge hon har haft uppdraget, ett ganska stort antal år.

Denna förundersökning förefaller helt förpuppad. När jag vid upprepade tillfällen anhållit om ett samtal/sammanträffande med Kerstin Skarp har en dylik kontakt aldrig fått komma till stånd; Skarp har hänvisat till gällande ”förundersökningssekretess”.

I förra månaden begärde kulturskribenten Bo Alvberger, Värnamo, och jag en kontakt, förslagsvis via ett konferenssamtal, men vår begäran avfärdades i skrivelse från Skarp, ÅM/2011-0036, bifogas i kopia. Jag noterar att Skarp döper mig till ”enskild”. Jag är professionellt arbetande yrkesjournalist.

Som framgår av mina tidigare skrivelser till Justitiekanslern samt av den bifogade Heimerson-krönikan finns en rad frågetecken kring hela Palmeutredningen, varför jag har grundad anledning att tro att Kerstin Skarps totala ovilja att avslöja något ur den pågående (?) förundersökningen direkt sammanhänger med att denna förundersökning bygger på falska premisser.

Ett exempel. Den av RPS anställde professorn i kriminologi, chefskriminologen Leif GW Persson, lade tidigare i år fram sensationella uppgifter rörande mordet på Olof Palme, enligt vilka mordet skulle ha tillkommit ”inom en konspiration av poliser, militärer och säkerhetspersoner”, sålunda ett uttalande som omedelbart välte hela den av Kerstin Skarp bedrivna förundersökningen över ända. Men Skarp har, enligt det bifogade brevet till mig, ”inte diskuterat förundersökningen med honom”. Skarps uttalande är minst sagt märkligt.

Hon har till uppgift att om möjligt lösa Palmemordet. När så en hög polistjänsteman offentligt ger mordets faktiska bakgrund avstår förundersökningsledaren från varje reaktion.

Förfaringssättet är närmast otroligt och borde medföra att Kerstin Skarp fråntoges sitt uppdrag, Men ingenting har hänt sedan februari/mars i år, förutom det negativa att rikspolischefen vägrat berätta vad han och Persson har avhandlat i ärendet.

Jag frestas fråga: driver den svenska rättsstaten med svenska yrkesjournalister, med den i över 25 år tålmodigt undrande svenska allmänheten?

Om det förhåller sig så som den höge polistjänstemannen Persson säger, nämligen att i första hand poliser har mördat statsminister Olof Palme, då menar jag att JK snarast borde föranstalta om utredning av högmålsbrottets tillämpning. Jag har tidigare, för flera år sedan, försökt aktualisera högmålsbrottet. Det skedde sålunda långt innan Leif GW Persson presenterat sitt sensationella påstående om inblandade poliser. Min förfrågan den gången avvisades utan åtgärd. Jag menar att frågan borde tas upp av JK i dag, sedan läget rörande misstänkta personer så gravt förändrats genom ett myndighetsuttalande. Högmålsbrott kan ju även vara tillämpligt på de tjänstemän som, efter mordet, varit medvetna om sanningen kring mordet men ej slagit larm.

Jag uppmanar JK att läsa BrB 18:1; formuleringarna stämmer enligt min mening väl in på skeendet vid Dekorima.

JK: vi kan inte, inom en rättsstat, en demokrati, tolerera en så allvarligt omvälvande händelse som mordet på Olof Palme, tolerera den genom att hänvisa till en pro forma-mässigt påstått pågående förundersökning, vilken pågått i över ett kvarts sekel, oerhört mycket längre än någon annan förundersökning i Sverige.

I bilden ingår onekligen också vice RÅ:s totala ovilja att låta höra den av mig utpekade gärningsmannen, förre baseball/piketpolisen, nuvarande rådmannen vid Stockholms Tingsrätt och moderate ledamoten av Sveriges riksdag Anti Avsan, vilken efter mitt utpekande i bl a två av mig skrívna böcker ej valt att stämma mig för förtal, till vilket jag vid flera tillfällen har uppmanat honom. Avsan är aldrig lagförd, inte ens förhörd annat än upplysningsvis, inte konfronterad med Palmemordets båda huvudvittnen, °Anneli” och ”Anki”. Det vore en snabb och enkel myndighetsåtgärd från Kerstin Skarps sida att föranstalta om en dylik konfrontation; alla tre är omedelbart gripbara.

Jag har, JK, sedan 25 år tillbaka, och med accelererande misstro betraktat vad som hänt i denna mörka affär – eller rättare sagt vad som inte händer. Det som inte händer är krafttag enligt enkla, sedan urminnes tider fastslagna regler, där självklara åtgärder som förhör av huvudvittnen och konfrontation med huvudmisstänkt självfallet ingår.

JK: Staffan Heimersons gårdagskrönika i Aftonbladet visar, efter lång, nära nog total tystnad i de stora media, att tålamodet hos den svenska allmänheten börjar tryta. Min blogg

www.svenanerpalmemordet.blogspot,com

har snart haft 40 000 besökare, och de kommentarer som inkommer är i huvudsak positiva till min skepsis kring Palmemordets icke-hantering. Jag ger ett kort exempel:

Det är jag som är den ovan angivne barnläkaren. Efter att först ha läst bröderna Poutiainens bok Inuti labyrinten 1994 och sedan Anders Jallais bok Landsförrädaren 2011 samt Anérs bok Palmemordet, Affären Anti Avsan, förstår jag det stora lock som lagts på utredningen och att du, Sven Anér, möter en sådan kompakt tystnad vid dina påstötningar runt om i hela etablissemanget.

JK: det är ni, rättsstatens höga ämbetsmän, som per definition är de klokaste och rättrådigaste i landet. Det är ni som är satta att genomskåda lögn och falskhet. Det är ni som ska se hur en vinddriven A-lagare falskeligen beskylls för ett med militär drill genomfört statsministermord. Men ni har inte velat se. Det måste bli ett slut på denna totala brist på skarpsyn och aktivitet. Nåja, jag vet att ni inte är inkapabla, ni är något mycket värre, nämligen ovilliga att applicera lagens ord på ett hyperkänsligt ärende. Och det är illa. Mycket illa.

Läs nu, JK, Heimersons krönika! Se om någon rimlig kritik kan riktas mot hans fakta eller hans synpunkter!

Sven Anér, som följt polisspåret i Palmeärendet sedan hösten 1986.

Öster Edinge 271, 740 10 Almunge.  0174-500 66. 210814-5075.

./. Heimerson, krönika AB 1.8, skrivelse från K Skarp, i kopia.